skrev Blueeyes i Helgalkis?

Där kom skilsmässan farandes i 200 km/h!
Vi ska på utflykt med barnen imorgon och innan jag gick o lade mig så plockade jag fram lite saker. Tog mannens ryggsäck som stod i köket och skulle packa i den. Gissa vad jag hittade! Japp petflaskor med whiskey. Trodde han tagit sig en drink när jag kom hem men orkade inte bry mig.
Jag packade. Ställde in flaskorna där de hör hemma o gick o lade mig.
Han vaknade för en stund sedan på soffan. Väckte mig. "Så är det slut nu?" "Ja i storr sett" sa jag.
Det är helt mitt fel. Han dammsög när han kom hem. Lagade mat till alla mm. Och av alla saker jag kunde göra så skulle jag packa några jävla muggar i hans väska. Utav alla jävla saker jag kunde göra hemma. Jag orkar inte bry mig längre sa han. Nu kommer jag definitivt inte att smyga något mer!!
Osv. Nu gick han o lade sig på soffan.
Jag ligger med värsta magkatarren men på något sett känns det ändå ok.
Han är svinförbannad över att han ska behöva gömma saker i sitt eget hem.

Ska bli intressant hur resten av helgen blir. Hoppas bara jag får sova lite så barnen inte märker för mkt imorgon.

God natt!


skrev etanoldrift i I vår familj dricker vi inte

Om ni inte tidigare har något alkoholrelaterat problem så kan det ju vara tillfälligt..
Men det indikerar samtidigt på att det finns (andra?)problem under ytan som ni nog behöver prata genom..
När jag läste ditt svar, så kom jag att tänka på min förste man, som hade en "episod", där han pga av både jobb och personliga orsaker, började dricka en del. (inte lika mycket i smyg dock, eftersom vi faktiskt drack vid sociala tillfällen, så det fanns ju alltid flaskor hemma..)
Jag kom på honom en tidig morgon med att stå och halsa ur en spritflaska, och blev naturligtvis fly förbannad.. (då var jag mest orolig för att han skulle sätta sig bakom ratten bara bara 3 timmar timmar senare..)
När vi klarat ut fnurrorna, så fortsatte han inte att dricka.. Vi är skilda sedan många år, och vad jag vet är han mycket skötsam fortfarande vad gäller alkohol, så det var inte orsaken till att vi gick isär..
Håller tummarna för att det går bra!


skrev etanoldrift i Början till slutet?

Det blir nog bra lizzbet.. Du får ursäkta om vi uttrycker oss tvekande..(Ja, jag tror att du är fullt kapabel att sköta situationen)Men jag lovar, ingen av våra "alkisar" har varit som "någon annans"...
Vi har nog försvarat dem och deras dygder, med hull och hår (för det har ju bara varit vi som har vetat, vilka trevliga, och fina människor de är innerst inne..)
Nej, ingens alkoholist, är som någon annans!
Vi har också varit irriterade, när vi tyckt att det bara "klankats" på dem, för egentligen är de ju hur kompetenta och duktiga, belevade och charmiga allihop.. Det är ju bara när de dricker eller dricker för mycket som vi får problem..?
Vårt problem är helt kort, att vi inte kan kontrollera när, hur och hur mycket en alkoholist dricker..
Om och när hen bestämt sig för att ta ett återfall eller fortsätta?
Om hen menar allvar med att "dra ner" eller "lägga av"..
Eller om hen tänker sköta någon form av behandling..? Det är ju så lätt att gå in och "peta", när man bara vill att hen ska bli nykter.. Se till att det finns medicin hemma och att fixa lite mat.. Kanske handla lite, precis som man skulle göra för en kompis som fått influensa?

Tyvärr är beroende inte ens i närheten jämförbart med influensa.. Och ibland är medberoende smittsammare än vinterkräksjuka..
Ha en bra helg /e


skrev Sorgsen44 i ARG

Åh vad jag känner för er som kämpar i era förhållanden.
Kan känna känslan när man vill lämna ,men man är så rädd för det att lämna.
Men tänk att man är så mycket starkare än man någonsin kan ana.
Man när man lever i ett destruktivt förhållande så tänjer ofta på sina gränser för vad man egentligen inte alls tycker är ok.
Jag hoppas du får den styrka du behöver för att kunna fatta rätt beslut och må bra igen.


skrev etanoldrift i ARG

Ja, vi får en del roliga svar när vi ber om det ;-) (för innerst inne tror jag du bett om någon form av tecken så att vågskålen ska väga rejält åt något håll , så du får lättare för att besluta dig)
Nästan aldrig dom vi tänkt oss.. eller hur vi tänkt oss.. Men svar får vi!
Det är nästan en parallell, till hur det blev när jag bröt upp.. Egentligen hade jag ju tusen skäl, men det behövdes ett avgörande och det serverades på "silverfat"...
Ganska oförhappandes, även om jag var beredd..
Jag håller tummarna för dig, för nu är du på god väg att få en förändring till stånd!
kram /e


skrev Leverjag i ARG

Du behöver ha ngt eget och få distans. Du klarar det. Du kan inte leva sådär...

Kram


skrev Blueeyes i ARG

Flytta till lägenheten!!! Vad skönt. Visst är det svårt att ta dessa beslut men deras timing är ju ibland fenomenal! Här ligger det en i soffan o sluddrar. Inte mkt alkohol men kombinerat med trötthet så behövs inte mkt. Vid midnatt får jag veta vilket nr jag är i kön! Väntar med spänning.
Är det lång tid kvar innan du kan flytta in?
Ta hand om dig nu och börja packa. Jag har börjat rensa/packa lite i smyg så det ska gå smidigare.
Många styrkekramar!!!!


skrev Trollis i ARG

Jag visste det!!!!! Fy fan, säger jag bara. Sambon var ju som jag skrev tidigare helt nykter i lördags. Ikväll när han kommer hem efter ett besök hos sin far direkt efter jobbet, ska han iväg nån annanstans. Ser direkt att han inte är nykter, jag skyndar mig till kylen å öppnar en öl så fort jag kan... Han stirrar på mig å frågar om jag druckit, svarade med en lögn å sa, ja, det är min tredje öl. Visste ju såklart att han skulle använda mig som chaufför.. Han blev arg å bad mig inte dricka för han behövde skjuts!!!! Jag sa, nej slut med det nu. Å jävlar vilken utskällning jag fick, han hade minsann ställt upp förra lördagen å kört mig..
Jag tittade bara kallt på honom å frågade om han förväntade sig betalt för sin uppoffring. Ja det är ju självklart fick jag till svar. Tjänster å gentjänster!!!
Konstigt sa jag, du stället upp en enda gång på 7 år å förväntar dig betalt för det. Sen fick jag höra att jag har svikit honom för sista gången å att detta var såååå jävla illa gjort av mig. Jag har hämtat å lämnat honom så många gånger men det räknas tydligen inte.
Hade tänkt för mig själv tidigare idag att just den här kvällen skulle vara avgörande för min framtid. Fick besked så det heter duga... Han ordnade skjuts å försvann som en avlöning. Tack för en trevlig kväll sa jag när han drog.
Jag har fått erbjudande om lägenheten, står tydligen som nr1 i kön på den. Tänker tacka ja till den!!!! Hoppas jag vågar, tiden går ut på måndag. Usch å fy för det här livet!!!!


skrev Ullabulla i Början till slutet?

strukit honom medhårs och han har alltid haft stor integritet.
Öppna sig var det väldigt sällan han gjorde utan försökte och trodde att han kunde lösa det här problemet själv.
Däremot ger jag dig rätt i att jag är en sån som gärna tar hand om andra individer :)
Ha en bra helg själv.


skrev lizzbet i Början till slutet?

Tack Ullabella och etanoldrift och Mrs_Mary uppskattar alla fina svar :)
Så nyttigt med all denna kunskap och andra infallsvinklar!
Det är skönt att läsa om "alkoholistbeteendet", saker faller på plats.
Men jag tror det är viktigt att inte glömma bort männsikan bakom sjukdomarna.
"Min alkis" är mycket stolt, och skulle inte som "din", Ullabella, vilja att jag strök honom medhårs, lyssnade på hans problem osv... Han vill visa sig stark och kompetent inför mig :)
Och jag är som sagt inte den klassiska "kvinnotypen", som gillar att ta hand om andra individer.
Så kanske vi ändå kan få det att funka? :)
Stundande helg...
Önskar er alla lycka till och tror och hoppas på en BRA helg, för oss alla!


skrev Ullabulla i Början till slutet?

etanoldrift försöker säga är att de flesta som lever med en människa som missbrukar sakta förändrar sitt beteende.
Sakta sakta börjar vi lägga mer fokus på den som dricker,hens mående och välbefinnande än vårt eget.
Som du säger,en bra dag för honom blir en bra dag för dig.
Man börjar limma ihop sig med den som missbrukar och börjar ha svårt att särskilja sin egen person i det hela.
Att då ta bort detta lim känns lite som ett svek mot den man lever med och som en egoistisk handling.
Men det du skriver om att inte forska i hur och vilka tabletter han tar är ett bra första steg.
Låt honom själv ta ansvar för sitt mående och sitt medicinintag.

Att behålla sitt eget jag är mycket svårt efter en längre tids relation med en missbrukare.
En del klarar det säkert,jag gjorde det definitivt inte.
Jag var helt knäckt efter brytningen och hade inte alls förstått hur beroende jag var av både honom som person och även hans dippar och drickande som gjorde mig viktigast i världen och den enda som kunde ge lindring utöver alkoholen.
Jag var den enda som förstod och gick att prata med.
Jag blev drottningen i hans liv som han vände sig till och det är en ganska angenäm sits att befinna sig i även om man samtidigt är förbannad för att de pissar på sig själva och sitt eget liv för att de dricker.

Som sagt,en väldig sörja som ser väldigt olika ut för alla anhöriga.
En del behåller en frisk fläkt hela tiden i sig själv och sitt liv.
Medan andra låter det förmörka själen mer och mer och man märker aldrig att det händer.

Jag mörkade aldrig hans problem för omgivningen.
Förskönade och försvarade aldrig och trodde därför att jag var fri från medberoende.
Men sen gjorde jag ett litet test och hade 17 av 20 medberoendesymtom :)

I vilket fall,lycka till och håll allt fokus du orkar ha på dig själv.

Vi alla härinne vet att alkoholister ofta är jättefina människor.
Varma och omtänksamma med massor att ge innan de är alltför långt nedgångna i sin sjukdom.
Väl värda att stanna hos långt längre än vad som är rimligt och rätt.
Just för att hoppet om att den där människan som glimtar till ibland ska få komma fram på riktigt så att livet kan börja.


skrev lizzbet i Början till slutet?

Vad får dig att tro att jag INTE gör det? :)


skrev etanoldrift i Början till slutet?

Allt är verkligen inte svart eller vitt.. Det har både jag och många andra lärt oss för länge sedan..
Kanske ska du också låta honom få växa... ;-)


skrev lizzbet i Början till slutet?

e-drift,
Du är klok och allt du skriver är bra och jag fattar vad du menar.
Men allt är inte SVART eller VITT.
Just som du beskriver det sorgliga i din väninnas sätt att identifiera sig via sin sjukdom, så känner ju jag att han är INTE bara sin sjukdom!
Jag vill ju ha mannen, med eller utan sjukdom, det får väl tiden utvisa...
Jag är inte den omhändertagande typen, som brinner för att hjälpa/vårda andra, långt därifrån.
Det är inte mitt sätt att "växa", vill bara se en framtid med en fantastisk man som matchar mig bättre än de flesta jag mött tidigare :)


skrev Körsbärsträd i I vår familj dricker vi inte

Vad rara ni är! Och så underbart att få kontakt här så fort. Men så verkligt och allvarligt allt blev helt plötsligt...
Vi har ingen alkoholrelaterad historia alls, så det här var verkligen det sista jag kunde tänka mig! Just nu är det väldigt, väldigt jobbigt...


skrev etanoldrift i Jaha och nu då?

Hej Ullabulla!
Ja, visst är vi nog "upplevelse" och känslojunkies.. (I vissa kurssammanhang kallas det "kicknarkomaner"..)
För det ger en "känsla" och vi som har medberoende-problem, gör ibland ingen skillnad på om känslan är bra eller dålig.. Vi registrerar bara en stark känsla.. Och ofta agerar vi direkt på det vi reagerar på.. Istället för att sätta oss ner och reflektera över ad vi reagerar på.. Och fundera över om det ens är nödvändigt att vi agerar..
Ja, det går att "släcka ut" känslor av obehag. Det tar tid och det är jobbigt i början, men det går <3
Och det bästa är att vi behöver inte göra allt på ett ögonblick! Så länge det går framåt, får det ta så lång tid som behövs :-)
Kram! / e


skrev etanoldrift i mitt liv nu! medberoende? kvar?

Jag skulle inte förändra situationen mer, förrän han varit nykter i åtminstone ett år.. Vänner kan man vara och pratas vid kan man göra.. Men precis som Ebba skriver, 2 månader är en väldigt kort tid..
Och jag tror att det är lätt att man halkar tillbaks i gamla hjulspår..
kram/e


skrev etanoldrift i I vår familj dricker vi inte

Hej och Välkommen!
Ja, i ditt läge finns bara en sak att göra, konfrontera!
Om han kontrar med att du "lurat" honom med att inte nämna något tidigare, så kan du ju säga precis som det är, att du ville se om han kunde vara ärlig med detta.
Tala också om (i jagform) att du känner att blir ledsen och villrådig av att han ljuger för dig.
Sticker du huvudet i sanden nu, börjar bara en "djävulsdans" av kontrollerande, smussel och gömmande, som i längden inte leder någonvart!
JA, det är obehagligt att "konfrontera", men effekterna av att sticka huvudet i sanden blir värre, tro mig..
Och nej, troligen blir han allt annat än glad.. Han kanske tom förnekar det skedda..
Försök att ha en ärlig dialog, utan smutskasning. Men förminska inte problemet!
Vi har så lätt, att tom för oss själva, hitta på överslätande ursäkter..
Om han har problem med sömnen så måste han söka annan hjälp för detta, för alkohol kommer i förlängningen att förstärka dessa problem!
Det finns massor av människor som börjat "självmedicinera" med alkohol, för den är förädiskt lugnande i början, sedan kommer den bara att ge ångset och ännu mer problem med sömnen..
Och framför allt, drick inte någon form av alkohol, medan ni pratar! Då hamnar ni snett..
Önskar dig lycka till! / e


skrev Trollis i I vår familj dricker vi inte

Hej och välkommen hit!
I ditt läge hade jag faktiskt direkt konfronterat mannen och krävt ett ärligt svar. Är det här första gången du hittat tomflaskor?
Har du kommit på honom med lögner och bortförklaringar när det gäller alkohol?
Du skriver oxå att ni inte brukar dricka alkohol alls. Då känner jag att det är ännu viktigare att konfrontera honom innan det går för långt.
Lycka till


skrev Ebba i I vår familj dricker vi inte

Vad jobbigt att bli ljugen för.
Jag förstår att du är arg.

Har han en historia av alkoholproblem eller kom det här plötsligt?


skrev Ebba i mitt liv nu! medberoende? kvar?

Åh, jag förstår att det blir jobbigt.
Jag vill gärna dela med mig av några av mina erfarenheter.

Jag är alkoholist.
Två månader nykter är egentligen väldigt väldigt kort tid.
När man slutar att dricka är det vanligt att man tampas med en hel del inom sig.
Vem är jag?
Vad har jag gjort?
Hur kunde det bli som det blev?
Plötsligt står man där, nykter och liksom utan skydd.
En del kan må väldigt bra den första nyktra tiden.
En slags eufori, som att vandra på rosa moln.
Tyvärr brukar denna lycka lägga sig efter ett tag och då börjar ofta ett ganska tufft arbete.
Jag skulle vilja påstå att man är skör.
Det betyder inte att andra ska tassa på tå runt en.
Det betyder att det krävs mycket av en själv för att bli starkare.
Att ändra gamla vanor och lära sig nya.

En del tycker inte att man ska inleda en relation det första nyktra året.
En del menar att man inte heller ska skilja sig, byta jobb, eller göra andra stora förändringar i livet under det första nyktra året.
Jag fnös åt sådant förut.
Men nu när jag har varit nykter i mer än 1,5 år, så inser jag att det är rätt klokt.
För så mycket händer ofta inom en när man blir nykter.
Det tar tid att liksom bli stabil.
Kroppen och knoppen återhämtar sig och man utvecklas.

Jag kan inte tala för andra såklart, men det här är lite jag känner att jag vill dela med mig av till dig.
Ha en fin dag!

Kram Ebba


skrev Ullabulla i Jaha och nu då?

på sida två..
Jag är in och läser ibland och känner smärtan i raderna.
På de som just förstått,börjat lyfta på dimridåerna och ser hela sanningen.
Åtminstone bitar av hela sanningen i taget och just i den sekunden så börjar egentligen förändringen.

Jag kan inte påverka,fixa eller ordna en annan människas mående.
Eller jo,det kan jag men det hjälper bara för stunden.
Och det är just den där hjälpen,den där stunden man får sin belöning.
Jag lyfte den här människan som mådde så dåligt.
Eller jag fick ur mig min frustration för att han var en sån idiot att han drack igen,eller ljög igen.

Den där bergochdalbanan som håller själen i gungning och som i sig skapar ett beroende av starka känslor.
Att de sen inte är av godo gör inte så mycket.
Bara man får känna.
Kanske det vi medberoende är junkies på?
Att få känna och uppleva och grotta ned oss och gärna i något som inte alls är vårt att lösa.
Då känner vi oss viktiga och meningsfulla.

Och slipper fokusera på oss själva och vad vi kan göra för att påverka vårt eget liv.

Jag minns när mitt ex gjorde något helt oförlåtligt.
Hela jag var i uppror och det fanns inget i handlingen som gick att förstå eller förlåta.
Uppbrottet var egentligen där men något i mig hände som gjorde att jag också såg hans sjukdom och vånda och att det egentligen inte var han som stod för den handlingen.Den var så att säga inte representativ för honom som person.

Och där och då gick jag över min sista gräns,jag gömde och glömde.
Jag tom förlät honom i min storsinthet.
Men jag undrar vad som hände med mig i den stunden?

Föll jag över min egen bila och kunde inte räta upp mig från det moraliskt helt förkastliga att förlåta det han hade gjort?
Eller var det rädslan igen som gjorde det omöjligt att bryta.
Eller var det kärleken till honom som på många plan var väldigt stark?
Jag vet inte än idag.

I vilket fall så är jag så glad att min egen cirkel av mitt liv,mina önskningar och behov äntligen fått ta en större plats igen.
Jag jobbar på att den ska få bli ännu tydligare.
Det behövs inte så mycket för att den ska backa tillbaka till sin gamla rädda plats.

Men då får jag prata snällt med mig själv att skärpa till mig.
Och det går lättare och lättare.
Kämpa på ni härinne,det går att förändra sin situation.
Det går att må bra igen om än resan är tung och går långsamt.


skrev etanoldrift i Början till slutet?

Det rimliga är att du börjar inrikta dig på DIG SJÄLV!
Och att du börjar fråga dig, vems liv du lever egentligen? Är det ditt? Är det vad du skulle ha gjort?
Och vad är din "vinst" i det hela? För vi har alltid någon form av "vinst" eller "bonus" att göra vissa saker (fastän vi innerst inne inte vill, eller vet att vi inte borde..)
Det är precis som med begreppet "sjukdomsvinst".. Man får sympatier, folk ger en energi, i form av att de ger en uppmärksamhet, man har alltid något att tala om (sin sjukdom/hur man mår) och som väcker sympati.. Dessutom så "slipper" man ju vissa jobbigare saker, eftersom man är "sjuk"... Jag har träffat åtskilliga människor, vars hela identitet är präglad av en "sjukdom".. Det är nästan så det känns som att de tycker, att om de inte "är" sin sjukdom så är de ingenting.. Vilket givetvis inte är sant!
Jag har t.ex. en bekant, som när hon hälsar på folk presenterar sig: Hej, jag heter XX och jag har fibro.. (en för mig fullkomligt onödig upplysning, men samtidigt så är det tyvärr hennes "identitet"..)
Även om hon sedan många år är singel, så har hon nog vad jag skulle kalla ett typiskt "medberoende-mönster" För även om hon själv är sjuk i fibromyalgi, så är hon med och ska "hjälpa till" överallt.. Sedan suckar hon och beklagar sig över att folk blir så "otrevliga" när hon bara vill "hjälpa till" och göra det som är bäst för dem.. Hon som sliter så, fast hon har så ont själv..
Ber man henne sköta om sig själv och släppa taget en stund så blir sur, stött och arg (för hon vet ju bäst?) Många gånger har jag fått i ansiktet : Men om inte jag ser till XX, vem ska då göra det? Det är ju ingen annan som bryr sig..
Så fortgår det tills hon är så dålig att hon får tillbringa en vecka i sängläge.. Sedan är det samma karusell igen.. Så där har jag släppt taget! Jag orkade inte med alla klagovisor och allt ältande om samma saker och hur hon slet ut sig (fast hon egentligen inte behövde) Och hur hon aldrig kunde släppa taget själv, ens när hon själv blev dålig..
Hon ber ständigt om "goda råd", men hon följer inte ett enda, för ingen säger det hon "vill höra", bara det hon behöver höra..


skrev etanoldrift i Mitt år på forum!

Jag tror att det är, när viljan att hjälpa, börjar ta över ens eget liv, så att man till slut inte kan sätta gränser och avstår från att göra saker man själv vill, av hänsyn till den beroendes mående..
När man ständigt oroar sig och inte kan släppa tankarna på vad som händer om man inte är där och "hjälper till"..
När man fixar, trixar och ordnar det man själv tror, är för den andres "bästa" (trots att de själva inte bett om det och inte vill!)
Det är ju faktiskt så, att du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka?!
Man gör sig själv "oumbärlig", så att den andre aldrig får ens en chans att prova själv..
Jag fick några fina ord av en synnerligen oortodox och mänsklig präst en gång. Han sa:
- Vi kan vara svårersättliga för varandra, Men kom ihåg, att ingen av oss är oersättlig!
Det har fått mig, att både vara rädd om de människor jag har omkring mig, men också att våga "släppa dem fria" . För hur skulle de annars kunna växa, om jag ständigt tar ifrån dem ansvaret och därmed "omyndigförklarar" dem?


skrev lizzbet i Mitt år på forum!

Ja, och var går gränsen för (med)beroende och vanlig, mänsklig vilja att hjälpa...? :O