Senaste kommentarerna i forumet

och de som dricker är många.... Många fler än en i förstone föreställer sig, lider på grund av alkoholen. Jag log när jag såg att du kommer att "stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också". Det var faktiskt så "Det vidare livet" kom till. Vi var flera som skrev mycket då (som nu), både på anhörigsidan och sidorna för beroende/missbrukare, och det blev allt tydligare att det inte går att särskilja alkoholen från livet ... en del av oss började kalla forumet för ett livsforum. Då gjorde Magnus "Det vidare livet" :) Länge sällskapade vi också i tråden Filosofiska rummet där vi hade både vårstädning och ställde in choklad till jul. Forum har genomgått många faser under de fem år jag varit här och jag är så tacksam att det blivit alltmer tekniskt stabilt, att det tydligen satsas resurser på det. De två träffar som ordnats tolkar jag också så att forumets betydelse är uppenbar.

Nu svamlar jag i din tråd, ursäkta - hoppas det är ok:) Hoppas du stannar kvar här - jag tror du skrev något om att du snart är klar här... minns jag rätt? Vi tillför ju alla olika aspekter av livet i alkoholens skugga. Du tillför klargörande och tydliga bilder av medberoende som är till hjälp för många. Det är en lång resa att bli klar(are) över sina mönster. Jag skriver numera när jag har utrymme i livet men jag läser rätt så kontinuerligt, lider och gläds med människorna här. Och hela tiden lär jag mig mer om mig själv och om livet.

Tack för utrymmet jag tog mig! Och tack för att jag får ta del av din livserfarenhet, att du delar med dig. Allt gott! / mt

Hej!

Ännu en sömnlös natt, men nu har jag bestämt mig för att göra något.
Jag vet bara inte var jag ska börja och hur..

En lång historia görs kort.

Jag 37 år o lillebror på 33.
Bor i samma område.

Han är blyg,söt,fin.
Bubblande skratt och humor.
Tjejerna jagar (jagade)
Han ör tystlåten,lite tafatt o seg,men ljuvlig!

Jag tror han dricker för modet o "tuffheten".
Han börjar prata,är inte den tysta längre.
Han vågar dansa,tramsa och bli lite "mer".

Han har kört på fyllan flera gånger.
Nu åkt dit!
Förlorade körkortet i två år och började nu i December lämna pusseprov.
Han har slagit tjejer,flera stycken.
Dom stannar dock kvar för den nyktra "brodern" är ljuvlig.
Tillsist flyr dom.
Mejlar mig filmklipp o bilder,inte av hat. Utan bet mig hjälpa honom. Han blir så aggressiv när han dricker.
Han har minne i 30 sek. Frågar samma fråga 15 ggr på en timme.
Han gråter helt plötsligt och sen är han glad igen.
Han kissar på sig när han somnat för natten.

Nu har han tagit hårt på ännu en tjej,hånat henne,kallat henne jäkla fitta!!

Vi i familjen har tagit upp detta flera ggr.
Mamma har gråtit.
Han säger allt är lugnt.
Alla överdriver.
Han ska inte dricka på samma sätt.
Sen börjar det igen!
Han sköter jobb,ekonomi,hygien,vänner..
Allt funkar.
Han blir bara idiot när han dricker.
Och han VILL inte sluta.
"Det är så gött o ta en öl i solen" svarar han när jag säger "sluta"..
Han ser det inte!!

Han kan gå på fyllan o känna/smeka väggarna o prata/mumla för sig själv.
Sen bryta ihop o böla till en lugn låt,sen hoppa o dansa stunden efter..
Han är så skör...

Han kan inte ta en öl,utan dricker så länge det finns.
Från början ett glas i taget,senare halsande direkt ur vinflaskan..

Mamma är rädd,ledsen och orolig.
Hon ör skör o blundar.
Medberoende???

Pappa är inte med i våra liv.
Han har dock festat hårt och även han kissade på sig på fyllan.

Min bror tappar tid o rum!!

Vad gör jag?
Jag måste göra detta själv...
Jag har ingen familj att räkna med.
Alla är bra,och älskar honom och så, men vi är en "bra","fin" familj..
Ingen kommer spotta i nävarna här.
Alla kommer blunda tills det "går över"...

Jag tror det slutar med att han tar livet av sig..
Som nykter är han känslig,omtänksam o fin.
Han kan knappt hantera vad han sysslar med på fyllan.
Vad händer den dagen han vaknar upp efter att slagit en tjej så hon ligger på sjukan?
Orkar han det?

Hur gör jag?
HJÄLP!!!

Å vad jag saknar min i underbara, trygga man. Istället är det bara fylla varje kväll. Hur länge ska jag orka. Tror jag behöver gå och prata med någon. Fixar inte detta själv. Det finns väl någon mottagning för medberoende inom kommunen eller? Känner ilska , blir ledsen, känner att jag stänger av, känner ingen riktig glädje. Försöker att tänka på mig själv,, Men saker rör ju oss båda två här hemma. Så att bara köra på själv det går ju inte när vi lever ihop. Fy då, lätt är det inte.

Du behöver hitta tillbaks till dig själv!
Jag tror att allt har snurrat kring honom en tid så du känner dig bara som en bifigur..
Du får ge dig tid att sköta om dig själv och hitta tillbaks till det du tycker om och till det du vill göra.. (för det kan inte han bestämma över)
kram

Det här är ju på sätt och vis lite av en "dagbok" så jag kommer nog att stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också.. (men läs gärna och kommentera om ni vill)

Vi är så många.. Och många söker sig inte ens hit..
Jag undrar ibland hur många beroende/alkoholister det sitter i lägenheterna och villorna.. Hur många medberoende som efter en tuff kväll hoppas på att de åtminstone ska få en hel natts sömn?
Jag har inga småbarn längre, de är vuxna sedan länge, men jag tänker på alla de yngre kvinnor jag mött här ..
Som kanske har småbarn och ändå blir tvungna att tassa upp ett par gånger på natten..
Hindra en lullande sambo eller man från att väcka upp resten av familjen eller försöka lugna barn så han inte får ett utbrott..?
Som går med på sex för husfridens skull.. Som plockar flaskor och glas och hoppas att det var sista gången.. Som hukar sig för grannarnas blickar, eftersom man inser att det varit en smula högljutt..
Som ringer hans jobb på måndag och sjukanmäler eller skyller på vabb.. Det går ju så mycket när man har småbarn..
Som har ont i magen för att han kommit hem glad i hågen och berättat om en "idiotsäker" investering som måste firas.. När det redan är ansträngt i kassan och mer än en vecka kvar tills barnbidraget kommer och en ny vinteroverall måste köpas..
Som försöker piffa till och spä ut den där köttfärssåsen med lite extra morötter för att det inte ska märkas att köttfärsen inte räckte.. Som tiger när han klagar över det som serveras..
Som försöker smyga undan en extra tjuga för att kunna köpa mjölk och drömmer om att för en gång skull inte behöva välja vilken räkning som ska skjutas på den här gången..
Men som ändå fortfarande tror att deras stora kärlek ska fixa hans problem.. Som tror på löften om "en sista gång".. "Det ska inte upprepas".. "Nej, jag ska inte dricka ur allt på en gång"..
Eller " Jag tar bara det här som jag köpte hem, sen är det slut på drickandet, jag lovar!"
Kvinnor som inte vill "splittra en kärnfamilj" Som tänker att barnen måste få ha både en mamma och en pappa..
Det jag som utomstående ser, är en familj med en "mamma" som tar hand om allihop.. En "pappafigur" som ägnar sig åt barnen när han "känner" för det (och då ska barnen helst överösa honom med uppmärksamhet)
Dessa kvinnor är ju i regel redan "ensamstående" med ett vuxet barn och resten små...
De drar ju redan hela lasset själv? Fast det inser de inte Inte då..!
Jag hoppas att de vaknar och att de förmår sätta gränser som får deras män att på allvar ta hjälp! Och att de själva tar hjälp och inte förnekar allt det man som medberoende är van att förneka..
Sig själv, sitt liv, ( ett BRA liv!)sina tankar och drömmar.. ( min vilja, vart tog du vägen egentligen?)
Jag kom ut på andra sidan, i mitt fall utan man, och jag var tvungen att börja leta efter mig själv..
Det var i alla fall det valet JAG kände att jag hade om jag inte skulle gå under..

Inte så länge du orkar hålla gränserna.. (det kommer säkert att bli en del "testande" om du menar allvar..) Jag skulle tro att han känner det som en "omvändelse under galgen" Och för en alkoholist eller beroende så är två veckor en hel evighet..
Ett år är ingen särskilt lång tid.. Som du säkert läst i de andra forumdelarna så finns det många som har svårt vissa perioder även efter flera år..
Jag rekommenderar dig att läsa mulletants långa tråd (hennes och mullegubbens resa har varit både lång och mödosam) Men det visar också att det faktiskt mitt i eländet finns en strimma av hopp! (däremot ska man aldrig underskatta eller blunda för fakta..)
Jag önskar dig ett lycka till så länge..
Skriv gärna dagbok också.. Det är alltid nyttigt att gå tillbaks. Det är ju först då man ser vad som händer.. Jag har gått tillbaks i mina sporadiskt skrivna dagböcker och konstaterat att min resa egentligen började långt tidigare än jag trott.. Först läste jag säkert ett halvår härinne på forum innan jag började skriva..
Kram!

Hur bra som helst ju!

1. Att du vågade prova al-anon. Starkt och modigt!
2. Att du känner ilska ( hat och besvikelse )
3. Att du kan sova och tänka i lugn och ro.

Ilska kan vara bra ibland, det kan få en att få kraft att förändra något som man behöver förändra för att må bättre.
Sömn och lugn och ro är ju också väldigt bra.
Försök att fortsätta så här, att tänka och känna efter vad du behöver och vill ha i livet för att må bra.

Kram från mig.

Fru å mamma

Ville bara göra ett inlägg att du inte sviker någon här! Det är din tråd! Skriv vad och hur mycket du vill. Det som du blir hjälpt av är det som är rätt. Du kan väl ha detta som dagbok lika gärna?

Tycker du är stark som ser allvaret och är beredd att förändra situationen för dig och barnen. Låter lite sådär att ta hjälp av en gubbe som dricker. Tycker du ska stå kvar i kön tills du vet om han klarar. Det är mycket bättre om han får professionell hjälp från en beroendemottagning, tror jag. Han behöver nog ett halvår nykter i alla fall som start. Är han beredd att erkänna att han är alkoholist och gå på AA-möten? Inser han inte själv att han har problem och inte slutar av egen fri vilja, då är det tämligen lite att hoppas på. Man kan alltid hoppas. Kanske blir er flytt det som till slut gör att han tar tag i det annars, eller inte.

Lycka till och fortsätt skriv av dig. Kram

... utan jag har nog aldrig accepterat hans drickande sedan jag upptäckte det. Däremot har han mer än en gång låtit mig förstå att "jag fått honom att må dåligt".

Inför honom har jag försökt att förklara att det inte hade med mig att göra utan det handlade om de beslut han tagit! När jag sen åkt hem var jag arg och ledsen för att jag ändå tog åt mig och fick skuldkänslor fast jag egentligen vet att det handlar om hans val att dricka och på så sätt förstöra våra drömmar och planer.

Idag väljer han att inte träffa mig. Tror att han dragit ner på drickandet eller kämpar med att vara nykter. Han säger att han inte dricker, men han vill inte träffa mig. Han vill vara i balans först.

Förlåtit det har jag gjort. Ingen mår bra av att gå och älta eller vara arg. Vi gör alla misstag. Eftersom jag fortfarande vill ha en framtid med honom så måste förlåtelse ingå. Känns bra :-)

Jag håller ut och försöker hitta på saker och inte tänka på honom hela tiden. Men ärligt talat är det svårt...

Hej & Gott Nytt År. Ebba Tack. Jag kom iväg på ett Al-anon möte, men jag var ensam med 2 personal tror jag det var. Det kändes inte bra alls. Vill inte gå tillbaka dit. Min gubbe har ju gått med i en klubb där det är Nyktra Alkoholister. Han går på AA möte & Na möte med dom i klubben. Är även på klubben lite varje dag. Jag har varit med där 3ggr. Det känns inte heller bra. Jag var med på ett möte igår. Men det var fruktansvärt. Jag undrade va faan jag gjorde där. Jag känner bara att jag inte vill vara med på denna resa en gång till. Jag är maktlös arg besviken hatisk. Känner mig på någotvis bättre än han, och känner mig smutsig där. Kanske elakt sagt. Men tyvärr känns det så. Nu tillbringar ju han väldigt mycket tid där, och jag njuter av ensamheten, sover mycket, tänker mycket. Blir mer och mer hatisk och förbannad. Tack för att ni finns. Ni är dom enda jag har.

av att jag svikit mig själv, och barnen, och er. Fan.

Mannen min har då pratat med en vän, en hyfsat alkoholiserad pensionär, och sagt att han inte ska dricka på ett år. Så det var ju bra i alla fall, att han tar tjuren vid hornen direkt. Men jag vet inte hur bra stöd denne vän blir, pga sina egna problem och säkerligen förnekelse av dessa. Kommentaren som vännen haft var tydligen att ett år är lång tid, så det var ju lagom upplyftande tycker jag. Men jag ska försöka prata med vännen själv också, se om jag kan nå fram till honom. Annars känns deras vänskap som en hot.

Jag skriver här delvis för att försöka undvika att jag smiter ifrån det jag tänkt göra. Jobbiga samtal och fortsätta bana väg för en ev. separation/timeout.

Jag har läst lite om 'kidnappad hjärna'. Inte så hoppingivande tyvärr.

Det där med ett år tog jag lite ur luften. Vet inte hur bra det blev. Mannen sa senare att man vet ju inte hur lång tid det tar att vänja om kroppen (underförstått att det kanske går fortare, vilket inte kändes så hoppingivande...). Men jag tänker att han kan väl få tänka så om det känns bättre så här i början. Det viktiga är väl att jag inte börjar 'tillåta' s.k. 'måttfullt' drickande igen. Tänker då inte göra det i år. Så fick jag det på pränt också. Det är ju lite där jag brustit tidigare, precis som mt skrev om Zorros fru, att jag tyckt synd om honom och givit tillåtelse att dricka lite även i en planerad vit period (jo jag har 'beordrat' såna tidigare, men då bara någon vecka). Oftast i sammanhang där det känts svårt att motivera för andra närvarande varför han ska vara nykter. Så han kanske hoppas att jag ska vika ner mig om han är riktigt duktig i några veckor. Precis som etanoldrift skrev. Och precis som jag gjort förut. Men nu ska det baske mig inte finnas en enda ursäkt om så självaste kungen kommer på besök! Och jag släpper inte iväg honom på nån fjälltur med 'grabbarna' i vårvinter! Det fixar han aldrig nykter, inte då i år. Så nu har jag lovat det med.

Det blev långt det här. Men nu har jag satt upp riktlinjer för mig själv, inför er. Och jag ska försöka få en lägenhet om någon månad i vilket fall. Jag misstänker att det kommer börja bli jobbigt efter två-tre veckor. Så brukar det vara. Så fixar han januari och februari så kan man väl börja hoppas och i så fall kliva ur kön.

Han tyckte förresten att det faktum att han kan hålla upp två helger visar att han inte är så beroende. Så då var det ju skönt att direkt kunna kontra med att det är att inte börja om igen som är det svåra. Jag är så långsam annars på att formulera mig. Min man är mycket bättre och 'vinner' därför också många diskussioner.

Ursäkta för väldigt långt inlägg. Jag får nog överväga att komplettera med dagbok ?

Funderar på att köpa mig en alkotestare så att vi kan få svart på vitt om jag ser att han druckit. Vi pratar om ett helt nyktert år, max 0,5 vol-%-iga drycker.

Får se om jag gett efter för lätt. Men han har aldrig satsat på helnyktert förut. Så jag känner att jag vill ge honom en chans.

Men jag ska göra en intresseanmälan för lägenhet ändå, om det verkar vara lång väntetid. Misstänker tyvärr att han kommer att misslyckas. Men det ska jag inte säga till honom. Säger bara att det kan bli tufft för honom, att han kommer att få kämpa. Vi ska inte ha någon alkohol hemma.

Han har lovat att flytta ut direkt om det inte går. Han känner själv att om han inte klarar att vara nykter så bör jag ha barnen mestadels. Så då flyttar han och jag bor kvar.

Men vi har pratat med hans familj och jag ska prata med min. Så jag har släppt lite på hemlighetsmakeriet i alla fall. Så jag hoppas att jag är på väg ut ur medberoendet.

Kram och tack för ert stöd.

Jag tycker att det verkar gå bra ändå.. Det gäller bara att se till att focus är på rätt ställe..
Vi är ju specialister på vår alkoholist, och vana att lägga all energi där så det är inte konstigt..
Många av oss blir dessutom lite småsura, när vi får det skrivet på näsan..
Men faktiskt så är det en sanning som vi i det långa loppet inte kommer undan ;-)
Jag hoppas att det grejar sig med hans prylar.. Du kan inte samla ihop allt och dumpa det hos nån av hans kompisar?

Och håller med Leverjag..
Barn är så otroligt lojala med sina föräldrar så det är faktiskt ditt största ansvar just nu, att se till att de slipper ta vuxenansvaret!
styrkekram

Ja, om ångern leder till att han tar tag i sitt beroende så är det bra..
Vi är många som har erfarenheten att våra beroende/alkoholister, visserligen är otroligt ångerfulla och skäms, men att det inte får dem att sluta dricka (eller ens att erkänna att de i grunden har problem)
Min fd man, kunde visserligen känna ånger över att han betett sig illa (när han blev överbevisad) men steget till att förstå, att det berodde på hans alkoholkonsumtion vägrade han ta!
Han tyckte att det räckte med att han köpte nån dyr present eller lovade att vi skulle ut och resa och sedan skulle den lilla malören vara glömd..
Det ÄR svårt, när man trots allt fortfarande älskar människan bakom beteendet, men ibland så kan det vara så att beteendet innebär så mycket påfrestningar för förhållandet att man är tvungen att ta sig själv därifrån! (och jag lovar, att efter ett antal år finns inte mycket av kärleken kvar..)
Allra viktigast är det, när det finns barn! De kan ju inte välja själva!
Visst stirrar vi oss blinda på det vi kallar "kärnfamilj", men i ett alkoholisthem, kan man inte påstå att det finns någonting av kärnfamilj.
Jag rekommenderar dig att läsa en bok som heter "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten(tror jag författaren heter).. Den handlar om de "o-normala"mönster, som är så vanliga för oss medberoende och beroende, att vi tror att de är normala!
Barn är och förblir mycket mer påverkade och märker mycket mer än vi tror!
Men bara att du tagit dig hit och börjar ifrågasätta hans drickande är stort och att åtminstone du är en bit på väg!
kram

Tack för att ni tagit er tid att svara.

Jag vill verkligen inte att det skall vara såhär... Usch vad det gör mig ledsen!

Idag är dagen efter.. Han är nedstämd och även jag. Han har jobbat idag och inte tagit en droppe än sålänge..
Jag vill bara grotta ner mig i honom och bara gråta, skrika och kramas på samma gång. Han har visat ånger idag.. Vilket känns skönt.

Jag ska försöka prata med honom när allt är lugnt och stilla.
Vill bara kunna trolla och göra allting bra.
För jag älskar denna man mer än något annat..
Och barnen.. Barnen blev så glada när han kom hem. Han har engagerat sig i dem och jag vill verkligen inte ta han ifrån dem samtidigt som jag inte vill utsätta dem för detta..
Fan vad svårt det är!

Jag vet nu att han har ett beroende.. Vilket jag inte kan förneka längre.. Men jag vill verkligen inte. Kan man inte få somna och vakna i morgon med en man som bara är den där fantastiska man och pappa han kan vara..

Så bra Nickanna att du/han får stöd utifrån

Det är en livlina, en avlastning och stöd för dig. Hoppas de får honom till insikt. Om inte, har du kanske tillräckligt med stöd att också lämna honom. Barnen tar vuxenrollen när vi vuxna inte tar den.

Kram

De kommer att ta upp det här med honom men från sin synvinkel som syskon då. Jag är trött och som en zombie för jag känner mig känslomässigt avslagen och utan energi att engagera mig i honom. Är trött på hans fylletjafs och att han inte går att lita på. Ser yngsta barnets ledsna ögon framför mig när jag blundar, besvikelsen på nyårsnatten när pappa var för full och hen blev rädd att pappa skulle göra sig illa på raketerna.

Har funderat på om jag är galen på riktigt men när jag började tänka i termerna alkoholmissbruk, alkoholist, medberoende blev mitt och barnens liv och beteende helt glasklara och förklarliga. Efter det så insåg jag att vi lever ett sjukt liv, så här ska man inte behöva ha det. Min man blir otrevlig, dricker inte varje dag men senaste månaderna mer och mer. Under nyårshelgen flera flaskor vin per kväll. :( Det är inte normalt att dricka så mycket och det är inte normalt att dricka 1-4 glas vin varje dag SAMT återställare. Vi är inte knäppa. De är alkoholmissbrukare. Styrkekram Nickanna

Välkommen Norman

Du låter väldigt klar och tydlig om hur situation är och påverkar dig och barnen. Det känns igen och du kan säkert se det i andras trådar. Du har fått goda råd som är viktiga. Jag tänker också så här att det verkar finnas lite insikt att han kommer att förlora dig. Han kanske vet att han har ett beroende. Har han någonsin erkänt att han är alkoholist? Det är han. Du lever med en sjuk person som druckit sig till alkoholism. Det kommer med tiden. Tror du och barnen behöver komma bort från honom så fort som möjligt. Det är väldigt destruktivt att leva som ni gör. Han behöver ett uppvaknande. Han behöver inse och ta ställning. Han behöver se vad han har blivit.

Du kan spela in honom och visa när han är nykter. Kan du få honom att lyssna på andra alkoholisters berättelser? Han kommer känna igen sig. Nu tänker han nog att alkoholister är sådana man ser på parkbänken. Men det är inte där de börjat. De har levt precis som vi och din man tidigare med sin alkoholism. Om han inte vill ta tag i det kommer han också sluta där och om du då stannar kommer du förstöra ditt liv och barnens uppväxt. Så är det.

Kan ni gå på AAs öppna möten som är öppna för alla? Tror det skulle vara bra för er/honom. kan du fåhonom att titta på filmer som handlar om detta? Har du provat att skriva ner allt och låta honom läsa? Kan du ställa ultimatum (och verkställa konsekvenserna av det)?

Det finns en chans om han inser vad han är och ställer till med och vill ta sig ur det. Då måste ni vara starka båda två och jag tror att det bästa är att barnen inte finns i hans närhet till han lyckas.

Önskar dig allt det bästa och att du inser hur allvarligt detta är och vilka spår det sätter i er andra. Du har säkert redan vant dig med mycket som aldrig borde accepteras.

Styrkekramar

vad jag älskar när du är sådär knastertorr!! Jo du har helt rätt att tappa focus, det är så lätt hänt men alanon i morgon så jag får den välbehövliga knuffen! Är nog en aning stressad att se/höra av honom då jag nog inte kan stå emot om jag skulle behöva det, för tros att över en månad gått så har han inte hämtat sina saker och det är stressande för så fort en bil kommer hugger det till.

Känner igen mig i din berättelse. Har inga barn, men just det där att säga till att han inte ska dricka så mycket, då blir det ilska och surhet. Jag har kommit till det beslutet att jag säger inget till min man om hur mycket han ska dricka, när han är full. Det är ingen idé. Han får välja själv. Nyårsafton drack min man tills han somnade.
Min man kan också somna, och sedan vakna och dricka lite till. Jag har haft ett normalt förhållande till alkohol förut, men är nu närmast nykterist.
Älskar också min man otroligt mycket, men börjar att inse att jag inget kan göra för att "rädda" honom. Måste nu sätta mig själv först.
Hoppas det är till tröst att vi är flera här som är i samma situation. Det har varit till tröst för mig.

Nej, du överreagerar inte och Ja, han har problem, men förnekar det! (hur beroende han är är svårt att säga)
Det är väldigt vanligt att de som är beroende inte ser det som ett problem att de dricker.. Utan lägger skulden på omgivningen istället..
Ofta är de väldigt duktiga på "känslomässig utpressning" också.. Och i sådana lägen om de är onyktra så finns det ingenting "rätt" att säga, för de vrider och vänder det alltid till sin egen fördel!
Att ge anhöriga skuldkänslor, är för dem ett sätt att rättfärdiga sitt drickande.
Det enda du kan göra är att försöka förklara för honom när han är nykter! att du inte kan tolerera ett sånt här beteende.
Det är svårt, för vi som befinner oss i sådana här situationer kan inte göra ett dugg åt själva beroendet, om inte den som är beroende sjäv vill sluta! Vi kan inte få dem nyktra med mindre att de själva bestämmer sig.
Det du kan göra, är att inrikta dig på dig själv och på barnen! De ska inte behöva vara med om sånt här.. Ta kontakt med kommunens familjeenhet och gör ev. en orosanmälan till soc (den får man göra anonymt)
Läs bland trådarna här och ta åt dig det du tycker känns relevant! Fortsätt att skriv också, för det brukar lätta att få skriva av sig sina funderingar. Ta kontakt med t.ex. Al anon, de har grupper för "medberoende" och barn. ( Medberoende betyder inte att man dricker själv, utan har problem med sitt eget förhållningssätt gentemot den som dricker. Man kanske förminskar problemet och kommer med bortförklaringar om någon anhörig frågar..) För jag tror att du behöver ha någon att prata med (framför allt om barnens situation! De märker mer än man tror)
Vi är många medberoende som försöker stötta varandra.

Tack för ditt inlägg, mt. Jag har läst det flera gånger idag.

Han säger att han förstått att han måste vara helt nykter. Och jag har pratat med hans familj också så att de är införstådda med situationen, att han har alkoholproblem och vill sluta dricka helt. Jag ska prata med mina föräldrar också. Ser det som ett steg ut ur mitt medberoende. Jag har börjat se att jag levt i förnekelse, både inför mig själv och andra, i betydligt större utsträckning än vad jag varit medveten om.

Så får vi se, jag är medveten om att hans chanser att lyckas på egen hand är små. Han vägrar ta någon hjälp.

Läser om era historier och känner att det verkligen verkar vara ett arbete livet ut, är det verkligen så?
Min är bortrest har börjat förstå vad han gjort mot mig men små dricker ändå då och då. Tar ingen hjälp direkt. Pratat med en psykolog o tror att han redan fattat allt. Bara jag tar hem honom igen så kommer han bli bra och det ska han bevisa. Men jag känner...kan han inte visa det på avstånd så lär han nog inte göra det på plats heller. Visst är han snäll nu men jag tror ändå att han bara säger allt jag vill höra för att få komma hem. Han menar att han på avstånd inte fixar det, är för svag o tror jag kommer tröttna på att vänta. Jag tröttnar ju på tompratet på att jag hoppas o inget händer.