Senaste kommentarerna i forumet

@euology Förlåt för långt inlägg ☺️

@euology Jag var i exakt din situation för ett par månader sen - min dotter berättade
för skolsköterskan att pappa dricker och blir full och då gjorde hon en orosanmälan. Hon ringde till mig först så att jag var införstådd i allt och jag kände precis som du en lättnad över att vi äntligen kommit till en punkt där min sambo är tvungen att göra en förändring. Sen har jag mått skit över att det var tvunget att gå så långt så att
dottern bröt ihop i skolan.. att jag inte hittade nåt sätt att få till stånd en förändring på egen hand.. men samtidigt tänker jag att om det varit jag som hade kontaktat soc så hade sambon bara förnekat och hävdat att jag ljuger. Det kan han inte säga om sin dotter…
Vad har hänt sen dess?
Soc har dragit igång en utredning och pratat enskilt med barnen vid ett par tillfällen, jag har fått samtalsstöd och sambon har påbörjat alkoholrådgivning. Nu har han hållit sig helt nykter i snart tre veckor men hävdar fortfarande att jag överdriver och att han iofs har druckit för mycket men inte har några beroendeproblem. Jag vet inte vad alkoholrådgivaren säger om den saken…
Vi har bestämt att vi ska separera men bor fortfarande ihop. Jag har frågat soc hur dom ställer sig till att barnen bor varannan vecka när vi flyttar isär, men inte riktigt fått något svar från dem. Beror väl på vad de kommer fram till i sin utredning. Och det beror väl i sin tur på vad barnen berättar. Det där känner jag mig lite kluven till - att pappa är lite berusad har ju blivit ett normaltillstånd för dem så jag vet att de inte alltid märker att han är onykter, bara när han är ganska full. Och jag känner inte att jag vill dramatisera saker och ting mer än nödvändigt. Tycker att det på sätt och vis är bra om de inte märker av hans onykterhet, samtidigt vill jag ju att den ska komma till socialens kännedom. Svår avvägning det där 😏
Jag kan dock vara helt säker på att sambon inte ger en fullständig bild av verkligheten när han pratar med dem.

Väntar nu på sambons återfall - tror inte att det är så lätt att bara sluta dricka när man haft ett dagligt intag av minst 4-5 starköl, ett par dagar i veckan 10-15 starköl, under flera års tid. Och när det kommer ska jag göra mitt bästa för att slänga ut honom ur huset och se till att barnen bor bara hos mig.
Samtidigt vill jag ju inget hellre än att han ska bli nykter och vara en bra pappa till våra barn, men jag undrar hur lång tid av nykterhet som behövs för att man ska lita på att barnen får det bra varannan vecka hos honom.. det är en skitjobbig situation att vara i - många kluvna känslor - ilska, sorg, uppgivenhet blandat med visst hopp och framtidstro.
Det hjälper med samtalsstöd så be om det när ni träffar soc. Man får hjälp att sortera lite bland sina känslor och tankar och hjälp att förhålla sig till sjukdomen och dem som drabbas. Sen försöker jag att prata öppet och ärligt med barnen, det är jobbigt för dem med allt som händer och all ovisshet inför framtiden. Men det gör min sambo också och han ger en helt annan version av verkligheten så dom har verkligen inte lätt att navigera i detta. Känns fruktansvärt i mamma-hjärtat ..
Uppdatera gärna hur det går för er, vi befinner oss verkligen i samma situation!
Styrkekramar 🤗

Hur går det för dig och dottern?

Tack @Självomhändertagande för alla dina tänkvärda meddelanden och det stöd som du har förmedlat under åren. Och välkommen tillbaka om det blir så i framtiden!

@has
Det finns ju både lyckliga och mindre lyckliga stunder. En människa är ju mer än missbruket. En gång i tiden fanns det ju något hos en annan som lockade en, men att något annat tagit över. Fint att höra att du är nöjd med samtalet ni haft.

Skönt i allt kämpande att du blivit av med kramp och värk. Personligen tror jag att kropp och själ hänger mer ihop än vad man tror ... Har själen det jobbigt, har kroppen det med.

KRAM!

Ja man kan verkligen bli stressad för mindre!

I min relation växlade svaret på min oro kring drickandet mellan ”åh, så ska du ju inte ha det. Klart jag drar ner, inga problem!” Till ”det har inte du med att göra, jag kan bara lova dig att jag aldrig kommer sluta dricka så sluta försöka kontrollera mig!”

Man blir inte bara stressad utan också förvirrad.

Du beskriver att relationen är ny. Jag vet inte vad som blir bäst för dig, men om jag skulle ge mig själv ett råd i din situation (och med min erfarenhet) vore det: gå inte vidare!

Jag upptäckte inte hur mycket alkohol som konsumerades förrän vi bodde ihop. Och även då doldes det till viss del vilket skapade ännu mer förvirring.

Tänk på ditt välmående och hälsa och fatta beslut som blir bra för dig utifrån det❤️

Nu är det tre dagar sedan jag flyttade. Hittills har det mesta kretsat runt att försöka få ett tillräckligt fungerande hem för att sonen och jag ska kunna ha en fungerande vardag.

Igår hämtade jag saker i det gemensamma huset och då hade jag och (ex)maken ett bra samtal. Det är precis vid dessa samtal som jag brukar känna att det är värt att fortsätta. Att det finns goda chanser till att det ska bli bättre. Han låter så klok och insiktsfull. Visar empati (som jag inte upplevt mycket av den senaste tiden).

Även om känslan efter samtalet var att den mannen vill jag gärna vara gift med, hjälpte mig faktumet att jag redan flyttat att hålla kursen. Det kanske behövde gå så där snabbt för att jag inte skulle falla tillbaka in i de mönster vi byggt upp.

En lite märklig sak jag upptäckte idag är att krampen och värken i nacken som jag haft ett par år minst är helt borta!

Vågor av sorg över allt som inte blev och framförallt kommer bilder för mitt inre från lyckliga stunder som gör ont att minnas. Förhoppningsvis kan man se tillbaka och glädjas åt de fina minnena lite längre fram.

@Självomhändertagande
Kram,
Och sköt om dig!
🌺💜🌺

Nu tar jag paus.
Jag uppskattar detta forum så mycket. Den senaste tiden har jag haft en väldig hjälp då jag skrivit om en tid som jag upplevde svår. Jag har läst andra trådar och skrivit i dem.
Jag behövde bli påmind om hur illa jag hade det i livet, som medberoende.
Nu är den texten klar. Jag hoppas att den kan hjälpa andra. En psykolog som läste den för ett par år sedan, sa just det. "Du hjälper andra med den här texten". Det var inte mitt syfte då, men efter att den har vilat i några år så plockade jag upp den. Och har redigerat. Andra har läst och andra vill använda den i olika sammanhang.
Jag tänkte gå vidare med det. Och ta en paus här.
Önskar alla kämpar all lycka till.
Livet är en process. Så viktigt att njuta av de små ögonblicken. Det kan vara att ge några frön till en fågel i den kalla vintern. Och stanna upp och se, lyssna och känna. Smaka på maten. Njuta.
Och ta hand om sig.
Så viktigt.
❤️

Var ett bra tag sedan jag skrev i tråden. Smygsupandet bara eskalerar och vårt äldsta barn har tappat allt förtroende för sin allt mer opålitliga pappa. Situationen är ohållbar och det har nu kommit in en orosanmälan till socialtjänsten angående hans drickande. Vi ska dit i början av nästa vecka och jag tycker att det känns bra att det händer något. Att jag och ena barnet har bönat och bett att han ska söka hjälp / sluta dricka har ju hjälpt föga…

Vet ni vad socialtjänsten har för befogenheter i detta? Kan de tvinga honom att ta emot hjälp? Kan de tvinga honom att ta blodprov för att visa på att han har ett missbruk? Kan de hjälpa mig att slippa lämna barnen ensam med honom vid eventuell separation?

Om det vore så lätt att sluta så skulle nog inte detta forum behöva finnas. Några veckor går det nog att hålla uppe så länge denne vet att den kan börja dricka igen. Sen går ju de ofta över till att smyga efter att ha blivit påkomna och efter att man dricker mycket så höjs toleransen så om du ska kunna veta att han är nykter så skulle du behöva att han blåser i ett alkoholtest och visar. Hoppas för han skull att han kan sluta men han verkar inte ha någon insikt i det. Du bör nog vara positiv till att han håller upp men ändå lite vaksam.

Jag funderar mycket när det kommer till ett beroende.. drickat i all ära men det kan nog vara nära tillhands att stilla belöningscentrat på andra vis när nöden kräver. Dataspel, pengaspel, arbetsnarkomani, porrsurfande osv är nog både en och annan som lider av ett blandat beroende. Med tanke på hans snäsande så låter det ju mer troligt att han bara härdar ut! Han har ju inget problem.. tror personligen inte att det avslutas så abrupt utan bakslaget är att vänta. Vad är det dem säger... vita knogar.. först av allt måste ju insikten finnas och så låter det ju inte i detta fall. Han har ju spelandet som håller honom på banan bara så pass.
Usch nu lät jag oerhört nedslående inte min mening! Men.. du frågar av en anledning, lita på din magkänsla!!

@Nilla24 jag tror också att en del i ekvationen kan vara att män inte alltid får med sig ett vokabulär hemifrån som gör att de kan sätta ord på känslor. Jag har haft relationer med ett par män som i många hänseenden var fina, kloka, omtänksamma, intelligenta etc men fullständigt saknade förmåga att förstå antingen sitt eget beteende eller förstå andras. Det var liksom obegripligt för dem att någon kunde reagera på något de gjorde eller gissa sig till orsaken till att de gjorde det. Själva hade de aldrig funderat, de bara gjorde. För mig var det lite av en ögonöppnare. Det är ju svårt att ha dialog med någon som så att säga är totalt oförstående oavsett vad som händer.

Jag tror inte att du kanske förstår HUR stark du faktiskt är!

Men jag tror att för att du ska kunna gå vidare, är att kapa all kontakt med honom, även fast det tar emot. Men det är nog det enda sättet att få ett avslut och bli fri. Du har gjort ett enormt arbete med att börja frigöra dig och sätta dig själv och ditt mående först och det är första steget mot en sund framtid.

Har du något som behövs fixas i hemmet? Kanske måla om eller något som resulterar i en förändring. Om barnen är gamla nog kan ni göra det till en gemensam aktivitet. Ta varsin målarboste, fyll den med färg och skvätt färg på väggen. Det gör inte så mycket med lite prickar om man ändå ska måla om väggen.

Själv målar jag tavlor eller ritar när jag mår dåligt, jag ser alltid till att ha material hemma så att jag vet att det är bara att sätta igång när lusten, eller olusten kommer. Jag har nyligen börjat experimentera med flytande akryl eller acrylic pouring. Det är väldigt befriande att måla med den tekniken eftersom man inte riktigt kan styra över resultatet förutom färgval eller redskap. Jag använder hårtorken för att sprida ut färgen. Det finns en massa klipp på youtube att se. Det bästa med pouring är också att man inte håller på med en massa pill som när man tex; målar ett motiv. Det är lätt att bli självkritik och därmed tappa lusten om man inte är nöjd med resultatet. Det tog mig många år att lära mig att inte vara så hård mot mig själv när det kommer till att göra konst och att jag faktiskt kan måla över och börja om, om jag är missnöjd med resultatet.

Och är det inte din grej, kanske finns det något annat kreativt du kan hitta och som du tycker är kul men det är viktigt att det inte blir ett projekt. Det ska vara något man tycker om att göra. Att man får en stund med sig själv och se framstegen i sitt skapande, vad det än må vara så ger det känslan av tillfredsställelse.

Att du känner dig låst kan bero på att du fortfarande är känslomässigt bunden till honom och som någon skrev ovan, att vi människor är flockdjur och vill ha någon att dela livet med och det är säkert skrämmande att helt plötsligt dels vara själv och samtidigt måste komma på vem man är som person, typ vad vill jag göra när jag blir stor (det låter kanske löjligt) men som individ förändras man hela tiden. Ibland är man glad, ibland arg, ibland stark, ibland svag, rädd osv man ställs hela tiden inför diverse utmaningar om det är något positivt eller negativt så lär man sig något tror jag.

Försök att hitta något litet som du kan hitta intresse för eller som ger dig positiv energi och börja där.

Som jag skrev ovan, så tror jag inte riktigt att du fattar hur stark du faktiskt är. Skulle du bestämma dig för att kapa all kontakt (även fast det kan kännas omvälvande) så kommer det vara första steget till att tillåta dig gå vidare på riktigt och med tiden kommer förhoppningsvis även känslorna dö ut.

Du är mitt i en sorgeprocess och det gör ont. Men med tanke på vad du faktiskt redan gjort för att sätta dig själv först så är du inte långt ifrån att komma till mållinjen.

Jag önskar dig all lycka!

Skrev här för några veckor sedan om att livet som sambo med en alkoholberoende kommit till en vändpunkt. Har stor oro för hur tillvaron ska bli för våra barn när vi väl flyttar isär. Hade ett (minst sagt) skarpt samtal med sambon om detta för ett par veckor sedan, och tro det eller ej, sedan dess har han hållit sig helt nykter! Halleluja, ta mig fan! Han har ändrat sina vardagsvanor och brygger kaffe på kvällarna istället för att göra sig en massa ”ärenden” till källaren eller garaget Nu sitter han istället och spelar dataspel all ledig tid … det blir man ju iofs lätt irriterad på men iaf mycket bättre än att han dricker sig full.

Tänker att han fattat att han måste sluta dricka om han ska få ha barnen boende hos sig varannan vecka. Men när jag försöker prata uppmuntrande med honom snäser han bara och säger att han aldrig har haft några problem med alkohol och att det inte är en big deal för honom att låta bli att dricka… Detta efter flera år med en vardagskonsumtion på 4-5 starköl som nån dag i veckan har spårat ur och han har druckit sig stupfull.
Kan det verkligen vara möjligt att han faktiskt kan bryta sitt drickande så lätt? Jag känner mig som värsta olyckskorpen men är helt inställd på att det när som helst kommer ett återfall. Sitter som på nålar i väntan på att höra pysandet från en ölburk som öppnas. Vill så gärna höra om era erfarenheter - tänker att jag är paranoid..

@Åsa M
Hej, tack för omtanken. Jag kämpar på och för eller senare måste det bli bättre. Jag håller modet uppe för stunden:-)

@Såjävlatrött
Hej, tack för dina tankar.

Jag har försökt att berätta för både socialtjänsten till dem som fick orosanmälningarna om hur illa hennes missbruk faktiskt är och eftersom mamman gett hävt sekretessen, så har dem kunnat dela med sig av vilka vårdplaner dem gjort upp med mamman.

Hon fick ett rum på ett öppet boende eller vad man ska kalla det. Där hon hade ett eget rum och kraven var att hon skulle sova där på nätterna i en månad och samtidigt delta i öppenvården för missbrukare samt gå på regelbundna AA-möten.

Hon skötte sig bra och fick behålla rummet ytterligare en månad. Sedan verkar det som att hon faktiskt hade ett uppehåll från alkoholen i ytterligare någon månad.

Jag vet att hon lider av ångest. Vi har haft många samtal om det genom åren och hon har många gånger nämnt för mig att jag är den som verkligen förstår hur det känns att må dåligt och ångest eftersom jag själv har psykiska diagnoser.

Jag har förklarat för henne att, när jag har ångest, särskilt panikångest känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att känslan är så jobbig. Men att panikångesten inte tar död på en. Om man rider igenom den trots att man är livrädd i stunden så går den över. Man måste hitta bara hitta verktyg för att ta sig igenom den och för varje gång man lyckas, blir episoderna kortare och det går längre tid mellan dem.

Jag har berättat för henne att jag brukar ringa min bästa vän och spy ur mig alla tankar, hon lyssnar och när jag fått ur mig det värsta så pratar vi om annat. När vi lägger på mår jag bra.

Det är därför jag sagt åt mamman att ringa mig och framför allt ringa INNAN hon väljer gå till systemet. Jag har varit tydlig med att jag inte dömmer henne. Men att jag dömmer hennes drickande eller det är nog fel utryck, jag blir bara så besviken, ledsen och arg. Naturligtvis har hon inte ringt.
Jag har till och med erbjudit mig att följa med till läkaren eller på något av hennes möten hos beroendevården.

Jag har även sagt till henne att gällande hennes psykiska mående, är hon den enda som måste göra jobbet. Det är ingen annan som kan och även fast det är läskigt och jobbigt som fan, det kommer att ta tid så blir det bättre med tiden. Det kommer troligtvis aldrig bli helt bra men man kan ändå lära sig uppskatta livet och njuta av små saker som att det är fint väder ute osv.

Men för henne är det som att hon tappat allt sådant som de flesta andra får positiv energi från. För henne är det så att om det är fint ute, då super hon, är det dåligt väder, då super hon, har hon tråkigt, super hon, har hon ångest, super hon, åker hennes barn med familj på semester, super hon, ja lista är lång.

Hon har ett stort socialt nätverk med vänner och familj men hon väljer bort oss och tar till flaskan istället och när hon (som vi tror) hållit sig nykter en period säger hon att hon mår bättre och har mer energi och tycker att livet är ganska bra och att hon aldrig mer vill dricka. Men så väljer hon att rasera det.

Jag tror att hon är livrädd för att möta sina inre demoner och undviker dem till varje pris och därför väljer att bedöva sig. Hon får panik när hennes lugnande tabletter tar eller är på väg att ta slut och då går hon till bolaget innan för att gardera sig. Men att ta lugnande är precis som en fylla, fast den är torr och därför misstänker jag att hon egentligen inte är ”nykter” i den bemärkelsen av total avhållsamhet och därför så fortgår hennes beroende vilket jag för mitt liv inte kan begripa att beroendevården tillåter.
Visst dem ställer krav, men ändå inte och att hon tillåts välja bort vissa saker vården erbjuder.

Självklart måste viljan komma ifrån henne själv, men när det gått så långt att hon faktiskt inte kan ta hand om sig själv när hon dricker borde hon få komma till ett behandlingshem om det så krävs med tvång. Jag är inte helt bekväm med det men det känns som att det är sista utvägen. Om vården inte fortsätter skriva ut lugnande till henne då vill säga hur fel det än är. Men då är det enklare för oss övriga eftersom vi slipper oroa oss för att hon skadar sig genom att ramla eller något annat som kan hända och vi slipper hitta henne liggandes i soffan eller någon annanstans i sin avföring eller spya.

Frivården skall göra ett nytt försök nästa vecka med att sätta fotboja på henne och jag hoppas, hoppas att hon avstår från att dricka så att det inte blir som förra gången.

Jag glömde att svara på din fråga om varför hon undviker att gå på läkarbesök och jag frågade faktiskt henne om det. Om det är för att hon är rädd för att få ett besked om att hon är fysiskt sjuk eller att hon ska få reda på något hon inte vill. Hon svarade då att hon är hypokondriker och det är orsaken. Jag försökte då förklara för henne att det är väll bättre att gå dit och om det nu skulle visa sig att det är något allvarligt, är det bättre att veta om det för då kan man förhoppningsvis göra något åt saken. Det är ju hundra gånger jobbigare att ”tro” att man har en allvarlig sjukdom och gå runt med onödig oro och ångest och må dåligt.

Hennes man (min svärfar) var sjuk i cancer i många år och när han gick bort var hela familjen samlad. Jag vet inte om hon fått någon slags trauma från det för när han slutade andas försökte hon väcka honom genom att slå handflatan på hans kind. Det hände att han började andas lite vagt igen men sedan sade jag åt henne att sluta och att vi alla skulle ta farväl och säga att det var okej för honom att gå vidare, att vi skulle klara oss.

Pga; min Aspbergers hade jag varit i kontakt med personalen hos cancervården och fick en broschyr om livets slutskede som jag läst och nästan allt som stod i den stämde överens med händelseförloppet. Jag vet att några familjemedlemmar blev arga på mig och kanske även mamman trots att hon inte visade det då eller har sagt något om det efteråt. Men för mig var det viktigt att vi pratade med honom, även fast han inte var vid medvetande, men att vi ändå fick säga farväl och ett avslut.

Och med tanke på att pappan hade ärftlig cancer som båda hans och hennes söner har ärvt trots att dem bara är strax över 50, så går dem på regelbundna kontroller och sjukdomen är under kontroll. Sönerna oroar sig inte för det och dem har pratat med mamman om det och att det inte är samma sak som med pappan där cancern upptäcktes försent.

Jag och maken har iallafall bestämt att vi behöver prata med någon utomstående, om än att han inte känner lika stort behov av det som jag. Men om jag ska kunna stötta honom måste han ha förståelse och även jag själv varför jag reagerar så starkt och att det triggar igång gång mig på ett negativt sätt. Samt att han kanske kan få verktyg till om hur han ska hantera situationer där mamman spårar och när det är dags för honom att sätta gränser.

Någon ovan i tråden nämnde familjerådgivningen och jag har ringt dem men jag har inte fått någon återkoppling ännu.

@Nilla24
Jag också tycker du gjorde rätt i den situation som var.
Man ska helt enkelt inte dricka och köra, allt möjligt kan hända både en själv och andra.
Du hade omdömet, inte han.

💜

@Flarran jag önskar verkligen att vi ska kunna prata om det på ett ärligt och öppet sätt. Och det är just de tillfällena när han öppnade sig och kändes ärlig som hoppet alltid tändes hos mig om att det kan bli bra. Att han är värd att få en chans. Min känsla är att ingen i hans omgivning fattar hur illa det är. De kanske fattar men har givit upp? Låtsas om att det inte är så farligt?

Du ställer viktiga frågor. Vad innebär en relation för mig? Ömsesidighet antar jag. Och jag förstår att han är inte kapabel till det på grund av den här hemska sjukdomen. Jag har varit ovetande om hur mycket elände alkoholen ställer till med. Jag har varit ovetande om att, precis som vid obotlig cancer, kan man bara se på hur en annan människa förtvinar. Den maktlösheten är så otroligt svår att stå ut med.
Jag har förstått att jag behöver hjälp själv. Hela mitt liv handlar om att vara medberoende. Det är en tung insikt att bära vid 58 års ålder.

Jag har ansökt om att få hjälp av kommunens beroendeenhet och jag hoppas att så småningom bli helare än vad jag känner mig just nu.

Jag kommer att göra allt jag kan för att jag inte ska sluta som en bitter människa som har varit offer hela sitt liv. Tack för dina värdefulla tankar!❤️

@hoppfull2024 tack för dina stärkande ord. Det är så smärtsamt och sorligt, men jag börjar förstå att inte ens detta kommer att bli en vändpunkt i hans liv. Jag träffade honom efter en tuff period i mitt liv, efter mycket kämpande och sorg, när jag äntligen kom i balans igen. Och jag var på väg att ge upp otaliga gånger när dalarna i förhållandet kom. När jag blev trött på lögner, att alltid ge och kämpa och leva på hoppet att det kan bli bra. Jag förstår nu att det är med mig själv jag måste jobba med, men det känns tufft och ganska ensamt.
Tack för att ni finns här och ger stöd. Det betyder otroligt mycket att veta att man inte är ensam. ❤️

Känner fortfarande att jag står och stampar inte över det praktiska, men det känslomässiga. Jag känner att jag inte kommer vidare, han finns konstant i mina tankar och jag känner mig inte fri. Vet inte hur jag ska göra för att känna mig fri heller? Hittar inget direkt som jag känner för att göra, känner mig låst, ensam, svag.
Banden sitter hårt och det är fortfarande en del praktiskt som stökar till det med, han har fortfarande en massa grejer kvar här vilket också gör att jag blir låst på min egendom med. Han ockuperar både hjärna, hjärta och plats.
För honom är det jättebra då han slipper betala för förråd.
Jag ser fortfarande för mycket gott i honom och jag fattar inte varför.

@Nilla24 jag tycker att du gjorde helt rätt som anmälde till polisen men jag tycker samtidigt att om han vill lägga erat förhållande på is så gör det, framförallt för din egen skull. Jag har själv levt i medberoende och är själv nykter alkoholist och jag vet att hur mycket man än vill hjälpa så går det inte. Det är först när man börjar sätta gränser för sin egen skull som man kan må bättre själv, för det blir en enda karusell av det hela och det blir bara mer och mer destruktivt. Jag tror han är alldeles för fast i sitt beroende för att inse att du egentligen bara vill honom väl och i det skedet rättfärdigar han bara sitt eget beteende och söker stöd i den som håller med. Vill han att ni tar en paus i ert förhållande så välkomna det, för det kan bli till en förändring i ditt liv. Förmodligen inte i hans men hur sorgligt det än är, så kan vi som medberoende inte hjälpa den motparten i det.
Stort lycka till!❤️

@Nilla24
Tack, ja visst är det svårt. Jag provade i så många år.
Det är en process. Och alla måste gå igenom sina faser. Och hinna landa i sig själv.
För mycket behöver bearbetas.
Vare sig man vill eller inte.
Det går aldrig att fly från vad man varit med om.
Då riskerar man att själv hamna i ett osunt beteende, flykt eller eget missbruk.
Säger jag utifrån min egen erfarenhet. Och genom att ha observerat omgivningen i mer än 20 år.
Tack för att du ger respons. Kanske kan min erfarenhet bidra till att så frön för någon.

Det är inte på grund av dig & otroheten han blivit alkoholist/beroende. Han är beroende av alkohol och han skyller på dig/otroheten för att du ska dra på dig skuld och få dåligt samvete & för att sätta sig själv i någon form av offerroll. Det ska få dig att känna ansvar för att hjälpa/ta hand om honom och inte lämna honom.

Jag har inte varit otrogen, men min sambo gör exakt samma sak mot mig i andra avseenden. Jag är också trött, allt jag vill är att få lite lugn och ro runt mig och barnen.

Känner igen den känslan - ska jag leta nytt boende när han beter sig illa? Sticka mitt i natten?
Men tyvärr är det ju så - det är vi som måste ordna boende - det går inte att låta en aktiv missbrukare bestämma över detta.

Och det är den bästa investeringen för oss o våra barn.