Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era kommentarer, det är skönt att veta att man inte är ensam.

Söndagsbetraktelse..
som börjar med en fundering över "känslan" som ibland skulle vilja vara mer förlåtande och storsint, men där ilskan ligger i vägen..
Ilskan stampar med foten och säger: "Det är orättvist"..
Ändå vet jag ju att livet inte av mig (inte subjektivt, utan objektivt) kan uppfattas som "rättvist"
Lika lite som när barnet ser ett annat barn mumsa på godis eller glass, tycker att det är rättvist, att inte ha själv, och inte få smaka.. Men det inte vet hur det ska bära sig åt, för att be om det..
Kanske är det därför många alkoholister är så snara att tycka att allt är "orättvist".. De vet inte hur de ska bete sig för att få frid.. För att be om förlåtelse, för att be om att få hjälp..
En hjälp de egentligen innerst inne både vill och inte vill ha.. För det innebär ju en förlust.. Både av alkohol och prestige..
Den där sista spillran av "stolthet" de skaffat sig som en sorts kuliss mot omvärldens fördömande..
Ungefär som "syndaren" som inte kan kliva in i en kristen gemenskap, innan de blivit "bättre människor".. ( och vi vågar inte öppet erkänna våra beroenden, förrän vi gjort oss kvitt dem.. eller åtminstone kommit en bit på väg)
Kanske är det också därför vi människor i våra egna huvuden "räknar ut" hur våra problem ska lösas och sedan presenterar den färdiga lösningen för Universum/Gud/ Alltet/Kosmos (eller vad vi väljer att kalla en högre makt) medan vi ber om hjälp med det som är så ofattbart stort att vi inte ser lösningen på det själva..?
Ofta innehåller vår "färdiga" lösning komponenter som pengar, en evig kärlek (i form av en viss person), ett visst arbete, en viss bostad, viktminskning på x antal kilon, fri från vissa "beroenden/vanor" som vi vet påverkar oss negativt (åtminstone vår ekonomi, våra relationer, vår hälsa..) etc.
Saker, personer, händelser som egentligen inte ens kommer i närheten av den Högre Maktens "näst bästa" för oss..
Dessutom är vi inte beredda att lyssna på de råd vi får om hur vi ska åstadkomma det här, utan vi sätter oss ner och förväntar oss att det bara materialiserar sig framför våra ögon (eller näst intill..)
Jag vet inte HUR många unga människor som varit i kontakt med spåmän/spågummor och sedan pausat sina liv, när de fått beskedet, att de ska möta den stora kärleken de drömt om..
Istället för att fortsätta att leva, har de satt sig ner och blivit overksamma för "prinsen/prinsessan" ska ju ringa på dörren..?
Men livet är lite som en IKEA-möbel.. Vi kan handla hem den (tom få den hemkörd) få paketet inburet, men sen måste vi själva montera den! Bestämma var den ska stå och kanske fylla den med något?
Likadant för de beroende (för man kan vara beroende av många saker här i livet!)
Det räcker inte att erkänna att man ÄR beroende, för att "suget"/begäret/ ovanan ska försvinna!
Och som medberoende så räcker det inte att prata med den beroende och tro att problemet är löst.
Här har man i princip bara fått upp ditt paket i kundvagnen.. Det återstår många moment innan man passerat kassan och fått möbeln färdigmonterad och på plats.
Kanske får man börja om, vända någon del och skruva tillbaks flera gånger innan man lyckats (trots att man tycker att man följt anvisningen till punkt och pricka!) Kanske behöver man också hjälp med vissa saker?
Och ibland händer det faktiskt, när man väl monterat klart och fått allt på plats, att upptäcker att det inte blev särskilt lyckat eller ens passar.. (i vilket fall blev det inte som man tänkt från början.)
Då återstår egentligen att ge bort, sälja eller skicka vidare om man inte ska gå och reta sig resten av tiden...

Tack för kramarna mt och stina <3

17 år är en jobbig ålder, för både unga tjejer och killar.. Ingen vill ju vara utanför och man ska vara så "vuxen" som möjligt.. Vi som minns 5 - 6 åringarna tvärsäkra resonemang, när de pratade om saker som de egentligen inte hade en susning om, ska komma ihåg att 17-åringen gör likadant.. Med en stor skillnad, nämligen den inre osäkerheten!
En osäkerhet som de bygger upp världens pansar framför så det inte ska märkas..
Framför allt tror jag killar har svårare.. De ska ju leva upp till en mansroll som ingen vet hur den ser ut idag.. De blir grabbiga och macho och tyvärr ingår att "överträffa" varandra i diverse dumheter, för att bevisa att man "platsar".. Och tillsammans så blir ju också gängtrycket större. Ingen vill vara den som fegar..
Mycket "dumheter" sker nog för att man hetsar varandra i kombination med alkohol och andra droger..
Min egen grabb som hamnade i "fel sällskap" i slutet på och efter gymnasietiden sa, att det var lättare när han gick i grundskolan för då kunde han alltid låtsas skitbesviken medan han sa att "det går inte morsan är/blir GALEN.." (men morsans "nej" var väldigt bra att skylla på!)
Om det är en engångsföreteelse, så är det nog ingen större skada skedd för jag tror de flesta tonåringar någon gång druckit sig aspackade (och haft skyddsänglar)
Däremot är det illavarslande om han kommit in i "fel gäng" (och där har man som förälder tyvärr inte mycket att säga till..)
Har inget vettigt råd egentligen att ge, mer än att du inte ska predika om hans pappas alkoholmissbruk för honom.. DET tror jag är kontraproduktivt på många sätt..
Försök att ta det i "jagbudskapsform" och påpeka att i slutänden så är det bara han själv som kan välja!
Däremot tycker jag mycket väl att du kan ta hjälp (och passa på INNAN han blir 18, för efter det får du får du ingen som helst information från någon pga tystnadsplikten!) Sociala myndigheter BUP, ja vad som krävs!
Det är bättre att agera NU, om ett halvår kan det vara försent..
Styrkekramar

Om du känner dig trött, bekymrad och orolig (vilket jag förstår), kan du tänka dig att vända dig till BUP eller ringa Alkohollinjen för att få råd och stöd?

Har du någon bra vän du kan prata med som kan stötta dig?
Kan du prata lugnt med din son om detta, Hur reagerar han?
Förstår han allvaret eller slår han ifrån sig?

Vad kommer detta få för konsekvenser?
Kommer han få lov att hålla sig hemma och komma hem senast tex elva nästa helg?

Och gör han som du säger eller struntar han i dina regler?

Jag förstår din oro och att du inte orkar mer oro...
Det är tungt att uppfostra barn och tonåringar och vara ensam i det, därför önskar jag att du söker och finner bra råd och stöd.

Kram till dig.

Väldigt bra artikel!

Tycker att det här länkade reportaget med intervjun är viktig / kram "e"

Ja, våra beroende tror ofta, att vi bara" pratat", så är allt frid och fröjd.. ( dvs, de uppfattar det som att, har de väl lyssnat på kärringens klagovisor, så är det bra. Då behöver ämnet inte tas upp till vidare diskussion..)
Jodå jag vet vid ett par tillfällen (innan jag lärde mig att inte ta upp alkoholfrågor, när han var berusad) Hur jag fick höra saker som "! Men vi HAR ju redan pratat om det och jag vet vad jag gör, jag har inga problem"
Han trodde att själva "pratet" var det viktiga..(inte handling och ansvar som följde med)
Han blev en mästare i att slingra sig, så han skulle slippa ge några direkta löften om "total nykterhet" (det skapade inre panik hos honom, fast givetvis berodde det INTE på att han var alkoholist..)
Dessutom trodde han att det var själva "synen" av hans drickande som jag inte orkade med..
Så därför började han "smyga" med det och föreslog tom att han skulle åka till sin bror för att få dricka.. (IDIOT ville jag skrika, Du missuppfattar helt avsiktligt för att kunna fortsätta!)
Men det var hans sätt att förhandla och förhala.. Och det fungerade ju.. ett tag..
Idag så försöker jag att totalt förbise hans alkoholism. Jag nämner det inte med ett ord, när han är nykter.. Kommer det några klagovisor så säger jag bara: Vi har diskuterat det och du vet vad jag tycker, jag har inte ändrat åsikt i frågan!
Det ÄR, har alltid varit och kommer att förbli hans ansvar! Och första delen av ansvaret är för hans del, att erkänna att han har problem och söka hjälp.. Så länge han vägrar kan vi inget göra..
Och numera vågar han aldrig "klaga" när han är nykter..
Följer som alltid.. Ha en fin dag så länge/ kram "E"

Hej innerkaos och välkommen!
Ja, många medsyskon är det.. Jag vet ju att det finns män bland de medberoende också, men de verkar vara färre (och kanske skriver de inte just här.. Jag hoppas att de läser i alla fall!)
Ja, när man gör sin "stora upptäckt" så blir man ofta som bedövad av chock..
Men handen på hjärtat, om du tittar tillbaks och rannsakar dina minnen så har du nog sett en del tecken..?
Vi medberoende fungerar ju oftast som så att vi bortrationaliserar, förminskar och blundar även för oss själva.. Vi "hittar på" orsaker och förklaringar för att slippa hamna i den här oundvikliga situationen som vi någonstans anat kommer..
Och NEJ, DU, kan inte göra någonting, utom att ta ett allvarligt samtal (när din man är nykter!) om hans alkoholkonsumtion. Du får helt enkelt konfrontera honom med vad du vet!
Alkohol är en väldigt dålig ångestdämpare, eftersom ett långvarigt bruk istället skapar ångest! Det blir som ett ekorrhjul och jag rekommenderar verkligen att han tar kontakt med vården istället (och inte förminskar sina egna problem, samt är ärlig med att han självmedicinerar med alkohol. För har man ångestdämpande mediciner, så kan de ibland bli verkningslösa av alkohol.
Nöj dig inte med undanglidande löften om att "dra ner", för en beroende kan lova precis vad som helst, när de känner "kniven mot strupen"..

Sätt dig ner och börja fundera på vad DU vill och hur du vill att DITT liv ska gestalta sig? Det är nämligen det enda du KAN påverka!

Hans beroende kommer du aldrig någonsin att kunna ändra på såvida han inte erkänner att han har problem (väldigt få alkoholister gör det) och är villig att göra något åt saken. ( i och med att han smyger med hur mycket han dricker, är han alkoholist eller i varje fall beroende)
Vilket inbegriper att total avhållsamhet från alkohol och behandling (som kan vara så enkel som ett samtal på vårdcentralen, provtagning och ev antabus eller liknande)

Att du kommit på att han "gömt" alkohol och förmodligen druckit länge i smyg är inget bra tecken.. Det är att jämföra med om/när man upptäcker att ens man troligen varit otrogen under en längre tid!
En stor del av tilliten försvinner.. Man vet inte om man ska våga tro på det de säger (extra svårt är det när alkohol eller andra droger är inblandat)

Sedan måste du inse, att hur mycket du än älskar honom, så kan inte all kärlek i världen göra honom nykter! Vill han fortsätta dricka, så kommer tvärtom din "förståelse" att underlätta ett fortsatt missbruk..

kramen var till dig. Tyckte du skrev om en mening som kändes som en virtuell kram... och ville skicka iväg en jag också. Kanske jag kopplade fel men oavsett så skickar jag gärna ett helt gäng kramar till dig ??? Du tillför mycket klokt och gott här och är aktiv med att svara. Det är så viktigt och tidvis kan det vara lite lamt på den här sidan. Vi kan ju vara tämligen utmattande vi anhöriga.... Jag känner så väl igen mig i dina tankegångar. Önskar dig en riktigt skön söndag! / mt

Jag är själv ny härinne och inte så erfaren. Men mitt spontana råd är att kanske blir det det bästa som hänt honom om du sätter ner foten. Det är skitläskigt. Jag vet. Men ibland måste du vara självisk.

Fortsätt skriva här vdet är en enorm hjälp o det finns så många underbara människor här inne. Det hjälper verkligen att skriva av sig. Kram.

Han kom hem nykter, duschade o hällde upp första drinken. Jaha tänkte jag. Jag berätrade att jag läst massorboch hittat och pratat med AA.
Jag ska inte gå på AA! Det är till för de som inte kan leva utan alkohol och dricker varje dag .

Det behöver der inte vara sa jag för det sa killen jag pratade med. Fundera på det. Vill du är et bara att gå iväg imorgon. Du behöver inte säga ngt. Bara gå.

Vem hade du tänkt prata med då? Det vet jag inte någon eftersom du vill det bara så du inte behöver flytta.

Mmm men du måste vilja göra det. För din egen skull. Jag kan intectvinga dig. Väljer du att gå så kommer jag att stötta dig o hjälpa så gott jag kan o gå på anhörigmöten o lära mig. Men du måste vilja det själv. Nu går jag o lägger mig. God natt.

Vaknade 5. Kan inte somna om. Var så trött igår att jag bara hörde nr 2 hällas upp. Det är mkt cola borta ur flaskan men jag orkar inte kolla alkoholen. Jag blev besviken att han över huvud taget kom hem o hällde upp en drink igår. Han var ju inte arg o otrevlig men efter den dagen vi hade igår blev jag lite besviken.

Så jakten på boende fortsätter!

så läs min nya tråd som handlar om en jätteduktig idrottskille vars far var alkoholist!
Mycket tänkvärd! (det finns en länk till ett reportage som jag verkligen rekommenderar. för det motsäger allt om att barn inte "förstår"!)
https://alkoholhjalpen.se/node/19053

backa verkligen inte nu! Spelar ingen roll vad han väljer att göra, du måste fortsätta med ditt så du mår bra. Vad som än sker så gör du din tuffa resa och om han vill så gör han sin tuffa resa. Blir inte bra bara för man väljer att satsa på sig själv, det är många bakslag att jobba vidare på men känslan när man väl lyckas får en att må bra. Och mår du bra så mår barnen bra och det är ju en jättevinst att inte föra över sitt eget till barnen.
Alla lycka till dig!

in i alkoholisten att "vi" är över. Tycker jag har gjort det du etanolen nämner. När senaste smset kom att jag var kall var jag påväg att svara... Fixa en annan kk så du får nånstans att bo. Ville dock inte svara i affekt så jag svarade inte alls. Då börjar det ist ringa, svarade inte då heller. Då kommer nya sms att vi verkligen måste prata. Har ju redan sagt att vi inte har något mer att prata om utan fokuset från han ska ligga på att hämta sina saker. Så om och om igen försöker han nästla sig in. Han vet vad som gäller om jag ens ska fundera på oss igen och då är det söka hjälp och medicinera, inget av detta sker så varför tror han då att han ens har en chans?? Förlåt uttrycket med e han helt jävla blåst som fortsätter förnedra sig genom att höra av sig trots så många NEJ!
Annat jag tänkt på är att det till viss del är skönt att han super för då får jag tiden för att kunna läka, i hans dimma bearbetas inget utan snarare förträngs medans jag får min tid att bli starkare/insikts fullare att stå emot och inte falla för hans spel/manipulationer. Måste vara frustrerande för han att bruden inte faller för hans fagra ord sånt har ju lyckats tidigare och då är det ju självklart att han anser att jag helt plötsligt blivit knepig.
Tack till alla er som svarar och ger mig både viktig ris och ros. Känns som det går snabbare att läka med alla era kloka ord.

Lita på din magkänsla!
När vi är medberoende så mörkar vi, slätar över och förminskar så vi till slut tror oss själva..
Någon frågar hur vi mår, och hur det är och genast klistrar vi på leendet och svarar lite småkäckt: "Jämna plågor.."

Bara det här att du lyckats mörka hans alkoholproblem för din bror, säger en hel del... Jag antar att du alltid låtsats som det finns en "giltig" orsak, när det inte passat på grund av fylla eller bakfylla..?
Nej, du är INTE knäpp!
Du håller precis på att ta ett steg mot tillfrisknande! (oavsett om han blir nykter eller ej!)
Och som du säkert läst i våra inlägg så är det allt annat än en autostrada..
Vad du gör, så backa INTE nu!
styrkekram!

Han blev inte arg. Mest förvånad. Det hade jag mörkat bra. Han erbjöd sig att prata med min man. Han har ju lite erfarenhet från arbetet. Jag fick komma o bo där o lämna barnen om jag behövde.
Jag stöttar gärna om detta är något han faktiskt vill göra. Vi har ju barn ihop. Men om han inte går iväg imorgon och typ slutar på en gång kommer det bli som särbos. Vi får se vad som händer under tiden jag letar boende. Kom nyss hem från jobbet. Nykter.

Känner mig fortfarande väldigt elak och självisk. Tänk om det inte är så farligt som jag tycker? Tänk om han går iväg imorgon och får höra att det inte är ngt problem utan det är mitt förhållningssätt som är galet. Tänk om.
En dag i taget nu. Känner samtidigt ett inre lugn.

Forts följer. Tack för att ni orkar läsa o stötta. Ni har många kloka ord.

Jag passar på att gosa med den en stund i alla fall..
Ja, det där med sexualitet är något vi kvinnor fortfarande har svårt att prata om.. Vi förutsätter en massa istället..
Många män och kvinnor också föe den delen har inte förstått, att närhet inbegriper MER än bara ren penetrering..
Sex är så oerhört mycket mer än själva akten.. <3
Och för det krävs närhet, tillit och ömhet
stor kram tillbaks!

Och det kommer du att förstå en vacker dag! Jag ser ju redan att du är inne och försöker stötta andra..
Vad samtal sms och sånt beträffar.. Det är VÅRA gränser som gäller.. (inte lätt om man inte är van att sätta och hålla gränser)
Ett sätt är ju att du helt enkelt raderar hans sms UTAN att besvara dem.. Stänger av eller avvisar samtalet när han ringer.. Och hjälper inte det, så får du kanske byta nummer..
Det finns ju faktiskt ingen lag som säger att man måste svara!
Du kan iofs säga ifrån på ett neutralt sätt, att du inte vill att han fortsätter att sms:a och ringa dig, nu när ni har separerat. Efter det, är det helt okej att bara låta bli..
Jag har kvällar när jag låter bli att svara.. (han är inte otrevlig eller långvarig, men ibland vill man inte lyssna, när man vet att det druckits mängder (typ måndag efter folkisar på söndag, Och fredag eller lördag kväll, när han haft tillfälle att dricka i stort sett hela dan..)
Barnen och mina syskon låter också bli att svara, när de ser att det är han som ringer kvällstid.
Tråkigt om nåt händer, men han har själv satt sig i situationen.
Vi är inte osams annars, eftersom vi fortfarande har kontakt med varandras barn och syskon.
Och när han är nykter och inte har hunnit hälla i sig några stora mängder är det inga problem att prata bort en stund!
Visserligen försökte han att få det till att hans syskon och jag skulle vara "osams", men det redde vi upp fort som ögat, så där finns inga fnurror på tråden (mer än dem han skapar i sin egen hjärna..)

Tycker det är jättebra att du kommit så långt att du sagt ifrån.
Sedan visar det sig.. Min fd, resonerade som så, att: Ska du ändå flytta så är det ju ingen mening... (typ. Då kan jag ju lika gärna fortsätta att dricka som förut..)
Dvs, han försökte passa över bollen till mig och göra det till "mitt" beslut för att kunna ha något att skylla på..

Gå inte på den passningen! Det är HANS ansvar att bli nykter för sin egen skull!

Stötta kan man göra även som "särbos", men inte till vilket pris som helst!
Vi medberoende, kan ju inte "bli nyktra" åt dem!?
Och sluta skämmas.. Att din bror skulle bli arg, beror nog mer på att han är rädd om dig, än att han är arg på dig.. Som jag skrivit förut, när man väl får känslor för någon så blundar man för väldigt mycket (till en början i alla fall..)
Men kärleken är inte helt blind, även om den kan vara djävligt närsynt.. ;-)
Jag skulle bli skitförbannad om det visade sig att mina syskons respektive vore alkoholister och behandlade dem illa.. Fast inte på syskonen i grund och botten..
Jag gör som Leverjag och hejar på dig!

Å dina vägnar! Du är fantastiskt klok i detta svåra, tar hjälp och hjälper honom t.om. Du är inte elak. Du tar ansvar och han får en chans att se sitt missbruk och om han vill och vågar göra något åt det. Så otroligt bra och starkt av dig!

Kram

du har så mycket bra insikter så jag nästan blir avundsjuk, jag vill ju va som du!! Jag vill inse/se manipulationerna när de kommer och förstå innan jag går in i ältandet, vad betyder detta som sker nu. Likaså när han hör av sig så känner jag honom så bra att jag "kan" hans schema. Supa Tors-lör, söndag ångest och börjar tänka på mig och det vi hade, måndag komma med massa sms gulliga eller anklagande, tisdag supa till, onsdag nån öl för att klara sig till torsdag. Haha att jag ens orkar ha koll på detta är ju helt puckat! Tycker dock att jag satt ner foten tillräckligt för att han ska förstå att vi är klara med varandra. Lyssnar man på tidigare prat så är han ju gudagåvan till alla kvinnor och då kan han väl ist hitta någon så jag får vara ifred. Bara jobbigt för på något konstigt vis blir det ju en väntan och fundering, när och vad kommer nästa gång som jag måste "stå emot". Hur länge orkar de fortsätta med kontakten innan deras pollet ramlar ner??

Har precis pratat med en go kille på AA. Möte imorgon. Får se om han vågar gå dit. Han som jag pratade med var so lugn o trevlig. Vi tar hand om honom om han kommer hit. Jag är själv alkoholist och från mina erfarenheter är AA det som hjälper. Hälsa att han är så välkommen så!

Jag känner mig så elak. Min plan är att helt enkelt säga imorgon när han vaknar att kl xx är det möte om du vill gå dit.

Bollen på hans sida.

Det är just det här som är en del av turerna i den sk djävulsdansen.. De hittar på nya sätt att "bjuda upp" och vi tackar ibland av artighet ja..
Sen inser vi efteråt att de uppfattat det som en "invit" (vilket givetvis inte var meningen)
Men jag vet också att det är svårt med ett rent och rakt "far åt helvete" när man är trött..
Dessutom så kommer de sällan ihåg det på fyllan...
Jodå, mitt ex har också ringt och "saknat" mig.. Jag har nog bara sagt ett "jaha".. och låtit tystnaden tala.. Det som händer, är att jag hör snyftningar innan luren läggs på.. Och meningen är väl att jag ska få "dåligt samvete"..
Men jag kan i det fallet aldrig förmå mig att uttala något jag inte längre känner!
Och jag inser någonstans, att det är lika "jobbigt" att vara föremålet för "olycklig kärlek", som att vara olyckligt kär.. Nej, man kan inte bygga ett förhållande på bara EN persons känslor!
Och i hans fall verkar han ha fastnat i ett sorts tonårsbeteende, både vad gäller känslor och sitt drickande..
Jag har upprepade gånger försökt få honom att söka någon form av professionell hjälp, men det slutar oftast med att han skäller ut mig och slänger på luren..
Dessutom tror jag att det i grund och botten handlar om något annat än "kärlek".. I hans fall handlar om att han inte vill känna sig ensam..
Och när han väl har ett förhållande, så blir han bevakande och kontrollerande (trots att han utåt sett låtsas något helt annat)
Det blir nästan en sort "ägande" istället för en relation.. Knepigt att förklara närmare än så, men det kan vara en av anledningarna till att ditt ex hör av sig.. Någonstans känslomässigt, så är du fortfarande en av hans "ägodelar" (som han inte vill förlora. Inte för att det finns känslor av kärlek, men mera av "det är mitt"..?)
Då blir det ju lite av en sport att se till att få tillbaks dig.. (dvs, själva "jakten" har en spänning" som ger energi, så länge den varar..)
Funkar det inte, så visar de gärna upp en "framgångsrik" fasad av att må bra, så att man ska förstå vad "man går miste om"..?! (I deras hjärnor och tankespår, fungerar det nämligen. Att det inte gör det i verkligheten, är en annan sak..)
Nåja.. det var mina tankar om det hela..

bollen är satt i rullning. Förstår din känsla av elakhet för jag måste gång på gång vara"elak" för att han ska lämna mig ifred. Torpet låter ju super mysigt och du och barnen kan få landa. Vad han än väljer att göra så måste du börja med att ta hand om dig själv för att läka.
Kramar till dig!

min senaste kommentar och känsla är, hm för jag krig? Nu var det ju så att jag inte ville prata med han och han fortsatte att försöka via sms till jag gav med mig och skrev ok ring då. Vilket han då inte gjorde, var det någon form av manipulation, vad missade jag? Varför får jag känslan att han " vunnit"??