Senaste kommentarerna i forumet

Nu är jag tillbaka, har varit en omtumlande vecka. Jag var iväg å tittade på lägenheten å den var verkligen jättefin så jag tackade Ja till den. Blev en massa blandade känslor efter det men kände att jag tagit rätt beslut. När känslostormen lagt sig började jag planera å möblera nya lägenheten i tanken.
Min sambo köpte alkoholfria öl på bolaget å shockade mig rejält. Han känner på sig att nåt är på väg att hända antagligen. Men det är försent nu.
Han är ju inte så trevlig när han är nykter heller, visst kan vi skratta å ha roligt emellanåt men det händer alltmer sällan nu.
Åker upp å ner i mina känslor men jag är ändå på rätt väg nu, det vet jag innerst inne. Ja aeromagnus, han har verkligen fått alldeles för många chanser som han sumpat...trampat på mig på alla möjliga tänkbara sätt.
Men nu jäklar ?? är det JAG som gäller. Tack alla fina som är "med" på min resa å stöttar mig, betyder enormt mycket.
Kram kram kram

Kära besviken!
Så tråkigt att du inte mår bra!
Från det du skriver, så känns det som han fortfarande försöker kontrollera "vem du är" så att det ska passa honom?
Du har faktiskt rätt att vara den du är, Och känna precis det du känner!
Ja, jag vet att när man är inne i en "kontrollerande" fas, så vill man gärna kontrollera andras känslor också..
Men lika lite som du kan kontrollera och bestämma över din mans känslor,(eller om han väljer nykterhet eller ej) kan han kontollera och bestämma vad och hur du ska känna!
Vill du vara glad och skratta så är det din rätt, att vara glad och skratta. Är du mullig så är du.. Han är inte den som ska "göra om dig"!
Förmodligen så finns en tanke om att "nu har jag fått ändra så mycket på mig för din skull, så nu är det din tur att ändra dig"?
Men det finns en skillnad i att kräva att en beroende blir nykter (och ställa ultimatum) Alkoholen påverkar nämligen familjen också, genom att den är personlighetsförändrande på ett negativt sätt!
Den gör människor opålitliga och oförutsägbara på ett sätt som blir terroriserande för omgivningen!
Och att börja kräva att människor ska förändra sina känslor, sitt sätt att vara, sin klädstil och sin kropp, om man inte är otrevlig mot andra.

Ja, många gånger tror vi, både som beroende och som anhöriga, att allt blir frid och fröjd, bara alkoholen är borta..
Riktigt så enkelt är det inte, om de gamla beteendena finns kvar..
Och ofta finns det andra gamla konflikter kvar som kommer upp till ytan istället som också behöver lösas

Kanske är det din tur att förklara för din din man, att du väljer, själv vem och hur du vill vara och om han "skäms" för att ha med dig, så ska han inte be dig följa med! (dessutom, så tycker jag inte att du behöver följa med, om du inte har nåt utbyte av det hela)
Frågan är vill han ha en "fru" eller något att "visa upp"? För tyvärr är det så, att människor ibland visar upp sina respektive som någon sorts troféer och gärna dikterar, både utseende, klädsel och uppförande..
Många beroende har i grunden en dålig självkänsla, som gör att de vill ha bekräftelse. Det kan göra att de "spelar" en roll, ute tillsammans med andra och sedan är en annan person hemma mot familjen.. Det är inget du kan påverka just nu.
Du får försöka att se till att må så bra du kan, se över vad du kan göra för dig själv. Jag hoppas att ditt besök blir givande och hoppas att du hittar en egen krets av vänner att vara med. Många gånger har ju vi som är anhöriga negligerat vårt eget liv och våra egna önskningar.
Och det är inte alltid våra beroende fruar och män förstår, att de inte kan styra och ställa över det vi gör. Att vi kanske väljer att ha egna intressen där de inte ska vara med..
Önskar dig lycka till på vägen!

Redan i onsdags kom det hem ett flak med starköl som landade i garaget, och det var inte ens fotboll på TV;n, vilket annars brukar vara en anledning för att dricka "ett par pilsner" på vardagskvällen. Framåt lördagen så var det flaket nästan slut och jag tänkte att det var skönt, men jag bedrog mig själv igen, han skulle ju åka in till stan i något ärende och då gick det ju bra att skaffa ett nytt flak.
Hans drickande har nog varit för mycket i ganska många år, men jag började nog inte inse det på allvar förrän 2013. Jag pratade då flera gånger med honom om det (när han var nykter) och jag sa att jag inte orkade med dessa tråkiga helger vecka ut och vecka in. Han lovade att dra ner på sitt drickande och jag, som inte fattade bättre, trodde att om jag köpte hem 3 st starköl av några "finare" sorter, så kunde det räcka med dem på en fredagskväll.
Förr brukade vi alltid göra lite extra god mat och ha det mysigt på fredagskvällen, och då kunde t o m jag ta ett glas vin och tycka att det var ok.

Hur som helst, så funkade det kanske 2 helger, sedan hade han köpt några extra, eller "fått" öl av någon som han hade gjort jobb åt etc.

Nu har jag slutat att prata om det även när han är nykter, jag har ju läst mig till att jag inte kan göra något åt hans drickande. Jag har sagt att han måste söka hjälp, men det vägrar han, han ska fixa det själv säger han. Ibland så påstår han att han har dragit ner, han dricker ju bara folköl i veckorna, men jag har ju förstått att det inte spelar någon roll. Han säger själv att han har inga problem eftersom han dricker ju inte "vit sprit", alltså vodka. däremot så kan han hinka i sig en halv liter whisky + 8 starköl en kväll, men det är ju inte farligt att dricka de "dyra" sorterna......
Det resonemanget är ju hur j-a idiotiskt som helst.
Jag har ju läst många av trådarna här inne och jag har också läst boken Djävulsdansen, som jag tycker är mycket bra. Men ändå så är det så svårt att ta ett beslut hur man ska göra. Någon skrev att det som sägs när man är onykter, det är liksom glömt dagen efter, men jag kan ju inte glömma det, hos mig lagras det mer och mer, så vågskålen går mer och mer åt minushållet för hans del. Ibland när han dricker så blir han inte alls arg utan överdrivet klängig och ska kramas och hålla på hela tiden, och vill man inte det då får man höra att man inte tycker om honom längre och att man aldrig vill ha någon närhet eller sex längre och så vänds plötsligen alltihopa till ilska, hur ska man bemöta det? Ärligt talat så blir mina känslor för honom svalare och svalare på grund av alkoholen.
Jag har varit gift tidigare med en man som misshandlade mig fysiskt ibland men väldigt ofta psykiskt. Jag lyckades med hjälp av min Far, att flytta därifrån och det var väldigt jobbigt under flera år efter, med hotelser, polisanmälningar och rättegångar. jag tror att det tog 4 år efter att jag hade lämnat innan allt var över. Jag har en son tillsammans med den mannen och sonen blev hans vapen emot mig, han tvingade sonen att bo hos honom och ingen på socialen fattade vad han var för en person. när sonen var 18 år flyttade han till mig, efter att också ha blivit hotad. De har ingen kontakt alls längre.

När jag träffade min nuvarande man, så tyckte jag att allt var toppen, vi var så lika, vi hade många gemensamma intressen och vi hade väldigt kul tillsammans, utan att dricka, han drack aldrig någonting, mer än om vi var bjudna på fest några gånger per år, alltså fullt normalt. Mitt liv blev lugnt och jag kunde sakta glömma de otäcka saker jag hade varit med om och bygga upp mig själv igen. Men nu känns det som att allt faller igen, allt känns osäkert och hans snack om olika projekt och framtidsplaner känns inte kul längre. Tänk om han bara kunde vara som när vi träffades.
Vad var det som gick fel, och varför?

Hjälp vad rörigt det här blev, men jag behöver skriva lite för att samla mig själv och kanske få några råd från er andra här inne.

Vad skönt att höra av dig igen.
Jag har undrat hur det är med dig och hur det går.

Jag blev glad över att läsa att du träffade den där tjejen som du kände att det var skönt att kunna vara ärlig och prata med.
Det var så jag upplevde att det var när jag kom till al-anon.

Väldigt befriande att prata med människor som förstår om sånt jag bara haft inom mig och grubblat på själv utan att komma någon vart.

Jag förstår det du skriver Besviken.
Tycker att du beskriver jättebra hur jobbigt du har det med allt.
Jag tycker också att du är både stark och klok som har varit hos läkare och väntar på att få komma och prata med psykolog.

Du kanske känner dig väldigt utmattad och trött efter allt men jag ser en styrka i dig.

Du vill inte ha det så här och funderar och försöker.
Jag tycker att du är stark!

Jag tycker inte alls att det är konstigt att du inte är glad "bara" för att han är nykter.

Det förändrar ju inte allt som har varit som du bär med dig och dessutom låter det inte som att han behandlar dig med respekt och inte heller kärleksfullt...

Tack för att du hörde av dig.

Kram till dig

Beklagar om jag hetsat,
men ser fortfarande skillnad på en alkoholist
som vill bli nykter
och en alkoholist som vill bli onykter.

Hej alla!! Jag som ni säkert förstår, mår inte bra. Har helt enkelt inte orkat vara här inne. Allt går i slowmotion känns det som. Jag har fått tid till psykolog, men tyvärr inte förrän i Mars månad. Har ingen, kan inte prata med någon. Han går till sin klubb. Han har fortfarande inte druckit en droppe. Han tjatar på mig att gå med till klubben, men jag säger NEJ varje gång. Han vill även att jag går med på möten i kyrkan tillsammans med personer i från klubben. Men även där säger jag NEJ. I Lördags åkte jag med han, men enbart för att jag var tvungen att prata med en tjej där som jag fattade tycke för när jag var med en gång i början. Vi är inte ifrån samma stad 90mil emellan varandra. När jag kom dit blev hon såå glad, jag med. Hon frågade mig hur jag mår. Då brast det för mig. Jag berättade allt vad som jag varit med om, hur han fysiskt och psykiskt misshandlat mig under väldigt lång tid. Även om han har varit nyckter så förtsätter han verbalt att vara elak emot mig. Vi har inte haft sex på över 2 år. Nu när han kontaktade klubben, så ska fanskapet bli nykter nu, sa jag till henne. Jag är arg besviken ledsen & vet inte hur jag ska göra längre. Han sa att jag har blivit tjock och fet som en gris. Hon sa att det är inte acceptabelt att han fortsätter även när han är nyckter. Ja - mycket sas och hon var helt underbar och sa att hon vet och förstår exakt hur jag mår. Hon kände igen allt som jag sa, det har varit likadant för henne. Tills hon hittade denna kille. Hon sa även att jag skulle lämna han. Jag vet detta, men vet ändå inte riktigt hur jag ska göra. På kvällen så skulle dom ut 30 st på resturang (alla) nyktra. För att fira en ifrån klubben som fyllde år. Hon sa snälla du, följ med. Du behöver komma ut och få skratta lite. Jag följde med, Jag fick skratta jag skrattade så jag fick kramp i min mage. Det var väldigt skönt och kul. Men han gav mig pikar och fula grimaser som om jag inte var klok el som om jag var ful och dum som sa något. Sedan på hemvägen i bilen sa jag att det var kul och skönt att få skratta så mycket. Sammtidigt som jag kände att jag var i vägen och att han tyckte jag var äcklig. Det spelar ingen roll hur jag ser ut el vad jag tar på mig el hur jag beter mig. Så får jag blickar och grimarser som om jag är det äckligaste jag vet. Även att han visar (om jag säger), att han vill och har roligare med alla andra utan mig. Han blir liksom överdrivet barnslig och tror att han är störst bäst och vakrast. Hemskt är det. Fruktansvärt. Hoppas ni förstår vad jag skriver. Jag känner mig ensam i detta. Jag säger som ovan. Ska fanskapet bli nykter nu. Okej,,, vad gör jag då? Ingen kontroll, Ingen oro, Bara sömnlösa nätter, Huvudvärk, Trötthet, Ångest, ja helt enkelt skandalöst helkass. Jag ska förlåta, Jag ska vara glad, Jag ska vara Nöjd, Jag ska bara gilla läget och gå vidare, Jag ska acceptera, Jag - Ska Jag må dåligt. Då får du väl skylla dig själv, säger han. Jag känner fortfarande att det är kaos i huvudet. Jag vet inte hur jag ska känna. Är jag knäpp om jag går bara för att han blivit nykter just nu. Det kanske blir bra emellan oss igen. Om jag gör så och säger så och vise versa. Så kan det ju bara bli bättre eller? Känner mig väldigt frustrerad nu. Jag måste bara tillägga att jag vill inte till klubben enbart för att jag klarar inte av att höra andras problem, för att jag vill bara hjälpa alla, och det orkar inte jag just nu. Har alltid hjälpt alla andra. Har heller inte varit på ngt mer Ala-non möte. Jag hoppas verkligen ni förstår vad jag skriver. Annars fråga gjärna. Kram till ALLA Jag tänker på er.
Ifrån mig besviken.

Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad och trött på livet, då jag aldrig vet från gång till gång hur lång tid han kommer att vara nykter denna gång.
Trots att jag försöker att ha full koll så vet jag ju aldrig hur lång tid jag får med den nyktra mannen i mitt liv som jag älskar över allt annat.

Han betyder allt för mig men jag är så orolig då han alltid dricker sig medvetslös varje gång, han är inte ens kontaktbar.

Jag är livrädd att han kommer att dö ifrån mig. Om jag visste att det inte vore någon fara för hans liv så skulle jag förmodligen kunna lära mig att leva med hans sjukdom.

Det har gått så pass långt att jag känner på mig när det är dags för nästa period. Då han inte mår bra psykiskt utan tänker på allt det negativa som varit i hans liv, det förföljer honom.
Jag saknar den nyktra mannen i mitt liv och jag vet att han kommer tillbaka, om han överlever, men att aldrig veta när nästa helvete bryter ut knäcker mig.

Jag vet att han förstår att han sårar mig, men som han själv säger - han vill bara få sluta att tänka, sluta att drömma, fly från alla svåra tankar han har inom sig då han är oförmögen att bearbeta det som hänt i hans liv.
Han kallar det för sin ventil, det är förmodligen sant. Men jag då?
Jag blir bara mer och mer apatisk inför hela livet och önskar att det tog slut här och nu. Jag lever för de nyktra perioderna han har, för det är den mannen jag har älskat i hela mitt liv.

Jag förstår inte Kvaddad? Försöker du vara rolig eller kritisk? Jag blir faktiskt bara ganska ledsen av det.

Det Li-lo skrivit ovan gäller alla användare. Du kan själv se att vi lägger oss i diskussionen eller tar bort om inläggen är tydligt kränkande, oavsett vem som skrivit. Genom alla år så är det ganska sällsynt att vi har behövt ta bort inlägg och vi vill helst att man kan lösa eventuella problem i diskussion. Om du ser saker som vi har missat så kan du eller andra:
1. skriva ett svar där man talar om vad man ogillar utan att "ge igen" eller vara otrevlig.
2. anmäla kommentaren så kommer vi läsa igenom och reagera om kommentaren är olämplig.
3. skriva ett meddelande till support eller till info@alkoholhjalpen.se om man vill kommunicera direkt med oss.

Jag skulle vilja att alla användare på alkoholhjälpen respekterar detta eftersom det är en viktig förutsättning för att vi ska kunna ha ett öppet forum på det sätt som vi har. När vi startade var det många som sa att det skulle vara omöjligt att ha det. De sa att folk skulle skriva när de var fulla, för att kränka personer med alkoholproblem eller bara för att djävlas. Nu har vi snart haft öppet i tio år. Jag kan räkna antalet gånger som vi har haft sådana problem på mina fingrar. Detta beror väldigt mycket på att användarna här har hjälpt till att skapa en trygg och trevlig miljö. Jag hoppas att det kan fortsätta så.

Ifrågasätt gärna saker ni inte tycker stämmer, säg emot men utan att kränka och även om man känner att man själv har blivit kränkt först.

/magnus
alkoholhjälpen

nu tycker JAG att vi alla gemensamt sjunger we shall overcome!
:D

Gäller det samtliga???
Även de som kallar folk tablettmissbrukare eller hänvisar till ruttnande hjärnor?

Nu är det dags för er som har olika åsikter att visa respekt.

Hur andra användare "är" är upp till varje läsare att avgöra. Forumet erbjuder er en plats att framföra era tankar och erfarenheter. Vi ser gärna att ni fortsätter göra det utan att kritisera andras sätt att förstå saker. Vi alla kan ibland önska att andra förstod och anammade det perspektiv vi själva har. Vill ni framföra en åsikt gör detta i ett jag-budskap. Undvik med fördel att tala för andra. En önskan är att ni hänvisar till en åsikt istället för en användare.

väl mött

Li-Lo
Alkoholhjälpen

I Sverige får vi ta abort fram tills vecka 13, t.o.m. Vecka 18.

Varför, jo för att fostret inte har utvecklats i så
hög form så att Svea rikets lag säger att du kan ta bort det.

Är alla i fängelset lika kriminella också (redigerat av admi)...!!!???

och när sker "befruktningen"?
Är det när a l k h o h o l i s t e n tar sin första lättöl?

Så du menar att man är alkoholist redan från "befruktningögonblicket"?
Vilken oerhört konstig jämförelse!

bägge två. (redigerat av admi) jämförelser är klockrena och på pricken. En graviditet har också olika stadier men du är lika fullt gravid oavsett om du är i vecka 8 eller vecka 36.

Håller inte alls med dig där (redigerat av admi).

Du är ju antingen gravid i första veckan eller i slutfasen 40:e veckan, du är ju fortfarande gravid.

En alkoholist är inne i sitt missbruk i olika grader,
ju tidigare du inser och söker hjälp ju lättare är vägen för att gå andra hållet det kan du ju inte en gravid göra precis om du nu inte föder.

Nej en bättre liknelse är att jämföra en alkoholist med en hund,

Det är svårare att lära gamla hundar att sitta..

Jag vill inte rättfärdiga mig själv med att säga att jag är lite alkoholist och jämföra mig med Per på parkbänken som är mycket alkoholist.
Per på parkbänken har gett upp och det har inte jag och det är där jag ser skillnad.

Jag är valpen som försöker sitta o rulla på order medan Per på parkbänken är den gamle envise hunden som vägrar lyda order och erkänna sitt problem och underordna sin husse.

Ja som alkoholist kan jag bara beklaga att han väljer alkoholen före dig. Det är ju faktiskt det han gör. Inte för att han inerst inne vill utan för att han har en sjukdom. Han behöver hjälp, stöd och vård. Vill han inte inse detta så ja då är det nästan kört. Som missbrukare måste man ine sina problem och vilja göra något åt dessa. Du har gjort helt rätt i att tänka på dig.

Anledningen till dagens ångest är detta, väljer att förklara mer detaljerat. Igår åkte jag hem till honom eftersom jag kände för att träffa honom fast jag visste att han var bakis. Som vanligt hade han stängt av mobilen så jag kunde inte berätta att jag var på väg.

Det första jag hör är svordomar. När mannen kommer, så säger han inte hej utan han går in i köket och öppnar kylskåpet och dricker "vatten"...

Min ångest steg till skyhöga nivåer direkt och jag säger att jag går direkt och räknar med att jag får resa ensam. Eftersom jag är så upprörd inombords väljer jag att stanna en stund för att rida ut ångesten. Ångesten klingar av. Vi samtalar. Han är ångestfylld över att han dricker igen. Han är söt och omtänksam. Efter en timme väljer jag att åka hem till min ensamhet. Jag frossade i onyttigheter och grät framför tvn. Fortsätter att må dåligt. Och nu befinner jag mig i ovan inlägg "alla hjärtans dag"

Och jag har behov av att skriva av mig. Veckan har varit fylld av ångest.

Mannen och jag träffades förra helgen och numera slutar nästan varje tillfälle vi ses med att jag gråter och har ångest och vill fly från allt. Gissar att det är samma anledning som mannen dricker.

Han har tagit ett återfall nu till helgen. Det gör ont i mig och jag vet inte om jag orkar vara med. Problemet är att vi precis ska åka iväg på den efterlängtade resan. Jag har sån ångest. Kommer jag klara av att vara stark och göra det jag vill om han fortsätter att dricka under resan eller kommer jag bli handlingsförlamad och vänta på att han orkar göra något.

Jag mår så dåligt inombords. Bara gråter.

Ska sova en stund. Sen ta en promenad och därefter baka en kaka till mig och mina älskade barn. (Ni som varit oroliga för dem, kan jag säga att de är vuxna eller nästan vuxna).

Kram!

Det enda jag vill göra är att älska och bli älskad och känna mig älskad ?

Tänk, all den förtvivlan och maktlöshet du bär på. Alla olika ansikten han tar på sig som du på nåt sätt ska förhålla dig till. Bra att du har en ventil i din terapeut. Tror det är jättebra att du stänger ute honom. Distanserar dig från det där sjuka. När man lever nära en människa i obalans, i kaos och ständig aktsamhet så ... ojojoj, Kraxen, man blir sjuk själv. Stor kram!

Ja jag är den enda som kan göra något åt mitt men det är inte så lätt att vara sig själv i en relation med en alkoholist. Jag blir också olika personer i det.
Jag går och pratar med en terapeut och det gör gott.
Mina verktyg idag är att jag går undan och stänger in mig och även stänger ut honom.
Hur det än är hur mycket jag vet så tar min okontrollerade ilska över ibland.
Inte så konstig det heller kanske - man ska stå ut i mycket och bära många hårda ord och anklagelser.
Det har tagit mig tid att förstå att än om han besitter den största problematiken så kommer inte önskvärda beteenden hos mig pga av detta är väl just det som är att vara medberoende?!
Jag har varit in här och läst lite då och då och nu kände jag att jag "kliver in" aktivt, ännu en önskan att hå åt rätt håll och att det kan ge mig tröst, stöd och förståelse i det jag står i för detta är något som jag försökt hantera och bära i det tysta.

Så tack alla som ser och förstår och delar med sig -kram

Jag tycker att du gett din man alla chanser i världen. Han förtjänar inte dig. Du förtjänar bättre. Även om han vet att han gör fel kan inte sjukdomen hindra honom. Är du själv mycket sjuk vad gör du då? Jo kontaktar sjukvården. Detta behöver din man också göra. Först måste man inse att det är en sjukdom.

Trollis?

Så mycket av det du skriver går rakt in i mig och visar på mitt eget liv och dess brister. <3

Ja, tjafs blir det väldigt lätt.. Hur svårt det än är, så får man försöka låta bli att "ge igen" eller gå i svaromål med en person som är onykter.. Det lönar sig helt enkelt inte..
Du har ju redan gjort det hundra gånger kraxen, och jag lovar att resultatet den både den hundraförsta och hundra-andra blir exakt detsamma.. Varför inte göra som lizzbet föreslår? hitta på någonting eget som du kan roa dig med.. Träffa vänner, gå på bio eller vad du nu är nyfiken på att göra..
Jag har haft en kurdag idag och det är en ny imorgon.. så jag har bara hunit ögna igenom som hastigast..
Ha en trevlig kväll! /e