Senaste kommentarerna i forumet

Jag blir så glad att höra att du mår bättre o bättre. Det är du verkligen värd! Sköt om dig❤️
Kram

En äkta narcissist och fullblodsegoist och alkoholist

Som hjärntvättar dig, utnyttjar dig och manipulerar dig och sin omgivning. Såg att mulletant lagt in länkar här tidigare. Här kan du provläste lite texter: http://www.tuvaforum.se/manipulation-gaslighting-test

Ta stöd i form av samtal med proffs först och främst innan du gör något annat. Om han hotar dig, ring polisen. Skaffa bevis för vad han gör som ev kan hjälpa dig senare i tvist om vårdnad.
Har du berättat och sökt något stöd hos hans familj eller är det för riskabelt? Har du någon att prata med?

Bygg upp dig och skaffa en plan som du följer. Om du inte kan fly från honom, provocera inte utan skaffa dig kunskap om ditt medberoende och hitta din styrka till att sedan kunna göra de val som måste göras.
Finns många här som vet mer om detta ämne. Har du ringt hjälplinjen som finns? De kan ge dig bra råd.

Jag lider med dig. Du är inte knäpp men väldigt påverkad av ditt liv med honom. Kram

Tack alla för era svar, så det värmer med era svar, erfarenheter och klokheter, känns bra att ni finns här!
Inser att jag måste skriva igen - JAG STÅR snart inte ut längre! Min man fortsätter med sitt drickande tills han somnar helt redlös, 4-6 ggr per vecka, och det hemskaste är att han är så arg och skriker på mig och säger massor av avskyvärda saker, innan han somnar och att barnen allt oftare ser och hör detta!!
Ikväll gjorde han mig rädd, då han nyligen fått diabetes och sa att dödlig dos är 10 ml och inget märks, blev helt skakad, vad menar han??? Är han alkoholist??? Är han sjuk?? Vad ska jag göra?? Är livrädd för att lämna honom - om barnen ska bo med honom, känns inte tryggt att de skulle bo hos honom - skulle vilja ha ensam vårdnad, går det?? Rädd för att hans familj med mycket pengar ska göra att jag förlorar barnen, vilket han hotat med när jag påtalat att jag vill att han dricker mindre, han blir rasande när jag påtalar det och dricker sig helt berusad och skyller då på mig. Vad ska jag göra??
Skriver här utifall det är någon som har liknande erfarenhet, dela gärna ned er!

Det hjälper att läsa inlägg från de som går igenom hans resa. Det hjälper att läsa inlägg från andra medberoende/anhöriga som har gått igen eller går igenom samma sak som jag just nu. Jag läste ditt tidigare inlägg idag Blåögd. Jag känner med dig. Vi slits mellan hjärta och hjärna. Tack för att ni finns.
Jag kommer nog försöka hitta ett al-anon möte nästa vecka. Jag måste ha mer redskap. Mina tankar har fastnat och snurrar allt snabbare.
Dessutom har jag vin hemma som jag börjat dricka av, i ensamhet. Tänker att det är bättre att jag druckit upp det till den dag han vill umgås med mig. Då vågar jag inte ha det synligt framme. Jag har inte problem med a. Jag har kvar av sprit sedan jag flyttade hemifrån... Men det oroar mig att jag tänker på att skydda honom från alkoholen.

Återigen berättar vi varandras historia. Så grymt jobbigt att vara i vår sits! Ska han klara nykterheten helt själv och utan medicin?
Träffar han sina barn så de kan stötta?
Ta hand om dig fast jag vet att det är svårt när tankarna aldrig verkar ta slut.

Har läst om din resa, vad grym du är!! Tack för ditt inlägg och jag vet att du har rätt. Vid återfallet tog det automatiskt slut och vi har inte pratat sedan dess och gjort "riktigt" avslut och det är jobbigt.
En fråga då till dig som nykter: varför försöker han framstå som världens lyckligast nu när gnäll/ tjat kärring är borta? Men ändå skickas meddelanden att han längtar efter mig. Mer normalt är väl ändå att va lite ledsen vid en separation. Eller är det en befrielse för att få supa ifred. Supigt i 35 år och vart på flera behandlingar, varför förstår man inte sitt problem?

Han har fortsatt att vara nykter sedan han kom hem men nu vill han inte träffa mig eftersom han vill vara i balans...

Jag förstår att han går igenom helvetselden just nu. Att hålla sig nykter är tufft. Hoppas det håller i sig.

Min hjärnan säger att jag ska backa och ge honom den tid han behöver. Hjärtat vill bara att han kommer hit och håller om mig.
Det enda jag kan göra är att sitta still och vänta. Hur länge ska man vänta? Jag fortsätter mitt liv.

Men, jag vill inte leva ensam. Jag vill leva i en relation. Jag kan inte dejta för jag känner mig bunden till honom. Skulle kännas som otrohet. Men jag vet också att träffa andra människor och män skulle ge mig styrkan att släppa tankarna om en framtid med honom.

Åh vad jag tycker det är jobbigt!

Blåögd, så jobbigt

Vet du, jag har varit där du är nu. Vet du, att det är nyttigt att titta på den där längtan och fixeringen och ställa sig frågan varför och vad den består i. Om inte han fanns, vad skulle du göra då? Hur skulle du må bra och vad har du för planer? Du behöver vara en hel människa själv oavsett. Har du testat att meditera, göra avslappningsövningar och gå långpromenader? Vi människor tänker bättre när vi går och dagsljuset behöver vi verkligen. Försök att få in promenaderna och saker som du mår bra av. Tvinga dig att tänka på annat än honom hela tiden, snälla du. Ta ett fotbad, gör en hårinpackning, gör något handarbete, läs en bra bok, ta ett bad, gå och simma, se en rolig film, baka, måla, gå med i kör.... Gör en plan för dig och hur du ska må bra. Ta hand om dig. Det kan ingen annan göra. Vi kan inte heller vara i en relation och bli älskade om vi inte är hela och älskar oss själva först. ;-)

Dags att sätta igång med dig, nu väl? ❤️

Att läsa ditt inlägg som berättar om vad du gjort och dina känslor. Så härligt med långpromenad och skratt och vad roligt du har väninna som vill hitta på saker med dig.

Du börjar ta hand om Trollis och ge henne plats och behov. Så bra! ❤️

God fortsättning och kramar

Saknar så jag håller på att gå sönder. Åker berg och dalbana. Ena gången vill jag inte han ska höra av sig och när han inte gör det tittar jag maniskt på telefonen så jag inte missar nått.

Men den enda du kan börja med är DIG, för DU är den enda som kan förändra situationen för dig själv och dina barn!
Som mamma vill man ju ge dem det bästa.. Men som medberoende, är ens omdöme ofta mer än grumlat.. Ta kontakt med Al anon, de har anhöriggrupper, där jag tror att du kan få tips och råd..
För det man behöver är någon att prata med.. Vad gäller en ev skilsmässa, så skulle jag nog ta kontakt med kommunens familjeenhet.. De brukar kunna hjälpa till i sådana här situationer..
Vi medberoende behöver också "ruskas om" ibland.. Jag hade vänner som verkligen ställde de obehagliga frågorna och pekade på några av mina mest skeva synsätt, där jag förminskade en del problem och höll mannen om ryggen, för att jag inte riktigt ville se HUR illa det faktiskt var..

Jag har också haft en lugn jul!
Hälsade på exet dagen före julafton, eftersom jag bestämt att alkohol inte skulle få förstöra min jul.. (det lyckades till 98% ;-) )
Jag stängde av min telefon, för givetvis kom det en massa sms och "missade" samtal.. Han ringer då ett av barnen istället och påstår, att någon ringt men han inte hunnit svara och nu var han orolig att något hade hänt..
Ganska typiskt egentligen eftersom han lider av "katastroftänk" och alltid jagar upp sig och inbillar sig det värsta..
Det finns inte i hans sinnevärd, speciellt inte när han sitter och tycker synd om sig själv, att något av syskonen eller kanske en kollega bara ville önska en god jul.. (kanske tom något av hans barn..?)
Ja, jag sover också bättre nu.. Fast fullmånen gjorde det lite marigt inatt ;-) Det gör inget det får bli en extra tupplur i eftermiddag istället!
God fortsättning önskar jag dig <3

Åh vad roligt att läsa att du ändå kunnat tänka på dig själv Trollis!
Ibland är det bra att ta en dag i taget (så länge man inte börjar lura sig själv med att skjuta upp saker..)
Det tar tid, både att få någon ordning på sina tankar och att komma iväg (om det är det man planerar) Själv flyttade jag definitivt inte efter en vecka eller ens en månad ;-)
Nej, bättre blir det knappast i brådrasket.. Även om alkoholisten påstår att hen ska "ta tag" i sina ovanor/"dra ner"
När min alkoholist pratade om att "dra ner" så betydde det bara "vila upp sig" en smula inför nästa period.. Han kunde bli vansinnig om jag pratade om att han måste sluta dricka helt..
Oftast så utmynnade dessa diskussioner i en sorts förhandlingar, där han ville få "tillåtelse" att supa till några gånger om året (nix, pix!)
Då jag vis av skadan, vad gäller hans "räkneexempel" sa aldrig så blev det väldigt mycket tjafs..
Men om ett par öl, i själva verket betyder 4 - 6 stycken (plus eventuellt en flaska vin) så kan jag ju ana, vad "ett par tre gånger om året" betyder.. *fniss*
Själv ska jag försöka ta mig en promenad, innan vädret blir sämre igen.. Jag har ett behov att röra mig och jag har märkt att både kropp och knopp mår bättre av det!
Ja, vi behöver en hel massa "ensamtid", där vi själva bestämmer vad vi ska fylla den med..
Folk är så ängsliga, att man ska känna sig "ensam och bortglömd" att de gärna trugar på en umgänge.. I mitt fall blir det många gånger ett vänligt men bestämt nej tack, det är så bra ändå.. Vi måste få en massa luft omkring oss tror jag för att våga släppa ut de delar av oss som vi på sätt och vis knutit ihop och gömt för husfridens skull :-)
Önskar dig en god fortsättning på julen! Fortsätt att stärka dig själv!

Har haft kontakt med min sambo varje dag, han har inte varit nykter nångång. Igår var det den 10:onde dagen han var full, fattar inte hur han orkar.
Han sa igår att det har varit för mycket A nu men fortsätter dricka iaf. Hade jag druckit dom mängderna hade jag förmodligen varit död...
Igår var jag väldigt rastlös oroad av nån anledning. Tog en långpromenad med en vän, riktigt uppfriskande i månskenet.
Vi gick å hälsade på mitt x som bjudit in oss på fest. Där satt x:et med en vän i lugn å ro, tog en varsin öl. De drack inte alls på samma sätt som jag är van att se, märktes inte ens att de druckit.
Tänkte direkt på sambon som verkligen sveper i sig.
Vi var inte länge där, fortsatte promenaden, pratade å skrattade. Kändes såååå bra efteråt att ha skrattat en hel del.
Rastlösheten försvann å det var lugnt å skönt hemma igen.
Vaknade i morse å såg att sambon ringt kl 2 på natten, han som skulle lägga sig vid tiotiden som han sa!!!!
Idag ska jag oxå ta en långpromenad, rensa tankarna lite. Sambon upptar tankarna nästan hela tiden fast det är lugnt å skönt hemma utan honom.
Ska försöka fokusera på Mig å mina känslor men det är fan inte lätt. Men, en dag i taget!!!
En väninna ringde i morse å pratade om framtiden, ville boka in saker hon vill att vi ska göra.
Men jag sa, nej jag tar bara en dag i taget, vill inte planera nåt alls. Tror hon blev lite besviken, men det får hon ta.
Trevlig fortsättning till er alla kämpar där ute ❤️

Åh Kaeljo, den meningen tycker jag säger nästan allt :)

En stor kram till dig från mig.

Vad härligt för dig ! Vilken styrka du har. Många lycka till kramar ?

Första julen sedan skilsmässan är nu avklarad! Det har väl varit en stor oro för mig innan hur det skulle bli. Vi bestämde, jag och mitt ex för en månad sedan att vi skulle fira julen tillsammans som vanligt. Så vi firade med barnen och deras respektive och föräldrarna hemma hos mitt ex. Det kändes bra att lösa det så i år och det gick bra, men skönt ändå när det är över nu.
Direkt när jag kom vid lunchtid såg jag att mitt ex druckit. Tror kanske ingen annan märkte det, men jag är ju van att läsa av alla tecken. Min dotter sa också att hon tyckte att han luktade. Jag tänkte att nu ska jag fullständigt strunta i att han inte är nykter och umgås med de övriga och njuta av det. Frampå kvällen när barnen lämnat oss blev han lite värre och började sluddra lite när han pratade. Han hade nog fått i sig en hel del vid det laget. Ingen annan sa något, så jag vet inte om de märkte något.
Det var inte min bästa julafton, men en sak var väldigt bra med den. Det var att jag kände mig så tacksam för att jag stått upp för mig själv och genomfört den här skilsmässan. Att jag inte gick på hans löften om evig nykterhet utan gick på min egen känsla och skilde mig, trots att det har varit en otroligt långdragen och jobbig process. Men på julafton kände jag att jag var lycklig för att jag gjort det här. Att jag kunde åka hem på julaftonskvällen till mitt egna hem och lugnet där och inte behöva bry mig om hans drickande.
Jag har inte varit så aktiv här det senaste och det beror väl på att jag mår ganska bra nu och känner att jag på något vis har skapat mig ett eget liv nu. Märker att jag mer och mer släpper tankarna på honom, alkoholen och skilsmässan och börjar tänka på en massa andra saker. Jag känner mig så fri nu, inget som ständigt gnager i mig. Jag sover för det mesta gott nu också.

Kramar till alla här

Jag har bedtämt mig för ett tag sedan att inte leta gömmor längre. Det är jag som mår sämst av det. Men kunde inte låta bli tidigare idag när jsg fick ett tillfälle. Å visst hittade jag det. Sa inget. Vet inte om jag mår bättre av att veta. Men nu behöver jag inte undra om han druckit de gånger jag är osäker. Såklart har ham det, olika mycket bara.

Hej
Jag känner igen mig så mycket i din berättelse . Jag har samma frågor oxå två yngre barn. Å fasar för helger.
Jag har börjat fokusera på mig mer men det är svårt när jag blir bemött med frågasättanden och surigheter från mun alkis även när han är nykter.
Min fråga är när har jag fått nog?
Och sedan vad/ hur gör jag vid en skilsmässa, han kan inte ha helger.
Välkommen hit och fortsätt läsa, det hjälper.

Ja, det var ord och inga visor. Men det behövde jag höra. Nej, den lyckliga och stabila kärnfamiljen finns ju inte nu heller hos oss. Bara en fasad.

Jag bagatelliserar och förstorar problemen om vartannat tror jag. Vet snart knappt hur en normal människa beter sig.

Han är snarare mer familjekär än ilsken på fyllan. Men barnen märker väl den ofokuserade blicken och det annorlunda kroppsspråket tänker jag. Jag får nästan mota bort honom från barnen när jag tycker att han är för full för att ta hand om dem.

Det var skönt att skriva och läsa här. Jag har varit så ensam med mina tankar. Har inte vågat prata med någon om det, jag är rädd att de ska se ner på honom då. Men nu har svärmor äntligen fattat att han har problem så jag ska prata lite med henne när vi träffas nästa gång tänker jag. Hon har annars försvarat honom (precis som alla andra i hans närhet). 'Han var ju så trött, hade stigit upp så tidigt med barnen, det var därför han blev så frånvarande vid middagsbordet och gick och la sig klockan sju'. Jo tjena.

Jag vill ju ge barnen samma trygga uppväxt som jag själv fått. Men jag funderar också på vårdnaden vid en eventuell skilsmässa. Vem ska vakna när barnen vaknar på natten på helgen om inte jag är där? Hur långt måste det gå innan man kan få alla helger själv? Men jag inser också att jag nog har många besvikelser kvar innan jag är redo för att gå. Men den tanken var ju iofs också väldigt deprimerande. Lite jag-fokus var nog en bra idé. Det ska jag försöka med.

Inte när det gäller beroende.. Och jag tror att vissa människor måste nå botten, innan de kan börja klättra uppåt! En del vill inte ens..
Du ska tänka på dig och barnen i första hand!
Han kanske tom behöver en rejäl "genomklappning" för att förstå att det är allvar?
Ja, det är tufft! Det kräver en hel del och det kommer ingen god fe, som viftar med trollspö, utan jobbet får man göra själv..
Och har man en alkoholist i familjen så har man knappast en normal kärnfamilj, det är min åsikt! Barn lär sig snabbt, när de ska vara "osynliga" för att inte väcka uppmärksamhet eller dra på sig onödig irritation eller ilska.. För dem är det ju "normalt".. de har ju intet annat ann jämföra med..
Så nu undrar jag vilken bild av sin uppväxt vill DU ge dem?

Ju mer vi medberoende "bryr oss om" desto lättare gör vi det många gånger för alkoholisten att fortsätta.. Vi blir tillslut inprogrammerade att sas sopa banan..
Vi förminskar problemen, vi slätar över och till slut börjar vi skämmas, eftersom vi inser att det inte är sunt.
Den här skammen gör också att vi börjar småljuga tom för oss själva om hur illa det egentligen är! Och någonstans hoppas vi väl att just vår kärlek ska vara stark nog för båda..
Jag tvingades ganska bryskt, att inse att han inte tänkte bli nykter och att hans uppträdande hela tiden blev sämre och sämre.. ( du ska veta att jag satt fast i ca 10 år!) Jag var nog på väg rean för ett par år sedan, men orkade inte riktigt fullfölja eftersom jag själv höll på att utveckla ett beroende.. Förra vintern fick jag i alla fall nog! Men det tog i alla fall över 8 månader innan jag flyttade!

Jag tror att vi ibland "testar" oss själva.. Lite hårdare och snabbare än vi önskat..
Ja, det där med känslor rinner ju tyvärr inte av så fort som vi hoppas alla gånger..
Mitt numera ex, hälsade jag också på dan före julafton (tidigt på dan, medan han var någotsånär nykter) Vi åt lunch tillsammans och givetvis öppnade han en öl till maten (7,2:a av hans favoritmärke) Jag plockade ihop lite saker och sa att jag skulle besöka en väninna på hemvägen, innan det blev för mörkt att köra (mitt mörkerseende har inte blivit bättre med åren)
Och under den tiden ungefär 1½ timme hann han bli rätt bladig.. Antagligen var det inte första ölen eller så går det väldigt snabbt utför.. Vi skildes dock som vänner, utan alltför mycket sentimentalitet från hans sida..
Senare på kvällen ringer min syster och säger att han ringt runt (till föräldrarna vilket jag blev mest förbannad över eftersom mamma är dement och lätt blir orolig) och till henne och "svamlat".. Troligen hade han tänkt önska god jul, men det var han för full för att komma ihåg.. Till barnen hade han också ringt, Och bjudit dem dit över jul (de tackade artigt och sa att de redan var uppbokade)
Vid det laget hade jag redan stängt av telefonen.. Dagen efter kom en massa sms som undrade var jag höll hus, eftersom han blev "orolig över att jag inte svarade" ( då hade jag ändå sms:at att jag kommit säkert hem kvällen innan) det är ju ca 10 mil emellan..
Jag kände inte ångest över att tycka bort hans fyllesamtal, men dåligt samvete över att han då väljer att ringa och störa resten av min släkt och familj!
Jag har bett dom att lägga på luren eller ignorera hans samtal, men det är inte lätt! De vill ju inte stänga av sina telefoner..
Tyvärr gör han sig själv omöjlig, med sitt störande och jag får ännu mer kvitton på att jag gjort rätt som flyttat!
Ryser, när jag tänker på hur julen kunde ha blivit om jag valt att stanna kvar..
Jag tror att vi kommer att träna oss i att se de här situationerna tidigare Ullabulla.. Vi får ju faktiskt omprogrammera oss själva!
Se det som att du faktiskt tagit ett steg i rätt riktning ändå! Du är medveten om HUR han försöker påverka/manipulera dig!
Och du VÄLJER, att inte helt förstöra julen, men att ändå inte ta fullt ansvar för honom.. DET måste han ju göra själv.. Och jag tror inte att han ska måla upp några alltför brokiga fantasibilder av något nytt förhållande, bara för att du tycker att han är en tragisk figur..
Mitt ex, börjar också på att få mer synliga bevis för sitt missbruk.. Mager, med "gubbmage" och darrande händer.. Huden blir lite "pappersaktig", (trots att han sköter sin hygien och kläderna är rena) Men det står nästan stämplat "alkoholist" i pannan på honom.. Rörelsemönstret.. eftertänksamheten, när han tappar tråden mitt i ett samtal (nästan nykter) och de på något sätt lite svajiga rörelserna..

Men jag tror att vi klarar det! Både du och jag.. Jag tror att vi båda blir mer och mer "åskådare" till de olika dramer som utspelas runtomkring oss.. Och när vi blir uppbjudna så säger vi artigt Nej Tack!
Lev väl och ha ett underbart nytt år!

Var förbi exet för att önska god jul.Han var klapp kanon kl 11 på fm dagen före julafton och blev mycket glad åt att se mig.
Åhh kom hit osv men jag höll behörigt avstånd.
Han pratade om möjligheterna för återförening och att han också minsann skulle ut och resa vilket han inte gjort en min av att göra de sista 10 åren.
Trots eller kanske tack vare hans ömkliga situation så kände jag sån sympati med detta vrak till människa.
Jag bad att få ta hans vinglögg som stod på bordet och det fick jag.
Sen somnade han om och jag pratade med hans gamla mamma i köket.
Hur går det? frågade jag.
Joo det kändes ändå bättre att veta var han var någonstans.

Jag tänker på hans alternativ.
Vara ensam i stugan och dricka på samma sätt.
Att någon av hans döttrar förbarmat sig över honom.
Eller att jag om jag levt ensam tagit hem honom till mig och vårdat honom nykter.

Ingenstans i detta lägger jag skuldbördan på honom att själv resa sig upp och ta sitt ansvar.
Endast genom att jag tog glöggen ifrån honom gjorde det möjligt att igår på självaste julafton kunna presentera en nykter uppenbarelse för barn barnbarn och andra släktingar.
Kanske borde jag inte gjort det.
Kanske borde de fått se exakt hur eländigt det egentligen är.

Dessutom ringer han då idag och ber om att få igen glöggen då han gärna vill ge lilla mamma en bra stund såhär på juldagen..
Jo tjena hej.
Och i samma andetag kan han då klämma ur sig sin sorg och saknad och önskan om att situationen vore annorlunda och att vi fortfarande levde tillsammans.
Det märkliga i detta är ju inte hans agerande utan det är ju mitt.
Varför skulle jag dit överhuvudtaget?
Vems samvete skulle jag döva och i vilket syfte?
Varför väljer jag att må dåligt över något som jag uppenbarligen inte har kapacitet eller vilja att fixa.
Dvs varför fortsätter jag att låta hans mående påverka mitt mående?
Jo för att jag låter det göra det och inte vidtar NÖDVÄNDIGA ÅTGÄRDER för att detta inte ska fortsätta upprepas.

Så Ullabulla inför 2016 måste tydligen nya regler återupprättas för att du inte ska trilla dit på onödvändiga sinnesstämningar som bara gör dig illa.
Fila på det du och återkom hit till forumet när du kommit på det.
Klart slut från Ullabulla och ha en fortsatt bra jul forumvänner.

Blåögd, jag har en tråd

Jag har en tråd som du hittar om du spårar. Den heter "A-djävulen får inte vinna igen!"
Hoppas du mår bra.

Kram