Senaste kommentarerna i forumet

Jag har ringt socialen gällande sonen men det är som sagt en väldigt långsam process. Det som är jobbigast är att inte veta vad man ska göra för att hjälpa henne. Min största rädsla är att hon tar livet av sig. Det är en ständig oro, jag kollar Facebook konstant för att se om hon är inloggad, det är det sista jag gör innan jag lägger mig och det första jag gör när jag vaknar.

Varför kan inte en anhörig bestämma att hon behöver bli inlagd för sina problem?

Som fd alkoholist så är jag skeptisk. Man säger och visar upp det andra vill höra. Eftersom an druckit så hårt och länge bör han nog ta hjälp. Medicin typ antabus och samtal. Säger detta av egen erfrenhet. Hoppas jag har fel menade är så lätt att trilla dit.

Fy vilken situation du befinner dig i. Nä du kan inte göra mer men du behöver nog någon att prat med om detta. Sedan kanske Soc ska göra ett LVM MEN den vägen är lång.

Han verkar uppriktigt ångerfull å hävdar att den nyktra perioden ska fortsätta och att det är ett uppriktigt försök att bli nykter.

Jag vet inte vad jag ska tro. Visst ser jag att det här är hans mest seriösa försök hittills. Men som du säger aeromagnus så är drickandet inte självvalt, så jag vet inte hur mycket jag vågar hoppas på att det ska räcka till.

Grattis och tro på dig själv!! Många kramar ?

Tack stina 68 och fru å mamma ??

Jag fick den!!! ??
Livrädd men känbs så skönt. Talade om för några. Flesta positiva men en ' vad bra om det är det du vill just nu'. Så irriterande att jag bryr mig och att det får mig att tveka en sista gång.
De vet ju att min man behöver hjälp och jag kan inte hjälpa honom just nu. Men samtidigt så vill jag ju att han ska få hjälp. Åh så irriterande.
Men så skönt. Antingen kommer jag ångra mig eller så kommer det bli superbra. Ska åkaboch skriva kontrakt i eftermiddag!!!!!!

..och jag är kvar.
Jag är så fruktansvärt medberoende och mer därtill. Som jag skrivit tidigare så inser jag mer och mer hela tiden, och ju mer jag inser desto svårare blir allt, speciellt när jag bor ihop med ett av problemen.
Jag kan ena stunden tänka och se klart hur jag i vissa situationer tar på mig offerrollen, och tänker att jag inte ska vara ett offer. Sen utan att jag märker det så hamnar jag där ändå. Mitt medberoende är så likt hans beroende. Och jag vet att jag inte kan hjälpa han. Det gör jag faktiskt inte längre. Jag har tagit massor av hjälp utifrån från myndigheter nu. Det blev så efter ha varit både hot och våld hemma flertalet gånger. Han har inga gränser känns det som, framför sina barn och ett par vänner till oss, blir han hotfull, säger elaka saker och knuffar mig. Jag tänkte där och då, att nu är det över, nu drar jag. Nu gör han det till och med när vi inte är ensamma. Nu har det gått över en månad och jag är kvar.
Av flera anledningar, dels för att jag faktiskt är rädd att han ska bli våldsam igen, och dels för att jag tycker så otroligt synd om honom...
Nu har det varit stendött/lugnt hemma i över 2 veckor!! Då blir jag helt förvirrad.
Jag önskar att jag kunde se framtiden lite. Så jag vet, fast jag vet egentligen..

Kram ?

Har själv varit utsatt för våldtäkt och andra trauman i livet och alkoholen har blivit något som hållit mig lugn. Provat annat, men det har inte hjälpt. Ett par glas vin och så kan man andas igen. Det är ju ingen bra lösning, men något som fått mig att klara vardagen. Så jag förstår din flickvän. Det är en skitjobbig cirkel hon är i och svår att bryta sig ur. Det enda sättet (för mig) var att söka hjälp att komma över traumat som sitter så hårt kopplat till kroppen. Det är som att man är i ett paniktillstånd hela tiden. Man måste lära sig att faran är över. Det som hände var länge sedan, det är inte farligt längre. Det tog lång tid för mig, men håller på att lyckas.. Inte helt hemma än. Då behövs inte alkoholen längre. Jag hoppas att hon att hon lyckas med det och att hon har stöd och hjälp längs vägen, för det är en tuff resa. Du har gjort en bra och stark sak som var nödvändig, även om jag helt kan förstå hennes förtvivlan i det. För det är svårt att se själv. Svårt att acceptera och ta emot de känslor som följer med. Man dyker ner i ett mörker där man inte vill vara och har så länge försökt hålla sig ifrån. Håller tummarna för att det blir bra för henne och dig!

Varför är allt så svårt? Varför kan det aldrig vara bra?
Usch. Suck. Bläää

Var du ärlig! Det är det bästa.. Men tala om för henne att det inte är hennes fel och att ni båda älskar henne lika mycket fortfarande, men att ibland så kan inte vuxna fortsätta att leva tillsammans för att dom gör varandra illa med alla bråk!
Ja, barn reagerar! Men det är vi vuxna som måste ta ansvaret (och det gör ont ibland) att ordna en trygg tillvaro för dem. Vi har ju funnits i barnens liv "alltid".. Det barnen inte inser, är att de om kanske bara tiotalet år, flyttar hemmifrån och själv bildar familj..
Som vuxna så VET vi att det inte kommer någon "god fe" med trollspö och trollar så att allt blir bra.. Vi måste fixa det mesta själva..
När jag och barnens pappa gick isär, så sa jag som det var, att jag skulle flytta och att jag gärna ville att barnen bodde hos mig men var hos pappan när det passade.
Jag gick själv på familjerådgivning eftersom pappan inte tyckte att det var någon mening (vi skulle ju i alla fall skiljas..) Där fick jag det rådet. Det var föresten jättebra för mig att gå dit och få hjälp med att bena ut viss saker..
De sa bl.a att barnen inte ska tvingas välja, eftersom de är väldigt lojala mot båda föräldrarna. Det här ska föräldrar kunna göra upp om ändå.. Och efteråt, så har mina barn sagt, att det var bra att jag "valde" så att de slapp att ta ställning..
kram/ e

Var ärlig även om det gör ont, annars är risken stor att du förlorar hennes förtroende. Visa att det är ok att vara ledsen och arg för det här, men att ni båda älskar henne
Kram och hoppas det ordnar sig för er

Jag tror på ärlighet och att orata om det. Så skulle jag gjort.

Hon sa nyss att det hade varit bättre att vi inte sagt något utan bara 'tagit hand om' lägenheten åt kompisarna. Men det skulle inte kännas rätt just nu.

Men tänk om jag får lägenheten och flyttar nästa vecka!? Hon kommer ju bli helt knäckt. Några tips på hur detta hanteras bäst??

Nog inte att det skulle bli fiktigt så här jobbigt för äldsta barnet. Hon är helt knäckt. Hon fyller 9 snart. Klart jag visste att det skulle bli jobbigt men inte så här. Det skär i mamnahjärtat ? . Jag ver inte hur jag ska göra det lättare för henne. Vi berättade att vi bråkar mycket och försöker fixa det genom att jag bor borta den här veckan. De sover här med mig i tre nätter och sedan med pappa hemma.
Vart jag ska ta vägen efter den här veckan vet jag inte riktigt. Det löser sig.
En stund i taget.

Att dricka för din man verkar inte vara självvalt, utan ett beroende, missbruk eller ja alkoholism. Spelar ingen roll vilken erikett utan att han dricker för mycket för ofta. Tråkigt att han inte inser detta och bill ta hjälp. Tyvärr kommer det inte bli bättre utan snarare tvärt om. Du måste se till att du och din son mår bra. Skulle vilja prata med din man men det är ju svårt. Luder med dig verkligen.

Ja, nu var det ju dessutom inte en öl utan 'en öl'. Dvs många.

Nej, jag kan inte låta honom glida iväg igen. 7 veckor, eller vad det nu är, är väl en evighet i hans värld, men i ett helhetsperspektiv så är det ju försvinnande lite jämfört med år av drickande.

Han tycker det var relativt lätt att vara nykter, förutom den sociala pressen. Så då har han väl bevisat för sig själv att han inte är beroende. Men likafullt så står vi där vi står idag.

blir din! Angående personen som tycker du lämnar för snabbt så tycker jag att etanolens förslag är perfekt? Allvarligt, han ska bli nykter för sin egen skull - om han vill. Men det vet du redan. Deltar i tumhållningen och hejar på dej! / mt

Hejsan!
Skönt att se att det verkar röra på sig för din del!
Ja, andra som inte sitter i smeten har ju alltid sina åsikter och precis som folk som inte själva har barn, men är "experter" på barnuppfostran, så tror de att de vet allt om hur det är att få en alkoholist nykter..
Säg du till personen i fråga, att de kan få "ta över" det jobbet, för just nu är du slutkörd! (skulle inte tro att någon på allvar orkar anta den utmaningen..)
Jodå, i början fick jag också mina fiskar varma av svägerskan och svågern.. tills de numera börjat upptäcka exakt HUR jobbigt det kan vara med "fylle-ångest-svammel" där inget vettigt blir sagt och där mottagaren ändå inte förstår en enda stavelse av det man säger..
Håller tummarna! / e

Instämmer helt i det mulletant skriver!
Accepterar du att falla till föga för hans resonemang " En öl är väl inget att bli upprörd över", så har du redan ruckat på din gräns.. Och någonting som redan "vacklat" en smula, är lättare att i fortsättningen flytta ytterligare en liten bit..
Det går så sakta, så långsamt att vi inte märker, förrän det är försent.. Och rätt som det är så är vi tillbaks på ruta noll.
Fundera över hur du ska göra för din egen del.. Hans förhållande till alkohol kan du nog inte ändra på, med mindre än att han själv är motiverad (och det verkar han ju inte vara..)
Kram/e

hålla fast vid din del av er deal. Det tror jag är klokt tänkt och det han säger enligt ditt senaste inlägg bekräftar det. I mina ögon.
Jag tror inte så mycket på att du ska övertala honom att söka hjälp.... för att hjälpen ska vara hjälpsam har det betydelse att han själv vill ha hjälp. Åter, med tanke på det du nyss skrev - han verkar inte vara motiverad att ändra på sig eftersom han tycker att det är du som inte ska vara så känslig.
I all välmening / mt

Tycker att det gått förvånansvärt bra fram till nu. Tycker inte jag ska läsa in så mycket 'känslor' i att han ville ta en öl.

Jag har läst den nu. Det hjälper mig att hålla i, inte släppa. Det, plus minnesbilder från den 30/12 i fjol som var en dålig dag.

Vi hade en deal. Han skulle inte dricka. Nu har han druckit. Då måste jag stå vid min del av dealen och driva igenom en åtminstone tillfällig separation. Jag vill inte riktigt. Men jag tror att jag måste. Om jag inte kan övertala honom att söka hjälp. Då kanske jag skulle kunna skjuta upp det lite med hedern i behåll.

Godmorgon blueeyes!
Jag kan inte heller sova, varit vaken ett par timmar nu. Vad skönt för dig å barnen att få lite lugn å ro. Här är det oxå lugnt, sambon har jag inte sett alls denna helg, får väl se om han kommer hem idag. Tror faktiskt inte det. Antagligen blir han hemma från jobbet måndag/tisdag... Han har nog inte varit nykter en hel sekund under helgen. Känner stor oro...vill inte att han kommer hem idag. Jag ska börja jobba i morgon efter 4 månader sjukskriven. Det blir nog jobbigt men ska gå på halvtid ett tag först. Så jag vill absolut inte ha ett snarkade stinkande fyllo bredvid mig som förstör min nattsömn.
Hoppas verkligen att det löser sig med lägenheten. Försök att vila upp dig nu, kram kram