Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Nu är det 4:e veckan av total nykterhet för min man.
Naturligtvis är jag lättad och tacksam över det. Han verkar ha en inre motivation och har ett reflekterande och krasst synsätt där han förstår att han inte kan dricka alkohol mera.
Jag känner mig såklart " befriad" och lättad över att han själv nu bär detta " ok" som missbruket är.
Det som däremot har hänt med mig, är att jag känner mig tom, ledsen, trött och ointresserad över hur det kommer att gå liksom...
Det är ju jättekonstigt kan jag tycka! Nu borde ju allt vara frid och fröjd, men det är det inte. Jag är jävligt förbannad på hur han behandlat mig under våra 5 år då han supit, och då kallat mig subba, kärring jävla pms- kossa osv. Jag är sårad och trött på honom. Jag känner att jag är värd någon som uppskattar mig och som kan uppföra sig liksom...
Har någon varit i samma situation?
Det känns ju lite taskigt samtidigt att nu då han är nykter och har tagit tag i problemet, att jag nu inte orkar med ett liv med honom.
Sorgligt.

Skönt att höra från dig och att du har kontakt med personer som är " proffs" på sånt här. Jag vet själv av egen erfarenhet att då man levt isolerad pga dysfunktionella familjeförhållanden, då är det inte alltid man kan ta de bästa besluten. Hur konstigt det än kan verka så kan man då det blir för jobbigt att bryta upp och hantera en ny vardag vara lockande att liksom bara " gå tillbaka" och glömma alltihop bara man är sams igen. Det är ju naturligtvis inte sunt på något enda vis, men man är så nednött och trasig så det gäller att sova på saken och prata med någon utomstående i de lägena förvar få rätt perspektiv igen.
Du skriver att han kallar dig kärleksfulla saker och att han längtar efter dig osv. Det kanske han gör, men om du går tillbaka så har ingenting förändrats. Han hänger upp sig på att du lämnade på ett ( enligt honom ) abrupt sätt. Ja, och än sen? Du är inte skyldig honom någonting. Han har fått sina chanser och nu fick du nog. Du kommer att klara dig utmärkt själv, som du skriver, du skötte ju allting.
Fortsätt så här, och låt tiden göra sitt. Känn lättnaden över att du tog steget. Du har kommit en god bot på väg!

Nu har det gått ungefär en vecka sedan jag stack hemifrån. Som Ursula skrev så är jag nog i chock. Detta var ju inte särskilt välplanerat, men väldigt välbehövligt. Jag har faktiskt haft stunder i veckan då jag känt mig lugn och trygg eftersom i princip ingen vet var jag är. Sen är jag fullt medveten om att det finns mängder att ta tag i, men det har ju faktiskt bara gått en vecka! Han tjatar om grejor och huset och han vill träffa hunden. Jag vet att jag inte kan sticka huvudet i sanden, men jag känner mig inte stark nog att ta några livsavgörande beslut. Han å andra sidan vill få ett snabbt avslut eftersom han verkar förstått att jag inte kommer hem igen.
Igår var en tjej från kommunen här. De har något samarbete mellan socialtjänst och kvinnojour, tror jag. Kvinnofridslinjen tipsade mig om att kontakta kommunen. Hon var jättebra på att förklara och beskriva mönster. Jag känner ju fortfarande att jag är osäker på mig själv och att jag kanske har överdrivit allt, men jag vet också att jag inte vill uppleva den där ångest- och obehagskänslan jag levt med så länge. Nu när jag sitter här ensam är det en annan sorts ångest, den handlar mer om pengar och att jag får tvivel på att jag klarar mig själv, trots att jag har skött i princip allt hemma under så lång tid. Det enda skillnaden nu när jag bor ensam är att jag gör vad jag vill när jag vill, utan att be någon om lov. Men jag har nog fått fruktansvärt dålig självkänsla efter så lång tid. Eftersom jag inte velat berätta för någon hur jag har det så har jag ju mer eller mindre trott att det är normalt att leva så.
Nu kan han kalla mig för "min älskling" och "min bästa vän" i sina sms. Det är något han ALDRIG har gjort tidigare, han har överhuvudtaget haft väldigt svårt för att visa någon som helst uppskattning.
Hon från kommunen beskrev så bra för mig hur han avskärmar mig från omgivningen mer och mer. Och jag känner ju att det stämmer! Likaså den här cirkeln vi lever i som vi aldrig kommer att bryta. Hur allt sakta men säkert trappas upp tills det smäller, därefter "smekmånad" då allt ska vara så himla bra, därefter börjar det trappas upp tills det smäller igen. Och jag har ju känt att smällarna blir värre och allvarligare för varje gång, det oroar mig.
Han är fortfarande väldigt arg för att jag inte sa att jag skulle flytta, men jag har försökt förklara varför. Det förstår han inte, han förstår heller inte varför jag blev så rädd för honom "för han menade ju inte så illa och han är ju egentligen så snäll".
Som jag känner mig idag så förstår jag inte hur jag ska kunna ta mig vidare. Jag har inte orkat ringa vårdcentralen, jag vet inte vad jag ska säga. Tjejen från kommunen var inne på att jag kanske skulle sjukskriva mig, åtminstone delvis för att inte bryta ihop helt.
Nu är det ingen från hans familj som har ringt mig under hela veckan. Dottern pratade jag med sista gången i måndags. Det är kanske så att de har valt att ställa sig på hans sida, trots allt. Men det är ju deras val. Det är ju bara jag själv som vet vad jag har upplevt.

Nu har han i alla fall sagt att han är tveksam till att bo kvar i huset. Då finns det kanske en chans att jag kan få tillbaka det, det är just nu det enda jag önskar mig. Visst sitter det mycket ångest i väggarna, men det är ändå mitt hem som jag värderar så högt. Djuren och huset är det som har betytt mest för mig under de senaste åren.

Jag känner ändå att jag kanske inte är så vek trots allt, jag klarade ju faktiskt av att göra slag i saken och packa mina viktigaste grejor och mina djur och ge mig iväg. Trots att jag tvekade in i det sista. Klarade jag det, så kan jag kanske ta mig igenom detta också.

Det känns så skönt att han inte vet var jag finns, här kan jag känna mig säker på att han inte dyker upp.
Detta blev rörigt, allt känns som kaos och jag tar en timma i taget...

att förstå både själva medberoendet och hur en kan tillfriskna än att förstå vad missbruk är och vad det innebär att sluta. Beträffande missbruk finns ju ett specifikt och till synes(!) avgränsat problembeteende - drickandet - medan medberoendet är komplext och det är inte så lätt att se vad en ska sluta med. (Inom parentes sagt är mekanismerna i missbruket också komplexa men det finns ett synligt beteende att upphöra med.) Det finns mycket bra att läsa om medberoende, t.ex Sanna Lundells & Ann Söderlunds bok Djävulsdansen och Carina Bångs bok Släpp kontrollen - vinn friheten.
Gå in på Alanons sida http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/ och läs där, jag kopierar sista stycket ur texten "Till dig som är ny":
"I Al-Anons gemenskap lättar vår känslobörda när vi delar vår erfarenhet, vår styrka och vårt hopp med varandra. Genom att gå på möten inser vi efterhand att många av våra bekymmer har med våra egna attityder att göra. Vi försöker förändra våra attityder och kommer till insikt om vilka skyldigheter vi har mot oss själva. Vi upptäcker vårt eget värde, finner vår inneboende kärlek och växer med andligen. Huvudrollen i mitt liv spelas inte längre av alkoholisten utan av mig själv och jag tar kommandot över mitt eget liv, det enda liv jag har någon makt över."
Bästa sättet att förstå hur det kan vara hjälpsamt är att gå på möte, flera, och känn efter själv!
Och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt

Jag letar också flaskor och har liksom du lärt mig att kolla innehållet även i andra sorters flaskor. Men jag har det lite lättare än du, för jag bor inte ihop med honom. Och hemma hos mig är det nolltolerans som gäller, och det vet han. Oftast funkar det, men jag får sätta ner foten rejält med jämna mellanrum. Vad han gör hemma hos sig kan jag ändå inte göra något åt. Mitt krav på honom när det gäller den saken är att han inte ska försöka ljuga om drickandet när vi pratar i telefon. Och jag hör direkt när han har druckit så där har han inte en chans och det vet han...

Mitt tips till dig är iaf att inte tycka synd om din man för att han är deprimerad osv. Den saken kan han faktiskt påverka själv genom att söka hjälp för sin depression (och dricka mindre!), men jag misstänker att han inte vill något av det (min är likadan). De framställer ju gärna sig själva som offer.

Kram

Det är som AA fast för medberoende som du verkligen är. Där kan man träffa andra och prata om detta, kanske få råd och tips hur man ska gå vidare. Man kan träffa nya vänner som man kan dela sin bekymmer med.

Al-anon, hur hjälper det att gå med där ?
Kan någon, Aeromagnus eller någon annan, förklara för mig.

i din tråd. En lite 'sträng' kommentar med hänvisning till ditt senaste inlägg där du hoppas att det kan bli bättre.... Det kommer inte att bli bättre .... du måste göra det. Du har tagit det 'yttre' steget. Livet väntar på dig! Lördagskram / mt

Flera år nu sen jag sökte gömmor men jag kan ännu känna känslan.... En lite upphetsat sökande.... ibland ett överraskande fynd.... länge en märklig blandning av förtvivlan och triumf när jag hittade bevis för det jag visste. Med tiden en tung trötthet. Jag försökte olika strategier, till exempel ett kärleksfullt kort bredvid fyndet ' tala med mig FÖRE du dricker' - eftersom han alltid sa att jag inte lyssnade och därför drack han. Typ. Jag ställde på bordet, tömde ut, konfronterade, teg.... Allt lika meningslöst. Den insikten måste jag dock komma till själv. Det måste bli min insikt.
Så därför håller jag med dem som svarat tidigare ..... dock med full förståelse för att det här är din resa, din väg. Fortsätt skriva och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! Det egna livet. Kram / mt

Så bra att du hittat hit och börjar sätta ord hur du har det i livet! Också bra att du har kontakt med mänskor som vet vad det är frågan om. Annars skulle det känts väldigt oroligt när jag läser hur du har det. Om du läser omkring här i andras trådar kommer du att se att du är långtifrån ensam om att ha tappat bort den egna livstråden i kampen att försöka rädda en annan.
Du har förstått alldeles rätt! Det är ditt liv du måste hitta tillbaka till och ta makten över. Tufft jobb men det går och det är värt all kamp! Hoppas du snart hittar så mycket kraft att du orkar börja söka dig tillbaka till jobb och vardagsrutiner.
Jag önskar dig goda möten i helgen! / mt

Skaffa en annan hobby.

Dåligt samvete för att jag berättade sanningen och lät andra bestämma över vårt liv. "Skvallerkärring, en jävla råtta". Jag kan förstå att han varit arg för att jag förstörde hans liv. I hans ögon så var ju jag den sämsta partnern man kan ha! Går bakom ryggen och "slår på nån som redan ligger".
Jag kan se från bådas ögon.
I mina ögon var det tvunget att bli så här. Jag hade ju försökt prata om det här problemet i flera år innan jag "skvallrade". Ingenting blev bättre, det blev ju bara värre istället. Och visst tyckte jag synd om honom! Men helt ärligt, jag trodde inte ens att det var så allvarligt som det tydligen var. Jag sa faktiskt det mesta för att jag trodde att han skulle få hjälp. Iallafall i början. Jag trodde att man kunde tvångsbehandla en med hans problem. Ett Lvm. Jag var inte egoistisk! Jag fick förtroende och öppnade mig helt.

Kommer han nånsin förstå varför? Han har inte förändrats ett dugg än, utan fortsätter fortfarande. Han bytte bara ut mig.

Jag är orolig för hur det går för dig. Skriv några rader om du vill och orkar.

Du beskriver detta så bra. Kärlek är oerhört viktigt i en relation och visst min fru är en del av mitt tillfrisknande men det mesta får man ju göra själv. Jag har dock aldrig raggat på andra och visat intresse för andra vilket jag tycker känns konstigt. Som UB skriver så måste du också tänka på dig själv och de risker du eventuellt utsätter dig för. Älskar han dig så är han nog villig att genomföra förändringar i sitt liv.

Ut skiten. Sedan tycker jag du ska sluta leta, du vet ju redan att han gömmer och tjuvdricker. Du måste på något sätt försöka hjälpa dig själv. Kontakta ala-non tycker jag

Jag känner verkligen igen mig i dig och i er situation. Men jag är gift och bor ihop med min man och mina barn. Mitt råd till dig är att inte flytta ihop innan han har fått kontroll på sitt drickande. Säger han att han hellre lämnar dig än alkoholen så kan du tänka hur det skulle bli om ni bodde ihop. Min man skulle också lämna mig om jag ställde ultimatum. Nu har du chansen att få honom att sluta - om han vill att ni ska bo ihop. Precis som du fixar inte jag heller att min man bara tar en öl, speciellt inte på veckorna. Det är inte fel av dig att inte vilja att han ska dricka öl till maten. Man får någon slags nolltolerans och blir sur och arg så fort de dricker minsta lilla. I första hand behöver han hjälp, men så klart även du om du ska orka. Jag ger dig detta rådet men har inte tagit hjälp själv, men jag tror jag närmar mig att vilja ha hjälp av någon utomstående för att inte krascha. Det är tungt att vara delaktig i en alkoholist liv.

Hittad !!!!
Nu har jag hittat gömstället !
Under en presenning i carporten ligger en kvarting vodka.
Vad ska jag göra ??
Låta den ligga kvar eller ställa den på bordet ?

Du har länge påtalat för din partner att den skillnad i "alkoholkultur" som ni har är ett problem för dig. Du beskriver inte i inlägget vad som sker då han dricker alkohol. Obehag, våld, kränkningar, utebliven intimitet, svårt med närvaro, lättare att hamna i konflikt, ekonomiska konskekvenser osv.

Oavsett är det bra att du tar det på allvar. Att flytta ihop, speciellt då det finns barn med i bilden, är ett stort steg och ofta är det avgörande för att det ska fungera att man drar åt samma håll gällande fundamentala värderingar. Så som alkoholkultur.

Hur vill jag ha det, hur vill jag att mina barn ska ha det?

Jag förmodar att det är just det du är som mest orolig för då du uppmärksammat din partners sätt att låta hans syn på alkohol gå i arv. Att han uppmuntrar det.

Ditt nästa steg är naturligtvis helt upp till dig. Jag tycker du är klok som "samlar information" innan du fattar ett eventuellt beslut, jag hoppas att du blir hjälpt av att vara här, berätta och ta del av andras erfarenheter.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har pp också rätt.
Kärlek är ju den starkaste ingrediensen i en relation
Vare sig den är bra eller dålig.Utan den ingen relation.
Men det är ju också den som stökar till det och förblindar oss som står på sidan.
Det är omöjligt att ha en neutral eller klar syn på vad man håller på med när man är med en som missbrukar.

Både PP och Aeromagnus är ju på den drickande sidan om än idag nyktra.
De kanske tack vare kärlek från en partner klarat att ta sig ur.
Utan den kärleken så kanske (vet inget om PP och hans liv) det hade varit betydligt svårare.

Det jag vill poängtera och det tror jag du förstår i min något beska betraktelse är:

Trots all den kärlek du känner som jag vet är oerhört stark i de flesta fall när det kommer till missbruksrelationer.
Behåll kärleken till dig själv.
Koncentrera dig på din egen kamp att behålla ditt huvud nykter i detta.
Förlora inte dig själv i kärlek till en missbrukande man.

Hur du sedan väljer att förhålla dig till honom,till hans ev kommande försök till nykterhet är ju din att ha.
Det jag vet av egen erfarenhet är att man låter sig uppslukas och låter sig själv komma så långt ned på skalan i prioritering när man först och sist måste komma i första hand,alltid.
Vare sig man lever i en frisk eller missbrukarrelation.
Så länge du kan fortsätta hålla fokus på dig själv och hur du mår så kan hans misslyckande,lyckande i vägen mot nykterhet vara hans.
Det blir inte en personlig skymf mot dig.

Det var det stora misstaget jag gjorde.
I början i relation till mitt ex var jag relativt frisk även om jag gick in i det med full vetskap om vad jag gjorde.
Jag kunde inte låta bli då kärleken var så stark.
Hans misstag var hans och mitt eget liv var mitt.
Så länge vi kunde hålla det på den nivån så var allt gott.

Men när jag sen allterftesom tiden gick lät mig påverkas av hans mående,hans drickande och nykterhet så sjönk jag sakta.
Till slut var jag så medberoende att jag kunde pricka av 17 av 20 punkter på medberoendeskalan trots att jag egentligen trodde att jag var helt frisk då jag varken mörkade eller ljög för hans skull.

Men mitt mående var så påverkat av det liv jag levde så det hade nästan ingen kvalitet kvar.
Jag var inte värd att må bra och har idag två år efter brytning fortfarande ibland problem att tro att jag är värd att få ha bra dagar,njutning och vila.

Mitt ex var inte på något sätt en ond man, han varken slog,bedrog eller flörtade med andra.
Men han valde alkoholen före mig.

Den enda sanningen var alltigenom rådande i 20 år och det gör saker med en människa.
Jag önskar dig stort lycka till,vad du än väljer att göra.

Jag vill också tillägga att jag ångrar inte en dag med mitt ex.
Vi hade ett bra liv trots hans (och min) sjukdom.
Men jag hade kunnat vara friskare under den tiden om jag hade haft förstånd att hålla mer fokus på mig själv och inte lagt så mycket krut på att argumentera,vädja hota eller må dåligt.

Jag är också idag glad att relationen är över.
Jag har sakta kunnat resa mig upp,sökt och fått hjälp och lever idag ett betydligt rikare liv.
Han är kvar därnere och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig.

Tror jag inte att det är. En fråga som kommer upp ofta, inte minst på anhörigsidorna. Visst, inte ok att dricka, flörta med andra det är väl klart. Killar är nog generellt lite taffliga i att söka bekräftelse. Men med risk för att skapa irritation hos vissa vill jag hävda att söka bekräftelse kan ske på olika sätt, och därtill funkar lite olika för man/kvinna. Sedan kan det ju vara omognad? Är grabben vuxen, inte bara till åldern menar jag då? Att dras till "strulputte" och vilja fixa killen är väldigt vanligt. Som en sjuksyrra som ska "ta hand om" om det inte är så för dig är det bra.
Aeromagnus- du har väl själv en fru om jag inte missminner mig? Hon drog ju i så fall inte innan du nyktrade till? Gjorde hon fel i så fall?
Jag tror du bör vara sypertydlig och inte försöka skona honom med vad/ hur du säger vad du kommit fram till. Typ fixa att bli alkoholfri så är jag med dig. Om inte så... Det svåra blir om han är nykter ett bra tag och sedan vill "testa" att normaldricka. Vad gör du då? Och om det sedan drar iväg ett år med period ande. Den typen av frågor bör du nog fundera igenom, och ni behöver tala om det.
Men som de andra så riktigt skrev: känns det osäkert, otrohet, etc. Så kan det kosta mer än det smakar. Lycka till
//PP

Själv varit periodare blev alkoholist och nu nykter alkoholist. Vet hur han fungerar. Kräv att han söker hjälp börjar med antabus och aa. Blev min räddning.

Jag håller med Ulla. Spring, klipp och glöm. Supa, ragga på andra, fly är inte ok det är ett destruktivt beteende. Vill du ändå vara med honom så ställ ett ultimatum sluta helt med a, börja medicinera med antabus och gå på aa. Annars kommer detta sluta i krasch.

tack för ditt ärliga svar. Han är fast i ett beroende och jag är fast i ett medberoende. Det är så fruktansvärt svårt. Jag vet vad jag vill men har inte kraften att göra valet. Jag tycker jag ställer till det för barn o barnbarn
Jag har så mycket energi och livsglädje när jag lämnar hemmet, när jag kommer hem vissnar jag..

...för dina ord. Det är så skönt när någon tar sig tid att skriva och kommentera. Jag tror, precis som du skriver att man kommer till den där brytpunkten tillslut, men att man kanske måste "växa" in i allt som händer och sker. Det tar tid att fundera, tänka och ta beslut. Känns som att det måste mogna fram. Jag är så glad att jag har pratat med mina barn. Det känns skönt att de vet och förstår.
Jag kommer komma till en punkt då jag orkar ta tag i allt, men just nu är det babysteps. Men än en gång. Tack för stödet! ❤️

Om hur du ska agera för att inte skada din kille genom att på ett bra sätt försöka hjälpa honom/komma igenom hans mask och nå honom för att ert gemensamma liv utan alkohol ska komma igång.

Du har idag ett vettigt liv 20 mil ifrån honom men är ändå beredd att kanske släppa din karriär och ditt självständiga liv för att börja leva med en man med alkoholproblem.
Dessutom kollar han in andra damer vilket ju i sig inte är ok någonstans.

Jag vill spontant bara säga .Spring,lägg på luren och klipp.
Sök hjälp för din egen skull för den kärlek du känner för denna man är inte sund då han inte verkar kapabel att välja dig och den du är utan mörkar ljuger bedrar och dricker.

Varför i hela friden vill du få till en relation med en sådan man?
Var någonstans är din bägare full av kärlek och förståelse hans att få?

Kan du inte vända den mot dig själv och i kärlek till dig själv se vad du håller på att göra?

Han är redo att göra ett försök att sluta dricka säger du.
Det var ju rätt vagt.
Du är redo att kanske kasta bort ett eller flera år framöver på att kanske få till en fungerande relation med en man som har uppenbara problem.

Jag kan inte råda dig annat än att söka upp en medberoendeterapeut om det finns någon sådan där du bor.
Håll på steget att flytta till honom och börja ett liv.
Försök hålla dig själv på mattan och behåll kontrollen över ditt liv så länge du bara kan och låt honom komma till dig istället och visa att det är dig han vill ha.
Utan alkohol eller andra kvinnor att bekräfta sig med.

Låt honom göra jobbet och låt honom förstå vilken enorm kärleksgåva du är beredd att ge honom.
Jag är din om du själv söker och får hjälp och jag finns här för dig om så blir verklighet.

Låt resan vara hans och var bara passiv åskådare,dvs gör ingenting för att hjälpa honom.
Det måste han göra själv.
Du har redan gjort alldeles tillräckligt och gett många chanser om jag läser dina rader rätt.

Ursvårt,tro mig jag vet för jag har gång på gång både gett chanser och misslyckats.
Och älskat och misströstat och hoppats igen.
Förspilld kvinnokraft och kärlek.

Och sist men inte minst,du har min fulla förståelse om du gör precis tvärtom och försöker hålla honom i handen genom detta och försöka förmå honom att se det du ser.