Senaste kommentarerna i forumet

i bröstet finns idag. Har berättat allt jag just nu jobbat med för en vän och vilka insikter jag fått och hon blev häpen att jag kommit så pass långt på 2 månader. Sånt är kul att få höra! Har även fått höra det även från er och det är jag tacksam för. Det var just nu en av polletterna ramlade ner och då menar jag från att haft vissa saker i huvudet har det nu lagt sig även i bröstet. Nått som blev klart idag var att mitt kämpande har fått mig uppåt i trappan och ju mer jag jobbar ju längre kommer jag, medans x-et super vidare och då mer och mer närmar sig källaren. Det gör att vi kommer längre och längre bort från varandra. Trots olika försök med gulliga sms och löften så dras jag bara ett fåtal trappsteg ner men jag är trots detta längre bort från honom nu än för 2 månader sedan. Ger mig själv en klapp på både axeln och kinden för jag tar hand om mig själv.

vad jag tänkte skriva... Föreslå de idéer du har, de som finns naturligt, och framförallt de önskemål du själv skulle ha om gemensamma aktiviteter. Men, viktigast, gör själv sånt du tycker om. Skapa dina egna aktiviteter och rutiner.
Jag tror att det kan ta lång tid för honom att hitta sig själv i en 'påtvingad' nykterhet - så tror jag han upplever det. Förstås kan jag ha fel. Han ska sörja sin kanske bästa vän, alkoholen.... den som alltid finns, inte ställer krav och ger omedelbar lugn och lycka - belöning.
Hoppas du har goda vänner att träffa och även att prata personligt med.
Godnatt? / mt

.. Svår fråga och jag förstår att du känner dig en smula uppgiven.. Du försöker så gott du kan och han fortsätter att demonstrativt "tjura", eftersom det enda han egentligen vill höra, är att han kan få lov att dricka en viss mängd..
Även om hans logik säger honom att det inte är möjligt, så är han sur ändå och låter dig bli "syndabock", eftersom han vill att det ska vara någon annans fel..
I såna här lägen, när vi konstaterar att vi måste göra förändringar i våra liv, som vi innerst inne inte vill göra, blir vi nog lite trotsiga treåringar till mans..
Hur lång tid det tar innan han för sig själv kan kapitulera och gå vidare, är svårt att säga..
Gör som så att du slutar att vara "sällskapsdam" och föreslå saker.. Hitta på något själv istället.. Muttrar han så säg, att du ansträngt dig men att du definitivt inte vill tvinga med någon som uppenbart vantrivs (och förstör nöjet för dig) så du har bestämt dig för att lämna honom i fred att tills han hittar på något roligare själv...

Ja.. jag skulle tro att han har lite inre förhandlingar med sig själv om hur han kan få till en "accepterad" nivå på sitt drickande (det är ju alltid lättare att få förlåtelse än att be om lov)
Och du gör helt rätt i att försöka fokusera på dig själv!
På dina behov och på hur du vill att ditt liv ska se ut..
Önskar dig lycka till och hoppas att du fortsätter att läsa och skriva! Kram / e

Att hålla ett konstruktivt 'tal' (envägskommunikation, som vanligt) med hjälp av lite input från alkohollinjen. Var första gången jag ringde dit, men jag kände att jag fick bra hjälp att reda ut mina tankar. Så det känns ändå bättre nu.

Tyvärr så känner jag inte att han 'slagit in på den nyktra vägen'. Ordval och formuleringar (det lilla jag fått ur honom) tyder på att denna nyktra period är ett sätt att tysta mig (och kanske även det egna samvetet?). Efter det vill han börja dricka måttligt. Men att planera eller begränsa sitt drickande, det vill han inte göra vad jag förstår. Låter som någon som vill bli smal men inte vill ändra på kost eller motion...

Men jag får hoppas att jag sått ett frö. Mer kan jag inte göra. Nu har jag ju lovat att låta honom visa att han menar allvar. Det ska nästan bli intressant att de när första förhandlingsförsöket kommer... Men nu ska jag försöka fokusera på annat än alkohol ett tag.

Ha det så bra, alla!

Goda föresatser och vi vill ju tro och hoppas. Men den här dagen började med ett gräl om vem av oss två som var mest sur egentligen. Mitt tålamod och lugn tog bara helt slut när han med möda masade sig upp kl 11 för att äta frukost. Sen ska tidningen läsas i en timme och därefter kan han eventuellt säga någonting om vad vi ska äta till middag till exempel. Same same varje dag. Nu vill jag se en förändring, åtminstone en uttalad önskan. Jag är trött på att alltid vara den som ska komma med idéer och förslag till vad vi skulle kunna hitta på. Som sällan möts av jubel.
Men visst, han är nykter men hur länge ska han vara så här sur?

Skickar också en styrkekram Izzy! Hoppas du hittar dig själv <3
Känner att det tar tid att pussla ihop sig, eftersom det är många gamla tankebanor och beteendemönster som ska rensas ut!
Men tänk på, att ibland är det inte snällt, att säga ja alltid och ge folk det de vill ha!
Ibland är det betydligt snällare i det långa loppet, att säga nej och låta andra ta sitt eget personliga ansvar (annars hindrar vi dom från att växa som individer)

Sänder dig en bamsekram tillbaka på kramens dag ?
Hoppas allt är bra med dig!
Jag kämpar på och hoppas jag ska finna styrkan som måste finnas djupt inom mig någonstans.
Det som hindrar mig att genomföra saker är ju att jag är så rädd att såra andra. Jag vill kunna tänka mer på mig själv utan att såra någon allt för mycket. Det ska jag jobba på i år!

en stor januarikram åt dig Izzy ??? - en rad småkramar blev det ? Hoppas du gör fynd när du är på gång och söker efter din krafter och dig själv! De finns där, nånstans inom dig... krafterna och den egna viljan. Lita på det! / mt

Jag blir också varm och glad i hjärtat!
Önskar er många goda dagar och stunder tillsammans! / mt

dina svängande känslor, dina frågor och det etanoldrift skriver om hur alkoholisten skuldbelägger. Den där frågan om det är 'jag'-partnern som överdriver har jag läst här hur många gånger som helst.
Jag gick när jag nådde MIN inre gräns och då hade jag vacklat flera år innan. Exakt VAD som hände var 'bara' ytterligare ett svek i raden.... Frågor som 'Är det faktiskt för mycket?' och fortsättningen'... eller 'är det jag som oroar mig i onödan?' och 'är jag för tjatig?' - kan sammanfattas 'Är det mig det är fel på?'. Och svaret igen: NEJ - det är inte dej det 'är fel på'!!!

Det som är avgörande, och det som jag småningom kunde inse själv och klargöra för min man är: det är för mycket för MIG! Så här vill jag inte ha det. Så här vill jag inte leva. Det spelar ingen roll hur andra dricker, vad olika statistik och råd säger att är inom normalgränsen och riskzoner.

Det som har betydelse för dig är hur DU vill ha det i ditt liv! Och det kan bara du veta!
Att börja tänka så är en helomvändning men ack så avgörande det var för mig. Vi lever i ett samhälle där normen är att det dricks mycket i alla möjliga (och omöjliga sammanhang) så att diskutera vad är 'normalt' / hur dricker andra är en helt meningslös diskussion.

Fortsätt skriva och reda i dina tankar! Du är i början på en lång resa, det är din resa och den handlar om dig och ditt liv! Varmt lycka till / mt

Det tar tid Blåöga! Det tar tid.. Det är ett heltidsjobb i början, för man måste hitta nya sätt att tänka på. Men är man ihärdig så lönar det sig i det långa loppet!
Visst trillar vi ner ibland och blir ledsna.. Det är mänskligt. Vi separerar ju inte bara från en person, utan en "framtid" som vi på något sätt ändå hade förhoppningar om..(det är ett litet sorgearbete i sig..)
Bra jobbat så långt och fantastiskt att du går på alanon! (det är tyvärr många som av olika orsaker inte kommer sig för)
Håll i det du har och se hur långt du faktiskt kommit på ganska kort tid!
Styrkekram! / e

För ett år sedan hade jag nog kallat det för en "lugnet före stormen" period.. Jag hoppas att ni har kunnat prata och att han menar allvar..
Leta tecken, gör man med ryggmärgen som medberoende..
Vad du gör, så lita på magkänslan! (den brukar inte ha fel)
Allt gott och en nykter tillvaro önskar dig! Kram / e

Nu har vi det lite lugnare igen. Men det är oxå jobbigt då jag bara går å letar efter tecken på att han druckit. Så fort det blir fredag så börjar jag undra.

Jag förstår din tvekan. Även jag har tvekat.. Men till slut blev det så ohållbart, att jag på något sätt nått en inre gräns!
Först och främst, NEJ, du är INTE knäpp eller för krävande!
Trots att din beroende partner på alla sätt försöker få det att låta som det!

Det verkar som om alla alkoholister är jätteduktiga på att skuldbelägga och skylla på sin omgivning! (men faktum är, att det inte finns någon annan som tvingar dem att sätta flaskan till mun!)
Du behöver inte alls stå ut med hans supande (ens i liten skala! ) För när de väl börjar dricka, så brukar de inte sluta förän allt är tomt..

Jodå min alkoholist gjorde små försök att "dra ner".. Han tyckte att han varit nykter i "evigheter" om han bara druckit lättöl i 4 - 5 dagar..
Han var otroligt förvånad när jag krävde ett halvårs HEL-nykterhet till att börja med.. (för han hade ju inga problem..) Dessutom så räknade han inte "lättöl" eller folköl som "alkohol"..
Det var ju så lite i det, så det var ju nästan alkoholfritt.. Han blev mycket förtrytsam, när jag hade mage att påstå att en 6-pack folkisar (3,5%) var lika mycket som 3 stycken av hans vanliga starköl..
Eller att tio stycken lättöl (2,8:or) var lika mycket som 5 st. vanliga starköl..(även om det tog lite längre tid att få i sig..
En sommarsöndag, kunde han mycket väl hinka sig en back med lättöl, när de hade glasflaskorna kvar.. Då började han i regel redan vid frukost.. Han kunde lätt hälla i sig åtminstone 15 stycken under en dag) Sen klagade han över att han var tvungen att springa och pinka i ett kör..(hur dum får man bli?)
Eftersom jag inte kunde hindra honom från att dricka, så tog jag mig ur situationen istället..
Nej, det var inte så himla lätt, och mycket "skit" fick jag ta.. Men det har helt klart varit värt det (för min del!)

Jag påstår inte att jag tillfrisknat helt från mitt medberoende, men jag mått mycket, mycket bättre nu, mot jag gjorde då!
Men visst blev det några vändor med vad man skulle kunna kalla "lugnare perioder", där man på något sätt hade hopp om en minskning av drickandet.. Det brukade grusas varje gång! Och på slutet märkte jag ju att han både drack mer och att hans humör blev sämre och "nojjorna" fler..

Och han har inte slutat att dricka, utan håller på ungefär som förut, med lite variationer, beroende på hur dålig i magen han är.
Söndagarna är hans lite nyktrare dagar. Det tar han igen på måndagar, då han verkar "dricka ikapp".. (ringer han efter klockan 7 på kvällen så är han i regel klapp kanon.. Och jag avvisar i regel samtalet. Har skyllt att jag går på en kurs som slutar sent. Ingen täckning på mobilen etc..)
Tisdagarna jobbar han på eftermiddagar och då dricker han mer städat eftersom det är jobb på onsdan också.. men sen brukar det bryta loss igen..
Torsdagar och fredagar, ringer han ofta på fyllan eftersom han känner sig ensam..( då har han i regel korkat upp straxt efter 10 på förmiddan..) Och lördagarna tillbringas nog med öl och vin framför TV:n..
I bästa fall somnar han innan han får för sig att ringa runt och fylleprata om sin ångest och ensamhet.. Som han själv genom sitt drickande är orsak till. Säger man nåt om det eller antyder att han måste söka hjälp, så slänger han luren i örat på en.. En eller två dagar efter kan han ringa och låtsas som ingenting har hänt..
Och sedan börjar det om igen..
Men det är trots allt lättare att parera! Jag har kompisar att ringa om jag behöver prata av mig och jag har också lärt mig, att göra mig kvitt olustkänslorna som kommer.. Det är ju HAN som är sjuk och inte fattar!
Och det finns ingenting jag kan göra eller ens behöver göra eftersom han själv motsätter sig någon form av behandling eller hjälp!
Han kan inte längre nå mig eller påverka mig, och långsamt börjar det nog gå upp för honom, att han måste ta ansvaret för sin egen person alldeles på egen hand!
För både jag och hans syskon säger numera, när han beklagar sig, att då får vi avsluta samtalet, eftersom vi redan har gett de råd vi kan och han inte vill höra på dem!
Vi är helt överens om att vi inte är överens.. Och ibland så hinner vi till och med säga ett artigt adjö, innan han slänger på luren ;-)
Men minsta antydan till hot eller andra otrevligheter så skulle jag inte tveka att anmäla honom.. Och där är han nog inte dummare än att han begriper att jag är väldigt bestämd i mina åsikter och gränser. Har jag sagt A, så vet han att jag inte kommer att tveka att säga B heller..

Nej, det är inte värt det!
Tyvärr måste du istället ta avstånd, inte "passa upp", inte handla alkohol eller se till att han äter.. Han är i det stadiet, att hans arbetsgivare borde ställa ultimatum! Och se till att han får vård! (de brukar lyckas bättre än oss medberoende) Arbetsgivaren få nämligen inte ge någon sparken pga kända alkoholproblem, utan måste erbjuda vård (fast om alkoholisten vägrar, så är det i sig en orsak..)
Det enda du kan göra är en orosanmälan till de sociala myndigheterna..
För som jag ser det så befinner han sig i ett sorts slutstadium. Jag vet också att delirium och sånt kan bli både värre och farligare, när de varigt nyktra några dagar, så han behöver definitivt få vård och avgiftning..
För en del vänder det när de kommer till botten, så du måste sluta dämpa fallet! Sluta hålla honom "svävande" över den där magiska gränsen, när allt rasar och bara vård återstår!

Det är det inte.

Med alla känslor. Hur ska man sortera? Blir arg för alla svikna löften, den sorg som kommer upp om ett liv tillsammans och funderingar vad han gör nu trots det är bekräftat att han dricker. Å varför söker han kontakt när han ändå vet att det är nej. Var jag bara nått som var bra att ha när det passade och varför gör han sig själv så illa fast han har insikte men inte viljan. Spelas upp små filmer i huvudet att han ramlar omkring full och trots fyllan mår han inte bra eller så kommer en film när han ligger i fosterställning och kallar ölen för ångest på burk. Eller varför inte nått skådespel där han ler och charmar och allt är kanon. Alla dessa tankar är plågsamma och jag vill ju bli fri och bara ha neutrala känslor för honom. Vill bli hel snabbare orkar inte med att stå i källaren och skotta mer skit. Tog mig ur men kommer jag någon gång bli fri? Har försökt stoppa de destruktiva tankarna och ist hjälpa mig själv men har just nu fastnat. Fan jag jobbar hårt med alanon minst 2ggr/v och jobbar på stegen hemma har min kurator men ände sitter jag i hans våld!

Det är en artikel som berör och ger hopp. Barn är förunderliga. Föräldrar kan vara oerhört sorgliga när de fastnar i missbruk. Barn kan vara starka och kreativa!

... för att du läser, peppar och kommer med goda råd!
Jag är väldigt förvirrad känslomässigt. En mix av kärlek, dåligt samvete, sorg och ilska. Allt på en gång.
Känslomässig utpressning är precis vad det är...
Har flytt hemmet tills han lämnat, orkar inte med mer känslomässiga berg- och dalbanor.
Ena sekunden tycker jag han är finast på jorden för att i nästa inte alls känna igen honom.
Nu är det ju synd om honom eftersom jag ställer till det så här, så nu måste han dricka extra mycket för att dämpa sin ångest.
Fattar jag inte det?!?! Suck....

Min sambo får (precis som din tydligen) också en klart misstänksam och missunsam läggning när han är under alkoholens inflytande. Gud bevare om han inte får stå i centrum, om jag berömmer någon annan för nått bra han/hon har gjort är det genast kritik mot honom, grannfrun och jag är "lesbianer" bara för att vi är hyfsat (eller har varit i mitt fall) handlingskraftiga och inte är rädda för att ta i om det behövs, säger jag att jag tycker att någon av hans kompisar är trevlig är jag genast intresserad av denna kompis. Bara som exempel... Det gäller att tassa på tå, men nu är jag trött på det...

Har gjort ett uppehåll men ska besöka al-anon denna vecka igen för att hitta lite styrka samt läsa dina rader Etanoldrift när jag känner att jag vacklar i mitt beslut...

Stor kram och tack än en gång

Se den är mitt tips! Jag har läst boken / "e"

Låt honom inte lägga ansvaret för sitt mående på dig! Det är hans personliga ansvar..
Jodå, jag vet att alkoholister är experter på att hitta orsaker och syndabockar utanför sig själva..
Min fd har t.ex. tagit på sig stora offerkoftan ute bland folk.. De måste ju förstå, att han dricker, för att jag lämnade honom i allt detta elände, så han inte har råd att "leva ett normalt liv" längre.. Jodå, min fd svägerska (som jag föresten inte alls är osams med, utan fortfarande har kontakt med) blev först förskräckt över bilden han förmedlade av att jag fullkomligt ruinerat honom och tömt huset på allt, så han knappt hade en säng att sova i..
När de sedan oförhappandes hälsade på så visade det sig, att han har betydligt mer kvar av bohag i huset, än det som fanns när jag en gång flyttade in..
Folk har upptäckt att överdrifterna om att jag lagt beslag på hans bil och att han får betala, har också visat sig vara just lögner eller kraftiga överdrifter..
Själv har jag mött förvånade miner, när jag varit på orten och handlat och folk inser at jag inte alls är osams eller intresserad av att prata skit..

Om jag antyder något av detta, så vill min fd, "glömma".. Eller bortförklara och sen ska vi inte "prata mer om det".. för det är ju bara missförstånd och sånt folk hittar på..

Jag ser det som så, att får han tillräckligt med rep så hänger han sig själv.. Jag vägrar att bli indragen i hans påhittade dramer!

Säg du din man, att om man ska tömma, gömma och glömma, så är det inte lönt att "Synda på nåden"! Dvs, tro att förlåtelse är evig och kommer för upprepande av samma misstag!
Förlåta, kan man göra, men det betyder inte att man måste tåla att samma beteende upprepas gång på gång (även om det är nya varianter..)

Ja du Malo..
Enligt en alkoholists sätt att reagera, så är det han gör fullkomligt "normalt".. Har man problem, så dränker man dom i alkohol.. Och försöker också på det sättet ge lite dåligt samvete (kallas känslomässig utpressning) typ: Se här vad du får mig att göra..? Nu är jag ju tvungen att dricka ännu mer..
Det de inte inser, eftersom de sällan inser att det är just alkoholen som är problemet (om de är inbitna "förnekare"..) Min fd, hittar på den ena fantasifulla anledningen efter den andra. Från att han var en "dålig älskare" (ett försök att försöka framhäva sig själv som "hingst") till att jag hade hittat en ny.. Jag hade blivit "religiös".. Jag hade fått psykiska problem, eftersom jag hade grävt ner mig för mycket i en massa "new-age- trams" eller så umgicks jag med fel vänner (ultrafeminister som inte tålde att folk var lyckligt gifta och därför satte en massa griller i huvudet på mig..)osv..
Nu vet jag ju att ingenting av detta är sant! Och ärligt talat, även om folk lyssnar, så tror jag inte att de heller tror att det är sant..

Hur hittar man då tillbaks till sig själv?
Ja, första biten, trots att man mår dåligt, är att förlåta sig själv för att man tillåtit sig själv att bli illa behandlad.. För att man inte tidigare fått upp ögonen eller orkat bryta sig loss eller ställa ultimatum.
Försök hitta någon du kan prata med! (ofta så isolerar vi oss som medberoende) Se om du hittar någon AA-grupp i din närhet! Det finns många som säger att de mår bättre, bara av att få bekräftelse på att de inte är konstiga eller ensamma..

Och glöm inte för ett ögonblick att du varken är ensam eller den enda som kan påverka DITT liv!
Försök hålla fokus på dig (det han gör, säger eller hur han mår är HANS ansvar! Och ingenting du egentligen kan påverka eftersom han måste fatta sina egna beslut!)
Ta en dag i taget, ett litet steg i taget.. Bara genom att ha börjat läsa och skriva här, har du kommit en bit
kram

Man tror verkligen på allt de lovar och ska förändra åtminstone till en början.
Hur skall man förstå att den man älskar och delat sitt liv med bara ljuger och manipulerar.Det enda som är viktigast för dom när alkoholen har fått sitt grepp är att hitta stunder och möjligheter att få dricka.Hellst i sin ensamhet också vilket inte alls är normalt.
Men att det tar så lång tid innan man reagerar.
Magkänslan är så stark,men det är så svårt att lämna och bryta upp.
Särskilt när man har barn också.
Jag trodde många år att jag gjorde rätt när jag inte ville bryta upp för familjens skull,men så fel jag hade.Vad barnen fick utstå särskilt yngsta sonen skulle jag aldrig utsatt honom för om jag vetat hur han skulle må idag och har mått efter allt elände.
Allas upplevelser är ju olika men ändå så fruktansvärt lika att alla i den drickandes närhet får lida oerhört mycket utan att dom ens bryr sig.ALLT kretsar bara runt dom själva.....

Håller på och roddar för fullt med några på jobbet för att se om jag har möjlighet att följa med. Vill egentligen inte för jag ver att jag kommer gråta av frustration. Men känner att jag måste. Förhoppningsvis löser det sig på jobbet.
Ont i magen.