Senaste kommentarerna i forumet

Förstår att det är jobbigt , har sj delvis lämnat. Vi bestämde oss för att vara särbos och om det funkar få tiden utvisa.
Etanoldrift kör med "raka rör" och man kan bli arg/ledsen men hon har alltid en poäng!
Jag håller med henne , du måste försöka sortera vad det är för känslor och låt det ta den tiden .
Jag var sj först förbannad över att lyssnat på att jag måste lämna el tänka på mig sj. Jag ångrade mig som fasen och undrade hur kunde jag låta detta hända !!!
Men, även att det är jobbigt, ledsamt så är det värt det.
Ta en dag i taget.

Jag vill ju fortfarande ha de saker vi planerat/drömt om tillsammans, vilket jag oxå kommer genomföra men hade vart trevligare att genomföra som par. Jo det jag känner är kärlek och det gör ont. Svartsjukan ligger mer på alkoholen som är viktigare. Tror nog att jag eg vet att han älskar mig oxå men alkoholen tar över. Enligt nya ord ska han nu satsa på att bli en bra nykter pappa och börja med medicin, vilket är bra om det funkar för sånt ger nytt självförtroende. Tyvärr så har jag hört dessa ord för ofta för att på riktigt kunna tro på dessa. Jag själv jobbar hårt på att inte svara när han ringer för han kan jobba sig tillbaka lätt eftersom jag saknar han men släpper jag in nu kommer vi bara vara på ruta ett igen och jag har då ingen chans att jobba vidare på mig själv.

Med risk för att jag är så rak, att jag blir refuserad, så kan jag säga dig att du behöver börja tänka på DIG! (utan honom!)
Hur vill du att ditt liv ska se ut? Oavsett om det finns ett beroende eller ej i bilden så är det inte riktigt bra att hänga upp sitt liv på en annan människa.
Helt krasst, så kan inte "han" göra dig lycklig oavsett om han är nykter eller ej, om du inte har hittat dig själv först och vet vad du vill!
Ja, ett uppbrott gör ont.. Men är det "kärlek" eller "svartsjuka" du känner..? (Svartsjuka har ingenting med kärlek att göra, utan är en känsla av osäkerhet..)
Sedan när man är sårad, så önskar man ju givetvis att den som sårat en ska "känna hur det känns".. Men det fungerar inte så.. Man kan aldrig ändra på någon annans känslor eller få dem att "känna" samma saker.. Hur arg, sårad eller ledsen man själv är inför detta faktum..
Älta nu en stund! Titta på någon riktigt sorglig film! GRÅT, köp en stor ask choklad och var förbannad.. Det tar ett tag, men det blir bättre! Tillåt dig att sörja, men önska inte att få någonting som inte fungerar tillbaks!

Lite om hur mitt liv ser ut idag.
Jodå, understundom lider jag fortfarande av ett visst "medberoende" för det är svårt att släppa tankarna på en människa som man trots allt varit gift med i många år..
Däremot är tillvaron mycket lugnare, även om det störs av ett och annat telefonsamtal ibland.
Då brukar jag faktiskt sätta mig ner och bena upp, dels vad som är "hårda fakta", vad som är "känslor" och vad som troligen är "medberoende-beteende".
Hårda fakta kan vara så enkelt som att jag inte håller med. Det är givetvis sånt som väcker känslor.. Jag har fått lära mig att titta på vad som är mina känslor och vad som troligen är "hans" känslor (och dem kan jag ju inte ändra) Mina egna känslor är ju det enda jag kan ta ansvar för..
Känns det "jobbigt", obehagligt, kymigt.. Då får jag undersöka varför.. Är det verkligen "mitt" ansvar? Oftast, blir svaret att ansvaret hör hemma hos alkoholisten och då kan jag bara släppa..

Låter naturligtvis enklare än det är, men en promenad eller att få tala med en god vän hjälper i mitt fall.. (känslorna sjunker undan, om jag inte "underhåller" dem!)

Fakta kan också vara att det är närmare 10 mil mellan oss idag.. Det fysiska avståndet gör att det inte bara är att åka över och göra en "brandkårsutryckning" .. (vilket till tur och lycka även min alkoholist har förstått!) Det här har gjort att jag kommit underfund med att det sällan är så "fysiskt" illa som han förespeglar.. Även om han snyftande lägger på luren, så kan han ett par dar ringa och det är som om ingenting har hänt..!

Eller som sist när han bad mig fara åt helvete och slängde på luren när jag bad honom söka professionell hjälp för sin ångest.. Jag lät det bero.. jag ringde inte upp igen.. Och se.. Igår ringde han och låtsades som ingenting hade hänt...?!

För en alkoholist, så kretsar ALLT kring deras egen person. Och de fortsätter att prata och tjata tills de tycker sig ha fått de svar de vill ha.. (allt annat slår de dövörat till för)
Jag har sagt (och vidhåller) att han aldrig kommer att få de svar han "vill ha" från mig.. möjligen får han höra det han behöver.. (om han lyssnar tillräckligt länge..)
Som det fortskrider i nuläget med alkoholintaget så är det nog bara en tidsfråga, innan han får höra "sanningar" från fler än mig.. Och jag misstänker att en del inte kommer att vara direkt fina i kanten..

För egen del, känner jag att jag måste hålla mina egna gränser, för jag mår bäst av det.. Faktum är, att trots att jag kan ha en klump i magen efter ett telefonsamtal, så mår jag avgjort BÄTTRE, än om jag skulle ha befunnit mig i närheten. Den där obehagskänslan, försvinner fortare och fortare. Jag har lärt mig att försöka låta bli att "älta" och istället ägna mig åt annat som skingrar eventuella tankar.. (telefonen stängs av eller sätts i flygplansläge! Ett alternativ är förstås att sätta den på ljudlös så man kan se vem som ringer..)

Jag har avslappningsövningar och meditationer att ta till om det inte är läge för att ta en promenad. Att gå ut och gå (eller jogga för dem som kan) är superbra.. Det frisätter kroppens eget "belöningssystem" i form av endorfiner!
För er som funderar på husdjur så kan jag rekommendera det också, för man är aldrig ensam och det skingrar en del tankar i och med att man har någon som behöver en.. Själv tycker jag det är skönt att vara utan husdjur ett tag. Hund är inte att tänka på, eftersom jag inte är i skick att gå ut flera gånger om dan i vissa perioder. Och min lägenhet är på tok för liten egentligen för både hund och katt.. Dessutom är det rätt skönt att kunna åka iväg ett par dar, utan att behöva anlita "husdjursvakt" ;-)

För MIG så funkar det här men jag är medveten om att var och en behöver hitta sin egen strategi som man känner sig bekväm med..
Och det är ett jobb, på det personliga planet.. Det är ju ingen annan som kan ta ansvar för mina känslor eller mitt liv..

Jag har haft tur, att få personlig "coachning" från några vänner, som dels varit medberoende själva i sina gamla förhållanden, dels några som numera är nyktra alkoholister. Det har varit guld värt att kunna ringa och prata. De har varit mycket raka och talat om, ifall jag halkat in på medberoende-beteendet.. För mycket har ju handlat om hur min alkoholist mår, istället för hur jag mår och vad jag vill.. De har pekat på( och fortsätter att peka på..) mina "offerkoftor" och tvingat mig att ta av dem, så jag kan stå på egna ben.. (utan att ta åt sig personligen, om jag blivit arg och sur) Och DET är jag oerhört tacksam för idag!
Jag tror att det har förkortat min process med många år!

Håller på att längta ihjäl mig efter det bra i han!!!!! Jo många förhållanden som sumpas och då undrar ju jag var det verkliga ord att han älskar mig?? Livrädd att han inom kort hittar en ny! Finns inget riktigt avslut där man pratat utan han valde sitt återfall och då visste han att vi skulle vara över. Hur avslutar man då själv? Har ju hör att han inte ska ha fler relationer för de slutar alltid så struligt, men ser man inte att det beror på en själv?? Känner mig såå värdelös och det jag ville höra var att: jag söker den hjälp som krävs för att vi ska kunna fortsätta ha det bra utan irritationen jag känner när jag har sug och att vi kan ha ett liv och bli gamla tillsammans. Saker som han delat är att han behöver medicin och psykolog är det bara ord eller finns någon form av insikt?? Om han söker hjälpen var jag då viktig så vi kan ha ett liv tillsammans? Om han nu hittar en ny relation kommer hon då få ta samma skit som jag och är det en flykt att inleda en ny relation för att slippa ta tag i de verkliga problemen? Jag var den första relation han haft där den andra partnern inte hade alkohol problem och då trodde jag att då måste det vara lättare eftersom jag kunde stötta och ingen alkohol fanns i närheten. Alla tankar i kaos, hur kan man ena dagen älska någon för att några dagar senare ta sina saker och försvinna????
Jag ältar och det gör ont, förstår han det eller var jag bara ett tidsfördriv mellan fyllorna och gör det minsta ont i honom?

Härligt Trollis att det börjar arta sig för dig. Hoppas verkligen du kommer iväg. Tänker på dig. Många Kramar???????

Hej Ebba, Jag fick svar ifrån Al-anon skulle varit där igår. Men jag hade inga pengar till busskort fick ej heller några utav han. Han tyckte jag skulle gå 3.5 mil. Så det blev inget. Tyvärr. Visst är det bra att han ska till den här klubben. Men dom ställde 3 krav på han. Första var att gå på AA 1 gång i veckan, andra var att gå 12 - stegsprogrammet, Tredje var att hitta en ( nu minns jag inte vad det hette) men det var iaf en person som Skulle finnas där vid hans sida och stötta han. I honom i detta. Inte jag utan ngn annan. Så imorgon blir det AA sa han. Vi får se hur det urartar sig. Jag känner bara att jag vill inte vara med han på denna resan. Det känns som om han redan har bränt sina skepp hos mig. Jag är arg, ledsen, besviken, upprörd, och så ini h-vete trött på att han hela tiden psykar mig.

Samtal är aldrig lätt..
Det är så himla lätt att det urartar i "monolog" istället för dialog. Och den som har missbruksproblem, brukar ha väldigt lättrampade tår. Ofta ser dom varje försök till "samtal" som anklagelser. Ungefär som när man kommit på barn med nåt fuffens och sedan vill prata om det.. Det tittas ner i bordet.. Det himlas med ögonen och ofta blir repliken: Måste du ta upp det där igen.. Vi skulle ju stryka ett streck och gå vidare..
Eller också tvärilska och motanklagelser.. I stil med att anfall är bästa försvar ..
Brösttoner så att den andre blir osäker och tyst.. Och sedan spä på med dåligt samvete..
Nej, det är inte lätt att försöka "prata" med en alkoholist.. Jag har hittills inte lyckats utan att min alkoholist, "avsiktligt missförstått" allt jag sagt.
Och jag har insett att det inte spelar någon roll från vilken synvinkel jag försöker lägga upp våra samtal.. han anser sig bara "mästrad", anklagad och utskälld.. (förslag om ev parterapi, föll verkligen inte i god jord här, kan jag meddela.. "Bullshit" var hans reaktion och svar, eftrsom det var jag som behövde terapi, inte han, för han hade inga problem!)
Så har någon fler förslag så lägg gärna upp dem i tråden!

Först vill jag bara skriva, att det här är mina egna tankar.. Andra kan ju uppfatta det på ett annat sätt för vi är alla individer med egna historier bakom oss! Ta till dig det som känns bra och lämna det som du tycker känns mindre bra <3

Först och främst.. Slå inte på dig själv!
Att bli arg, (att ångra sig och tvivla på om det är rätt är normalt)betyder egentligen att man är sur på sig själv.. arg för att man tycker att man betett sig som en idiot och att man låtit det fortgå.. Arg för att man inte förmådde förändra.. (för någonstans innerst inne så ville man ju att det skulle bli bra..)
Men du är inte ensam.. precis som alkoholen kidnappar hjärnan hos den beroende, så blir vi kidnappade av "medberoende".. Det är inget som sker över en natt (då skulle vi ha lämnat vid första tecken) Men vi ser inte signalerna och till slut har vi själva anammat ett beteende som, när vi tittar i backspegeln, är allt annat än sunt.. Och tro mig, det finns väldigt intelligenta personer som sitter och har suttit fast i medberoende (så det har inte ett dugg med intelligens att göra!)
När vi tittar på vad som är ett medberoende, så innefattar det en massa saker..
det främsta är ett beteende som möjliggör för den som är beroende av någonting, att fortsätta med sitt beroende. Tex, kan det vara att man håller den beroende om ryggen, med hjälp av bortförklaringar och lögner.. Man förminskar omfattningen av missbruket och slätar över saker som dåligt uppförande, kritik och tom misshandel.
Man säger saker som : Det var nog lite mitt eget fel i alla fall.. Jag var nog provocerande.. Eller: Hen har haft en så tråkig/jobbig barndom (så det ursäktar..) så det är förståeligt att hen är "ur gängorna/ reagerar som hen gör..
Man skäms, för den missbrukandes missbruk, dåliga humör och beteende så till den milda grad, att man själv börjar ljuga, smussla och undanhålla "sanningar".. Man städar upp, plockar upp och ersätter sönderslagna saker, torkar upp, tvättar och ringer återbud/eller ringer och sjukskriver..
Kommer med förevändningar att inte åka på familjesammankomster och liknande.. Eller åker ensam och urskuldar missbrukaren.. (upptagen, sjuk, viktigt jobb etc)
Man slutar bjuda hem vänner och släkt, för att man skäms när missbrukaren dels kan uppträda i vilken berusningsgrad som helst eller för att hemmet är upp och nervänt (ser ut som ett bombnedslag)
Man är orolig för vad andra ska säga bakom ryggen på en.. vilket gör att man oftast skäms ännu mer.. Vilket man inte borde göra!
vid en del tillfällen, så tar man kanske tom själv lån, för att betala skulder, ersätta saker som gått sönder eller för att den som missbrukar levt över sina tillgångar, inte betalar sin del av gemensamma räkningar, (hyror, telefon, el försäkringar etc) vilket inte alltid innebär hälften! Det är nämligen så, att om man är sambo/gift, så ska man betala proportionellt mot vad man tjänar. Om den ena har väldigt mycket högre inkomster, så ska den också betala mer/en större del av räkningarna! Väldigt vanligt är det också att man blivit "övertalad" att ta ett lån med förevändningen att man ska "sanera ekonomin". Det är okej, om man sanerar BÅDAS ekonomi, inte bara den enas.. (oftast missbrukarens) medan den medberoende står där med alla sina skulder kvar..
Det här är en juridisk djungel, så här kan jag inte ge några som helst råd, mer än att jag vet att det finns familjejurister runt om i landet, som faktiskt jobbar nästan gratis för att hjälpa just kvinnor som råkat illa ut! (själv har jag inga namn, men det kanske finns någon som kan lämna tips!
Väldigt många gånger hör man talas om män som i regel tjänar mer, som inte betalar en krona mer än de tror att de behöver. Oftast tjänar kvinnan mindre eller har ingen fast inkomst alls (utan kanske bidrag) Då blir det ofta så, att HELA kvinnans inkomst går till räkningar, skulder och mat, medan mannen fortfarande har pengar över till egna nöjen och t.ex.alkohol! (det kan finnas både spelmissbruk och shoppingberoende inblandat)
Det finns många beroende som inte har en aning om vad deras beroende kostar per månad och i regel vill de inte veta.. (det kan ju betyda att de måste välja!)
Min fd, betalade visserligen räkningarna och det fanns pengar under en tid.. Däremot blev han urförbannad när jag sa att jag skulle flytta, för min del av de gemensamma kostnaderna skulle han ju få stå för själv och då blev det mindre över till alkohol.. Han försökte skrämma mig med att jag inte skulle ha råd.. sedan drog han snyftvalsen, jag "tvingade honom från huset" (som var hans och som han ägt innan jag flyttade in!) Jag har alltså inte krävt ett enda öre av hans ägodelar, ej heller ersättning för de reparationer och vitvaror jag lagt ut för, däremot ville jag ha med mig de ägodelar jag tog med mig i boet.. (och som han nu tycker att vi ska "dela på")
Ja, idag har han säkert mer skulder (privata) än jag har och jag hävdar att var och en står för sina privata/personliga skulder! Några gemensamma lån har vi inte.. Han står för billånet, men har också bilen kvar, eftersom han står som ensam ägare för den och jag inte har råd med den summan. Huslånen har jag ju ingen som helst del i eftersom fastigheten står på honom till 100%
Om han själv, trixat med lånen för att få loss pengar, tycker jag det får stå för honom. Jag har aldrig skrivit på några sådana lånepapper..

nödvändigt ibland att det blir en brytning.. Ibland får man inse, att man inte kan ändra på en annan människa hur gärna man än vill!
Det finns faktiskt ingenting som du kunde ha gjort, för att få honom att sluta (och jag lovar, med vissa människor så spelar det ingen roll hur många förhållanden de sumpar på grund av sitt missbruk eller hur många som går ifrån dem pga alkoholen, de vägrar att tro att det är den som är anledningen)
Jag har själv en alkoholist, som "supit bort" flera förhållanden (har jag förstått i efterhand) Självklart har han framställt det på ett helt annat sätt utåt.. Då har det hetat att hans ex, varit "konstiga i huvudet", svartsjuka etc..) Numera har jag förstått att de säkert inte är så mycket konstigare än nån annan.. de har helt enkelt inte stått ut med hans alkoholvanor och allt vad det fört med sig..
Visst känns det.. Och även om du mår skit just nu, så kommer du en dag att vara tacksam över att han faktiskt visade med tydlighet att han väljer flaskan framför dig.. Jag vet att det låter som tröst för tigerhjärtan, med det är faktiskt en av de bättre sakerna som hänt, även om det inte känns så just nu!

Jag blir så glad över att höra att du hittat tillbaka till ditt liv. Med fokus på dig! All lycka!!

Att bryta upp är aldrig roligt men ibland ÄR det nödvändigt. Tiden kommer läka alla sår men det är ju jobbigt. Se till att hålla dig sysselsatt

Igår föreslog jag att vi skulle prata. Jag började med att be om ursäkt för att jag blev så arg. Jag berättade att jag inte varit det till en början utan ilskan kom senare men att jag även kan tycka att min reaktion kanske var mänsklig... Tvärnit! Maken blev genast ilsken och tyckte att det alltid var jag som startade grälen. Att jag aldrig var nöjd med honom osv osv. Det märkliga var att jag inte som tidigare blivit jätteledsen över dessa ord( de har ju kommit tidigare) utan jag var helt neutral. Kanske en insikt om alkoholistens behov av skulddelning som gjorde det lite lättare. Men ändå, hur många gånger ska man behöva vara med om sån här skit?? Hur många återfall ska behövas för att alkoholisten ska förstå??

Nu är nästan allt hämtat, varför gör det så ont det är ju jag som ville det??? Känslan att jag dög inte och det var lättare att dra isf att kämpa för sig själv, mig och barn är såååå jobbig. Kan inte ta in när andra säger att jag ska vara glad att han "dragit"

Vilket fantastisk inlägg, jag fick ny energi att inse att felet inte var mitt!!
Kram å tack.

Ha lite tålamod med att få svar av Al-anon.
Precis som Mulletant skriver så drivs Al-anon av helt vanliga människor som du & jag, som själva har befunnit sig eller befinner sig i liknande situationer som anhöriga till människor med alkoholproblem.
Men det skadar ju inte att mejla igen om du känner för det.

Alkohollinjen har du redan fått tips om, tror du att det skulle kunna vara något?
Att ringa anonymt och prata med kunniga människor vars yrke är att ge råd och stöd till den som behöver och vill ha det.
Jag tror att det är jättebra! :)

Det låter ju bra att din särbo har tagit kontakt med ett mc-gäng som är nyktra alkoholister, då verkar han ju i alla fall förstå att han borde vara nykter...

Men om du inte vill följa med så ska du inte göra det, du måste ta hand om dig och på riktigt känna efter vad som får dig att må bra och vad som inte får dig att må bra.

Han är en vuxen människa.
Han ansvarar för sitt liv och för sitt mående.
Hans val är hans val.

Kram till dig.

Skriver från andra sidan, då jag själv haft alkoholproblem. När alkoholen går ur kroppen kommer den ångest tillbaka x10 som alkoholen håller i schack när man är onykter. Om du läser ditt inlägg nr3 och verkligen funderar på det du skriver. Att du blir sårad, att ni inte kan dela sovrum som vanliga par. Att inte kunna ha ett normalt socialt umgänge. Tyvärr kan man inte få någon att sluta dricka om personen själv inte har vilja.
Vill du leva som du gör nu?
Kan och hur länge orkar du leva så här?

Hade jag varit i dina kläder hade jag kontaktat hans arbetsgivare och berättat situationen så kan de hjälpa till. Man får inte sparken för man har alkoholproblem för det räknas som en sjukdom och då har arbetsgivaren ett rehabliteringsansvar.

Fundera lite på hur du vill ha din framtid. Där har du också svaret på hur du själv måste agera.

Slås av hur enormt stark du är som hela tiden fortsätter att kämpa. Längtar efter lösning och vänder och vrider på vad du vill. För många gånger är det inte enkelt att veta vad en egentligen vill och hur en vill leva sitt liv framöver. Du har många kloka tankar, fortsätt skriv för svaret på vad som är bäst för dig vet bara du.

Du skriver att du önskar gemensamt samtal via beroendekliniken, men att det kanske inte fick det gensvar du önskade. Jag funderar på om du önskar anhörigstöd, bara för dig. Detta vet du nu säkert redan, men jag vill ändå tipsa om Alkohollinjen dit du kan anonymt och kostnadsfritt, tel 020 844448. Antingen om du önskar samtalsstöd över telefon direkt via dem, eller om du önskar träffa någon så är de duktiga på hänvisning och hitta stöd nära dig.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen

Tack för dina inlägg här forumet, det är ett stöd för andra. För även om det kanske är få som pratar om det så är det många som lever i liknande situation som den du beskriver. Och precis som du beskriver så är de flesta ambivalenta inför alla tankar och känslor, det är sällan enkelt att veta vad en ska göra när hjärta och hjärna vill olika sak.

Jag tänker att du är stark som öppnar upp och skriver om det, vänder och vrider på dina funderingar. För vad som är bäst för dig och hur du vill leva ditt liv framöver vet bara du, ingen annan. Vad du än väljer att göra den närmsta tiden så fortsätt gärna skriv här.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen

Har haft datorproblem.. Men slängt in en del nya lägesrapporter ;-)

Kram till dig oxå ?

Tack för din respons ?
Jag har ett tillfälligt boende hos min x man ? han bor kvar i huset vi köpte för längesen.
Har tänkt mycket på hur min sambo reagerar på det, men det är Inte mitt problem. Han får tro/tycka vad han vill om det.
Mitt x är ett stort stöd å en fin nära vän då känns bra att börja där...slippa ensamheten tills det värsta lagt sig. Sen ska jag leta vidare efter eget boende.
Du har helt rätt ang energi, känner mig fullkomligt dränerad av min sambo vare sig han är nykter eller inte. Precis Allt kretsar runt honom. Igår hade han en dålig dag på jobbet å det är tydligen helt ok att ta ut det över mig!!!! Han ber aldrig om ursäkt för någonting, alltid bortförklaring om omständigheter han inte kan rå för. Trots att det är Alltid han själv som skapar dessa omständigheter..men men, som du säger, deras värld är nåt helt annat än verkligheten.
Usch å fy hur de fungerar... Hjärntvättade av alkoholen ☹️

Hej kära Trollis!
Jag tror jag förstår berg& dalbanan inom dig.. Man är alrdrig så ensam som när man är ensam i en "tvåsamhet" (som Susanne Alvengren sjöng för många år sen)
Jag kan inte lova guld och gröna skogar vid ett uppbrott, men på något sätt får man styrka av att ha bestämt sig.
Och det låter som om du har bestämt dig..
Ja, på sätt och vis flyr vi alla från våra alkoholister, från deras "tentakler" som suger ut all den energi som finns.. Ibland tror jag att dom är arga för att det inte finns energi nog åt dom, ens från två människor..
Ja, de är egoister och väldigt självcentrerade. Allt kretsar bara kring dom själva och deras "mående".. Dom har tusen sätt att starta ett drama för att få energi när dom dricker.. Och dom är såååå listiga i att skylla allt som händer på omgivningen. (jag tror inte det finns nån alkis som kan se att det handlar om deras eget beteende..)
Bra att du ställer frågan, om det finns känslor kvar.. Inse, att även om känslor dyker upp, så behöver det inte vara nog för att stanna kvar i ett destruktivt förhållande. Själv konstaterade jag att även om min alkoholist helt plötsligt skulle ha fått upp ögonen, så skulle jag ha flyttat.. Det fanns inte längre energi kvar åt två människor!
Ja, jag älskar den där lilla mikroskopiska biten av den nyktra människan! Men det betyder inte att jag kan eller vill bo ihop med honom.. Hans inre alkoholist tar alldeles för stor plats och är alldeles för destruktiv! Den man jag gifte mig med, finns någonstans därinne, men det är så oerhört sällan han får glimta fram, så det är helt enkelt inte värt priset. Det skulle sluta med att vi gick under bägge två.. Och tvivlar jag nån gång, så påminner jag mig själv om att det inte var den aktive alkoholisten jag gifte mig med.
Styrkekramar till dig idag! Må du ha någonstans att ta vägen!

Har bestämt mig nu...jag ger upp, packar å drar, har 1 vecka på mig när han är bortrest.
Känns som en stor lättnad att jag har kommit fram till denna punkt efter flera års psykisk misshandel, lögner å annan skit.
Igår följde min son med när jag skulle hämta sambon från tåget..innan tåget kom så sa jag till sonen att vi skulle tanka bilen innan vi åkte hem, sa oxå att min sambo skulle bli arg för att jag inte tankade innan...
Mycket riktigt, sambon kommer å jag säger att vi ska tanka...han får ett utbrott å börja skrika åt mig då. Vet inte vad som flög i mig men jag började tokskratta..han blev ännu argare men jag fortsatte skratta å skratta..till slut blev han tyst, vi tankade å åkte hem.
Han går verkligen på vita knogar nu..nedräkning. I morgon gör han sista provet, han kommer med all säkerhet efter jobbet ha ärende i garaget. ( många flak starköl där)
Å sen är det husfriden ett minne blott.
Har verkligen vänt ut å in på allt den sista tiden, insett att jag kommer Aldrig må bra tillsammans med honom. Är det värt att offra sig själv???
Nä verkligen inte!!!!
Hela förhållandet är smutsigt från början, känns falskt å vidrigt bara.
Fick frågan av en vän igår om jag älskade honom..blev lite ställd själv när jag tvekade å tänkte efter. Vad finns det kvar att älska?
Förnedringen, lögnerna, fylleslagen, sveken, aldrig bli prioriterad, ja listan kan bli hur lång som helst. Jag kan inte rädda honom, få honom att inse, han måste vilja det själv. Kan inte längre tycka synd om honom pga barndomen mm, det tar ju All min energi.
Har accepterat å tillåtet alltför mycket på bekostnad av mig själv, helt galet när man tänker efter.
HAR FÅTT NOG NU

Hej !
Du kan inte göra någonting, för att få honom att sluta dricka! (om han inte själv är medveten om sitt beroende och VILL sluta) Jag har "slagits" mot flaskan i många år och gått igenom alla faser en medberoende kan.. Från att gömma alkoholen, dricka själv, räkna flaskor & burkar, böna och be och skälla.. ALLT förgäves.. Alkoholen har honom i ett sånt grepp, att han inte kan tänka sig att sluta och han ser inte sig själv som alkoholist..
Hans "ranson" var också 2 - 4st 7,2:or.. Tills jag insåg att det ibland kunde bli det dubbla då han smusslade undan öl och vin i källaren, i trädgården (under sommarhalvåret) och garaget.. Tippar på att ransonen idag ligger på motsvarande 1½ - 2 flaskor vin + en och annan öl.. (sprit rör han inte, för köper han en kvarter så har han hällt i sig den på mindre än 2 timmar och är klapp kanon efter det)
Räkna inte med att han kommer att hålla något av det han lovar om han är onykter (inte ens om han är nykter) Jag gjorde så på slutet att jag la undan pengar till mig själv! (som han inte visste om, för då hade han "druckit upp" det)
Det tog ett tag, för man flyttar inte i brådrasket och om du läser mina inlägg så ser du att jag kämpade flera månader innan jag fick lägenhet och kom iväg. Innan dess hade jag nog processat tanken i mer än ett halvår!
Se till att du får någon att prata med! Det har hjälpt mig oerhört mycket! För det är svårt att börja titta och tänka på bara sig själv.. Vi är ju så vana att tänka på alkoholisten och hens mående först..
kram!