Senaste kommentarerna i forumet

För ett år sedan hade jag nog kallat det för en "lugnet före stormen" period.. Jag hoppas att ni har kunnat prata och att han menar allvar..
Leta tecken, gör man med ryggmärgen som medberoende..
Vad du gör, så lita på magkänslan! (den brukar inte ha fel)
Allt gott och en nykter tillvaro önskar dig! Kram / e

Nu har vi det lite lugnare igen. Men det är oxå jobbigt då jag bara går å letar efter tecken på att han druckit. Så fort det blir fredag så börjar jag undra.

Jag förstår din tvekan. Även jag har tvekat.. Men till slut blev det så ohållbart, att jag på något sätt nått en inre gräns!
Först och främst, NEJ, du är INTE knäpp eller för krävande!
Trots att din beroende partner på alla sätt försöker få det att låta som det!

Det verkar som om alla alkoholister är jätteduktiga på att skuldbelägga och skylla på sin omgivning! (men faktum är, att det inte finns någon annan som tvingar dem att sätta flaskan till mun!)
Du behöver inte alls stå ut med hans supande (ens i liten skala! ) För när de väl börjar dricka, så brukar de inte sluta förän allt är tomt..

Jodå min alkoholist gjorde små försök att "dra ner".. Han tyckte att han varit nykter i "evigheter" om han bara druckit lättöl i 4 - 5 dagar..
Han var otroligt förvånad när jag krävde ett halvårs HEL-nykterhet till att börja med.. (för han hade ju inga problem..) Dessutom så räknade han inte "lättöl" eller folköl som "alkohol"..
Det var ju så lite i det, så det var ju nästan alkoholfritt.. Han blev mycket förtrytsam, när jag hade mage att påstå att en 6-pack folkisar (3,5%) var lika mycket som 3 stycken av hans vanliga starköl..
Eller att tio stycken lättöl (2,8:or) var lika mycket som 5 st. vanliga starköl..(även om det tog lite längre tid att få i sig..
En sommarsöndag, kunde han mycket väl hinka sig en back med lättöl, när de hade glasflaskorna kvar.. Då började han i regel redan vid frukost.. Han kunde lätt hälla i sig åtminstone 15 stycken under en dag) Sen klagade han över att han var tvungen att springa och pinka i ett kör..(hur dum får man bli?)
Eftersom jag inte kunde hindra honom från att dricka, så tog jag mig ur situationen istället..
Nej, det var inte så himla lätt, och mycket "skit" fick jag ta.. Men det har helt klart varit värt det (för min del!)

Jag påstår inte att jag tillfrisknat helt från mitt medberoende, men jag mått mycket, mycket bättre nu, mot jag gjorde då!
Men visst blev det några vändor med vad man skulle kunna kalla "lugnare perioder", där man på något sätt hade hopp om en minskning av drickandet.. Det brukade grusas varje gång! Och på slutet märkte jag ju att han både drack mer och att hans humör blev sämre och "nojjorna" fler..

Och han har inte slutat att dricka, utan håller på ungefär som förut, med lite variationer, beroende på hur dålig i magen han är.
Söndagarna är hans lite nyktrare dagar. Det tar han igen på måndagar, då han verkar "dricka ikapp".. (ringer han efter klockan 7 på kvällen så är han i regel klapp kanon.. Och jag avvisar i regel samtalet. Har skyllt att jag går på en kurs som slutar sent. Ingen täckning på mobilen etc..)
Tisdagarna jobbar han på eftermiddagar och då dricker han mer städat eftersom det är jobb på onsdan också.. men sen brukar det bryta loss igen..
Torsdagar och fredagar, ringer han ofta på fyllan eftersom han känner sig ensam..( då har han i regel korkat upp straxt efter 10 på förmiddan..) Och lördagarna tillbringas nog med öl och vin framför TV:n..
I bästa fall somnar han innan han får för sig att ringa runt och fylleprata om sin ångest och ensamhet.. Som han själv genom sitt drickande är orsak till. Säger man nåt om det eller antyder att han måste söka hjälp, så slänger han luren i örat på en.. En eller två dagar efter kan han ringa och låtsas som ingenting har hänt..
Och sedan börjar det om igen..
Men det är trots allt lättare att parera! Jag har kompisar att ringa om jag behöver prata av mig och jag har också lärt mig, att göra mig kvitt olustkänslorna som kommer.. Det är ju HAN som är sjuk och inte fattar!
Och det finns ingenting jag kan göra eller ens behöver göra eftersom han själv motsätter sig någon form av behandling eller hjälp!
Han kan inte längre nå mig eller påverka mig, och långsamt börjar det nog gå upp för honom, att han måste ta ansvaret för sin egen person alldeles på egen hand!
För både jag och hans syskon säger numera, när han beklagar sig, att då får vi avsluta samtalet, eftersom vi redan har gett de råd vi kan och han inte vill höra på dem!
Vi är helt överens om att vi inte är överens.. Och ibland så hinner vi till och med säga ett artigt adjö, innan han slänger på luren ;-)
Men minsta antydan till hot eller andra otrevligheter så skulle jag inte tveka att anmäla honom.. Och där är han nog inte dummare än att han begriper att jag är väldigt bestämd i mina åsikter och gränser. Har jag sagt A, så vet han att jag inte kommer att tveka att säga B heller..

Nej, det är inte värt det!
Tyvärr måste du istället ta avstånd, inte "passa upp", inte handla alkohol eller se till att han äter.. Han är i det stadiet, att hans arbetsgivare borde ställa ultimatum! Och se till att han får vård! (de brukar lyckas bättre än oss medberoende) Arbetsgivaren få nämligen inte ge någon sparken pga kända alkoholproblem, utan måste erbjuda vård (fast om alkoholisten vägrar, så är det i sig en orsak..)
Det enda du kan göra är en orosanmälan till de sociala myndigheterna..
För som jag ser det så befinner han sig i ett sorts slutstadium. Jag vet också att delirium och sånt kan bli både värre och farligare, när de varigt nyktra några dagar, så han behöver definitivt få vård och avgiftning..
För en del vänder det när de kommer till botten, så du måste sluta dämpa fallet! Sluta hålla honom "svävande" över den där magiska gränsen, när allt rasar och bara vård återstår!

Det är det inte.

Med alla känslor. Hur ska man sortera? Blir arg för alla svikna löften, den sorg som kommer upp om ett liv tillsammans och funderingar vad han gör nu trots det är bekräftat att han dricker. Å varför söker han kontakt när han ändå vet att det är nej. Var jag bara nått som var bra att ha när det passade och varför gör han sig själv så illa fast han har insikte men inte viljan. Spelas upp små filmer i huvudet att han ramlar omkring full och trots fyllan mår han inte bra eller så kommer en film när han ligger i fosterställning och kallar ölen för ångest på burk. Eller varför inte nått skådespel där han ler och charmar och allt är kanon. Alla dessa tankar är plågsamma och jag vill ju bli fri och bara ha neutrala känslor för honom. Vill bli hel snabbare orkar inte med att stå i källaren och skotta mer skit. Tog mig ur men kommer jag någon gång bli fri? Har försökt stoppa de destruktiva tankarna och ist hjälpa mig själv men har just nu fastnat. Fan jag jobbar hårt med alanon minst 2ggr/v och jobbar på stegen hemma har min kurator men ände sitter jag i hans våld!

Det är en artikel som berör och ger hopp. Barn är förunderliga. Föräldrar kan vara oerhört sorgliga när de fastnar i missbruk. Barn kan vara starka och kreativa!

... för att du läser, peppar och kommer med goda råd!
Jag är väldigt förvirrad känslomässigt. En mix av kärlek, dåligt samvete, sorg och ilska. Allt på en gång.
Känslomässig utpressning är precis vad det är...
Har flytt hemmet tills han lämnat, orkar inte med mer känslomässiga berg- och dalbanor.
Ena sekunden tycker jag han är finast på jorden för att i nästa inte alls känna igen honom.
Nu är det ju synd om honom eftersom jag ställer till det så här, så nu måste han dricka extra mycket för att dämpa sin ångest.
Fattar jag inte det?!?! Suck....

Min sambo får (precis som din tydligen) också en klart misstänksam och missunsam läggning när han är under alkoholens inflytande. Gud bevare om han inte får stå i centrum, om jag berömmer någon annan för nått bra han/hon har gjort är det genast kritik mot honom, grannfrun och jag är "lesbianer" bara för att vi är hyfsat (eller har varit i mitt fall) handlingskraftiga och inte är rädda för att ta i om det behövs, säger jag att jag tycker att någon av hans kompisar är trevlig är jag genast intresserad av denna kompis. Bara som exempel... Det gäller att tassa på tå, men nu är jag trött på det...

Har gjort ett uppehåll men ska besöka al-anon denna vecka igen för att hitta lite styrka samt läsa dina rader Etanoldrift när jag känner att jag vacklar i mitt beslut...

Stor kram och tack än en gång

Se den är mitt tips! Jag har läst boken / "e"

Låt honom inte lägga ansvaret för sitt mående på dig! Det är hans personliga ansvar..
Jodå, jag vet att alkoholister är experter på att hitta orsaker och syndabockar utanför sig själva..
Min fd har t.ex. tagit på sig stora offerkoftan ute bland folk.. De måste ju förstå, att han dricker, för att jag lämnade honom i allt detta elände, så han inte har råd att "leva ett normalt liv" längre.. Jodå, min fd svägerska (som jag föresten inte alls är osams med, utan fortfarande har kontakt med) blev först förskräckt över bilden han förmedlade av att jag fullkomligt ruinerat honom och tömt huset på allt, så han knappt hade en säng att sova i..
När de sedan oförhappandes hälsade på så visade det sig, att han har betydligt mer kvar av bohag i huset, än det som fanns när jag en gång flyttade in..
Folk har upptäckt att överdrifterna om att jag lagt beslag på hans bil och att han får betala, har också visat sig vara just lögner eller kraftiga överdrifter..
Själv har jag mött förvånade miner, när jag varit på orten och handlat och folk inser at jag inte alls är osams eller intresserad av att prata skit..

Om jag antyder något av detta, så vill min fd, "glömma".. Eller bortförklara och sen ska vi inte "prata mer om det".. för det är ju bara missförstånd och sånt folk hittar på..

Jag ser det som så, att får han tillräckligt med rep så hänger han sig själv.. Jag vägrar att bli indragen i hans påhittade dramer!

Säg du din man, att om man ska tömma, gömma och glömma, så är det inte lönt att "Synda på nåden"! Dvs, tro att förlåtelse är evig och kommer för upprepande av samma misstag!
Förlåta, kan man göra, men det betyder inte att man måste tåla att samma beteende upprepas gång på gång (även om det är nya varianter..)

Ja du Malo..
Enligt en alkoholists sätt att reagera, så är det han gör fullkomligt "normalt".. Har man problem, så dränker man dom i alkohol.. Och försöker också på det sättet ge lite dåligt samvete (kallas känslomässig utpressning) typ: Se här vad du får mig att göra..? Nu är jag ju tvungen att dricka ännu mer..
Det de inte inser, eftersom de sällan inser att det är just alkoholen som är problemet (om de är inbitna "förnekare"..) Min fd, hittar på den ena fantasifulla anledningen efter den andra. Från att han var en "dålig älskare" (ett försök att försöka framhäva sig själv som "hingst") till att jag hade hittat en ny.. Jag hade blivit "religiös".. Jag hade fått psykiska problem, eftersom jag hade grävt ner mig för mycket i en massa "new-age- trams" eller så umgicks jag med fel vänner (ultrafeminister som inte tålde att folk var lyckligt gifta och därför satte en massa griller i huvudet på mig..)osv..
Nu vet jag ju att ingenting av detta är sant! Och ärligt talat, även om folk lyssnar, så tror jag inte att de heller tror att det är sant..

Hur hittar man då tillbaks till sig själv?
Ja, första biten, trots att man mår dåligt, är att förlåta sig själv för att man tillåtit sig själv att bli illa behandlad.. För att man inte tidigare fått upp ögonen eller orkat bryta sig loss eller ställa ultimatum.
Försök hitta någon du kan prata med! (ofta så isolerar vi oss som medberoende) Se om du hittar någon AA-grupp i din närhet! Det finns många som säger att de mår bättre, bara av att få bekräftelse på att de inte är konstiga eller ensamma..

Och glöm inte för ett ögonblick att du varken är ensam eller den enda som kan påverka DITT liv!
Försök hålla fokus på dig (det han gör, säger eller hur han mår är HANS ansvar! Och ingenting du egentligen kan påverka eftersom han måste fatta sina egna beslut!)
Ta en dag i taget, ett litet steg i taget.. Bara genom att ha börjat läsa och skriva här, har du kommit en bit
kram

Man tror verkligen på allt de lovar och ska förändra åtminstone till en början.
Hur skall man förstå att den man älskar och delat sitt liv med bara ljuger och manipulerar.Det enda som är viktigast för dom när alkoholen har fått sitt grepp är att hitta stunder och möjligheter att få dricka.Hellst i sin ensamhet också vilket inte alls är normalt.
Men att det tar så lång tid innan man reagerar.
Magkänslan är så stark,men det är så svårt att lämna och bryta upp.
Särskilt när man har barn också.
Jag trodde många år att jag gjorde rätt när jag inte ville bryta upp för familjens skull,men så fel jag hade.Vad barnen fick utstå särskilt yngsta sonen skulle jag aldrig utsatt honom för om jag vetat hur han skulle må idag och har mått efter allt elände.
Allas upplevelser är ju olika men ändå så fruktansvärt lika att alla i den drickandes närhet får lida oerhört mycket utan att dom ens bryr sig.ALLT kretsar bara runt dom själva.....

Håller på och roddar för fullt med några på jobbet för att se om jag har möjlighet att följa med. Vill egentligen inte för jag ver att jag kommer gråta av frustration. Men känner att jag måste. Förhoppningsvis löser det sig på jobbet.
Ont i magen.

Nu håller jag verkligen alla tummar och tår för att ni ska kunna fortsätta den här vägen!
Det värmer i hjärtat att höra att ditt slit verkar löna sig <3
Ta hand om varandra/ Kram/ etanolen

Hallojsan Bueeyes!
Har haft en fullfartsdag men kikar in lite innan jag kastar mig i bingen..
Jag känner igen det där med "offerkoftan" vad gäller ekonomi.. Min fd är likadan..
först kommer alkohol, sen kommer det andra.. Gud va skäll och gnöl jag fick höra när jag flyttade (trots att det var hans hus och han inte har mycket till lån att tala om, max ett par hundra tusen..)
Jag tvingade honom att gå från hus och hem.. Och bilen skulle han vara tvungen att sälja.. Visserligen sa han upp kanalpaketet och ville egentligen säga upp den fasta telefonen också..
Och jobba extra, fast han blev pensionär (och hade tänkt att han "äntligen skulle få guldkant på tillvaron" efter att ha slitit hela livet..
Men att titta på vart pengarna gick egentligen, ville han inte höra talas om.. Jag pekade småhandlande som tidning och snus, spel på tips och lotto samt alkohol.. Men se det var så liiite, så det blev ju inga summor..?
Han kan inte begripa hur jag med min mycket mindre sjukpension har råd att bo i lägenhet OCH ha en gammal begagnad bil.. (har jag fått bostadsbidrag eller socialbidrag kanske?)
Jodå ett tag så funderade han på om jag trots allt inte flyttat ihop med nån, för ensam klarar man sig ju inte i "fattigsverige"..
Jag har för länge sedan gett upp diskussionerna om ekonomi med honom. Konstaterar bara att hur "fattig" man än anser sig vara, så har rökaren alltid råd med cigaretter och alkoholisten alltid råd med alkohol..
Bra att på något sätt informera läkaren om hans alkoholintag.. När man gjort en gastric bypass, så är man ofta både känsligare för alkohol och har dessutom en ökad risk att bli beroende..
Har en bekant, som tyvärr fick värre alkoholproblem efter sin gbp. Hon var rätt glad i vin innan, men efteråt blev det lite av en katastrof. Hon lever inte längre och det är oklart om det var alkoholen eller andra komplikationer som var orsaken.. (fast hon ångrade inte själva operationen, eftersom den gav henne en rörlighet hon inte haft på många år innan, när hon gick ner från ca 140 till 68..)

Håller tummarna för er och hoppas att han lyssnar på läkaren! (som, om han är seriös, säkert har ett och annat att säga)
kram / e

Det var något som brast i jul, något som varit på väg att brista länge. Klarar inte av attityden längre. 'Det blir som det blir ibland och har frun problem med det så säger jag 'sura miner gagnar ingen, nu blickar vi framåt istället för bakåt''

Han har den attityden nu med. Att det är mitt jobb att 'bli glad igen' och den enda ursäkt jag fått har varit vag och på uppmaning. Nej, här blickar vi alltid bara framåt. Töm och göm och glöm är mottot i vårt äktenskap.

Lite dystra tankar från mig så här på kvällskvisten...

...att du också hittat hit. Betyder mycket att kunna gå in och läsa medsystrars (och bröders också för den delen) livsberättelser. Tycker du har fått jättebra råd här ovan.
Som Etanoldrift säger – Du är inte ensam. Även om det känns så när man är mitt uppe i det.

Förutom att det skiljer en del i ålder :-) på oss så känner jag igen mig mycket i din berättelse.
Ditt mående hänger helt klart ihop med er relation.
Själv halvtidssjukskriven sedan en tid tillbaka. Började må dåligt när alkoholproblemen uppdagades (egentligen tidigare, men förstod inte varför då, mest en känsla av att nånting var "fel"). Har panikångest. Ständigt stresspåslag i kroppen. Kan inte sova.
Även isoleringen känner jag igen. Att man drar sig undan.
Orkar inte sätta på sig ett "happyface" och låtsas att allt är bra när det inte är det.
Chocken man får när man upptäcker att den verklighet man trott man levt i inte stämmer.
Har sagt till min sambo att det vore lättare om han vore en "konsekvent skitstövel" :-) men det är han ju inte.
Precis som du skriver kan han vara min bästa vän. Också.
Har dock efter en väldigt krokig väg bestämt mig för att lämna. Och det gör så förbannat ont.

Vet din sambos syster om hans problem? Du behöver någon att ventilera det hela med, att bära det själv är för tungt.
Bra om du får tid för terapi också.
Och så har du ju oss! :-)
Kram

Så rätt du har innerkaos … känns verkligen som om huvud och hjärta ska explodera!
Även om det är jobbigt att konfrontera, så tror jag att det måste till, om inte annat så för att lätta lite på just trycket. Alla jobbiga tankar som oroar och stressar... Har själv känt mig som en tryckkokare mellan varven.
Tack innertkaos och etanoldrift för era svar. Vilken tröst och hjälp detta forum är!

Jag har till sist fått ur mig att vi ska separera, så till helgen flyttar han ut. Ytterst motvilligt.
Den här sista lilla "vita" lögnen och ginsmuggelförsöket blev droppen.

Får väl säga att han tog beskedet sådär...
Han sjukskrev sig från jobbet och på en vecka har han dragit ner en flaska whiskey, en flaska vodka. lite rom och ett otal flaskor vin.
Jag har tittat på honom när han berusad suttit och kräkt ur sig massa dumheter och då har jag varit såååå fullständigt övertygad om att jag tagit rätt beslut.
Sedan....
Så blir han bräcklig, sårbar och liten. Sen lugn och sansad. Det går att resonera. Och jag ser den man jag blev kär i. Han finns ju!!!
Och så blir jag osäker igen. Tar jag ett beslut jag kommer att ångra resten av livet nu?

Men... försöker krampaktigt hålla fast vid att jag inte VILL leva med den oro och otrygghet det är att leva med någon som dricker och ljuger... men vacklar rejält.
Ger jag efter ännu en gång så känns det som jag sviker mig själv. Har bara tappat i självförtroende och självrespekt för varje gång jag ställt ultimatum men inte orkat/vågat fullfölja...

Men var hittar man orken och kraften?

Bröt ihop en snabbis på jobbet idag. Har helt underbara kollegor!
Har idag pratat med beroendecentrum. Så otroligt fina människor. De tycker att han gärna får runga dem men att det kanske i första hand är bättre med vårdcentralen eftersom han gjort gastric bypass.
Så då ringde jag vc. Varit på hugget idag. Han ska nämligen dit på efterkontroll imorgon. Jag berättade och de sa att de ska be läkaren prata och informera imorgon.

Så när han nu kom hem berättade jg allt för honom. Vill inte ringa, han har ju inte ett beroende, men ska prata med läkaren imorgon. Nu är frågan om jag ska ta ledigt o följa med eller han sa att han kan spela in samtalet.

Vi har haft en diskussion nu. Fast en ganska lugn. Han tycker att jag är taskig som tvingar honom välja melkan alkoholen o flytta. Och hur kommer hag ha råd? Jag får ju betala för bilen isf för den använder ju inte han. Plus halva vårt lån... Och köpa möbler.
Han ska isf bo kvar här. Hur ska du klara det frågde jag. Genom att jobba mer. Som jag brukar göra.
I hans värld finns inte alternativet att minska månadsutgifterna. Tex inte ha största kanalpaketet.

Jag blir så trött på detta.

Ja det är en sorglig historia o vi är många som har o haft det lika. En del kan man känna att man känner igen sig extra mkt i. Så har det varit för mig också o det känns bra på nåt sätt att man inte är ensam om att känna som man gör även om man inte önskar att nån annan ska ha det lika. Jag förstår dig så väl hur du känner o hur ensam man blir när barnen flyttar. Fast jag känner att det var bra för dem att flytta o inte vara i det här längre. Nu kan de bestämma själva när o om de vill träffa sin pappa. Det som känns skönt för mig nu är att de oftare väljer att vara med mig nu när de kommer hem.
Hur ser din livssituation ut? Är det ekonomin som gör att du inte kan separera? Det brukar ju ändå kunna lösa sig på nåt sätt om det är det du vill. Har du någon att prata med, en psykolog el liknande, kvinnojour, anhörigstöd.
Om inte tycker jag att du ska ta kontakt med någon för det finns hjälp att få. Det är inte lätt det här men försök! Jag har långt kvar än men jag är ändå så glad att jag tog steget efter 20 år att flytta. Jag har aldrig ångrat det men det är andra saker som är jobbiga som man får tampas med. Hoppas att du kan få någon hjälp!
Styrkekramar till dig ?

Tycker om din jämförelse av livet som en IKEA-möbel, det stämmer precis. Trots det är det så otroligt svårt att själv ta åt sig och verkligen göra något åt sin livssituation, man har nött ut de där gamla furumöblerna för länge sedan men är rädd för förändring.

Det är egentligen sjukt att man ska behöva någon sorts "uppenbarelse", en avgörande händelse, för att inse att det är dags att förändra sitt liv trots att man redan långt tillbaka egentligen insett vad som måste göras. Jag går själv och väntar på den där "uppenbarelsen" som någon form av räddning, en sorts bekräftelse av att det jag känner är rätt.

Tack för ditt inlägg!

Jag befinner mig i samma situation som du gör nu. Har dock inte konfronterat min sambo om hans kontoutdrag som visar på inköp på systemet nästintill varje gång han är i stan, men jag kan nog inte hålla masken så mycket längre.

Jag förstår dig i din orkeslöshet och uppgivenhet. Det är så tufft att hela tiden slitas mellan hopp och förtvivlan, det känns som huvud och hjärta ska explodera när som helst.

Om du behöver någon att prata med är jag en av många här som gärna lyssnar.

Min sambo ligger fortfarande och sover och min ångest har sakta men säkert trappats upp under dagen. Jag är orolig över vilket humör han kommer vara på när han vaknar, hur han kommer bemöta mig och hur resten av dagen kommer se ut.

Kommer han föreslå att han ska åka in till stan och handla mat (och samtidigt passa på att handla hem några sexpack folköl samt "smyga" förbi systemet) eller kommer han gå runt här hemma utan alkohol och jämra sig över livet?

Vi lever så sätt inpå varandra då min sambo endast jobbar deltid, mest nattpass, och jag pluggar till undersköterska på distans. Vi är alltså med varandra största delen av dygnet och det tär verkligen på förhållandet.

Trots detta förmår jag mig sällan att lämna lägenheten p.g.a. min j*vla ångest och sociala fobi som bara har blivit värre de senaste året.
Jag orkar knappt ta hand om mig själv längre och känner hur jag sakta men säkert håller på att gå under.

All min energi lägger jag på min sambo trots att jag börjat inse att jag inte kan hjälpa honom att må bättre. Det är den taken som gör mig ännu mer orkeslös. Varför mår han inte bra med mig? Varför kan jag inte göra honom lycklig när det är det ända jag vill? Varför förstår han inte vilken fantastisk människa han faktiskt är bakom sitt dåliga mående och beroende?

Så många tankar, så lite energi..

Vill uppdatera lite. Jag har sökt hjälp för medberoende. Har verkligen fått många vertyg att hantera mitt medberoende och mannens alkoholism. Tycker det blivit bättre. Eller också är det att jag mår bättre. Känner att jag kan blicka framåt och har hopp om framtiden.
Allting är inte lätt, men jag hanterar situtioner på ett helt annat sätt. Jag sätter mig själv först. Jag måste göra saker som jag mår bra av. Annars kommer jag gå under.
Jag hoppas att detta kommer att fortsätta att kännas bra. Men nu har jag stort hopp om detta i alla fall.

Vi har det lugnt och fridfullt nu. Det känns helt overkligt att tänka på hur det var i början av hösten då jag levde i ständig beredskap för fallolyckor och andra incidenter. Hur jag har legat på helspänn i sängen och lyssnat efter steg i trappan på väg efter ännu en öl. Hjärtat som slog, krampen i magen, tjutet i öronen. Och rädslan och osäkerheten för vad jag kunde säga utan att väcka vrede och mötas av personliga anklagelser. Att jag klarade av att avsluta ett långt arbetsliv under de omständigheterna utan att krackelera. Det är jag faktiskt glad för. Jag talade inte med någon på mitt jobb om hur jag hade det hemma. Kanske märktes det att jag blev tyst då andra talade om sina härliga män och vikten av ett gott samliv. Jag är allergisk mot föreläsare som börjar med att presentera sig som: "jag heter xxx, är lyckligt gift, har två underbara döttrar, bor i en gammal villa vid havet med en hund och en katt. Jag är ödmjuk". Då kan jag ha känt mig bitter och missunnsam och haft lust att be människan hålla sig till ämnet.
En del av min identitet är att jag är alkoholisthustru men det är långtifrån hela mitt jag. Jag försöker odla de andra sidorna så mycket jag kan. Och jag ser också hur mannen bygger upp sina egna intressen och kontakter så sakteliga. Mitt tempo är högre och det kan kännas irriterande ibland. Men det är nog så det måste vara just nu. Vi behöver komma ifrån grävandet och skuldbeläggandet och bygga upp en värdig relation som vi känner oss trygga i. Så småningom kanske också tilliten och känslorna kommer tillbaka.