Senaste kommentarerna i forumet

Tack vad ni är gulliga!!
Lägenheten är min om alla papper går igenom. Men ksn finnas ett problem. Får se på måndag.
Har den här veckan flyttat in i en kompis lägenhet då de är borta en vecka. Såååå konstigt. Båda barnen med. Jag berättade varför jag ska bo här men utelämnade alkoholen. Sa att mamma o pappa btåkar mkt o vi måste ta en paus.
Äldsta blev lite ledsen o många funderingar. Får se hur morgondagen går.

Har nu berättat för närmsta familjen. Myket stöd o goda råd. Men enbperson tycker att jag är för snabb med att lämna. Han vill ju sluta om jag stannar!

Blocket är en fantastisk sida!! Jag är helt nöjd med begagnade saker bara de är fräsha. Tack för erbjudandet Stina68. Inte världsbäst på geografi men tror det är lite långt. Förhoppningsvis kommer den någon snnan till nytta.

Kan inte somna om. Så konstigt att varavi ngn annans lght.
Hoppas ni andra sover gott.

Ja alkoholen kan döva ångest men också ge mer ångest åter. Sedan är det ju så att alkoholen skadar det centrala nervsystemet så att bota symptom av nervskafor med ett nervgift låter underligt. Om han blev helt fti från alkoholen kanske hans sjikdom skulle bli bättre. Oavsrtt är du ju i en verkligt jobbig sits.

Ja jag är medberoende. Läste djävulsdansen i höstas och kunde kryssa av på alltför många punkter. Tror att jag har insett att han inte kommer att ändra sig, men det är svårt att acceptera. Svårt att inse att vår lilla kärnfamilj inte blev som jag hade trott.

Han blev inte full igår. Vi delade en flaska vin och han drack några öl. En tidig kväll och en god natts sömn. Han klev upp med vår dotter kl 06 och väckte mig till frukost kl 09. När vi har det så är det lätt att glömma det onda. Men det ligger hela tiden och skaver inom mig. När blir nästa onda episod? Det händer när man minst anar det.

Ja du då blir det tuffare. Gan har inte viljan att förändra. Tyvärr kommer han ju fortsätta supa och du kommer få ett medberoende om du inte redan är uppe i ett.

Nej, han vill som du misstänker inte ha någon hjälp. Han erkänner att han har problem, men samtidigt bagatelliserar han dem. Igår kväll hade vi faktiskt ett bra samtal och han öppnade sig och berättade om tidigare episoder när han druckit för mycket och gjort bort sig rejält. Detta utspelade sig för 15 år sen. Och vad har ändrats sen dess? Frågade jag retoriskt.

Problemet är att han inte vill ge upp alkoholen helt och hållet även om han fattar att han borde. Han har provat ett läkemedel (kommer inte ihåg vad det heter) som i bästa fall gör så att man klarar att begränsa sitt drickande till en "normal" nivå. Det funkar inte på honom, det får honom bara att dricka lite långsammare, full och odräglig blir han likväl.

Lider med dig. Kan han inte söka hjälp hos sjukvården? Problemet är väl att han inte vill ha hjälp misstänker jag. Har du någon att prata med skulle nog hjälpa dig en hel del.

Håller tummarna !!!! ?

Håller helt med om att kruxet är att inte ta ett återfall. Varför han inte vill prata om ett ett "sug" är för att han inte vill att de med alkoholproblem ska fråntas sitt eget ansvar. Han säger att man gör alltid ett val, vare sig man dricker eller inte. Hans bakgrund till drickandet är dels biologiskt arv (farfar och far alkoholister), dels det sociala arvet (pga detta), att han började dricka i en väldigt ung ålder (11-12 år), att han umgicks med likasinnade vänner under många år (väldigt trevliga personer som hade en bra vänskap), samt att han snabbt upptäckte att alkoholen hjälpte både mot hans neurologiska sjukdom och mot ångest. Han "självmedicinerade" alltså under många år, utan alltför stora problem. Men naturligtvis så blir det till slut så att kroppen inte reagerar på samma sätt längre efter ett antal år. Tidigare var alkoholen "fest och glädje" för honom. Han hängde med sina vänner, fick ett antal timmar utan skakningarna och tyckte livet var toppen... Det som är så svårt för honom nu är att inse att den långa "smekmånaden" med alkoholen är över. Några av hans vänner har dött eller fallit djupt ner i sitt missbruk, andra har gått vidare och släppt mycket av supandet. Kompisgänget är nästan helt upplöst. Men han längtar ju förstås till den gamla goda tiden... Han oroar sig också över hur han ska orka utan sina pauser från den neurologiska sjukdomen. Skakningarna påverkar även psyket, med nervositet och sömnstörningar. Han kämpar nu med att kunna acceptera att alkoholen är ett passerat kapitel för hans del men det är jobbigt. Han älskar sin alkohol, eller snarare han brukar säga; att alkoholen älskar honom.

Kommer hem till en påverkad make, tio över fem. Han undviker att titta på och prata med mig så gott han kan. Somnar halv sex i soffan, går sen upp å lägger sig i sängen. Så alldeles packad kan han iofs inte ha varit. Men trött. Sonen har varit sjuk och hostat på nätterna. Men svärmor hade visst erbjudit sig att sköta en stund idag om maken velat ta en tupplur. Så det är ju inte så vansinnigt synd om honom ändå.

Men att dricka är ju ändå självvalt. Man kan ju inte skydda sig mot motgångar, mot att man ibland sover dåligt och är trött av olika anledningar.

Så är det slut på friden nu? För er som inte läst tråden så har han varit nykter sen andra januari. Jag hoppas att han själv tar upp detta i morgon. Men han kommer att låtsas som att det regnar. Så det blir jag som får ta upp det. Jag som börjat hoppas igen. Men han har ju än en gång visat att han använder alkohol som medicin, även om han inte druckit så mycket i dag.

Suck. Jag kan ju inte lita på honom. Det är ju det som är det största problemet. Skriver för att försöka reda ut vad jag känner, vad jag ska göra nu. Men blir inte så mycket klokare, tyvärr. Bara ledsen över att det ska vara så svårt att vara nykter.

men den djävulen spelar på dina känslor just nu! Han känner du vill lämna och då lämnar han hellre själv. Kan nästa lova dig att så fort du försvinner därifrån så kommer han "krypa" Min sa liknande saker och när jag då följde hans val att lämna vart det andra ord i skällan, visst att det tog tid för han att inse men nu är det inte jag som "kryper"längre. Jag bröt all kontakt och det verkar jobbigt för honom, han saknar och längtar mm men jag svarar inte på något. Jo jag går framåt men ilskan ligger så ytligt att jag går igång på ditt inlägg, sorry! Nått jag behöver jobba med. Kommer hålla mina tummar att du kommer bort därifrån snarast, kramar.

Helt galet hur saker å ting kan bli..här sitter jag ensam hemma å Jag är dumpad av sambon!!!!
Det var ju jag som skulle lämna, men igår kväll fick han nåt spel. Han var nykter, har inte druckit på ett tag nu pga ekonomi enbart... Men jag känner igen mönstret .,, han letar fel på allt å alla i sin omgivning istället för att ta itu med det verkliga problemet. Igår var det fel på min son som sambon tyckte hade attityd, vilket jag aldrig uppfattade. Då, helt plötsligt skulle både jag å sonen ut ur hans liv...
Han stack iväg själv ett par timmar, kommer hem å vägrar prata...suck!!!
Haft långa sms diskussioner idag, nu vet inte hen vad han känner för mig helt plötsligt.
Blir så sjukt trött på det här, upp å ner svängarna med honom.
Just nu är han på väg till en suparkompis, ville inte komma hem å bråka sa han. Jag sa till honom att jag ville att han kom hem så vi kunde göra upp om alla saker mm. Men han lägger locket på å flyr, som så många gånger förut.
Så, nu sitter jag här ensam å dumpad (igen) va ju inte det här som var min plan. Inga nya lägenheter har dykt upp heller, så nu är jag verkligen nere på noll.

Klart jag håller tummarna för dig ? hoppas du har bättre tur än jag med lägenhet. Det är tungt att bryta upp men hellre det än en livstid i "fängelse" jag vill inget annat än bort härifrån. 1/3 är ju snart, så skönt att komma iväg fort. Skriv här inne så fort du vet besked, tänker på dig å önskar verkligen att du har turen med dig.
Bamsekram ?

Ja, jag tror att du har rätt. Ingenting kommer att ändras om jag inte ställer ett ultimatum och faktiskt genomför det om han inte ändrar sig. Just nu är jag dock inte beredd att lämna honom bara sådär. Planen är att få mig ett nytt jobb (med en högre lön) innan jag gör det. Jag vill vara säker på att jag kan ge mig och min dotter ett gott liv och jag vill helst köpa min nya bostad. Bor inte i Sverige och här finns inga billiga hyresrätter, bara privat uthyrning som kostar lika mycket som att köpa tyvärr. Jag vill helst att vi ska kunna bo kvar här i området med närhet till dagis, vänner och, ja, min sambo. Helst av allt vill jag bo kvar i vår gemensamma bostad men har inte råd. Så under tiden försöker jag göra det bästa av situationen och svälja en del kameler.

Hemma med dottern som är sjuk idag och väntar på att sambon ska komma. Hur mycket kommer han att dricka ikväll? Förra fredagen blev han så full att han satte på ugnen för att värma bröd mitt i natten, och glömde stänga av den. Jag kände en skum lukt och hittade en förkolnad fralla där inne. Själv sov han utan att märka nåt alls, med avbrott för att gå upp och spy i handfatet. Fy, jag blir så äcklad alltså. Dagen efter var han såklart megaångerfull, men nu har det ju gått en hel vecka så då brukar det mesta vara glömt från hans sida.

Han har ju rdan trappat ner själv så det här klarar han ju lätt!! Tror när jag ser det. Sitter som på nålar och väntar på besked om jag blir godkänd för lägenheten. Sitter o kollar blocket för att hitta möbler.
Jag är så nervös så jag blir tokig!!!

Håll gärna alla tummar för mig!!! Det är inte så långt kvar till 1/3 om jag får den. Vore så skönt!!!!!!!

Nu sitter jag på nålar och väntar på att bli godkänd av nya hyresvärden. Sååååå nervös. Och livrädd. Hur ska varnen ta detta och vad sja vi säga? Men samtidigt så vet jag innerst inne att det är för mitt och barnens bästa. De förtjänar en glad mamma som orkar.

Jag tycker du ska ställa ett ultimatum. Om du är beredd att genomföra det. För din dotters skull (och din naturligtvis) så tycker jag att du ska börja kolla på lägenhet. Begär sedan att slutar inte han så flyttar du. Men då gäller det att stå fast vid det. Det kommer att bönad o be, förhandlas och hotas. Men med all den info som finns här inne så var det nästan komiskt när han gjorde saker. Jag tänkte då för mig själv stt ' haha de hade rätt. Drt stämmer ju på pricken'

Det kommer troligtvis inte att ändras om du inte ger det ett ultimatum men då kan det även istället bli värre. Flytta fu med din dotter så kanske han skärper till sig.

Lycka till.

Tack för ditt svar Blueeyes! Jag läste din tråd igår, du är stark!

Jag känner också att det är bra att min dotter är ung, ja. Men situationen måste ändras innan hon förstår för mycket av det som händer här hemma. Jag märker på mig själv hur mycket jag ändrats det sista året. Från att varit en postiv och glad person som älskar livet så jag jag blivit sur och bitter. Precis som min mamma var i så många år. När jag växte upp så fattade jag ju inte hela bilden heller, utan tyckte alltsom oftast att mamma var elak mot pappa och alltid skällde på honom. Nu förstår jag precis hur hon har haft det.

Alldeles för många människor tystnar av skam.... De allra flesta av oss här har också upplevt den känslan. Nyligen på ett AlAnonmöte delade många om situationer där skammen överväldigat och nästan förlamat dem. Kom ihåg det nu när jag läste ditt svar och undrar om du varit på något möte? Jag skulle önska dig det, ett möte där en verkligen får dela de där djupa upplevelserna och känna att en inte är ensam. Långt ifrån alla möten är så, ger den erfarenheten men ibland händer det och det är värt så mycket. Låt dig inte tystas av dina inre 'röster' och dina 'dum-känslor' som försöker förminska dig.
Tänk på att varje lite förändring betyder mycket med tiden om du håller fast vid den. Om du tycker att du har hjälp av att skriva här, formulera dig, bestäm dig för att göra det vissa dagar. Skapa dig en tid för det. Om det hjälper dig att läsa här, gör det varje dag. Skapa dig en tid för det. Och kanske någon rutin till att börja med, en kort promenad, simning eller vad helst du tycker om.

Vad är du konkret rädd för att ska hända när exet blir arg, kanske gapar och skriker åt dig? Vet du det? Pröva i tanken vad som faktiskt kan hända. Vad hotar han med? Skriv ner det och titta på det. Vad är det du ännu vill ha (från ert före detta gemensamma hem?) och/eller vad är det som behöver redas upp? Skriv ner det och titta på det. Synliga saker blir mer överskådliga och hanterliga än flummiga orosmoln som far omkring utan ordning, växer och krymper och kommer igen. Gör en lista eller två där du skriver ner vad som oroar dig och vad du är rädd för.
Kramar till dig och njut av dagen, åtminstone en liten stund eller helst en timme? / mt

Det är precis så det är som du beskriver det. Jag sitter fast o vet inte hur jag ska fortsätta. Bara för att kag är så rädd för hans ilska o vad han kan hitta på om jag bråkar för att få det jag har rätt till. Jag är beredd att lämna allt för att han ska vara lugn o hanterbar. Han får mig att känna dåligt samvete för vad jag tänker o säger om honom för ibland är han ju så snäll o hjälpsam ,men i nästa stund kan han vara så hemsk. Jag har verkligen inte nåt mitt mål än o det känns verkligen sorgligt. Det som gör att jag inte skriver här så ofta längre är nog ärligt talat att jag skäms över min situation. Att jag har flyttat äntligen som jag inte trodde någonsin att jag skulle få kraft att göra o sen trodde jag nog att det skulle lösa sig med allt annat med men det har det inte gjort. Jag känner mig så ensam om det att inte komma vidare. När jag läser andras trådar verkar det som att de flesta mår bättre efter ett tag o kan börja leva igen o jag är jätteglad för deras skull men önskar så att jag kunde vara en av dem med. Jag mår ju också bättre nu än när vi bodde tillsammans fast det är mkt kvar.
Ja jag måste göra upp en plan o jag försöker att göra det men jag litar inte på mig själv att jag fullföljer den.
Många kramar till dig Mt❤️

Hej!
Att du tagit dig hit är en bra början. Jag har inte så mkt erfarenhet utan håller själv på med en separation. Pga barnen är det tufft men jag känner att de vill ha en glad mamma.
Du kommer få massor av stöttning och många goda råd här.
Jag känner spontant att det är bra att din dotter är så ung. Mina är snart 5 o 9 år. Kommer bli svårare att förklara.

Kolla med försäkringskassan vad du kan få i bostadsbidrag. Går att räkna på själv på hemsidan.
Jag tipsar även om att genom din komun komma i kontakt med någon att prata om. Jag gjorde det för första gången igår. Mycket skönt.

Styrkekram!

Tja, jag har en "alkoholist", som visserligen inte erkänner att han är just alkoholist, men han påstår att han aldrig haft något sug (det är hans motivering till att han INTE skulle vara alkoholist..)
Så om han inte har något "sug".. Varför tar han sig återfall?
Om man någonstans insett att det går åt skogen och att man i regel inte klarar att vara utan alkohol, om det så är "underhållsdoser" under en till två dagar.. (för att sedan trilla över kanten och få en period..) så måste det väl ändå finnas en utlösande faktor?
Vad medicinerna beträffar så bör väl hans läkare kommunicera med varandra, ifall de inte går att kombinera? (har man allvarliga biverkningar så brukar det finnas andra alternativ..)
Och det svåra är många gånger inte att sluta..
Det svåra ligger i att inte börja igen! Att inte ta det där återfallet..
Om han försökt lösa sina medicinska problem med hjälp av alkohol och inte lyckats hittills (utan det slutar med att han snarast blir sämre..) Varför i hela fridens namn tror han att han ska lyckas vid nästa återfall? ( för mig blir det bara invanda (dåliga) ursäkter.. som dessutom gör honom sjukare än han behöver vara)
Det kan ju faktiskt vara så, att man från vårdens sida genomskådat det här och nu verkligen försöker se till att han även fortsättningsvis håller sig nykter..

Han är för övrigt helt nykter. När han vill vara nykter så är han det, helt utan några problem. Men ibland tar han sig återfall. Ja det är han som uttrycker sig så. Han vill inte heller att man pratar om ett "sug", det finns inte något sådant säger han. Ett återfall är ett val, även om han på tredje dagens drickande inte är så klar i huvudet.... För en dags drickande, ja det kan gå. Två dagar, nja, då börjar det bli problem. Tre dagar, mynnar ofta ut i en period.
Jag bagatelliserar inte hans drickande, det skadar både honom och mig och vår relation. Nä det är ett sorgligt slöseri av en helt fantastisk man.

Okej, ja han var i dåligt skick, vilket han är den första att skriva under på. Men han är i många avseenden annorlunda gentemot andra med samma problematik. För det första "mörkar" han inte alls om sin alkoholism. Alla i hans omgivning vet om det och i de flesta fall så har han berättat det själv. För det andra så har han aldrig varit varken bostadslös eller arbetslös (mer än någon kort tid när han dåvarande arbetsplats gick i konkurs). Han har alltid kunnat betala för sig själv, med sin lön. Han blir aldrig aggressiv av sitt drickande, snarare tvärtom. Och... han vinglade själv till Psykiatriska avdelningen och såg till att få akut hjälp. Det var läkaren där som ansåg att han inte behövde mera hjälp än så, eftersom han är så motiverad. hans största problem när han ska avsluta en period är hans överdjävliga abstinens pga hans neurologiska sjukdom. Har sett honom stappla runt med kramper och darrningar i hela kroppen. Det klarar han inte längre själv, därav att han gick till psyket. Psykoterapin har han också själv sett till att ordna genom Vägen. Han söker efter verktyg att hantera sina återfall. Han vill absolut inte att jag ska vara medberoende men, men det är nästintill omöjligt. Fast vi försöker motverka det så gott vi kan. Jag har aldrig städat efter honom eller ljugit om hans tillstånd mm. Men jag klarade inte av att se på när han inte åt alls, inte hade någon mat hemma och försökte även stötta honom när det gällde tider att passa och liknande. Men när han missade dessa så fick han ta konsekvenserna själv.
Nej det jag vänder mig mot är att man från Företagshälsovården vill pracka på honom medicin han inte behöver, med trista biverkningar och att de tar ifrån honom hans egen drivkraft. Var var sjukvården när han verkligen behövde den? Han tog gång på gång kontakt med Vc när han mådde som sämst, men fick aldrig någon hjälp. Ja de har detta krav på att man ska vara helt nykter men pga sin sjukdom, i en period, blir han då oförmögen att ta sig dit. Tänk er en person med en mycket kraftig "danssjuka" så har ni bilden klar för er. Nä jag förstår inte. Vem är vården till för? Den nyktra alkoholisten är ju redan en bra bit på väg. Det är ju när de mår som sämst och söker hjälp, som den borde sättas in.

Jag kan förstå att du försvarar honom, det gör man med människor man älskar och inte vill släppa..
Du behöver inte släppa honom, men skyll inte vårdens ansvarstagande på den bit som faktiskt är hans personliga ansvar!
Möten, provtagningar och att blåsa innan man får sin medicin är praxis.. (givetvis efter bedömning från ansvariga läkare)Att dessutom få tillgång till psykoterapi är sällsynt, så det är ju en ren vinstlott!
Ingenting av ovanstående är konstigt, eftersom det finns massor av beroende, som "fuskar" i sin behandling och dessutom ofta lyckas genom att hålla sig inom en viss nivå, dagarna eller en vecka, innan en provtagning..
Av vad du skrev förut, så var han i väldigt dåligt, både fysiskt och psykiskt skick..
Det är inget man reder upp på en månad eller två.. Kanske om man är ung och har en bra grundfysik.. (du får ursäkta att jag tvivlar lite på båda sakerna..)
Vi är många som önskar att vården skulle ta tag i våra "alkoholister" och tvinga dem att gå på både möten och mediciner.. För att inte tala om psykoterapi!
Så att de verkligen fick möta sig själva.. Vägen till att bli en nykter alkoholist (och vara medveten om det) är lång! Och det är inte alltid man är kapabel att göra den bedömningen själv.. För det handlar inte bara om "djävlaranamma" och ta sig i kragen och till vården. Man måste ta till sig vården också..
Så för att förtydliga, är det du eller han som tycker att det är besvärligt att få behandling?
Vad finns det för garantier att han inte tar till alkohol, om det nu börjar bli uppförsbacke i att ta sig tillbaks till arbetslivet?
I all välmening/ e

Välkommen, du har kommit rätt!
Mitt svar på dina första frågor 'Hur ska man orka? Är det värt det?' - Beträffande orken är det väl just det du håller att inse, att livet med en alkoholist äter upp dig. Om det är värt det? Också mitt svar till dig utifrån din beskrivning är 'Nej!'
Du frågar också hur en håller sig borta från medberoendet. - När en redan är där, intrasslad i känslor, så är vägen till frihet att jobba med sig själv. Det kan man göra genom att aktivt skriva och läsa här. Det finns också andra nätsajter och kurser, exempelvis Carina Bångs sida Information och stöd till anhöriga som jag länkat till i många trådar här. Mycket bra är att gå på Al-Anonmöten och i 'levande livet' få ta del andras erfarenheter. Detsamma gäller alkoholister, genom att gå på AA behöver de aldrig komma i den situationen som du beskriver, där hurraropen tar slut. AA finns kvar och det enda som krävs för att vara välkommen dit är en önskan att vara nykter. Fortsätt ösa ur dig här du! Läs också tillbaka vad du själv skrivit, det är en bra väg att göra sina egna insikter. Och som sagt, gå gärna på ett Al-Anon möte! Allt gott / mt

Jag vet inte hur din/er situation ser ut för tillfället.. men 5 dagars vård på psyket hat hittills fått väldigt få "alkoholister" nyktra..
Vem är det som gör bedömningen.. är det du eller han, att han är "färdigbehandlad", trots att vården tycker annorlunda?
Du kanske tycker att det är "mycket väsen för lite ull".. Men de här människorna har ju trots allt en viss erfarenhet av att vårda människor med både alkoholproblematik och psykiska åkommor..