Senaste kommentarerna i forumet

för otrohet!! Tror dock inte min har haft andra än alkoholen!
Tack för dina fina ord i min tråd. Jobbigt att hitta boende men fortsätt kämpa. Åh vad jag skulle vilja träffa dig, åka pulka och stärka oss med varmchoklad m vispgrädde.

Tack för alla ärliga och rara kommentarer, ni gör mig rörd.
Stor kram och kärlek till er alla!!

Jag läser dina ord och vill verkligen bara krama dig och torka dina tårar.

Du förtjänar att må bra.

Är helt förkrossad igen. Haft flera riktigt bra dagar med mannen å så ikväll. En riktigt dålig. Känner hur det kryper i mig. Vill inte detta. Mina barn far illa. Hur ska jag göra?
Vad händer med mina barn om de ska vara med honom. Hur beter jag mig?
Är såå trött på att anpassa mig efter honom. Mer eller mindre be om lov för att göra något, dubbelkolla med honom så att han inte blir sur. Det är så jobbigt. Jag är helt slut, ont i magen och tårarna rinner nedför mina kinder. Detta är inget jag vill ha längre.

Stigdotter. Åt helvete heller att det inte är ett val. Alkoholism är ingen sjukdom som bara "huxflux" kommer - det är en sjukdom för att en människa gång på gång väljer att ta till alkoholen för att dämpa någonting annat. Jonna: jag är i samma situation som du, och det enda rådet jag kan ge är att sluta bry sig helt. När jag själv får barn finns det inte en chans att de kommer att få träffa min mamma så som hon är nu. Jag vill inte att de ska behöva utstå det som jag har fått utstå. Det enklaste är att sluta bry sig och att bryta, särskilt om man själv känner att man inte får ut någonting av att ha personen i sitt liv. Det är skitsvårt, jag vet, särskilt när man har ett syskon som fortfarande bor med föräldern och som är så sjukt avtrubbad av situationen att det är läskigt. Man vill bara krama om personen och få hen att söka hjälp, men det finns ingenting man kan göra. Min mamma hotade med självmord, jag fick dit polisen, men de kunde ändå inget göra eftersom att hon inte ville in till psykiatrin. Det är hennes eget val, för jo - hon har ett val.

Tjo.

Blåögd!
Du har klarat dig så här långt, starkt jobbat av dig. Du jobbar med dig själv å alla jobbiga känslor just nu, precis som jag.
Tänk dig framåt, till våren, vill du fortfarande ha det livet tillsammans med honom eller känna dig fri att leva Ditt liv? Varken du eller jag har en man som Vill sluta missbruka å den enda vägen för vår överlevnad är så långt bort ifrån dom det går.
Vet att det är fruktansvärt just nu...jag brukar tänka att när det är som värst så måste det vända till det bättre. Inget varar för evigt.
Jag hoppas du hittar din inre styrka att stå emot honom, att du inser ditt eget värde. Han är inte värd dina tårar, din ångest eller din kärlek. Tar tid att hitta kärleken till sig själv men när man gör det tillåter man inte att någon trampar på en. Jobbar hårt med det själv.
Styrkekram ?

Vill bara höra hur det går för dig Jessie? Tänker på dig och hoppas att det går framåt.

Ja blåögd du har helt rätt. Även om han hittar nån ny fort å visar sin bästa sida så är fortfarande beteendet det samma. I början av vårat förhållande var han hur fin som helst å jag betydde allt...trodde jag iaf. Han snackade mycket skit om sitt x då, om hur jobbig hon var mm. De hade fortfarande kontakt varje dag i början men det rann ut i sanden sen. Hon kontakte mig å berättade saker om min sambo, trodde henne inte då men har insett att hon haft rätt. Tydligen träffade han oss både i ca 6 månaders tid... Usch å fy
Har spenderat eftermiddagen till att leta boende ju fortare det går desto bättre. Har misstänkt otrohet vid många tillfällen men valt att tro på honom istället för min egen magkänsla....aldrig mer går jag mot mig själv.
Blåögd, kan du, så kan jag me ?
Har läst din tråd oxå, tycker att du är stark fast jag vet att det gör ont. Men sen så reser vi oss och är starkare än någonsin. Vi har varandra här inne.
Kram fina du ?

av att han inte flyttar ut sina saker. Vill inte ha hit honom med någon ny kvinna som han flyttar in hos, vilket han gjort de senaste 10åren. Faller då ner i att man inte var viktig att kämpa för.
Så bort med prylarna så jag kan släppa mer vill inte se han för då faller jag som en fura.

och är i samma sits, den här jävla berg och dalbanan tar ut en på resor man inte trodde var möjligt. Har valt att gå vidare utan honom för alla löften och handlingar som inte blev av gör mig så ledsen och frustrerad. Fast jag var "så dålig" kommer sms att han saknar mig och de är jobbiga så funderar blocka numret, för det river bara upp sårskorporna som börjar komma.
Hoppas du håller fast vid att lämna, blir tydligt när man lämnar att de har kvar sitt beteende iaf. Förstår oxå fin rädsla att de snabbt hittar en ny, men försöker då tänka att den personen får exakt samma skit, kanske inte första månaden men sedan. Ännu en ny stackare som faller in i medberoendet.
Styrka och kramar till dig!!

Tack, lever jag!
Har läst artikeln å det är ju exakt så det är. Men hur bryter man mönstret? Vill inte känna ett beroende av en annan människa ju. Fast det senaste halvåret har inte ens de bra stunderna gett nån glädje heller, man vet ju vad dom kommer efteråt. Man kopplar inte ens av när han är nykter längre...
I morgon kommer min sambo hem å jag vill verkligen inte det. Innebär slut på lugnet. Han är nu inne på dag 13 i drickandet. Antar att han vill vara hemma å spendera tid med mig ett par dagar, han har ju saknat mig såååå. Men i verkligheten behöver han bara vila upp sig inför nästa fylla...nyår...å ångesten känns väl bättre om jag är där vid hans sida. Tror inte jag älskar honom längre, han är ingen trevlig person...inte mot mig iaf, men alla andra runt omkring. Skulle vara skönt om han var borta ett tag till, har inte ens saknat honom. Tänkte igår kväll att han hade kunnat ligga bredvid mig å jag har ändå varit ensam...så det gör ingen skillnad om han är bredvid eller inte. Tvåsamheten finns inte längre kvar. Förhållandet vi har är byggt på lögner, svek, fylla å konsekvenser..smutsigt rakt igenom. Han har smsat mig idag flera gånger, låtsas inte om elakheterna han fick ur sig igår, slätar över bara. Blir bara äcklad på hans falska beteende.. I morgonbitti är han hemma, full antagligen. Blääää!!!!

Han undviker att hamna i enrum med mig några dagar efter att han druckit för mycket. Ofta blir det naturligt iom att han är trött och bakis och lägger sig samtidigt som barnen. Men jag undrar om det inte är medvetet också. Det kändes så idag.

Jag tycker att just den biten är svinjobbig. På t.ex. en lördagkväll när han är full så blir jag arg. Men då går det inte att prata med honom. Sen på söndagen så smygsuper han bort bakfyllan medan jag är fortsatt arg och irriterad och dessutom trött pga dålig sömn. På söndag kväll slocknar han innan eller samtidigt som barnen. Så då blir det en natt till, plus en hel måndag på jobbet innan jag kan få en chans att prata med honom. Vilket i och för sig aldrig ger nån särskild lättnad. Aldrig att jag skulle få ett spontant 'förlåt' för något alkoholrelaterat. Är det ett typiskt beteende? Fast det har väl förstås att göra med att de vägrar inse att deras beteende påverkar andra negativt.

Det blir så mycket återhållen ilska, jag tänker att det här kan inte vara bra i längden. Nåja, nu försöka tänka på nåt annat, sova, och ta nya tag i morgon.

Hej, igen.

Du är modig som vågar se sambanden. Det är bra att se för att komma vidare. Tänkte precis lägga in länken här som jag kom till från etanoldrift länk. Tuvaforum verkar bra

Följde länken och valde en ingång. Väldigt intressant läsning om beroende av person/relation:
http://www.tuvaforum.se/beroende-hormoner-stress/325-beroende-person

Den relation jag hade med min första stora kärlek och som visade sig bli väldigt destruktiv, som jag lämnade, ägde rum för tjugosex år sedan. Har haft andra sundare. Gifte mig och fick barn. Nej, jag är olycklig i vår relation. Han är väldigt stabil, aldrig otrogen, missbrukar inte, älskar sina barn och är snäll mot mig. Vi var väldigt lyckliga i många år men passar egentligen inte så bra. Vi har så olika behov i livet och i en relation. Det började knaka. Det var mest jag som inte trivdes. Men tre barn behövde trygghet. Vi ville ändå att det skulle hålla båda tror jag, men med tiden gled vi isär. För några år sedan utsattes vi båda för en enorm press på flera sätt. Bla höll ett av barnen på att dö och år av extrem tillvaro följde. Vi lever med konsekvenserna och hot fortfarande. Vi tvingades vara urstarka men då tappade vi varandra helt som partners. Efter det har relationen blivit väldigt dålig och en avgrund har växt både fysiskt och själsligt. Vi klarade inte den press vi var utsatta för. All energi har gått till att överleva och hjälpa barnen. Vi har egentligen varit helt fantastiskt starka han och jag! Han vägrar att prata och vi båda sörjde på var sitt håll. Vi hittar inte tillbaka alls och det är sorgligaste är att vi inte varit snälla mot varandra efter det. Jag upplevde svek och han upplever sig inte älskad och båda försvarar sina sårade hjärtan med kniv och lans. Idiotiskt och vi vet men vi har inte förmåga att hitta varandra igen. Han hoppas och jag vill bort från honom. Vi är egentligen goda vänner. Ingen av oss är lyckliga tillsammans och båda vet egentligen att vi behöver gå vidare och få en ny chans att känna närhet både fysiskt och själsligt. Det är svårt i livet även om man gör sitt yttersta för att klara det...

Tuvaforum verkar bra

Följde länken och valde en ingång. Väldigt intressant läsning om beroende av person/relation:
http://www.tuvaforum.se/beroende-hormoner-stress/325-beroende-person

Har läst massor du skrivit. Känner så igen mig att man dricker för att ta bort det jobbiga. Levde tidigare med en narkoman och för att stå ut drack jag. Efter senaste separation kommer det upp massa saker och tror just nu att han eg bara är en projicering för att slippa min egen ångest. Går hos en terapeut och på alanon så saker kommer upp allt intensivare. Då tror jag att jag tidigare flytt med nya destruktiva relationer och alkohol. Men denna gång ser jag mitt mönster tydligare och får inte fega ur bara för att ångesten är så stark. Känner mig även vek om han skulle vilja försöka igen, han blir ju då bara snabb fixen.
Läste om din relation och där verkar du inte lycklig! Kram

Jag vet inte hur han är. Kanske ville han ett tag tro på det ljusa och framtiden med dig. Han kanske hade en liten hoppfull själ som kämpar mot åratal av eftergifter och mörker. Han kanske upptäckte att det inte gick. Han måste ju själv på allvar vilja ta tag i det. Han har hållit på så länge. Du kan inget göra.

Ja, de planer vi målar upp för vår framtid gör ont att släppa ibland. Ta hand om dig och försök gå vidare i ditt liv är mitt bästa råd. Gå på möten och prata med andra som lever/levt med missbrukare så får du bra stöd tror jag.

Av vilken nytta hålla dörrar öppna och att hålla mina känslor för honom kvar. Han valde ju alkoholen och nu har han det han vill. Vet just nu inte om jag saknar honom eller om det är livet som planerades tillsammans.
Han flyttade hit för där han bodde söps det bara. Nu efter 8 mån är han tillbaka i det boendet. Fattar verkligen inte varför han ville flytta hit om det ändå ska supas. Det som hände var att ett nytt liv planerades som det känns för jävligt just nu och svårt att släppa. Vad fan skulle han flytta hit för?? Just nu dricks det inte hela tiden utan kanske var tredje och där emellan röks det. Kommer drickandet öka eller vad tror ni?

Rekommenderar dig och er andra att läsa i "Tuvaforum" (hittade en väldigt bra om hormoner och stress samt varför man blir "beroende" av en annan människa!)
http://www.tuvaforum.se/beroende-hormoner-stress
bläddra där, medan jag ar lite.. Så återkommer jag lite senare.. ;-)
kram

I natt kunde jag inte somna. Det var inte den gamla vanliga oron som höll mig vaken. Mannen andades fridfullt bredvid mig, allt var lugnt. Under dagen hade vi haft julkalas för stora släkten, drygt 20 personer av alla de sorter. Mycket mat, inget starkare än 3,5 öl att dricka. Det blev en rolig fest med mycket prat och god stämning. Efteråt tittade vi på Dödsdansen och det var en kuslig igenkänning. Vi sa inget men kände nog det båda två.
Och när vi hade gått och lagt oss kunde jag bara inte somna. För jag kände mig så Nöjd! Så glad att vi har klarat av att ordna kalas och ha trevligt tillsammans med familjen!
Så nöjd att vi i början av december bjöd in grannskapet på glögg trots ovissheten om vad de hade sett av skottkärror och elände under hösten. Efter att ha gömt mig för grannarna i en månad bestämde jag mig för att i stället öppna dörrarna. Mannen gick med på det trots att han nog var rädd att det skulle bli pinsamt men det blev så bra!
Veckorna före jul höll jag på att krevera av spänningar och irritation på min gubbe. Det blev ett storgräl två dagar innan julafton med beskyllningar och anklagelser från båda. Gamla oförätter drogs upp. Jag märker själv att jag kan få lust att frossa i hur djävligt allt har varit när jag väl kommer igång. Det är alls inte konstruktivt, inte ett dugg. Men kanske var det ändå bra att jag fick ur mig min frustration. Någon slags rening inför kommande prövningar.
Jag vet inte hur det kommer att gå resten av helgerna. Kanske slutar nyår likadant som förra gången med fylla och skam och besvikelse.
Men nu, just nu, känner jag mig glad och tacksam för allt som vi ändå har tillsammans!

Pratade nyligen med sambon, han var faktiskt inte full idag men jag hörde att han drack så han hinner nog fyllna till under kvällen. Så jäkla frustrerande att han upptar mina tankar varje vaken sekund. Idag har det varit riktigt jobbigt, bröt ihop å bara grät å grät en lång tid.
Önskade livet av honom idag, jag vet att det låter hemskt å ingenting jag menar egentligen men det känns bara såååå hopplöst. Man blir ju totalt handlingsförlamad å helt blockerad känslomässigt...man ser liksom inte ljuset i tunneln hur man än gör. Idag är en dålig dag.
Önskar att nån bara kunde komma å ta mig härifrån, hjälpa mig, visa mig vägen.
Men jag vet att det är Jag som måste ta steget på min egen väg, finns inga genvägar. Känslorna pendlar verkligen upp å ner, nu har jag en dålig dag å då blir det säkert bättre imorgon. Det är väl resans gång antar jag.
Kram till er alla ?

Ja du, lita på din instinkt när du tror att han har druckit. Han kommer att ljuga sig blå. Har varit på hans sida och ljugit men då också insett mitt problem och vetat och erkänt att jag borde sluta. Och slutat...
Du förtjänar bättre än det här Jonan. Du och dina barn förtjänar bättre. Du gör allt, planerar allt, organiserar allt. Du förtjänar kärlek och uppskattning. Inte det du har nu. Det finns hopp i att du förstått att du inte är den som ska skämmas. Du kan ju inte fortsätta i det du har nu. Spela in honom med mobilen när han druckit så behöver ni inte diskutera om han var full el ej. Hoppas att du kan finna styrkan i att ta han om dig själv. Kram!

Tack alla ni för er respons på mitt inlägg. Det är alla här i detta forum som gett mig styrkan att göra denna stora förändring i mitt liv. Detta forumet är guld värt. Kommer att fortsätta att vara här länge än.
Kramar till alla här.

Blåögd, tack för det

Jag satt i rättegång till slut med mannen som jag gav mitt hjärta. Träffade honom inte på två år innan och aldrig efter. Det gör ont och du kommer aldrig att få ett vettigt avslut eller svar på dina frågor. De mår skit, är knäppa, manipulativa, rädda, fega, drogade och helt fucked up. De har ofta en trasig själ, ett långt missbruk som ger dem hjärnskador och narcissistiska drag. De har aldrig tagit konsekvenserna av sitt handlande och valt den enklaste vägen. På vägen utnyttjas allt och alla. Mia Törnblom och många kan vittna om detta. Om de inte hittar en ändpunkt och tar tag i sitt liv och verkligen jobbar länge med sig själva går det bara utför. Vi kommer inte vara en del av den ev förändringen. De kommer behöva börja om. Starta ett nytt liv.

Det finns något enstaka undantag här där båda lyckats reparera efter stort mod och hårt arbete från båda.

Som svar på din fråga som jag endast kan spekulera i är att han vill hålla alla dörrar öppna, vet hur du fungerar och då håller dina känslor kvar för honom. Genom att låtsas vara lycklig utan dig, lurar han sig själv, får dig att bli osäker, känna dig bortvald och mindre värd. Du blir ett lätt offer nästa gång han behöver något från dig. Och ja, han får lugnare med sin älskling alkoholen som han absolut väljer i första hand. Han är inte ledsen, han är full och förnekande i ångest och överlever dagarna. Det finns ingen plats för eftertanke och ånger. Möjligtvis tycka synd om sig själv och då dricka lite till. Han är en sjuk människa. Han tänker inte som du gör. Han flyr och överlever. En del i överlevnaden är att behöva andra ibland för att överleva och kunna dricka.

Så tänker jag. Inte säkert att jag har rätt. Du får ta till dig det du vill men jag hoppas att det hjälper dig på något sätt. Kram!

Tack så mycket för ert stöd. Nej, det var inte så hårt, etanoldrift. Jag har nog bara svårt att erkänna för mig själv att mina barn växer upp med en pappa som dricker för mycket.

Jag har läst i din tråd, jonan. Jo, mycket låter bekant tyvärr. Skammen när han är full mitt på dagen och nån granne eller så tittar förbi. Spydiga kommentarer i de sämre perioderna om att man inte duger, att han gör allt. Den känslomässiga berg- och dalbanan.

Min man försöker kompensera genom att vara en superbra pappa och make när han är nykter. Men jag måste ju erkänna för mig själv att han vid mer än ett tillfälle druckit alldeles för mycket när han haft hela ansvaret för barnen. Sånt är ju oförlåtligt! Törs inte lämna honom med barnen på helgen nåt mer.

I morgon blir vi ensamma efter julfirandet, då ska jag fråga hur nöjd han själv är med det planerade måttfulla drickandet i jul. Och hur han ser på framtiden. Men jag är inte så hoppfull. Lär väl bara få ett erkännande om att det råkade bli en liten aning för mycket. 'Har du tjatat färdigt nu?' Suck, vi har ju haft det samtalet tusen gånger.

... varje gång han gör något dåligt som barnen ser/hör/påverkas av!! Då kan du få stöd, och du tar ditt ansvar som förälder!

Du behöver inte leva så här, det finns vägar ut! Ta kontakt med rådgivning, prata med någon!

Kramar