Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du frågar.

Det är lite upp och ner. Jag har varit härifrån ett tag och försökt tänka på annat. Men det har gått rätt dåligt.

Sen återfallet har han inte druckit något mer i alla fall. Han känns glad och pigg. Men det är sämre med mig. Jag är rätt orkeslös, glädjelös och har inte så bra tålamod med barnen.

Jag vet inte varför det kommer just nu. Om jag törs släppa lite på garden nu när han verkar må bättre. Eller om jag bara passerat gränsen för vad jag orkar. Eller om jag är besviken på mig själv för att jag inte håller mitt ultimatum. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar, och jag har tipsat min man om att om han behöver positiv peppning så bör han söka det från någon annan.

Blåögd!
Du har inte skrivit här på ett tag nu. Tänker på dig och undrar hur det går? Har han fattat än att du vill vara ifred? Hur mår du?
Jag hoppas att du fått lite lugn å ro nu så du kan bearbeta å gå vidare. Sköt om dig ? kram

Blåögd!
Du har inte skrivit här på ett tag nu. Tänker på dig och undrar hur det går? Har han fattat än att du vill vara ifred? Hur mår du?
Jag hoppas att du fått lite lugn å ro nu så du kan bearbeta å gå vidare. Sköt om dig ? kram

Blåögd!
Du har inte skrivit här på ett tag nu. Tänker på dig och undrar hur det går? Har han fattat än att du vill vara ifred? Hur mår du?
Jag hoppas att du fått lite lugn å ro nu så du kan bearbeta å gå vidare. Sköt om dig ? kram

Blåögd!
Du har inte skrivit här på ett tag nu. Tänker på dig och undrar hur det går? Har han fattat än att du vill vara ifred? Hur mår du?
Jag hoppas att du fått lite lugn å ro nu så du kan bearbeta å gå vidare. Sköt om dig ? kram

Blåögd!
Du har inte skrivit här på ett tag nu. Tänker på dig och undrar hur det går? Har han fattat än att du vill vara ifred? Hur mår du?
Jag hoppas att du fått lite lugn å ro nu så du kan bearbeta å gå vidare. Sköt om dig ? kram

Självklart!
Raggar han på andra under tiden skulle jag tolka det som oseriöst. Efter allt han utsatt dig för så är det nog det minsta du kan begära, att han är nåde nykter å absolut Inte raggar runt.
Kan han inte gå med på det så måste du tänka efter ordentligt, om han är värd ytterligare fler chanser...
Ställ krav du, tycker jag verkligen.
Lycka till å kram ?

Smyga - snoka? Gör jag fel då jag letar tomburkar?

Så liten snabb fråga. Han har nu bestämt att han vill att vi ska försöka fixa detta. Han ska ge mig tid att fundera och hitta mig själv igen.

Kan jag under min tid stt fundera ställa krav på nykterhet och inte ragga ipp sndra tjejer under tiden??

Du har fått mycket gensvar på din text, aeromagnus. Vi är många som önskar att våra anhöriga skulle komma till den insikten som du har gjort. Jag har läst dina trådar och vet att det är en mödosam väg du har gått.
Du säger att man som anhörig ska bry sig och ställa krav, men inte ogenomtänkta ultimatum.
Samtidigt säger en del att man kan inte förändra en annan människa, bara sig själv.
Jag har inte gett upp hoppet om att min man och jag ska kunna leva tillsammans. Han har sen en tid minskat sitt drickande rejält och det har blivit större förbättringar än på många år. Detta vill han ha bekräftelse på och det får han. Men. Jag kan inte lita på honom efter alla år av missbruk och jag letar fortfarande tomburkar. Trots att han har "slutat köpa starköl" hittar jag nya burkar.
På min lågmälda fråga om hur det kan komma sig svarar han med ilska och beskyllningar att jag snokar. Ja, svarar jag, det gör jag och jag kommer att fortsätta med det tills jag litar på dig.
Men du ser väl att det har blivit bättre, nu blir jag besviken på dig säger han. Så är bråket igång igen. Och jag blev syndabocken som vanligt.
Sen en månad har jag bett honom tala om för mig hur hans plan för att få kontrollen över alkohol ser ut. På onsdag....nej, på fredag......nej, nästa vecka .....få se. Jag väntar och väntar.
Och jag kommer att fortsätta leta tomburkar. Tyvärr.

Tack för dina ord :)

Det är just detta som jag läser in att aeromagnus menar - fokusera inte på din partner, utan på dig; vad vill du, hur vill du ha ditt liv, vad vill du leva med för människa, vad behöver du? (Eller omvänt - vad vill du inte ha, vad behöver du inte, vad står du inte ut med?)
Det är svårt att reda ut, men om du till att börja med hittar bara lite svar så kan du ställa krav på din partner och då växer du och blir starkare och kan ta dig framåt.
Det är svårt, men man måste ta hand om sig själv främst!

ditt inlägg. Känns så insiktsfullt och så ärligt. När du beskriver hur du visar omsorg om din hustru blir jag varm och glad i hjärtat, så har också jag det numera.
Under min första tid här förde jag en kamp emot andras berättelser och min egen insikt om 'hur en alkoholist är'. Jag hävdade många gånger min grundvärdering och uppfattning om att varje människa är unik.... Långsamt och tämligen obemärkt tog jag sen till mig insikten att alkoholismen har sina kännetecken, lögner och förnekande hör till dem. Min man har ljugit om saker jag aldrig kunde föreställa mig. Men, bakom sjukdomen finns också människan .... och där är det olika. Under den för mig svåraste tiden sade jag många gånger att jag inte kan leva med mannen när han dricker, jag vill leva med den 'sanna' mannen jag valde att leva och gifta mig med. Efter ca ett halvt års nykterhet såg jag avgörande skillnader på så sätt att han kunde hantera utmaninande situationer med lugnet i behåll. Det tolkar jag som hjärnans tillfrisknande. Efter nästan ett och halvt års nykterhet 'med vita knogar' tog han ett kort men rejält återfall och efter det sökte han sig till AA. Jag hade satt mig in i tolvstegsprogrammets tankar redan tidigare och sökte mig sen till AlAnon. Det har hjälpt honom och oss att sätta ord på, få ett gemensamt språk för det som händer i tillfrisknandeprocessen.
Men alla män/människor är inte som Mange och Mullegubben. Även om alkoholismen har sina kännetecken är både aktiva och nyktra alkoholister olika till sin personlighet.... och dit hör antagligen viljan att se sin del, erkänna den, arbeta med sig själv och försöka gottgöra dem man gjort illa.
Vet inte om jag lyckats klargöra mina tankar, om detta har jag tänkt och skrivit mycket. Själv har jag haft sån enorm hjälp av forum, olika hjälp i olika skeden av mitt tillfrisknande. Fortfarande efter mer än fem år här lär jag mig om mig själv och förstår mina medberoendemönster så att säga i backspegeln.
Nån har sagt ungefär att den längsta resan är in till sig själv. Det stämmer mycket väl för mig. Idag lever jag inte konfliktfritt men ärligt och i djup harmoni med min man som valde att bli nykter och hittade tillbaka till sitt sanna jag. För det är jag oändligt tacksam! / mt

det du föreslår. Ställa krav och prata är gjort men eftersom alkoholisten är manipulativ är det svårt att just ha ett bra prat. Vid pratet så svänger det ordentlig från insikt att man behöver sluta att man gått ner sig ordentligt och att det är så svårt att ta sig upp igen efter så många misslyckade försök. Till att skoja bort de fysiska problem som finns pga alkoholen och skoja om att hade man mer pengar hade man kunnat dricka mer. Har svårt att själv vara balanserad i ett sånt prat, först se den trasiga må dåligt sen ska det skojas om, men jag tiger och tänker mitt och inte blir förbannad trots att jag skulle vilja skälla ut människan som resonerar så knäppt. Lämnade för några månader sedan och bett om ingen vidare kontakt men alkoholisten söker fortfarande kontakt och vill gärna tala om för mig hur många dagar hen lyckats med nykterheten. Varför delas detta med mig som hen inte längre har ett liv med? Om alkoholisten vill vara ifred och supa så kan hen göra det men varför då höra av sig? Hur står man emot ena gången jätte "på" och nästa gång avvisande, varför är alkoholisten så? Lätt att börja undra vad man själv gjort för fel. Mitt ultimatum har alltid vart nykterhet och det har jag hållit på därav separation. Nu känns det som hen försöker nästla sig in igen med gulligull och hur fantastisk jag är men det är aldrig prat om hur nykterheten ska bli till. Det känns nästan som att hen inte törs prata och be om hjälp utan mer drar på sig en spillivink mask för hen är osäker på hur jag kommer reagera, eftersom tidigare i okunskap blev jag så arg och kränkt för jag trodde hen gjorde det personligen mot mig. Har du nått råd hur jag nu ska bemöta för jag tycker det är jobbigt med sms/ringande och skulle eg vilja fortsätta utan någon kontakt alls, blir för jobbigt för jag älskar fortfarande. Samtidigt finns mer insikter om sig själv från alkoholisten men hen törs inte sträcka ut handen så jag kan finnas vid sidan och stötta.

Vi har faktiskt haft vettiga samtal mitt i alltihop. Vi pratade idag igen bla om detta med sms som inte är trevliga. Han sa då att det är ju inte han egentligen som skriver dem. Han är ju arg ledsen kombinerat med alkohol. Jag ska knte ta det på så stort allvar. Nehej. Det är ju lättare sagt än gjort.

Han vill just nu att vi fokuserar på oss djälva och på barnen och sen försöker lösa det här.

Vill jag det???? Eller har det redan gått för långt?

att du fått lugnet. Tråkigt med smsen, fattar för jag har det likadant. Hur gör ni andra för att stå emot eller inte bli ledsna? Ena gången är man älskad/saknad och då börjar man fundera på om man gjort rätt, nästa gång är man en jävla hora och då blir jag ledsen för det är så respektlöst och sorgen och saknaden blir då ännu värre och jag får känslor som att jag är värdelös. Jag tycker det är jobbigt att jag börjar analysera vad menas nu för att sedan upptäcka att skit samma vad det menades för det ändras ju på ett nafs. Känns det igen och hur gör ni för att komma vidare?

Det jobbiga är att båda parter lider men på olika sätt. Missbrukaren vet att hen sårar men sjukdomen förgiftar hjärnans förnuft. Det svåra är att bryta sitt beroende om man inte vill. Detta gäller också båda parter. Där vid detta vägskäl ni som är nära en missbrukare får jobbigt. Man tjatar och bryr sig men en missbrukare vill ju bara vara ifred.

Vad ska man då göra? Finns inget rakt svar. Frågan är vad man kan göra om missbrukare vägrar inse. Tjat, hot och gnat hjälper inte tyvärr. Här måste nu försöka fokusera på er själva. Vad vill ni? Hur vill ni gå vidare? Även om man älskar en person så håller det inte längden att leva i ett förhållande nä en ger energi och en snor energi. Mitt råd är att ta samtalsstöd för man klarar inte ut allt själv.

Det är inte ert fel det är elakartad sjukdom.

har lagt sig Izzy. Jag har funderat lite vad du finner hjälpsamt här på forum. Jag blir alltid frestad att fundera över tips om hur jag tänker att du kan komma vidare. Det kan förstås bli fel på olika sätt - du kanske bara vill skriva av dig i egen takt och förslag kanske bara gör att du känner att du borde göra något som du varken orkar eller vill... Det är inte meningen.
Jag tror din fundering om kuratorn kan vara rätt, har man gått så länge kan det bli att gå lite på tomgång och vara bra med en annan kontakt. Vore bra med nån som har insikter om medberoende. Ursäkta, men nu måste jag fråga om du sett på Carina Bångs sida, hon brukar ha erbjudanden om kurser som verkar bra.
Jag säger som jag brukar, du är på rätt väg, håll taget! / mt
PS Jag kollade in Carinas sida mest på skoj, läs dagens budskap! Verkligen som om jag hade kollat innan jag skrev (inlägget idag är från fredag 11mars ifall det har kommit nåt senare när du tittar in) http://medberoendeinfo.blogspot.com DS

Åh vad roligt att höra att du mår bra ?
Du är sååå stark kram ?

Jag skriver inte så mkt, har fullt upp i verkliga livet just nu men tänkte iaf ge dig lite hum om hur jag mår? Jag är fullständigt utmattad mentalt och fysiskt. Kroppen värker och jag känner mig närmare 90 än 48. Närminnet är kraftigt påverkat, jag tvivlar på mig själv, svårt att ta beslut och kan blanda ihop saker nåt alldeles otroligt ibland. Svårt med sociala kontakter, svårt med ögonkontakt och ont i magen, darrningar, hjärtklappning, yrsel, trötthet, hjärndimma. Sorg, depression, vanmakt, tappad livsglädje, stora koncentrationssvårigheter.
Det är ungefär mig i ett nötskal just nu. Jag har en historia av en del psykiskt våld i vårt förhållande som jag inte förstått förrän nu utan trott att det berott på mig och att jag har haft problem så vad som är vad i mig vet jag inte. Vad är den som blivit spottad på och vem är den som är medberoendesjuk? Jag vet inte?

Underbart att höra, nu blev jag glad. Så skönt att du kan sova ordentligt å ha lite lugn å ro. Du tog verkligen rätt beslut, heja dig ?
Barnen kommer oxå att landa å må bättre när de har vant sig.
Nu längtar jag ännu mer efter friheten. Du inspirerar mig
Klart du ska våga gå på en date, tänk inte på alla dumheter x:et har matat dig med. Det finns normala fina män där ute. Tror du skulle må bra av lite uppskattning, dessutom komma ut lite. Är uppriktigt glad för din skull ??
Sköt om dig å barnen, kram kram

Det är totalt kaos oå det ekonomiska planet just nu. Barnen börjar sskteliga vänja sig. Jag mår jättebra!! Det är ett lugn som jag hade glömt hur det känns. Inga problem att sova om vi säger så!

Får dock ett antal sms och samtal varje dag: Har du ändrat dig än? Jag älskar dig mer än du älskar mig. Jag vill aldrig se dig igen. Jag saknar dig. Du är en fet jävla hora (ursäkta språket). Jag vill ha min familj tillbaka. Vi kan fixa det här. Jag vill nog aldrig ga dig tillbaka. Jag litar inte på dig längre. Du stack när hag behövde dig. Hela din familj kan sticka o brinna...

Så håller det på. Instt fick jag stänga av ljudet. Han drack igår. Råkade i trubbel på ngt sätt. Han blev sen till jobbet och skrev inatt meddelande ang svenska poliser. Antar att han åkte fast och fick tillbringa natten i arresten. Jag tycker naturligtvis synd om honom men orkar inte bry mig just nu. Så länge han tar hand om barnen.

Men som sagt voavsett vad som händer så känns det så otroligt skönt att ha ett eget ställe. Om jag nu bara kan vinna lite på lotto så jag kan betala skulderna så blir det nog bra i slutänden.

Jag ångrar inte mitt beslut. Visst saknar jag honom men börjar tro att den kärleken som borde finnas har blivit så djupt begraven att jag inte vet om jag hittar den igen.
Jag kommer naturligtvis att finnas till och vara där i den mån det går. Vi har ju barn ihop.

Funderar på om jag ska ge mig ut på en date ? Kanske vore kul att muntras upp lite (av någon som inte sen förstör allt med onyktra arga sms). Men är lite för rädd o feg för det. Självförtroendet har ju fått sig en smäll.

Över lag känns allt som det kommer ordna sig.

Håll fast vid den där jävlar anamma känslan!!! Den behövs!
Du är duktig som står upp för dig själv nu. Ge dig själv en stor kram o klapp på ryggen. Det är inte lätt under tiden men när det väl fixar sig o allt börjar falla påbplats så kommer det kännas kanon.
Tänker på dig o håller alla tummar o tår.
Kram

Tack aeromagnus!
Ibland, när det är som värst är det svårt att komma ihåg att det faktiskt är en sjukdom man kämpar mot. Som medberoende tar man ofta åt sig, tror på alkoholistens hårda ibland elaka ord. Jag är medveten om hur det fungerar nu, men när man sitter där en lördagkväll å det haglar elakheter är det, som sagt svårt att inte ta åt sig.
Det är sååå bra att få höra från andra sidan oxå, att det inte är den medberoendes fel, tack

Värmande och stärkande ord, tack!