Senaste kommentarerna i forumet

Oj, förlåt, jag läste slarvigt, ser ju nu att du fick ut honom :)
Grattis!
Se till att släppa bitterheten också, var GLAD att det är över!
Kram

Hej Blåögd,

Jag, jag lider med dig och tackar gudarna för att jag har en egen lägenhet...
Han har det också, dessutom en mycket större än min på en mycket "bättre" adress! Men det var väl bekvämare hos mig, rent o fräscht, för jag vägrar att ha oreda o smuts i mitt hem!

Han är otroligt stolt och har en storslagen självbild; tror att kvinnorna står på rad och väntar!
Och det finns det kanske några som gör, tills de också ser sanningen / klarar av / vill leva på det sättet.
Jag är GLAD att jag klivit av tåget och NJUTER nu av mitt lugna, fräscha liv. :)
Såklart saknar jag hans varma, fina kropp och den han är utan alkoholindränkt hjärna, men jag har bestämt mig, VET att jag inte kan/får tro på något mirakel.
Jag hann heller aldrig utveckla jättestarka känslor för honom, så det är inte så jobbigt.
Hur länge har du varit i ditt?

Jag var nära att sista dagen höra av mig till hans ex eller hans föräldrar för att på något sätt få hjälp... Men gjorde det aldrig, han skulle totalflippa om jag gjorde det.
Men undrar ju såklart om det var lika i hans förra förhållande, det måste det väl ha varit, ett sådant beroende tar väl en viss tid att utveckla...?

Tänker på hur länge hon måste kämpat och vad tufft hon haft det...
Och OJ vad han har snackat skit om henne, konstant... tills nu, den sista dagen. Då var han förmodligen ännu kär i henne och ångrade att han lämnat världens vackraste kvinna... ;)

Jag försöker att inte bry mig om ev andra kvinnor, tänker att jag kan inte göra något åt det och att det är en del av sjukdomen.

Men din då, han måste väl ha någon anhörig som tillfälligt kan ge tak över huvudet? Har du någon sådan kontakt?
Du måste få ut honom!
Kram

Ja, jag hoppas att det blir bra för dig!
Du behöver ju ändå leva ett eget liv, vare sig det är med eller utan henne.
Ofta tror jag att vi har svårt att släppa taget, för att vi inte ser själva att vi lever vårt liv sas genom en annan person. (det ger ju en viss energi)
Jag kan inte berätta några detaljer om det här "traumat" (det finns egentligen flera) Då det skulle kunna vara personer som känner igen vissa detaljer.
Och det är ju inte han som befinner sig på forumet utan jag (för mig är integritet viktigt!)
Skönt att du får hjälp med terapi, för det brukar vara svårt! Önskar att fler anhöriga skulle kunna få någon form av stöd för tyvärr är den i många kommuner nästintill obefintlig.
Ha det gott och tack för att du delar med dig / e

Det är viktigt att förstå begreppet trauma och PTSD.
Det används ibland lite slarvigt.

Det finns även bra beskrivet på https://dininsida.se/psykoterapi/li-lifespan-integration/

Efter att jag bl.a. läst boken Trauma and recover av Judith Lewis Herman, så kan jag lite förstå hur svårt det blir att överhuvudtaget förstå och vilja söka hjälp. Min tjej dricker konstant lite grann och around the clock. Rädslan är imminent och när som helst kan en situation till delar påminna om situationen vid våldtäkten. Det blir otroligt svårt att klara vardagen och alkoholen blir en absolut förutsättning för att klara vardagen.

Jag tror att PTSD är ett litet speciellt monster i sig. Jag är lite rookie på detta med alkoholproblematik och behandlingsmetoder men tänker att om man får en alkoholist att inse att hen lider av PTSD, så kanske hen kan se det mer som en konsekvens av en händelse. Ansvaret ligger där och alkohol är en direkt konsekvens av traumat.

Vet inte om jag är ute och cyklar men det kanske är lättare att få en person att gå med på tre sessioner traumabehandling som inte är kopplat till missbruket. Resultatet ger en markant skillnad och personen får hopp och blir motiverad till vidare vård.
Det är en tanke.
Jag kanske har helt fel?

Hur som helst så är min numera exflickvän i behandling för sitt trauma.
Jag jobbar på med min medberoendeproblematik och har just få veta att jag kommit med i ett program arrangerat av Landstinget :-)
Allt kanske blir bra till slut :-)

och accepterandet att vi är maktlösa inför alkoholen har jag jätteproblem med. Även en sorg börjar kännas mer påtaglig. Nu iväg på alanon så brukar ett visst lugn komma. Önskar er alla lugn i själen och trevlig kväll!

inte upp om nytt boende. Har du satt upp lappar, kontaktat privata hyresvärdar, annonserat i tidningen? Hejjar på dig att du ska ta dig därifrån innan du blir för trasig! För det är en pers även när man blir själv och då behöver du din styrka. Många kramar till dig!!!!

att det är jobbigt när de inte flyttar ut ordentligt, har det likadant fast han är borta för ca 2 månader sedan. Det jag gjort är packat allt och ställt i ett förråd och försöker att inte lägga energi på ilskan att prylarna inte tas bort. Har han sin adress hos dig så kan man ta kontakt m skattemyndigheten så folkbokföringen ändras.

Mitt tips är att fokusera på en minnesbild eller en händelse som hände när det var som värst, så fort jag börjar tvivla. För det är så lätt att tappa fokus. Kram!

Vad skönt att höra att du kan koppla av mitt i det svåra!
Konflikträdda är vi nog lite till mans(och kvinns) även om en del döljer det bakom en fasad av aggressivitet..
Den som är beroende är ju ofta "känslomänniska" och både bedövar och förstärker sina känslor med alkohol..
Jag läste nyss "Berras" fina betraktelse i en annan av forumdelarna och den säger mycket..
Realistiskt sett, så kommer det ändå att vara lite av en berg och dalbana, men det brukar det vara även när ingen alkohol är inblandad.
Jag önskar dig stort Lycka till i den här processen!
kram / e

Ja, visst är livet en berg och dalbana.. Djupa andetag och spänn fast säkerhetsbältet, så du inte tappar ditt mål ur sikte :-)
Du har goda chanser att klara det här också!
Se bara vad du gått igenom hittills? Och här är du, egentligen fast besluten att lyckas..
Ja på "elitnivå" gör det ont många gånger.. Liksom det gör ont att föda barn.. Likväl tycker vi ändå att det var mödan värt, när vi står där på andra sidan!
Gå ut och andas och bryt ner ditt "arbete" i små steg!
Skaffa sopsäckar och plocka ner allt "löst" som tillhör honom, så du slipper ha det flyta runt. Ställ det i förrådet om du kan!
Ja, han tror fortfarande att bara du "lugnat ner dig" så kan han komma tillbaks.. (kanske förväntar han sig tom att du ska tigga och be honom att återvända?)

Och JA, det lägger sig så småningom! Glöm inte djupandas och ta en promenad.. Var snäll mor dig själv!

Stor påse styrkekramar! / e

Eftersom jag har en altruistisk inställning till livet så tror jag att händer av en anledning!
Det kan ju faktiskt vara så att hon behövde den här "smällen" för att på allvar ta till sig att hon behövde hjälp? Det har varit någonting som har varit alldeles för smärtsamt för henne att hantera i "nyktert" tillstånd. Det har gjort för ont helt enkelt.
Även om du i nuläget tycker att din smärta är större eftersom hon ännu inte har förmågan att känslomässigt inse att det här kanske var den enda vägen för henne...
Min alkoholist har också ett trauma i ryggsäcken och trots att han på sitt sätt ät medveten om att det finns post traumatisk stress, så vägrar han att söka hjälp!
Han fortsätter att hantera det med hjälp av alkohol! Detta trots att han supit bort flera förhållanden och två äktenskap. Han står inte ut med tanken på att kanske bli tvungen att släppa flaskan..
Tyvärr gör alkoholen, att hans tankar kring saker som hänt, också förstoras och förvrids. När han är nykter, kan han mycket väl förstå, men så fort han tagit ett glas, så tar alkoholen över.
Många är vi som försökt förmå honom att söka hjälp, men ingen har lyckats vilket är oerhört tragiskt! Det har slutat med att han själv sagt upp bekantskapen och brutit med delar av släkten.
Och jag brukar säga, att det finns en historia bakom varje människa, alkoholist eller ej!
Tyvärr krävs nykterhet eller i varje fall mer måttligt intag om eventuell terapi ska vara möjlig i många fall.
För i berusat tillstånd, tror jag inte att någon KBT i världen hjälper, eftersom tankarna rusar runt såpass att det är det sista alkoholisten tänker på..
I hans fall erkänner han inte att han ens har alkoholproblem och kommer troligen att dö som alkoholist.
Så se det som så, att du i alla fall har räddat livet på en medmänniska! Och ibland får vi inte tacksamhet vi förväntar oss i gengäld..
Och jag tror inte att hon ens kunnat inse tidigare att hennes alkoholintag hade med hennes PTSD att göra. Vi som är anhöriga/medberoende letar ofta förklaringar och frågar dessa "om", för att lindra vår egen smärta. Vi vill försäkra oss om att VI gjort allt vi kunnat.
Nej, som läget är, så hade ingenting kunnat förändras, eftersom vi inte kan gå tillbaks och få saker ogjorda hur mycket vi än ältar.. Så jag föreslår att du sörjer, det som inte blev, men att du istället blickar framåt i ditt eget liv.
Det kan istället lika gärna ha varit så, att om hon fått insikten tidigare, så hade ni kanske aldrig träffats? Hennes liv kanske hade sett så annorlunda ut att era vägar överhuvudtaget inte hade korsats?
Det är ju inte hennes liv du ska leva, utan ditt eget.
Tack för länken, alltid intressant med nya lärdomar/tankar
kram / e

,,, i form av en riktig störtdykning. Men långt ifrån landat.
Tack för uppmuntrande läsning Stina och Etanolen. Hoppas att tiden gör sitt så jag kan känna vad ni känner.
Jag trodde ändå att jag skulle känna mig lite handlingskraftig när jag kom hem. Men är helt apatisk och blir helt slut minsta lilla jag gör.
Hans "flytt" bestod av att han tagit med sig lite kläder.... allt annat är kvar. Han ska hämta resten "senare".
Smutsigt och rörigt överallt.
Inser att detta blr en lång och smärtsam process.
Han skickar sina fina små sms och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Försöker krampaktigt hålla fast vid det som inte fungerade och hur illa jag tog åt mig av hans drickande. Men det är minsann inte lätt.
Har mått så dåligt med panikattacker, hjärtklappning och ständig ångest.
Hoppas innerligt att detta lägger sig så småningom nu.

Kram på er mina kämpande medsystrar.

Vi kunde sätta oss ner och ha ett bra samtal igår om det praktiska, börja göra en plan för att sälja huset mm. Hade messat på hemvägen om att jag ville att vi skulle sätta oss ner. Och han avbokade faktiskt sina kvällsplaner!

När jag kom hem såg jag det fulla vinglaset och kände tveksamheten. Men det var uppenbart det första och det blev inte heller mer. Inte ens efter att vi pratat och jag hade trott att han skulle "behöva slappna av lite och tänka på annat". Han var klar i huvudet och vi kunde prata som vuxna människor.

Vi är ju överens om uppbrottet, även om det så klart är en pina att gå igenom. Men det känns skönt om han kan hålla ihop så pass att vi kan lösa det praktiska. Ni vet ju själva hur ofta man blir besviken och planer grusas i sista stund när man lever i en missbruksrelation. Det hjälper ju inte direkt till att han är konflikträdd, då blir spriten lätt en utväg. Men jag behöver ljusglimtar i vardagen. Igår var en, när det kändes att det här (skilsmässan) klarar vi av. Ikväll ska jag ut på afterwork med kollegor. Då ska jag tänka på annat.

Varför kan jag inte sudda inlägg som hamnat dubbelt?

Och jag har insett allvaret. Så jag tror att jag kan orka hålla i nu. Tack för ert stöd! ?

Inte ett ord om alkohol i helgen. Skönt! Det kommer väl så småningom, men den dagen den sorgen. Och då kommer jag att vara beredd!

Har läst på en del nu och tydligen är korrelationen mellan alkoholism och obehandlade trauman där posttraumatisk stressyndrom(PTSD) ingår, såsom vid sexuella övergrepp är skyhög.
Förstod inte detta då jag "outade" henne. Det är t.o.m. så ibland, att man är behandlar traumat under fortsatt alkoholbruk för det är i princip är omöjligt för alkoholisten att sluta dricka. Maria Capio behandlar man PTSD och alkoholmissbruk samtidigt. Det finns inga krav att patienten ska vara helnykter utan kan ha ett visst kontrollerat drickande. Lite off topic här i tråden kanske men intressant.

Har på ett sätt bett om ursäkt till min kvinna att jag drog in hennes barn. Vid tidpunkten då det skedde så var det det ända alternativet för mig.
Hade jag förstått att PTSD antagligen är en stor rot till det onda hos henne, så kanske en traumabehandling hade fått henne på rätt spår. Hon hade nog kanske varit mottaglig för detta. Nu blev det som det blev men det goda i historien är att hon verkar ha fått en bra terapeut som hon tror mycket på.
Priset för mig just nu är att jag gjort något oförlåtligt i hennes ögon och för mig är det nog bara att släppa det här och gå vidare i livet.
Vi har båda kommit överens om att helt bryta kontakten med varandra på obestämd tid. Tänker att hon får höra av sig ifall hon behöver det och kanske insett att det var för hennes eget bästa som jag gjorde som jag gjorde.

Kanske hade saker kunnat vara annorlunda, ifall min insikt, om hennes fall av trolig PTSD inducerad alkoholism kommit tidigare?

Känns rätt tufft nu men jag har någonstans gjort en bra sak och livet får gå vidare.
Tack för alla fina kommentarer <3

Bifogar länk om alkoholism och traumabehandling ifall nån skulle vara intresserad :-)

http://www.psykologforbundet.se/Documents/Psykologtidningen/Forskningsa…

Jag tycker att ni är imponerande i detta både du och hon. Du för att du verkligen tog tag i det och inte backade undan. Och hon för att hon faktiskt säger att det var bra att du kontaktade hennes vänner.
Just det där med barnen är problematiskt på flera sätt. Som förälder vill man skydda barnen och när du drar in dem och på sätt och vis gör dem ansvariga så är det svårt att acceptera. Jag kan förstå varför du gjorde det och tror egentligen att det har en positiv effekt, men om du ska få en chans att lappa ihop det ni hade, så be om ursäkt för att du drog in barnen. Spelar ingen roll att det var hon som såg sig nödgad att berätta bakgrunden. Det viktiga i det här är ju inte att ha rätt utan att få relationen att fungera och då är en extra ursäkt aldrig fel. Och med tanke på hur mogna ni ändå verkar vara båda två, så vore det ju synd om det blir oåterkalleligt för att det saknas en ursäkt. Hoppas det ordnar sig.

Och du har ett val till!
Om du absolut inte vill lämna honom, så får du acceptera situationen som den är!
Ta en förhandling med dig själv, hur vill du att ditt liv ser ut om 5 år om 2 år när han fortfarande dricker?
DU kan ALDRIG få honom nykter!

Jag undrar vems liv lever du egentligen?
Lever du det liv du vill?
Om han hotar med självmord, så är det bästa att ta kontakt med sjukvården (medan han är nykter) Tyvärr tar de inte emot folk när de är onyktra..
Och du ser ju själv att du blivit en känslomässig gisslan..
Jodå mitt ex hotade också att ta livet av sig.. Och han lever än..
Fråga då, om det är lyckat att använda sig av känslomässig utpressning för att få som man vill? Det är ju faktiskt en form av psykisk misshandel du utsätter dig för!
Han har ett personligt ansvar att söka vård, vare sig det är för sin alkoholism eller för sina andra besvär! Det kan han helt enkelt inte lägga på dig!
Alkohol ökar förresten all ångest på slutet, så även om den varit ångestdämpande så får den med tiden motsatt effekt!
Att blanda medicin och alkohol brukar aldrig vara lyckat. Speciellt inte om han skulle ha antidepressiva, för de förlorar ofta sin verkan om de tas med alkohol..
Du har inget ansvar i att han förstör sitt liv så låt dig inte dras med!
En del går under och det är oerhört tragiskt! Att två går under för att en är sjuk och ändå inte tar emot behandling utan tvingar den andre genom manipulation och känslomässig utpressning att stanna kvar är katastrof!
Överlämna honom till vården! Gör en orosanmälan till socialen att han både dricker och är suicidbenägen, innan du själv blir utbränd!
kram /e

Puh.. så kan det gå när inte haspen är på ;-)
Jodå, jag ser ditt svar och tackar för det :-D Och för dagens skratt, när jag framför mig ser "charmören" gratisätaren som trodde han fångat ett lätt byte och helt plötsligt upptäcker en RIKTIG kvinna, som vet vad hon vill! Hoppas att det gör ont någon mer stans än i stoltheten på honom!
kram/ e

Nja... bevekelsegrund? När vi träffades var han helt öppen med sin diagnos men skönmålade samtidigt sin situation och underdrev sitt missbruk. Ja jag har varit nykter nu i si och så många år, om jag dricker nu så kan jag hantera alkoholen mm. Naiv som jag var (utan någon tidigare erfarenhet av missbruk) så sa jag; jaha, vad bra! Men redan efter ett antal veckor så insåg jag att det var på allvar, att han inte bara var "någon glad festprisse". Men... då var jag fast, kär och galen. Sedan, som sagt så fick han sina perioder men skötte dem ganska snyggt: höll kontakten med sin arbetsgivare, höll stenhårt på att han själv skulle anskaffa sin alkohol (hade jag lämnat lite vin i hans kyl då, så skulle han aldrig rört den), åt vettig mat, tog promenader emellanåt, skötte sitt hem minutiöst mm. Jag behövde mycket sällan "ta hand om honom". Så min medberoenderoll var minimal. Men något har hänt. Kanske känner han sig för trygg i förvissningen om att jag ska stanna hos honom, kanske är det något rent biologiskt som gör att han tål alkoholen sämre nu. Eller kanske är hans längtan efter att få dricka för stark. Han orkar helt enkelt inte kämpa emot. Till saken hör att han har en medfödd neurologisk sjukdom som plågar honom och även påverkar psykiskt, med oro. Alkoholen har varit hans sätt att självmedicinera, få lite ro. Stesolid som hjälper mot hans darrningar får han naturligtvis inte. Ett moment 22. Och jag då? Ja har tänkt på att lämna många gånger men när han är nykter, så är han fantastisk (och nej det är inte bara jag som säger det), omtänksam, huslig, rolig, generös, sexig... När han dricker och ångesten kommer på tredje dagen så kan jag inte lämna honom, risken för självmord finns. Han försökte för cirka 10 år sedan (innan vi träffades alltså). Ja jag vet, en form av gisslansituation. Han är förresten nykter igen nu. Men han ekonomi är i ruiner, arbetsgivaren har tagit emot honom på nåder, hans skakningar är värre och långvarigare än tidigare och mitt förtroende för honom är svagt. Känner nog egentligen att jag skulle vilja ha en paus men han är så svag och tunnhudad just nu.

Hej etanoldrift,
Tack för ditt svar :)

Han är nu ute ur mitt liv, och framför allt, tack o lov, ute ur min bostad...
Innan han stormade ut och och gjorde sitt bästa för att slå sönder dörren så var han noga med att tala om hur mycket jag kommer att ångra mig, att jag är patetisk, att han ångrar att han lämnade sitt ex för min skull, då han ju fortfarande egentligen är kär i henne, att jag varit otrogen, att jag tror att jag är bättre än vad jag är osv, osv...

OCH DET ÄR SÅ SKÖNT :D
Ju mer skit som kommer ur hans mun, desto mer äcklad och avtänd blir jag, lycklig över att slippa honom!

Jag dras inte till den typen av män! Har varit gift i 18 år med en lugn, trygg, stabil man. Vi skildes i höstas och han jag berättar om nu bara dök upp i mitt liv... Jag var aldrig ens jättekär, tyckte bara han var kul o gullig, ville ta det lite lugnt och trodde att han också ville det, då han dessutom är yngre än jag. Tror inte att vi skulle blivit så långvariga även om han inte haft sjukdomen, men det är ju svårt att säga vad som är han och vad som är alkoholens effekter...

Ja, nu ska jag bädda rent i sängen och bara NJUTA av min frihet! Och imorgon ska jag boka gyntid, tvivlar på att jag varit den enda under "vår" tid...

Vill passa på att tipsa om två bra böcker som jag lånade på biblioteket:
"Om du verkligen älskade mig" av Joyce och James Ditzler och "Botten upp" av Lena Holfve.
Dessa gav mig många insikter och styrka att tänka "rätt".

Kramar till er alla som kämpar!

Hej och välkommen lizzbet!
Ja, för det första, så så måste jag tyvärr säga att du förlorat rond 1, genom att låta honom flytta in igen (efter att ha kastat ur honom!)
Ja alkoholister är oftast oerhört trevliga, charmiga, "belevade" och lite "spännande" när man träffar dem (de har i regel inga svårigheter att få nya partners eftersom de upplevs som lite "häftiga", rebeller, regelbrytare och det händer saker hela tiden runt dem)
Råd nummer 1. Kasta ut honom igen! (JA, jag menar allvar!) Om han menar allvar så ska han själv ta emot behandling/ sluta dricka) DU kan inte göra honom nykter.. möjligen underhålla honom under hans dryckesperioder..
råd2. Ta ett allvarligt samtal med honom när han är nykter! (men tro inte allt han säger i form av "löften" utan kräv bevis!
Råd 3. leta rätt på en trevlig NYKTER karl istället, som inte har alkoholproblem!

Har du funderat på vad det är som gör att du dras till just den här typen av män? Vill du ha "fart och fläkt" i livet? Lite "fest"...
En varning, är att de gärna hittar på små romantiska upptåg, resor etc, som sedan "flickvännen" får betala eftersom de hamnat i en "tillfällig" knipa.. (därför är det också vanligt att de är bostadslösa lite titt som tätt och letar efter en ny snygging att bo hos..)

När jag läser det du skriver så lyser alla varningslampor och varningsklockorna ringer för fullt!
Japp det är hundratuseb gånger bättre att du tar en hjärtesorg NU, än att du sitter där om ett år eller två och undrar hur i hela friden du kunde hamna i smeten!
Ett litet lästips som jag hoppas att du följer! Katerina Janouch bok "Anhörig" Låna den på bibloteket om du inte vill köpa den (tror den kanske finns som ljudbok också) Och LÄS!
Var rädd om dig! Vi är många varnande exempel här och även om vi gillar nykomlingar så vill vi inte ha dig här som medberoende!
Till sist, Du kan inte hjälpa honom vare sig genom att boka tider eller föreslå AA- möten, om han inte själv är medveten om sin problematik!
Att han försöker dölja sitt drickande för dig, är ett av de allvarligaste varningstecknen på att det gått ganska långt!
kram /e

Så skönt att läsa alla era erfarenheter... Men tragiskt och hemskt förstås, man önskar ju ingen att behöva leva på det sättet :(

Jag träffade min alkis för bara tre månader sedan... Kände från början att något inte stämde, men fattade inte förrän efter några veckor exakt vad det var. Nu vet jag, med säkerhet.
Han skyltar aldrig med sina flaskor, vet inte hur och vad han dricker, för han gömmer det... Och det skulle aldrig falla mig in att leta, för det gör ju ingen skillnad, och jag vill nog inte se hur mycket det egentligen är :/
Jag har turen att ha egen lägenhet, så det är ju "bara" för mig att kasta ut honom... Gjorde så för bara två veckor sedan, men nu har han "flyttat in" igen.

Så besviken, trodde jag hittat en härlig, charmig, lite excentrisk och annorlunda man. Han har ju många underbara sidor och vi skulle kunna vara ett så bra par, men jag inser att HAN måste själv bestämma sig för vilken väg han vill gå. Jag kommer inte följa honom ner i träsket.
Vill gärna hjälpa honom att ta rätt väg, men hur gör man det?
Går det?

Tack e!
Nej jag ser igenom dessa "lugna" helger numera men ändå skönt mellan dyngfyllorna att man får liiiite vila iaf. Min sambo har aldrig frivilligt varit nykter en enda helg under alla åren vi varit tillsammans. Han ser ingen mening med det å jag ser ingen mening med alkohol. Visst kan jag oxå dricka a men aldrig på samma sätt som honom.
Nu har jag precis kommit hem från gymmet å senare idag ska jag träffa terapeuten, så idag mår jag toppen ? riktigt bra dag!
Kram