Senaste kommentarerna i forumet

Då var det dags även för mig att söka hjälp (läs tröst o stöd)o komma ifrån en elak alkoholist. Vad är första steg?

Ja aeromagnus men det går fram å tillbaka och upp å ned. Vågar inte lämna honom ensam med barnen en helg . Hur ska jag då kunna dela vårdnaden? Det stoppar mig ?

Ja man blir ensam för man får göra allt. Har du några funderingar kring framtiden.

Känner mig ensam.
I perioder är det väldigt jobbigt. Har vänner å familj som jsg kan prata med. Men vet inte vad jag ska säga. Jag är ju kvar. Lämnar inte. Blir ju samma tugg hela tiden.
Ledsen ikväll ?

Jag ser att du är ny här på forumet men ännu inte fått svar, kan vara att det inte är en ny egen tråd, att det ibland blir svårt att upptäcka den. Oavsett så blir det så ibland, att det kan ta tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Du har funderingar kring din partner som dricker för mycket alkohol, du har gett ultimatum och samtidigt så känner du dig förtvivlad, undrar om det är för snällt eller, vad du kan ställa för krav och andra funderingar. Vad bra att du skriver här på forumet och berättar!

Vad tror du att du skulle vara hjälpt av? Prata med någon professionell eller vän? Utifrån det du beskriver låter det som du agerar för du vill se en förändring för det ska vara givande för dig i relationen. Du som känner honom och dig, har du mer tankar kring vad som skulle kunna vara ett sätt att förhålla dig till det?

Fortsätt gärna läsa och skriva här, förhoppningsvis kommer du hitta något som kan vara hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Hej Blueeyes. Du undrar om du kan klistra in screenshots från mobilen på sms, jag tror inte det går. Kan du formulera det som oroar dig om det inte redan är passerat? ledsen för sent svar.

Du har en väldigt tuff period just nu, mitt i en flytt och samtidigt mycket oro periodvis. Låter väldigt ansträngande, i allt detta finns det något som kan hjälpa dig att återfå din energi, om så bara litegrann? Finns någon du kan tänka dig att vända dig till för att prata eller något annat som kan vara ett stöd för dig?

Bra att du fortsätter att vara aktiv här på forumet och berättar hur du har det så vi här kan ge dig stöd.

Varma hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Hur går det för dig med flytten och allt? Du är så stark som tar sig igenom detta, jag är imponerad och finner styrka att du går igenom samma sak som jag sannolikt kommer att gå igenom en dag. Kram!

Att anhörig/medberoende är nog så illa, man får själv bära mycket skuld å skam.
Att den som är beroende helt enkelt kan släppa vissa saker är nog för att de inte nyktert och klartänkt är närvarande, medan vi blir bärare av både situation och känslor kring dem så mycket längre!
Enkelt att klappa en alkolist i ryggen då hen tar hjälp och håller sig på banan.
Men vem klappar den som står bredvid i ryggen eller ens frågar hur man mår?!
Att enkelt släppa taget om den man har en relation med är inte lätt.. Det finns ju något som gör att man faktiskt tycker om den människan, det är inte han el hon det är alkoholen som förstör.
Om det fanns en enkel lösning eller svar så skulle vi ju välja det!
Kämpa på och hoppas du finner vissa svar och annat som kan vara till hjälp.

Det har nu gått 1,5 vecka utan drickande i vårt hem. Skönt om något men det är som att gå på äggskal.. Frågan är inte om utan när börjar det igen?!
Trots löfte om att ta hjälp så har det inte gjorts, det tycks räcka med att man visar att man kan hålla sig på banan -detta fixar man själv!
Men tilltron till att vara man att fixa detta helt själv finns inte hos mig, alkoholen har sådan kraft att när det slår till är vi båda hjälplösa.
Att ständigt pendla mellan hopp och förtvivlan gör en allt annat än stark, jag känner mig så uppgiven och trött.. Medan han tycks må förträffligt just nu - tror jag det när kropp å knopp fått vara nykter ett tag.
Själv vet inte jag var eller hur jag ska hämta kraft för att få till en förändring och orka.

... Men det blir bättre, i sinom tid!

När jag var i er sits, Izzy & Kaeljo, så höll jag på att bryta ihop av alla exets sms; ena stunden fantastiskt snäll och tillmötesgående, andra stunden galenilska/hot/otrevligheter och jag var som ett asplöv varje gång telefonen plingade. Tillslut skrev jag till honom att om han vill något så fick han maila mig, trevligt, och bara smsa om det gällde barnen, andra sms skulle jag bara radera, och annars så skulle jag blockera honom eller överväga att anmäla honom för trakasserier. Jag skapade en e-postadress för bara honom - då kunde jag välja när jag skulle/orkade läsa ett eventuellt mail från honom. Stålsatte mig att inte läsa eller svara på anden, och snart mailade han. Det var ju galna mail varvat med snälla mail, och jag var ett asplöv varje gång jag loggade in, men efter ett tag slapp jag hoppa till varje gång mobilen plingade!

Men det allra viktigaste jag vill säga er är att försök jobba med att utgå från dig själv - vad vill jag, vad är viktigt för mig, hur vill jag ha det, vad accepterar jag? Jag har läst böcker av Melody Beatty om medberoende (fanns på biblioteket) - väldigt tydliga, hög igenkänningsfaktor och med övningar som fick mig att tänka till, kanske de kan vara till hjälp för er?

Slå inte på er själva för att ni är rädda/ledsna/oroliga/stressade osv - ni har levt under enorm press och stress under lång tid, och ni har tagit ett jättesteg som lämnat en skadlig relation, som bygger upp ett eget liv! Det tar tid, det är en sorgeprocess som behöver alla faser av sorg, bearbetning, frustration och ilska mm, men jobba framåt - en dag var jag starkare, jag är inte längre rädd för exet, jag tänker på mig själv och barnen istället för exet och hans möjliga reaktion (som ändå aldrig blev som jag trodde). Det har tagit tid och jag har varit ledsen och frustrerad, men det blir bättre om man låter sorgen komma och ändå jobbar med sig själv!

Varm kram till er, så fint att se ert stöd till varandra!

Izzy, du och jag har haft och har det väldigt lika verkar det som. Sedan är det som du säger att alkoholisterna har väldigt lika beteenden.
Ja, det är väldigt jobbigt det där att ena dagen är han hur vänlig som helst och rätt som det är kommer det en massa elakheter.
Egentligen kanske man skulle behöva bryta kontakten helt och blocka honom på telefonen, men jag har väldigt svårt att göra det. Men jag tror inte att han har förstått och accepterat än att vi är skilda. När ska han fatta att vi inte sitter ihop längre!!!
När han som i helgen skickat elaka sms både till mig och barnen, så ringer han sedan i veckan och är hur glad och pigg som helst. Inte en ursäkt eller ett enda ord om det som han vräkt ur sig. Det är väldigt svårt att hantera tycker jag.
Han kommer inte ihåg vad man har pratat om och vad vi kommit överens om.
Jag får ont i magen när jag ser att det är han som ringer eller skickar ett sms. Önskar att jag bara kunde låta hans elakheter rinna av mig. Har blivit bättre på det och brukar inte längre argumentera när hans elakheter kommer. Men det är svårt att inte ta åt sig och grubba så att kvällen blir förstörd.

Är det någon mer än jag som trots att man sett alkoholens baksidor, ändå använder sig av alkohol för att döva de negativa konsekvenserna av medberoendet? Då och då.

Jag håller med dej bråka om ingenting är alkoholisterna specialister på/jobbigt. Bor själv med en ny nykter alkoholist sedan sex mån tillbaka/tror han insett fakta av sej själv från arbetet barnen å omgivningen/hoppas men tjafsar fortfarande om skitsaker tycks vara deras drag vad vet jag/hoppas det löser sej för dej?

Jag håller med dej bråka om ingenting är alkoholisterna specialister på/jobbigt. Bor själv med en ny nykter alkoholist sedan sex mån tillbaka/tror han insett fakta av sej själv från arbetet barnen å omgivningen/hoppas men tjafsar fortfarande om skitsaker tycks vara deras drag vad vet jag/hoppas det löser sej för dej?

Nja inte så underligt Aeromagnus. Som du säger så är alkoholen ett nervgift, vilket gör att hans skakningar upphör. Även den konstanta oron som han känner pga dessa skakningar försvinner också tillfälligt, men sedan blir det etter värre förstås. Han var hos Vägen idag och fick höra att han är "unik". Att de flesta alkoholister dricker mer eller mindre konstant, inte som han som har långa nyktra uppehåll, då han jobbar på, bygger upp sig själv fysiskt och psykiskt och skapar ett rejält sparkonto. För att sedan rasera allt genom att dricka hårt under 6-10 veckor. Såg på tv att GW tydligen är likadan, han kallar sig för en "disciplinerad alkoholist". Tycker det verkar som om de inte riktigt vet hur de ska behandla honom. Han passar inte in i mallen...
Det är alltid lika jobbigt för mig efter en av hans perioder. Då skiftar maktbalansen. Han går från att vara ynklig och utom kontroll, till extremt fokuserad. Jag kan riktigt se hur slipsen dras åt (om ni förstår vad jag menar). Han ska plötsligt vara en supermänniska och kompensera allt på kort tid. Jag kan känna ; men jag då? Som alla anhöriga så har jag levt igenom hela perioden medans han själv kanske bara minns en tredjedel. Någonstans innerst inne vill man ha någon form av kompensation för allt elände, men det blir sällan så. Så otacksamt att vara anhörig, förstår varför många blir bittra. Kan ofta känna mig gråtmild och svag när han kämpar på så hårt i början. Dessutom får han så mycket uppmärksamhet och intresse av vården, medan man som anhörig tycks räknas med att man bara ska gå vidare, utan problem. Tror fasen nästan det är svårare att vara anhörig. Alkoholisten har som sagt sitt glömskans rus och får sedan hjälp...

Just det att man vill bli fri och att det känns som att man aldrig blir det!! Förstår att det var lugnare när han hade en annan kvinna, då hade han annat att fokusera på. Jag önskar så att mitt ex ska träffa någon så han kan släppa mig o gå vidare. Han skickar också elaka sms när han är full. Just nu är han inne i en snällperiod men det kan vända när som helst, man kan aldrig vara säker. Så länge inte jag gör el säger något som kan få igång honom så är det ganska lugnt men jag kan ju inte stryka honom medhårs hela tiden!!
Precis som du skriver så är han dum mot barnen också o ger dem skuldkänslor o han ser inte heller sin skuld i nåt som hänt!!
Det är konstigt att alkoholister kan vara så lika varandra.
Hoppas att du får lugn o ro snart!
Kramar?

Ja, Kraxen det är skönt att veta att man inte är ensam om denna situation. Att hitta den här sidan har nog varit min räddning tror jag. Att få ventilera känslor och tankar med människor som vet precis vad man går igenom är ovärderligt. Vi får helt enkelt stötta varandra. Har läst lite i din tråd och känner verkligen igen mig i det du skriver.

Jag blev helt tagen av att läsa om din situation Linker, du är en otroligt stark person, stor kram till dig!

Nu har ännu en nykter helg passerat, dock inte lika smärtfri som förra. Tidigare var fredagar, lördagar och ofta även söndagar vikta till alkoholen och han hann knappt hem innan den första klunken skulle ner i strupen. Jag kände en tydlig spänning i luften när han klev över tröskeln i fredags och jag misstog mig inte. Det hann inte gå speciellt länge innan han vart sur på mig för en skitsak. Förr var detta alltid en ursäkt till att dricka, men den här gången skulle hela familjen iväg på bio.
Lördagen kom och han var fortfarande sur, vilket ökade min oro...Ska han dricka eller inte...Han valde att vara nykter, men var fruktansvärt rastlös och var tvungen att göra någonting hela tiden. När söndagen kom var plötsligt denna irritation och surhet som bortblåst och hela familjen gick till skogen där vi grillade och hade en riktigt mysig dag. Hur ska man hantera detta, jag förstår ju att det handlar om abstinens och att han brottas med suget, men hur ska jag bära mig åt i dessa situationer? Prata med honom om det eller ignorera att han är sur...? Känner mig lite vilsen inför detta, ska det vara så här nu varenda helg eller.
Jag har inte pressat honom angående att ta hjälp, men efter denna helg känner jag att han verkligen skulle behöva det för att lära sig att hantera begäret. Hans surhet påverkar ju hela familjen.

Hoppas du inser att han fiskar och vet hur han får dig på kroken.
Så spärra hans nummer, visa inte att du reagerar och släpp honom.
Sök hjälp i de anhörigstödet som finns, för du är fortfarande medberoende
Kram och hoppas du hittar din ro

Hur går det?????

Tänker på dig.
Kram

Hej!
Det är otroligt påfrestande att höra sådanna pikar hela tiden. Det vet jag.
Själv kan jag inte sova för efter jobbet idag går första flyttlasset! Så skönt! Men skräckslagen. Har nu satt mig själv i kreditskuld för att barnen ska få lite möbler till sina rum bla. Just nu bryr jag mig inte riktigt då det är ett litet pris att betala. Men samtidigt skrämmer det skiten ur mig.

Vi är många som läser vad du skriver och tänker på dig. Fortsätt skriv. Många styrkekramar!!!

Hur mycket skuld ska jag behöva känna för att jag lämnade min alkoholiserade man?!!!
Jag vet att jag tagit rätt beslut för mig att jag lämnade min drickande man, trots att han inte visste då hur han skulle överleva. Överlevt har han gjort och han träffade också en ny kvinna ganska fort, men det är över igen, tyvärr. Det var lugnare för mig då han hade henne.
Nu är han så elak och ger mig skuldkänslor hela tiden. Ska man aldrig bli fri och få leva ett normalt liv!!!
Han har dålig kontakt med sina barn. Jag umgås ´med barnen precis så som jag alltid gjort, även innan skilsmässan. Jag har alltid stått nära barnen och tillbringat mycket tid med dem när de växt upp och det är alltid jag som sett till att de kommit hem på besök sedan de flyttat hemifrån. Jag har ringt och bjudit dem på mat, jag har ringt och frågat om de vill gå en promenad osv. Det är alltid mig barnen har ringt om de vill ha hjälp med något eller någon som följer med affären om de vill ha smakråd. Jag och barnen har alltid pratat mycket och vi har verkligen en bra kontakt. Min man har ju träffat barnen då jag bjudit hem dem och varit nöjd med det. Nu när vi är skilda så är ju det mig barnen ringer om det är något och jag bjuder hem dem precis som vanligt.
Min man fattar inte att det är han som måste skapa en egen ny relation till barnen nu. Att han måste kanske ringa och bjuda hem dem, vilket han aldrig har behövt innan. Han kan inte se hur det ligger till, istället skickar han en massa elaka sms till både mig och barnen. Han inleder nästan alltid ett sms med att ge oss dåligt samvete. Till barnen skriver han t.ex. Eftersom jag aldrig får veta vad som händer...., Det är konstigt att du aldrig kan höra av dig.... osv osv. Barnen mår ju bara dåligt av detta och får skuldkänslor och relationen till deras far blir bara sämre. Sedan är han ju väldigt opålitlig då de träffas också, ibland är han påverkad av något, tabletter eller alkohol och ibland helt normal.
Till mig skriver han elaka sms och säger att det är jag som sett till att barnen inte vill träffa honom. Han inleder t.ex ett sms med orden; tack så jävla mycket för att du sett till att barnen inte vill veta av mig.
Jag har försökt förklara så många gånger att få honom att förstå att det är han som måste bjuda in barnen och att de då säkert kommer. Men han gör inte det ändå. Bara är spydig mot dem och ger dem skuldkänslor för att de aldrig hör av sig.
Fast jag vet att detta inte är mitt fel och inte heller mitt ansvar att ställa allt tillrätta, så skapar alla dessa elaka ord från min man enorma skuldkänslor hos mig. Vad ska jag ta mig till med honom?
Det har nu blivit en ond cirkel allt det här, han skäller på barnen för att de aldrig hör av sig och det gör ju bara relationen dem emellan ännu sämre och ännu mindre vill de hälsa på honom.
Inte en enda gång har han sagt att han förstår att han har någon skuld i någonting runt skilsmässan. Det är bara alla andra. Att druckit och därigenom förstört relationer till andra och då speciellt sin familj, det finns inte på kartan för honom. Alkoholen och att få dricka går ju alltid i första hand.
Jag känner mig så ledsen att jag aldrig kan få ro. Varje gång det plingar till i mobilen knyter det sig i magen på mig.
Hur ska jag kunna bli fri!!!!!

Hej
Skickar lite styrke kramar till dig ?. Ta inte emot skit du är såå bra som du är !!

Heej igen, jag har ingen att prata med. Så jag vänder mig hit. Jag är så ledsen. Jag bara gråter, har väldigt ont i mitt bröst. Vet inte hur jag ska tänka el vara. Klarar inte av att bena ut saker i mitt huvud känner jag. Det är helt omöjligt. Jag är sjukpensionär sedan - 99. Jag har genomgått operationer som inte gått så bra. Jag förminskade mina bröst, fick infektion hade öppna sår i 8 månader. Året efter tog jag bort min Livmoder, fick även där infektioner öppet sår i 2 månader fick även ligga på sjukhuset dom månaderna. Sedan gick jag ner 54 kilo. Efter den viktnedgången så fick jag sjukdom på sjukdom. IBS, Njurstens samlare. Nu har jag haft huvudvärk i nästan 2 år ont i rygg och Nacke. Nu fick jag även för en tid sedan reda på att dom tror jag har fått Alzheimer. Går nu på utredning för det. Har även fått sedan 4 månader sedan urinrörs katarr. Den vill inte ge med sig. Så jag har fått 3 penecilinkurer under kort tid. Varpå i förrgår fick jag en allergichock. Så fick in på sjukhus igen. Det tog bara 7 minuter hos läkaren. Jag fick ännu mera mediciner. Det kliar och kliar. Sover inte på nätterna för att det kliar. Därför vaknar jag sent. Jag får då ångest panik och blir väldigt stressad. För även om min särbo vaknar tidigt, så går inte han ut med hunden. Det är mitt jobb säger han. Han har sista tiden gett mig mer och mer pikar om att jag har blivit tjock. När vi åker ut med bilen så om det kommer en kraftig person och dpringer el går ja bara han ser en kraftig person så däger han antingen -ja spring du, det behöver du. Eller så brukar han säga att personen är så fet att hon har ingen tv hemma. Han visar så tydligt att kraftiga är äckliga och fula. Han tycker kvinnan är ful när hon är gravid. Han gillar inte barn. Ska tilläggas att han har 3 barn som inte vill veta av han. Tilläggas även att han också är för mycket rund. Idag bröt jag bara ihop med tårar. Känner mig orkeslös. Tankelös. Han frågade givetsvis vad det var. Jag sa att det är för många saker jag klarar inte av att bena ut. Men jag sa att jag tycker inte att jag duger för dig, något alls. Han sa också att han tycker det är påfrestande att jag är så mycket sjuk, varför kan du inte sluta känna efter sa han. Han sa även att skulle han känna efter så skulle inte han kunna gå alls, bara för att han har ont överallt. Men då sa jag att vadå, jag behöver inte känna efter för jag har sådana smärtor varje dag. Någon gång om dagen. Han sa att det ör därför han åker iväg och gör saker för sig själv hela tiden för han vet att jag inte kan. Säger han. Också att han inte kan sitta här hemma hela tiden med mig. Det säger jag ingenting om. Men det känns så nedlåtande. Jag är för sjuk, jag är för tjock, jag kan inget göra, och att vi levt som vänber i mer än 3 år. Detta säger han till mig.. Att han började dricka för 3 årsedan, och varit ett riktigt äckel emot mig. Det har ju inte varit något liv alls. Nu när han varit nyckter sedan 13 dec. Nu ska jag bara acceptera det. Tycka att alkt är bra. Vara glad, inte vara sjuk, inte vara tjock. Åka med han till klubben han är med i nu. Vara glad och tycka att allt där är djävligt bra. Han har även fått sin gamla Mamma att ta ett lån för han på 170.000 för att han ska skulle köpa sig en Harley Davidsson. För det har alla på klubben. Han har skulder hos kronofogden och utanför kronofogden på över 1 Milijon sammanlagt. Men betalar inte en krona dit el till någon. Jag är ju sådan att jag vill göra rätt för mig. Som ni vet så har vi gemensamna skulder. Jag har nu fått bort så mycket som 100.000 själv och tillsammans med pengar ifrån hans lön, sedan ett par år. Men har fortfarande kvar 70.000. Så gör han så här. Det känns för djävligt. Jag är såå sårad och ledsen, för det ska bara göras saker som han tycker om och vill göra. Han ska hela tiden ha kul. Jag känner att jag ska gå i skiten, medan han bara glider runt. Jag har vett om hjälp i 2 månader att bära ut julsaker till förrådet. Men icke. Idag fick jag hjälp. Men då hette det att han har ont i ryggen. Så skulke han hämta ett avgassystem i garaget. Då sa han att hjälper du mig nu då. Han var stegen ut. Klättrade upp drog ut det lite och skrek tar du emot nu. Jag tog avgassystemet och stängde garageporten och gick hem. Han bar stegen. Frågar mig om det var tungt. Nej sa jag. Det är lättare att böra det än en stor låda som är tung. Är det fel på mig? Men jag blir så irreterad och arg. Kan någon prata med mig lite. Detta är bara lite av allt jag skriver. Men jag måste få skriva av mig lite. Kram allla.

Inte ens när han nästan är nykter är jag nöjd. För då går han å lägger sig kl 20. Har precis fått lilla barnet att somna. Vi skulle ju ha fredags mys med stora barnet. Nähä ja då har vi det själva då. Men vi är ju på semester umgås man inte då?
Nä inte vi. Alltid ensam.

Går det inte att klistra in screenshots??? Fått lite sms nu som jag inte vet om jag ska vara orolig över eller inte vtänkye prova infoga dem här (med slla namn överstrykna naturligtvis).