Senaste kommentarerna i forumet

Ja, tack Skåne Tösen och ni andra! Du säger det så rent och tydligt. Och ja, jag ska försöka välja utifrån det liv jag vill ha!

Men jag segar på nu, utan att komma till skott och prata ut med min sambo. Jag tycker jag varit tydlig med att jag vill separera. Men nu tar vardagen över, och mannen blir alltmer harmonisk (fri från giftet) och visar sina bästa sidor.

Den fina delen som jag väljer bort, med honom, har inte varit alltför stabil tidigare. Det var svajigt! Och jag är fortfarande ängslig över framtida eventuella återfall, samt att jag inte vet vad jag känner inför honom längre.

Värme, kärlek visst, men så uppblandat med övermättnaden på hans labilare jag, och övrigt som var, att jag tror inte jag kan ta honom till mig riktigt.

Jag är rädd för att bli kvar och rädd för att gå, jobbigast ta diskussionen öga mot öga - hur gör vi nu - när vi går isär. Då är det definitivt! Och så fegar jag väl av osäkerheten inför mitt framtida liv.

Skuldkänslor.. Om det blir svårt klara ut vardagen med vår son också, ekonomiskt, praktiskt, sen.... Ja, det var jag själv som valde bort min fina man, som ville finnas nykter för oss.

Ja, så går mina tankar.

...lite i avvaktan på att beslutsammheten ska infinna sig.

Ibland samlar man kraft, ibland dräneras energin.. Men jag vill allt välja mitt eget liv, och inte alltför länge stå mellan hötapparna.

Alltså, kan inte sluta tänka på 'vad allt det här gör med en själv'...Tänk om det är så att vad 'det här' gör är att visa hur man faktiskt ÄR.

Känner mig friare.

Ingen kontakt på sex dagar. Tänker ofta på honom men inser att jag inte kan påverka situation och därför måste jag göra bra saker för mig själv.

Var på väg till Al-anon möte, men då jag kom iväg sent hemifrån vände jag efter halva resan dit, ville inte komma sent till mötet. Har sedan funderar lite mer och beslutat mig för att inte gå. Han ska inte stjäla mer av min tid!

Om det mot förmodan skulle bli så att han dyker upp igen i mitt liv så kanske jag omvärdera beslutet.

Jag är singel och fri och styr nu mina egna val utan att ta hänsyn till någon som jag inte kan lita på. Kram på mig själv :-)

Ja, varför ska du gå på möten?

Vad bra saker du skrev i RosaPanterns tråd. Vad allt det här gör med en själv...man kommer in på en massa komplicerade frågor. T ex att man själv har en slags inbyggd svaghet som har gjort att man inte har identifierat faran. Trots att man kanske är påläst, kan en massa, vet hur mekanismerna funkar, så har det inte hjälpt en i praktiken. Och till sist står du där, ansikte mot ansikte mot dig själv.
Av vad du skriver hur mycket du oroar dig och alla dina tankar som hela tiden cirkulerar runt henne så befinner du dig längre ut i sumpmarkerna än vad jag först trodde. Men jag har insett att det är först då man börjar skruva på sig riktigt ordentligt och börjar se sig omkring.
/Ursula

Jag har lagt in autopiloten: är rätt avtrubbad och likgiltig.
Maken är på AA-möte. Jag måste väl börja på Alanon men jag har ingen ork. Ingen stimulans. Jag vet inte vart känslorna tog vägen. Allt är bara tomt.
Är du stimulerad att börja med allt du ska? Kan du känna att du vill?
/Ursula

Äntligen ledig från jobbet och kanske lite återhämtning. De har varit och är en tuff tid nu.
Han är fortfarande inlagd men hur blir det sen? Vem tar mot mig om jag rasar? Jag försöker vara snäll mot mig själv men ibland kommer anklagande tankar som börjar mala.
Vårt yngsta barn har jag peppat gå till kuratorn på skolan för att få prata av sig lite. Jag sa att de kan vara skönt att prata med nån annan också. Livet går vidare och jag måste fixa allt själv och jag får bara hoppas att allt går bra. Just nu känner jag mig ensammast i hela världen.

För de allra flesta som missbrukar a så HR man alltid något motiv till att dricka. Sök på riskbruk och visa din man. Sedan så prata om det att du är orolig och har märkte beteendeförändring. Tja vill han sedan inte förändra eller inse ja då hamnar man i en annan situation.

Vad bra att du är här. Det är många saker i det du berättar som oroar, drickandet eskalerar, hans personlighets förändras och det går ut över dig och barnen. Du undrar hur du ska kunna lyfta frågan om alkohol med din parter. För många är det svårt och samtidigt ett viktigt steg för att få en förändring. Klokt av dig.

Hoppas att du kan få inspiration av andra användare om på vilket sätt du vill kommunicera med din partner. Ibland är det svårt att ha ett välvilligt samtal då man är besviken och kanske rädd. Ibland kanske inte ens rimligt.

Vi brukar uppmuntra tydlighet och jagbudskap. Jagbudskap innebär att man så att säga kliver in i samtalet med en förståelse för att det inte finns en sanning och att man inte kan tvinga någon att förändra sig. Samtidigt uttrycker man sin åsikt! I vissa falla kan man erbjuda hjälp. Det kan låta så här (jag är inget facit!):

"Jag har på senaste tiden märkt att alkohol på olika sätt tar allt mer plats i vårt liv. Det oroar mig och jag känner ofta oro för hur det ska bli på helgerna jag känner också oro för hur alkohol påverkar dig. ibland känner jag inte igen dig. Min önskan är att vi ska ha ett långt liv tillsammans och vara trygga förebilder för våra barn. Nu är jag vilsen och har svårt att se den framtiden. Jag fattar att du naturligtvis tänker på det här själv och för mig skulle det betyda mycket om du skulle känna dig redo att tala med mig om dina tankar och känslor gällande alkohol. Det känns som att jag behöver "göra" något. Vad detta något är vet jag inte än och jag hoppas vi kan komma fram till något tillsammans. Jag är glad att du lyssnade och jag hoppas att du bjuder in mig till alla de tankar det här väcker hos dig."

Som sagt det här är inget facit utan ett förslag på en ingång. Hur låter det här som ett första steg?

Igen vill jag uppmuntra dig att berätta för andra om hur du har det, här och kanske för en vän. Jag vet inte vad det innebär när du skriver att din partner kan bli aggressiv, om du riskerar att utsättas för våld är jagbudskap inte att rekommendera. Vid våldsamma situationer är vår rekommendation att du och barnen lämnar situationen.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej kollega!! Jag är också lärare men en missbrukande sådan, eller ja inte längre. Socialen i din kommun har tystnadsplikt men det vet du ju. Varför ska du flytta på dig när det är din man som har spritproblem? Är det ditt fel??? Verkligen ditt fel??? Gå du till soc med högt huvud och berätta läget. Tänk också på att du nu har en erfarenhet att kunna använda dig av i ditt jobb. Du har liksom jag säkert elever som har det så hemma som du själv haft det. Använd detta på ett positivt sätt.

Stort tack för tanken Ursula ?
Det har varit tuffa veckor.. I fredags lät jag min 14 åriga hund somna in. Det kändes förfärligt.. Han har varit en stor tröst i svåra stunder. Men det var dags att släppa taget och låta honom finna vila och ro ? Kan inte fatta att det bara gått 11 dagar sedan mannen blev nykter.. Känns som månader. Mannen jag älskar är tillbaka.. Hur länge får tiden utvisa.. Jag måste sluta oroa mig och ta ut elände i förväg.. Det tar så mycket energi. Hos mig finns en enorm trötthet kvar. Har så svårt att sova ?Men en dag i taget samlar jag ny kraft och energi ?Hur har du det själv Ursula?
Stor kram tillbaka

Toppen att du startat en egen tråd, det kan ta lite tid innan den får fart. Du gör redan det som brukar vara hjälpsamt dvs skriver och visar engagemang i andra trådar. Det låter som att du satt en boll i rullning och att du känner viss ambivalens inför ditt beslut. Du beskriver så tydligt hur det oftast är. Det är inte svart eller vitt, det finns nyanser och ibland vill man två saker och behöver ändå välja. Du har det tufft just nu på många plan jag hoppas du har ork att fortsätta beskriva här hur det går för dig. Många många har läst och många många har mycket att dela med sig av.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har tänkt på dig, Softjessi, undrat hur du har det.
/en stor kram från Ursula

11 dagar & 13 timmar har min man varit nykter. Jag hoppas jag kan lägga till fler dagar ? Han har tagit itu med saker och sökt hjälp för sitt missbruk och hoppet inom mig tänds.. Fast jag vet att jag inte borde hoppas för mycket. Jag har äntligen fått tid till Kbt behandling. Mitt mål med det är att sluta hänga upp hela mitt liv och mående kring om han är nykter eller inte. Jag vill lära mig att våga leva i nuet och få redskap hur jag bäst tar hand om mig själv om och när nästa återfall kommer. Det är mycket jag måste lära mig om både mig själv och min omgivning.
Kram till er alla

...du anar inte hur väl du sätter dina ord på situationen och vart jag är på väg...rakt in i sumpmarkerna...med den skillnaden att jag har fått syn på mig själv i processen känns det som...med det sagt har jag långt ifrån fått kontroll på skutan...tankarna mal konstant...skrev en kommentar tidigare på Rosa Panterns inlägg som jag kopierade in nedan...så nåt uppvaknande är på gång men det är en berg o dalbana med otrolig ambivalens inbyggd... synd att du inte skickade ditt skrämmande o dramatiska inlägg...behöver se sanningen i vitögat o sanningen känns inte vacker...så censurera inte det som kommer från hjärtat...

Läste på din sida, värdefullt o läsa om din situation och inse vartåt allting är på väg....borde säkert kommentera där men nu började skriva här så hoppas det hittar till dina ögon oavsett...vet du om att du skrev en bra sak som fick mig att "haija" till ...känslan du beskrev av "Vad gör jag här" ...det är ju helt underbart...fick mig att börja tänka - vad gör jag egentligen här...varför ska jag gå på möten...varför ska jag övh bruka mitt liv till detta...istället för att leva lycklig... snurrar på i hjärnkontoret...och desperationen växer

---------
//Kopia av inlägg
chefen
I slutändan...

...tror jag man får ta perspektivet att det handlar om vad detta gör med en själv i förlängningen...jag märker på mig själv att all min energi går till oro om framtiden...tankarna cirklar mest kring henne och hennes problem med nån typ av förhoppning om förändring...lyckliga nyktra stunder med en fantastisk person som byts till svart oro när insikten om flaskans makt påminner igen genom flera dagars onykterhet som infinner sig trots alla löften om att nu ska det bli bättre...kärlek är svårt att bryta men förr eller senare blir man väl utbränd och tom...jag komer försiktigt till insikten att jag inte kan investera mitt liv i att leva i detta...livet kan faktiskt vara underbart...och vi lever bara en gång och man ska väl ändå må bra..

till min nya kärlek som allt som oftast fjärmar sig från mig och går in i sin egen bubbla när livet blir svårt för honom.
Kvar står jag utanför och knackar på men han öppnar inte.
Det gör mig ledsen frustrerad och med mitt medberoendehjärta också väldigt övergiven.

De är hans problem att lösa,hans relationer till andra att sortera ut inte mina.
Men jag vill vara där och styra upp och hjälpa till och så att säga vara behjälplig och behövd.

Det skapar ett sorts utanförskap som jag inte mår bra i.
Därför blir jag också tveksam om jag är annorlunda skapt än andra.
Jag vill vara behjälplig
Jag vill vara tillfrågad och behövd när livet tokar till sig.
I den här relationen får jag bara vara det ibland.

Och när han då fungerar och är i balans så upplever jag sån total närhet som jag aldrig tidigare varit med om.
och sen ut i kylan igen när han blir för pressad och stressad.
Som någon sorts känslomässigt på och av som jag har svårt att hantera.
Så de första raderna jag skrev är visserligen sanna.

Men dessa som jag skriver nu är lika sanna och har lett till ett ultimatum från mig där jag ber om att få vara en del av hans liv på alla plan.
Annars får det vara,för smulor har jag levt på så länge så det klarar jag inte mer.
Jag är numera inte nöjd med det lilla,jag vill ha hela kittet
Med två separata individer som tillsammans söker varann för att det är bättre så.

Jag läste dina tidigare inlägg med en viss oro eftersom du tycktes vara beredd att ta de första stegen in mot sumpmarkerna. Så att det jag läser i ditt sista läser jag med en viss lättnad. Lättnad.
Igår morse skrev jag ett inlägg till dig men jag skickade det inte, tyckte att det blev för.. skrämmande och dramatiskt. Men, bl a skrev jag att alkoholen dödar känslolivet, inte bara för den beroende utan även för de runt omkring och jag undrade om du hade märkt på dig själv om du inte blivit t ex en anings aning avtrubbad. Och nu läser jag i ditt sista inlägg att du märker att "detta påverkar mig så otroligt negativt". Jag vet ju inte exakt vad menar men kan naturligtvis gissa, visst, det som är sant och riktigt har blivit lite glidande... eller hur?...verkar ha flyttat på sig... och för att hålla fast vid det måste du ta ett par steg, flytta lite på dig. Och sen nästa gång är sanningen inte där heller utan har flyttat på sig igen och du tar ytterligare steg bort, bort från fast mark.
Jag skrev också att jag har kommit att se alkoholen som någonting av Djävulen. Det är den bilden som kommer för mig. Och jag undrade om du var beredd för en kamp mot Djävulen i sumpmarkerna.
Jag är lättad över dina ord i ditt senaste inlägg. Magkänslan säger så. /Ursula

för finstämda och tänkvärda inlägg som båda berör på djupet i mig.

Jag är också här.... Ända sen jag läste ditt inlägg har jag - än en gång - funderat varför. Jag tror att det till en del beror på att jag tycker om att skriva och att det jag skriver har en riktning, att någon ute i världsrymden läser. Av eget val.

När jag läste Ebba, LenaNyman, PP, Stingo och Buzzz 'återvändaren' till morgonkaffet kände jag värmen -forumvärmen- så starkt och tänkte 'därför är jag här'. Människorna, forumfolket, är faktiskt en viktig orsak till varför jag finns kvar här. Muränan och Sisyfos hör också till långvariga värmespridare. Jag nämner er, som jag många gånger nämnt tidigare forumvänner, som jag känt stark gemenskap med. Jag tänker på Izzy som kämpar sin frihetskamp, mest med dig själv, och flygcert som jag ser att fortfarande tittar in nu och då. För att inte glömma Berra som fortfarande ofta, om än inte längre varje vecka bidrar med sin söndagskrönika. Riktiga människor som ger av sin tid för att dela äkta liv med varandra.

Jag har lärt mig oändligt mycket om ödmjukhet, respekt och självrespekt här. Inte minst av dig Ullabulla.

Nu skrev jag inte alls det jag tänkte.... Så blir det ofta för mig. Jag tänkte skriva att i vår relation är det jag som stått för att 'man klarar sig alltid', för behovet av frihet och utrymme. Trots det levde jag fem år i medberoendecirkusen ( som jag bukar kalla -träsket). De dryga fem år som gått sen allt vände har också vänt balansen i vår relation. Mannen har för länge sen konstaterat att han skulle kunna leva ett eget liv och jag... jag är, vågar vara? - närmare än någonsin förr under våra snart 40 år tillsammans.

Tack för att ni delar och tack Ullabulla för utrymmet i din tråd! / mt

Socialsekreterare på Socialförvaltningens missbruksenhet, Beroendemottagningen/team i Kommunen. Avgiftning på sjukhuset. Anonyma alkoholister. Säg ja till hjälp på behandlingshem och/eller öppen vård. Viktigt att ta hjälp av allt nu när han själv vill. Lycka till!

Det där var tänkvärt!

Var människa är ju ändå outbytbar, oersättlig som individ/person. Och det är klart, älskar man en viss vill man inte byta ut den, även om det kanske finns fler tänkbara att älska.

Tänker ibland på vad det handlar om egentligen, att finna någon man kan trivas att leva med, eller någon som går mer "rakt i hjärtat".

Skulle nog hellre vara någon som blir älskad mer för sin personlighet, än för att den gör vardagslivet enkelt att leva, t ex som ett mer eller mindre utbytbart sällskap i tv-soffan.

...eller som en som kan sköta ett hushåll, eller kan förstå sig på teknik och fixa sånt.

Kärleken känns ju i hjärtat, jag vill ha den sorten. Men för tillfället vet jag inte riktigt hur det ska kännas. Men det är ju en annan historia...

Handlar väl om rädsla för framtiden och någon längtan efter självständighet.

Tack för det du delade!

Vi har varit där. Vår dotter är alkoholist. Pluggar i en annan stad. Julen 2014 kom hon hem, blev fullare och fullare under kvällen. Drack i smyg, lillebror kom på henne. Hon är 27 år idag. I ett halvår åkte vi i mellan och tog in henne på avgiftning flera ggr. Sista gången tog de inte emot henne då hon endast hade varit ute i 12 dgr och vi var där igen. Vi tog med henne till Soc. Vi hade haft kontakt med dem innan. Jag hade förberett möte med dem. Där sa hon ja till behandlingshem. Vi fick vänta tre månader innan hon kom in. Min man tog ut all semester och bodde i hennes stad. Så att hon kunde sommarjobba, gå på AA, beroendeteamet och team för våldtagna kvinnor. Hon fick börja köra vår bil. Vilket hon tyckte var roligt. Hon fick ett återfall den sommaren. Hon hade lovat att inte dricka, hon och pojkvännen som inte är alkoholist men medveten om hennes problem åkte på en marknad. Sonen ringde "hon dricker igen". Vi åkte med ilfart. Fram med alkoholmätaren som hon blåste i varje morgon och kväll. Hon hade druckit! Nu åker vi hem. Jättearg dotter! Vi åkte hem och grillade. Den sommaren tog det 2,5 månader innan vi vågade lita på att hon kunde vara själv i stan. Hon blåste morgon och kväll smsade bild i tfn. Och jag tror henne. Under tiden gick hon på sina möten. AA var hon på nästan varje dag. I slutet på september kom hon in på behandlingshem. Där var hon i 4 mån. När hon skulle avsluta detta tog hon två återfall. Jag blev helt tom och så vansinnigt arg. Pratade inte med henne på tre dagar. Efter detta har det gått bra. Hon går på sina möten och jobbar. Försöker att plugga. Jag tror hon fortfarande har svårt att koncentrera sig. Hon är väldigt djurintresserad och har tagit emot en hund 10 mån för social träning. Då har hon annat att tänka på. Arbeta, köra bil, hunden och plantera och driva upp växter har hjälpt henne. Vi har tagit hjälp av alla! Läst mängder av böcker. Gått på föreläsningar. Även dottern. Al-Annon. Kommunen har anhörigstöd där går vi nu. Sjukvården har kuratorer som hjälper en att prata av sig. Tänka i nya termer när det blir jobbigt. Vår dotter har varit alkoholfri i 11 månader nu. Tre återfall. Vägen är fortfarande lång och krokig. Men hon vet att vi älskar henne över allt annat. Nu har vi varit tvungna att bli tuffa var gäller pengar. Detta är hennes första månad hon betalar allt själv. Det gjorde henne arg! Vi har lovat att hjälpa henne tills hon kom på fötter. Och det har hon nu. Så visst svajar det fortfarande med tänket. Men hon är nykter och förstår längst inne det hör jag. Vi har 17 mil emellan oss. Men jag pratar med henne varje dag. Det har jag alltid gjort även när hon drack fast jag visste inte om det då. Det kom som en chock. Det som hjälpte mig tror jag är att jag läste jättemycket beställde böcker efter jag lusläst allt på nätet. Detta är en fruktansvärd sjukdom. Man måste få ur alkoholisten och få prata med sin dotter. Hon finns där inne i hennes kropp. Det är bara det att hon inte syns eller hörs. Allt vad hon sagt eller gjort har varit alkoholisten ibland fick jag kontakt med min dotter. Och nu har min dotter tagit över sin kropp och sitt huvud. Oändligt tacksam för det. Men det kan förändras snabbt. Så vi båda måste vara vaksamma. Hon berättar öppet om allt. Så det känns bra. Att vi samtalar om det som har känts jobbigt. Ge aldrig upp! Berätta hur mycket du älskar henne och saknar din dotter. Läs på. Sök hjälp. Det är inte skamligt!!! Vi är en bra och fin familj. Hon har haft en bra uppväxt! Alla kan hamna här! Är du ensam ta hjälp av barnets far eller annan som dottern och du litar på! Vi har stöttat vår dotter men efter 1,5 år så är vi helt slut själva. Sjukvården vill sjukskriva oss ett halvår så att vi inte går in i väggen. För vi känner att den är väldigt nära nu både för min man och mig. Men vi försöker att tänka mer på oss själva nu då det går bra för våran dotter. Och att när/om det kommer fler återfall kunna stötta henne igen. Lycka till och tappa inte bort dig själv! Det gjorde vi!

Man har full rätt att lämna den man är tillsammans med oavsett anledning. Man ska absolut inte stanna kvar för den andres skull. Om du inte älskar honom längre behöver du inte vara med honom. Han har ingen rätt att kräva att du ska känna tillit för honom, det är hans beslut om han dricker eller inte oavsett om du lämnar honom eller inte. Helt och hållet hans eget ansvar. Du ansvarar för ditt liv inte hans om det inte känns bra tycker jag du ska lämna honom och gå vidare med ditt liv.
Alla får bestämma över sina egna liv och alla har full rätt att fatta beslut som leder till det liv man vill ha. Låt dig inte manipuleras utan fatta det beslut du känner är bäst för DIG.

...tror jag man får ta perspektivet att det handlar om vad detta gör med en själv i förlängningen...jag märker på mig själv att all min energi går till oro om framtiden...tankarna cirklar mest kring henne och hennes problem med nån typ av förhoppning om förändring...lyckliga nyktra stunder med en fantastisk person som byts till svart oro när insikten om flaskans makt påminner igen genom flera dagars onykterhet som infinner sig trots alla löften om att nu ska det bli bättre...kärlek är svårt att bryta men förr eller senare blir man väl utbränd och tom...jag komer försiktigt till insikten att jag inte kan investera mitt liv i att leva i detta...livet kan faktiskt vara underbart...och vi lever bara en gång och man ska väl ändå må bra..

...insikt efter insikt faller på plats....verkligen en oerhörd kraft som tagit över...det gör verkligen ont att förstå att en person som man har känslor för försvinner in i en självdestruktion och dessvärre när allt nu kommit till sin spets i ett öppet o rakt samtal...så känns det tveksamt om hon verkligen är beredd på att försöka ta steg för att få hjälp...det känns som anpassade lögner för situationen...tilliten blåser iväg med vinden...kan så tydligt märka på mig att detta påverkar mig otroligt negativt...enda utvägen verkar vara att starta en process för att nedmontera känslorna och försöka ta staplande steg ut i livet...riktigt jobbigt...men jag får resignera och ta till mig att det inte går att förändra en annan människa...får försöka se det som en ytterligare erfarenhet i livet...önskar jag kunde varit utan denna erfarenhet dock.

glad för din skull mulletant...skönt o höra att det ändå funnits lite lyckligare slut i detta helvete

Tack snälla Skåne Tösen. Ja jag hoppas han fattar att han måste göra nåt åt sitt liv.

Att göra sina egna val, ja...! Jag tyckte jag gjorde det, och det var svårt... Men jag talade om att jag vill vi går isär, och att det handlar om min oro och att jag inte kan släppa det.

Mannen min vill bevisa först att han kommer att vara nykter det riskfyllda första halvåret, och vidare, säger han.

Vi måste samarbeta för att gå isär. Även för att leva ihop i och för sig. Vänlighet föder vänlighet, och kärlek kanske kärlek?? men någonstans känner jag mig lite överkörd.

Trevligt att jag är värd att jobba för, väl, men en olustkänsla finns kvar.

Och hur blir det verkligen om ett par år? Jag vill inte sänka honom nu i sina goda föresatser, inte svartmåla hela hans framtid...

Men inte heller ha tillbaka som det var.

Sorgligt vilken situation, - i hans perspektiv måste han ju få sin chans nu när han nu gör sig värd den!

Och jag har tappat kärleken till mannen jag helst ville ha.