Senaste kommentarerna i forumet

Åh, vad bra!

Ja, det där med pengar ordnar sig. Begagnat går bra. Barn behöver närhet, skratt och trygghet, inte prylar. Det går mycket pengar till alkohol...

Hoppas du får jobbet och att allt går din väg nu! Rädda dig och barnen och ta er till er fristad oavsett. Han har problem och de tar tid att lösa. Bra om du har ditt ögna hem som du kan forma och vara trygg i.

Kram och godnatt

Vad gulliga ni är som faktiskt läste det jag skrev. Känns otroligt skönt i hjärtat! Våra barn är snart 9 och 5. Det är klart vårdnaden har bekymrat mig men jag antar att eftersom han inte missköt barnen får vi ha delad vårdnad. Äldsta har sagt någon gång att pappa blir väldigt arg o hon blir rädd. Jag kan naturligtvis oxå bli arg men det är skillnad på arg och att skrämma ngn. Vi får se vad som händer.
Kom på att anledningen det har varit så lugnt nu är att vi typ inte har några pengar kvar den här månaden. Någon nytta med det! Men när jag öppnade kylen nyss står där 4 st 7,5 o väntar. Jag hoppas nästan att han blir arg igen i helgen för då vet jag att jag kan ta beslutet. Sitter o letar bostäder (har tom lagt ut annons idag att jag letar) och kollar begagnade möbler. Vi bor i hyresrätt så inget behövs köpas loss. Det skulle vara halva nya diskmaskinen då. Som vi fick i bröllopspresent... Bara barnen har varsin säng så kommer det nog ordna sig isf.
Går runt i lägenheten o tänker att det där tar jag med mig! Och det där!

Imorgon ska jag på anställningsintervju för en fast tjänst. Vore så skönt!!!

Tack igen för era tankar o kramar. Hoppas ni alla har en lugn kväll!

Fast kan man alltid säga så? Förstår precis vad ni säger och tar till mig allt. Men någonstans undrar jag vilka man ska ge en chans? Ska man döma ut alla med dessa problem? Just nu har han visat att han verkligen vill och ska sluta. Han har bl.a. på egen vilja läst mycket om beroende och pratat med sina vänner och hällt ut all öl han hade hemma. För mig skiljer det sig otroligt mkt från min pappa som aldrig riktigt kunde erkänna problemet. Samtidigt som jag har en oro över att det inte kommer funka. Jag kommer inte lämna honom, så länge han visar att han verkligen menar allvar. Jag vet att ett liv med honom, utan alkohol, skulle göra mig helt otroligt lycklig. För vi hör ihop. Det bara är så. Samtidigt känner jag att det lika gärna hade kunnat vara jag med problemen, ska man aldrig få en chans? Just nu känns allt väldigt bra, men vill att ni ska veta att mitt val just nu inte är fruset i sten. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag bli så otroligt olycklig och alltid undra hur vi skulle haft det. Lika väl som att jag skulle ångra att jag inte lämnade tidigare om han nu skulle få stora problem. Vi är studenter båda två, 25-årsåldern och sköter både skola och jobb. Men han har nog insett att ungdomstiden med alkohol är slut, festen är slut. Han är just nu väldigt motiverad med träning och är på väg in i hälsobranschen. Hoppas ni kan ta till mitt perspektiv också, vet att ni är väldigt beskyddande om varandra här inne och jag är så otroligt tacksam för er som läst och kommenterat. Kram till er alla

Fast kan man alltid säga så? Förstår precis vad ni säger och tar till mig allt. Men någonstans undrar jag vilka man ska ge en chans? Ska man döma ut alla med dessa problem? Just nu har han visat att han verkligen vill och ska sluta. Han har bl.a. på egen vilja läst mycket om beroende och pratat med sina vänner och hällt ut all öl han hade hemma. För mig skiljer det sig otroligt mkt från min pappa som aldrig riktigt kunde erkänna problemet. Samtidigt som jag har en oro över att det inte kommer funka. Jag kommer inte lämna honom, så länge han visar att han verkligen menar allvar. Jag vet att ett liv med honom, utan alkohol, skulle göra mig helt otroligt lycklig. För vi hör ihop. Det bara är så. Samtidigt känner jag att det lika gärna hade kunnat vara jag med problemen, ska man aldrig få en chans? Just nu känns allt väldigt bra, men vill att ni ska veta att mitt val just nu inte är fruset i sten. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag bli så otroligt olycklig och alltid undra hur vi skulle haft det. Lika väl som att jag skulle ångra att jag inte lämnade tidigare om han nu skulle få stora problem. Vi är studenter båda två, 25-årsåldern och sköter både skola och jobb. Men han har nog insett att ungdomstiden med alkohol är slut, festen är slut. Han är just nu väldigt motiverad med träning och är på väg in i hälsobranschen. Hoppas ni kan ta till mitt perspektiv också, vet att ni är väldigt beskyddande om varandra här inne och jag är så otroligt tacksam för er som läst och kommenterat. Kram till er alla

Har bestämt mig för att dricka idag ( för att jag var bakis + att jag ska jobba imorgon .... Men mu kommer eländiga SUGET !!! Vad ska jag göra???

Dum fråga kanske men Hur länge kan man spåra alkohol i blodet ?

En tanke som slog mig var att min egentliga 'vändning' kom den stund jag sa att 'Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dig och det har inte hjälpt.... Nu måste du ta hand om dig själv.' Den situationen var ett månader efter att jag hade gått och kommit tillbaka och han kämpade för att hålla sig nykter.... vilket säkert var långt tuffare än jag förstod då. Men min insikt, och att jag uttalade den var ofantligt viktig. Många gånger dessförinnan hade han - och inte minst jag - belastat mig för brister i vårt förhållande. Även när jag sagt att han ska säga när suget kommer så kan vi hjälpas åt var det fel... tja, det var alltid fel på nåt sätt. Självklart, det inser jag nu. MEN den där gången släppte jag allt ansvar och lämnade det åt honom. Där det hör hemma. Och, det var i en situation när han mådde skit och risken att falla dit säkert var överhängande... det var min egen känsla som tog överhanden och det är jag så tacksam för.
Under lång tid, flera år nu, har jag sedan blivit medveten om olika vardagssituationer där jag närmast omedvetet anpassar mig 'av gammal vana' och numera jobbar jag med det. Små, till synes skitsaker, där jag tar ställning. Fascinerande nog kräver det hög grad av medvetenhet, kraft och energi. Det är väl allt detta som handlar om att släppa taget. Att lämna ansvaret till den det hör, att göra sina egna val och stå för dem. Ta risken att det blir obekvämt .... lita till att jag har rätt att stå upp för mina behov och synpunkter och att det reder sig.
Det var nåt mer jag tänkte men det for iväg.... Återkommer om det kommer kommer tillbaka.
Beträffande att vara förstående anhörig så tror jag att en kan både vara förstående och stå upp för sitt.
Så mysigt med barnbarn.... Våra börjar bli stora. Kram på dej ?/ mt

Hej Mysan
Hur lång tid det tar att läka efter ett uppbrott är individuellt. Och det är det oavsett om det finns alkohol eller ej i bilden.
Det kan ta en månad, det kan ta ett år.. Så småningom brukar känslorna blekna, om man låter bli att sas omhulda dem. (KBT är en bra metod om man om man har svårt att släppa)

Vi människor plockar ju ibland, bland gamla "dåliga" erfarenheter för att sitta och gotta oss i i självömkan.. Det skapar en sorts energi.. Inte speciellt sunt, men man kan vara/bli "beroende" på känslor också (hur knasigt det än låter..)

Det är ungefär som den tråkiga ovanan att pilla på sårskorpor, fast man vet att man borde låta bli, för att det inte ska bli fula ärr..

Nu var det ju inte så förfärligt länge sedan du gjorde slut med din alkoholist och det finns en massa känslor kring ett sånt uppbrott, inte bara saknad, utan känslor av att det är "orättvist" och att man nånstans vill hämnas..
Det är mänskligt och inget man ska försöka blunda för men det är bra att avbryta sin negativa tankekedja när man märker att den upptar för mycket av ens tankar, tid och mående..

Så den enda som hindrar dig i det fallet är du själv! Precis som du har ansvaret för att bestämma hur du vill bli behandlad, har du ansvaret för att jobba med dina känslor..
Så småningom kommer det att blekna och du får se det som en lärdom.. Kanske att lita på din magkänsla.. Inte att bli "rädd" för män/killar, eller skylla tjorvigheter på alla tidigare erfarenheter, det är att projicera.. Utan helt enkelt fortsätta att sätta sunda gränser för din egen person, oavsett om den du möter dricker alkohol eller ej!

Med dina erfarenheter, så behöver du ju inte längre gå på vissa bortförklaringar som en beroende kommer med.. Då är det dags att säga stop..
Lycka till i livet./Kram

Vi har varit ihop i 20 år. Han har alltid druckit mycket men hans dåliga humör och svårigheter har alltid berott på att jag gjort saker, sagt saker, bett honom dra ned på alkoholen etc etc. Det är aldrig hans fel. Jag gick ifrån honom förra året en period men gick tillbaka. Allt var bra och jag kände mig avslappnad även om han drack men hans beteende började sakta (nåja, ganska snabbt) bli det samma som förut. I november var han rakt ut rent elak mot mig på ett sätt han inte varit på många år och det har bara eskalerat. Han anser att ja, han dricker för mycket. Ibland. Kallar sig helgalkis och att det är många fler än han och därför räknas det inte riktigt.

Jag måste fråga...du levde med din alkoholist längre än jag med min.
Jag va bara särbo...
Hur lång tid tog det för dig att läka?
Känns som en berg o dalbana mellan varven hos mig...jag vill bara bli social igen, kunna se åt en man o inte bara känna att dom e ett krävande tjatande släkte...

Vet läkningen e individuell, men ja, du har bra inlägg, bra åsikter.

Kram/ M

Ja, ibland rinner bägaren över och oavsett hur han tar det så kan du inte göra mer! Slut fred med dig själv <3
kram

Hej blueeyes!
Nej, jag tycker inte att du överdriver eller att du ska låta honom få trycka ner dig..
Tyvärr är det så med alkoholister (för JA, han ÄR alkoholist, vare sig han erkänner det eller ej!) Att de kämpar för att få full kontroll över sin omgivning och oss medberoende (och medberoende, betyder inte att man själv dricker eller har beroendeproblem med sitt eget drickande)
Jag tycker att du ska ta lägenheten! Och att du ska tala med socialen och uppmärksamma hans drickande!
Inga barn mår bra i en sån miljö! Jag vet att vi drar oss in i det längsta, för att vi skäms! Men det är faktiskt alkoholisten som ska skämmas!
Du har större chanser att få hjälp om du själv aggerar och visar att du tar dig ifrån situationen..
Vill han ha sin familj kvar, så får han bevisa sin nykterhet (ta emot behandling, om det sedan är antabus eller vad som erbjuds)
Vad det varierande humöret beträffar så är det som om de är olika perosnligheter.. Mitt ex var som otrevligast innan jag flyttade.. Han trodde inte heller att jag skulle ha råd eller våga..
Ja, alkoholister har ofta grandiosa föreställningar om sig själv och tror att de på något sätt är världens medelpunkt.
Min fd har fortsatt att dricka.. Han erkänner inte att han har några problem..
Fortfarande inser han inte att både separationen och en massa andra saker som "händer" har med hans alkoholintag att göra..
Jag tror vi alla medberoende här, har hört så många fantasifulla bortförklaringar från våra alkisar att det skulle räcka till en hel roman
styrkekram Och du gör helt rätt i att titta på lägenheten och TA den! (idag är det svårt att få lägenheter så passa på innan du ångrar dig!)

Varningsklockorna ringer för mig!

Det låter inte som det där kommer utvecklas till något bra. Whiskey gör folk mer dumma i huvudet ändå. Aggressivitet mm. Ni ska inte ha det så. Han har ju underhållsskyldighet till barnen och om du flyttar för att han är alkoholist (vilket han är) så måste han ta ställning till sitt drickande. I bästa fall erkänner han för sig själv att han är alkoholist och i allra bästa fall gör han något åt det. Tycker definitivt att du ska titta på lägenhet. Du kan ju säga att du bor där med barnen tills han fått ordning på sitt drickande. Om ni skiljer er går hälften av huset till dig om ni inte har en klausul.
Flera som skrivit hur de blivit alkoholiserade ganska snabbt efter en sådan operation. Något om att alkohol tas upp mycket snabbare/lättare.

Det är inte svammel. Det känns igen från mångas historier och tyvärr utvecklas de inte alls bra om det inte sker en förändring. Rädd för att du kommer ångra dig om du inte sätter ner foten nu. Om han blir nykterist kan du väl överväga att bo m honom. Tycker inte barnen ska växa upp i bråk, utbrott och alkoholdimmor och se en mamma som sakta tynar bort.

Sorry om det låter hårt men det är väl menat. Läs de andras trådar och skriv av dig här!
Kram

Hej Välkommen hit.
Jag känner igen mig på flera punkter. Min man dricker oxå på helger och högtider. Än inte på vanliga vardagar, som jag vet.
Hur gamla är era barn? Mina är 10 och 2. Hur har du tänkt med vårdnaden om du nu går. Det är min stora spärr.
Gå och titta på lägenheten, det kan vara nyttigt att se att det finns något annat. Jag brukar surfa å titta på lägenheter ibland för att få lite styrka.
Satsa på dig och barnen. Gör saker som ni tycker om. Försök , det är inte alltid lätt jag vet.
Skickar styrke kramar

Tycker att du ska lita på din inre känsla, det som känns rätt för dig.
Att han tycker du behöver hitta ett sätt att stressa ner på....han fattar inte att det är han som gör dig stressad!
Sen att han använder alkohol är ju definitivt inte ett friskt sätt att varva ner....

Sen era barn, ni är ju två som är ansvariga för dom...men eftersom han inte inser faran i sitt drickande är det du som måste göra det....hur vill du era barn ska lära sig att förhålla sig till alkohol?

Super sunt att du kollat på lägenhet, hade jag varit du hade jag berättat att du varit o tittat, sätt ett ultimatum och håll det...för din och era barns skull!

Kram

Vi hade en vettig konversation förra veckan och han sa då att jag borde hitta ett sätt att stressa ner på. Han tar sig en drink och vad ska jag göra? Jag blev lite ställd efteråt måste jag säga.. Kanske fel av mig men... Det krävs ju så många drinkar för honom att stressa ner.

Att läka, gjorde en dum grej igår...tog kontakt o stampade lite på honom igår när jag blev så förbannad.

Men när förståndet kommer ikapp så va det jävligt onödigt gjort...

Idag skrev jag ett sms där jag bad om ursäkt för mitt beteende igår, sa varför jag gjorde som jag gjorde.
Att vi inte behöver va ovänner men att ses är uteslutet.
Att jag även önskade honom ett nyktert liv framöver och att han träffar någon som e bra för honom.

Svårt förklara men drt känns bättre nu, lite ilska är nog borta.
Jag hoppas den blir där oxå...borta alltså.

Ja du Mysan.. Vi är många som funderar..
Jag tror att det finns en kärna av godhet i varje människa för ingen föds som ond och ingen planerar att bli vare sig alkoholist, narcissist eller psykopat.. Det är saker som händer, både när man är barn och senare i livet.
Alkohol, har precis som så många andra droger en så starkt beroendeframkallande inverkan på vissa människor, att de blir personlighetsförändrade i sina försök att få tillvaron med alkohol att fungera! De vill ju inte vara utan.. Eller så är beroendet så starkt, att de får panik vid blotta tanken på att aldrig mer kunna dricka..
Det gör att de precis som narkomaner gör allt för att manipulera och kontrollera sin omgivning.
Och då kommer man lite till den springande punkten.. Går det att hitta tillbaks till den där inre människan? Den där som inte bara "spelar" trevlig?
Jag har inget enkelt svar på det.. Jag önskar jag hade..
Ett vet jag i alla fall, sjukdomen gör dem väldigt slipade. Det gäller att ha fasta gränser för sig själv och hålla dem!

Att en alkoholist är egoistisk är vi väl alla överens om, manipullativa oxå....många har ett psykopat / narcissist beteende....

Vilket beteende är mest sant hos en alkoholist, så som han/hon är nykter el onykter....???
Vi säger alla att nyktra är dom såååå underbara, trycker till en lite finare bara...inte med så grova ord el handlingar.

Jag undrar om inte dessa människor visar sitt sannaste jag när dom är onyktra, är fenomenala skådespelare nyktra.

Detta är min 'tanke', ingen som måste hålla med men tror nog fler än jag tänkt den nån gång!!!

För vad e det man säger, 'av barn o fyllyhundar får man höra sanningen'.....

Det är faktiskt helt sjukt att man lyckats blunda å hoppas under så lång tid utan att vakna. Känner mig helt klarvaken nu å inser nya saker hela tiden. Tänker tillbaka å funderar...hur tänkte jag där!!!
Så många idiotiska situationer som uppstått enbart pga alkohol som man har accepterat genom att stanna kvar. Önskar verkligen att jag hade ett nytt boende just nu, så jobbigt att vara i det här.
Är ändå tacksam, även om det låter konstigt, att jag går igenom detta. Det hjälper mig att hitta mig själv nu när allt är ohanterligt.
Det tvingar mig att rannsaka mig själv, känna efter vad Jag vill, vilket jag aldrig gjort tidigare.
Tänk hur många det är som lever i detta hela livet utan att komma nånvart, det är nog fler än man tror.
Hur allt löser sig får tiden utvisa, jag gör inga långsiktiga planer..en dag i taget

Livet är inte enkelt Trollis..
Jag märker att dina "rosa glasögon" fått sig en rejäl spricka och att bitar av glasen håller på att ramla ut..
Ja vi medberoende har nog accepterat mycket av det o-normala som normalt..
Det har varit likadant med mig, när jag bagatelliserat hans drickande (och i början ser man faktiskt inte mönstret!) Jag förminskade en massa problem som vi hade.. Mest med att jag inte var riktigt "van" vid alkohol och inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig till "vardagsdrickandet"
Han förespeglade ju hela tiden att det var "normalt" att ta sig ett glas vin till maten..
Jag hade en massa bortförklaringar till hands om någon undrade.. Ja i ett läge så mörkade jag hur mycket vi drack, för jag skämdes..(då började jag inse att vi hade alkoholproblem och att jag själv var på god väg att bli alkoholist..) Och JA, jag skämdes!
Tyvärr är det mycket den här skammen som gör att vi väntar så länge.. Vi stoppar huvudet i sanden och "hoppas" att det ska bli bra.. Varje lugn period tolkar vi gärna som att: NU, nu kommer det att bli bättre, nu kommer hen att ta tag i sina problem och (i början) dricka "normal". Sedan vartefter tiden går så inser man att hen aldrig kommer att kunna "dricka normalt", utan det måste bli totalstopp!
Det innebär ju, att man själv, för att vara solidarisk, måste slopa allt sitt eget drickande..
I mitt fall var det inte svårt! Men jag vet att andra kan uppfatta det som "orättvist" att dom måste vara nyktra, när det iinte är dom som har alkoholproblem..
.. Där kan vi bara konstatera, att världen är inte rättvis!
Styrkekram!

Ja, gränserna är nog hårfina i att "kapitulera" och erkänna att man är alkoholist och inse att man både behöver stödet och att kunna ta emot det.
Och det verkar som många av dem som funnits här ett tag har gjort det.. De verkar vara medvetna om att de har beroendeproblem i alla fall.
Innan man kapitulerat så tror jag inte heller att man är kapabel att se att man faktiskt HAR ett stöd i sin familj.

Och jag tror också, att den som i panik slutar, för att de känner "kniven på strupen" när partnern ställt ultimatum, har mindre chanser att lyckas, än om de kommit till insikt själva att de inte mår bra av sitt drickande. Jag tror helt enkelt inte att man kan bli nykter för någon annans skull!

Innan man kapitulerat och erkänt att man har problem så vägrar man släppa någon annan för nära. Och då ser man heller inte utanför sin egen sfär. Ja, det är säkert skitjobbigt att samtidigt som man kämpar mot sitt eget sug, försöka ha någon form av förståelse för att ens eget beteende är "jobbigt" också för omgivningen.

Min fd, kunde för sitt liv inte förstå varför jag fick negativa känslor av hans supande och utbrott. Varför hans ångest kändes lika jobbig för mig och att jag därför behövde skapa ett mellanrum, där jag kunde få lite vila..
Han kallade det "känslokall" (när jag i själva verket hade alldeles för mycket känslor att hantera)

Han vägrade att acceptera, att jag inte levde helt i enhet med "hans" önskningar och behov (och satte mina egna behov åt sidan) Där ville han att jag mera skulle "bita ihop" och inte visa att jag blev arg eller ledsen.. (gärna låtsas att sex var fantastiskt, fast det kändes mer som en psykisk våldtäkt... "Kvinnor kan ju alltid" var hans kommentar, och det var deras förbannade skyldighet att ställa upp)

När jag sedan vägrade acceptera hans ständiga övertramp i min integritetssfär, utan att jag med ett ord fick kritisera något av det han sa eller gjorde, så fick jag nog!
Jag insåg att han aldrig kommer att se sig själv och sitt drickande som ett "problem"..
Jag hoppas att din ihärdighet och ditt tålamod leder er båda framåt.. Om det blir tillsammans återstår att se.. (fortfarande är det bara dig du kan påverka)
kram

På forum följer jag så många trådar och berättelser både från de som kämpar med eget missbruk eller med konsekvenserna av andras. Ibland tänker jag att det är verkligen lönlöst att försöka nå min man innan han har blivit fullständigt nykter och inte har druckit en droppe på ett halvår minst. Hur han kommer dithän kan jag inte påverka. Jag kan sätta hela min tillvaro i pant, så mycket som jag trivs med och levt med i 40 år, och chansa på att han inser allvaret den dagen jag flyttar härifrån. Det kan gå åt helvete. Vi blir inte yngre och vi behöver varandra i nöd och lust. Men det här tillståndet är ohållbart det ser jag också.
Så läser jag Farmor, Leverjag, Sisyfos med flera kloka och insiktsfulla människor som kämpar med sitt eget alkoholberoende. Och där ser jag ju också hur viktigt det är med stöd från förstående anhöriga. En del har det, andra inte.
Jag tror inte på de enkla lösningarna och svartvita sanningar. Forum gör mig förvirrad och jag tror att det leder framåt.

Oj skrev fel namn ser jag... Menar ju till dig besviken

Jag är tyvärr lite låst när det gäller flytt, har barn som går i skolan så jag måste hålla mig här. Dessutom bor deras far här oxå.
Besviken, jag bor i Södermanland, du då?
Känns så hopplöst ibland, gå omkring här hemma å låtas att allt är som vanligt. Att prata ut om saker med sambon är helt omöjligt, har såååå mycket lagrat inom mig som förstör. Skönt att jag har min terapeut att prata med.
Blåögd, du undrar hur jag mår. Mår inte alls bra, helt slutkörd efter förra veckans bravader med alkoholisten. Jag är sjukskriven av en annan orsak vilket är skönt, ger mig egentid på dagarna då han arbetar. Försöker planera en dag i taget, sätta upp mål för bara idag som jag vill göra. Bygga upp mig själv, bit för bit.
Idag SKA jag ta mig till gymmet, har inte varit där på ett tag nu men vet att jag mår bra av det.
Försöker att inte grubbla så mycket på det som varit eller framtiden, bara 1 dag i taget.
Igår fyllde sambon på sitt ölförråd så han inte råkar bli utan. I söndags var ölen slut men då köper man ju folköl. Är ju helt sjukt när man tänker på det.. Min sambo har druckit enorma mängder sen han var tonåring, med några lugna veckor här å där. Men på våra år tillsammans har han förändrats, eller så har jag varit blind i början.
Kram kram