Senaste kommentarerna i forumet

Åh tack vad rörd jag blir när du skriver så! Barnen är ju det allra bästa och vackraste jag har. Ja du har helt rätt det tär verkligen. På veckorna är han duktig o hjälper till . Han kan ta denn stora flickan så jag kan få sova eller kanske göra något som legat efter o inte redigt hunnits med. Men så kommer dom dagarna då han blir såhär. Han är en fruktansvärd martyr och vrider o vänder o kan bli som en 5 åring. Det blir helt plötsligt så synd om honom (tycker han) medan jag blir ännu mer uppretad o undrar om det är 3 barn jag har i huset ! Inatt bad han om ursäkt till mig. Sa förlåt om jag varit dum emot dig ikväll. (Ja det har han ju men för att slippa bråka vidare sa jag bara du har inte varit dum. Egentligen ville jag skrika en massa elaka saker till honom , men vad vinner jag på det när han fortfarande var onykter? Det är ju faktiskt bättre att diskutera när han är nykter. Vi får se hur detta ska sluta , jag vill inte att mina barn ska växa upp i det här och jag förstår inte att det ska vara så svårt för honom att förstå det. Sedan tror han givetvis att jag bara ger tomma hot om att flytta iväg med barnen. Tusen tack för svaret och jag tänker fortsätta skriva av mig. Det behövs nog mer än vad jag trott innan *

Åh tack vad rörd jag blir när du skriver så! Barnen är ju det allra bästa och vackraste jag har. Ja du har helt rätt det tär verkligen. På veckorna är han duktig o hjälper till . Han kan ta denn stora flickan så jag kan få sova eller kanske göra något som legat efter o inte redigt hunnits med. Men så kommer dom dagarna då han blir såhär. Han är en fruktansvärd martyr och vrider o vänder o kan bli som en 5 åring. Det blir helt plötsligt så synd om honom (tycker han) medan jag blir ännu mer uppretad o undrar om det är 3 barn jag har i huset ! Inatt bad han om ursäkt till mig. Sa förlåt om jag varit dum emot dig ikväll. (Ja det har han ju men för att slippa bråka vidare sa jag bara du har inte varit dum. Egentligen ville jag skrika en massa elaka saker till honom , men vad vinner jag på det när han fortfarande var onykter? Det är ju faktiskt bättre att diskutera när han är nykter. Vi får se hur detta ska sluta , jag vill inte att mina barn ska växa upp i det här och jag förstår inte att det ska vara så svårt för honom att förstå det. Sedan tror han givetvis att jag bara ger tomma hot om att flytta iväg med barnen. Tusen tack för svaret och jag tänker fortsätta skriva av mig. Det behövs nog mer än vad jag trott innan *

Det stämmer precis som här. Min lagar mata o fixar o donar. Dagen efter han druckit mkt är han ofta sur och på dåligt humör eftersom att han är bakis. Då går det ofta ut över oss andra och jag undrar alltid dagen efter om vi ska behöva bli osams för att han låter sitt bakis humör gå ut över mig. Inatt kom han upp o väckte mig och bad faktiskt om ursäkt för hur han betedde sig igår och det är faktiskt inte så ofta han gör det. I alla fall inte samma natt det hänt. Däremot kan han komma dagen efter ibland och be om ursäkt . Men det spelar ju egentligen ingen roll eftersom man vet att snart samma sak kommer hända igen. Det är en jobbig situation att älska någon som har alkoholproblem eftersom jag hela tiden försöker intyga mig själv att det egentligen kanske inte är så farligt, att jag överdriver osv osv. Men vad skönt att din har hållt sig nykter sen nyår och att du är så bestämd att om han börjar igen så är det slut. Jag önskar jag kunde vara det jag också.

Vilket fint nick, får faktiskt lite tårar av det.
Det blir så tydligt att det inte "bara" handlar om dig & han utan två barn också.

Du är klok och stark.
Du tänker så rätt.
Vilken tur barnen har som har en skärpt mamma.

Men, att leva med denna oro och ilska som det ofta innebär att leva med när någon i en familj inte kan hantera alkohol är tärande och energislukande.

Och det vet vi ju alla att man behöver energi och sömn extra mycket när man har små barn <3

Man ska hjälpas åt och dela på ansvaret, man ska definitivt inte bli för full i närheten av sina barn.
Då brister man i sitt föräldraransvar.
Man får inte köra bil när man har druckit så det är egentligen helt sjukt att man får ta hand om barn när man har druckit...

Jag förstår att situationen är hjärtskärande jobbig och jag önskar att jag kunde ge ett råd som gjorde allt bra på stört.

Mitt råd blir: var inte ensam med dina tankar och bördan detta innebär. Försök att prata med någon om det. Ring alkohollinjen till exempel.

Så bra att du skriver här, det finns många kloka människor här som man kan få råd och stöd av.

Världens största kram!

Jag känner igen mer än jag skulle vilja av det du skriver. Min man dricker också för mycket. Han vill också hjälpa till att lägga barnen och så när han är full, vilket är jobbigt, jag hade hellre sett att han tog lite avstånd.

Kompenserar dessutom genom att försöka vara ännu bättre make och far när han är nykter. Så jag känner också igen svaret 'Men jag städar ju å lagar mat å tar hand om barnen'. Som att det skulle berättiga en fylla i familjens närvaro då och då...

Själv har jag ingen annan erfarenhet av alkoholproblem. Men jag vet ju ändå att barnen märker och mår dåligt av det, trots att han inte är otrevlig och trots att de fortfarande är små.

Jag ångrar också deras pappa ibland...

Jag har också sagt att snart har jag fått nog, snart flyttar jag, vilket varit meningslöst. Men senaste gången menade jag det verkligen. Och nu är han nykter sen nyår. Det är väldigt jobbigt att 'ladda om' och satsa på förhållandet efter att ha (nästan i alla fall) bestämt sig för att gå. Men jag försöker. Är livrädd att när hans nyktra period är över så är vi tillbaka där vi var innan. Men jag känner ett litet hopp om att vi kan få det bra. Och jag håller benhårt fast vid tanken att om han börjar om igen så är det slut. Som kommentaren som jag fick i min tråd, man är ingen lycklig kärnfamilj om ena föräldern dricker för mycket...

..

Förstår den där känslan. Det är svårt att bryta både vanor och längtan till något som varit. Också att man inte skriver här när man inte är stark. Som när jag började dricka igen. Då skämdes jag och höll mig borta. Det var dumt. Jag har lovat mig att inte släppa forumet, även om jag inte hinner skriva varje dag. Jag vet nu att jag inte skriver för andra, utan för min skull och att vara ärlig här och läsa andras inlägg hjälper mig att hålla mig på banan och inte glömma varför jag är här.

Låter som han fortsätter sina hjulspår och fortsätter att kontrollera dig med makten han har kvar. Vad bra att du inser att du inte mår bra av det. Dags att ta kontrollen över ditt välmående igen?

Å, vad jag känner med dig! Gud vad tufft du haft och har det och vad starkt av dig att skriva här. Tror verkligen att du behöver bearbeta allt du har inom dig. Sök dig till någon grupp, försök få terapi och skriv av dig så mycket du kan!

Du behöver nog försonas med alla dina känslor och komma vidare. Inte lätt när du blir påmind om det hela tiden men sök stöd för din skull. Så att du kan hela dig och komma vidare i livet. Förstår både hat och kärlek du har.

Bra att du skriver här och hoppas du får stöd och hjälp. Kramar

Du får tänka såhär, det ÄR rätt beslut, med det vetskap jag har idag!
Det tar tid att bevisa sin nykterhet.. och tro mig, ibland är de beredda att vara trevliga i ett par, tre veckor, för att få oss att "ändra uppfattning" , för att sedan köra igång igen när de tror sig ha "vunnit"..
Säg att du behöver ha en time out, för att bli klar över vad DU vill! Vill han sedan bevisa att han tänker bli nykter, så får du känna efter om du vill ge det en prövotid på minst 6 månader, helt längre.. Men då under förutsättning att han håller sig TOTAL-nykter!
Ja, det ÄR hårda bandage, men jag har hittills inte kunnat se en enda "alkoholist" som kunnat börja "dricka normalt" helt plötsligt.. Min erfarenhet är tvärtemot, att har de väl börjat dricka "socialt" igen så har det inte tagit många månader förrän de är tillbaks på ruta noll igen!
Och då är det inte alla som har kraft nog att göra om sin resa..
kram /e

Känner att detta är ohållbart om det ska fortsätta och jag måste vara stark.
Jag vet att jag måste sätta ner foten men ibland är det så svårt.
Att gå och vara stressad över att man känner sig uppkollad och dessa sms ...
Jag märker hur jag börja "ljuga " för en del av omgivningen att allt är så bra och vi mår så bra över att vara särbos...
Men jag lever ju inte så. Mina närmsta vet.
Just ikv är det inte roligt, känner av ångesten.
Orolig att han ska börja sms sen eftersom vi slutade med att han blev sur för nåt jag inte riktigt vet och han börja att han ska inte ha pojken på den bestämda dagen för att han har annat för sig.
Allt för att jäklas med mig känns det som. När sen den dagen kommer så tar han hom ialf och är nykter.
Men jag lever fortfarande i denna bergochdalbana med olika känslor.
Känner sj att jag börja brytas ner lite igen, det som jag har byggt upp efter flytten.
Just nu känner jag mig ensam...
Jag har inte skrivit här för att jag har haft fullt upp och för att jag vill va den starka som lyckades bryta upp och må bra!

Ja, vi har en förmåga att försköna det som varit.. att slipa av kanter och otrevligheter.. Rätt som det är tänker vi : men såååå illa var det väl ändå inte..?
Jo, varje gång jag går tillbaks och läser och ser vilket helvete jag lämnade, varje gång jag påminns om den där klumpen i magen så jag knappt kunde andas, för att jag inte visste om han skulle lägga sig och somna eller om han skulle studsa upp och ner som en gummiboll, komma in och stirra på mig, kalla mig för en massa otrevliga saker och råskälla..
Då tycker jag ändå att det var rätt beslut!
Men visst har vi all rätt i världen att sörja det vi TRODDE, kunde ha blivit.. Fast ändå, handen på hjärtat, så skulle det inte ha blivit ändå?!
Det tar tid att vänja sig, det tar tid att bli kvitt allt det där som "medberoendeproblematiken" präntat i oss..
Dåligt självförtroende, självförebråelser, skuldkänslor, mindervärdeskomplex, hukande och jasägande för husfridens skull..
Men vi behöver inte ta hand om allt på en gång.. Ta ett nytt litet steg då och då räcker gott..
Ta hand om dig själv nu och skäm bort dig med något som du tycker om. Det är du VÄRD!
kram/e

Hej Janiis och välkommen!
Jag förstår att du är bitter och besviken, han är ju faktiskt den enda pappa du har.. Men han är också alkoholist. Som du säkert läst här (om du botaniserar bland trådarna) så är det en sjukdom. Deras hjärnor blir så kidnappade av alkoholen, att de just då inte har något annat val än fortsätta att dricka..
Det är helt okej att älska den där nyktra biten som är din pappa! samtidigt som man hatar "alkoholistdelen" (för den är ju inte din pappa på riktigt!)
Försök att inte bry dig om deras bråk, för det är inte ditt fel och DU kan inte göra någonting, för att få dom att sluta dricka!
Det är någonting de måste bestämma sig för själva och tråkigt nog så finns det dom som aldrig slutar..
Vet du det är helt okej att skriva av sig här (både hur ledsen du är och hur förbannad du är!)
Jag tänker kopiera in en länk till Al-Anons hemsida, där även Al-Ateen finns.. Den är för oss som är anhöriga till alkoholister/beroende. Jag föreslår att du försöker få kontakt med någon grupp, i närheten där du bor, för jag tror att du kan behöva fler människor att prata med.
Det är fruktansvärt tungt att bära på det du bär och känna det som att man är ensam (även om man någonstans inser att det finns fler,så känns det bra att känna stödet nära sig!)
Jag tycker det är bra, modigt och moget av dig att skriva.. Fortsätt med det och vi ska försöka svara och hjälpa dig efter bästa förmåga /e
Här är länken till Al-anons sida: http://www.al-anon.se/

... som du har det! Du har fått vara den vuxna och vara förälder till din egen pappa.
Förstår att det känns dubbelt – att du älskar honom men hatar vad han gör med er relation.
Lättare sagt än gjort, men försök släppa taget, det är hans liv och hur mycket du än vill så kan du inte hjälpa honom.
Han måste vakna själv, och inse att han behöver hjälp.
Du måste fokusera på ditt eget mående. Att du skriver av dig här är en bra början och jag rekommenderar varmt att besöka Al-anon.
Där finns andra i samma/liknande situation och du får hjälp med att hantera och bearbeta dina känslor.

Styrkekram

Onekligen en berg och dalbana ja. Fredagskväll ensam... var är den där sköna känslan av sinnesro jag trodde skulle infinna sig? Var är lugnet inombords?
Känner mig så ångestladdad och känner en oändlig sorg och saknad... Det är så tomt.
Tänker på allt det fina vi hade... men så läser jag dina ord Mrs_Mary och...bra! Får mig att minnas även det dåliga.
Och anledningen till att jag sitter här är ju att jag inte orkade med livet i den form det var, med lögner och svek. Och oro och ångest.
Får väl sparka mig i rumpan. Bara jag som kan forma mitt liv nu. Har gjort som du Blåögd och packat hans saker och ställt ut i förrådet, men jäklar vad det gör ont... Sörjer vad som kunde varit.

Vad duktig du är som anmälde intresse på lägenheten!!!!!!!! Superstarkt gjort. Ge dig själv en klapp på axeln.
Även om du tvekar nu så är det ju ibte imorgon su ska flytta. Han hinner bevisa många gånger innan flyttlasset går att du tar rätt beslut.
Men jag förstår precis velandet. Det är svårt när det emellanåt är bra.
Det är ett starkt första steg att ta!!
Hoppas du får en lugn helg nu.
Kram.

Ojoj!!!!
Nu har jag intresseanmält mig till den större av lägenheterna, puh!
Känner lite panik, ångest å rädsla nu blandat med frihetskänsla och lättnad. Hur kan man vara så skruvad med alla blandade känslor på samma gång?!?!?
Vågar jag ta steget fullt ut? Vet inte det ännu. Men man vet ju vad man har att vänta i det nuvarande livet med sambon. Han varken vill eller kan ändra sina alkoholvanor. Han är ju elak, nedlåtande å vidrig mot mig. Jag är ingen ängel, kan vara precis lika dum som han emellanåt. Men jag står för att jag kan göra fel, ber om förlåtelse när jag gått för långt..något han Aldrig har eller kommer att göra. Livet med honom blir inte bättre, snarare tvärtom. Fast visst har vi bra stunder, skrattar å har riktigt roligt ihop oxå. Men mitt mående blir inte bättre av det, fyllorna å konsekvenserna förstör allt.
Just nu råder kaos i mitt huvud!!!!
Oj, så svårt det ska vara att tänka på sig själv. Försöker slå bort tankarna att jag kommer sakna honom, känna mig ensam mm.
Vet ju innerst inne att jag måste ta mig igenom en separation, bli fri från honom. Han är en bromskloss som hindrar mig att leva det liv som är Mitt..
Ok, lugna dig nu, tänker jag, det är Inte idag jag ska flytta, ta en dag i taget.
Å vad jag svamlar hit å dit, men det hjälper att skriva av sig.
Antar att dessa blandade känslor hör till medberoende biten. Har ju separerat förut utan att vara så velig, vet ju att det jobbiga går över.
Så...skärpning nu**
Kram kram

Visst är det knäppt egentligen? Att vi som medberoende letar efter en anledning att lämna, när vi egentligen samlat på oss flera tusen redan..
Det är precis som om vi inför oss själva behöver rättfärdga att vi fått nog..
Ja, jag gjorde likadant! Mannens suparorgie, efter de två boxar som inhandlats trots min stora tvekan, var där jag drog strecket! (efter att ha uttalat mitt ultimatum)
Kanske var det för att sätta någon sorts eftertryck på mina ord och mitt belut (som möttes av ett hånskratt och ett "och vart ska du ta vägen då"?)
Lite som att slita av sig handsken och slå den i ansiktet på "fienden"..?
Jag visste ju redan inom mig, när han köpt dem hur det skulle sluta.. Det hela var ju bara en tidsfråga..
Bra att du inte förlorade humöret utan höll dig kall i alla fall!
Du behöver inga fler ursäkter, för inuti dig själv har du egentligen redan bestämt dig!
kram / e

God morgon hevvi!
Skönt att du fått någon att prata med! En sepatation, oavsett anldening, känns, även om det inte finns missbruksproblem.
Jag förstår att du har det dubbelt jobbigt.. Och jag hoppas att du kan få lite lugn i själen, när du fått lite mer stöd.
Det är inte dig det är fel på! Oavsett vad din fd, säger eller hittar på! Henne kan du inte få nykter, för det är något som hör till HENNES inre person och ansvar! Och den som är beroende försöker oftast på alla sätt, skylla det på yttre faktorer och personer.
Deras sätt att tänka är så förvridet i den alkoholkidnappade hjärnan, att det är svårt för oss att förstå, utan ibland får man bara acceptera att man varken förstår eller kan göra mer än man redan gjort!
Min fd, förstod visserligen att det var fel att köra bil alkoholpåverkad, men kunde inte sätta det i samband med sina egna alkoholproblem (eftersom han inte ansåg sig ha några..)
Utan skyllde på yttre omständigheter.. Om bara inte någon ringt och "satt dit honom". Om ingen hade ringt och "tjatat" att han var tvungen att komma över.. Om han bara inte hade kört för fort.. Ja precis ALLT, utom att han drack alldeles för mycket på ett osunt sätt!
Fortsätt gärna att skriva av dig här och starta gärna en egen tråd, så är vi fler som kanske kan stötta dig!
kram / e

Ni har alla helt rätt! I dagens bostadsbrist är det ju så svårt att hitta boende å jag har ju varit på väg ifrån honom länge nu. Att vara särbo är inget alternativ för mig, vet att jag skulle må sämre då. Så det är allt eller inget som gäller.
Tänkte igår kväll att helgen som kommer blir avgörande. Men jag vet ju redan hur det blir. Ärende till garaget direkt efter jobbet, som inte ska ta så lång tid, farsan kommer dit å sen hinkas det friskt. Det lilla "ärendet" blir en helkväll!!!
Igår drack han bara 2 öl ? vi hade en diskussion ang min sons trasiga mobil och han var väldigt nedlåtande om både sonen å hans far. Jag sa till honom då att det där är en sak mellan sonen å hans far som varken du eller jag ska lägga oss i, de får sköta sina affärer själva. Då, helt plötsligt blir han skitarg på mig, skriker att jag försvarar sonens pappa, skriker att jag kan flytta dit å skaffa fler barn!!!!!! Och en massa mer nervärderande otrevligheter, om vilken dålig mamma jag är å mycket mer, usch!
Det bara kokade i mig men jag hejdade mig innan jag sa något. Bad honom helt lugnt att lyssna på sig själv å tänka efter om det var rimligt sagt. Sa att jag inte tycker det är ok, att han borde be om ursäkt, men NEJ!!! Det gör han Aldrig... Blev en väldigt tyst obekväm middag. Efteråt så slätas det bara över genom att låtsas att inget har hänt, såååå sjukt. En normal människa varken säger eller beter sig så.
Hans sätt igår, nykter, fick mig att tänka till ordentligt. Skrämmande att han anser att han har all rätt i världen att säga vad han vill när han är arg/upprörd å sen inte ta nåt ansvar alls över det. Jag kommer bara närmare lägenheten i såna lägen.
Kram kram ?

känner alltför väl igen det du beskriver. Undvikandet, bortförklaringarna (troligen) och lögnerna. Lita på din magkänsla att något inte stämmer. Håll fast vid hur du vill ha det i ditt liv! Läs i andra trådar här och även på missbrukarnas sidor, där har jag fått insikt och förståelse om den kamp de för. Fortsätt skriva dina tankar och erfarenheter så kan du du följa din egen resa. / mt

precis hur virrig och svamlig som helst! Vi vet hur det är. Det där skedet med att kontrollera flaskor, burkar och boxar har vi alla (tror jag) gått igenom.... och 'tänk om jag sett fel och anklagar fel....' Det var när jag började läsa här som jag förstod att fler än jag vägt vinboxar på hushållsvågen ? Jag minns den där blandade känslan av förtvivlan över att det minskat (beviset fanns ju) och triumfen över att magkänslan stämde. Och förvirringen när han nekade.... tills jag slutade fråga. En av mina tidiga lärdomar här var att lita på min magkänsla.
Vill ge dig all kraft att hålla tyst och hålla lugnet. Skriv här istället om det bara är möjligt. Lögn och förnekelse hör till det alkoholistiska beteendet, det kan verka obegripligt men så är det. Att kontrollera och försöka samtala vettigt om smygsupandet leder exakt till det du skriver, man tror att man är eller håller på att bli galen!
Håll fokus på ditt nya hem, porslinet och kastrullerna! Och.... oron över barnen finns alltid men det kommer att ordna sig det också!
/ mt

hej o tack för goda råd o tankar!!
har bra läkare, och han har ordnat så jag får prata med en psykolog i ämnet, och är nu fortsatt sjukskriven i 3 månader!!!
har även pratat med en dam i Al-Anon och fått lite nummer och ställen jag kan ringa till och vi pratade ganska länge o hon tycker som du !
jag förstår ju att jag måste släppa henne i allt, men svårt när huset är kvar och skall säljas när sanering o huset är lagat!!!!! och det tar mellan 3-5 månader!!! har även fått medicin så jag kan sova bättre o slippa tänka!!!
min syster vet mycket om det här hon har själv varit om detta, så klart att systrar hjälper varandra!!!!!!
god natt o tack för att du stöttar på vägen!! ta hand om dig och det du har på axlarna!!! vi kämpar

Nu blir det ett väldigt sent svar, jag har inte riktigt orkat vara inne här. Men jag är väldigt tacksam över att ni svarar, det gör att allt känns lite enklare.

Samtalet gick bra och vi hade flera veckor som var jättemysiga då vi bara satt hemma varje fredag, kollade på TV och drack läsk. Julen gick okej också. Men nu senaste veckan har han velat vara själv, stannat hemma från jobbet och säger att han är sjuk och har feber. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har frågat flera gånger om han har druckit och han säger nej. Samtidigt så vet jag inte om jag kan lita på det. Han låter inte sjuk, ibland tycker jag att han har låtit full när vi pratat i telefon. Men han säger att han bara mår dåligt både fysiskt och psykiskt och vill vara ensam. Min magkänsla säger annat. Känner mig hemsk som inte kan lita på honom när han säger att han inte har druckit. Samtidigt som han har ljugit om det tidigare. Han säger att han förstår mig men blir ändå arg och kränkt när jag frågar.

Hoppas du kan behålla lugnet tills du kommer iväg!
Om din magkänsla säger att han har druckit så HAR han druckit! Min "alkis" kunde stå och blåneka/ljuga fast han var full som en kastrull!
Det enda som händer, är att de hittar "fiffigare" ställen att gömma sin alkohol på..
Inrikta dig på DIG och barnen.. Fyll tankarna med flytt, fast i positiv bemärkelse även om det känns svårt..
Kram! / e

Hallå där Jeesie! Du är välkommen att titta in när du vill <3
Jag kopierar in dina frågor och numrerar dom så får vi se..

1. Är jag så jäkla vilsen igen?!?!
2. Medberoende fortfarande ?!?!
3. Blåst ?!?!
4. Taskig ?!?!
Tacksam för lite samtal här igen och som ni vet...
"Raka rör" är bäst !
Kram på er!
En fråga till..
5. Är man jävlig om man inte hjälper sin man med stöttning av sitt missbruk när man känner att han sj inte gå helhjärtat in?

1. Japp liten vilsen.. men det hör till.. Ingen fara med det, du är snart på banan igen!
2. Japp i allra högsta grad! Det är inget som man lämnar på en kafferast.. Och föresten så är det inget du "ÄR", Utan det är ett beteendemönster som du skaffat dig för att skydda dig själv från din karls drickande/alkoholvanor!
Och det bästa med det är att det går att ändra på, fast man får jobba med det, för det dyker upp nya bitar, speciellt om man är trött och stressad (då gör man som man "alltid har gjort" och får samma resultat som man alltid har fått..
3. Blåst.. Nej absolut inte om du inte står med fönen i hand!
4. Taskig..? nej det tror jag inte snarare åt andra hållet!
Råd! Spar alla de taskiga sms:en, Och visa dem för de personer (typ soc, kurator, vänner du kan lita på etc) som du träffar.. Säg åt honom (när han är nykter! att det räknas som psykisk misshandel och att du tänker anmäla honom om han inte slutar upp med de här dumheterna!
Om han då har någonting kvar bakom pannbenet, så bör han stänga av sin telefon när han dricker! (säg det åt honom) Annars ligger han väldigt pyrt till!
5. Nej, du är inte det minsta djävlig, för han MÅSTE göra det jobbet själv! Du HAR stöttat honom med det du kan.. mer kan du inte göra!
Ta nu och gaska upp dig hjärtat.. Det är bara hans sätt att försöka få ny kontroll över dig. Och det behöver du inte alls tillåta.. Det är ju han som inte har fattat!
Styrkekram / e