Senaste kommentarerna i forumet

Idag var vi tvungna att lämna hemmet, det är inte rättvist.

Jag är trött efter jul & nyår med mycket drickande, tjafs, bråk och trakasserier.

Idag rann lixom bägaren över, som många gånger förut.. Jag orkade inte ta mer skit..

Lämnade hemmet med dottern för att komma undan trakasserierna och bråket. Det är orättvist. Det är orättvist att det alltid är jag som ska behöva lämna & söka trygghet i tillfälliga lösningar, när det är han som beter sig som en idiot. Jag är ledsen, trött & jag vill bara vara hemma, utan honom.

@Nilla24 Tycker det blir lite semantik. Egentligen, om jag förstår dig rätt, började du inte med att sätta dit honom. Snarare försökte du få honom att öppna upp. Att börja prata om det han smyger med. När han då ljuger och drar iväg med bilen så ringde du polisen. En riktig samvetsfråga.

Man kan ju inte säga att det var fel egentligen. Hårt kanske men inte fel. Det han gjorde däremot var fel. Att han ljuger för dig och och sedan kör onykter. Det är fel. Kan förstå att skammen blir för stor för honom att hantera. Att han tappar ansiktet. Det kanske man kan säga till honom? Att du är ledsen att för den konsekvensen. Att du gärna vill att ni kommunicerar bättre för att slippa hamna där. Sedan skulle man ju vilja veta hur han tycker du borde agerat givet så som situationen var? Vad var alternativen när han gjorde som han gjorde. Hur skulle han gjort om det var omvända roller?

Om han inte är villig att vara ärlig med dig. Prata om bakgrunden till drickandet och att ni hittar ett sätt att faktiskt prata om allt på ett respektfullt sätt blir det ju svårt att bygga en framtid ihop. Hur gör man det om man inte kan vara ärliga med varandra?

Svår sits du sitter i. Frågan är vad som är viktigt för dig i en relation? Vad du vill ha ut av en? Viktigt att klargöra för sig själv tror jag så man inte hamnar i medberoende här. Tappar fotfästet och tystas för att vara honom tillags.

Gjort är gjort från bådas sida. Frågan är om ni vill vara med varandra och i så fall hur man kan göra för att ni båda ska återfå förtroendet för varandra? Ska det lyckas måste han nog släppa skammen och sin kaktus i form av beteende och du måste nog våga formulera vad en relation innebär för dig. Sätta gränser samtidigt som ni måste hitta till ärlig respektfull dialog. En där båda känner att det finns utrymme att vara ärliga, ha tillit och vara respektfulla mot varandra. Behöver man ringa polisen så har det ju gått rätt långt utför. Det måste även han inse och medverka till att hitta en bättre kommunikation framåt. Han måste ju inse att du blir orolig när han ljuger & drar iväg med bilen onykter. Den går ju inte bara att sopa under mattan.

Hej! Nilla24, Det finns väl ingen tvekan om att du gjorde rätt att anmäla en förare som du visste var berusad. Detta kan jag säga och då har jag ändå kört rätt onykter själv en gång på vinst och förlust för att hämta öl vilket jag inte kan säga att man känner sig direkt stolt över. Sent på natten, lite trafik och att man var rätt ung för längesen för över 35 år sedan. Då hade jag ett rätt så färskt körkort, vilket ändå inte är någon ursäkt för beteendet då det kunde ha gått hur som helst. Berusade personer ska inte framföra fordon. Hade jag stoppats av polis och då fått körkortet indraget så hade jag haft största förståelse för detta. Du kan vara stolt över din insats, du kan kan ha räddat både hans och andras liv. Man kan förstå att han som åkte dit just nu kan vara förbannad. Men nu vet du ju vad det är för person du har att göra med liksom. Vill du verkligen bilda familj med en person som är så pass respektlös är nog mer frågan du nog bör ställa dig så att säga.

Tack fina ni!

Klart du skulle ringa polisen. Hur hade du (eller hans bror) känt ifall han hade kört ihjäl någon? Han tog inte sitt ansvar mot andra människor som ska vistas i trafiken med honom och då tog du det åt honom och för det ska du ha all eloge. Jag vill inte att det finns grovt fulla människor som framför sin bil bland barn och andra oskyldiga. Förlåt men hans bror är en idiot.

Det är självklart att man ska anmäla. Rattfylleri är livsfarligt. Hoppas de tar hans körkort innan han kör ihjäl sig själv eller någon annan.

Felet är körningen inte anmälan kram!

@bella70 Tack för att du berättar.

Jag har gjort detsamma. Två ggr.
Står för det och anser att det är en skyldighet.
Vill heller inte ha ett liv på mitt samvete utan att jag gjort det jag kan o polisanmält pågående rattfylla.
Mannen ifråga mår nu bättre och har aldrig klandrat mig för detta.
Tror ingen gör det som inte är medberoende.

Kort sagt, bra gjort!!

Så kloka tankar @ självomhändertagande. Tack för dem. Det är så svårt att göra det man vet att man borde göra…

@S mamma
Jag orkade inte heller höra på andras hemska situationer. Gick på ett Al-anon och aldrig mer. En ung kvinna med bebis hade bebisen henna med en full man. Då ville jag ha barn. Jag förstod att jag inte kunde ha barn med mitt ex.
Så kanske det var meningen att träffa denna unga nyblivna mamman.
Jag fick en wake up call.
Jag gick till en terapeut som anhörig inom beroendevården, men hon hade ett sätt som inte passade mig.
Jag fick en adhd för ett par år sedan och
hade svårt att tolka andra tidigare. Jag kan fortfarande ha svårt att tolka andra, men jag vet om det och tar inte längre åt mig.
Jag har varit sjuk i en bipolaritet och det var min psykiater som gjorde mig uppmärksam om att jag var medberoende.
Fick möjlighet till samtal inom psykiatrin, men ville inte träffa någon där. Så jag träffade en präst, då jag ville tala om livet som en människa.
Inom vården var jag trött på att vara patient inom psykiatrin. Men det var då.
Idag är jag frisk sedan många år och jag tar den hjälp jag får, vid behov.
Men jag gick till en AT läkare och sa "jag vill blir fri från mitt medberoende" och jag fick hjälp av en psykolog att sätta gränser.
Har hjälpt andra i hela mitt liv, tills jag satte gränser efter att mitt ex flyttade ut.
Jag vill bara leva mitt friska liv nu. Och att sätta gränser är en färskvara.
Jag övar hela tiden. Mindfulnessträningen blev min räddning. Jag började lyssna på mina behov.
Och det var då jag sökte upp en AT läkare, som var lyhörd. Då hade jag sökt hjälp i flera år innan.
Även bland familjen till mitt ex där flera är läkare.
Och alla lika medberoende.
Man får kämpa på!
Kämpa på.
Det är en process.
Och det är viktigt att skratta och må bra samtidigt som djävulsdansen pågår.
Livet.
Skörheten.
Mellan det sjuka och friska
Jag har "tur" som fått erfara egen psykisk ohälsa, men som blev frisk. Erfarenheten av att vara patient och förståelse för att arbeta med mig själv är en gåva, för mitt liv.
Jag har förlorat två vänner med bipolär sjukdom i självmord. Båda självmedicinerade och det är livsfarligt.
Men måste ta ansvar för sitt liv.
Du kan bara ta ansvar för ditt.
Och ev för dina barnbarn. Jag vet inte. Det är inte lätt.

@JoYo
Förnekelse, kropp och själ gör nog mycket för att skona en från vad som egentligen händer. Självbevarelsedrift.
För då måste man ju ta tag i saker och ting. Förstår man vad som händer, kan det ju innebära jobbiga känslor. Kroppens och själens sätt att skydda sig. Det gäller ju och kan ju gälla, tänker jag, både den i ett missbruk och anhöriga. Och den delen hos missbrukaren att lägga över ansvar på andra - för att slippa "tampas" med det - beroendet som agerar.

Säkert mellan varven slås de av hur anhöriga mår och mår dåligt över detta, men sedan tar en demon över igen.
Sådan otrolig kraft i denna helvetes drycken.

Ingen kan säga vad han kommer att göra, man vill så gärna hjälpa, jag har varit där. Men, att söka hjälp vet ju bara den andra. Som nämnts här ovan, han måste vilja själv. Du kan inte göra det för honom.

KRAM!

Tack för dina ord @Samsung50! Jag förstår i huvudet att det är så, speciellt som jag under relationen undrat vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk eller liknande då empatin på senare tid varit mer eller mindre 0. Och känt mig väldigt ensam.

Det var ensamt att veta att man är den enda som kan köra om något skulle hända.

Att aldrig få förståelse för det man känner.

Och när man känner att den andre ”försvinner” in i dimman.

Jag ska påminna mig om det när rädslan kommer.

Tack🙏🏼

@JoYo det är svårt att sluta försöka ta ansvar för någon om man är eller varit medberoende. Man kanske vill tro att man genom sin oro kommer att hjälpa dem på något sätt. Sannolikt är det så att man inte bidrar till deras tillfrisknande alls - har de ingen sjukdomsinsikt eller vilja att genomgå behandling så kommer inget hända. Vad som kommer hända kan ju ingen veta. Fortsätter han supa så kommer det nog bara gå åt ett håll.
Mitt ex har supit mer än halva livet och även om han lyckats behålla sitt hus och har ett jobb så är hans psykiska hälsa och missbruk det som gör att han hela tiden får problem. Han vill inte söka hjälp frivilligt, han saknar sjukdomsinsikt, och när hans jobb tvingat honom att söka vård sa han efter ett par dagars behandling att han minsann var frisk nu.
Det enda man kan göra är att fokusera på sig själv och sin egen hälsa. Det är ditt ansvar, precis som att hans liv och hans hälsa är hans ansvar. 🤗

@Såjävlatrött

Hej. 🌹
Att bli av med medberoendet ja ...

Jag har jättesvårt att uppskatta tid, men det är ju trots allt en process att komma genom.

Det jag gjorde var mycket att ta dagen som den kom och att inte planera så mycket, för jag var totalt slut mentalt. Som många av oss varit och är ... 🌸

Mindfulness-övningar gjorde jag, hade före förhållandet med exet köpt en sådan. Gick på massage.

När det gäller mig så fick jag fundera på vad jag behövde och inte.
Jag tänkte tillbaka om det fanns något jag slutat göra, men som jag gjort tidigare och uppskattade.
Ibland orkade jag dock inte utan var bara hemma, ibland så liksom tvingade jag mig iväg på saker det var länge sedan jag gjort - och det blev ofta hur bra som helst.
Det var bland annat en känsla av att ha kontroll över läget som gjorde att jag började känna ett lugn. För annars har man ju gått efter annans dagsform och inte alltid haft fokus på det man själv har planerat och inte haft kontroll.

Därtill har jag tänkt på motion, jag har haft stort behov av att röra på mig. Det har till exempel blivit promenader.

Och så har jag hållit på med växter, har också med kontroll att göra tror jag samt möjlighet till skapa vad man önskar.
Att planera vad köpa och vart placera växterna t ex under våren och sommaren.

Jag har också målat en del.

Avslutningsvis har jag också haft kontakt med anhöriga till människor med beroende samt även med nyktra alkoholister.

Av nyktra alkoholisterna har jag fått ökad förståelse och av det och min vardag så växte det fram en acceptans och någon slags mer inre lugn och ödmjukhet.

Man är maktlös, men att den känslan kom att alltmer bli hanterbar. Och därav en väg att komma bort från medberoendet, eller åtminstone känna ett litet lugn inombords. Och inte bara oro, sorg och frustration.

Då jag läser dessa två sista stycken känns det flummigt och märkligt, men så har jag fungerat. 🤔

Att ta tillvara sitt eget mående, man kan inte ta hand om andras dito.
Ett stöd kan man vara, men ingen hjälp. Det finns andra för det, den dagen en person söker hjälp.

Kram, sköt om dig.
Hoppas att Du hittar sätt att komma vidare. Att andra också skriver här, att du får tips och kanske kan "plocka" och hitta de sätt som passar dig på din väg bort från medberoendet.
Varma tankar till Dig.
🌹💜

Ah, såg nu att du redan har samtalsstöd. Toppen!

Hej JoYo! Det låter inte det minsta konstigt i mina öron - jag känner igen förnekelsen totalt!❤️

Jag flyttade ifrån min man igår, av många olika skäl och under dagen gick jag igenom alla möjliga konstigheter han sagt och gjort som är mina anledningar att gå. Och så kom jag plötsligt på: jamen han dricker ju också! Hur kunde jag ”glömma” det på min lista (som jag behöver hålla nära just nu för att stärka mig i mitt beslut).

Det händer någon väldigt konstig grej där tror jag. Man ifrågasätter och de har alltid en miljon anledningar till att det blev så här just den här gången. Och de låter så tvärsäkra på sin sak, att de har rätt och en annan har fel.

Vad som händer nu kan bara han själv påverka. Det enda du kan göra är att sätta gränser i kontakten utifrån vad som blir bra för dig (detsamma med era stora barn).

En vän som blivit nykter efter många års missbruk berättade för mig att det absolut enda som hjälpt honom att tillfriskna var att människor tog avstånd. Under väldigt lång tid tyckte han bara att alla var idioter! Men när han höll på att förlora precis allt så lyckades han med rehabiliteringen.

Jag tänker att det förstås också händer något på vår sida under den här processen och tänker att det nog är den du behöver fokusera på just nu. Jag fick en kuratorskontakt på vårdcentralen och känner att det har hjälpt massor redan efter bara ett par samtal. Att läsa trådarna här har också hjälpt mycket av igenkänning och att kunna hämta styrka i andras kraft.

Ta hand om dig och barnen!

Grattis till din nya lägenhet och ditt nya liv med lugn och trygghet. Starkt av dig!
Jag flyttade för en tid sedan. Du nämnde att du är rädd att bli ensam. Jag är mer själv nu är tidigare men jag känner mig inte ensam. Jag lever hellre själv hela livet än lever tillsammans med någon med missbruk för så ensam jag kände mig då vill jag inte uppleva igen. Ta hand om dig!

@JoYo
Bra att du skriver av dig. Och att du får professionell hjälp.
Det låter som han har mycket att arbeta med.
Jag har vänner som blivit chockade över hur deras män visar sig att vara. Men jag också levt med en man vars missbruk stod på första plats.
Genom honom har jag mött en del missbrukare, dolda bakom lyckade fasader.
Om din man vill få rätsida på sitt missbruk , så måste han vilja det själv.
Och söka den hjälpen.
Du kan bara ta ansvar för dig och dina barn.
Ta hand om dig.

Tack snälla ni för pepp❣️🙏🏼

Hade så svårt att somna igår, kände mig rätt lugn men huvudet var som ett getingbo. Mannen (som jag vet inte alls tänkte att vi skulle skiljas igår) berättade att han sagt till hela sin familj att vi är så olika och att det inte märktes förrän vi flyttade ihop och därför ville han skiljas.

Andas djupa andetag. De har förstås ingen aning om att han periodvis dricker 3-4 stora öl varje dag i flera månader. Att han därutöver dricker fler dagar i veckan än när han är nykter nästan alla andra veckor på året. Att en lucka på 4-5 dagar i sträck utan alkohol känns lite som att vinna på lotteri (har bara hänt en handfull gånger de senaste åren).

Så ja, på så sätt är vi ju väldigt olika 😉

En av de sakerna jag vet om medberoende är att vi inte vill bli missförstådda och misstrodda.

Försöker göra plats för orättvisan i detta, att han betett sig som ett riktigt praktarsle emellanåt men att vi skiljer oss ”för att vi är för olika”.

Min tröst är att det nu är över för mig. Han sitter fast i sitt beroendemönster och är fortsatt i förnekelse. Vilket bara kan betyda att det kommer bli värre innan det eventuellt kan bli bättre, och jag slipper nu följa med ner i den spiralen. Spydigheterna och elakheterna ökade de sista månaderna vilket kanske var ett tecken på det.

Han hade alltid en plan för sitt drickande när man ifrågasatte. Förbannad och sa att man inte skulle lägga sig i - för han hade en plan.

Jag kan inte tänka mig att en person med ett sunt förhållande till alkohol behöver ha en plan?!

När jag kom till den vårdgivare jag fått tid hos som pekade ut beroendet sa hon också: du kan ju aldrig någonsin slappna av!

Och precis så är det ju när man hela tiden går på helspänn och väntar på nästa pys från ölburken. Väntar på att man säger fel sak, gör fel sak, känner fel sak och får en utskällning med den efterföljande tysta leken.

Som jag ironiskt nog gång på gång tog ansvar för eftersom mitt medberoende gör mig känslomässigt allergisk mot dålig stämning.

Jag känner mig nästan äcklad när jag tänker på det. Att jag nästan alltid tog första steget. Den sista tiden visade han att han också visste att det var så, nästan hånskrattade när jag gjorde sista försöket att ”göra det bra”.

Det kändes som ett slag i ansiktet. Han visste och gjorde inte ett skit för att göra sin del.

Min terapeut lyfte begreppet rupture and repair som beskriver alla de ”hack” som uppstår i relationer och hur viktigt det är att de hacken repareras eftersom det är så tillit byggs upp i en relation. I hans spegling sa han också att det lät som att jag aldrig fick uppleva några repairs, vilket ju är helt sant eftersom inget blev reparerat när jag ”gjorde det bra”.

Vet inte varför jag skriver allt det här, men jag tror jag behöver ha en ventil. Och eftersom jag blivit så hjälpt av alla andras berättelser tänker jag att det kanske kan vara någon som blir hjälpt av min❤️

Jag levde över 23 år med en misshandlare. Man blev gaslightad att tro att hans vansinnesutbrott var ens eget fel. Jag fick ångest och drack själv för ofta, för mycket. Jag slutade dricka för 4 år sen.
Jag går hos psykolog för att bearbeta trauma, hos kvinnojouren på stödsamtal, tränar, pratar med alla stackare som orkar, skriver av mig. Tiden läker.

Men till min fråga..jag är som i förnekelse. Om att han är alkoholist. Jag är medveten om det men ändå kan jag inte riktigt tro det. Låter konstigt men har nog att göra med att jag tidigt som barn lärde mig att förneka och dölja föräldrars alkoholmissbruk.
Är det någon som känner igen sig i förnekelsen? Jag tänker tankar som att han säkert slutar när hans depression gått över..han rasade ihop för 3 månader sen efter några år med starköl o lite whisky varje kväll. Han bara grät och hade självmordstankar, sa att det var fel på vår relation (skyllde på mig trots hans ilska som förstört). Så flyttade han ut. Sen dess har han ändå kontaktat mig, berättar att han dricker öl och sprit varje kväll. Mår ”skit” men säger inte mer än så. Har aldrig kunnat prata känslor och definitivt inte nu. Däremot gråter han nu. Säger förlåt för att det blev såhär, för att i nästa stund vara arg och taskig.
Jag har erbjudit hjälp, ringt beroendevård men de sa att det är fall för psykiatrin. Psykiatrin sa att han måste söka frivilligt.

Han lever ”som vanligt”, alltså han jobbar. Han kan prata normalt om försäljningen av huset etc.
Men han har knapp kontakt med sina barn. Jag upplever att han kraschade och stack. Som att han undviker våra stora barn som är nästan vuxna.

Jag och barnen lämnades i chock. Nu ska vi sälja vårt hus och börja leva nytt liv.

Många säger att jag hade tur som blev av med en man med den problematiken. Men jag har så svårt att gå vidare utan svar. Vad händer nu med honom? Kan han sluta dricka själv? Hur? Han är trots allt barnens pappa.

@bumblebee
Jag säger som @Sisyfos.
Det är aldrig ditt fel.
Ta hand om dig!

@has så underbart! Heja dig! Jag tror på det där att skapa fysisk distans till situationen. Jag kände att det nästan brann i huvudet på mig av irritation när mitt ex skulle fyllesvamla. Att slippa höra det är guld värt.

@Såjävlatrött
Kära du,
Döm inte dig själv för att du bjöd över honom. Känner igen känslan, av att se en serie tillsammans, då mitt ex och jag såg mycket serier.
Det tar tid. Jag ville få mitt ex att flytta länge, så för mig var det en lättnad på alla sätt. Då jag även försörjde honom och mina besparingar var i stort sett slut efter att ha använt dem under alla år med honom.
Jag var i chock hur jag hade kunnat tro på honom. På hans business som jag investerat i. Och vår deal. Att jag betala allt som hyra, mat och nödvändiga artiklar och han skulle betala sen. Efter att jag firade hans födelsedag på restaurang med ett löfte om ingen alkohol så blev det besöket droppen. Han beställde förstås alkohol. Och vad skulle jag göra. Ställa till en scen på hans födelsedag?
Han hade inte en krona kvar. Sedan länge. Jag gav honom veckopeng och pengar till luncher en tid. För affärsluncher, som aldrig ledde till något bra. Det visade sig att flera av han entreprenörvänner levde på sina kvinnor.
Nu låter det illa, att prata om pengar. Men för mig är det bra. Jag föll ordentligt. Hade inget kvar. Jag hade sålt mina dyrgripar av väskor, kläder och annat som gick att sälja för att leva.
Jag hade gjort en bra karriär innan jag träffade honom. Men så blev jag sjuk och sa upp mig i ett hypomaniskt skov. Och hade fått en bra balans när jag träffade honom.
Jag dejtade ett par innan honom under ett par år, men ingen var intressant. Och en gammal skolkamrat som jag träffade på en öl var polis. Något jag ville bli som ungdom. Han visste det och vi hade ett trevligt snack. Tills jag berättade om min story om min diagnos att jag blivit sjuk i en bipolaritet.
Då skruvade han på sig.
Vi avslutade kvällen och hördes aldrig mer. Sen såg jag honom nära mina föräldrars barndomshem i en lekpark. Det var intressant. Vi sa inget om vårt möte 18 år tidigare. Jag vet att han var intresserad av mig i högstadiet. Inte jag. Nåväl.
Mitt ex accepterade min diagnos. Därför var han viktig. Extremt viktig.
Jag var med om ett trauma med honom. Och jag gick utbildningar och kurser för att utforska livet. Jag blev frisk. Behövde leva på ett annat sätt. Slutade med medicin i samråd med min.psykiater. Följde upp varje år.
Jag är frisk, men diagnosen finns kvar, än så länge.
Mitt liv med honom var en oerhörd viktig del. Jag är så tacksam.
Men jag ville mer av livet. Jag ville ha barn och det blev inga.
Min nya pojkvän sedan snart 3 år och jag pratar om barn, men vår ålder är inte till vår fördel.
Och jag är rädd för att sömnen blir dålig i flera år och jag vågar inte utsätta mig för det.
Mitt sparande var till ett barn. Jag behövde anlita någon att hjälpa mig på natten, så att jag skulle få sova
Och jag använde pengarna till att leva med mitt ex. Till vardagen. Inte resor. Jag gjorde min senaste resa 2014. Jag har rest mycket i mitt liv. Och jag behöver inte resa mer.
Jag skriver om min resor. Jag älskar mitt hem som inte har några spår av mitt ex.
Jag har byggt upp ett nytt liv. Och det tack vare min pojkvän, som jag kände sedan länge. Långt före mitt ex. Vi umgicks med ett gäng en tid och jag vågade aldrig tro att jag var intressant för honom.
Jag har fikat med honom under åren som jag levde med mitt ex. Och jag brukade tänka på att jag fantiserade om ett liv med en man som han.
När mitt tomrum fanns då mitt ex flyttade ut skrev jag. Jag gick på gymmet. Och jag gick in på kaffebarer där de har bra kaffe. Jag har lätt att prata med människor. Har bott utomlands och rest mycket själv. Träffade en man som ville träffa mig och jag sa nej. Såg honom igen några månader senare. Då fick han mitt nummer. Vi dejtade och hade ul, men det var bara kul och jag ville ha något riktigt.
Jag hade en utbildning i sikte och fokuserade på det. En vision. Något jag fortfarande vill.
Däremellan pågick livet.
Bearbetade traumat.
Sökte jobb länge.
Fick jobb.
Och jag älskar livet idag.
Det är sunt och nyktert. Och friskt.
Det hade aldrig kunnat vara så bra. Om det inte hade varit för att det var misär med missbruket, "fattigdom efter att ha varit rik på pengar" och hela jävla resan, som ändå är livets stora erfarenhet.
Idag säger jag nej och stopp.
Och jag närmar mig min dröm utbildning.
Men jag jobbar verkligen för det.
Och jag är mycket snäll med mig själv.
Tomrummet kan vara fyllas med nya intryck. Jag har bjudit in grannar och vänner till mitt hem regelbundet. Det kunde jag aldrig göra när mitt ex bodde där.
Och jag har upptäckt att varje människa är med om utmaningar.
I mitt hem berättas historier som skulle kunna få plats på teaterscen.
Men jag vill bara lyssna på dem. Och berätta mina scener. Som också skulle kunna spelas där.
För mig var skrivandet något som jag höll på med sedan tonårstiden. Och som har funnits där som en livlina hela tiden.
Jag tänker, gör något som du tycker om. Och priva något nytt, som du velat, men inte haft tid med. Gå en kurs genom studiecirklar eller komvux som intresserar dig. Eller gå en kurs inom mindfulness.
Det kan du hitta i kyrkan, kanske på vårdcentral eller dyrt i en studio.
Jag utbildade mig inom mindfulness för några år sedan. Och det var min räddning. Att lyssna på mina behov. Och att lösa upp knutar med professionella då mycket kom upp till ytan.
Att våga se sig själv. Vem man är. Att våga möta sig själv och vara snäll.
Att förhålla sig till allt i livet.
Hur gjorde jag?
Jag andades, mediterade och lyssnade inåt. Och det har jag fortsatt med.
Jag vet min riktning.
Och förstås så har jag fått mycket hjälp genom psykiatrin. Men under min karriär då var personlig utveckling mitt största intresse.
Nu blev det långt.
Och så vill jag säga, att jag var allas bästis som liten, men ingen vet min.
Och idag, är jag min egen bästis. Min familj står mig nära och några vänner är nära.
Men en bästis vill jag inte ha.
Jag vill inte ha den förpliktelsen.
Jag bryr mig om alla människor och jag värderar bemötanden.
Oavsett vem människan är.
Hoppas att du provar något nytt. Och berättar om det här, ifall du gör det.
Ha en fin dag.
Och var snäll med dig själv.

Det är inte ditt fel! Det finns inget du kan göra för att det ska lösa sig. Han har dessutom fått en varning på jobbet och borde verkligen tänka efter.
På beroendesidorna rekommenderas 3 månaders total nykterhet som en inledning och många upprepar samma mönster om man försöker isticka igen. Drickandet eskalerar.
Alkoholsanera hemma är ett annat tips. Alkohol kan inte finnas tillgängligt. Risken är för stor att man dricker mer än man tänkt.
Det finns mediciner som fungerar. Någon härinne skrev om sina erfarenheter av Naltrexon tror jag det var och att hen då fick ett lugn i huvudet.
Det finns olika anledningar att dricka och din sambo behöver bli klar över varför han dricker. Utifrån det du har skrivit om honom så tänker jag att han kanske inte fungerar helt optimalt i sin vardag och skulle behöva hjälp med strukturer. Det är ju inte ditt ansvar, det är inte det jag menar, utan det är han som behöver ta tag i saker och ting.
Det finns olika anledningar att dricka. Berusningen i sig är en, andra dricker för att få lugn och fokus, för att sova, för att bli pigga… och mycket annat. Du har skrivit att han är lite negativ ibland. När jag drack var det den absolut sämsta egenskapen som alkoholen tog fram hos mig. Den ältande alkoholisten med offerkofta. Ingen trevlig person och ingen kul människa.
Återigen din uppgift är att ta hand om dig och se till att du mår bra! Jag ville bara skriva lite om beroende också, eftersom han på nåt sätt ändå verkar ha en ambition att ta tag i det. Det finns extremt mycket att vinna för honom genom att sluta helt.
Hoppas det ordnar sig!