Senaste kommentarerna i forumet

Han anklagar mig för att ljuga, ha dragit ihop hans familj bakom hans rygg och jag får inte svara klart på frågorna och då blir det därefter och då blir jag en lögnare. Vad jag än gör just nu så blir det fel. Väldigt fel. Vet inte hur jag ska stå ut och jag måste, jag måste jobba i eftermiddag med honom och det går bara inte. Det finns inte att jag klarar av det så vad gör jag?

Skrev ett långt "försvarstal" igår... Tänkte efter och skickade det inte.

Era inlägg får mig verkligen att tänka till! Åh vad svårt det är!

Hittade igår kväll en gammal mess-tråd mellan mannen och mig i början av vår relation. När jag inte visste hans verkliga problematik med alkoholen. Det var spännande läsning. Vår dialog lät precis som nu. Han förnekade att han drack, han höll sig undan och jag ställde "ultimatum". Så länge vi hållt på med denna katt- och råttadans...

Djävulsdansen fortsätter.

Om han tar initiativ till att träffas idag så fortsätter jag. Om han hittar på någon ursäkt, så ska jag stålsätta mig att inte höra av mig förrän han bevisligen visar i handlingar att en förändring är på gång.

Ni ger mig styrka!
Jag är en stark och kapabel kvinna!

Vilken bit av dig är det som vill att "han ska vilja ha tillbaks dig"?
Vad är känslan du får, när du tänker i dom banorna?
Är det att känna sig "behövd" (för älskad är det knappast, som du blivit behandlad..)
Är det den där förrädiska "sagokänslan", att det ska bli som på film eller i harlekinromanerna, när den stygge hjälten tar sitt förnuft til fånga och lovar evig kärlek..? ( WONT happend!!!)
Är det för att du känner dig sårad, så att du någonstans vill känna att, "Om han vill ha mig tillbaks, så kan jag minsann såra honom genom att dumpa honom..? (Ja, vi medberoende har våra egna ömma tår, som vi själva slår emot här och där)
Det är en okej känsla... Att drömma om.. (ibland måste vi få pyssla om vår sårade stolthet i det som känns som ett nederlag..)
Ungefär som att få sista ordet i en diskussion eller sista smällen med spaden i sandlådan.. (för det är tyvärr på den nivån det hamnar till sist.. om man försöker göra verklighet av det..)
Det är okej att älta, men bara under en begränsad period.. Annars bestämmer han ju fortfarande över ditt liv, även om du inte vill..
Det kan helt enkelt handla om hämnd.. Simpelt, enkelt, men ofta svårt att erkänna för då faller ju en bit av helgonglorian...

Du vill INTE ha honom tillbaks PUNKT!

Då får du försöka få in tankarna på andra banor.. Hitta på annat att distrahera dig med när du märker att tankarna vandrar iväg..
Det är det här som kallas att jobba med sig själv (personlig utveckling) Och det ÄR jobbigt, men också oerhört givande när man börjar märka att det händer saker..
Men, precis som vid all annan utveckling, så kommer man ingenstans om man inte övar!
Inte ens om man är en naturbegåvning eller talang
Ditt inlägg heter "Mitt i smeten och vet inte hur jag går vidare"
Mitt råd är: Stanna inte! fortsätt gå!
Björn Borg blev inte världens bäste tennisspelare, för att han satt och läste Kalle Anka, utan för att han stog och nötte bollar mot en garageport! Inte ens på sin väg mot världstoppen kunde han strunta i träningen..
Det är lite samma sak med oss själva. Vi har perioder när vi blir "soffpotatisar", men om vi inte reser oss ur soffan och går ut och gör något, så får vi ingen kondition hur många träningsprogram vi än tittar på!

Skickar dig en hel påse med styrkekramar!

av. Jobbar på att släppa, men har en fånig fundering. Om jag inte vill ha tillbaka honom varför vill jag att han ska vilja ha mig?

Du måste verkligen ha en lägenhet snarast. Har liksom du svårt att ta in hur illa de kan behandla oss men ändå säga att de älskar oss, hur fan går det ihop?? Så du frågade om saker var hämtade, nej det är de inte har inte hört nått sedan julafton då han antagligen var ensam å kom på att han längtade efter mig. Efter det har han inte längtat så inte ett ljud.
Går du på alanon? Har verkligen hjälpt mig så jag önskar att även du kan hitta dit! Många kramar till dig!!!!

Som alltid hoppas vi.. Ge oss gärna en lägesrapport kära Skytt!
kram <3

Och hur är det med dig Trollis?
En liten lägesrapport kanske...?
Styrkekramar till er båda <3

Det är fullt normalt att bli arg! Jag har varit skitförbannad! Men försök att inte "provocera" i din ilska.. utan använd den konstruktivt, till att planera ditt eget liv!
Det är säkert inget fel på ditt förstånd, men den som är beroende projicerar över en massa saker, för att försöka kontrollera.. ( en rädd och osäker människa är ju lättare att manipulera..)
Var arg! men haka inte upp dig, för du behöver den här energin till dig själv!
Och framför allt, bli inte arg på dig själv, för att du tycker att du betett dig knasigt som inte sett det här tidigare.. Vi är många som suttit fast i åratal!
Det enda du kan forma nu, är din framtid! Låt inte de negativa känslorna ta överhanden !
kram!

Ger dig samma råd som Leverjag! Jag fick själv det rådet för lite mer än ett halvår sedan av goda vänner som också varit medberoende (och av ett par nyktra alkoholister som idag försöker hjälpa andra)
Ta en dag i taget, fundera över hur du ska gå vidare och skriv här.. Vi ska försöka stötta dig så gott vi kan!
Kramar från mig också!
PS.. Hans ilska beror i grund och botten inte på dig! Det är inte du som är orsak till hans sjukdomar som kommer av alkoholmissbruk. Det är inte du som tvingar honom att dricka!

Min pappa har samma problem, vänt upp o ner på huset o kan inte ta hand om sig själv, han blev inlagd i söndags 3/1.
Konstaterad skrumplever...
Ställ frågor om du känner du behöver prata :)

Som du skrev i en annan tråd. Du börjar inse tror jag... Ilskan kan ge dig kraft men behåll den inte för länge...

Fortsätt skriva av dig och undvik konfrontera nu. Hela dig och Fundera ut din plan i lugn och ro.

Härifrån får du varma kramar?

Nä, det är inget fel på dig. Tycker snarast att det är en sund reaktion att inte tycka om honom nu. Han beter sig inte ok och det är rent idiotiskt att dricka med diabetes. Har det gått så långt att ni samlat ihop er och konfronterat honom så borde han söka hjälp. Känns inte som han har någon sjukdomsinsikt.

Hoppas att du får stöd i den här processen och att han kommer till insikt. Lyckas han vara nykter ett tag nu så går det kanske bättre att prata med honom, men du behöver stöd. Önskar dig all styrka.

Precis så känns det. Eller ett minfält. Minsta lilla fel och han fäller ihop käftarna som en ilsken krokodil.

att det som de säger blir "sanning". Jag har sökt hjälp för diverse problem hos mig själv i åratal. Allt från depressioner till beteendestörningar och jag får aldrig någon rätsida på något av det. Det blir bara nya svagheter hos mig som jag då tar upp med min terapeut och jag hinner knappt börja på en ända förrän jag har ett nytt problem som anses vara så stort att jag behöver hjälp med. Allt från ADHD till bipolär, till min barndom och slarvighet m.m.
När jag började se honom som alkoholist och läsa inlägg som det här inser jag att alla mina problem mycket bottnar i hans alkoholism. Jag har beundrat honom hela tiden, han är intelligent, omtyckt, ett samhällets stöttepelare. Klart att problemet måste ligga hos mig? När jag läser om medberoende ser jag alla mina "svagheter" som en direkt reaktion på hans beteende, hans sätt mot mig. Som en reaktion på den sjuka situation jag lever i. Men jag vågar inte lita på mig själv längre. Kan jag verkligen ta hand om mig själv? Är jag att lita på?

Det är så sjukt. Jag börjar bli arg. Jättearg.

Hej blåögd!
Tänker på dig och undrar hur det går för dig. Har han hämtat sina grejer ännu? Hur mår du?
Kram från Trollis ?

En nyss konfronterad alkoholist, är som ett getingbo.. Mycket surr och stingslighet.. (troligen av ett sårat och skamset ego!)
De vill naturligtvis inte bli överbevisade om sin alkoholism/sitt beroende.. EN person, kan de avfärda (och trycka ner..) Men när utomstående börjar tala med dem om deras problem så måste de ju till slut någonstans inse att det ligger något i det som sägs..
Fast det gör dem sällan trevligare i humöret.. Och ibland inte ens mer benägna att sluta dricka!
Det finns en del av dem som trots vetskap, fortfarande väljer flaskan!
På din beskrivning Nickanna, låter det som om din man skulle behöva komma till ett behandlingshem..
Jag vet inte om detta är möjligt, men du skulle behöva få ledigt från din "alkoholist" ett tag.. Det är faktiskt ett heltidsjobb att ta hand om en beroendesjuk! (med alla deras nycker)
Hoppas att du klarar de här två veckorna, för du behöver också stöd och hjälp!
Kram

Det är bara den som levt med en alkoholist, som förstår HUR jobbigt det kan vara.. När andra ser "fyllan" och ev dårskap, dåligt humör och fyllegrejer, så är det oftast bara som toppen på ett isberg. Vi som är medberoende lever ju med personen 24/7, medan andra bara behöver träffa dem mer sporadiskt!
Alkoholisten utvecklar ofta en narcissistisk sida som gör att han/hon bara tänker på sig själv.
De kan vara jättetrevliga och sociala utåt sett (lite psykopatdrag..) Men sedan vara riktiga svin mot sin familj. Och ibland spelar det ingen roll om de är berusade eller nyktra..
Min egen upplevelse var, att min alkoholist hade mycket svårare att reglera sitt humör sista tiden, när han drack mer.. Oftast var det "bakfyllan" och abstinensen som gjorde att han var riktigt retlig..
Då passade ingenting och vad man än sa och gjorde så var det fel..
Det hade naturligtvis inte någonting med MIG att göra..
Utan det var hans sätt att försöka få ut sin frustration/ilska på någonting.. Han kunde ju inte heller sätta ord på sina negativa känslor. För det hade ju kanske inneburit att han hade varit tvungen att erkänna att det var alkoholen (eller bristen på alkohol) som gjorde honom irriterad..
Man kan lätt säga att en alkoholist som druckit i flera år blir som två olika personer..
Den glada trevliga (oftast nykter, eller efter första glaset, men inte mer) som man träffade och föll för. De brukar också vara omtyckta av vänner och arbetskamrater (i det här stadiet!)
Den otrevliga (svinet) Som kommer med grova sexuella kommentarer/inviter, är allmänt ful i mun, ska slåss, startar gräl, surar, domderar, trakasserar, ljuger, hittar på saker, anklagar .. Ja, den listan kan göras lång!
Däremellan dyker "martyren" upp i högre eller mindre grad.. Till en början "lyssnande" och vill prata. Sedan alltmer pockande på uppmärksamhet och övergående i fyllesentimentalitet!
Dessutom kretsar ALLT, ja precis allt kring deras person och mående..

Ingenting av detta kan vi medberoende göra någonting åt! Och det är INTE vårt fel (oavsett vad alkoholisten säger!)
Om de inte själva inser sina problem med alkoholen! Och om de inte vill sluta!
Det stora problemet är att de inte har någon sjukdomsinsikt! Eller väldigt få har det..
Även om de har det, är det inte säkert att de är beredda att sluta dricka..

Som medberonnde har vi bara ETT VAL! Att se till oss själva först!
Den enda vi kan göra någonting åt, för och förändra situationen för är oss själv!
Finns det barn med i sammanhanget så är man faktiskt som förälder skyldig att se till deras bästa och säkerhet först! (även om det innebär att separera från alkoholisten ganska omgående!)
Sedan hjälper det inte att börja hacka och slå på sig själv! Man kan aldrig förändra det som varit!
Men man kan förändra sin framtid genom att göra nya och bättre val! Och ibland får man välja flera gånger..
Vi medberoende är ju också "sjuka" och ibland behöver vi också hjälp att ta oss ur vårt medberoende!
För det är faktiskt mycket vi inte ser själva i början.
Vi är så vana vid att saker är på ett visst sätt, att det blivit "normalt" för oss..
Det här är inget som skett över en natt, utan det är en väldigt långsam process av "hjärntvätt" och tillvänjning.
Försök att få någon att prata med (Alanon´s anhörig grupper rekommenderas ofta) Börja prata med anhöriga och vänner! (ofta har man ju i sin stora skam själv försökt dölja hur illa det är..
Och fortsätt att sätta era tankar på pränt här på forumet! Det är jättenyttigt att gå tillbaks och läsa.. Gå in och läs i de olika trådarna, för det brukar finnas kommentarer och råd att ta till sig <3

Jag e nog mest besviken på mig själv o mitt agerande.
Att man tillåtit en annan person göra mig illa, att jag inte sa tack o hej första gången jag väcktes mitt i natten o åkte ut..att jag förlät när första smset kom med förlåt....
Att bli typ isolerad från familj o vänner för att HAN skulle ha all uppmärksamhet, annars måste jag ju va otrogen....

Lätt va efterklok....bara 4.5 månad sen jag lämna o tror det kommer ta ett tag till innan man e 'hel' i huvet igen

KRAM

Jag känner att din ilska är stark Mysan. Jag tror att det enda som du kan kontrollera är hur du förhåller dig till ilskan. Är det bra att gå omkring arg? Vad skulle du kunna göra för att minska ilskan? Ta en promenad? Gå och träna? Har du gråtit?

Mig har det hjälpt att hålla mig sysselsatt. Läsa om andras resor och verkligen tagit hand om Mig! Så länge du tillåter dig själv att bli arg är du inte fri från honom. Ta hand om Dig själv. Bli stark. Du kan bli fri från.

Kram från en mycket starkare Skytt, tack vare detta forum. Tack alla!

Kan du någonsin lita på honom, lägga ditt liv i hans händer????

Min önskan är att han om möjligt skulle kunna få må så in i h-vete illa....lika illa som han fått mig må.

Jag kan må illa av hurdan han fick mig att bli, all skit han öste över mig...full som nykter!!!
Jag önskar honom inget gott, han är en manipullativ lögnare med psykopat drag...ingen nice man.

Så vad jag önskar....möjligt att han ska höra av sig så jag kan få spy galla igen...inte för att han fattar, men känns skönt...

Kram

Jag vet att det finns en sanning i det du skriver Mysan... Tack för den omtänksamma kramen. Jag vet så väl... Alla mina väninnor säger det också och är oroliga för mig... Men, jag har inte kommit dit ännu. Jag ser fortfarande ljus i tunneln. Det är ju pga kampen som jag skriver här. Ni förstår...

Det är för tidigt att säga hur det kommer bli. Jag och kärleken har en väldigt lång resa framför oss. Hur lång förstår jag ännu bättre efter att att ha läst på forumet och på många andra sidor.

En förändring har skett hos honom. En ännu större förändring har skett inom mig. Jag kan bara förändra mig själv och hur jag lever. Vare sig jag är ensam eller i relation så måste jag leva hälsosamt och vara ärlig mot mig själv.

Vi har trevligt när vi ses, om det ändras så tänker jag nog om.

Även om det inte låter så, så gör han mig till en bättre människa när vi träffas. Han tar fram personen jag tycker om i mig. Han har aldrig varit riddaren på den vita springaren. Egentligen har han inte gett mig något materiellt under den tiden vi umgåtts. Jag har låtit honom påverka mitt mående. Han kan linda mig runt sitt lillfinger och jag blir glad. Han får mig att skratta.

Jag tror på honom. Jag tror att han kommer bli nykter en dag...

Till historien kan jag berätta att några av de viktigaste personerna i mitt liv har klarat många, många år som nyktra. Fantastiska människor som till en början aldrig trodde att de skulle lyckas. Men, de tog det dag för dag... De gick bort för tidigt men de firade 35 resp 41-åriga AA-födelsedagar innan de lämnade oss. Båda hade nått botten, flera gånger innan de lyckades. AA-födelsedagarna firades alltid stort.

Jag tror på kraften och kärleken!

Det konstiga för mig är att det är tvärtom. Jag lämnar men jag bara längtar på att han ska höra av sig. Han är arg och är knäpptyst, säger ingenting, svarar inte i telefonen, svarar inte på sms. Han sitter ensam och jag vet om jag bara krusar lite till så kommer han tillbaka. Han är nykter sedan en tid men vi kommer inte varandra närmare och jag bara väntar på någon slags bekräftelse på att jag under så många år funnits vid hans sida. Det räckte inte att han blev nykter, locket lades på och nu känns det som om om det är jag som behöver mest hjälp.
Tror det kommer att ta lång tid att komma vidare, det finns stora sår.
Vad vill du? Vill du bli lämnad ifred? Vill du det så tror jag du kommer att lyckas? Vill du förlåta honom? Ställ ultimatum att om han blir nykter så finns du där om du vill det. Sätt gränser och stå fast vid dem.
När han får insikten att sluta så finns du där och det vet han men försöker trots det för att slippa undan.
Lycka till!

Blev så glad att du skrev här. Inte glad för din skull så klart. Gud vad jobbigt och smärtsamt att leva med detta. Att se den man älskar supa ihjäl sig och vara en fullblodsegoist mot sin partner.

Hur länge har ni varit tillsammans/gifta? Det måste vara hemskt att kämpa så och få så mycket skit. Hur mår du nu? Går du och träffar någon eller i anhöriggrupp? Du känner till Al-Anon antar jag? Viktigt att bearbeta och prata med andra om sina upplevelser och känslor tror jag. All sorg, ilska, självförakt, hat, förtvivlan och annat som du kanske bör på. Så skönt att du har stöd i din syster.

Det var verkligen stora mängder alkohol för en normalstor kvinna. Vi kvinnor skadas också mer av motsvarande mängd pga av annorlunda underhudsfett har jag hört. Ja, när vi dricker länge och mycket får vi hjärnskador. Hjärnan krymper (nervceller och områden dör/förtvinar) och det vet man i dag då forskarna har kunnat se dessa skador. Det är inte längre samma person. Alkoholen tar över helt. Låter som hon var ett "hopplöst fall"som inte ville inse sitt missbruk i tid. Så tragiskt men bra att du tagit dig bort innan du själv gick helt under.

Skriv av dig och läs här. Du är extra värdefull i forumet som man för att visa hur djävligt det är att leva med en missbrukare oavsett kön. Hoppas du skriver mycket och startar en egen tråd. Läs gärna trådarna från de som varit här länge. Flera har nu nya trådar i "Det vidare livet".

Kramar

Det är inte så vanligt med män på medberoendesidan (fast jag vet att ni finns!) Skriv gärna om dina upplevelser och om de skiljer sig från våra..?
Jag har annars erfarenheten att män lämnar sina beroende fruar/sambos/flickvänner, snabbare än vi kvinnor gör..
Hoppas att du får ordning på ditt liv nu!