Senaste kommentarerna i forumet

Jag är jätteglad och lättad att det finns någonstans där man kan prata med andra i den här situationen. Själv vet jag inte vart jag ska vända mig eller hur jag ska göra.

Du har helt rätt, Trollis. Jag är rädd. Fram till helt nyligen fanns inte ens tanken på att lämna, men jag börjar tro att han aldrig kommer att ändra sitt beteende.

Det jobbigaste är att jag känner igen otäckt mycket av det ni skriver om "era" alkoholister.
Och det är hemskt att tänka att han inte bryr sig, men det gör han inte.

Ni är modiga...
Det måste ta otroligt mycket styrka att bestämma sig att gå. Det är den styrkan jag försöker samla.

Förhållandet är ju inte alls bra och det är jag som får skulden.

Aeromagnus har helt rätt!
Vi är många som tillslut nått gränsen för vad vi orkar och ställt ultimatum. Nu behöver du genomföra detta. Det är skitsvårt men så värt det i slutet.
Själv är jag inne på dag 19 i egen lägenhet och det känns helt fantastiskt!
Har varit jobbigt speciellt för barnen men nu börjar allt lugna sig och jag vet att oavsett vad som händer melkan mig och alkoholisten så har jag gjort rätt.
Det är en härlig känsla av lugn.

Stå på dig nu!! Kram.

...Din har i alla fall artigheten att radera, grattis!
Min är så korkad att han inte ens har lås på mobilen, och då våra är idenstiska är det ju lätt hänt att man plockar upp hans istället för min. Meddelandena syns ju på skärmen utan att man "går in o snokar"...
Så det undrar man ju oxå över, VILL han egentligen att jag ska se, vill kanske egentligen bli ställd mot väggen?
Men, som sagt, alla metoder är nu prövade och absolut inget funkar.

Har oxå gjort listor under åren. Vad man ser rätt snabbt är att det negativa tar mer än 90% av allt.
Å ändå har man älskat, hoppats å väntat... Alkoholistens hjärna är kidnappad av alkoholen å våra hjärnor är kidnappade av alkoholisten, en riktigt ond cirkel som bara leder rakt in i fördärvet

Jag tror absolut att de känner på sig. Sen tar de den enkla vägen, flyr undan å dricker hejdlöst i stället för att ta tag i problemet. De hittar på ursäktar å manipulerar hela tiden. När fylleperioden är över kommer de krypandes igen..suck, va patetiska de kan vara. Å där står vi, helt handlingsförlamade å oförmögna att göra någonting..
Såååå less på denna karusell som aldrig tycks stanna, farten bara ökar å snart flyger man av å hamnar med platt fall på marken.
Mitt fyllo har nog oxå "reserver" som han kontaktar i ruset, har kommit på honom många gånger. Men dagen efter raderas det i både mobilen å minnet, å då har det helt plötsligt aldrig inträffat..,
Så skruvat allting

Trollis, det du skrev den 19 feb, exakt så gör "min" också...

Dessutom har han gissningsvis två-tre andra kvinnor i reserv, som han kan fly till när det blir för jobbigt med mig, och som kan bli "nummer ett" genast när det tar slut på riktigt...
Hur han lyckas och orkar med sitt liv, det är för mig en gåta.

Den här kusliga känsligheten för stämningar, är det något som en alkohlist utvecklar tro?

Hej och välkommen hit!
Jag förstår precis hur du menar när du skriver hur du känner. Man både vill å inte vill. Jag tror att det största hindret för att ta steget till att lämna är inom oss själva å heter Rädsla... Jag har varit rädd för att sakna, rädd för att känna mig ensam, rädd för att ångra mig. Men när jag tänker efter så finns dessa känslor redan i vårat förhållande. Finns ju ingen tvåsamhet när den andra parten drar iväg å super...kommer hem dyngrak å elak. Man är ju redan ensam i ett sånt förhållande.
Försök att tänk igenom eran förhållande å rannsaka dina känslor ordentligt. Jag sitter fortfarande "fast" i vårat förhållande men mitt mål är ett eget liv så småningom. Resan är lång med många bakslag, men vi stöttar varandra här inne.
Livet med en alkoholist är inget liv, inte för mig iaf. Man måste tänka på sig själv först.
Lycka till, kram

Jag tror de vet om att de är alkoholister innerst inne, men om de erkänner det för sig själva vet de också att de kommer rasa ihop totalt. Och om han skulle erkänna för dig, så skulle det även betyda att han måste erkänna det för sig själv...
Och det måste ju vara en hemsk tanke. Att titta på sig själv i spegeln och tänka:
"Där står en alkoholist, som förstör livet för dem han egentligen älskar."
Jag tror faktiskt att de vet om det, innerst inne, men de vågar inte se sig själva i ögonen och säga det.

Jag är helt ny här, gick med ikväll när alkisen kom hem och skrek och slängde mobiltelefonen på mig för att någon han inte ville prata med hade ringt honom.
Jag känner igen allt nu skriver. Ni är så fantastiskt starka och jag vet att jag måste suga åt mig av er styrka, för jag börjar förstå mer och mer, men jag velar fortfarande fram och tillbaka. Ännu har jag inte kommit till den där punkten när jag känner äckel och förtvivlan konstant.

Det hemska är att jag faktiskt älskar honom, och det gör allt värre.

Så en del av mig vill stanna, försöka hjälpa. Den andra delen vill bara sticka. Sedan kommer en tredje del av mig som är rädd, för om jag lämnar honom står jag helt ensam.

Ni är fantastiska! Det är fantastiskt så ni orkar kämpa. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er snart.

Nu vet jag åtminstone att det finns en liten chans att det ordnar sig för min missbrukare också. Han har hjälpt mig med så mycket under sina fungerande perioder att jag verkligen vill hjälpa honom tillbaka.
Det är så oerhört slitsamt och tufft bara.

Hej Blåögd,

Tack för ditt svar, så skönt med någon som förstår!
Känner igen ditt namn, är det du som äntligen fick en egen lägenhet? Hur har det gått för dig?

Stämmer det du säger att det blir extra jobbigt och man vill ha stöd i sorgen... Men just han är ju den sämsta på att ge det stödet!

Jag skriver och skriver, listor på allt det negativa, som jag nu slipper. Hjälper faktiskt lite, att fylla på med saker hela tiden när man saknar och att läsa och memorera...
Man får försöka hjärntvätta sig själv liksom :)

Köpte med mig en budapeststubbe hem efter jobbet, lade mig i sängen och åt två stora bitar... somnade sådär härligt matkoma-däst och nu när jag vaknade mår jag faktiskt mycket bättre :)
Kanske inget att rekommendera för ofta, men ibland måste man lyssna på vad kroppen längtar efter och ge sig hän!

Varit så oerhört trött sista veckan, månader av medberoendeliv tar ut sin rätt, tid för återhämntning!

Hoppas du också får vara ifred och göra bara det du vill i helgen.

Kram!

Jo det gör förbannat ont!!! Jag tror att man fastnar och längtar efter den person som finns bakom alkoholen. Det är ju även en sorg man behöver gå igenom och det kan vara jobbigt i sig. Min frustration är att att jag vill bli lämnad ifred och verkligen få ha min sorgeprocessen, men det är svårt när alkoholisten ständigt knackar på vare sig det är elakheter eller söta rara sms, vet verkligen inte hur man kan stå emot och inte påverkas.
Kram till dig!!

Jag tror smusslandet tagit över steg för steg, dag för dag, år för år och skapat detta monster. Vet faktiskt inte om personen tror på sina egna lögner lr inte. Ibland gör hen nog det, ibland inte. Det har nog varit alldeles för få konfrontationer innan det var för sent. Tänkte om någon har erfarenhet av samma hårda yttre. Har varit med om andra alkoholister, men dessa har tillslut erkänt i sina sämsta stunder. Inte ens i värsta sjöslag/ambulansturer har personen sagt -Oj, kanske jag blev lite väl full. Personen visar inget dagen efter, säger inget. Personen har helt enkelt slagit av/spärrat allt som har med denna lögn att göra. Inget får yttras om detta, varken av hen eller oss. Tassar, fötter, klövar, hovar inget biter. Tyvärr är döden, nästa. Tro mig, det har varit riktigt nära. Därför är man desperat.

Som medberoende mår man ju oftast minst lika dåligt som den som dricker. Det är ju ni som får sköta det mesta runtikring och det orkar man inte. Att dricka skadar ju de närmsta mer och det tar tid att läka skadan. Så det är väl inte så konstigt att man inte jublar med en gång. Tilliten finns ju inte där och den tar tid att återfå. Bra att du ställt krav. Hoppas du orkar genomföra dessa också. Du har inte gjort fel, du har gjort rätt. Du ska inte behöva lida för att din man har ett missbruksproblem. Han behöver säkerligen hjälp, hjälp som han själv måste vilja ta. Ha motivation till förändring.

tyvärr inte så lugnt, fick ett återfall efter alla gulliga sms och löften. Tog mig dock bara 2 v att se igenom fasaden men är nere på noll igen efter att ha vart en bit påväg känns skit men jag får fortsätt jobba mig upp!

Kan inte låta bli att kommentera. För frågan är ju så himla intressant! Hur fungerar egentligen personer som lever i så fullständig och total förnekelse. Tror de att om de blånekar tillräckligt länge så kommer allt det jobbiga (framförallt vår reaktion) att försvinna? Att ingen ser något? Eller att skilda regler gäller för dem, jämfört med oss andra vanliga sketna fylltrattar. Jag menar, 6 månaders behandling, det "drabbar" ju liksom inte vem som helst! Bara så där utan vidare. Typ.

Alltså är din släkting medveten om verkligheten, och allt handlar om ett kraftigt försvar? En ständig kamp för att upprätthålla en förträfflig fasad där alkoholproblem inte passar in i världsbilden. Eller, saknas den uppriktiga inre dialogen helt och hållet? Man undrar. I det här fallet är det kanske viktigare att din familj ser till att ta hand om sig själva först och främst, inte minst om det finns barn i unga år. Fröken fin-i-kanten eller herr snygg-och-proper bör kanske rent av lämnas att ta konsekvenserna av sitt drickande på egen hand. Då kanske polletten trillar ner, och det blir möjligt med förändring.

Ibland måste man faktiskt sätta ner tassen, tycker Huskatten.

Jag lever sedan tre år med en man som, enligt mig, är alkoholist. Han säger såklart att det inte är så.
Hela vår familj är trasig. Mina barn vill inte träffa honom pga vad han gjort. Min son flyttade hem till sin syster i vintras för bråken här avlöste varandra konstant. Sambon har tom hoppat på min son och slagits pga att han anser att min son varit nonchalant och uppkäftig. Jag var närvarande i båda fallen och det stämmer inte. Däremot var sambon full och tror sig ändå veta helt och hållet vad som hände båda gångerna. Våra nyktra upplevelser är helt felaktiga och dessutom så håller vi ju alltid varandra om ryggen oavsett om vi gjort rätt eller fel. (Mor och barn, starka band och är båda nyktra!?!)
Nåväl, familjen är trasig. Han har just ingen relation som fungerar, några få vänner som han träffar sällan. Han har inte druckit sedan 29e december då han för vilken gång i ordningen vet jag inte, skulle ut och ta livet av sig. Att han slutat dricka är bra, jag var dock helt övertygad om att det skulle vara det minsta problemet. Alla hans beteenden är kvar och oförändrade. Han anser att han inte har några problem som måste avhjälpas. Bara vi andra gör något åt våra beteenden så blir det bra!
Hur förstör alkohol en hjärna rent konkret?

Att vara medberoende är rent ut sagt ett helvete. Hela ens personlighet har blivit förändrad, allt man känner, tycker, tänker å gör kretsar runt den anhörige.
I stort sett all vård går ut på att hjälpa missbrukaren...men vi anhöriga glöms bort. Har då dessutom en partner som inte vill ha hjälp så finns absolut ingen vård för medberoende.
Förra året sökte jag vård på lokala vårdcentralen, blev sjukskriven för utmattning, fick lugnande å sömntabletter å sen inget mer. Känner att vården inte har kunskap att ta hand om oss medberoende. Vi faller liksom lite utanför ramarna. Det kan säkert variera från kommun till kommun, men här jag bor så har jag ingenstans att söka hjälp. Går privat hos en terapeut, men kan inte gå så ofta jag behöver pga ekonomin. Så, vad ska man göra? Vart ska man vända sig?
Känns rätt hopplöst

I min behandling fick jag se en film, avsnitt om medberoende. Tror det var Craig Nakken som hade en videosession om detta. Mycket intressant, Han ringade in detta som en tillitscirkel. När allt funkar är man i cirkeln men när man har ett beroende sviker man ju ofta sin partner genom att ljuga och undanhålla. Då hamnar man utanför denna cirkeln. Frågan är hur tar man sig in igen? Få tillit. Hur lång tid tar det? Kommer man någonsin in i den igen?
Ofta tar detta med tillit lång tid, uppemot år ibland. Det beror ju på hur man har det och om personen kommit till insikt och får hjälp. Båda måste ha hjälp och stöd, inte bara missbrukaren utan även partner. Jag fick en annan bild av detta när jag såg filmen och förstod hur ni medberoende har det. Blev ganska berörd men på ett bra sätt.

Ofta när man hamnar i ett medberoende så vill man ha kontroll. Därav leta efter flaskor mm. Detta måste vara mentalt jobbigt, ännu jobbigare att hitta dessa för då vet man ju att problemen finns. Det är inte ert fel att ni letar lik och ni ska inte känna skuld över detta. Jag skulle gjort samma sak. Man kan inte prata hur många år som helst heller utan resultat. Är det värt att leva så?

Att ställa ultimatum är bra men kräver styrka att fullfölja dessa. Var tydlig anser jag, men det kan vara mycket mentalt tufft. Ha därför stöd av omgivning eller samtalskontakt. Bolla era ideer med någon annan än er själva. NI ÄR VÄRDEFULLA FÖR ER SJÄLVA!!!
Det går att påverka människor att ändra sig men de själva måste genomföra ändringen

Ha en fin dag

Areomagnus jag vet inte om du läst mina inlägg på ett tag. Men hur ska jag bete mig mot honom trots han varit nyckter i 3 mån idag. Så fortsätter han att vara elak, tyken, och arg genemot mig. Hur mycket ska man orka med. Jag kan känna att jag kan inte fråga ngt, jag kan inte säga något, jag kan fortfarande se för djävlig ut enligt han. När dom har slutat dricka. När slutar dom med sitt fula och äckliga beteende. Mvh Besviken

Du får jätte gjärna bo hos mig om du vill. Västragötaland. Jag tänker på dig.. kram från Besviken

Jag förstår precis, får oxå sådana svackor. Håll ut. Försök göra något för dig själv.
Jag försöker satsa på mig själv, svårt men jobbar på det.
Skickar styrka. Många kramar

Det är svårt det dör att veta vart gränen har hått gör vad man orkar.
Innerst inne vet du kanske om du bågar lyssna på dig själv. Kämpa på. Kram

Komma från en familj som skriker mer på varandra känner jag väl igen. men det betyder inte att det är ok att skrika o gorma på varandra. Eller bara vara höhljudda som de gärna säger.
M ngn tycker det är jobbigt så är det ett problem.

Kram

Jag är också 'dålig' på att skrika å gorma. Nog blir jag arg, men har svårt att uttrycka mig. Och oftast har han smullit när jag är som argast, så då måste man ju vänta till dagen efter.

Tänker ibland att det är därför det gått så långt utan att han förstått. Han kommer från en familj där man skriker mer på varandra. Men det blir ju som att jag lägger skulden på mig själv. Så jag tror det är fel att tänka så. Hade man varit hetsig och skrikit och haft sig så hade det garanterat varit fel det med. Nog tror jag att han vet var du står.