Senaste kommentarerna i forumet

Det är så lätt att hamna i det där "tankesnurret" när man inte är vaksam.. Och det är en träningsfråga, när och hur snabbt man lyckas tysta den där lilla rösten i huvudet..
Kämpa på! Och säg STOPP högt för dig själv när du kommer på dig själv med att "ÄLTA" För det är precis det du håller på med..
Ja, känslorna dyker upp med jämna mellanrum och vid olika tillfällen, precis som när man har en kär anhörig som gått bort!
Du kan också ge dig själv tillåtelse att "älta" en viss tid och ett bestämt klockslag, varje dag under en period. Säg att du bestämmer dig för att varje dag klockan 13:00, ska jag älta i 20 minuter. Då kan du när tankarna dyker upp säga till dig själv, det där tar jag klockan ett, Och sedan sitter du och verkligen ältar igenom allt så mycket du orkar! (men sitt inte flera timmar utan bara den avsatta tiden!) Dyker det upp fler tankar senare, så säger du till dig själv, jag tar det imorgon när jag har min tid för det här..
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga ovanför ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår!
Försök hitta något att göra, när tankarna börjar snurra. Något som kräver lite koncentration!
Mindfullness är inte alls dumt! Det räcker ibland att du går en "medveten" promenad.. Där du medvetet lägger märke till hur det ser ut, temperatur, hur det känns och låter.. Vilka ljud hör du runtomkring dig, Har något förändrats sedan du gick här sist?
För är du i "nuet" så finns det inte plats för annat..
kram / e

Ja det är lätt att släppa lite på överenskommelserna.. Och alkoholisten ändrar gärna "reglerna" efter eget huvud..
Ett par öl, betyder aldrig bara två! Utan i regel en avsevärt större mängd, liksom "ett glas vin" till maten troligen betyder hela flaskan.
Tycker att du själv ska läsa igenom det du skriver om era "förhandlingar", där han först lovar att inte dricka inför barnen (trots att du inte vill att han ska dricka alls) Och hur han sedan svänger en aning på det, så att det blir "inte så mycket" inför barnen..
Precis som Mrs Mary skriver, så gäller det att hålla taget (BENHÅRT) För det är väldigt lätt att hamna i de här förhandlingarna om en "accepterad" mängd, där formuleringarna gör att den beroende ändå dricker mer än man trodde.

Med en nolltolerans så finns inget utrymme för energikrävande "förhandlingar" (som man som medberoende ändå förlorar)
Jodå jag har också varit där och vet inte själv hur det gick till, när exet, lyckades förhandla sig till inte bara EN utan två boxar vin på semestern..?
Någonstans, kände jag väl ändå, att det var ett test, som skulle ge mig en anledning att verkligen göra slag i saken av mina planer att separera..
Ibland måste vi få såna tillfällen, så vi på något sätt kan "rättfärdiga" oss själva..?
Kanske är det lite av "du fick chansen" och du failade..?
Egentligen hade det inte behövts, för hans konsumtion låg sedan länge på gränsen och dessutom smygsöp han.
Han tror fortfarande inte att det märktes för han kände sig ju helt nykter..
Nej, du ska inte behöva fundera på om han druckit EN öl eller fyra, Om han köpt två eller en platta..
För det blir bara så att han "redovisar" den accepterade mängden, men sedan har han mera gömt. Vilket leder till ett energikrävande kontrollbeteende, där vi börjar leta bevis.
Helt verkningslöst, eftersom det inte får alkoholisten att bli nyktrare och bara slösar på den energi vi behöver för oss själv!
Kram / e

Så bra att du inte ger upp Trollis!
Ser du själv, hur det o-normala, blivit normalt, hur du tycker att helgen varit lugn, trots att din man druckit? För att du ändå lyckats hålla honom på gott humör.. (du har inte påpekat eller tjatat om hans drickande..) För troligen har han fått dricka i fred. (kanske har han också "hyfsat" till sig, för att kunna bevisa att han minsann kan "dricka normalt?)
Jag vet att mitt ex, tyckte, att så länge han "skötte sig", dvs en period, när inga diskussioner, gräl eller jätteångest attacker dök upp, så drack han "normalt" och "lagom" (och det kunde han väl ändå få göra?)
Nej, jag föreslår inte att du ska starta gräl eller diskussioner. Jag vet att du behöver all energi du har för att fortsätta planera din flytt!
Men jag ville bara göra dig uppmärksam på hur tokigt vi "känner"/tänker när vi har en beroende i hemmet. För det är så lätt att slappna av och flytta gränserna.
Nu är det kanske inte aktuellt för dig att "backa" på grund av det, eftersom du letar annan bostad, vilket jag vet kan vara knepigt. Det värsta är ändå, medan vi fortfarande är kvar i föreställningen att det ska bli "bra", för att vi tycker att det är skapligt lugnt.
Det är ju då vi kommer in i de ständiga förhandlingarna och ett steg fram och två tillbaks..
Håller tummarna för bostadsletandet! kram /e

Ja, det är ju det som hänt förut. Att jag släppt efter. Men nu ska jag hålla taget!

Hej blåögd!
Förstår att du har det riktigt jobbigt just nu? men ge inte upp, fortsätt kämpa..du är på rätt väg. Du vet att tiden läker alla sår, så småningom. Ett fortsatt liv med honom hade bara gjort dig mer illa. Du är superstark som avbröt eran relation, önskar jag kunde göra detsamma.
Stå på dig, du kommer att må bra sen, å vara fri ?
Stor KRAM till dig fina du?

Satt å tänkte igenom helgen som just varit. Den har varit lugn, faktiskt. Å med det menar jag att inga "dumheter" har inträffat. Sambon var full på fredagskvällen men på bra humör iaf. Lördagen började han som vanligt med öl innan han ens ätit något... Men han slutade dricka vid fyra/femtiden å nyktrade till.
Å detta är vad jag upplever som en lugn helg!!!! Helt galet...
Ständigt alkohol med i bilden är inte normalt, som min sambo tror.
Nä usch å fy för detta jävla gift som bryter ner allt i sin omgivning. Vill verkligen ta mig ur detta men svårt att hitta bostad. Så jag sitter verkligen fast i skiten?
Ger ändå inte upp

Om han redan är diagnosticerad som "alkoholist" som du skriver, så är det rätt allvarligt.
Egentligen så finns inga positiva effekter av alkohol!
Det bygger bara ångest!. Tyvärr så är också alkohol i regel enda "botemedlet" mot ångest, för den beroende..
Det skadar lever, njurar och andra inre organ. Det skadar nerver och muskler, vilket har till följd att en alkoholberoende ofta har svårt att gå normalt även i någotsånär nyktert tillstånd. ( de utvecklar något som kallas "Babinskis reflex" som innebär att foten istället för att sättas ner med hälen före sätt ner liksom platt, med hela fotbladet.)
Näringsupptaget är försämrat och ofta har alkoholister näringsbrist, trots att de ser tjocka ut (den berömda ölmagen) Mineral och vitaminbrist, vilket kan förorsaka andra bristsjukdomar och hjärtsvikt.
Och sedan det du nämnt, alkoholdemens! Den kan i vissa fall gå tillbaks men det kräver total nykterhet under flera år.
I det förvirrade tillståndet, råkar de ofta ut för olyckor.. Och då är också sjukdomsinsikten i regel lika med noll!
En god vän till mig berättade att hennes far fick reda på av läkarn att han var tvungen att sluta dricka alkohol för att överleva, då bl.a hans lever var helt slut. Inte ens lättöl fick han dricka..
Naturligtvis chockartat för mannen, som fick ångest och gick raka vägen till systemet och köpte sig några öl. Tragiskt! Han dog 2 månader efteråt, utan att ha varit nykter en hel dag.
Jag ska inte fråga dig vad du har för bevekelsegrunder att ta hand om den här mannen, men jag önskar att du kunde lämna över hans personliga ansvar där det hör hemma!
För det finns ingenting du någonsin skulle kunna göra för att få honom att sluta dricka, om han inte själv kommer på andra tankar!
Och då är det nog avgiftning och behandling som gäller..

väl själva fan vad den här berg och dalbanan svänger. Minst i hela världen och längtar efter hans närhet!!!! Och så sjuka tankar, han har vart i mitt huvud hela dagen och jag vill att han oxå ska tänka och längta efter mig. Tänk om jag bara kunde få 2 min i hans hjärna ist för alkoholen. Fattar inte hur han kan gå från att älska någon till noll känslor, jävla fucking alkohol du tar min man!!

Jag har ju själv under några års tid lärt mig att förhandling inte lönar sig.. Det funkar ett par veckor, på sin höjd ett par månader, sedan är man tillbaks på ruta ett igen!
Jag har börjat läsa Carina Bångs bok, "Släpp kontrollen - Vinn friheten!" Och jag kan varmt rekommendera den.
Den innehåller dessutom övningar som ger en del aha-upplevelser och som hjälper en när man svävar iväg i sitt "medberoendemönster" eller när man börjar förminska och släta över problemen (för att man inte riktigt orkar) och sedan fastnar i ekorrhjulet!
Hon har en blogg för anhöriga till beroende/medberoende också!
Håller alla tummar och tår för dig! / e

Jag vet inte om du har varit "medberoende" eller om du varit möjliggörare. Du har i alla fall sett att det inte skulle hålla i längden!
Men medberoende, säger vi egentligen lite slarvigt att vi "är", fast det egentligen är ett mönster som vi skaffat oss utefter resans gång. Ibland inlärt från barndomen! Vi "är" ju så mycket annat än alla etiketter vi klistrar på oss..
Visst önskar vi alla att utgången av vissa saker skulle vara/varit annorlunda?
Men nu är hemligheterna uppe i ljuset! Många gånger är det så, att man inte orkar med den där första "skammen" utan vill ha en syndabock. Trots att man kanske innerst inne vet att det bara kan gå åt ett håll.. Då skvätter man gärna ut beskyllningar åt alla håll!
Det är svårt med känslor, speciellt såna man inte tycker att man kan släppa taget om, utan man fortsätter att älta. (trots att man med förståndet inser att det inte leder någon vart)
Kanske har du en medberoendeproblematik? För vi ÄR INTE våra "mönster". Du har ett medberoendemönster som gör att du tar på dig skulden för något som inte är ditt fel!
Det som inte uttryckligen sagts som överenskommelse, måste man ju vara medveten om att det kan spridas vidare.. Naturligtvis, är de flesta människor, mogna och diskreta nog att inte föra allt som sägs till torgs. Men ibland kan det vara nödvändigt att dela även vissa "hemligheter" med andra om det leder till att personen får hjälp!
Det är ju egentligen svårt att säga hur utgången blivit om du inte nämnt det för vi vet ju inte exakt vad som sagts och till vem!
Nej, det kanske inte blir en fortsättning på förhållandet (det brukar för övrigt inte vara så enkelt ens om personen i fråga inser sitt missbruk och påbörjar en behandling)
Men jag hoppas att hon en dag inser värdet i det hela och förlåter dig!

Ingen annan än du själv kan nog säga om det var rätt eller fel. Vilken typ av människa är hennes dotter? Vilken relation har ni? Vilken relation har mor och dotter? Hur sa du det?

Dottern har säkert känt till eller anat att det finns ett problem. Kanske kändes det skönt för henne att få det bekräftat och att det är fler som ser samma sak? Kanske kände hon det som att hon blir lämnad kvar med ansvaret för sin egen mor när ni går skilda vägar? Lita på dina känslor och instinkter. Hur reagerade dottern? Du tänker säkert mer klart än den som är fast i ett beroende, det är en sak som är sann.

Jag hade en släkting som berättade för mig om min mors dödliga sjukdom trots att hon bett hen att inte göra det tills hon själv var redo. Det skapade en klyfta mellan dom resten av livet. Ibland blir även goda intentioner fel. Jag är glad att jag fick veta samtidigt är jag ledsen att jag inte fick höra det från rätt håll.

Kroppen och huvudet är inte riktigt i synk här.
Jag förstår intellektuellt det hela men kroppen är inte riktigt med.
Kroppen ångrar sig över att min handling omöjliggjort att förhållandet kan fortsätta.
Min hjärna förstår att det är det ända riktiga beslutet och att hon måste ta ansvar för sitt liv.

Jag har ju aldrig skrivit på något kontrakt om att jag inte får prata om hennes problematik med andra.
Ändå så är det som om hon pekar på att vi haft nån sorts tyst överenskommelse.

Det är väl detta som kallas medberoende?

Du är så klok Etanoldrift!!
Jag vet ju innerst inne att du har rätt. Har några samtal att ringa imorgon.
Jag 'packade' lite idag. Rensade en massa saker o gjorde då iordning lådor som bara är att ta med sig.

Jag känner mig 'äcklad' och vill inte ha ngn fysisk beröring alls. Nu när han är ute så bryr jag mig inte för 5 öre. Skönt att ha lugn o ro. Mysa med barnen o bara vara.
Imorgon ska jag på en intervju för ett jobb jag verkligen vill ha. Håll gärna alla era tummar! Det vore så skönt att veta hur ekonomin ser ut på lång sikt.

Det här forumet är rena terapin.

Kram på er alla goa människor!!

Vi kan under livets resa upptäcka, att människan vi trodde var vår tvillingsjäl, inte är möjlig att leva ihop med, trots att vi älskar honom!
Jag kanske låter "hård" ibland, men jag har inga arga eller hatiska känslor för min fd. Jag önskar honom ett gott liv, däremot kan jag inte "fixa" hans liv åt honom..
Jag insåg, att jag skulle dränka mig själv i mina försök att få en motsträvig beroende med noll sjukdomsinsikt nykter! (på slutet blev han tom en smula aggressiv. Inte fysiskt med verbalt!)

Önskar er båda goda nyktra liv <3/ e

Håller med Ullabulla!
Jag tror att barnen redan visste eller i varje fall anade.. Jag har själv fått bekräftelse från min fd:as barn att de vetat om hans alkoholproblem (trots att han själv förnekar det)
Det är hennes "skam" som får henne att angripa dig. Och låt det rinna av dig, du har gjort helt rätt!
Själv tycker jag att det var modigt! Det är så många som aldrig vågar lyfta ett finger, fast de vet!
Dessutom så kan man i längden inte hålla barn utanför, det skapar bara nya problem hos barnen. (vad gäller övriga delar av hennes liv, som våldtäkten så har det ju varit upp till henne att dela med sig av den. Kanske har hon trots att den troligen är sann, använt den som förevändning att dricka..)

Det är iofs inte fel, men vad förväntar du dig att uppnå?
Eftersom han själv säger att han inte vill sluta dricka..
Vad exakt menar han med att "dricka normalt/socialt"?
Det kommer tyvärr bara att utvecklas till en tvekamp, där du förlorar!
Antingen är det nolltolerans som gäller och åtminstone en tremånadersperiod utan en enda droppe alkohol! Eller så får du se över dina egna gränser för vad du accepterar...
Jag har sett att det finns ett fåtal som klarar av att efter ett beroende dricka socialt, men då har de också varit helnyktra först under en längre period (1 - 2 år!)
Och min egen gissning är att de är lika vanliga som storrökare som efter flera års rökfrihet, helt plötsligt klarar av att feströka, utan att börja röka igen!
Bland inte in din choklad i förhandlandet! Choklad gör ingen människa berusad och "dum i huvet"! Du kan fortfarande köra bil och ta hand om dina barn när du ätit choklad.. Inte blir du "uppkäftig" av det heller..
Dessutom har du då visat att det finns en möjlighet att fortsätta förhandla om en "accepterad mängd"..
Och om din accepterade mängd är NOLL, så finns det helt enkelt inget förhandlingsutrymme..
Ja, jag vet att det kommer att bli sura miner... Men om du kompromissar här och har ställt ultimatum förut, så har du redan förlorat mark!

Han dricker ju 'bara' på helgerna. Och idag så eftersom han är ute o käkar med kompis.
Han säger att han aldrig kommer att sluta dricka utan att han vill/kan dricka socialt.

Så han klarde inte alla löftena den här helgen. Vore det helt fel av mig att be/kräva att han nästa helg inte dricker en droppe??
Jag kan ta en helg utan choklad! Det kanske hjälper...

och iom det så är det du som får ta en skuld som förstås inte är din att bära.
Hon har själv försatt sig i denna situation,du har gjort vad du kunnat tom utanför förhållandet för att hon ska få hjälp.
Ta inte på dig en minuts skuld,hon borde tacka dig.

Än att faktiskt leva kvar i eländet.Men nu när jag kommit ut på andra sidan så har jag vunnit så många fördelar och mår så mycket bättre.
Du har en tuff tid framför dig,men precis som du beskriver,att stanna i detta elände är ju heller inte rätt eller riktigt mot någon av er.

Det du kan tänka om det går är:
Skulle min man som förmodligen nånstans fortfarande älskar mig vilja att jag också går under?
Skulle han vilja att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör just nu?
Skulle han inte hellre vilja att jag mådde bara en aningen bättre om han fick fråga sitt nyktra jag alla dessa ovanstående frågor.

Sen att han är så sjuk som han är just nu kan du ju som du listat ut inte göra ett skvatt åt.
Du är förmodligen också mycket sjukare i medberoende/kalla det vad du vill än vad du inser just nu.
Det är just den resan som tar på krafterna så oerhört.
Från detta att försöka hjälpa en som frivilligt drunknar.
Att gång på gång dra upp dom från botten så de får lite syre för att sen se dom kasta sig ut igen.
Det är omänskligt och ovärdigt.

Du kommer så småningom att se klarare på hela situationen och det lilla halmstrået att han faktiskt vaknar upp ur sitt elände och på fullaste allvar tar tag i sin situation finns ju kvar.
Då har du ju fortfarande en grundkärna av kärlek kvar och inte bara förakt som många hyser till sin alkoholist.
Då kanske något finns kvar för er båda att bygga på.

Dvs hoppet att ett vi skulle finnas där framme höll mig precis ovanför vattenytan.
Sen fick jag själv under resans gång sakta gång på gång inse att:
Nej,han vill eller kan inte just nu nyktra till och vilja leva sitt liv nykter och det gör att jag måste fortsätta på min livsväg.
Jag väntade i nästan ett år innan jag till slut hade kraft nog att mentalt bryta den sista länken och rikta mig ut från honom och ett nytt liv där han inte längre ingick.

Forumet var ett jättestöd för mig under den tiden.
Dalarna som jag sjönk ner i var långt under den nivå jag hade förväntat mig.
Min sorg var stor att se att han fortsatte välja sin livsväg med alkohol och vad det gav för konsekvenser för mig.
Men att med jämna mellanrum kunna se på situationen i hela sin prakt utan att blunda gjorde att jag så småningom sakta byggde upp mig själv.

Fortfarande faller jag ibland ned i djupa hål.
Han håller fortfarande lite kontakt trots att jag sen ett halvår lever i en ny relation.
Det kanske måste få vara så ett litet tag till, då jag ju fortfarande känner största sympati och önskar honom allt gott.

Stort lycka till och ta alla redskap som finns för att förhålla dig stark till detta.
För det är inte lätt någonstans men förmodligen det enda alternativ som är vettigt för dig i dagsläget.

Hej Mrs Mary!
Vi är nog starkare än vi tror.. När du så småningom tittar i backspegeln, kommer du istället att tänka: "Hur stog jag ut"?
Ja, ibland är det enda vettiga vi kan göra, att lämna det sjunkande skeppet. Det ger oss mycket skuldkänslor, eftersom vi hela tiden frågar oss, Kunde jag ha gjort mer, kunde jag ha gjort något annorlunda?
När vi innerst inne VET, att svaret är Nej!
Det är den där lilla men viktiga biten i sinnesrobönen som vi medberoende eller "empater" behöver ta till oss!
Vi ska förändra det vi kan, Och släppa taget om det vi faktiskt inte kan påverka! (och hoppas att vi någonstans får hjälp att reda ut skillnaden!)
En annan människas känslor och inre, är något som vi varken kan eller får bestämma över!
Det enda vi kan påverka, är hur detta påverkar våra egna känslor och välbefinnande.

Är du "Älskad" i det här förhållandet? Eller är du "behövd"? Det är nämligen inte riktigt samma sak!
Är det bara du som "älskar", medan din man är den som bara "behöver"?

Ja det är mina funderingar när jag läser det du skrivit
I mitt äktenskap som jag lämnade för snart 5 månader sedan, upptäckte jag att min fd man blandade ihop det här med älskad och behövd! (och ärligt talat, det gjorde jag också..)
Han ringer fortfarande och säger ibland att han "saknar" mig..
Men det är inte för att jag är speciellt "älskad" (för jag tror inte att man kan älska en annan människa, om man inte älskar sig själv!) Utan för att jag är "behövd".
Som ett "bot" mot ensamhet, som någon som tar hand om, hans känslor, praktiska bekymmer, sexliv och som en fasad i den sociala statusen...
Sorgligt nog för hans del, så har jag börjat älska mig själv så mycket, att jag inte längre vill utsätta mig för hans lögner, fyllor och svek.. För fagra ord, utan handling, har ingenting med kärlek att göra!
Ja, man kan väl lugnt säga, att sista spillrorna av det rosa glaset i mina "rosaskimrande glasögon", börjat trilla ut.. Så jag står faktiskt undrande över hur i hela friden jag kunde gå på så mycket konstigheter, under så lång tid och ständigt förlåta och sedan låta honom göra om samma sak, gång på gång.. Hur stog jag ut?
Kan nog bara förklaras med att även våra (vi medberoendes) hjärnor blir kidnappade av alkoholen, även om vi inte dricker själva.. Det är någonting med mönstret, som blir hypnotiserande..
Det är nästan som när man ser en orm hypnotisera sitt byte, och det sitter kvar, utan att röra sig, fastän det kunnat fly...
Kanske är det så, att vi empatiska människor, i alltför hög grad väljer att fokusera enbart på de få lyckade fallen? Så att vi till slut blir orealistiska i våra förväntningar om nykterhet...?
Vi glömmer ofta bort att vägen dit, har varit kantad av mycket kamp och många bakslag och att separationer ofta krävts, för att den beroende verkligen ska förstå att det är allvar! (och tyvärr många vill inte inse det ens då)
Välkomstkram/ e

Håll fast vid din övertygelse! Det är så lätt att börja tumma på gränser. Det kommer krypande och stegvis. Tänk det som så att ett HELnyktert år krävs för DITT välbefinnande. Att du ska slippa våndas över om 1 öl ska bli 10.

Känner igen mig i mycket som du skriver, håller också på med ett uppbrott. Den där känslan av att ha gjort ett val är stärkande, även om mycket är mörker. Din karl kanske lyckas räta ut sitt liv, kanske inte. Du gör rätt som flyttar. Man behöver andrum. Han fick en tydlig chans och nu kommer konsekvenserna, kom ihåg det. Han kanske måste må sämre för att inse problemen för sig själv. Eller kommer det aldrig att hända.

Men det kan också vara så att du själv förändras. Hur mycket tid lägger du inte på oro? På att att bäva inför att öppna kylen? Även om han blir nykter, orkar du dra ett sträck över allt som varit? Du älskar honom säkert, jag älskar min man, men jag älskar inte den han är nu. Jag älskar den person jag vet att han är innerst inne.

Glöm inte bort att du bestämmer över ditt liv, flytta och unna dig själv att stå i centrum. Du är jättestark som hjälper honom och kastar ut alla livbojar. Du verkar göra allt du kan. Men han kanske väljer att drunkna...

Vill bara inflika, att mängden alkohol inte har någon som helst betydelse, så länge den upplevs som obekväm för dig!
Så länge hans alkoholintag påverkar dig negativt, så är det för mycket och för ofta!
Så JA; EN öl är för mycket i hans fall (i synnerhet som du vet att det inte stannar vid en utan åtföljs av fler och kanske sprit på det..)
Och ja, det kommer att bli bra, när du tar kontrollen över DITT liv, och låter honom ta ansvaret för sitt!
kram/e

Du håller på att kliva av berg och dalbanan...
Du har börjat upptäcka, att hur mycket du än skulle vilja lita på den beroendes löften, så kan du inte göra det. (det är ju alltid lättare för dem att få förlåtelse efteråt.. Eller har varit.. så de utgår lite från det)
Om ni nu kört det här mönstret hundra gånger, så betyder det faktiskt bara att det inte kommer att bli annorlunda, den hundraförsta. Och det finns INGENTING du kan göra åt det! Såvida den beroende inte själv verkligen har bestämt sig.
Så vad vill du göra med ditt liv? Och vems liv lever du?
Och det är inga garantier för att resan blir spikrak, om så vore.
Som medberoende så behöver vi faktiskt ta hand om oss själva FÖRST! Även om det innebär att vi måste lämna den beroende under en period (längre, kortare, eller för gott)
Det är lite som när man går igenom säkerhetskontrollerna med flygvärdinnan. Lita på när hon säger till mammorna: " Sätt på dig syrgasmasken själv först"! För om du svimmar av syrebrist, så kanske det inte finns någon annan som kan hjälpa ditt barn..
Nu har vi under många år hjälpt ett vuxet "barn" som hela tiden sliter av sig sin syrgasmask och ämnar fortsätta att slita av den så fort vi släpper greppet.. På slutet, har vi tom glömt flygvärdinnans ord och knappt hunnit få på vår egen syrgasmask innan vi tuppat av..
Så vad blir ditt nästa steg Blueeyes? Vilket första lilla myrsteg tar du i en riktning som gör att du gör någonting av det du gjort förut(som inte fungerat) annorlunda?
Kanske tar med barnen ut och gör något roligt med dem? Låter bli att skälla och låter tystnaden tala?(det betyder inte att man inte svarar på tilltal) Säger att du står fast vid DITT beslut oavsett ... Du behöver ett eget utrymme och få läka dig själv.
Nej, det är kanske inte troligt att han blir from som ett lamm och önskar dig lycka till (eller hux flux, tar tag i sina problem)
Det troligaste är att han resonerar som så: Om du ändå flyttar, så är det ingen mening att bli nykter i alla fall, då kan jag lika gärna fortsätta som förut..
Och då måste du låta honom ta hela konsekvenserna av det beslutet!
Däremot är det ingen nackdel att du tar kontakt med de sociala myndigheterna och uttrycker oro för hans alkoholkonsumtion. Hoppas också att du hittar en Al-Anongrupp som kan ge dig stöd. Det är en sak att skriva i forumet och jag tror att det är viktigt, men det är lika viktigt att få stöd av människor i RL, som vet vad du går igenom..

Berg o dalbana. Hur många turer orkan man? Besviken.
Jag kände mig så förhoppningsfull i veckan. Träffade läkare, gick löften och många bra samtal.
Men han 'tänkte inte' utan drack en öl innan barnen somnat. Har svårt att se detta 'tänkte inte' eftersom det är allt jag tänker på.
Det har försvunnit whiskey. Men jag är ju galen... Jag börjar ju tro att jag är tokig.

Jaha. Bara att fortsätta leta boende. Ska ringa o kolla ang bostadsbidrag imorgon. Bara så jag vet.

När jag gick o lade mig igår sa han "xx det kommer att bli bra igen". Jag sa att jag vet faktiskt inte. Inte ens en vecka klarade du av att hålla vad du lovade.

Nu då?