Senaste kommentarerna i forumet

Underbart! Nu är det DU som inspirerar oss andra! Som min psykolog så klokt sa till mig: du har fortfarande rätt att älska honom/ha känslor för honom på avstånd.

Jag tror man lätt hamnar i mönstret "men jag älskar ju honom". Med tiden inser man den dystra sanningen: att kärlek inte är allt. Det mest basala måste finnas först: snällhet, respekt, omtanke och ärlighet.

Fantastiskt med egen lägenhet, you go!

Jag har på ett sätt lämnat en relation som tillochfrån har haft mkt problem med psykisk ohälsa orsakat av hälsofaktorer, uppväxt trauman osv.

(Lite backstory för den som orkar...frågan är längst ner annars)
Han har flyttat ut till sin egna lägenhet och detta var för drygt 2 månader sedan. Vilket jävla svart hål man gick igenom. Men när man kom ut på andra sidan av panik stadiet kände jag, men shit? Är det inte värre? Jag trodde hela min livsgnista skulle försvinna. Istället möttes jag av ett lugn, en tystnad - som delvis var läskig. Men tillslut insåg jag att det var alla tankar om honom som försvunnit, jag tänkte inte längre på, undrar om det går på jobbet, vad ska vi laga ikväll så han blir på extra bra humör? (Ska tilläggas att jag inte gick på tårna att han var direkt elak mot mig, men snarare indirekt då han haft en knepig jobbsituation där han blivit utnyttjad ekonomiskt och det har triggat igång han att gå ut och festa för att sen inte höra av sig).

Otroligt läskig tystnad, men sen insåg jag hur mycket tid jag faktiskt har att fylla detta tomrum med. Jag kände mig helt ärligt väldigt tillfreds även om vissa dagar va tunga, eftersom man saknar ju umgänget, humorn i vardagen och någon att umgås med.

Dock så kom det nu en ny serie som vi båda har väntat på i snart ett halvår. Jag vet att det inte var ett dugg klokt - men jag frågade om han kunde komma över och se den med mig som kompis. Det gjorde han. Allt var fantastiskt och precis som vanligt. Men när han efter några timmar går - FY FAN vad ont det gör. Det är som att ett hål skapats på nytt i hjärtat. Men jag tänker att det på något sett är straffet för att jag va så dum o bjöd hem han? Det kommer ju alltid finnas känslor där...

Men ni som har tagit er ur detta - hur lång tid tog det? Jag inser själv att 2 månader är otroligt kort. Jag har köpt självhjälpsböcker om min ambivalenta anknytning och har fått en vårdkontakt via VC för att få hjälp kommande tid. Böckerna säger i princip - meditera, thats it. Men vad mer konkret? Medberoendet yttrar sig ju inte bara i den här relationen, det har jag varit till kompisar sen jag var väldigt liten...

Jag kan knappt tro att det är sant. Jag skrev här för första gången i början av december. Hade då varit på ett vårdbesök för egen del och fått frågan hur det var hemma.

Det var precis en sån dag då allt bara rann ur mig. Jag som hela tiden tänkt att mannens drickande var ”riskdrickande” fick ett rak och tydlig budskap att det istället klassades som beroende utifrån mängden han faktiskt dricker.

Det var nära jul, jag brukar älska julen, men första veckorna var jag som i chock. Jag tyckte det var illa, men inte SÅ illa väl?!

Det blev besvärliga veckor, dålig stämning hemma och nånting i mig gick sönder där.

Imorse sa jag till min man att jag inte orkade ha det så här. Fick snäsigt svar tillbaka och så var diskussionen på väg att börja på nytt.

Jag vet inte riktigt varifrån kraften plötsligt kom men inom ett par timmar hade jag lyckats få en riktigt mysig lägenhet och stod med nycklarna i handen och inflytt idag.

Jag har som sagt bara skrivit ett tidigare inlägg, men har läst massor och era beskrivningar om upplevelser, hoppet att det ska bli bättre men situationen som bara blir värre och hur ni tagit steget ur relationen har hjälpt mig MASSOR!

Så tack för att ni delat med er❤️

Så nu sitter jag här i min egna lägenhet. Viss oro för hur efterspelet kommer att bli. En liten rädd röst som viskar tänkt om du gick för tidigt, tänk om du kommer ångra dig, och så ensam du kommer bli.

Men också ett lugn! Ingen som plötsligt sluddrar bredvid mig i soffan när jag kommer tillbaka efter ett telefonsamtal på 20 minuter, ingen som ändrar åsikt så plötsligt och tvärt att man inte har en chans att hänga med. Ingen som skriker och härjar.

Det kommer bli tufft ett tag. Men det kommer bli bra längre fram.

@Självomhändertagande
Tack för ditt svar.
Du skriver att du tagit professionell hjälp. Vill du berätta vad den består i?
Deltog för ett par år sedan i ett möte för anhöriga, men jag kände inte det var min grej. Att lyssna på andras tråkiga historier lyfter mig inte,då jag ju redan vet att jag inte är ensam om mitt problem på ett sätt, på ett annat sätt är jag ju ändå ensam med mitt problem.
Hoppas det inte låter förmätet att säga så.
Trots att jag ju inte bor med min dotter, som du ju gjorde med din man, så äter hennes problem upp mig.
Jag vet intellektuellt att jag måste bry mig om mitt eget liv. Delvis har jag ju ett sådant, men med barn så infinner sig även skuldkänslor av att vara orsaken till ens barns lidande, suck. Trots att jag vet att jag inte är ansvarig för en vuxen människas val.
Jag vet just nu inte hur man får ihop teoretiskt resonemang med praktisk handling.

@Kevlarsjäl62 Hej! Såg ditt svar nu, 8 månader senare. Hur är det med dig? Jag pratar gärna här om du fortfarande vill det. 😊

Hej! Jag har inte loggat in sen jag skrev här i maj 2023. Har inte orkat. Blev glad nu när jag ser era svar här även om det är 8 månader sen. Tack! Hur har det gått? Jag mår fortfarande väldigt dåligt över situationen. Vi bor ff ihop men bråkar nästan varje dag. Jag gråter och gråter. Hittar sprit varje dag. Har tagit hjälp av kommunen och gått ett anhörigprogram. Det var ett stort steg att ta den kontakten. Efter det har jag också vågat berätta för några vänner och känner stöd. Trots att jag är så innerligt trött på hela situationen så vågar jag inte ta steget att lämna. Är så rädd att känna mig ensam. Fast samtidigt vet jag inte om det skulle kännas värre än nu, jag är ju ensam nu med fast vi är två. För min del så går processen långsamt, jag är i andra situationer på jobb o annat stabil och beslutsam, men inte när det gäller att separera eller inte. Då känner jag mig så osäker. Är väl rädd att känna mig ensam när jag blir äldre trots barn och vänner. Har knappt aldrig bott själv, vi träffades när jag var 22 år. Glad ändå att jag vågat berätta.

@S mamma
Välkommen hit. Det här är ett forum fyllt med kloka människor med mycket erfarenheter. Jag fick oerhört fint stöd när jag hittade hit för 4 år sedan. Då hade jag äntligen fått mitt ex att flytta ut, efter åratal av försök. Här fick jag veta hur medberoende jag var. Jag har tagit professionell hjälp för att lära mig sätta gränser. Och jag har tagit professionell hjälp för att skriva, för att skriva hur jag vill ha det i mitt liv. Idag har jag ett bra liv och jag är kvar här för att jag har den erfarenhet jag har.
Jag har inga egna barn. Men jag omger mig med vänner och familj som har barn.
Barn är det finaste som finns.
Och det är så smärtsamt att höra om dina barnbarn. Och att de riskerar att inte få träffa dig, om du bryter med din dotter. Jag förstår att du inte orkar. Man blir helt slut när alkoholen förstör.
Jag orkade inte med mitt ex som drack i 12 år. Jag fick inget stöd av hans familj trots att jag bad om det. Han flyttade hem till sina föräldrar, bor kvar tror jag. Och han är 50 år. När vi träffades så trodde jag att han var mannen jag skulle bilda familj med. Jag upptäckte hans missbruk och skulle separera tidigt, men så var vi med om ett trauma tillsammans, som vi båda fastnade i länge. Livets utmaningar. Han drack. Jag pratade med professionella. Jag prövade att komma vidare. Han drack och drack och drack.
Vad kan du göra för att orka?
Hur kan du ta hand om dig och fortfarande finnas för dina barnbarn. Om det är en önskan för dig.
Du är viktigast i ditt liv.
Du kan alltid få en samtalskontakt genom vården. En kurator.
Präster kan också vara bra att prata med. De har inte någon anmälningsskyldighet, som vården har tror jag.
Att skriva här och att prata med en bra samtalskontakt kan kanske hjälpa dig att sätta ord och hitta egna lösningar.
På att förhålla sig till det svåra. Oavsett om du tar avstånd från din dotter eller inte, så behöver du hitta ett förhållningssätt till denna fruktansvärda sjukdom som alkoholism är.
Att ta hand om sig själv säger alla. Det säger även jag.
Att ta ansvar för sitt eget liv och leva det liv som man önskar.
Ta hand om dig!
Du behöver orka leva ditt liv! Som du önskar.

Men dessvärre är mitt problem inte nytt.
Snarare ca 10 år gammalt.
Min dotter nu 39, har fyra barn, senaste fött september förra året.
För fjärde gången börjar hon dricka direkt efter födsel. Deja vu. Pratat med henne innan. Hon har allt under kontroll. Hon vet vad hon riskerar bla, bla. Redan hört. Hon har ,av andra ,blivit anmäld till socialen två gånger tidigare.
När hon dricker skyller hon allt på mig, blir långt att gå in på allt.
Hennes barn är jättefina, glada, och så, trots allt.
Jag mår dock skit, kan inte umgås på ett normalt sätt, då jag inte vet vilket humör hon är på från gång till gång. Hennes man är medberoende,enligt mig, går inte att prata med honom,för det finns inga problem
Min dotter betyder allt och mina barnbarn, de frågar ofta efter mig,enligt henne. MEN ,detta är mitt dilemma; jag orkar inte med min dotters problem längre. Men om jag tar avstånd från henne (så långt har det gått,gråter) kan jag ej heller träffa mina barnbarn , bäbis, 2, 5 och 13 år.
Så det slutar väl som alltid, vi pratar, ältar, grälar via sms och tele. Bara det att nu är allt annorlunda och jag förstår ingenting.
Bara det att jag orkar inte längre.

Idag var jag på mötet på anhörigcentret. Det kändes så himla skönt att få prata med någon om detta. Någon som kan detta. Så jag tror att någon gång i framtiden så ser jag ljuset, att allt kommer bli bra. Men det kommer ta tid. Det är jag beredd på. Kommer fortsätta gå på möten där.

@Pärlor
Tack för att du skriver ut dina diagnoser. Jag blir så glad att höra att du har barn och att du tar hand om dig. Jag vågade aldrig skaffa barn, eftersom han jag tänkte skaffa barn med visade sig vara alkoholist. Min tid med självmedicinering var då jag stod på Litium. Jag kände ingenting. Från att ha känt massor. Det var fullständig apati. Det funkade inte. Så jag bytte medicin och slutade med alkohol. Men fyra år med litium. Och en tid med alkohol. Länge sedan.
Jag tog hjälp av en beroendemottagning. En psykiater var lyhörd och skrev remiss. Så jag träffade en underbar kvinna som var sjuksköterska. Tog antabus en tid, men behövde den inte längre. Svårt däremot att säga på fest att jag inte ville ha alkohol, i mina yngre dagar. Alla kvinnor skulle veta varför. Sa att jag var nykter alkoholist för att få tyst på dem. Och så slutade jag att gå på fest.
Men jag tog verkligen all hjälp jag blev erbjuden. Jag gick en kurs eller vad det var, via beroendemottagningen. Andra var tvungna att gå, då de hade kört med alkohol i kroppen och blivit av med körkort.
Det var jag, 5 äldre kvinnor och en man. Alla dessa kvinnor, i min mammas ålder. De gick hem från jobbet. Köpte sig en flaska vin. Och drack hela själv. De sa, att varken barn eller barnbarn visste. Ingen hade stora barnbarn. Om barnen skulle behöva akut hjälp med sina små barn så skulle ingen av dessa kvinnor kunna hjälpa dem. De var berusade varje kväll.
En av dem blev en vän till mig, men vi tappade kontakten. Det var så sorgligt att se hur hon hade det. Hon kämpade. Och hennes dotter var i min ålder och har ett av mina drömjobb. Jag har läst intervjuer med henne och ser vad hon berättar om mamman. Det är så hemskt hur denna sjukdom påverkar anhöriga.
Jag lyssnade till Matthew Perrys bok nyligen och den gav mig de svar jag har sökt tidigare. Om hur starkt beroendet är.
Det jag kan säga, efter alla mina 12 år som medberoende.
Lägg fokus på dig själv, din hälsa och din kärnfamilj.
Men det är svårare gjort än sagt.
Ta hand om dig!
På alla sätt!
Och vad bra att du skriver hur din läkare sa att du skulle prata om när du haft självmordstankar. Det är bra att säga det högt. Det är att inte prata om det, som är farligt.
Kram!

God morgon. 🌸☕️
Jag tittade under morgonkaffet på "Lars Lerin på Lofoten " på SVT play. Påverkades jättemycket och morgonrocksskärpet blev blött. 😢 Jag tog det närmaste jag hade ...

Svårt att förklara. Men tidigare kände jag en stor frustration men känner nu en ökad förståelse för människor i beroende och någon slags ödmjukhet.

Inser också att saker jag sagt och gjort inte gynnat någon av oss då min förståelse ökat men att den inte kan fås på djupet.

Trots allt som hänt uppskattar jag en vänskap med exet, men vägen dit har inte varit spikrak.

Ha en bra dag.
🌸🌸
Kram.

@Pärlor skickar en massa kramar till dig. Det låter som en fruktansvärt hemsk situation. Hoppas att du har någon att prata med för egen del om hur det påverkar dig.

@Nell
Hej,

Jag tar gärna emot hjälp!

Jag visste faktiskt inte att familjerådgivningen även ger stöd för anhöriga som har medberoende problematik.

Jag har tänkt att jag ska försöka prata med någon hos AA för att få lite råd om hur vi ska hantera våran situation. Men då blir det ju bara jag som pratar. Vi måste prata med någon eller några som allra helst kanske har erfarenhet av både beroende och medberoende.

Jag ska kontakta familjerådgivningen imorgon.

Men om du har tips på vart eller om det finns någon stödgrupp eller liknande som har erfarenhet från båda, skulle det vara till stor hjälp.

Som jag känner nu, så behöver (åtminstone jag) prata med någon som har specifikt erfarenhet av beroende och medberoende. Då kanske vi kan få mer konkreta verktyg för hur vi ska agera eller tänka.

Jag tror att det skulle vara nyttigt både för mig och min man att ventilera vare sig om det är hos familjerådgivningen eller någon annanstans.

Alltså är jag tacksam för all hjälp vi kan få!

Och tack så jättemycket för att du tar dig tid!

@Självomhändertagande
Hej och tack för ditt svar!

Jag känner igen mig mycket i det du beskriver gällande psykisk ohälsa. Jag har själv Bipolär, adhd och Aspbergers.

Innan jag rasade totalt gick mitt liv ut på att göra karriär och ibland gick karriären ut över barnen när dem var små. Jag jobbade väldigt mycket och var kanske inte alltid så närvarande som jag önskade. Dessutom var jag även labil till och från. Särskilt när jag hade mina skov. Men som tur är har min man alltid varit stabil och har dragit ett större lass när barnen var små. Och som jag beskrev ovan har min make och min relation inte alltid varit en dans på rosor. Men vi har alltid tagit oss igenom utmaningarna vi ställts inför och alltid kommit ur det starkare. Det är därför det är så svårt nu. Jag vet inte om det beror på att nu måste vi handskas med en ”utomstående” missförstå mig rätt, men en person som inte är inom våran familjekrets. Visst är hans mamma familj, men inte så som vi som par och våra barn.

Jag har aldrig självmedicinerat, jag har alldeles för stor respekt för droger. Men det har hänt att jag supit mig redlös och då har jag gjort det för att jag haft självmordstankar som tagit över i sådan grad att det inte hjälpt att prata med någon. Då har alkoholen varit en livlina. Det är mer än 10 år sedan det hände sist. När jag fick rådet av en läkare, att jag ska prata högt om när dessa tankar dyker upp, oavsett om jag känner mig som den hemskaste personen i världen så snappar hjärnan upp det på något sätt och samtidigt hör jag hur sjukt det låter, plus att jag får direkt reaktioner från min familj och det gör att tankarna bryts. Och som tur är har jag lyckats parera att göra något dumt.

Min man har följt med mig på mina läkarbesök under flera år och jag tror att det hjälpt oss båda.

Jag tror också att varför jag känner stort behov av att ta tag i saker kan bero på min Aspberger, om jag kan styra över saker eller ta reda på så mycket jag kan gör det mig trygg. Jag behöver rutiner för att fungera. Det är därför jag blir så påverkad när saker händer utanför min kontroll.

Jag kommer stanna hemma nästa gång min make måste ta hand om mamman och jag ska försöka stötta honom så mycket jag kan, fast på avstånd. Det kommer vara svårt men som sagt, vi har varit tillsammans i över 30 år och vi har klarat oss igenom mycket och när hans pappa gick bort i prostatacancer gick vi ur sorgeprocessen starkare.

Till saken hör att både min man och hans lillebror ärvt siderisk pappas prostatacancer men tack vare att den upptäcktes tidigt så har sjukvården den under kontroll. Men här är också en anledning till att det krockar för mig ang; mammans missbruk. Hennes man som hon levt ihop med i hela sitt vuxna liv går bort i cancer, båda hennes söner har samma sjukdom och gör allt dem kan för att leva ett så bra liv som möjligt, men hon gör precis tvärtom. Visst jag har förstått att hon är sjuk och har ett beroende men jag har samtidigt svårt för att förstå eftersom alla vi som är sjuka gör allt i vår makt för att leva ett bra liv!

Jag vet inte hur det är att ha en beroendeproblematik och jag inser också att jag på något sätt jämför min psykiska ohälsa med hennes och tycker att hon borde fatta att hon måste hjälpa sig själv. Jag vet inte. Det blir och är så skruvat alltihop.

Jag hoppas och tror att jag kommer hitta hjälp här.

Tack ännu en gång för dina tankar

Tack för era svar @Sisyfos och @Självomhändertagande . När ni skriver så låter det självklart att inte fråga honom, jag har ju själv sett när han inte verkar kunna ta bara ett glas, men samtidigt önskar jag såklart att vi inte hade det här problemet. Att vi kunde ta ett glas vin till maten, eller en drink fredagkväll. Att vi båda kan njuta av en normal och måttlig alkoholkonsumtion. Men ni har såklart rätt, jag får påminna mig själv om att inte fråga om han ska ha, att inte blanda drinkar åt honom bara för att jag tar en.

Nu när jag skriver det här kryper en känsla på att det kanske är mitt fel, tänk om jag kunnat förhibdra, stoppa eller lösa det här problemet om jag bara tänkt på det här tidigare. Jag försöker påminna mig själv om att det inte hade spelat någon roll. Att han dricker som han gör/har gjort i alla fall.

Kalkylatorn där måste jag kika närmare på. Det kanske kan bli en tankeställare. Det är helt plötsligt väldigt mycket alkohol när man ser det omvandlat i sprit.

Hej @Pärlor och välkommen till Alkoholhjälpen!
Vilken svår situation ni befinner er i, både du, din man, din svärmor och andra runtomkring. Du beskriver en situation där din svärmor fortsätter dricka trots stora konsekvenser, inte bara för henne utan också för er och andra. Det låter som ni har gjort mycket för att se till att hon får hjälp och att det nu kanske också öppnas möjligheter för henne i och med att frivården är medveten om hennes svåra situation.

För er som anhöriga är det här svårt att manövrera i, att sätta gränser och försöka skapa naturliga konsekvenser för den som dricker och samtidigt vara oroliga för att svärmor eller människor runtomkring kanske kommer att fara ännu mer illa. Samtidigt har ni anhöriga fått bära många konsekvenser, ex avbrutit semestrar och tagit in en svårt beroende människa i ert hem. Du berättar också hur den här situationen får dig att må dåligt och att självmordstankar blossar upp igen. Det märks att du har jobbat med de här tankarna tidigare, men det är samtidigt klokt att du tar dem på allvar och söker hjälp ifall det behövs. Det låter helt rimligt att sätta gränser för hur mycket du vill och kan engagera dig och att du pausar när det påverkar dig negativt. Den absolut första personen du behöver ta hand om är dig själv!

Du och din man har lite olika tankar om hur ni ska göra. Jag upplever det när jag läser som att ni har en god relation, men att det här skapar stress och konflikt, vilket inte är så konstigt med tanke på hur påfrestande den här situationen är. Hur skulle det vara om ni sökte hjälp att få prata om de här olika synsätt, i lugn och ro med en utomstående? Ni kanske redan har gjort det förut eller vet vart ni kan vända er. Annars vill jag gärna tipsa om familjerådgivning som varje kommun ska erbjuda. Vad tror du om det?

Hoppas du hittar mycket hjälpsamt här!

@Pärlor
Jag har läst din text. Och det är så mycket tankar som kommer upp. Jag förstår att du har en svår situation. Jag levde med en man som drack varje dag i över 10 år. Han var förmögen när vi träffades. När han flyttade ut var han fattig och jag hade försörjt honom i flera år. Jag tömde mina besparingar. För att jag trodde att jag kunde omvända honom. Få honom nykter. Det kunde jag inte.

Jag lever med en bipolär sjukdom sedan mer än 20 år. Jag är frisk idag, sedan flera år och lever även utan mediciner sedan många år. Jag har alltid varit intresserad av hälsa och blev sjuk genom att jag tog en antidepressiv medicin. Gjorde karriär, men fick en depression som jag inte kunde klara mig ur på egen hand, inte ens med en privat terapeut. Jag tog medicin och insjuknande i ett hypomaniskt skov. Sedan fick jag mediciner som höll mig sjuk i många år. Jag vill säga att jag är patient i psykiatrin och idag går jag på årskontroller.

Jag har erfarenhet av att självmedicinerar mig med alkohol förr. Jag har levt med självmordstankar och de måste man verkligen ta på allvar. Det vet du och du beskriver" jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar".

Nu tänker jag att det här är något som din man inte förstår. Han har sin relation till sin mamma och du förstår kanske inte varför barnen gör som det gör. Förmodligen så vet de inget annat sätt. Du har erfarenhet av vården, psykiatrin och vet hur vården arbetar.

Det är inte alla människor som vet vilka fantastiska team av vårdgivare som finns därute. Du vet. Därför ringer du och pratar med beroendeterapeut och soc.

Din man verkar inte hålla med dig om att alla ska kontaktas.

Jag är den som alltid går in när det gäller min omgivnings psykiska hälsa. Jag har hänvisat till rätt instanser till alla som bett mig om stöd. I flera år lyssnade jag även på min omgivning, men det var inte hållbart för mig. Jag är inte vårdgivare. Men jag förstod att jag har så mycket erfarenhet av att jag pratar som en vårdgivare. Och många vände sig till mig.

I akuta lägen och faser, så agerar vi alla olika. Det är inte konstigt att hjälpa mamman att bli ren och tvätta rent golv och annat.

Visst är det hemskt att hon lever så och inte kan sköta sin hygien. Jag förstår att det tar kraft. Och det tar nog inte mindre kraft att dra i samhällets trådar.

Det är fruktansvärt att hon kör bil. Och riskerar att dö själv och orsaka någon annans död. Hon ska inte ha kvar körkortet och ni bör konfiskera hennes bil, som man gör med en dement människa. Körförbud.

Ja, hur gör man. Och vart börjar man.

Det är en fråga du behöver ställa dig själv. Jag antar att du har en samtalskontakt eller lätt att få genom en mottagning som du går på. Finns det någon där som kan ge dig fler samtal. En kurator eller psykolog.

Att vara anhörig är inte lätt. Jag är anhörig idag till åldrande föräldrar som behöver mycket stöd. Jag gör allt för dem. De har räddat mig flera gånger. Min pappa har hämtat mig så jag har kunnat återhämta mig i deras hem istället för att bli inlagd för mina svåra perioder, då jag inte klarat av att bo ensam hemma. Jag har erfarenhet från en inläggning och jag ville aldrig tillbaka.

Jag såg en del som inte var som det skulle. Det finns de som får men för livet efter en inläggning. Jag har haft tur. Jag har vänner som tvingas vittna i domstol om vad de upplevt. Mordförsök och våldtäkter. Inom vården, när man ska få lugn och återhämta sig.

Mina föräldrar har gett mig den bästa barndomen och att jag skulle bli sjuk genom att jag åt en antidepressiv medicin är helt åt helvete. Men jag är streetsmart. Jag har ADHD och är en överlevare. Jag observerar och förstår hur man ska agera när det är akut.

Och jag förstår att du upplever en akut period. Din relation till din man och barn. Din mans syskon. Alla lider och flera är medberoende.

Vad jag förstår av din text, så behöver du lyssna på din man. Vad vill han göra för sin mamma?

Du roddar i en del, då du har erfarenhet. Men din man blev arg för att du berättade om din psykiska diagnos. Varför blev han arg.

Hans mamma började dricka när hennes man dog. Varför det? För ensamheten, eller för att hon inte klarar sig utan honom. En del klarar sig inte utan sin partner.

Oavsett så har hennes drickande utvecklats till ett beroende. Och det här klarar hon aldrig av ensam.

Du behöver tänka på din hälsa. Och se till så att du har en krisplan när du får dina självmordstankar. Och du behöver kanske ta med din man på ett möte med din läkare. Han kanske skulle behöva få insikt om vilket jobb som du gör, med att ta dina mediciner som du ska osv.

Du kan inte ge allt av dig själv här. Eftersom du skriver att det sviktar. Då får du ta en paus och låta hans syskon köra till din mamma när det behovet kommer.

Kan du stanna hemma om han behöver köra till henne nästa gång. Så inte du triggas?

Mycket fler tankar kommer upp, men jag ska fortsätta med min morgon. Och snart är det dags att gå till gymmet, före arbetet.

Ta hand om dig!

Detta är mitt första inlägg och jag vet inte om jag fått till det rätt.

Hur som helst behöver jag bolla mina tankar och känslor. Så här kommer min historia.

Jag är sedan 30 år gift med samma man och vi har det bra och är ett team i allt, förutom när det kommer till min makes mamma.

Hon är alkoholist eller någon som har missbruksproblematik. Det har inte alltid varit så, men hennes drickande började ta fart när hennes man (min svärfar) gick bort i cancer för många år sedan och de senaste 5 åren har hennes drickande eskalerat till den grad att hela familjen blir lidande, dvs; hennes barn med respektive och även barnbarnen i viss mån.

För ca: 5 eller 6 år sedan åkte maken och jag hem till mamman (min svärmor) efter att min make fått ett samtal från mammans kompis som inte lyckats få tag i henne. Vi åkte dit och tog med henne hem till oss för att nyktra till. Hon var hemma hos oss i ca: 1 veckas tid efter ännu en rejäl fylla. Vår förhoppning var att hon skulle få nyktra till, ha sällskap och slippa vara ensam då hon mådde dåligt.

Under dessa dagar kom jag på henne med att sno alkohol från vårt barskåp. När jag konfronterade henne min det förnekade hon ju såklart. Men jag stod på mig och insåg även att hon hällde i alkohol i sin kopp te på morgonen för att sedan köra iväg med bilen.
Just att hon körde bil efter att druckit alkohol gjorde mig arg, besviken och upprörd till den grad att jag tvingade henne att låta mig ringa till hennes beroendeterapeut. Jag förklarade att jag känner obehag över att hon kör bil när hon druckit alkohol. Terapeuten bokade en tid då hon skulle dit och ta urinprov samt blåsa. Jag minns inte riktigt hur det gick (det är så många turer) men hon krockade bilen och kunde av den anledningen inte köra bil på ett tag.

Ett tag efter den incidenten blev maken åter igen uppringd och ombedd att åka och titta till mamman, då ingen fått tag i henne. Åter igen åkte maken och jag dit och denna gången hittade vi henne sovandes med huvudet på ratten (obs; vid detta tillfälle hade hon en ny bil) och hennes hundar skällandes i baksätet. Vi väckte henne. Hon var så berusad och kunde inte gå själv, så vi fick leda henne till lägenheten. Även denna gång tog vi med henne hem till oss och hon stannade i ett par dagar. Fast denna gång gick jag över med alkoholen vi hade till grannen.

Jag frågade henne om vad beroende terapeuten säger ang; hennes drickande. Hon svarade då terapeuten sagt att hon kan dricka lika många enheter som socialstyrelsen rekommenderar. Jag svarade att, då ringer vi till honom och bokar en tid och att både maken och jag följer med henne dit eftersom jag ansåg att det låter helt sjukt om det stämmer att han sagt så, särskilt eftersom hon inte kan hantera alkohol.

Men väl hos terapeuten visade sig det inte stämma. Under mötet förklarade terapeuten att hon inte ens bör äta likör godis då det kan trigga till att man vill dricka mer. Jag berättade även att jag inte tycker att det är okej att hon kör bil när hon druckit och att hon inte bara krockat med sin förra bil utan att vi denna gång hittat henne däckad i bilen. Jag visade även bilder från hennes gamla bil som hon krockat, samt bilder på hennes nuvarande bil.

Terapeuten talade då om att han enligt lag är skyldig till att rapportera in till transportstyrelsen om indraget körkort, en läkare tillkallades och körkortet blev indraget i 1år. För att få tillbaka körkortet var hon tvungen att delta aktivt i beroendeenhetens behandling, gå på regelbundna AA möten och ta urinprov samt blodprover under tiden.

Jag tror att hon skötte sig ganska bra under den tiden och hon fick tillbaka sitt körkort.

Sedan har det spårat till och från.

Hon har saboterat varje semester för oss och även svägerskan och hennes familjs semester de senaste åren men inte svågern och hans familjs semestrar. Det är precis som att när jag och maken eller svägerskan o hennes familj ska resa bort och inte är hemma måste mamman dricka så att vi känner oss tvingade till att avbryta det vi gör för att komma hem och ta hand om henne.
Min make känner sig tvingad att hjälpa till med avlastning för att han (även jag själv) får dåligt samvete över att systern och familj ska behöva dra hela lasset gällande mamman.

Självklart har det lett till att maken och jag hamnar i konflikt med varandra, där jag vill sätta gränser och inte låta henne styra över oss. Medan min make tycker att jag är för hård och han tar det jag säger personligt och tycker inte att jag stöttar honom, även fast han också är arg och besviken på henne, känner att han är skyldig till att släppa allt när det är dags att ta hand om mamman under ännu en fylla.

För drygt 1 år sedan körde mamman ännu en gång efter att ha intagit alkohol i sådana mängd att hennes alkoholkoncentration under eller efter färden uppgick till 1,83 promille. Hon hade vid tillfället kört ut i vägrenen samt orsakat en trafikolycka genom att köra in i vägräcket. Bilen var i så dåligt skick att den fick skrotas omgående. I domen går det att läsa att mamman begått gärningen med uppsåt och blev till följd av det dömd till 1 månads fängelse. Anledningen till att straffet blev så lågt, är för att hon vid tillfället var 77 år gammal. I domen står även att mamman under huvudförhandlingen på frågan om sin alkoholkonsumtion uppgett att hon inte anser att hon behöver ytterligare hjälp eller stöd (utöver att hon deltar i öppenvårdsbehandling 2gg i veckan. Deltar i gruppsamtal och går på AA-möten.)

Vi misstänkte att så inte var fallet och det visade sig att vi hade rätt.
Visst deltar hon i ovanstående aktiviteter men inte i den omfattningen som hon påstått.

Under förhandlingen i domstolen och efter att ha läst domen känns det som att hon förminskat sitt missbruk eller ger intrycket av att hon slutat dricka alkohol helt, antingen inser hon inte hur stor problematik hon faktiskt har eller så ljuger hon för att hon inte vill ha hjälp.

Under åren har min svåger och hans fru kört in mamman till beroendeakuten 4 gånger varav 2 gånger i rad under loppet av 2 veckor. Båda gångerna hade hon förtärt stora mängder alkohol men den senaste gången blåste hon 1,78 promille.

Anledningen till att svågern och hans fru blev kallad hem till mamman var för att hennes kompis ringt till hennes dotter eftersom mamman inte svarat när kompisen ringt och hennes barn fick inte heller tag i henne.

Alltså åkte svågern och hans fru hem till mamman. När dem kom in i lägenheten kom mamman och mötte dem i hallen. Hon var naken förutom en liten filt som hängde över axlarna.

Lägenheten stank av urin, avföring och spya. Det stod 3st tomma vinboxar och 1 tom flaska starksprit som hon druckit under 3 dagar (vad vi vet.)

Vid samma tillfälle var hon så full att hon hade svårt att tala så hon svamlade mest. Hon hade spytt ner hela sin säng, kissat ner soffan och i badrummet var det bajs över hela golvet och handfatet och innan svågern och hans fru kunde köra in henne till beroendeakuten fick svågern duscha och klä på henne rena kläder. Precis innan dem skulle åka sade svågern åt mamman att gå på toaletten och kissa vilket hon gjorde. Men när hon kom ut från toaletten märkte svågerns fru att mamman inte dragit ner byxorna när hon kissade så svågern fick hjälpa mamma med att byta till nya byxor.

En annan incident som inträffade för något år sedan var att mamman ännu en gång låtit bli att svara i telefon och den gången åkte svägerskans man hem till mamman för att titta till henne. Han hittade henne liggandes på golvet i hallen blödandes. Hon hade ramlat och slagit i knät och fått ett öppet sår som blödde kraftigt. Vi tror att hon kommit åt en artär och det var därför hon blödde så kraftigt och hon fick åka in till sjukhuset för att sy ihop såret.

Men vid just det tillfället såg lägenheten bokstavligen ut som en scen där ett knivmord begåtts. När min make, svägerskans man och min svågers fru sedan stannade för att städa lägenheten. Upptäckte dem att det var kräks, avföring och urin som blandats ihop med blodet och att hon kravlat runt på golvet i lägenheten och därför såg det ut som att det var mer blod än det i själva verket var.

Det har även varit tillfällen där hon glömt sprit. Hennes bror har hittade vid ett besök hemma hos henne en flaska whisky gömd under soffan.

I somras efter ytterligare några fyllor som spårat gjorde hela familjen (jag, min make och hans syskon med deras respektive) och även två av mammans vänninor en orosanmälan till socialtjänsten.
Socialtjänsten kunde inte göra så mycket, mer än att erbjuda henne att delta i öppenvården och jobba med sitt missbruk, hon skulle under vårdtiden ta urinprov 3 gå i veckan för att visa att hon inte druckit alkohol. Det höll i sig i ungefär 3 veckor, sedan var det dags igen. Jag och min make gjorde varsin ny orosanmälan som resulterade i att hon fick ett rum på ett boende där hon skulle sova på nätterna under 1 månads tid. Under veckorna hon sov på hemmet och även 4 veckor utöver de första 4 veckorna (totalt: 8 veckor) höll hon sig nykter och vi i familjen började andas ut och se positivt på framtiden. Och kanske kan det vara en anledning till att vi umgåtts lite mer, alltså hela familjen under hösten där mamman såklart också varit med.

Eftersom mamman har väntat på att avtjäna sitt straff och skött sig ganska bra under en tid, blev hon beviljad fotboja istället för fängelse. Hon fick dispans att åka in till stan för att delta i öppenvården och gå på AA-möten. Frivården skulle komma hem till henne i fredags och sätta på fotbojan. Jag vet inte om det var på onsdagen eller dagen innan som en granne hittat mamman liggandes i sin hall och hennes lägenhetsdörr stod på vidgavel. Grannen ringde då till dottern och dotterns man åkte hem för att titta till mamman.
Eftersom frivården kräver att hon inte får ha sin hund hemma under tiden hon har boja skulle dottern och hennes familj passa hunden. Så dotterns make åkte dit och då satt mamman i sin soffa med en halvtom whisky flaska i famnen. Hon frågade då dotterns man om han kunde gå ut med hunden? Han svarade att, om jag får flaskan så går jag ut med hunden, men hon ville inte ge ifrån sig flaskan. Han sade även att dem inte tänker passa hennes hund och att hon får välja mellan flaskan och familjen. Men hon vägrade så han lämnade henne där och åkte hem.

Sen kom fredagen. Eftersom dem hos frivården inte fick tag i mamman ringde dem till min make som var på jobbet. Han blev ombedd att åka hem till mamman och möta upp personerna från frivården utanför hennes hem. När dem kom in i lägenheten satt mamman med neddragna byxor i soffan. Ena personen från frivården bad min make att hjälpa sin mamma med att dra upp byxorna och han såg då att det var en blöt fläck i soffan där hon suttit och han konstaterade att hon kissat på sig i soffan. Eftersom det inte tillhör vanligheterna att den som ska få fotboja är plakat berusad när den ska sättas på visste personalen från frivården inte hur dem skulle tackla problemet. Först sade dem att min man skulle stanna hemma hos sin mamma så att hon skulle nyktra till och sedan köra henne till häktet för att inställa sig. Men senare under dagen fick han besked om att beslutet om fotboja skulle rivas och att mamman skall träffa frivården nu på torsdag och förklara sig. Efter det kommer det tas ett nytt beslut gällande hennes straff.

Hur som helst, under tiden min make var där och väntade på besked från frivården huruvida han skulle köra sin mamma till häktet eller ej, bad hon honom att fråga mig om hon fick komma hit. Jag svarade att jag inte vet om jag skulle orka det och att jag vid tillfället var så arg och besviken och var orolig för att jag inte skulle kunna vara tyst om hur jag kände och tänkte. Men samtidigt sade jag att jag skulle stötta min man i hans beslut (även om det innebar att han skulle ta hem mamman till oss.)

Som sagt, beslutet om att mamman skulle infinna sig på häktet hävdes och maken tog med henne hem till oss. Jag talade om för maken att hon inte får komma hem till oss om hon inte duschat först och bytt till rena kläder. Hon hade ju kissat på sig i soffan och min make är inte äckelmagad, men till och med han fick kväljningar av att sitta i hennes lägenhet där soffan stank urin och han beskrev lägenheten som en misär.

Efter ett tag kom dem hit. Mamman satt mest i våran soffa och ”uschade” sig och undrade varför hon gör så här, sedan kom det en rad med ursäkter och förlåt bla bla bla.
Jag fick tjata på henne att äta lite eftersom hon inte ätit på flera dagar samt att hennes kylskåp där hemma gapade tomt. Efter en del tjat och lirkande lyckades jag få henne att äta en liten skål med filmjölk. Precis efter att dem kom hem satte hon sig bredvid mig i soffan och tackade mig för att jag lät henne komma hem till oss. Under tiden hon satt bredvid mig fick jag äckelkänslor, dels för att jag tycker att hon är ofräsch och jag tyckte att hon stank. Men trots det var jag glad över att hon satt bredvid mig just då eftersom jag upptäckte att hon tänkte börja spy, så jag ledde henne snabbt in på toaletten. Samtidigt kom maken in på toaletten och talade om för mamman att hon inte får kräkas i handfatet, utan att hon fick spy i toaletten.
Hon ville inte gå och lägga sig, trots att maken och jag vid upprepade tillfällen försökte säga att hon skulle må bättre av att sova. Hon sade att hon var rädd. Vi frågade vad hon var rädd för, men hon svarade aldrig på frågan. Timmarna gick och jag kände mig skyldig till att hålla koll på henne men när jag själv började bli trött och klockan var runt 2 på natten sade jag åt henne, att nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Jag satte på en podd med sov timer som hon kunde lyssna på och sedan somna. Jag höll mig fortfarande vaken ytterligare 1 timme för att försäkra mig om att hon sov fast det visade sig senare att hon varit uppe på natten iallafall. Maken hittade henne i vardagsrummet. Vi pratade senare om att vi tror att anledningen till att hon inte ville gå och lägga sig, är för att hon tänkte leta efter alkohol, även fast vi tidigare under kvällen skojat om att grannen satt och drack upp makens fin sprit. Jag hade nämligen samlat alla flaskor och lämnat över dem till grannen att passa tills hon skulle hem till sig. Med andra ord så fanns det ingen alkohol för henne att hitta.

Dagen efter när hon nyktrat till lite, pratade jag lite med henne. Jag vet att hon lider av GAD, ångest och panikångest. Jag har själv psykiska diagnoser och vet hur jobbigt det är, särskilt panikångest. Jag har flera gånger genom åren beskrivit min panikångest som att när jag får en attack, känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att slippa känna som jag gör just då. Hon har berättat för mig att hon känner likadant med undantaget att hon hellre dövar det med antingen alkohol eller lugnande mediciner. Därför var jag extra tydlig med att det inte är ångesten hon kommer dö av (även fast det känns så) utan att det är alkoholen som kommer ta död på henne.

Jag har även under årens lopp sagt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt eftersom jag vet att det oftast hjälper att bara prata och få ur sig vad det än må vara när man mår dåligt. Jag sade även att man kan lära sig att rida igenom ångestattackerna men att det är läskigt i början men om man kämpar så blir attackerna kortare och det går längre tid mellan gångerna. Det gäller bara att hitta verktyg om hur man kan parera dem och rida ut dem. Under samtalet frågade jag henne om hon hade en sponsor från AA då jag inte vet om AA erbjuder sådant i Sverige, men hon sade att hon tackat nej till det. Hon skulle även träffa läkaren tidigare under veckan men istället valde att gå till systemet och handla 3 flaskor whiskey. Jag frågade henne varför hon ännu en gång struntat i att gå till doktorn (det är andra gången som jag vet att hon inte gått dit) om anledningen till det är för att hon är rädd för att läkaren ska säga att hon är sjuk och då menar jag inte att hon är sjuk pga; sin alkoholism. Hon berättade att hon är hypokondriker, vilket jag ifrågasätter eftersom hon inte nämnt det tidigare genom åren. Visst jag köper att hon kan vara orolig över sin hälsa med tanke på de mängder hon druckit under flera års tid som med största sannolikhet har satt sina spår både på lever och andra ställen i kroppen. Hur som helst försökte jag säga, att om hon är så rädd, är det väll bättre att få veta vad som är fel och i tid (om det skulle vara något allvarligt) så att det går att göra något åt saken. Men ännu viktigare att det skulle eliminera en del av hennes ångest. Samma sak gällde hennes straff. Självklart förstår jag att det för med sig ångest, men att döva den med 3 flaskor starksprit under loppet av 2 dagar gör bara att hon skjuter problemet framför sig vilket i sin tur gör att hon går och har ångest för det. Speciellt nu när hon vet att hon inte kommer undan straffet. Hon har nämligen trott att hon ska slippa det. Alltså talade jag om för henne att hon ska avtjäna sitt straff så fort som möjligt, att hon ska fråga efter en sponsor hos AA, att hon ska boka en ny tid till läkaren samt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt och INNAN hon går till systemet. För OM det händer en sådan här incident igen, då kommer jag ta en paus ifrån henne. Och det gör jag för att hon drar ner mig psykiskt i sådan grad att jag själv känner för att dricka mig berusad av ren panik för att jag får så kraftig ångest. Som jag nämnt tidigare, har jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar eftersom jag och jag vet att det är fel att tänka så, men jag får tankar som att min make och våra vuxna barn skulle få det mycket bättre om jag försvann. Då skulle min man bara behöva fokusera på att ta hand om mamman och barnen skulle slippa svara på jobbiga frågor om mig. Alltså berättade jag för mamman att jag finns här och om hon vill ha hjälp så hjälper jag gärna till. Men ställer hon till med kaos igen måste jag ta en paus.

När min make kom hem efter att skjutsat hem henne berättade jag för honom om vad jag sagt till hans mamma. Han blev arg och slängde ur sig kommentarer så som att då kan vi lika gärna skiljas eftersom han tycker att jag inte stöttar honom. Jag frågade då om han vill att jag ska gå under psykiskt själv och så gick diskussionen fram och tillbaka. Det slutade iallafall med att vi blev sams och det blev en konstruktiv dialog.

Men problemet är att det känns som att hon håller våra känslor som gisslan. Som att vi sitter i ett känslomässigt fängelse. För hur vi än gör, gör vi fel gentemot varandra. Jag kan inte förstå varför alla hennes barn låter henne fortsätta och på sätt och vis städa upp hennes skit. Gång efter gång, år efter år. Alla hennes barns respektive är på samma våglängd och vi vågar säga ifrån men är ändå medberoende på ett eller annat sätt eftersom vi så klart stöttar våra respektive. Men hur långt ska det behöva gå innan någon av familjerna splittras för att den ena partnern inte orkar längre.

Jag känner mig elak mot min man när jag blir arg på hans mamma och det händer att han tolkar min frustration och ilska som att jag attackerar honom personligen, men det är inte så. Jag slänger bara ur mig saker i stundens hetta och det är vad jag känner allmänt och jag har aldrig anklagat honom för något när jag spyr ur mig saker när jag är upprörd. Det enda som jag nämnt några gånger, är att jag tycker att han är feg som inte ställer krav på henne.

Jag har förstått att man inte kan ställa moraliska krav på en missbrukare. Hen måste själv vilja bli hjälpt om det ska ske en förbättring. Men det måste väll finnas något man kan göra. Man måste väll kunna sätta ner foten och tala om för personen, i det här fallet hans mamma, att om hon inte tar tag i sitt liv kommer vi ta avstånd. Men ingen av hennes barn är villiga att göra det. Och det här är det största problemet mellan maken och mig. Jag hade inte accepterat att städa upp min mammas skit om och om igen. Jag hade tvingat henne att välja mellan mig eller alkoholen men då har jag inte den relationen till min mamma som min man har till sin. Jag tror att han känner sig skyldig till att hjälpa mamman eftersom hon tagit hand om honom när han var barn och om han eller vi släpper allt vi har eller gör så fort hon supit sig full får han dåligt samvete och skuldkänslor. Själv tänker jag att om det skulle vara min mamma skulle jag ljuga utav helvete och hitta på saker för att få in min mamma på tvångsvård och helt ärligt skulle jag inte tveka en sekund att göra det och om det inte skulle gå, skulle jag säga upp kontakten med henne. Men så är ju jag och min man samma person och som jag nämnt, har jag och min mamma inte samma relation.

Så vad ska vi göra, hur ska vi göra för att bryta den här negativa spiralen vi befinner oss i?

Jag har resonerat kring, att antingen måste vi ställa krav på att mamman får välja mellan flaskan eller familjen eftersom det inte spelar någon roll om vi gör orosanmälningar, tvingar med oss till beroendeterapeuten, kör in henne till beroendeakuten osv.

Jag kan tänka mig att min make är orolig för att mamman ska supa ihjäl sig om vi säger att vi inte tänker ställa upp något mer om hon fortsätter att dricka, men hon kommer ju ändå supa ihjäl sig om hon fortsätter. Och då undrar jag, hur högt pris är vi beredda att betala för hennes skull? Det blir en känslomässig konflikt inom en där man å ena sidan är uppriktigt orolig för att hon ska göra något dumt om vi skulle ta avstånd och sedan leva med skuldkänslor resten av livet, eller är vi villiga att förstöra vårt eget psyke genom att fortsätta ta hand om henne och städa upp varje gång.

Jag vet inte, jag vet bara att jag är på bristningsgränsen med hur mycket jag mäktar med. Jag känner att jag sviker maken då jag inte har tillräckligt med kraft att stödja honom samtidigt som jag blir så jäkla förbannad på henne och tycker att hon är en egoist. Jag fattar att hon är sjuk, men ändå fattar jag inte. Varför jag har svårt att förstå, är att jag själv är psykiskt sjuk men jag tar min medicin, jag går till doktorn och jag gör allt jag kan för att må så bra jag kan och för att underlätta för min familj. Men jag har så svårt att ta till mig att mamman är sjuk. Naturligtvis har jag noll erfarenhet av att vara beroende och att jag inte kan jämföra med mig själv. Ändå är det svårt för mig att förstå, det krockar liksom i huvudet och jag känner att fan heller, om hon vill så kommer hon att tillfriskna. Men det är just det, jag tror uppriktigt inte att hon vill eller så har hon inte förstått hur sjuk hon faktiskt är. Jag vet inte. Hon är ju nykter i perioder och det måste vara fruktansvärt att bo i en lägenhet där soffan stinker urin, kräks och avföring. Trots det så håller hon sig nykter vad vi tror, men hon kanske dricker hela tiden och har lärt sig att ljuga så bra och skärpa till sig när man pratar med henne i telefon så att det inte märks om hon druckit eller ej, vad vet jag.

Jag vet bara att jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp med hur jag ska stötta min man när hon super, jag behöver hjälp med vad jag kan göra för mig själv, hur jag ska tänka och agera. Min man sade under våran diskussion efter att han kört hem sin mamma, att han tycker att jag alltid måste ordna saker, som tex; att det var jag som skrev orosanmälan, det var jag som uppmärksammade läkaren om att mamman körde onykter första gången hon blev av med körkortet. Jag försöker alltid fixa saker. Men att jag nu istället ska låta honom sköta saker gällande mamman men det är svårt, alltså är jag i behov av hjälp då jag inte vet hur jag ska göra.

Jag har läst många historier om andra som är medberoende, har även läst böcker om medberoende men inget av det jag läst har handlat om personer som befinner eller befunnit sig i samma situation som jag befinner mig i just nu. Det är ju trots allt inte min mamma, make eller barn som är missbrukare. Det är min svärmor!

Jag älskar min man, vi har varit gifta i över 30 år, vi har haft kämpigt i perioder med min psykiska hälsa och vi har kämpat oss igenom det. Men det här med hans mamma är något vi inte har erfarenhet av, vi har inga verktyg som vi kan använda oss av, vi vet inte hur vi ska hjälpa varandra i situationen, vi vet helt enkelt inte någonting.

Ja,ja, det blev ett långt inlägg men jag känner att jag måste få dela med mig av min historia och vad som pågår i livet. Kanske finns det någon där ute som kan komma med tips och råd och om inget annat kanske någon annan som befinner sig i samma situation som jag kan känna att hen inte är ensam. Det är svårt när det inte handlar om ens egen partner, barn eller mor och far. Det är en närstående men inte närstående man har blodsband med.

Tack till er som orkat läsa! Ha en fin kväll.

@bumblebee En människa med en alkoholproblematik kan inte säga nej, när han eller hon får frågan. Något som du kan behöva fundera på, ifall du själv önskar ta ett glas vin då och då. Det är inte ens säkert att du kan göra det, med honom.
@Sisyfos jättebra skrivet! Jag tänkte skriva det, men visste inte hur jag skulle skriva det. "Jag tycker inte att du ska föreslå din sambo att ni ska handla på systemet eller dricka vin."

Hej
Det är ok tack
Så skönt att höra att vännen kunde stötta👍

Åh gå på mötet - berätta gärna om det sedan! Tänk på att alla har erfarenhet dom är där, tror att du blir mycket väl emottagen (även om jag inte har egen erfarenhet)
Ha en fin dag!

Det finns en sida som heter Kalkyleramera där mannan beräkna när alkoholen går ur blodet. Jag vill inte lägga in en länk för jag vet inte om den innehåller reklam. Hur som helst så räknar den ut när man kan beräknas vara nykter nog att köra. Den räknar också ut i ”sprit” hur mycket man har druckit. Din sambo dricker 7,2:or har jag förstått det som. 5 st 33 cl såna motsvarar ca 30 cl sprit.
Det tar ett antal timmar att förbränna så mycket och din sambo hade redan fått en varning på jobbet.
Att ha problem med alkohol är oerhört skamfyllt och svårt att erkänna. Jag tycker inte att du ska föreslå din sambo att ni ska handla på systemet eller dricka vin. Det kan vara så att han har som ambition att låta bli men att det blir legitimt om nån frågar om han vill dricka och sen är det kört.
Hoppas allt ordnar sig och testa gärna kalkylatorn. Det är lite svårare att påstå att det inte var så farligt när det räknas om i sprit. Och då blir det också tydligt om han byter till 10 %. Du kan visa honom så kanske han får sig en tankeställare även angående jobbet.
Sosialstyrelsen säger förövrigt högst 10 enheter i veckan, högst 4 (33 cl 5 %) per gång. Allt över detta är riskkonsumtion.
Lita på ditt omdöme. Hoppas det ordnar sig.

@bella70 Hej! Tack för din tanke! Helgen har varit alkoholfri. Senast han drack var i tisdags och då kontaktade jag en person som han har stor respekt för. Personen kom direkt och de satt och pratade en stund, han skämdes först men tackade mig sen. En dag i taget just nu. Jag själv har läst boken Bli fri från medberoende. Mycket bra. Nu är jag i valet och kvalet om jag ska gå på Al anon ikväll för första gången. Ett stort steg,
Hur har du det själv?

@bumblebee Det finns en annan sak att fundera på också, oavsett om han är alkoholist eller ej. Om ni har helt olika bild av vad "normal" konsumtion är, så kan du räkna med att detta kan vara ett problem under hela er relation. Man kan ju bara styra över sig själv. Vad en annan vuxen människa gör kan man inte påverka. Tycker han att 5 starköl på en kväll är normalt så är det så han tycker. Risken är att du får epitet som sur och trist om du påpekar att du tycker det är för mycket. Det är ju lite svårt att enas om man står på helt olika sidor i denna fråga. 🤗

@Lunaloo
Jag skrev en text för ett par veckor sedan. Om en självupplevd scen som jag velat skriva i åratal. Efter att jag skrev den var det precis som att jag fick nytt perspektiv.
Som om jag varit med i en sekt, utan att ha varit det.
Som att jag har blivit avprogrammerad åratal av hans manipulation.
Att leva i ett medberoende gör något med en.
Jag ser på mitt tidigare sjuka liv som en fångenskap i en sekt, i en värld där bara han och jag fanns.
Det är över nu.
Jag kan inte fatta att jag levt i det.
Jag är fri nu.
Och jag påminner mig gärna om min frihet, i detta forum.
Det är ett sätt för mig att ventilera.
Jag hoppas att du får frid. Att läka. Och gå vidare.
Du finns nu.
Gör något enkelt som du tycker om.
Och fortsätt göra det.
Varje dag!
❤️

@bumblebee vilken tuff situation. Tyvärr hamnar många av oss i ett medberoende som gör det svårt att själv se situationen med sunda ögon. Självklart vill/ hoppas vi alla att det ska vända, bli bättre. Är en tuff tuff resa för både den beroende och dess närmsta. Frågan är om man kan vara med på den resan utan att gå under själv??