Senaste kommentarerna i forumet

Bra att du hejdade dig där Trollis!
Om magkänslan säger en sak så ska man lita på den! Jag litade inte på min magkänsla för över 10 år sedan, trots att jag kände att det fanns något som inte var riktigt som det skulle.. Jag lät mig villigt övertalas om "tillfälligheter" och olyckshändelser i nervositeten..
För att finna mig själv "ur askan i elden" några år senare..
Nej, jag tror inte att man är mogen för ett nytt förhållande innan man gjort upp med sitt eget medberoende (som handlar om lite olika saker för var och en av oss!)
Kanske försöker ditt ex på något sätt utnyttja dig som en sorts "trofé" .. Många män, tror att kvinnor är lättfångade byten..
Kanske ska du också titta lite på vad ditt nuvarande och han har för "röd tråd"/gemensam nämnare..? För även om man inte själv ser något uppenbart, så finns det där, tro mig.. När jag gått igenom det jag trodde var flera olika "personligheter" (för i första påseendet finns inga likheter) så har jag ändå funnit vissa gemensamma nämnare (som till viss del påmint om min far, som jag under barndomen hade ett komplicerat förhållande till)
Gläd dig åt, att när du utvecklas så kommer du inte längre att dra till dig en viss typ av män (sker ett olycksfall i arbetet, så kommer du ändå att kunna agera mycket snabbare!)
Nu ska jag också ta en långpromenad

Jag lyckades inte genomföra mina planer på flytt medans han var bortrest. Skulle få bo hos mitt x, men efter att ha varit hos honom å fikat några gånger började han med inviter mm. Fick genast panik, trodde han hade förstått att vi bara är vänner men det hade han tydligen inte. Det sista jag behöver nu är en ny relation, har ju inte ens kommit ur den jag har nu. Men jag har inte gett upp hoppet om ett eget boende, letar å tittar varje dag, det är mitt mål att komma härifrån.
Du har helt rätt blåögd, satt i morse å kände efter ordentligt hur det kändes. Stor skillnad mot för när han var borta. Ångesten å oron har åter slagit ner i mig...
Just nu sover han bara...legat i sängen sen han kom hem. Det är det enda han orkar efter denna fylledimma. Antar att han är pigg i morgon igen...måste ju bara firas att det är nyår, nykter är ju inget alternativ för honom. Jag har inga planer alls för morgondagen, en dag i taget bara. Lever på hoppet om eget boende.
Nu ska jag ut i solskenet på en lång uppfriskande promenad.
Sköt om er, fina medmänniskor ?

Blåögd & Trollis! Det är inte lätt, trots goda föresatser.. Ibland blir man bara som "förlamad" och kommer sig inte för med att göra annat än ducka..
Men ni är i alla fall på väg! Glöm inte det..
Bara att ni tagit er till Forum! Och ni har många "olyckssystrar" (och bröder) därute.. Rom byggdes inte på en dag och en "flytt"/förändring kommer inte över en natt..
Ofta har man en helig ilska, som man inte får ut på ett konstruktivt sätt i stunden.. Och sedan rinner det av och man är bara trött.. (ja det tar en hel del energi att vara arg!)
Försök att planera in ett litet steg i taget (för i regel går det inte att ta allt på en gång!)
För min egen del, gav det faktiskt en viss energi att gå tillbaks och läsa i mina egna trådar och kommentarer.. (och jag erkänner,, vissa var inte lysande, utan mest frustrerade..)
Men det gav mig perspektiv! Påminde mig om att det bara förändrats till det sämre och fick mig till slut att förstå att jag ändå gjorde ett rätt val, för att den enda som kunde förändra något för mig, var jag själv!
Stor påse styrkekramar till er båda!

Vad händer?

Det som känns, är nog egentligen "egots" sorg, över den framtid man själv planerade och som inte blev..
Och kanske vår egen förmåga att bara se "medaljens framsida", att såhär efteråt liksom förhärliga saker och undvika att blåsa bort det där rosa skimret som man gärna pyntade det med..
Vi har nog alla en längtan efter "tvåsamhet" och ovillkorlig kärlek.. Kanske är det därför vi gärna fantiserar om att "alla andra" har det så mycket bättre?
Lite av de lyckliga sluten på sagorna i vår barndom, där prinsessan fick sin prins och där alla levde lyckliga i alla sina dagar..?
Vi vet med den logiska delen av hjärnan att livet inte fungerar på det sättet.. Men kanske har vi inte tränat vårt känsloliv för de mer gråa delarna av vardagen?
Fast utan dessa grå och stundtals tråkiga bitar, så skulle vi ju aldrig kunna uppskatta det som verkligen är bra?
Själv har jag börjat hitta en "vila" i det vardagliga, "grå" och trista.. De där långtråkiga stunderna, är bara min själ som försöker bromsa ner "kicknarkomanen" från att bli beroende av något annat, istället för att titta närmare på vad jag egentligen har och behöver..

Livet är ju faktiskt det som pågår, medan vi planerar.. Ja, mindfullness är inte så dumt! Det hindrar oss att fly från oss själva, till antingen en nostalgisk dåtid (som vi förgyllt) eller en kommande framtid (som innebär besvikelse, när vi väl är där, för att det inte blev som vi tänkt)

Ta ett litet steg i taget! Det behöver inte gå fort, Eller vara stora kliv! Ett enda pyttesteg, innebär att du inte står still på samma fläck!
Och det är fullt tillåtet att ta nya beslut, att ändra sig. Att ta ut en ny riktning, varje gång man stannar till..
Önskar er alla ett Nyktert och gott slut på året som varit!

Ja, vi blir arga och förbannade. Ilskan kokar medan vi med förståndet inser att vi förmodligen inte kan prata om det just i stunden eftersom vår alkoholist fortfarande är påverkad (och troligen varken tar in information eller minns den efteråt)
Sedan är det ju så med ilska, att man inte orkar vara dunderarg hur länge som helst.. Det sjunker undan och blir lugnare (i sämsta fall blir man mer likgiltig)
Efter ett par dagar med en lugnare period orkar man inte ta tag i det, utan är lättad över att det är "lugnt" (även om man någonstans i bakhuvudet går och väntar på nästa gång)
Nej, det är ingen quick fix, att lämna och tyvärr väntar vi medberoende många gånger alldeles för länge..
När jag tittar i backspegeln, borde jag ha ställt ultimatum redan för flera år sedan och egentligen har jag nog varit på väg i flera år, innan det till slut blev så ohållbart för min del (hans alkoholkonsumtion och vanor hade eskalerat till en punkt där det bara inte fungerade längre) att jag verkligen gjorde en förändring som innebar en separation!
Jag kan inte skylla på barn och i själva verket tror jag att det är ett av våra egna svepskäl som vi använder när vi inte förmår och när vi inte orkar ta tag i vår egen situation.
Jag kunde inte välja annorlunda, för min skull! (han hade ett val, och valde alkoholen!)
Men bara för att vi inte gjort något innan, så är det ingen ursäkt för att inte handla.
Det är aldrig för sent, när vi än bestämmer oss.. Varje litet steg, är ett steg i rätt riktning
Precis som kloka Flygcert skriver, Är det lätt att stanna? För det är inte lätt att flytta, men ibland alldeles nödvändigt!
För mig var inte "att stanna" ett alternativ!

Gott nytt år!

:)

Du är sååå stark. Var stolt över dig själv ??

... Är det lätt att stanna?

Kramar till dig!

Och kramar till Mt! Tack för allt, kära du!

För tre år sedan höll mitt liv på att ta slut.

Efter flera år av kaos så hade allting övergått i total misär. Jag ältar inte längre, men jag gillar att tänka över mitt förflutna och mina erfarenheter och jämföra med var jag befinner mig idag. Julen 2012 var fylld av hot, ilska, shopping- och sexmissbruk, och vitaknogarnykterhet, och rädsla. Så mycket rädsla. Jag trodde på fullt allvar att han skulle köra ihjäl oss när vi åkte till julfirandet. Men så gick det en tid till. Hos mina föräldrar hade jag packade väskor och en del undanstoppade pengar (där och då kändes det ibland som Sova med fienden - han fick inte stoppa mig en gång till från att lämna!).
I februari förstod jag att barnen var mycket påverkade, och jag har kvar orden som fick mig att lämna på en lapp i min plånbok, precis som Lelas rekommenderade; sonen som då var 3 år och 8 månader sa efter ett av pappas utbrott: "mamma, jag tycker inte om pappa när han blir arg". Min panik över "skajagstannaellerlämnastannalämnastannalämnastannalämnaatannalämna" hade övergått i magkänsla istället för oro/osäkerhet - jag skulle lämna på något sätt och när jag såg det framför mig så kände jag lugn. Dagen efter lämnade jag min exman för sista gången.

Efter år av socialtjänstutredningar, tvist i tingsrätten och bråk så bor barnen hos mig 2/3 av tiden, exmannen är lugnare och jag är starkare, barnen mår bättre om än inte helt bra. En separation är tuff och när man har en pappa som enligt barnen själva "kan bli helt galenarg" så är det inte lättare - det har varit tufft, men vad jag är glad över min erfarenhet.

Jag älskade fortfarande en del av exmannen när jag lämnade, så i efterhand ser jag tydligt hur min hjärna tog över - det gick inte att leva så, så jag fick bestämma mig för att välja att lämna, för att det bar enda alternativet. Först i höst kan jag ärligt säga att jag inte älskar en del av honom.

Under sommaren 2015, efter domen i tingsrätten, började jag må väldigt dåligt utan att kunna förklara varför. Men efter hand insåg jag mitt medberoende, hur min uppväxt påverkat mig och hur det förstärkts i min relation med exmannen. Under hösten har jag gått på samtal på ett behandlingshem, gått på zonterapi och börjat meditera och - nu under julhelgen har jag känt glimtar av riktig och äkta glädje igen! Den finns där, och jag jobbar för att hitta den igen!

Barnen får hjälp genom barngrupper! Och de älskar din pappa, ett barn älskar dina föräldrar! Men de får ibland utstå saker som inte är ok, men bara 1/3 av tiden, och jag tror det är viktigt att de träffar sin pappa så att de får en sann bild. Förhoppningsvis blir pappan ännu bättre, mer i harmoni osv, men de behöver sin pappa, och så länge han inte går tillbaka till samma beteende som förr så är det ok att lämna dem till honom.

Jag har träffat en man som jag är förälskad i, sedan några månader, och jag njuter i nuet. Jag kan inte låta bli att jämföra med exmannen ibland - det är lugnt, enkelt, ingen ilska, fint och mysigt, men vad framtiden har vet jag inte, men jag vet att om jag lyssnar på min magkänsla så löser allt sig!

Kramar till alla som vill ha eller behöver!

Att kliva ur ett medberoende tar tid.. Längre tid än bara en flytt.. Det har ju med invanda mönster, tankesätt och beteenden att göra..
Det är väldigt lätt att tro att man är "färdig" bara för att man fått ett eget krypin, en egen dörr att stänga om sig..
Men så enkelt är det inte alla gånger..
Det gäller att inte släppa taget där. Att inte släppa taget om den egna förändringen och slå sig till ro med en billig seger..
För då sitter man snart där med en ny "beroende".. Och allting upprepas igen med små variationer..
Det som driver väldigt många är "ensamheten" och ett hormon i hjärnan som kallas peptider, som jag läst om i Tuva-forum (rekommenderas!)
Vi söker någonting som känns välbekant, som utlöser någon sorts (välbekant) känsla som vi känner igen.. (det "välbekanta" förknippar vi ju oftast med trygghet, hur konstigt det än låter..)
Och väldigt många är rädda för "ensamheten".. För den tvingar en att umgås med sig själv..
Väldigt många blir tom kvar i en destruktiv tvåsamhet, för att slippa bli ensamma.. Trots att de innerst inne känner sig ensammare när de är i förhållandet..
Kanske skäms man? Kanske fick man "varningar" från omgivningen och valde att ändå gå vidare? Kanske fanns det varningtecken som man valde att ignorera?
Och kanske trodde man att man med sin egen stora kärlek skulle kunna övervinna allt det "onda"..? Att man skulle kunna göra en annan människa hel?
Givetvis är det sällan en alkoholist, visar upp hela registret av sitt missbruk i början.. Det brukar istället vara så att personen är väldigt kärleksfull och omtänksam..
Skulle de i början råka bli för fulla, så finns det tusen ursäkter och bortförklaringar, samt heliga bedyranden om att det givetvis aldrig ska upprepas.. men det gör det!.. lite mer sällan i början, men sedan med jämna mellanrum och till slut ber de inte ens om ursäkt, utan tycker att det har du vetat om så länge så det är väl inget att bråka om?

För oss medberoende så gäller det att hitta den röda tråden (för ofta har vi också mer än ett förhållande bakom oss)
Vi får börja att titta på om det finns några gemensamma nämnare?!
Faller vi alltid för samma typ av människa? Vad var det vi fastnade för? Påminner han om någon annan i familjen/släkten? Eller känns det t.ex. som motsatsen..?
Även om de verkar helt olika, så brukar det finnas någon likhet, hos alla.. Om det så är en viss typ av uppväxt, kanske något "mönster", osäkerhet som döljs av en påklistrad/spelad roll? Typ "charmören" /den världsvane, som innerst inne inte har någon självkänsla alls.. Någon som ute bland folk kan vara påstridig och i det närmaste aggressiv i sitt sätt att hävda sin rätt.. och som samtidigt tror att det är gentlemannamässigt att slå varenda karl, som så mycket som petar på dig, på käften (eller åtminstone talar om det?)
Helt enkelt den "förklädde prinsen" på den vita springaren.. (eller det är vad de ser sig själva som)
Hur romantiskt det än verkar, så blir det till slut jobbigt, när du knappt får gå ut och handla utan att de ska följa med.. Och jag lovar, svartsjuka har ingenting med äkta kärlek att göra!
Får du ofta höra saker som : men jag är rädd om dig..? Jag vill inte att du ska råka illa ut, så jag hämtar dig..? eller liknande saker som kräver att du ska hålla dig hemma eller redogöra för dina förehavanden i tid och otid.. Då ska du kanske dra öronen åt dig..
Pratar han ofta om känslor och gärna vill att du "berättar allt"? Och slutar det oftast med att det är han (som efter ett antal glas vin) berättar om sin tragiska historia? (och du så småningom inte får en syl i vädret, eller ständigt blir avbruten..) Och du får trösta..
Det slutar i regel med att dialogen (som ju ska löpa fram och tillbaka mellan två parter) blir en ändlös monolog.. Kanske pratar han lite för mycket redan från början och du sitter där och blir lite imponerad i början.. Eller så säger han nästan ingenting alls, utan väntar på att du ska berätta "allt" så han får små hållhakar på dig som han sedan kan utnyttja..?

Ja, det är normalt att vilja få reda på så mycket som möjligt om den andre i början.. Men ta det lite varligt.. Man behöver inte redovisa hela sitt liv på en gång.. Speciellt inte om den andre börjar gå in på mer intima detaljer eller tvingar dig att berätta, fast det inte känns riktigt bra..
För när "alkoholisten" (jag skriver så, för att det var det som gällde i mitt fall) Fått dig att berätta, så kommer det plötsligt obehagliga undertoner i kommentarerna.. Inte till en början, utan längre fram.. Där det du berättat "i förtroende" helt plötsligt vänds emot dig..
Kanske förvanskas det och "råkar" berättas för andra.. Som en "rolig anekdot" eller bara för att tungan råkade slinta.. Ibland är det helt oförargliga saker, men det finns tillfällen när man känner att personen på något sätt har tummen mitt i ögat på en.. (kusligt, men ofta väldigt verkligt)
Det är precis dit den beroende vill ha dig, för att ha så stor kontroll som möjligt!
Sedan kommer de små anmärkningarna om att man inte längre ser "så fräsch" ut.. Du får nog tänka på vad du äter, för du börjar visst lägga på.. Ska du inte klippa dig snart? du börjar ju få kärringfrisyr..? Åtföljt av ett "men jag vill ju vara stolt över min fru.. " Däremot får du inte bli så "snygg" eller klä dig så "sexigt" att andra kan tänkas bli "intresserade" för då kommer istället pikar om otrohet.. (likaså om du inte orkar ställa upp på sex..)

Kom ihåg, att det här är en långsam process! Det är inget som sker över en natt, eller ens ett år.. Helt plötsligt så en dag, vet du inte längre vem du är eller vad du själv innerst inne tycker..
Då borde du egentligen ha lämnat för länge sedan.. Men bättre sent än aldrig ;-)

Ursäkta!

bland annat till flygcerts tråd, klistrade jag in i min tråd idag https://alkoholhjalpen.se/comment/100513#comment-100513
Styrkekramar! / mt

Så bra beskrivet, flygcert! Jag vet inte vad du har för historia. Men jag kunde inte beskrivit mina tankar bättre själv.

Undrar bara om jag nu påbörjat processen ut ur detta. Jag hoppas det. Vill inte bli ännu mer bitter. Och barnen ser. I morse märkte dottern att det var spänt mellan oss, och ändå sa vi inget. Hon försökte lätta på stämningen. Och ändå är hon bara fyra! Varje gång barnen 'väljer' mig framför pappa så undrar jag om det beror på att han nyligen druckit i deras närvaro. Hur mycket de känner och märker.

Men att lämna är inte lätt.

?

Det tar bara ett tag, ganska lång tid, innan man är säker!

Försök fokusera på det positiva, det som du är glad och nöjd över, och försök att inte tänka på om han är nöjd eller glad; det är inte ditt ansvar!! Lättare sagt än gjort, jag vet, men försök!!!

Kramar!

Varför ska han få bestämma? Varför sja jag följa hans pipa? Varför är hans åsikter mer värda än mina?
Orkar mindre och mindre göra dom hsn vill. Snart är inte husfriden ens en giltig ursäkt. Suck ?

Nu blir det tassa på tå och anklaganden och du går runt med både ilska/äckel och känner dig noll värd. Fan man blir ju helt ambivalent i sina känslor när man har dessa runt sig. Har svårt med att få ihop, jag har saknat dig, de har ju vart med sin största kärlek så tror inte de har saknat så värst mkt utan bara ett sätt att hålla oss kvar. Får sms om saknar och längtar och det är tufft för min saknad och längtan är på riktigt och då hoppas man ju att hans vore den samma. Han vet vad som gäller och skulle det komma- jag har sök hjälp så blir det mer ärligt än att bara lite få och då hosta ur sig saknar/ längtar/tänker på. Åh blir så arg på han och mig själv att jag har dessa tankar, man kan absolut bli trött på sig själv.
Hur går du vidare, du ställde ju ett ultimatum att du skulle försvinna om han åkte, klarar du genomföra det? Hoppas du kan för ju längre du stannar ju mer trasig blir du! Kram

att der gått en hel månad. Känner mig starkare av stödet här inne och alanon. Mitt problem nu är att han måste ta sina saker och inte bara dyka upp för jag vill inte riskera mig själv genom att möta honom. Vill inte vara kvar i beroendet som lätt då skulle kunna triggas.

Håll fokus på dig! Och barnen. Planera för DITT nya år. Nu är det nära!
Mellandagskram / mt

Tack blåögd!
Tack för att du tänker på mig. Han ligger nu däckad i sängen, utslagen. Det var ett vrak som klev innanför dörren här. Oj vad han ville kramas å kyssas..kände mest äckel, han var ju inte nykter nånstans. Han hade saknat mig sååååå mycket ( tror jag inte) kunde inte säga samma sak till honom, tvärstopp. Han märkte direkt att jag kändes annorlunda...trodde då helt plötsligt att jag träffat nån annan, men han släppte det sen.
Han verkar nöjd att vara hemma igen, tvärtom för mig. Äckligt att se denna slitna människospillra.
Han ligger nog i sängen ända fram till nyår, då måste ju flaskorna fram igen...suck.
Hur mår du idag då, blåögd? Tänker mycket på dig oxå ?
Kram kram

I kroppen som gör oss så slut. Skriv senare så jag vet att du är ok!! Massa kramar å styrka till dig.

Allt är relativt. En stark lättnad att julkalasen inte har förstörts av fylla gör mig tacksam.
Men räcker det? Fortfarande en sur och tungsint gubbe som helst ligger och läser tidningen halva dagen och som har invändningar mot de flesta förslag som jag kommer med.
Det är inte mycket som är roligt inte. Kanske inte bara alkoholismen som har gjort honom sådan, kanske har han på riktigt blivit en äkta surgubbe.

Jag tänker på dig och jag hoppas att det gick bra och att du kom iväg till al-anon.

Det hjälpte mig så väldigt mycket för tio år sedan.
Kom du inte iväg så kom ihåg att det går fler tåg (bussar).

Kram

Julen har satt fart på drickandet igen!! Han beter sig bedrövligt o skriver knäppa fyllesms. Skönt att barnen har valt att vara hos mig efter julafton iallafall. Tror kanske att han känner lite panik över att de kanske väljer bort honom nu när han beter sig illa. Förut har de funnits kvar för honom ändå. Tror även de börjar få nog! De ska inte behöva stå ut med elakheter!