Senaste kommentarerna i forumet

Av egen och lång erfarenhet att bo tillsammans med någon som dricker kan jag säga att du inte kan göra någonting åt det. Är hon inte villig att inse att det finns ett problem så spelar det ingen roll vad du säger/tycker/tänker eller känner. Vi som står bredvid är helt enkelt maktlösa, tyvärr.
Önskar att det fanns ett sätt att nå fram men det gör inte det.
Själv har jag försökt med allt...varit arg, gråtit, bönat å bett, pratat, skrikit, ja allt man kan tänka sig. Men allt hänger på den som dricker... Min sambo lever fortfarande i förnekelse, det finns inget problem även om han själv sagt ibland att det har blivit lite mycket...men att inse problemet sitter långt långt inne.
Min sambo vill inte heller prata om det= förnekelse
Jag hoppas iaf för din skull att hon själv kommer till insikt om drickandet och är villig att göra något åt det. Jag har gett upp å letar eget boende då detta liv med min alkoholist bara bryter ner mig å jag mår bara sämre å sämre. Jag hoppas det går bättre för dig, lycka till

Tack för ditt perspektiv. Det gav mycket!

Blir frustrerad över alla motgångar just nu..men men, det som inte dödar, stärker. Så känns det verkligen inte nu, men det bara måste vända nångång.
Sambon har skärpt till sig när det gäller alkohol men det är ju enbart för att han måste lämna ytterligare leverprover under en period nu. Men det är inget som förändrar allt som hänt, skadan är redan skedd å går inte att förändra. Letar å letar boende fortfarande.
Tack för ditt fina erbjudande, blueeyes, tyvärr alldeles för långt bort. Men jättegulligt å generöst av dig ?
Tack Stina å blåögd för ert stöd?
Har haft möte på jobbet där jag kopplat in facket mot min chef, men det gav ändå inget resultat. Så nu letar jag nytt jobb oxå, kan inte ha en sån chef. Vi är många som inte trivs med honom å hans sätt att behandla människor på, men det är tyvärr bara jag som sätter mig emot. Blir besviken att inte fler ställer upp, de har så mycket att säga när chefen inte är där, men när det verkligen gäller står jag ensam å kämpar.
Så jag behöver förändring på precis Allt i mitt liv nu, eget boende å nytt arbete.
Såååå less just nu, känner mig fullkomligt överkörd å orkeslös.
En sambo som inte har nån respekt alls för mig, likaså min chef. Ett mönster?...ja absolut!
Men hur jag än kämpar å står upp för mig själv blir det ingen förändring...ger mig iaf inte.
Enklare att kämpa mot chefen där ilskan driver mig, här hemma är det såååå mycket mer känslor på spel.
Så, var tvungen att skriva av mig lite. Känner mig övergiven å ensam men det finns nåt inom mig som driver mig vidare, lite jävlar anamma som aldrig ger upp.
Önskar alla en härlig dag med vårsolen som är på väg ?
Kram kram

Blueeyes!!!
Hur går det för dig? Har du flyttat in ordentligt i lägenheten?
Hur mår du, fina du?
Tänker på dig ? å hoppas verkligen att du klarar detta.
Bamsekramar ??

Ja tänk att det har gått 2 1/2 år sedan jag började skriva här o när jag tänker tillbaka så har det hänt ganska mycket. Fast efter så lång tid hade jag önskat att det mesta hade varit klart. Jag kanske också hade velat ha lite mer hjälp av kuratorn o har funderat om jag kan få hjälp av någon annan. Kanske en psykolog istället men jag vet inte.
Just nu är exet väldigt hjälpsam o snäll. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att ha kontakt med honom. Jag vill kunna resa bort ett tag utan att jag ska behöva vara beroende av homom o tala om vad jag ska göra. Han har sån kontroll över mig o tror han är väldigt nöjd med det. Han sa en gång till mig att det kanske inte var så roligt som du trodde att flytta o att du är inte så fri som du trodde du skulle bli. Åh jag får panik!!!

Ja, nu är den jobbigaste fasen bakom oss. Han har börjat få in pengar på sparkontot igen, hälsan är snart helt återställd (även om han gnäller om lite extra hull på magen), arbetsgivaren och arbetskamraterna har välkomnat honom tillbaka. Allt är frid och fröjd.... eller? Hur ska man som anhörig kunna lita på att det ska fungera denna gång? Vi har från och till talat vagt om att flytta ihop, men hur länge ska man vänta för att kunna känna sig på den säkra sidan? När yppar sig det rätta tillfället? För naturligtvis så vet jag att det skulle vara ett helvete att bo tillsammans med honom, om han åter får en av sina perioder. Livet skulle överhuvudtaget inte kunna fungera alls för mig under en sådan. Han säger att han förstår det och att han aldrig skulle utsätta mig för det, om vi bodde ihop. Men hur ska jag kunna lita på en sådan garanti? Under våra 4 år tillsammans så har han haft 4 långa perioder och flera korta. Förra året, som var lite av ett lågvattenmärke, så drack han bort 3 månader. Mycket av det goda i livet, som utlandssemester och olika evenemang, rann bara ut i sanden. Har räknat ut att han på dessa år förlorat ca 100.000 till alkoholen, i form av utebliven lön och alkohol. Tänk vad vi kunde ha gjort för dessa pengar istället! För att inte tala om allt lidande, för både honom och mig. Men samtidigt känner jag att jag måste våga tro och satsa på vår relation... Nä, det är nu problemen börjar, av en helt annan karaktär...

Kolla under fliken fakta här ovan för att se om konsumtionen ligger i riskbruk. Ta upp detta med honom som att du är orolig och att det inte är sunt att inte dricka varje dag och dessa mängder. Visa honom antal standardglas för riskbruk. Se vilken reaktion han ger. Har han inga problem så ja då står du med skägget i brevlådan lite. D%å måste du göra ett val. Stå ut med hans drickande eller tänka på dig och barnen helt och hållet. Detta låter tufft ja men om du läser de andras trådar om medberoende är det precis detta du måste fundera över. Lycka till

Ja kanske det Mattias. Det kanske var en bra idé. Bara att han är sååå emot att gå och prata med någon, vad det sen gäller. Och han skulle verkligen behöva för han har varit med om så svåra saker i sitt liv.
Ja kärleken till mannen gör allt mycket svårare. Sedan har vi det bra på veckorna, som jag bedömer i alla fall. Men mycket som uppstår är ju säkert abstinens. Men det är ju normalt för mig verkar det som. Man blir van.

Köp en Kbt behandling till han i present..
Han kanske inte kommer uppskatta det men visar vad du vill.

Mycket kärlek får en att utstå svåra saker här i livet.

Kram..

Inser här och nu att jag vet allt vad gäller medberoende men att jag ändå faller dit. Tror fortfarande att jag kan prata honom tillrätta. Kom på det presis nu. Men sunda förnuftet säger att det går inte. Jo jag måste tänka på mig själv, jag vet ju det. Men vad ska jag göra på helgkvällarna? Jag kan åka till barnen, men inte varje helg. Jag vill ju också ta det lugnt och bara vara hemma. Ja det är så svårt. Men jag försöker motionera, ut och gå. Umgås med vänner, familj. Men sen sitter man där på helgkvällarna och känner sig irriterad över en full man. Jag vill ju leva ! Uppleva saker! Inte vara bitter! Ja i dag vet jag varken ut eller in.

Det är väl ett normalt krav att inte dricka sig full varje helg. Klart han inte vill läsa, an vet han gör fel meningar en sjukdom som måste behandlas. Dock måste han söka hjälp själv. Eftersom han inte inser att han är sjuk blir alltså mycket svårare. Nu måste du sätta dig i första rummet och se till dina behov annars kommer du gå under.

Min man tycker att jag överdriver när jag säger att jag inte vill att han ska dricka sig full varje helg. Gör jag det? Är det så att detta är normalt kanske? Jag kanske kan leva mina dagar och bara fokusera på vardagarna? Vi gör ju saker på helgerna men inte på helgkvällsrna. Jo ibland när vi är borta någon helg så ibland blir det inte så mycket dricka, men ibland blir det lika mycket eller mer . Är det mig det är fel på? Är det ändå inte fel när jag känner så? Fy vad svårt. Ibland vill jag ge upp.

Jag gick tillbaka och läste dina första inlägg som du skrev för snart 2 1/2 år sedan. När jag läser din #4 så är det uppenbart hur många steg du tagit och hur långt du kommit på vägen mot ett eget liv. För mig, så här på avstånd, är det just kuratorn som borde ha kunskap om hur du kan få till de yttre ramarna vad gäller ekonomi, hus och djuren som vad jag förstår 'hör ihop' med ekonomi och boende. Men det är alltid många aspekter som har och ges betydelse när man ska bryta upp från ett långt gemensamt liv.
Önskar dig en skön söndag med sol och nyväckt grönska! / mt

Nej jag har inte skrivit så mycket om djuren förut. Då var det mest fokus på barnen o det är det väl fortfarande men ingen av dem bor hemma nu. Kanske yngsta tjejen kommer att bo hemma under sommaren innan hon fortsätter plugga förhoppningsvis.
Jag vill ju försöka ordna så mkt som möjligt innan dess. Djuren ligger mig väldigt varmt om hjärtat o jag hoppas innerligt att jag kan ha dem kvar. Fast det jag vill är ju att klara av det på egen hand på nåt sätt. Det handlar ju om pengar också tyvärr. Min dröm är att kunna få känna mig helt fri från exet o inte behöva ha mer kontakt än vad som är nödvändigt. Bara det som gäller barnen då.
?

Han hade druckit lite, blev inte arg. Inte förvånad.
Men jag tänker mycket. Funderar, söker lösningar. Får se om något händer.

vad jag önskar jag kunde skicka ett paket med hopp och tro på dig själv åt dig. Du har kämpat så länge och tagit stora steg. Förut oroade du dig mycket för barnen, jag har inte förstått förut att det också finns djur som försvårar praktiskt för dig att göra dig fri. Gott ändå att du själv ser att du rör dig i en bra riktning. Skäms inte över den du är.... å andra sidan är så många medberoende tyngda av skam så det är du verkligen inte ensam om. Jag såg Sanna Lundell på TV igår, hon talade just om det, om skammen som de flesta anhöriga till missbrukare bär på fast det är helt bakvänt.
Skriv när du har kraft och ork och håll taget! Lördagskram ❤️ / mt

Att jag orkar ta den kampen om hus och annat. Jag vill ju ha min del som jag har rätt till men jag tror ändå inte att jag kan eftersom jag är beroende av honom fortfarande pga våra djur o jag vet inte hur jag ska kunna lösa det.
Kram

Jag förstår din känsla av att släppa huset och bli fri, jag kände samma sak, men fick ett gott råd att se till att få det som var mitt - både för att få den ekonomiska fördel jag hade rätt till och för att stå upp för mig själv!
Jag vet att det är kämpigt, men håll ut - du är på rätt väg!

Det är så skönt att då stöd av er!!
Kaejlo det känns som vi verkligen förstår varandra i det känns bra även om jag inte önskar att du har det så här förstås!
De är så lika våra ex, tänk att de
fungerar på samma sätt , det är sjukt!
Flygcert du har hjälpt mig så mycket! Och ja det känns som nan ska bryta ihop ena dagen sen ändrar det dig o han är så snäll. Man blir såå förvirrad!! Jag vet verkligen inte hur jag ska ta nästa steg. Hag vill bli fri att göra vad jag vill men han styr mig fortfarande.
❤️

Vad skönt att det finns de som förstår! Det behövs inga goda råd, det är bara så skönt att veta att man inte är ensam. Vad skönt att bodelninngeb är klar för er, det leden inte för oss. Vi har inte ens gjort upp om huset än. Och jag är beredd att släppa det, skriva över det på honom. Men hag vågar inte riktigt ta diskussionen även om det ät han som är vinnaren,
Jag skäms verkligen för att det är så här men det är sån jag är o då får jag stå för dett.
Allt går långsamt för mig men det går åtminstone framåt åt det håll jag vill så det kanske blir bra i slutändan förhoppningsvis!
❤️

Så är det för mig också Izzy, att mitt ex fortfarande har stor inverkan på mig. Vi flyttade isär för knappt ett år sedan och skilsmässan och bodelningen var klart i höstat. Trots att allt är avslutat så kan han få mig att få enorma skuldkänslor och tycka synd om honom med ett enda litet sms. Hans känslor har styrt mig hela livet och så är det ännu, är nog väldigt svårt att bryta detta invanda mönster. Jag vet precis hur det är!!! Kan ju knappast komma med några goda råd precis. Jag tycker bara att det är skönt att veta att det finns fler som har det likadant, att man inte är idiot som inte bara kan släppa taget och inte påverkas av honom mer.
Kram

Och förlåt att det tar sån tid för mig att svara.
Ja jag försöker att tänka på allt exet har gjort för att jag ska förstå att jag gjort rätt. Jag förstår ändå inte att han ska ha så stor inverkan på mig fortfarande efter drygt ett år. Men det är väl för att vi inte har fått nått riktigt avslut än. Vi har djur som vi måste ta hand om tillsammans annars funkar det inte. Vet inte om det går att hitta nån annan lösning på det. Vill ju kunna ha dem kvar också. Man fäster ju sig så vid dem. Till o med min kurator sa till mig att jag sitter i en riktig rävsax! Det ville jag ju inte riktigt höra men men...
Jag är ute varje dag i går långa promenader med min älskade hund, har även vänner hag kan prata med o en kurator som jag gått hos i många år. Men det är ändå hag som måste ta alla beslut o det sitter så långt inne som allltid.
Mt jag har inte varit åå nåt möte än o ska erkänna att jag inte riktigt vågar än. Känner väl att jag är taskig mot exet om jag berättar im oss. Jag bor på ett litet ställe där alla känner alla o jag känner att hag inte kan göra det mot honom även om jag vet att det är han som förstört allt.
Det jag är rädd för när han blir att tjejerna ska bli lidande på nåt sätt o våra djur.
Känner också att det har ju faktiskt gått över ett år o det borde vara ok för mig att träffa någon ny. Men jag vågar inte riktigt på grund av exet. Han jag skrev om förut finns fortfarande kvar o det är över ett år sen vi sågs men han är kvar men hag är så rädd att förlora honom. Det är bara pga exet som jag inte vågar träffa honom o det är så sjukt!! Han jan ju inte vänta på mig hur länge som helst det förstår jag!!
❤️

Måste också skriva något om hur vården totalt glömt bort oss anhöriga. Vi är i en minst lika svår situation men är uppenbarligen helt ointressanta i vårdens ögon. Våra problem är inte lika konkreta och tydliga som alkoholistens. Det ger antagligen inte lika många "bonuspoäng" att hjälpa oss.

Tänk... känner inte alls igen mig i mångas beskrivning av skuld och skambörda. Men det beror väl antagligen på att vi träffade varandra i en "mogen" ålder. Vi är båda ganska klara över vilka vi är och att vi själva ansvarar för våra egna liv. Men visst är det en vansinnig balansgång; att inte fastna i medberoende men samtidigt känna att jag inte lämnar honom vind för våg, när han fallit. Ser att många tycker att enda svaret på problemet är att lämna, men samtidigt innebär en relation att man inte ger upp hoppet om varandra och en gemensam framtid. "En snäll alkoholist" som är en underbar man, är inte så självklart att lämna. Annat vore det om han var aggressiv och misshandlade fysiskt och verbalt... då skulle jag inte tveka en sekund.

Ikväll ska jag träffa en kompis på kvällen ska bli jätte roligt. Men mannen ska ha barnen. Undrar hur det kommer att gå? Har ju gjort det förr med blandat resultat. Ska försöka ta konflikten om han har druckit, jag är väldigt dålig på att bli arg .