Senaste kommentarerna i forumet

Är du!
Som ser honom och finns <3
Jag blir glad över att höra att han redan har en kontakt på BUP som dessutom är bra.

Inte lätt alls. Jag fasar och har börjat få stå ut med vissa utekvällar och fester. Ett år yngre. Än så länge inget drickande som vi märkt av/känt. Hen tränar mycket och jag har berättat om beroendet, risker och skadorna som uppstår. Tagit mig själv som exempel på hur alkoholen sabbar livet. Har tidigt berättat om hur hårt det slår på unga hjärnor och ökar risken för beroende. Men, gruppen och trycket är hårt. Jag lider verkligen med dig. Vad faan gör man. Du verkar kunna prata med honom och det är ju jättebra. Du har bra kontakt med bup. Tror du han skulle behöva behandlingsprogram? Terapi, medicin och plan för att komma på rätt köl? Många unga här har blivit hjälpta av AA.

Styrkekramar

Starkt jobbat att ringa!!! Hur går det för dig? Hoppas du har fått tag i någon. Kram

Ja, det stämmer alltför väl in på många rosa skimmer som passiviserar oss och förblindar oss. Att våga se att det behövs hjälp och kanske blev helt fel trots att man gjort enligt manualen är inte lätt... Bli vuxen på riktigt liksom.

Kramar bästa du ❤️

Nu börjar tvivlen komma. Har varit en bra dag. Hela fam har tex varit i pulkabacken.. Händer inte så ofta. Jag tror att han tror att eftersom han gått med på att prata med någon så är allt bra igen.
Men det är det ju inte men tankarna kommer smygande om det kan vara så att jag överreagerar...
Han gick som väntat inte till AA ikväll. Men jag antar att det är ganska skräckinjagande. Ska imorgon ringa till beroendecentrum och se vad de säger. Förhoppningsvis så får han komma dit redan den här veckan.
Jag fortsätter leta med ljus o lykta efter boende och så får vi se vad som händer.
Jag hade önskat att han inte drack en enda drink igår eftersom det var enjobbig dag men jag börjar verkligen tro att han inte kan hålla upp med alkoholen.

Så jag undrar vad som egentligen menas med helgalkoholist? Hur definieras det begreppet?

Nu ska jag försöka läsa en bok och rymma bort i glamorösa och perfekta världar där allt ordnar sig.
God natt.

Har pratat med sonen om min oro.
Han är ångerfull och är aldrig dum eller otrevlig mot mig.
Men jag berättade om min oro och att jag förväntar mig att han är ärlig vilket han inte var igår när han gjorde som han gjorde.
Vi har en stark och fin relation efter allt jobbigt vi gått igenom.
Han har en jättebra kontakt på bup,hon skall ringa mig imorgon.
Har hennes privata nummer till och med,hon är fantastiskt stöd för både mig och sonen.
Hoppas hon kan få honom att få bort värsta ångesten han känt efter att ha blivit hotad.
Ja inte lätt att vara förälder......så tungt ibland.

Enkelt och sakligt bara konstatera fakta för honom.
Typ: Jag vet att du dricker långt mer än vad du visar mig.
Det skapar problem för mig då jag mår dåligt av det.
Jag önskar att du drack mindre då jag skulle må bättre av det.
Jag hjälper dig gärna om du väljer att försöka dra ner,vi kanske kan hitta på något roligt istället?

Jag kan inte i nuläget ha en intim relation med dig pga detta.
Osv osv.
Men tro inte att du kommer att nå fram något vidare.
Han tar bara till sig det han vill och kommer förmodligen att försöka förlöjliga dig och vad du känner och upplever i detta.
Så håll fast vid vad du känner,upplever och tänker.
Det kan han aldrig ta ifrån dig.
Men ilska anklagelser uppgivenhet och oro är för det mesta ganska bortkastat tyvärr.
Det blir då ytterligare skuld för den som dricker att bära som dom värjer sig mot och inte vill ta in.

Någonstans så vet ju även den som dricker att det dom gör är idiotiskt.
Men de förmår inte sluta.

Tack för ditt svar.

Jag har kontakt med vården och har bett om att få gå på samtal. Inväntar just nu tid.

Tankarna bara snurrar i huvudet på mig..

Ska jag konfrontera min sambo om att jag vet att han har ljugit för mig om alkoholen?

Känner mig så sviken och samtidigt rädd för vad som kommer hända om jag konfronterar honom.

Fina Ullabulla, som hittar de rätta orden!
Vi känner med dig ska du veta Innertkaos! Och det är svårt att veta hur man ska väga orden, för att du inte ska uppleva det som att vi "slår" på dig.. Det är ju det sista du eller någon annan behöver..
Kom ihåg bara, att hans drickande INTE är ditt fel!
Oavsett vad han säger (vad du halkar in i för tankar inuti..) så är det inte ditt fel!
Försök att ha det som mantra ett tag framöver. Ha en liten lapp i fickan.. Skicka ett litet meddelande till dig själv i telefonen, där det står!
Jag är bra precis som jag är och det är inte mitt fel!
Försök också att hitta någon att prata med (även om det känns motigt) Om du har kontakt med sjukvård eller liknande be att få prata med en kurator!
De brukar vara jättebra på att hjälpa till att bena upp saker..
Kram!

Och det blir inte lättare med missbruk.

Tack för era svar. Jo, promenera försöker jag göra mycket. Det ger tid att tänka. Jag känner igen det där om att jag också skulle ha nåt slags beroende/missbruk (vilket jag inte har). Det känns väl bättre om de inte är ensamma om det förstås.

Jag har ju tänkt att bara han slutar dricka så blir det bra. Men vårt förhållande har såklart tagit mycket stryk. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

Tack för att du tog dig tid att läsa och svara på mitt inlägg, det betyder jättemycket för mig!

Det du skriver är precis som mitt liv ser ut nu. Jag vågar inte ta hem varken bekanta eller familj då jag skäms så otroligt mycket över min situation. Jag ägnar heller aldrig någon tid på saker som gör mig glad, handlar inte ens saker åt mig själv då vi har en tajt ekonomi och mycket av pengarna går till hans beroende.

Jag vet egentligen att jag inte har något med hans beroende att göra, det är hans problem, men det är så svårt att fokusera på något annat. Jag tar åt mig av allt han säger och gör tills mina skuldkänslor äter upp mig inifrån.
Det känns som jag bidrar till hans drickande och försvårar livet för honom. Jag vet t.ex. att han är ledsen över att vi inte är intima längre och jag tar på mig skulden då min sexlust är helt obefintlig i nuläget.

Jag är så arg och frustrerad på mig själv, så trött på denna jäkla "offerroll" jag spelar.

Om du tänker dig själv som en person,och han som en annan om du klarar det.
Fokusera på att du faktiskt är en egen person trots att du på många plan är beroende av honom för att orka leva med tanke på din ångest och din isolering.

Om du klarar att separera dig från honom utan att gå sönder invärtes så har du kommit en pytteliten bit på väg.
Det är tyvärr det som ofta händer när man blir medberoende.
Man sitter på så många plan ihop med den andra personen och tror sig vara helt hjälplös om man skulle tvingas lämna.

Om du inte tänker tanken lämna än,utan bara försöker bygga upp dig själv så långt det går.
Jag kan dra en parallell.
Jag var i slutet av min relation med min aktiva alkoholist nästan oförmögen att göra minsta lilla sak för min egen skull.
Äta på restaurang,gå på bio,ha kul tom så enkla saker som att köpa något gott för egen del blev svårt.
Jag hade ingen rätt att må bra och om jag (fy på mig) nån gång lyckades så kom alltid skuldkänslor för att jag på något sätt lyckades må lite bättre.

Vi har som riktigt sjuka medberoende ingen rätt att få må bra,då kommer sankte per,gud eller djävulen eller bara livet att slå oss i skallen med något hårt.

Om du lyckas med detta första enkla( mycket mycket svårt,jag vet) att särskilja dig från honom på några punkter.
Kanske med att lägga in långpromenader med hunden,eller se en bra film eller vad som helst.
Då kan man efter ett tag uppleva några minuters välbefinnande och så att säga stärka det egna jaget.

Det är en mycket lång uppförsbacke och man trillar allt som oftast ned igen.
Men om du får till rutiner som du skapar för din egen skull och som inte har något alls med honom att göra och hans drickande så kommer du så småningom att ta några pyttesteg åt rätt håll.

Försök släppa allt som har med honom och hans drickande åt sidan.
Du behöver inte vända honom ryggen.
Men försök se det han håller på med som hans problem och att det ska beröra dig så lite som det bara är möjligt trots att ni bor under samma tak.

Så småningom kanske du får nya strategier för hur du ska bete dig när du eller han mår dåligt.
Du kanske tar din hund och går ut genom dörren när du ser att han är onykter.
Du kanske har någon väninna eller släkting som skulle ta emot dig någon timme så du får lite rast från det liv du lever.

Att lämna en alkoholist är mycket svårt och man sitter fast på så många plan.
Så mitt råd till dig är detta lilla,börja bygg dig själv och tro dig vara värd något mer,oavsett om du lever kvar i relationen eller inte.

Jag kan som parentes säga att igår bjöd jag två väninnor på middag(helt omöjligt förut) vi åt och drack och gick sen en pubrunda (helt omöjligt förut) Jag tog en taxi hem när kvällen var slut och sov med mina fina hundar i sängen.
Jag har också startat upp en ny relation nu efter över 1,5 år och mår förhållandevis bra.
Och vi levde tillsammans i 20 år.
Så det går,men det är tufft.
Läs gärna min tråd om du vill.
Lycka till och välkommen hit!

Tack för era kommentarer, det är skönt att veta att man inte är ensam.

Söndagsbetraktelse..
som börjar med en fundering över "känslan" som ibland skulle vilja vara mer förlåtande och storsint, men där ilskan ligger i vägen..
Ilskan stampar med foten och säger: "Det är orättvist"..
Ändå vet jag ju att livet inte av mig (inte subjektivt, utan objektivt) kan uppfattas som "rättvist"
Lika lite som när barnet ser ett annat barn mumsa på godis eller glass, tycker att det är rättvist, att inte ha själv, och inte få smaka.. Men det inte vet hur det ska bära sig åt, för att be om det..
Kanske är det därför många alkoholister är så snara att tycka att allt är "orättvist".. De vet inte hur de ska bete sig för att få frid.. För att be om förlåtelse, för att be om att få hjälp..
En hjälp de egentligen innerst inne både vill och inte vill ha.. För det innebär ju en förlust.. Både av alkohol och prestige..
Den där sista spillran av "stolthet" de skaffat sig som en sorts kuliss mot omvärldens fördömande..
Ungefär som "syndaren" som inte kan kliva in i en kristen gemenskap, innan de blivit "bättre människor".. ( och vi vågar inte öppet erkänna våra beroenden, förrän vi gjort oss kvitt dem.. eller åtminstone kommit en bit på väg)
Kanske är det också därför vi människor i våra egna huvuden "räknar ut" hur våra problem ska lösas och sedan presenterar den färdiga lösningen för Universum/Gud/ Alltet/Kosmos (eller vad vi väljer att kalla en högre makt) medan vi ber om hjälp med det som är så ofattbart stort att vi inte ser lösningen på det själva..?
Ofta innehåller vår "färdiga" lösning komponenter som pengar, en evig kärlek (i form av en viss person), ett visst arbete, en viss bostad, viktminskning på x antal kilon, fri från vissa "beroenden/vanor" som vi vet påverkar oss negativt (åtminstone vår ekonomi, våra relationer, vår hälsa..) etc.
Saker, personer, händelser som egentligen inte ens kommer i närheten av den Högre Maktens "näst bästa" för oss..
Dessutom är vi inte beredda att lyssna på de råd vi får om hur vi ska åstadkomma det här, utan vi sätter oss ner och förväntar oss att det bara materialiserar sig framför våra ögon (eller näst intill..)
Jag vet inte HUR många unga människor som varit i kontakt med spåmän/spågummor och sedan pausat sina liv, när de fått beskedet, att de ska möta den stora kärleken de drömt om..
Istället för att fortsätta att leva, har de satt sig ner och blivit overksamma för "prinsen/prinsessan" ska ju ringa på dörren..?
Men livet är lite som en IKEA-möbel.. Vi kan handla hem den (tom få den hemkörd) få paketet inburet, men sen måste vi själva montera den! Bestämma var den ska stå och kanske fylla den med något?
Likadant för de beroende (för man kan vara beroende av många saker här i livet!)
Det räcker inte att erkänna att man ÄR beroende, för att "suget"/begäret/ ovanan ska försvinna!
Och som medberoende så räcker det inte att prata med den beroende och tro att problemet är löst.
Här har man i princip bara fått upp ditt paket i kundvagnen.. Det återstår många moment innan man passerat kassan och fått möbeln färdigmonterad och på plats.
Kanske får man börja om, vända någon del och skruva tillbaks flera gånger innan man lyckats (trots att man tycker att man följt anvisningen till punkt och pricka!) Kanske behöver man också hjälp med vissa saker?
Och ibland händer det faktiskt, när man väl monterat klart och fått allt på plats, att upptäcker att det inte blev särskilt lyckat eller ens passar.. (i vilket fall blev det inte som man tänkt från början.)
Då återstår egentligen att ge bort, sälja eller skicka vidare om man inte ska gå och reta sig resten av tiden...

Tack för kramarna mt och stina <3

17 år är en jobbig ålder, för både unga tjejer och killar.. Ingen vill ju vara utanför och man ska vara så "vuxen" som möjligt.. Vi som minns 5 - 6 åringarna tvärsäkra resonemang, när de pratade om saker som de egentligen inte hade en susning om, ska komma ihåg att 17-åringen gör likadant.. Med en stor skillnad, nämligen den inre osäkerheten!
En osäkerhet som de bygger upp världens pansar framför så det inte ska märkas..
Framför allt tror jag killar har svårare.. De ska ju leva upp till en mansroll som ingen vet hur den ser ut idag.. De blir grabbiga och macho och tyvärr ingår att "överträffa" varandra i diverse dumheter, för att bevisa att man "platsar".. Och tillsammans så blir ju också gängtrycket större. Ingen vill vara den som fegar..
Mycket "dumheter" sker nog för att man hetsar varandra i kombination med alkohol och andra droger..
Min egen grabb som hamnade i "fel sällskap" i slutet på och efter gymnasietiden sa, att det var lättare när han gick i grundskolan för då kunde han alltid låtsas skitbesviken medan han sa att "det går inte morsan är/blir GALEN.." (men morsans "nej" var väldigt bra att skylla på!)
Om det är en engångsföreteelse, så är det nog ingen större skada skedd för jag tror de flesta tonåringar någon gång druckit sig aspackade (och haft skyddsänglar)
Däremot är det illavarslande om han kommit in i "fel gäng" (och där har man som förälder tyvärr inte mycket att säga till..)
Har inget vettigt råd egentligen att ge, mer än att du inte ska predika om hans pappas alkoholmissbruk för honom.. DET tror jag är kontraproduktivt på många sätt..
Försök att ta det i "jagbudskapsform" och påpeka att i slutänden så är det bara han själv som kan välja!
Däremot tycker jag mycket väl att du kan ta hjälp (och passa på INNAN han blir 18, för efter det får du får du ingen som helst information från någon pga tystnadsplikten!) Sociala myndigheter BUP, ja vad som krävs!
Det är bättre att agera NU, om ett halvår kan det vara försent..
Styrkekramar

Om du känner dig trött, bekymrad och orolig (vilket jag förstår), kan du tänka dig att vända dig till BUP eller ringa Alkohollinjen för att få råd och stöd?

Har du någon bra vän du kan prata med som kan stötta dig?
Kan du prata lugnt med din son om detta, Hur reagerar han?
Förstår han allvaret eller slår han ifrån sig?

Vad kommer detta få för konsekvenser?
Kommer han få lov att hålla sig hemma och komma hem senast tex elva nästa helg?

Och gör han som du säger eller struntar han i dina regler?

Jag förstår din oro och att du inte orkar mer oro...
Det är tungt att uppfostra barn och tonåringar och vara ensam i det, därför önskar jag att du söker och finner bra råd och stöd.

Kram till dig.

Väldigt bra artikel!

Tycker att det här länkade reportaget med intervjun är viktig / kram "e"

Ja, våra beroende tror ofta, att vi bara" pratat", så är allt frid och fröjd.. ( dvs, de uppfattar det som att, har de väl lyssnat på kärringens klagovisor, så är det bra. Då behöver ämnet inte tas upp till vidare diskussion..)
Jodå jag vet vid ett par tillfällen (innan jag lärde mig att inte ta upp alkoholfrågor, när han var berusad) Hur jag fick höra saker som "! Men vi HAR ju redan pratat om det och jag vet vad jag gör, jag har inga problem"
Han trodde att själva "pratet" var det viktiga..(inte handling och ansvar som följde med)
Han blev en mästare i att slingra sig, så han skulle slippa ge några direkta löften om "total nykterhet" (det skapade inre panik hos honom, fast givetvis berodde det INTE på att han var alkoholist..)
Dessutom trodde han att det var själva "synen" av hans drickande som jag inte orkade med..
Så därför började han "smyga" med det och föreslog tom att han skulle åka till sin bror för att få dricka.. (IDIOT ville jag skrika, Du missuppfattar helt avsiktligt för att kunna fortsätta!)
Men det var hans sätt att förhandla och förhala.. Och det fungerade ju.. ett tag..
Idag så försöker jag att totalt förbise hans alkoholism. Jag nämner det inte med ett ord, när han är nykter.. Kommer det några klagovisor så säger jag bara: Vi har diskuterat det och du vet vad jag tycker, jag har inte ändrat åsikt i frågan!
Det ÄR, har alltid varit och kommer att förbli hans ansvar! Och första delen av ansvaret är för hans del, att erkänna att han har problem och söka hjälp.. Så länge han vägrar kan vi inget göra..
Och numera vågar han aldrig "klaga" när han är nykter..
Följer som alltid.. Ha en fin dag så länge/ kram "E"

Hej innerkaos och välkommen!
Ja, många medsyskon är det.. Jag vet ju att det finns män bland de medberoende också, men de verkar vara färre (och kanske skriver de inte just här.. Jag hoppas att de läser i alla fall!)
Ja, när man gör sin "stora upptäckt" så blir man ofta som bedövad av chock..
Men handen på hjärtat, om du tittar tillbaks och rannsakar dina minnen så har du nog sett en del tecken..?
Vi medberoende fungerar ju oftast som så att vi bortrationaliserar, förminskar och blundar även för oss själva.. Vi "hittar på" orsaker och förklaringar för att slippa hamna i den här oundvikliga situationen som vi någonstans anat kommer..
Och NEJ, DU, kan inte göra någonting, utom att ta ett allvarligt samtal (när din man är nykter!) om hans alkoholkonsumtion. Du får helt enkelt konfrontera honom med vad du vet!
Alkohol är en väldigt dålig ångestdämpare, eftersom ett långvarigt bruk istället skapar ångest! Det blir som ett ekorrhjul och jag rekommenderar verkligen att han tar kontakt med vården istället (och inte förminskar sina egna problem, samt är ärlig med att han självmedicinerar med alkohol. För har man ångestdämpande mediciner, så kan de ibland bli verkningslösa av alkohol.
Nöj dig inte med undanglidande löften om att "dra ner", för en beroende kan lova precis vad som helst, när de känner "kniven mot strupen"..

Sätt dig ner och börja fundera på vad DU vill och hur du vill att DITT liv ska gestalta sig? Det är nämligen det enda du KAN påverka!

Hans beroende kommer du aldrig någonsin att kunna ändra på såvida han inte erkänner att han har problem (väldigt få alkoholister gör det) och är villig att göra något åt saken. ( i och med att han smyger med hur mycket han dricker, är han alkoholist eller i varje fall beroende)
Vilket inbegriper att total avhållsamhet från alkohol och behandling (som kan vara så enkel som ett samtal på vårdcentralen, provtagning och ev antabus eller liknande)

Att du kommit på att han "gömt" alkohol och förmodligen druckit länge i smyg är inget bra tecken.. Det är att jämföra med om/när man upptäcker att ens man troligen varit otrogen under en längre tid!
En stor del av tilliten försvinner.. Man vet inte om man ska våga tro på det de säger (extra svårt är det när alkohol eller andra droger är inblandat)

Sedan måste du inse, att hur mycket du än älskar honom, så kan inte all kärlek i världen göra honom nykter! Vill han fortsätta dricka, så kommer tvärtom din "förståelse" att underlätta ett fortsatt missbruk..

kramen var till dig. Tyckte du skrev om en mening som kändes som en virtuell kram... och ville skicka iväg en jag också. Kanske jag kopplade fel men oavsett så skickar jag gärna ett helt gäng kramar till dig ??? Du tillför mycket klokt och gott här och är aktiv med att svara. Det är så viktigt och tidvis kan det vara lite lamt på den här sidan. Vi kan ju vara tämligen utmattande vi anhöriga.... Jag känner så väl igen mig i dina tankegångar. Önskar dig en riktigt skön söndag! / mt

Jag är själv ny härinne och inte så erfaren. Men mitt spontana råd är att kanske blir det det bästa som hänt honom om du sätter ner foten. Det är skitläskigt. Jag vet. Men ibland måste du vara självisk.

Fortsätt skriva här vdet är en enorm hjälp o det finns så många underbara människor här inne. Det hjälper verkligen att skriva av sig. Kram.

Han kom hem nykter, duschade o hällde upp första drinken. Jaha tänkte jag. Jag berätrade att jag läst massorboch hittat och pratat med AA.
Jag ska inte gå på AA! Det är till för de som inte kan leva utan alkohol och dricker varje dag .

Det behöver der inte vara sa jag för det sa killen jag pratade med. Fundera på det. Vill du är et bara att gå iväg imorgon. Du behöver inte säga ngt. Bara gå.

Vem hade du tänkt prata med då? Det vet jag inte någon eftersom du vill det bara så du inte behöver flytta.

Mmm men du måste vilja göra det. För din egen skull. Jag kan intectvinga dig. Väljer du att gå så kommer jag att stötta dig o hjälpa så gott jag kan o gå på anhörigmöten o lära mig. Men du måste vilja det själv. Nu går jag o lägger mig. God natt.

Vaknade 5. Kan inte somna om. Var så trött igår att jag bara hörde nr 2 hällas upp. Det är mkt cola borta ur flaskan men jag orkar inte kolla alkoholen. Jag blev besviken att han över huvud taget kom hem o hällde upp en drink igår. Han var ju inte arg o otrevlig men efter den dagen vi hade igår blev jag lite besviken.

Så jakten på boende fortsätter!

så läs min nya tråd som handlar om en jätteduktig idrottskille vars far var alkoholist!
Mycket tänkvärd! (det finns en länk till ett reportage som jag verkligen rekommenderar. för det motsäger allt om att barn inte "förstår"!)
https://alkoholhjalpen.se/node/19053