Senaste kommentarerna i forumet

Ja här rullar det på som vanligt. 3-4 dagar nykterhet och sedan dricks det. Har bestämt att verkligen börja tänka på mig det här året. Att göra roliga saker, saker som ger mig glädje. Nu är det mitt år.
Mitt hopp är ju att mannen vaknar och verkligen vill ta beslutet att sluta dricka, men jag börjar misströsta. Vi får väl se.
Gott nytt år till er.

Kära Blåögd, nu är jag sådär fantastiskt "knastertorr" och tråkig igen ;-)
Du tittar fortfarande för mycket på HONOM, istället för på dig själv!
Kanske är det ditt "Ego" som vill ha en bekräftelse på att han minsann inte har det så bra som han vill påskina? (där har du en god nyhet, för DET kan du påverka! Dvs, vilken bild du tittar på och vad du lägger focus på.. Och JA, man får jobba med det.. Det är inte heller någon quick fix..)
För handen på hjärtat, egentligen så har just det ingenting med ditt eget mående att göra!
Nope, inte ett dugg!
Du kan BARA påverka din egen person! Och så länge du fortsätter att ha focus på honom, så jobbar du faktiskt INTE med dig!
Jag har själv fått den här sanningen serverad och blivit tvungen att konstatera att en av mina medberoendebeteenden (som jag inte ville se) hängde ihop med just den här känslan av att på något sätt få "ge igen för gammal ost"
Så det var bara att släppa taget och börja bygga på sin egen plattform! Annars blir man ju som alla de där människorna som istället för att göra något åt sina egna liv, går och missunnar alla andra att ha det bra..
Eftersom du redan genomskådat den där glättiga bilden han visar upp för dig, varför ger du den så stor betydelse i DITT liv? (ibland är det ju så att vi till varje pris hellre vill ha "rätt" än vara lyckliga..?)

kvinna som kommit såå långt med ditt medberoende!! Du har tidigare skrivit massa bra i min tråd men skulle behöva din hjälp med att sortera. När du skrev hos mig var jag ledsen och totalt i ångest nu har mer känslan kommit till- din jävul hur kunde du "använda" mig på ett så grymt sett. Är arg på mig själv som trodde på de vackra orden och känner mig så total förnedrad. Att han nu bor med en missbrukare och målar upp ett fantastiskt liv och är sååå nykter stör mig något oerhört. Vad fan är problemet med att erkänna att man inte mår så bra! Hade du även de känslofaserna och hur känner du nu? Kram och tack för du finns!!

KAN han inte dra ner på egen hand (även om han stundvis vill) och lika sannolikt kan han inte heller 'dra ner' på sin alkoholkonsumtion. Det finns mycket kunskap om hur hjärnan 'byggs om' så att suget efter drogen tar herraväldet över den egna viljan. Fenomenet kallas 'kidnappad hjärna' och finns väl beskrivet. Jag försökte aktivt få min (kloka och välutbildade) man att inse detta men det gick inte innan han blev nykter. När han tog makten över sitt liv. Det här är viktigt att veta. I en tråd på en 'andra sidan' här skriver Zorro, som verkligen vill bli nykter ... han hade därför valt att vara chaufför på nyår. Då tyckte frun/sambon att han kan väl dricka lita lagom men inte så att han blir full.... det KAN INTE en som har alkoholproblem. Och det är viktigt för oss att veta.

Det här gör att det blir en utmaning för den som vill sluta och umgås i kretsar där alkohol är en naturlig och given del av samvaron. Till sjukdomen alkoholism, liksom till medberoende, hör också förnekelse. Och lögner, inte minst för en själv.

Håll taget nu! Om du viker (igen) så kommer mönstret högst sannolikt att upprepas. Och du har bekräftat att det är så. Fortsätt läsa och skriva här så kan du följa din egen väg, den viktigaste!

En sak till, om din man verkligen vill byta väg, om han verkligen vill bli nykter, om han verkligen vill ge dig och familjen en chans .... så KAN det vara så att dit steg ut blir hans vändpunkt. Sånt händer. Det hände mig och min man och det har hänt andra. Det har också hänt att mänskor lämnat en trasig relation och hittat andra vägar till ett bra liv. Att bryta mönster är aldrig lätt men ibland är det den enda möjligheten till ett värdigt och gott liv. / mt

Ja, jag är glad att jag börjat skriva ner lite tankar här, som jag kan gå tillbaka till.

Jo med den dryckeskultur vi har här så är det lätt att trilla dit för den som har lite anlag. Sen så har min man valt att omge sig med såna som inte spottar i glaset. Det blir ju så.

Jag har försökt motivera honom att söka hjälp de gånger han sagt att han vill sluta dricka (eller dra ner...) Men det sitter otroligt långt inne. Jag tror tyvärr inte att han kan klara att sluta själv. Men jag tror inte heller att han kommer att söka hjälp första taget. Men jag ska tipsa honom igen och försöka pusha lite. Tror ni man får bra hjälp på en vårdcentral? Klart att han skulle ljuga, jag tror att han ljuger även för sig själv om hur mycket han dricker

Jag är helt kall inför det här nu, det här ska inte upprepas, jag måste bara hitta det bästa sättet att göra det på. Konstanta diskussioner med hans familj om det här och hans bröder tar det med honom i veckan. Jag ska prata med någon om hur man bäst ordnar det här med barn och pratar med barn om det.

Ja, det har varit en resa! Och vad stark jag känner mig nuförtiden, jämfört med asplövet som levde ihop med en mycket arg, hotfull och skrämmande människa.

Imorgon ska jag träffa min dejt (eller - är det fortfarande en dejt, fast han sagt att han är kär i mig, och nästan skrämde bort mig...?). Är helt förundrad över hur lätt livet kan vara, och ändå känner jag strimmor av sorg över att det blev som det blev. Näe, det är inte lätt att lämna, men det är sannerligen lättare att leva utan exet än med honom!

"This is the year..." Som Marit sjunger. Det blir bättre, för varje år!!

Håll kvar din intention! Gå in och läs, så du inte glömmer bort varför..
Det är så lätt att vika sig, efter några dagar med "vapenvila".. Och vips, efter någon vecka/veckor, så får vår beroende för sig att det är fritt fram att "pröva" lite grann igen..
Hans "löfte" om att flytta ut, om han inte kunde låta bli att dricka, känns lite som mitt ex "förhandlingar" om att kunna dricka vissa "acceptabla"/tillåtna mängder alkohol..
Nix, pix! DEN gick jag inte på..
Då såg jag faktiskt redan för min inre syn, hur han först "värmde upp" inför en helg med sin bror.. Varpå det efteråt givetvis skulle "varvas ner och fasas ut under en period.. Dvs, i det stora hela skulle summan av lasterna vara konstant!
Jag vet inte om din man sökt hjälp via vårdcentral, företagshälsa eller liknande.. det bör han göra! Det är väldigt sällan man klarar en sån här resa själv.. (var beredd på att han kommer att "förminska" sina problem och ev, dölja HUR mycket han egentligen dricker..)
Mitt ex, lyckades alltid slingra sig ur de kniviga frågorna om sin alkoholkonsumtion, genom att bekräfta att han tyckte om att "ta ett glas vin till maten".. Tyvärr var det inga proffs som intervjuade honom. I så fall borde följdfrågan blivit: Vad händer med resten av flaskan? Eller att han uppgett exakt antal glas/mängd han drack och redovisat hur många dagar..
Sedan förnekade han hårdnackat att han hade några som helst problem Och bor man på en gammal bruksort, så kan meningen : " Jag dricker väl ungefär som alla andra", tyvärr betyda ganska stora mängder..

Jag kunde inte låta bli att ta upp det, trots att han inte var alldeles spik nykter.

Tack etanoldrift och flygcert och andra för att ni hjälpt mig att sortera tankar och formulera argument. Mycket av det vi pratat om här kom upp.

Han vill att vi ska bo kvar båda två, och så flyttar han ut om han känner att han vill dricka. Jäkligt frestande måste jag säga, tvivlen inom mig kom direkt... Men jag stod ändå på mig, en bostadsansökan till privat hyresvärd ska lämnas in. Jag tror jag kan må bra av en time out. Och så måste jag som ni påpekat visa att jag menar allvar. Jag var ju på väg att flytta för bara en månad sen och det blev ju inget med det...

Hade nog redan kunnat gissa.. Men ändå hoppas man ju någonstans att någon, faktiskt menar allvar..
Om du nu ställer ulimatum, så se till att du har det praktiska ordnat.. Annars uppfattar han det bara som tomma hot..
Min egen alkoholist, kunde vara beredd att svära vid vad som helst, om han behövde göra en omvändelse under galgen.. För att sedan slingra sig ur det hela.. (ofta med det nästan barnsliga "en sista gång"..)
Jodå, han kunde sluta.. Men började lika ofta igen.. sluta på lördag kväll, när vinet och ölen var slut, läska sig med folköl och lättöl på söndan och möjligen på måndag, varpå det köptes "bara ett par öl"( vilket om man räknade efter var mellan 4 - 6 stycken 7,2:or) på tisdan och sedan smög det på.. I början lite försiktigt, inget "yvigt" drickande, men sedan när kusten tycktes klar och värsta meningsskiljaktligheterna lagts åt sidan, så ökade det igen..
Om jag påpekade att det handlats hem mycket, så fanns det alltid en ursäkt att ta till.. Och dessutom skulle han ha "en vit vecka", när han druckit upp det som fanns..
För min del blev de lugna perioderna färre och färre.. Och till slut var jag tvungen, för min egen skull, att ta tjuren vid hornen.
Tråkigt nog, har han fortfarande inte insett att det är hans drickande som orsakat skilsmässan..
Fortfarande inbillar han sig att det bara är en sorts svepskäl..
Jag vet inte i vilken mån hans syskon pratat med honom om drickandet.. De är medvetna om problemet, men vill troligen inte göra sig ovänn med honom. Kanske hoppas de någonstans att det inte ska vara så illa, för de har ju själva vuxit upp med ett medberoende och som jag ser har de själva ett lite problematiskt drickande.. (deras dryckesvanor får dock stå för dem själva! Men onekligen är det svårt att komma med kritik om man själv har lite dåligt samvete för att man dricker i överkant..)
Påpekar man hans drickande när han "fylleringer" så brukar det sluta med att han slänger på luren..
Jag hoppas att du hittar ett eget(annat) boende. Det är ju helger och klämdagar nästa vecka också..
Styrkekramar

Det uppskattades inte att jag inte blev eld och lågor över hans försoningsförsök. Men han bad ju inte ens om ursäkt! Bara ett nytt framtidslöfte. Ska börja söka lägenhet på måndag tänker jag. Så får det bli en time out till att börja med.

Hans bror har visst redan försökt prata med honom ett antal gånger. Så då har vi gjort vad vi kunnat känns det som.

Ja mulletant valfritt och valfritt. Men för fyra månader blev han anmäld för misshandel av mej?och han å jsg har en åttaårig flicka tillsammans därför dricker jag inte i hemmet/alternativen finns inte just idag/sedan ute om han följer med mej då kan han inte hindra mej från ett glas vin till maten/ om jsg vill ha är osäker där ännu faktiskt. Ja mina äldsta barn saken hör till den att deras pappa misshandlade mej i 18 år vilket dom inte förlåtit/ men han försöker förlåta nu/ mej inte min sambo som höjde hande handen en gång / vilket förvånar mej. God fortsättning själva/ mvh annher01

Ja, du Jonan.. Det är det där med gränser.. Och vad gäller alkohol, för en beroende, så är det faktiskt nolltolerans som gäller..
Annars är det sååå lätt att börja tänja på gränserna och sedan är man tillbaks på ruta ett igen..
Jag vet att mitt ex, mutade in ett eget "alkoholrevir", genom att vissa perioder dricka "måttligt", inte vara otrevlig etc..
När jag senare kikar i backspegeln, såg jag att hans "trevlighet" var beroende av att jag höll en låg profil (att jag inte gjorde eller sa något som jag anade kunde provocera)
Så länge jag strök honom medhårs, var ju allt frid och fröjd.. Däremot var vi inte ett dugg närmare någon form av nykterhet..
Och jag mådde ju inte ett dugg bättre.. Tvärtom fick jag alltmer känslor som skulle sväljas och gömmas undan.. Leenden som skulle klistras på så jag inte verkade "sur" (när vi nu hade det så trevligt..)
Fundera du ett varv till.. Önskar dig en fin nyårshelg i alla fall!

Kan bara instämma i det som mulletant skriver.. Börja med dig själv, för hur de andra väljer och/eller förhåller sig, kan du ändå inte ändra på..
Jag önskar er båda en nykter fortsättning och goda val! <3

Jag vet inte om du ser, det jag ser..
Att ditt barn redan HAR "medberoende-tendenser".. Hen, slätar över, "lirkar", försöker styra upp så inte onödiga olyckor händer och låtsas att vissa saker INTE gör hen ledsen.. (fast vi alla vet att det finns besvikelse under ytan)
Nej, att ta upp en diskussion, när han är berusad (eller när det finns alkohol kvar) är meningslöst!
Men ha det här i bakhuvudet, när det lugnat ner sig och du tycker att det är lugnt (och resonerar som så, att "det var nog inte så farligt")
Båda så undviker ni att "provocera".. Ni tar på er skulden, istället för att ställa er alkoholberoende till svars!
Bra att resten av släkt/syskon, börjar få upp ögonen för det ökade alkohol(miss)bruket!
Om ni tar ett snack gemensamt, så kanske det tar lite bättre.. Då kan han inte skylla på att det bara är du som "är överspänd"..
Kom ihåg, att vad det gäller barnen, så är det DITT ansvar, att se till att de slipper ta ett "vuxenansvar" för någonting som de i grund och botten inte kan förändra!

Har försökt ligga lågt, han har varit trevlig men druckit mycket. Igår skulle han tända raketer med ena barnet och hen tyckte att pappa var så vårdslös att hen hellre ville att de skulle skjuta nån annan dag. Såg hur besviken hen var men skyllde på dåligt väder (det blåser här) och jag inser att det här är helt ohållbart. Igår drack han en flaska vin och fyra starköl från kl 18-23.30. Nu finns det två vinflaskor kvar och jag tror inte han kommer att dricka ikväll, men om han gör det så är det bara bra. Jag pratar numer helt öppet med min svägerska om hans intag och det finns ännu mer för oss att gå på. Hans bröder ska ta och prata med honom i veckan. Både jag och yngsta barnet längtar efter det för vi orkar inte med det här. Börjar se tecken på medberoende hos barnet med. Vet var pappa är, vet hur mycket han dricker, försöker att undvika olyckor som han ställer till med och igår tänkte hen gå och lägga sig tidigare än tolvslaget för att det skulle bli lugnare här och pappa inte öppna mer öl. Men ingen ilska eller aggression än så länge och det är bra men det beror mest på att jag inte sagt ifrån. Har inte haft en enda åsikt om hans intag.

och Gott Nytt År! Så bra att din man varit nykter 3,5 månad och klarat av utmaningar när han blivit bjude på alkohol. Det är en bra början! Samtidigt är det bara en början och precis som du själv skriver är det 'en del kvar'. Han visar att han har viljan, så som jag förstår det utifrån vad du skriver. Kom ihåg att ansvaret för hans nykterhet är hans och inte ditt! Bra ändå, tycker jag, att du solidariskt inte dricker hemma om det känns ok för din del. Om det finns olika åsikter, det viktiga är ändå att nykterheten är hans eget val och ansvar.

Vad gäller de vuxna barnen förstår jag så väl att det känns ledsamt och problematiskt. Ändå kan jag inte säga annat än att även de måste göra sina egna val. Och deras val grundar sig i deras erfarenheter och deras värderingar - vad som är viktigt för dem. De kanske behöver mer tid för att återfå förtroendet.? Om de ens har haft förtroende för honom? Om jag förstår rätt handlar det om dina barn från en tidigare relation? Oberoende, det är en annan relation mellan vuxna barn och föräldrar/föräldrars sambon än i en kärleks-/parrelation.

Jobba på att bli klar över vad som är viktigt för dig, i ditt liv! De vuxna omkring dig, även fastän det är dina nära och kära, måste göra sina egna val och ta ansvar för sina liv. Det låter kanske enkelt men så är det ingalunda. Det är ett (livs?)långt arbete, i synnerhet i relationer som 'drabbats' av separationer och missbruk.

Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År där du gör val som är de rätta för dig! / mt

Känner att jag behöver skriva ännu en gång på detta forum/min man har nu varit nykter 3,5 mån. Faktiskt klarat av de värsta ställen han blir bjuden på alkohol men stått emot. Även jag har avstått helt i hemmet/ druckit i gång två glas vin med arbetskamrater., det var ok för honom. Det är en del steg kvar självklart och arbetet för honom är ju hela livet till att bli nykterist. Han är inte förändrad på nått vis blivit mer lik den personlighet jag föll för. Däremot får jag kämpa för den äldsta förlåter honom inte kom hem när han inte var hemma sånt känns/samtidigt lite barnsligt. Min son ska gifta sej å skaffa barn utan att träffa honom .hur ska det gå till min sambo å jag har bott ihop i tio år/åren blir fler. Förstår min son men samtidigt ser han väl att jag mår bra/nån som har råd hur hjälpa till över gränserna står mitt i/ ingen viker samtidigt är min sambo nykter då är väl iingenting ett problem??? Kram annher01

Ok. Nyårs kväll ändå. Inte helt plakat. Halv full när vi la oss. Försöker att inte ha full koll men svårt. Blir ändå arg på honom att jag ska gå runt å må dåligt för utifall. Är helt känslomässigt slut. Undrar ändå om det är värt det. Kram ?

Du har redan fått kloka ord/råd från etanoldrift och ebba men förstår ändå din situation. Min pappa gick bort för 7 år sedan pga alkoholmissbruk och det är inte lätt om personen själv inte kan/vill förändra sin situation. Min mamma levde i och för sig tillsammans med min pappa men jag undrar - så här i efterhand - hur bra det var då hon "indirekt supportade" pappas missbruk.

Ända sedan jag var liten hade min pappa detta missbruk och någon gång på vägen bestämde jag mig för att det är trots allt hans ansvar hur hårt det än låter. Jag ångrar idag faktsikt att jag inte "tvingade" min mamma att söka hjälp för medberoende. Kanske hade det varit annorlunda idag.

Det är ju ett besvärligt läge om du har barnen med.. Undrar precis som mulletant, om du kan ta dig därifrån med barnen..
Finns det någon som kunnat hämta er, ifall du kanske inte har körkort själv och kan köra..
Kram

Hej Annekja!
Nyårsafton är tyvärr en av dom dagarna, när "myndigheter" har fullt upp (dom som jobbar)
Om det är riktigt illa, så kan du göra en anmälan till 112.. (men då måste det en sådan här kväll vara fara för personens liv)
Du har fått råden redan från Ebba, att ta kontakt med Al annon och göra en orosanmälan till socialen..
Tyvärr är det som så, att om personen inte själv vill, så finns det väldigt små möjligheter för anhöriga att få dem omhändertagna för vård!
Du behöver själv någon att tala med och att få inse, att DU faktiskt har gjort det du kan!
Ger dig samma råd som Ebba.. Låt inte det här ta över ditt liv! Hans liv kan du tyvärr inte ändra på (såvida han inte vill ändra det själv!)

Aj... Så ont det måste göra att se sin far vara oförmögen att ta väl hand om sig.

Jag har själv haft en nära anhörig som haft ett svårt missbruk.
Det var väldigt jobbigt.
Det var tom så att varje gång jag hörde ambulans eller polis tänkte jag "okej, nu kanske det är han som inte lever längre eller har råkat riktigt illa ut".

Så var det och det var hemskt.
Som att sörja en ännu levande människa.

Tillslut blev jag arg och bestämde mig för att drogen kanske skulle ta honom men mig ska den inte få.

Jag bestämde mig för att må så bra jag kunde och inte gråta mig genom nätter av oro med följd att jag var så trött på dagarna att jag såg i kors.

Jag började gå på al-anon och det hjälpte mig mycket.
Jag gjorde även orosanmälningar till soc.

Åren gick och jag gjorde till slut ännu en orosanmälan vilket resulterade i att de fann personen i fråga medvetslös i sin lägenhet.

Idag mår han bra efter ett år på ett fantastiskt behandlingshem.
Han jobbar och har en härlig flickvän :)

Det finns hopp men det ser mörkt ut många gånger.
I mina ögon har du gjort allt du kan som kontaktat soc.

Nu återstår bara att du försöker att ta hand om dig.
Låt inte alkoholen indirekt förstöra ditt mående också, det räcker med att din far mår dåligt av den.

Jag förstår att mitt svar här kanske inte är till någon hjälp, men jag ville ändå skriva lite till dig.

Speciellt en dag som denna, nyårsafton, då det jobbiga ofta kan kännas extra jobbigt.

Prova al-anon om du inte redan har gjort det.

Kram!

Ingen har påstått att det är enkelt eller utan tårar och gnissel!
Håller tummarna för en bra fortsättning!
Kram!

Och jag är trots en del tårar mäkta stolt över mig själv måste jag säga. Han sa att han skulle slå ut spriten när vi kom hem och vårda kärleken istället. Jag sa att han hade en sista chans och den är förbrukad redan. Men att det kan ju vara lämpligt att bli nykter ändå, om han vill ha nån vårdnad för barnen