Senaste kommentarerna i forumet

Suck.
NÄr jag av vana tittar in i skåpet på fredag eftermiddag ser jag att whiskeynivån har ökat. Fast en konstig mängd. Inte en hel flaska. Jaha. Tar en tur och letar lite. Hittar gömman. En hel oöppnad flaska samt en petflaskor med äppeljuice. Som inte är äppeljuice. Luften gick ur mig. Ringde mina 2 vänner som är insatta och ventilerade lite för att kunna hålla mig tills barnen somnat.
Lägger yngsta och tittar sen på fortet med andra när jag hör skåpet öppnas. Går ut i köket. Lugnt o sansat (om ni frågar mig) säger jag att jag såg att whiskeynivån har ökat igen. Har du varit på systemet i veckan? Viss tvekan men sedan erkände han.
Jag säger att om det här ska fungera kan det inte vara några lögner och smygande utan raka rör. Han börjar nog känna sig attackerad . Han säger att han fyllde på med en liten flaska. Ok säger jag. Så det finns inget någonstans ? Ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag talar om att jag hittat gömman.
Det är ju bara gömt pga att jag gör sån stor sak av det hela. Han ville inte jag skulle se.
Så eftersom det är ett problem så tror du att det är bra att ljuga och gömma???

Jag var så besviken. Men i slutänden hade vi ett långt o bra samtal i några timmar. Han mkt bekymrad arg över att jag har koll på alkoholen. Han har nog inte fattat att jag faktiskt märkt den.

Jag planerade då att åka o börja handla möbler. Har hittat en annan light som jag håller tummarna för. Ledig redan 1/3.

Men i samtalet pratade vi mkt om att han har ju inte varit arg o full sedan jul.

På fredag dag hade han ringt o vill vi fixa barnvakt och göra ngt kul. Det är väll välbehövligt? Ja sa jag. Tänker att jag ger det lite tid och allt jag har och kan då med gott samvete gå om det inte fungerar.

Det var innan gömmorna.
Tar tur till second hand på lördagen men hittar inget. På kvällen dricker han 3 drinkar. Sedan ber jag när jag lägger mig att det är sista. Och det blev det. Jag erkände att jag ej kollat barnvakt till 'idag' eftersom jag trodde inte det skulle bli ngn data. Jag talade även om för honom hur nära det var att jag köpte möbler till mig idag. Förstår du hur nära det är?

Jag är så trött på att ena stunden vilja stanna och nästa inte kunna flytta snabbt nog. Intresseanmälan för lightning går ut på fredag. Så vi hinner ju med en helg till.

Mamma frågade vad yngsta önskar sig. Fyller i mars. Hon vill inte köpa onödiga saker. Nästan så jag sa att han kommer behöva allt till ett rum. Men det gjorde jag inte.
Gick igenom ekonomin när jag betalade räkningarna. Skrämmande. Hur ska det gå? Just nu är jag bara allmänt irriterad på allt han säger och gör.

En dag i taget.

Kram på er!

brutit all kontakt och nu har det vart tyst ca 2,5 vecka, kommer det förbli tyst?? Konstigt hur jag funkar, nu när det vart tyst så pass länge borde jag vara glad men ist har det skapat en oro att något hänt. Vill ju inte ens bry mig, kan även detta vara ett av hans spel dvs inte höra av sig utan typ vänta ut mig så jag hör av mig?

börjar han förstå att du menar allvar och då gör de allt från gulliplutt till otäcka hot. Jag har slutat svara och det tog 3 v sen gav han upp. Många kramar till dig och stå på dig!! Hans missbrukslogik funkar inte för oss å vi kommer aldrig förstå ett så knäppt beteende.

Skulle precis hoppa i bingen, men såg att du behöver lite pepp.. <3
Nej, du behöver inte alls tåla sånt från honom, oavsett om han är full, sjuk eller vad som!!!
Det är INGEN ursäkt, att vara full och bete sig som ett svin! Vet man med sig att man blir otrevlig så får man låta bli att dricka!
Stäng av telefonen , lås dörren och försök ta hand om dig själv!
Du gör helt rätt, när du säger nej och vägrar.. Strunta också i hans självömkan som kommer som ett brev på posten..
Han måste ju någon gång lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar!
Och det gör han inte om han blir "förlåten" varje gång han är taskig mot dig!
kram.. nej Dubblekram föresten.. / <3

Han har hållt på sen i fredags och håller på idag oxå tro jag.
Hela helgen och idag har jag fått otrevliga sms där jag bli anklagad för att vara otrogen, falsk, förstört hans liv osv ....
Slyna är nåt jag oxå varit och annat skit.
Jag har varit bestämd mot honom och skrivit att så länge han är full och otrevlig har vi inget att säga varandra.
Han bli då ännu mer arg och sms dag som natt.
Nu var han utan cigg och ville att jag skulle komma dit med det vilket jag svarade nej på.
Han bli då förbannad och kallar mig diverse saker.
Senare ikv bad han igen om cigg och han lovade att vara snäll och DÅ tyckte jag det blev jobbigt .
Fasen han mår ju inte bra...
Men jag stod på mig och sa nej.
Även om han är sjuk i sin alkoholism ska jag väl ändå inte ta detta?!?!
Jag känner att jag har fått nog och jag vet ärligt talat inte om jag vill fortsätta med honom.
Snart kommer väl hans ångest och jag är rädd att "trilla" dit igen och hjälpa honom.
Men jag försöker tänka att jag ska väl inte acceptera hans hot och kräkningar för att sen tycka synd om honom eftersom han är sjuk och mår dåligt.
Jag då?
Detta ska väl jag ändå inte tåla?

Det beror så på.
Vi alkoholister är individer och det är svårt att svara på när man inte vet vad han säger eller hur han mår.
Är han arg?
Är han sur?
Är han ledsen?
Är han rädd?

Det bästa är nog att du inte försöker tänka på vad han behöver utan vad du behöver.
Det tipset låter kanske konstigt men du ska inte göra om dig eller säga och göra saker för att det ska bli så bra som möjligt för honom av rädsla över att göra fel.

Var dig själv.
Slit inte ut dig.
Tänk på hur detta får dig att må.
Tyvärr kan inte ens kärlek få en alkoholist att sluta dricka :(
Eller, det har väl hänt kanske :)

Kram

stödet du kan ge är att inte gå in i medberoende till honom så mitt tips är att läsa massor om detta. Hur länge har han vart borta? Avgiftning är oftast rätt kort och hur ska han själv jobba vidare på sitt missbruk? Efter min senaste resa skulle jag nog inte välja att gå vidare med relationen men förstår att du vill eftersom du ställer frågan här, hur länge har ni vart ett par? Du skriver att ni inte bor ihop och mitt råd är att han behåller sin lägenhet och du behåller din så ser du ju hur er relation utvecklar sig. Min senaste hade inget boende efter behandling och då blev det tydligt att missbruket tog över mannen och det var som gjort för en separation. Min sa att han var alkoholist men det var bara något han gömde sig bakom, det betydde inte jag kan och vill lägga av.
Önskar dig ett stort lycka till!

helt dina farhågor. Nu har det gått 2 månader och berg och dalbanan fortsätter trots noll kontakt. Men vet du hur jag tänker: den här berg och dalbanan med obearbetade känslor som jag levt i tidigare kommer försvinna mer och mer med tiden för nu har jag chans att bearbeta alla känslor och när insikter kommer sakta men säkert så kommer även lugnet. Alla mina varför frågor kommer nog aldrig få svar, hade inte fått det med alkoholisten heller. Visst har kärlek, saknad, ilska, hat, hämnd, ångest, sorg mm dykt upp men nu har jag chansen att se dessa och ta hand om dessa känslor utan att ex vart skit arg och frustrerad men inte kunnat göra något eftersom man ibland tvingats smyga med sitt mående för husfridens skull. Kramar till dig!!

Du har det verkligen tufft du. Att leva med en alkoholist suger verkligen ur en all energi man har å dessutom har ni småbarn tillsammans. Det är då man som mest behöver vila upp sig för att orka. Vad vill han själv med sitt drickande? Har han insett att det är problem? Är han medveten om hur drickandet påverkar dig?
Jag lever oxå med en alkoholist så jag vet vad du går igenom. Vi har inga barn tillsammans, jag har 2 sen tidigare, relativt stora nu.
Men det är nåt helt annat småbarn som behöver sina föräldrar dygnet runt. Dricker han under veckorna oxå?
Jag har oxå försökt med allt, gråtit, skrikit, tjatat, varit förbannad, hotat mm men insett att inget biter på en alkoholist som inte vill/kan sluta dricka.
Så nu har jag gett upp å letar eget boende för jag orkar inte längre kämpa mot hans alkoholism. Försök att komma iväg på al anon möten där du bor så du får hjälp. Använd forumet här som många av oss gör å skriv av dig, jag känner att det hjälper. Är lugnande på nåt sätt att både skriva å läsa här inne, man känner sig mindre ensam då.
Önskar dig lycka till*

Ja du, etanol...jag lever hans liv eller rättare sagt, i skuggan av honom. När jag tänker efter så har jag nog Aldrig levt mitt eget liv, har nog alltid anpassat mig efter min partner. Nä nu är det dags att slå näven i bordet ** ska samla styrka i några dagar nu så jag kan ha "samtalet" med honom, ställa ultimatum...
Jag läste hela texten du föreslog, är ju exakt så vi medberoende funkar.. På torsdag är det al anon möte här så det tänker jag gå på.
Varje gång jag känner att jag blivit starkare i mig själv så händer det alltid nåt som drar mig tillbaka på ruta ett å kampen börjar om igen.
Jag har läst andras trådar här inne om hur de mår efter separation, ingen vacker läsning, ja det är ju inte alla som separerar som mår så men jag tror att det skrämmer mig mycket. Är nog livrädd för att sakna honom, längta å ångra mig..trots allt så finns kärlek å intimitet kvar.
Men det är ändå outhärdlig
Kram

Jag passar på att kopiera in en länk som mulletant klistrade in i en av trådarna här. Den är från Al-Anon och beskriver lite hur det kan vara..(eller egentligen ganska mycket om man tänker efter..
http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/
Läs hela....
Lämnar den här och låter dig fundera en stund.. Vems liv lever du, när du anpassar dig?
Kram /e

Berg och dalbanan fortsätter!
I fredags när sambon kom hem tog det ca 2 sek tills den första burken öppnades. Hatar det där pysande ljudet av ölburkar, hela kroppen reagerar på det.
Han lovade mig att det inte skulle bli någon fylla. Ok va bra, sa jag...med stor tveksamhet. Man känner ju inom sig hur det kommer att bli. Innan han blev full sa jag till honom att jag önskar att jag kunde få vara hans förstahandsval nångång, känna mig viktig å prioriterad.
Han svepte öl efter öl, spelade bort många tusenlappar på nätcasino, blev på uselt humör. Han hamnade i det läget när han kunde svänga om å explodera på vad som helst, säkert fler här inne som känner igen det humöret?!
Det är nog det värsta läget, tycker jag...då får man verkligen anpassa varje ord, rörelse å tonläge för att inte reta upp alkoholisten så man får ett helvete för det. Man kan ju knappt andas i det läget.
Tillslut gick vi å la oss, han somnade direkt, jag låg vaken länge medans tankarna malde. På lördagen sa han att vi kunde åka å hälsa på min mormor (97,5år) om jag ville, han kunde köra. Jag blev chockad...har tjatat så länge om detta, trodde inte det var sant. Antagligen en kombination av dåligt samvete å det jag sa på fredagen. Vi kom iväg framåt eftermiddagen, han körde * vi hälsade även på min mamma som bor i en annan stad än mormor. Blev en lång biltur å en fantastisk dag/kväll. Han har aldrig frivilligt varit nykter en lördag * antar att han känner på sig att han är på väg att förlora mig så han offrar en lördag på mig. Men jag vet ju att nästa helg blir det kaos igen...suck!
Så berg och dalbanan fortsätter. Mycket blandade känslor helgen som varit. Igår drack han ju, naturligtvis, han va lite småfull men på bra humör iaf. Så trött på att anpassa mig efter honom.
Använder detta forum som en slags dagbok, skönt att skriva av sig men även för att påminna sig själv om hur det verkligen är att leva med en alkoholist. Man glömmer lätt, förminskar problemet som är ens verklighet, speciellt efter en lugn period. I mitt fall, en enda lugn lördag!!!
Kram från Trollis

Du behöver terapi och någon typ av kroppslig energihöjande aktivitet, tror jag. Har du provar gruppövningar. Var på ett pass medicinsk yoga nyligen. Såå skönt! Det gör skillnad i psyket om man går regelbundet. något annat du kan göra som får dig att må bättre, samtidigt som du får ur dig alla känslor i samtal? Be att få terapi från läkaren. Det och motion på recept är bättre eller minst lika effektivt som tabletter mot utmattningsdepression! Dagliga promenader är gratis och gör underverk med både psyke och kropp (även vikt)!

Behöver inte du vara ifrån honom? Kan ni inte leva särbos ett tag?

Kram

Hej Alla där ute. Det var ett tag sedan, men jag mår jätte dåligt. Min särbo är fortfarande Nyckter. ( har inte druckit sen 13/12- 15.) Han är glad positiv och väldigt glad för att han hittat den klubben för nyktra alkoholister. Han undrar varför jag är så trött, varför jag bara vill sova, varför jag har blivit så tråkig, varför jag inte vill vara med han på hans resa, och till klubben. Varför jag har blivit så Tjock.

Han är Nyckter men lika otrevlig som innan.

Jag har bara varit på Al-anon 1 gång.
Jag har varit hos min läkare, han skrev ut Mediciner och sa att jag har gått in i väggen.

Så jag är inte bra.... Men jag försöker att ta mig framåt varje dag. Försöker tänka på enbart mig. Jag är arg, ledsen och besviken på honom. Jag kan inte förlåta lika fort som han vill att man ska göra. Om jag någonsin kan förlåta el om jag någonsin vill förlåta. Tror inte det. Är också väldigt besviken på att jag mår så här dåligt och att jag har tillåtit mig själv att hamna här. Jag ska försöka att höra av mig snart igen. Kram till alla er.

en lugnare period nu igen, använd den till att fundera och göra strategier för din egen del! Antagligen har jag tipsat dig förut om Carina Bångs blogg men jag gör det igen, den har hjälpt mig så mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com
Söndagskram, hoppas du har det lugnt och bra! / mt

Etanol och Mulletant, tack för att ni finns där med er medkänsla och kloka kommentarer! Det känns bra att få bekräftelse på att jag har rätt att uttrycka ilska och besvikelse. Al-Anons text beskriver väl hur vi som anhöriga skuldbeläggs och tar på oss ett alltför stort ansvar. Vi är inte födda till att vara kontrollfreaks men vi blir det då vi lever med någon som inte kan kontrollera sig själv. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag gjorde honom förtvivlad, som han sa senare på kvällen när vi pratade om det. Han måste nog gå igenom en del ruelse och ånger om han ska kunna gå vidare. Sen får vi väl se om han blir den förste alkoholisten som lyckas med att bli måttlighetsdrickare, jag är skeptisk. Jag vill att han frågar efter samtalsstöd nästa gång han besöker kliniken. Det räcker inte med medicin som dämpar suget om inte motivationen finns. Nu har jag haft mitt utbrott och jag tror att mannen skärper till sig ett tag. Han säger själv att han tänker med fasa på hur illa det var i höstas och att det aldrig aldrig ska bli så igen. Det är tankar han måste jobba med och som han borde prata med någon om.

Välkommen, vad bra att du hittade hit! Jag kan inget om dig och ditt liv, men det låter som att du själv har många sår som nu väcks till liv? Har du pratat med någon?

Kom själv in här på forumet med förhoppningen om att få min partner att dricka mindre, har lärt mig att det enda jag kan styra över är mina egna val. Se först och främst till att du mår bra (så bra det nu går), för din och dina barns skull.

Vad bra att du skriver av dig! Du har det inte lätt och är sund som är oroad och arg för hur alkoholen påverkar ert liv. Ni och han behöver göra något åt det. Det finns många här som nog känner igen sig och kan ge bra råd och stöttning.

Kramar

men tyvärr är jag inte särskilt förvånad. Du frågar varför han bryter sina löften, varför han flyr undan, varför han gömmer och smyger. Jag tror att det beror på att den som är fångad i ett beroende inte längre är herre över sig själv. Det är också steg 1 i tolvstegsprogrammen, att inse och erkänna sin maktlöshet. Det finns saker min man ljugit om för mig under tiden han drack som fortfarande är obegripliga och ljusår ifrån den person han är när han är sitt 'sanna jag' - och det blev han så sakteliga när han slutade dricka.
Du har självklart all rätt i världen att känna de känslor du känner! Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Du har lika självklart rätten att tala utifrån dig själv; vad du tänker och känner, gläds åt och oroar dig för, önskar och vill. Jag tror du kan det där med kommunikation utifrån sig/dig själv, tycker mig ha förstått det.
Jag klistrar in en länk till en Al-Anon text, tycker den säger mycket om hur det är http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/
Du måste ju gå den väg som är rätt för dig, i din takt. Jag hoppas att du har det lugnt och bra! / mt

Hej! Jag har en pappa som är alkoholist, sedan hade jag även oturen att pappan till min son utvecklade alkoholism.. Tyvärr så slutade det med att jag lämnade honom när sonen var 3 år för att jag orkade inte med det längre. känner igen det där med kompisar som kommer hem oinbjudna och då är det bara alkohol som gäller. Lider med dig, och jag hoppas det löser sig för både dig och dina barns skull. P.s mitt ex är idag nykter alkoholist och jobbar på behandlingshem, så det finns solskenshistorier.
Kram

Ja du linker.. Känner med dig!
Det är sunt att REAGERA! det måste vi tillåta oss...!
Sedan är frågan hur du "aggerar"?
Tror at mulletant har bättre svar på det, än vad jag kan åstadkomma..
Styrkekram så länge../ e

Nu har jag hittat tomburkar starköl igen. Detta är mönstret: lite lugn och ro några veckor och sen är det igång igen. Jag anade oråd då jag märkte att han blev mer och mer sluten och avståndstagande. Så hittade jag kassarna i förrådet och blev inte förvånad men så ini helvete förbannad! Inte för att han har varit asberusad, det har han inte, men för att han ljuger för mig! Han har lovat mig och sina barn att han aldrig ska handla på systemet igen. Han vill inte svara när jag ställer honom inför fakta. Svarar med ilska och att stänga in sig på sovrummet som han har gjort till sin egen enskilda egendom.
Så är det nu. Har jag inte rätt att bli förbannad när han bryter ett löfte? Varför gömmer han tomburkar om han inte vet att han gör fel? Det går inte att resonera om det här, jag har försökt så många gånger. Att bli arg löser inga problem men det är min känsla och den måste jag få uttrycka. Fan fan fan!

Tack, jag blir nästan tårögd av all respons, vet att jag tyvärr inte är ensam om detta och det känns så skönt att få ventilera med någon som förstår.

Jag mår bättre när vi inte har kontakt pappa och jag, men samtidigt när vi inte har det så gnager det dåliga samvetet i mig. Så när jag hör av mig ser han det som nån jävla invit att terra mig på fyllan i veckor framöver. Det där första mötet efter ett långt uppehåll känns alltid så bra, för då är han ju såklart nykter, men sen brakar helvetet alltid loss..
Det är som nån sa att jag har fått vara föräldern åt honom ända sen jag var ett litet barn. Jag var hos honom varannan helg i början när mamma och han separerade och han var alltid nykter när han hämta mig hos mamma, för att sedan börja dricka så fort vi kom hem till honom, han tog med mig i bilen fast han var full osv.. Helt sjukt.. Jag skyddade honom länge och berättade aldrig för nån att han drack när jag var där, när mamma frågade så ljög jag för hans skull. För jag tyckte synd om honom, vet inte hur många gånger jag trodde han var död när han låg utslagen på golvet eller i sängen och jag satt och skrek och grät att han skulle vakna.. Fy fan, hur kan man göra så mot sitt barn?! När jag ser på mina egna barn idag är det för mig helt obegripligt :(

...för att du påminner mig. Att knappt kunna andas, att hela tiden vara på sin vakt, lynnigheten.... ena sekunden är allt underbart och fantastiskt för att i nästa sekund hitta fel på det mesta. Alla skuldkänslor, tassande på tå och känslan av att tappa bort sig själv.
Har beställt lite nya möbler och ska försöka fixa lite här hemma.

Önskar dig en finfin dag och tack för att du finns!

Kram

Det kommer bli så bra det kan bli i slutänden om du fortsätter på detta spår - dvs inte accepterar och slätar över hans problem.

Då kommer du hitta rätt väg <3