Senaste kommentarerna i forumet

Godmorgon!
Har försökt komma i kontakt med bostadsförmedlingen idag, de kontaktuppgifter de gav mig via mail till personen som bor i lägenheten är fel. Tiden går ut idag men jag vill gärna se lägenheten först, man köper ju inte grisen i säcken.
Ångesten river fortfarande ordentligt i hela mig, knappt sovit inatt heller. Känner mig så ensam just nu, fruktansvärt... Funderar på att ringa alkohollinjen för att få råd. Att man kan bli såhär förstörd, usch!

Vad jag blir glad att höra att du är så klok som står upp för dig! Tänkte bara, psykopat. Jag har för länge sedan varit kär i en man som visade sig vara riktigt störd och höll också på att ta livet av mig, ömsom visade all kärlek. De är rädda, skadade män som dessutom nyttjar droger. Narcissister oftast. Det slutar bara illa. Se till nu att bli av med honom för gott. Du förtjänar någon mycket bättre!

Kramar och fortsätt så och bygg upp din styrka och självkänsla. Det går!
❤️

Blåögd! Så starkt och bra gjort av dig att stå emot..du är på rätt väg. Har många förebilder i detta forum, du är en av dom. Ni ger mig hopp om att jag oxå ska finna styrkan att gå vidare.
Just nu råder bara kaos å sömnlöshet...tur att jag är sjukskriven iaf. Fortsätt kämpa ?

hur jobbigt du har det!!! Nu har det gått 2 mån för mig och trots de svarta hål man ibland ramlar ner i så blir man starkare, för inget hade blivit bättre om jag stannat. Hade aldrig haft kraften att resa mig eftersom det alltid hände någon ny incident med alkoholisten och det tar då så mkt tid från en själv. Min egen styrka kommer mer och mer och för mig har alanon vart min "landningsbana"
Hur du än väljer så kan jag rekommendera dig att ta dig dit, kramar!!!

men ibland är det tufft. Verkar nu som han fattar att det är över för desperationen hos honom har nu visat sig. Det haglar in sms ca 50 på två dagar. Erbjudanden om kärlek och sex och att inga andra är lika bra som jag och att vi måste ses för han längtar och saknar mig så mycket. Men jag håller min gräns och svarat på ett få sms, hänvisas varje gång att han vet vad som gäller. Undrar hur länge det tar innan ilskan kommer ist när han fattar att jag inte går på hans "gull". Skönt att jag orkar stå emot och se igenom det gör mig starkare.

Det är förmodligen en helt normal "chockreaktion" eftersom han börjar inse att du faktiskt menar allvar den här gången..
Jodå, jag hade också lite "cirkus" innan jag kom iväg.. Det var ömsom gräl och otrevligheter, ömsom tårar, förhandlingar och löften med kniven på strupen..
Så småningom blev det ett "far åt helvete, med skilsmässa" när han insåg att han inte kunde påverka mitt beslut..
Vad han sagt till andra om anledningen, har jag egentligen ingen aning om och jag tror inte att jag vill veta heller.. De som är seriösa frågar mig har jag tänkt.. Och då tänker jag säga som det är. Har ingen anledning att hålla honom om ryggen..
Har han ljugit, så kommer det ändå fram på något sätt.. Sanningen brukar nämligen vara svår att dölja, speciellt om man är alkoholist (vilket jag anser att han är och inte sticker under stol med!)
Håller tummarna för att du ska ha kraft att göra ett bra uppbrott!
styrkekram/ e

Ring imorgon o säg JA!! Du klarar det. Det kommer bli skönt. Vi får peppa varandra. De kanske kan luska fram en lägenhet som det är tidigare inflytt på om du berättar varför. Själv ska jag på 4 visningar den här veckan. En av dem har inflytt 1/3 håller tummarna att de 3 innan mig tackar nej.
Tänker på dig imorgon!

Ja den nykterheten varade till sönd em. Då är han arg. Säger idiotsaker framför barnen och är skitförbannad. Jag frågde om han förstår varför jag vill flytta. Han säger att han inte kommer stå ivägen för min lycka om jag inte vill ha honom längre. Tårarna sprutar i kombination med kommentarer. Jag betyder ingenting för honom längre. Han är mkt bättre med barnen. De är tryggare med honom osv.
Jag känner mig så elak. Han har ingen familj i närheten.
Känns ändå som rätt beslut. Förhoppningsvis lugnar han sig så vi kan lösa saker utan för mkt strul.
En dag i taget!!

Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i. Du har nu ställt ett ultimatum utifrån vad du önskar. Det låter som att du bjuder in till dialog med din partner och att du agerar på ett sätt som minimerar risken att ni ska hamna i en låst position. Du vill gärna vara behjälplig för din partner om denne beslutar sig för att förändra sina alkoholvanor. Naturligtvis ska du fortsatt lyssna på dina egna behov först. Det hindrar inte att en du vill vara hjälpsamma för någon annan om kraft och värme finns.

Jag vill ge ett tips inför framtiden. Take it or leave it!

Att minska sitt drickande är ett svårt mål att uppnå. Om ni gemensamt kommer överens om något bör det för bådas skull vara mycket tydligt. Detta för att man ska veta att det uppfyllts. Att minska kan exempelvis innebära:

- jag ska högst dricka alkohol två dagar av sju och inte på varandra följande dagar
- de dagar jag eventuellt väljer att dricka alkohol ska jag inte dricka mer än fyra standardglas vid samma tillfälle
- detta ska jag följa i åtta veckor och sedan ta ett nytt beslut utifrån de erfarenheter jag fått

Din tillit har fått sig en törn och din partner känner sig trängd. Du har märkt att din partner reagerar starkt på etiketten alkoholist. Det är ord som används hos bland annat AA. "Alkoholist" beskriver inte de symtom som ett eventuellt beroende kan innebära. Det finns mycket forskning på att det för många finns en god prognos på att bli frisk från ett beroende. Vi är alla olika och etiketter kan ofta få oss att känna oss trängda och förminskade. Vad jag förstår är alkoholen ett problem för er. Ta det därifrån.

Det låter som att du tydligt beskrivit för din partner på vilket sätt hans drickande påverkar dig. Hur upplever han sitt drickande. En undran till honom från dig skulle kunna vara: - "Jag har sagt hur jag tänker och känner inför ditt drickande och jag har behov av att veta hur du ser på det så att jag kan ta beslut om hur jag ska förhålla mig och vilka steg jag ska ta framöver. Jag kan inte bestämma över dig men jag skulle vilja veta hur du ser på detta. Naturligtvis finns det något med alkoholen som du gillar samtidigt tror jag att du också oroar dig och har funderingar på vad som är problematiskt. När är det för mycket för dig, vart går din gräns?". Som sagt om mina rader inte känns relevanta för dig så ignorera dem.

Du kommer sannolikt få fler idéer som kanske passar dig bättre av andra användare.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hur går det för dig?

I grunden så är mitt "belöningssystem" beroende av många olika saker..
Vi människor får ju endorfinkickar av en massa saker, allt ifrån häftiga upplevelser till olika ämnen.
I mitt fall har jag klart identifierat saker som jag snabbt är/blir eller riskerar att bli beroende av (och vissa som jag undviker av självbevarelsedrift)
*Nikotin
*Alkohol (räknar mig numera som nykter alkoholist)
*morfin/kodein/ starkare sömnmedel/lugnande (alltså inga "uppåttjack") Undviker i möjligaste mån och upplyser alltid sjukvården om att jag har beroendeproblematik/mår fysiskt dåligt av dem. Vilket hittills respekterats!
*Spel (gäller både "sällskapsspel" på fb och vanliga kasinospel/lotter på nätet) Och det är ett kapitel som verkligen höll på att ända med förskräckelse innan jag fick hejd på det (JA, det ger abstinens, inte tu tal om saken!)
*Socker/snabba kolhydrater. Går att undvika, så länge jag fortfarande har nikotinet.. Då är jag helt enkelt inte sugen..
*shopping (där är det numera ganska lugnt) Bläddrar ALDRIG, ens på skoj i nätshoppar nuförtiden!
*häftiga upplevelser/riskupplevelser (där sätter kroppen numera stopp!) Ja, jag ÄLSKADE snabba adrenalinkickar.. Att de i längden var både utbrännande och livsfarliga hade jag väldigt liten koll på.. (men jag lever fortfarande, vilket jag är tacksam för )

Det finns säker fler som jag ännu inte kommit i kontakt med.. Det mesta har jag kontroll över (inbillar jag mig) Men det känns som jag ibland bara byter ut ett beroende mot något annat..
Så är det med nikotinet (och så var det med alkoholen) Drar jag ner där, så ökar intaget av socker/snabba kolhydrater.
Och troligen beror det på att jag inte kommit till kärnan med VAD som fick mig att börja använda det.. Och att jag inte hittat något tillräckligt intressant och nyttigare att byta ut det mot! (tyvärr är kroppen för trasig efter några krascher, för löpning och liknande)
Och att det handlar om samma receptorer i hjärnans belöningssystem..
Nej, jag dricker inte alkohol längre.. Jag passar mig rätt noga (för i grunden mår jag inte bra, så det känns inte längre "värt" det)
Nikotinet kan jag än så länge inte avstå ifrån.. Nej , jag röker inte längre, vilket numera blivit rätt krångligt, men jag använder fortfarande nikotin!
Jag är inte ensam om det, för jag har bekanta, som tuggar nikotintuggummi sedan massor av år tillbaks.. Själv använder jag e-cigarett och snus..
Trots att det är i det närmaste luktfritt och jag verkligen inte slänger prillor omkring (är väldigt diskret) så får en människor omkring mig moralpanik och skäller ut mig, för att jag är så "onyttig"..
Det är lite skrattretande, när samma personer sedan tar två extra kakor till kaffet och beställer en lightsoda till sin hamburgare med extra allt , medan de berättar om sin senaste bantningsupplevelse.. Eller suckar över att de måste hinna gå ner i vikt till thailandsresan för att komma i bikinin..
Ja, vi ÄR varandras speglar och därför ser vi heller inte våra egna mönster. Kanske är det därför vi gärna speglar dem på andra..
Allt det vi tror oss ha sett hos vår omgivning (som vi retar oss på och tror oss sakna) är förmodligen det vi har en bit av hos oss själva om vi bara vågar titta efter :-)

Nej. jag måste ta ut dig en villfarelse, att din "alkoholist" skulle vara "annorlunda" *bara leeer*, för det trodde vi allihop, när vi kom hit)

Ja, under åren så har min alkoholist blivit sjukare.. men han är väldigt intelligent fortfarande och har alltid svar på tal (han är dessutom akademiker, så något dumhuvud är han sannerligen inte)

Ja alkoholister är ofta bra "människokännare" och amatörpsykologer själva.. (ofta med narcissistiska och psykopatiska drag) Det betyder inte att de är otrevliga, tvärtom!

Så de är experter på lura sin omgivning.. De är rastlösa och blir snabbt uttråkade.. Speciellt om det inte är roligt att hålla sig nykter..

Nej min alkis skulle heller aldrig sätta sig bakom ratten efter sin näsbränna (det var för övrigt ett av mina sätt att kontrollera om han druckit.. Att föreslå att han skulle köra oss/mig någonstans. Nekade han eller kom med undanflykter, så hade han satt sig i sig åtminstone en 7,2a..)

Ja, i början tror vi att "vår alkoholist" är annorlunda! Han är ju inte nån sluskig parkbänksgubbe, som pissar ner sig, och misshandlar familjen vare sig verbalt eller med knytnävar..
Har han varit "otrevlig" så är det nog vårt eget fel, för vi har nog "råkat provocera".. För egentligen är han ju hur charmig, klok och trevlig som helt.. och egentligen inte sjuk på riktigt..
Han dricker ju egentligen bara liiiite.. inte så ofta.. eller inte jämt eller varje dag... Så han är nog bara "lite beroende"?

Vet du vad, Man kan inte vara bara "lite" beroende/alkoholist, lika lite som man kan vara bara "lite" gravid!

Tack för ditt långa svar Etanoldrift. Han är lättkränkt så det finns en risk att han känner sig anklagad, men det kanske ändå är värt ett försök. Jag är beredd att prova allt.
Ditt ex alkoholism låter som den gått långt mycket längre än min pojkväns - samtidigt som jag känner igen mycket av beteendena, främst det att inga problem beror på alkohol.

Han erkänner att han dricker för mycket, kan sträcka sig till att han missbrukar alkohol, men när jag säger att han är alkoholist tar det stopp, det är han verkligen inte. Vi bor inte tillsammans och jag är inte beredd att flytta ihop med honom förrän han tar tag i detta. Han testade behandling för ett år sedan ungefär, efter hans systers påtryckningar, men det blev för jobbigt så han slutade gå dit efter bara ett par gånger. Jag vet att jag borde lämna, kanske redan igår, men jag vill inte gå förrän jag testat allt. Och nu känner jag att jag har hans systers stöd (hon är fantastisk) och att det är värt att testa ett tag till. Jag måste bara hitta ett sätt där det inte påverkar mig så mycket. Jag ska säga att jag inte vill umgås med honom alls när han dricker eller är bakis. Han är ändå nykter fyra, fem dagar i veckan.

Det värsta är att han är så smart, intelligent. Det kommer dröja länge innan han får allvarliga konsekvenser av drickandet inom det som betyder mest för honom - jobbet. Han behöver knappt anstränga sig och är ändå bättre än alla andra, blir befordrad osv. Det gör också att han är smart med alkoholen. Han skulle aldrig åka fast för rattfylla, han dricker aldrig på vardagar så att det påverkar jobbet.

Måste bara svara - jag är från andra sidan. Det är ju så jäkla pinsamt att bli påkommen. På nåt sätt hade det kanske varit bättre att du ställt fram tomflaskorna. Nu har ni nytt vin hemma. Svårt för honom om han har fått problem med drickandet.
Min sambo fotade sina fynd och skickade fotot. Kanske ska du göra så, då hinner han fundera lite innan ni pratar. Tycker f.ö. att du ska låta honom sköta pratandet. Ja, jag kan kanske förstå att du blir upprörd för att han försöker dölja detta, men jag förstår honom så väl. Hade absolut inte velat prata om att jag smygdruckit om jag kunde undvika det.
Det kan ju också finnas nån annan förklaring. Har du varit bortrest? Har han haft kompisar hemma?
Sen tror jag inte heller att han utvecklat något allvarligt beroende av sex flaskor vin. Du upptäckte det i en bra tid. Klart att du inte ska bagatellisera problemet, men förstora det inte heller. Hade han hunnit bli en förslagen smygdrickande hade han ju ersatt flaskorna efterhand.
Jag tycker helt enkelt att det känns onödigt med en stor konfrontation och gräl om detta.
Min sambo frågade mig om han skulle vara orolig.., jag svarade ja.
Nu har jag svarat nej på samma fråga.
En konfrontation kan göra att han känner sig inträngd i ett hörn. Det är kanske bättre att ställa frågan om oro... För då får han förklara, men ur ett annat perspektiv än i försvarsställning. Hoppas det går bra!!! Många härinne har f.ö. Startat beroendet i ett försök att få ordning på sömnen, så om det är förklaringen så kan du ju också hälsa från experter att det kan funka ett tag... Sen har man rejäla problem med sömnkvaliten också.

Jaha du trollis.
Du måste bestämma dig för hur länge du orkar med den här djävulsdansen, för det är bara DU som kan ta dig ur den..
Nej, Det blir inte bättre denna gång..
kram/ e

Ja, med kniven på strupen blir de alltid ångerfulla när de är nyktra.. Nästa gång de druckit, så blir de förbannade över samma sak och letar ursäkter och andra anledningar..
Önskar dig en lugn helg!
Styrkekram / e

Hej Kolsyra!
Visst kan ni prova med en intervention.. Det kan få honom på andra tankar, men det är inte alls säkert att det hjälper! (min egen alkis, tyckte bara att han satt på de anklagades bänk och att han fick barnen emot sig.. Sluta dricka gjorde han inte för han tog inte till sig något av det som sades..)
En beroende/alkoholist, kommer alltid att hitta saker massor av att skylla på för att kunna fortsätta att dricka!
Ja, de radar upp alla möjliga saker som de "mått dåligt" och får ångest av, men de erkänner aldrig, och vill inte se att det har något som helst samband med deras drickande!
Min före detta har redan supit bort ett flertal förhållanden och två äktenskap (varar ett med barn) haft en grov rattfylla och blivit osams med vänner och syskon..
(När han sedan är nykter, är han en helt annan person, ansvarstagande, klok och trevlig..)
Men INGENTING, har enligt honom, någonting med med hans alkoholintag att göra!
Att skylla hans ärkeångest, när han ringer och har självmordstankar på alkohol, renderar i att han slänger på luren efter, att han kallat en hjärtlös idiot...
Ja, han vill gärna att vi åker dit, ynkar honom, håller handen, lyssnar på allt fyllesvammel och gärna har med extra alkohol för att "lugna nerverna"..
Två dagar efter, har han glömt att han överhuvudtaget ringde på fyllan..
Han kan ha ringt sina syskon och berättat att det står folk i trädgårn som vill döda honom och att han inte vågar röra sig inomhus.. men allt detta existerar bara i hans eget huvud. Skrämmande verkliga hallucinationer för honom, men helt overkliga för oss andra.. Och vård nekar han..

Ja, du måste faktiskt bestämma dig för vad du ska acceptera i DITT liv!
Vilken typ av liv DU vill leva!
För hans drickande kommer du inte att kunna göra ett dugg åt (såvida han inte själv inser sitt beroende)
Vill du ha det på det här viset om 2 år? Om 5 år! Och kanske värre? För alkoholmissbruk, är tyvärr något som eskalerar!
Nej, det kommer INTE att bli lugnare, inte ens med perioder av behandling om han inte frivilligt erkänner att han är alkoholist och vill sluta!
Det är så många som av olika anledningar måste hålla upp, kanske pga rattfylleridomar och provtagningar, men de ser de ofta som en transportsträcka tills de kan börja dricka igen..
Tänk på, att allt blir heller inte frid och fröjd, bara för att de påbörjar en behandling! Det tar lång tid för en alkoholist att verkligen landa i sin nykteret!
Jag föreslår verkligen att du inte är sammanboende under den tiden eller att du tappar bort dig själv och ditt eget liv!
Det går så sakta och omärkligt att man efteråt inte vet hur det gick till när man sitter där mitt i smeten.

Tack för eran respons ?
Jag har nu försökt prata med honom, men jan bara suckar å blir irriterad. Försökte få honom att förstå hur jag mår men han vill inte lyssna. Så återigen anpassar man sig å slutar prata för att Han inte orkar... Blueeyes, du har förstås rätt i det du säger...det blir ju Aldrig bättre i denna relation, bara mer å mer som läggs på hög å kväver en långsamt från insidan. Prata om det som varit får jag inte heller...allt ska glömmas å locket ska på, enligt honom. Men nu funkar inte jag så, alla sårande ord, lögner mm försvinner ju inte för att man låtsas. Kontaktar bostadsförmedlingen i morgon å tackar JA!!!! (Hoppas jag vågar)
Jag måste ha ett liv..å det får jag aldrig med honom ? hur ont det än gör att nara tänka tanken på ett liv utan honom så måste jag göra det...

Vet du trollis. Nu får du liv att vara lite självisk!! Du mår inte bra i förhållandet nu och behöver komma bort. Om han när du har flyttat slutar dricka och ni hittar tillbaka till varandra är det ju superbra. Men ta ställning till det då.
Börja med att flytta och hitta dig själv igen.
Här har det livats att sluta helt en period. Oklart hur lång den perioden är men jag sa att jag stöttar o hjälper dig så mycket jag kan o får - men jag kommer flytta.
Känns så skönt!!
Säger inte att det är för alltid men trött på lugner tjafs o att ständigt gå o kolla hur mkt alkohol som finns inför helgen.
Tacka nu ja till lägenheten för din egen skull!!

Solvargen!
Tack så jättemycket för ditt inlägg, blev både rörd å glad av dig? har läst det flera gånger om. Glad att jag får dig att tänka å vilja förändras...det är en väldigt lång process. Har haft enorm ångest hela helgen, har det fortfarande men blir lite lugnare när jag läser härinne. Ångest å rädsla för förändring. Många tankar som mal i mitt huvud. Måste lämna besked i morgon om lägenheten. Klarar jag av att flytta, ska jag berätta för honom, går jag sönder om jag lämnar, går jag sönder om jag stannar...
Ångesten har hållt mig vaken inatt, sovit korta stunder bara, vaknar med ett ryck å tankarna tar ny fart. Ont i magen...
Vet att jag ångrar mig om jag tackar nej. Min sambo kommer att från april till september behöva lämna fler leverprover, under den perioden Måste han dricka betydligt mindre. Det är just det som sätter käppar i hjulet, tänds automatiskt en strimma hopp då.
Så jag är verkligen kluven nu ?
Usch å fy vilken vånda
Kram

Idag ställde jag ultimatum. Han ringde mig i natt och var helt väck, det var det läskigaste jag har varit med om. Gick inte att föra en konversation och han var ute en fredagsnatt i Stockholm. Var så rädd. Efter många om och men fick jag in honom i en taxi hem. Svarttaxi såklart.

Så idag pratade vi om det. Han bakis förstås, eller full, jag vet inte om han hade druckit på dagen. Det gick åt helvete. Jag förklarade hur jag kände, hur rädd jag blir, hur mycket jag tänker på hans drickande. Han tyckte jag anklagade honom, som vanligt. Så idag ställde jag ultimatum och sa att antingen dricker han mindre eller så går jag. Han skyller på mig och tycker att jag lämnar vår relation, medan jag tycker att han väljer alkoholen framför mig. Klassiskt.

Det slutade med att jag gick därifrån och ringde till hans syster. Vi har inte pratat om det tidigare men jag vet att hon känner till problematiken. Det var det bästa jag gjort, önskar att jag gjort det tidigare. Jag åkte dit och vi hade ett långt samtal där jag fick veta massor om hur det var innan han träffade mig, och jag berättade läget nu. Men vi kom ingenvart. Vad sjutton ska man göra? Jag vill leva med honom men jag vill inte leva med en alkoholist. Ska man ha en intervention med hela familjen? Prata med hans vänner? Kan vi göra någonting över huvud taget? Eller ska jag lämna honom och hoppas att han tar tag i sitt drickande någon gång. Eller stanna och leva med att aldrig kunna skaffa barn för att han dricker. Det känns i alla fall veta att jag har stöd från hans familj.

Jag tänkter också att det är så tyst här under alkoholens primetime; lördag från 20.00.

Jag har läst dina inlägg en tid. Det är som att följa kapiteln i en bok. Tragiskt, starkt och spännande. Spännande eftersom man så lätt skulle kunna förutsäga fortsättning och slut om det hade varit en vanlig roman, men nu är det på riktigt och alkoholen styr som alltid sin egen outgrundliga väg. Jag tänker mycket på dig och det du skriver håller på att förändra mig nu, i många avseenden. Det är en förändring som jag varit i behov av länge. Det är din vrede som fått mig att stanna, bli en decimeter längre och tänka. Alkohol är så känslostyrt och alla konfrontationer är emotionella bergocdalbanor. Man kan hamna vart som helst, dessutom är den kraft man uppmanat för kamp och förändring så svårmobiliserad i längden att man riskerar flera steg bak om eller när den ebbar ut i recession. Lyckas man inte första gången man verkligen bestämt sig, tror jag tyvärr chansen blir mindre för varje gång. Fortsätt kämpa, du drar med dig mig. Och säkert flera andra.

"Jag har ett problem. Jag är beroende av alkohol. Jag måste sluta. Snälla hjälp mig"

Detta fick jag i bilen idag. Han bröt ihop.
Senare sa han att han förväntar sig inte att bli förlåten och jag får göra som jag vill men han ska sluta.

Sitter nu o letar efter 2 byteslägenheter istället. Då vi (jag!) kan få bättre lägenheter för barnens skull om vi gör så. Jag har ända tills på onsdag att hitta två.

Men flytta ska jag! Får se vad den här kvällen har att erbjuda.
Kram på er!

Det är inte inflyttning förrän 1:a maj tyvärr. Idag hade det varit en enkel match att bara flytta.
Du har helt rätt E, jag bad om vägledning å ett avgörande å fick svar så det räcker ? tror inte på Gud å allt det där, men nåt tror jag finns som hjälper till när man behöver det, som ser till att man hamnar på rätt väg.
Han kom hem inatt när jag sov. Idag låtsas han som ingenting, som vanligt...fan vad trött jag är på det här...
Behöver verkligen ett nytt liv.
Tackar för ert stöd och uppmuntran, det behövs kan jag säga. ?