Senaste kommentarerna i forumet

Nu håller jag verkligen alla tummar och tår för att ni ska kunna fortsätta den här vägen!
Det värmer i hjärtat att höra att ditt slit verkar löna sig <3
Ta hand om varandra/ Kram/ etanolen

Hallojsan Bueeyes!
Har haft en fullfartsdag men kikar in lite innan jag kastar mig i bingen..
Jag känner igen det där med "offerkoftan" vad gäller ekonomi.. Min fd är likadan..
först kommer alkohol, sen kommer det andra.. Gud va skäll och gnöl jag fick höra när jag flyttade (trots att det var hans hus och han inte har mycket till lån att tala om, max ett par hundra tusen..)
Jag tvingade honom att gå från hus och hem.. Och bilen skulle han vara tvungen att sälja.. Visserligen sa han upp kanalpaketet och ville egentligen säga upp den fasta telefonen också..
Och jobba extra, fast han blev pensionär (och hade tänkt att han "äntligen skulle få guldkant på tillvaron" efter att ha slitit hela livet..
Men att titta på vart pengarna gick egentligen, ville han inte höra talas om.. Jag pekade småhandlande som tidning och snus, spel på tips och lotto samt alkohol.. Men se det var så liiite, så det blev ju inga summor..?
Han kan inte begripa hur jag med min mycket mindre sjukpension har råd att bo i lägenhet OCH ha en gammal begagnad bil.. (har jag fått bostadsbidrag eller socialbidrag kanske?)
Jodå ett tag så funderade han på om jag trots allt inte flyttat ihop med nån, för ensam klarar man sig ju inte i "fattigsverige"..
Jag har för länge sedan gett upp diskussionerna om ekonomi med honom. Konstaterar bara att hur "fattig" man än anser sig vara, så har rökaren alltid råd med cigaretter och alkoholisten alltid råd med alkohol..
Bra att på något sätt informera läkaren om hans alkoholintag.. När man gjort en gastric bypass, så är man ofta både känsligare för alkohol och har dessutom en ökad risk att bli beroende..
Har en bekant, som tyvärr fick värre alkoholproblem efter sin gbp. Hon var rätt glad i vin innan, men efteråt blev det lite av en katastrof. Hon lever inte längre och det är oklart om det var alkoholen eller andra komplikationer som var orsaken.. (fast hon ångrade inte själva operationen, eftersom den gav henne en rörlighet hon inte haft på många år innan, när hon gick ner från ca 140 till 68..)

Håller tummarna för er och hoppas att han lyssnar på läkaren! (som, om han är seriös, säkert har ett och annat att säga)
kram / e

Det var något som brast i jul, något som varit på väg att brista länge. Klarar inte av attityden längre. 'Det blir som det blir ibland och har frun problem med det så säger jag 'sura miner gagnar ingen, nu blickar vi framåt istället för bakåt''

Han har den attityden nu med. Att det är mitt jobb att 'bli glad igen' och den enda ursäkt jag fått har varit vag och på uppmaning. Nej, här blickar vi alltid bara framåt. Töm och göm och glöm är mottot i vårt äktenskap.

Lite dystra tankar från mig så här på kvällskvisten...

...att du också hittat hit. Betyder mycket att kunna gå in och läsa medsystrars (och bröders också för den delen) livsberättelser. Tycker du har fått jättebra råd här ovan.
Som Etanoldrift säger – Du är inte ensam. Även om det känns så när man är mitt uppe i det.

Förutom att det skiljer en del i ålder :-) på oss så känner jag igen mig mycket i din berättelse.
Ditt mående hänger helt klart ihop med er relation.
Själv halvtidssjukskriven sedan en tid tillbaka. Började må dåligt när alkoholproblemen uppdagades (egentligen tidigare, men förstod inte varför då, mest en känsla av att nånting var "fel"). Har panikångest. Ständigt stresspåslag i kroppen. Kan inte sova.
Även isoleringen känner jag igen. Att man drar sig undan.
Orkar inte sätta på sig ett "happyface" och låtsas att allt är bra när det inte är det.
Chocken man får när man upptäcker att den verklighet man trott man levt i inte stämmer.
Har sagt till min sambo att det vore lättare om han vore en "konsekvent skitstövel" :-) men det är han ju inte.
Precis som du skriver kan han vara min bästa vän. Också.
Har dock efter en väldigt krokig väg bestämt mig för att lämna. Och det gör så förbannat ont.

Vet din sambos syster om hans problem? Du behöver någon att ventilera det hela med, att bära det själv är för tungt.
Bra om du får tid för terapi också.
Och så har du ju oss! :-)
Kram

Så rätt du har innerkaos … känns verkligen som om huvud och hjärta ska explodera!
Även om det är jobbigt att konfrontera, så tror jag att det måste till, om inte annat så för att lätta lite på just trycket. Alla jobbiga tankar som oroar och stressar... Har själv känt mig som en tryckkokare mellan varven.
Tack innertkaos och etanoldrift för era svar. Vilken tröst och hjälp detta forum är!

Jag har till sist fått ur mig att vi ska separera, så till helgen flyttar han ut. Ytterst motvilligt.
Den här sista lilla "vita" lögnen och ginsmuggelförsöket blev droppen.

Får väl säga att han tog beskedet sådär...
Han sjukskrev sig från jobbet och på en vecka har han dragit ner en flaska whiskey, en flaska vodka. lite rom och ett otal flaskor vin.
Jag har tittat på honom när han berusad suttit och kräkt ur sig massa dumheter och då har jag varit såååå fullständigt övertygad om att jag tagit rätt beslut.
Sedan....
Så blir han bräcklig, sårbar och liten. Sen lugn och sansad. Det går att resonera. Och jag ser den man jag blev kär i. Han finns ju!!!
Och så blir jag osäker igen. Tar jag ett beslut jag kommer att ångra resten av livet nu?

Men... försöker krampaktigt hålla fast vid att jag inte VILL leva med den oro och otrygghet det är att leva med någon som dricker och ljuger... men vacklar rejält.
Ger jag efter ännu en gång så känns det som jag sviker mig själv. Har bara tappat i självförtroende och självrespekt för varje gång jag ställt ultimatum men inte orkat/vågat fullfölja...

Men var hittar man orken och kraften?

Bröt ihop en snabbis på jobbet idag. Har helt underbara kollegor!
Har idag pratat med beroendecentrum. Så otroligt fina människor. De tycker att han gärna får runga dem men att det kanske i första hand är bättre med vårdcentralen eftersom han gjort gastric bypass.
Så då ringde jag vc. Varit på hugget idag. Han ska nämligen dit på efterkontroll imorgon. Jag berättade och de sa att de ska be läkaren prata och informera imorgon.

Så när han nu kom hem berättade jg allt för honom. Vill inte ringa, han har ju inte ett beroende, men ska prata med läkaren imorgon. Nu är frågan om jag ska ta ledigt o följa med eller han sa att han kan spela in samtalet.

Vi har haft en diskussion nu. Fast en ganska lugn. Han tycker att jag är taskig som tvingar honom välja melkan alkoholen o flytta. Och hur kommer hag ha råd? Jag får ju betala för bilen isf för den använder ju inte han. Plus halva vårt lån... Och köpa möbler.
Han ska isf bo kvar här. Hur ska du klara det frågde jag. Genom att jobba mer. Som jag brukar göra.
I hans värld finns inte alternativet att minska månadsutgifterna. Tex inte ha största kanalpaketet.

Jag blir så trött på detta.

Ja det är en sorglig historia o vi är många som har o haft det lika. En del kan man känna att man känner igen sig extra mkt i. Så har det varit för mig också o det känns bra på nåt sätt att man inte är ensam om att känna som man gör även om man inte önskar att nån annan ska ha det lika. Jag förstår dig så väl hur du känner o hur ensam man blir när barnen flyttar. Fast jag känner att det var bra för dem att flytta o inte vara i det här längre. Nu kan de bestämma själva när o om de vill träffa sin pappa. Det som känns skönt för mig nu är att de oftare väljer att vara med mig nu när de kommer hem.
Hur ser din livssituation ut? Är det ekonomin som gör att du inte kan separera? Det brukar ju ändå kunna lösa sig på nåt sätt om det är det du vill. Har du någon att prata med, en psykolog el liknande, kvinnojour, anhörigstöd.
Om inte tycker jag att du ska ta kontakt med någon för det finns hjälp att få. Det är inte lätt det här men försök! Jag har långt kvar än men jag är ändå så glad att jag tog steget efter 20 år att flytta. Jag har aldrig ångrat det men det är andra saker som är jobbiga som man får tampas med. Hoppas att du kan få någon hjälp!
Styrkekramar till dig ?

Tycker om din jämförelse av livet som en IKEA-möbel, det stämmer precis. Trots det är det så otroligt svårt att själv ta åt sig och verkligen göra något åt sin livssituation, man har nött ut de där gamla furumöblerna för länge sedan men är rädd för förändring.

Det är egentligen sjukt att man ska behöva någon sorts "uppenbarelse", en avgörande händelse, för att inse att det är dags att förändra sitt liv trots att man redan långt tillbaka egentligen insett vad som måste göras. Jag går själv och väntar på den där "uppenbarelsen" som någon form av räddning, en sorts bekräftelse av att det jag känner är rätt.

Tack för ditt inlägg!

Jag befinner mig i samma situation som du gör nu. Har dock inte konfronterat min sambo om hans kontoutdrag som visar på inköp på systemet nästintill varje gång han är i stan, men jag kan nog inte hålla masken så mycket längre.

Jag förstår dig i din orkeslöshet och uppgivenhet. Det är så tufft att hela tiden slitas mellan hopp och förtvivlan, det känns som huvud och hjärta ska explodera när som helst.

Om du behöver någon att prata med är jag en av många här som gärna lyssnar.

Min sambo ligger fortfarande och sover och min ångest har sakta men säkert trappats upp under dagen. Jag är orolig över vilket humör han kommer vara på när han vaknar, hur han kommer bemöta mig och hur resten av dagen kommer se ut.

Kommer han föreslå att han ska åka in till stan och handla mat (och samtidigt passa på att handla hem några sexpack folköl samt "smyga" förbi systemet) eller kommer han gå runt här hemma utan alkohol och jämra sig över livet?

Vi lever så sätt inpå varandra då min sambo endast jobbar deltid, mest nattpass, och jag pluggar till undersköterska på distans. Vi är alltså med varandra största delen av dygnet och det tär verkligen på förhållandet.

Trots detta förmår jag mig sällan att lämna lägenheten p.g.a. min j*vla ångest och sociala fobi som bara har blivit värre de senaste året.
Jag orkar knappt ta hand om mig själv längre och känner hur jag sakta men säkert håller på att gå under.

All min energi lägger jag på min sambo trots att jag börjat inse att jag inte kan hjälpa honom att må bättre. Det är den taken som gör mig ännu mer orkeslös. Varför mår han inte bra med mig? Varför kan jag inte göra honom lycklig när det är det ända jag vill? Varför förstår han inte vilken fantastisk människa han faktiskt är bakom sitt dåliga mående och beroende?

Så många tankar, så lite energi..

Vill uppdatera lite. Jag har sökt hjälp för medberoende. Har verkligen fått många vertyg att hantera mitt medberoende och mannens alkoholism. Tycker det blivit bättre. Eller också är det att jag mår bättre. Känner att jag kan blicka framåt och har hopp om framtiden.
Allting är inte lätt, men jag hanterar situtioner på ett helt annat sätt. Jag sätter mig själv först. Jag måste göra saker som jag mår bra av. Annars kommer jag gå under.
Jag hoppas att detta kommer att fortsätta att kännas bra. Men nu har jag stort hopp om detta i alla fall.

Vi har det lugnt och fridfullt nu. Det känns helt overkligt att tänka på hur det var i början av hösten då jag levde i ständig beredskap för fallolyckor och andra incidenter. Hur jag har legat på helspänn i sängen och lyssnat efter steg i trappan på väg efter ännu en öl. Hjärtat som slog, krampen i magen, tjutet i öronen. Och rädslan och osäkerheten för vad jag kunde säga utan att väcka vrede och mötas av personliga anklagelser. Att jag klarade av att avsluta ett långt arbetsliv under de omständigheterna utan att krackelera. Det är jag faktiskt glad för. Jag talade inte med någon på mitt jobb om hur jag hade det hemma. Kanske märktes det att jag blev tyst då andra talade om sina härliga män och vikten av ett gott samliv. Jag är allergisk mot föreläsare som börjar med att presentera sig som: "jag heter xxx, är lyckligt gift, har två underbara döttrar, bor i en gammal villa vid havet med en hund och en katt. Jag är ödmjuk". Då kan jag ha känt mig bitter och missunnsam och haft lust att be människan hålla sig till ämnet.
En del av min identitet är att jag är alkoholisthustru men det är långtifrån hela mitt jag. Jag försöker odla de andra sidorna så mycket jag kan. Och jag ser också hur mannen bygger upp sina egna intressen och kontakter så sakteliga. Mitt tempo är högre och det kan kännas irriterande ibland. Men det är nog så det måste vara just nu. Vi behöver komma ifrån grävandet och skuldbeläggandet och bygga upp en värdig relation som vi känner oss trygga i. Så småningom kanske också tilliten och känslorna kommer tillbaka.

Är du!
Som ser honom och finns <3
Jag blir glad över att höra att han redan har en kontakt på BUP som dessutom är bra.

Inte lätt alls. Jag fasar och har börjat få stå ut med vissa utekvällar och fester. Ett år yngre. Än så länge inget drickande som vi märkt av/känt. Hen tränar mycket och jag har berättat om beroendet, risker och skadorna som uppstår. Tagit mig själv som exempel på hur alkoholen sabbar livet. Har tidigt berättat om hur hårt det slår på unga hjärnor och ökar risken för beroende. Men, gruppen och trycket är hårt. Jag lider verkligen med dig. Vad faan gör man. Du verkar kunna prata med honom och det är ju jättebra. Du har bra kontakt med bup. Tror du han skulle behöva behandlingsprogram? Terapi, medicin och plan för att komma på rätt köl? Många unga här har blivit hjälpta av AA.

Styrkekramar

Starkt jobbat att ringa!!! Hur går det för dig? Hoppas du har fått tag i någon. Kram

Ja, det stämmer alltför väl in på många rosa skimmer som passiviserar oss och förblindar oss. Att våga se att det behövs hjälp och kanske blev helt fel trots att man gjort enligt manualen är inte lätt... Bli vuxen på riktigt liksom.

Kramar bästa du ❤️

Nu börjar tvivlen komma. Har varit en bra dag. Hela fam har tex varit i pulkabacken.. Händer inte så ofta. Jag tror att han tror att eftersom han gått med på att prata med någon så är allt bra igen.
Men det är det ju inte men tankarna kommer smygande om det kan vara så att jag överreagerar...
Han gick som väntat inte till AA ikväll. Men jag antar att det är ganska skräckinjagande. Ska imorgon ringa till beroendecentrum och se vad de säger. Förhoppningsvis så får han komma dit redan den här veckan.
Jag fortsätter leta med ljus o lykta efter boende och så får vi se vad som händer.
Jag hade önskat att han inte drack en enda drink igår eftersom det var enjobbig dag men jag börjar verkligen tro att han inte kan hålla upp med alkoholen.

Så jag undrar vad som egentligen menas med helgalkoholist? Hur definieras det begreppet?

Nu ska jag försöka läsa en bok och rymma bort i glamorösa och perfekta världar där allt ordnar sig.
God natt.

Har pratat med sonen om min oro.
Han är ångerfull och är aldrig dum eller otrevlig mot mig.
Men jag berättade om min oro och att jag förväntar mig att han är ärlig vilket han inte var igår när han gjorde som han gjorde.
Vi har en stark och fin relation efter allt jobbigt vi gått igenom.
Han har en jättebra kontakt på bup,hon skall ringa mig imorgon.
Har hennes privata nummer till och med,hon är fantastiskt stöd för både mig och sonen.
Hoppas hon kan få honom att få bort värsta ångesten han känt efter att ha blivit hotad.
Ja inte lätt att vara förälder......så tungt ibland.

Enkelt och sakligt bara konstatera fakta för honom.
Typ: Jag vet att du dricker långt mer än vad du visar mig.
Det skapar problem för mig då jag mår dåligt av det.
Jag önskar att du drack mindre då jag skulle må bättre av det.
Jag hjälper dig gärna om du väljer att försöka dra ner,vi kanske kan hitta på något roligt istället?

Jag kan inte i nuläget ha en intim relation med dig pga detta.
Osv osv.
Men tro inte att du kommer att nå fram något vidare.
Han tar bara till sig det han vill och kommer förmodligen att försöka förlöjliga dig och vad du känner och upplever i detta.
Så håll fast vid vad du känner,upplever och tänker.
Det kan han aldrig ta ifrån dig.
Men ilska anklagelser uppgivenhet och oro är för det mesta ganska bortkastat tyvärr.
Det blir då ytterligare skuld för den som dricker att bära som dom värjer sig mot och inte vill ta in.

Någonstans så vet ju även den som dricker att det dom gör är idiotiskt.
Men de förmår inte sluta.

Tack för ditt svar.

Jag har kontakt med vården och har bett om att få gå på samtal. Inväntar just nu tid.

Tankarna bara snurrar i huvudet på mig..

Ska jag konfrontera min sambo om att jag vet att han har ljugit för mig om alkoholen?

Känner mig så sviken och samtidigt rädd för vad som kommer hända om jag konfronterar honom.

Fina Ullabulla, som hittar de rätta orden!
Vi känner med dig ska du veta Innertkaos! Och det är svårt att veta hur man ska väga orden, för att du inte ska uppleva det som att vi "slår" på dig.. Det är ju det sista du eller någon annan behöver..
Kom ihåg bara, att hans drickande INTE är ditt fel!
Oavsett vad han säger (vad du halkar in i för tankar inuti..) så är det inte ditt fel!
Försök att ha det som mantra ett tag framöver. Ha en liten lapp i fickan.. Skicka ett litet meddelande till dig själv i telefonen, där det står!
Jag är bra precis som jag är och det är inte mitt fel!
Försök också att hitta någon att prata med (även om det känns motigt) Om du har kontakt med sjukvård eller liknande be att få prata med en kurator!
De brukar vara jättebra på att hjälpa till att bena upp saker..
Kram!

Och det blir inte lättare med missbruk.

Tack för era svar. Jo, promenera försöker jag göra mycket. Det ger tid att tänka. Jag känner igen det där om att jag också skulle ha nåt slags beroende/missbruk (vilket jag inte har). Det känns väl bättre om de inte är ensamma om det förstås.

Jag har ju tänkt att bara han slutar dricka så blir det bra. Men vårt förhållande har såklart tagit mycket stryk. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

Tack för att du tog dig tid att läsa och svara på mitt inlägg, det betyder jättemycket för mig!

Det du skriver är precis som mitt liv ser ut nu. Jag vågar inte ta hem varken bekanta eller familj då jag skäms så otroligt mycket över min situation. Jag ägnar heller aldrig någon tid på saker som gör mig glad, handlar inte ens saker åt mig själv då vi har en tajt ekonomi och mycket av pengarna går till hans beroende.

Jag vet egentligen att jag inte har något med hans beroende att göra, det är hans problem, men det är så svårt att fokusera på något annat. Jag tar åt mig av allt han säger och gör tills mina skuldkänslor äter upp mig inifrån.
Det känns som jag bidrar till hans drickande och försvårar livet för honom. Jag vet t.ex. att han är ledsen över att vi inte är intima längre och jag tar på mig skulden då min sexlust är helt obefintlig i nuläget.

Jag är så arg och frustrerad på mig själv, så trött på denna jäkla "offerroll" jag spelar.

Om du tänker dig själv som en person,och han som en annan om du klarar det.
Fokusera på att du faktiskt är en egen person trots att du på många plan är beroende av honom för att orka leva med tanke på din ångest och din isolering.

Om du klarar att separera dig från honom utan att gå sönder invärtes så har du kommit en pytteliten bit på väg.
Det är tyvärr det som ofta händer när man blir medberoende.
Man sitter på så många plan ihop med den andra personen och tror sig vara helt hjälplös om man skulle tvingas lämna.

Om du inte tänker tanken lämna än,utan bara försöker bygga upp dig själv så långt det går.
Jag kan dra en parallell.
Jag var i slutet av min relation med min aktiva alkoholist nästan oförmögen att göra minsta lilla sak för min egen skull.
Äta på restaurang,gå på bio,ha kul tom så enkla saker som att köpa något gott för egen del blev svårt.
Jag hade ingen rätt att må bra och om jag (fy på mig) nån gång lyckades så kom alltid skuldkänslor för att jag på något sätt lyckades må lite bättre.

Vi har som riktigt sjuka medberoende ingen rätt att få må bra,då kommer sankte per,gud eller djävulen eller bara livet att slå oss i skallen med något hårt.

Om du lyckas med detta första enkla( mycket mycket svårt,jag vet) att särskilja dig från honom på några punkter.
Kanske med att lägga in långpromenader med hunden,eller se en bra film eller vad som helst.
Då kan man efter ett tag uppleva några minuters välbefinnande och så att säga stärka det egna jaget.

Det är en mycket lång uppförsbacke och man trillar allt som oftast ned igen.
Men om du får till rutiner som du skapar för din egen skull och som inte har något alls med honom att göra och hans drickande så kommer du så småningom att ta några pyttesteg åt rätt håll.

Försök släppa allt som har med honom och hans drickande åt sidan.
Du behöver inte vända honom ryggen.
Men försök se det han håller på med som hans problem och att det ska beröra dig så lite som det bara är möjligt trots att ni bor under samma tak.

Så småningom kanske du får nya strategier för hur du ska bete dig när du eller han mår dåligt.
Du kanske tar din hund och går ut genom dörren när du ser att han är onykter.
Du kanske har någon väninna eller släkting som skulle ta emot dig någon timme så du får lite rast från det liv du lever.

Att lämna en alkoholist är mycket svårt och man sitter fast på så många plan.
Så mitt råd till dig är detta lilla,börja bygg dig själv och tro dig vara värd något mer,oavsett om du lever kvar i relationen eller inte.

Jag kan som parentes säga att igår bjöd jag två väninnor på middag(helt omöjligt förut) vi åt och drack och gick sen en pubrunda (helt omöjligt förut) Jag tog en taxi hem när kvällen var slut och sov med mina fina hundar i sängen.
Jag har också startat upp en ny relation nu efter över 1,5 år och mår förhållandevis bra.
Och vi levde tillsammans i 20 år.
Så det går,men det är tufft.
Läs gärna min tråd om du vill.
Lycka till och välkommen hit!