Senaste kommentarerna i forumet

Hej Izzy!

Känner igen mig så väl i hur du känner. Min skilsmässa tog nästan ett år innan allt var klart. Jag hade också svårt att få allt gjort och ville också bara gå i ide. Tyckte så synd om min man och det var väl därför jag drog på allting. Jag försökte att se framåt, tänkte på hur det skulle kännas när jag hade allt bakom mig. För att komma dit måste man ju igenom allt jobbigt. Men jag hade ju också stöd av anhöriggrupp och psykolog. Dessa kontakter ställde på något vis lite krav på mig att komma framåt.
Nu har jag allt bakom mig och det känns väldigt bra. Men fortfarande är det väldigt jobbigt på många sätt emellanåt. Jag ångrar inget, men önskar att livet hade blivit på ett annat sätt. Att han aldrig hade börjat dricka.
Kämpa på Izzy!

Kram

Hej Izzy!

Känner igen mig så väl i hur du känner. Min skilsmässa tog nästan ett år innan allt var klart. Jag hade också svårt att få allt gjort och ville också bara gå i ide. Tyckte så synd om min man och det var väl därför jag drog på allting. Jag försökte att se framåt, tänkte på hur det skulle kännas när jag hade allt bakom mig. För att komma dit måste man ju igenom allt jobbigt. Men jag hade ju också stöd av anhöriggrupp och psykolog. Dessa kontakter ställde på något vis lite krav på mig att komma framåt.
Nu har jag allt bakom mig och det känns väldigt bra. Men fortfarande är det väldigt jobbigt på många sätt emellanåt. Jag ångrar inget, men önskar att livet hade blivit på ett annat sätt. Att han aldrig hade börjat dricka.
Kämpa på Izzy!

Kram

Jag vet inte hur jag har stått ut i alla år. Min man har druckit i flera år. Visste redan när vi träffades att han var glad i spriten.Tänk om jag lyssnat på dom som varnade mig... Vi träffades unga 18 o 19 år. Köpte hus o började renovera på den tiden var det öl sen blev det även sprit.Har fått 4 barn tillsammans. Emellanåt har vi haft det bra tillsammans. Men på helgerna kan han inte köra bil för då smygdricker han. Känner igen mig med det ni skriver...att kolla hur mycket han dricker. Märker på humöret han retar upp sig på småsaker är riktigt elak ibland.När barnen var i tonåren förstod dom hur det var. Dom tappade respekten för honom. Tänkte att jag skulle lämna honom när barnen blev stora. Har nu bara en dotter hemma på 17 år... Men har fortfarande inte lämnat honom.Skjuter allt framför mig förtränger problemen o tänker att det ska bli bättre... Men det blir det inte.Släkten vet vännerna vet men dom frågar inte så mycket.Vill egentligen inte skilja mig inte sälja huset... Men vill inte ha det så här. Varför är jag så svag?

Hej alla ni som skrivit om era problem här.

Det är jätteviktigt och bra att ni skriver här i forumet, men starta helst egna trådar.
Då är det lättare för mig att se vilka som skriver till just mig.

Åh kloka medmänniska! ❤
Ullabulla du känner till resan så väl. Tack för att du påminner mig! Du har helt rätt. Började förhandla med mig själv...

Han vet vilka knappar som är mina triggers... Idag berättade han att han har anpassat sin semester efter min. Jag som längtat så efter alla saker vi skulle göra... Nästa mening säger han att kanske borde söka hjälp. Hur kan man släppa hoppet då?

Ska göra ett nytt försök med början imorgon, nollkontakt... Han måste visa att han menar allvar. Ord räcker inte längre. Det var ju det som var mitt ultimatum...

Jag har börjat berätta för min omgivning hur det står till i vår familj. Min chef vet, har kontakt med företagshälsovård, elevhälsan (för min dotter) Det känns som jag gjort nåt bra ena stunden, nästa stund känns det som jag förråder min man. Jag vet att man kan vända sig till kommunens sociala förvaltning för att få hjälp, men det känns inte tryggt för mig att be om hjälp i vår kommun. Jag har ett arbete som lärare i kommunen och vill inte skylta med mitt privatliv "på Hemköp" Det känns som jag måste arbeta i en annan kommun när jag ska återgå till arbete.

Snurrigt

Min man har smusslat med alkohol under våra 12 år tillsammans. Om han kommer hem med en påse öl så finns ytterligare en påse kvar i bilen eller källaren. Han ljuger att han inte druckit, trots att han knappt kan stå så har han inte druckit enligt honom själv. Jag har gråtit skällt och gnällt till slut orkar man bara acceptera och vara nöjd när han bara somnar. Han har aldrig varit elak och sköter sitt arbete. Under långa perioder arbetar han på annan ort och bor borta. Under de perioderna har jag ingen aning hur mycket han dricker, men jag är övertygad om att han gör det. Under våra år har han aldrig varit nykter en hel helg, det är ofta återställare dagen efter. Det har hänt att han druckit mitt i veckorna och skyller på att han mår dåligt och måste lugna sig. Det är öl, vin, sprit. Det senaste var hembränd sprit på dunk. Jag har tröttnat, resignerat.

Jag har blivit sjuk av att hålla nån slags fasad uppe. För snart tre månader sen orka jag inte vara kvar på jobbet mera. Jag har varit sjukskriven på heltid sen dess. Det värsta är att jag bär skuldkänslor som gör mig galen av ångest och frustration. Första tiden var det skönt att vara hemma i mitt ältande. Nu kan jag inte förstå hur jag nånsin ska kunna arbeta på mitt arbete nånsin mera. Känner mig så trasig och har skuldkänslor mot mina kollegor och alla de barn jag ha hand om i mitt arbete.Min hjärna förstår att jag måste börja arbeta, men kroppen berättar att den gör ont. Jag glömmer, förlägger saker, hör inte vad som sägs i samtal, kan inte hålla fokus (som märks i detta förvirrade skrivande)

För två veckor sen tog jag hand om min fulla ljugande man som förstås inte druckit en droppe, jag ställde honom i duschen och la honom sen i sängen. När han nyktrat till sa jag att jag skulle lämna honom. Efter den gången har han varit nykter (säger han i alla fall) Har jag flyttat? Ja, tre nätter har jag varit hemifrån. Jag älskar honom inte som jag gjort, jag vill inte leva med honom - ändå är jag kvar. Evigt väntande. Varför beter jag mig så här? Varför har jag gett bort mitt liv????

är att du börjat förhandla med dig själv.När man märker att man inte fått önskad effekt.
Att de grinar blod eller ens verkar sakna en nämnvärt så hittar man på nya strategier för varför man ska ha/vill ha kontakt.
Försöka förstå,förlåta osv allt för att få en anledning att limma ihop sig lite igen med den som dricker.

Jag känner igen mig så oerhört väl och förstår dig.
Men var medveten om vad du gör och varför så kan det vara lättare att avstå kontakt.
Om det är vad du vill så att säga.

Tack för värmande ord.
Jag är inte lika arg på mig själv idag. Tyvärr blev det mer än ett mess igår och idag har de fortsatt. Det är så komplicerat!

Det handlar väl om mitt kontrollbehov... Jag vill försöka förstå. Förstå hur man kan bli så manipulerad. Förstå hur min vän tänker.

Vet innerst inne att jag inte kommer få de svar jag söker eftersom beroendehjärnan är kidnappad och inte fungerar rationellt. Det räcker med att vara två individer för att se hur komplicerad en relation kan vara. Är dessutom en av dessa personer beroende av alkohol så blir det ännu mer komplicerat.

Självrespekt försöker jag behålla genom att inte acceptera hans beteende mot mig. Jag tiger inte stilla. Jag står upp för det jag gjort. Jag polisanmälde honom vid första övertramp. Jag har kontaktat några av hans andra kvinnor för att informera om vem de har kontakt med. Jag har berättat för mina barn och vänner att han har alkoholproblem. Jag har inte behövt ringa polisen för att ange fyllekörning men tvekar inte om det skulle behövas. Jag har lämnat honom när han börjat dricka "över gränsen" om det är det som är överenskommelsen. Det är därför jag ställer ultimatum.

Självförtroendet och självkänslan behöver jag däremot jobba på...

Hallå Izzy, hur mår du? Hur blev din nya frisyr :)?

Som du skrev till mig, gå inte sänder, var stark. Ingen eller inget är värt att förlora sig för någon annan. Jag önskar att vi kunde till oss vad vi säger till andra och vad andra säger till oss. Det kommer bli lättare och du kommer hitta dig själv igen. Jag önskar jag kunde vara lika stark och åtminstone ställa krav om förbättring. Men jag vågar inte ens göra det, för de få gånger jag gjort det har priset varit så högt för mig.
Tänker på dig skytt

Du är inte dum i huvet.Du gav efter för en impuls men stod emot i 5 dagar.
Mycket mycket bra jobbat!
Själv klarade jag bara halva dagar i början som så småningom gick över till hela dygn osv.
Så i mina ögon har du varit mycket duktig.
Allla de impulser du klarar av att göra ingenting på så vinner du några millimeter i självförtroende och självrespekt.
Se dit mess som ett litet återfall.

Välkommen! Det ser ut som ditt inlägg inte riktigt avslutats. Gör gärna fler inlägg. Många har läst och ibland behöver en tråd lite tid på sig för att ta fart. Hoppas du finner det stöd du söker här.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Är jag dum i huvudet eller?

Släpper garden en sekund så har jag skickat iväg ett meddelande till honom. Inser i och med hans svar att vi är ett passerat kapitel. Han har inte stått ut med mina krav, lättare att fortsätta dricka istället för att söka hjälp. Tragiskt!
Jag önskar honom lycka till och han får höra av sig när han är en nykter alkoholist. Så mycket tid och tårar som jag lagt på denna man som har varit mig såååsåååå kär.

Jag kan säga att jag egentligen inte vill hålla emot. Älskar ju denna man! Jag försökte få honom att fatta ett beslut som gjorde att jag skulle finnas kvar i hans liv. Han valde att jag inte skulle finnas kvar just nu. Han är fri att kontakta mig men valt att inte göra det.

Jag måste ta hand om mig själv. Vi har triggat varandra till negativt beteende. Jag satt och väntade på honom och tappade bort mig själv. Vi har båda jobb att göra på var sitt håll. Jag klarar inte av att vara "kompis" som han önskar. Han påverkar mig för mycket. En dag kanske jag tar mod och vågar ta kontakt igen, men då måste denna "besatthet" från min sida försvunnit.

Blåögd skrev precis på din sida :-)
Jag blev stärkt när jag läste Ullabullas tråd. Det kommer ta tid, lång tid att bli fri och frisk. Vi har massor med arbete kvar. Tänk vad kloka vid blivit när vi kommit ut på andra sidan ☺

Jag jämför denna resa med en resa jag gjorde att jag fick diagnosen utmattningssyndrom. Inget jag önskar min värsta fiende men jag är ändå tacksam för erfarenheten. Är så mycket klokare nu :-)

Du är inte korkad! Du har precis som alkoholisten fastnat i ett beroende. Beroende av kontroll och det starkaste i livet - önskan att vara älskad.

Kom ihåg att du måste älska dig själv först. Berätta för spegeln att du älskar dig. Skicka kärleks-sms till dig själv :-)

Jag förstår precis din smärta, går igenom samma sak. Men jag har lovat mig själv att bli fri och jag kan bara påverka mig själv. Arbetet börjar med mig. Gör det samma Blåögd!
Styrkekram

vet själv hur svårt det är att stå emot trots det snart gått ett halvår. Hoppas för din skull att du orkar stå emot om det är det du vill!
Kram

men kan inte släppa, vad vill han? Har jag vart otydlig i vad jag vill eller ignorerar han bara det som är viktigt för mig? Och vart ifrån kommer min känsla att jag skulle vara skyldig till något? Jätte jobbigt att gå och undra vad man gjort fast jag tror inte jag gjort något förutom att hålla min gräns.
Nått som slog mig idag var att nu går jag väntar på att han ska komma hem, skumt det har vart över länge så varför släpper inte känslan? Förr räknade och planerade jag timmarna för hur länge hans ärenden skulle ta och vilken tid han borde vara hemma och oron satt som en klump i magen, varför kan jag inte bara tycka det är skönt att slippa detta tidigare elände??! Har så jobbigt just nu slits mellan massa känslor som är svåra att sortera trots att jag i huvudet vet vad jag vill och jag har ett större egenvärde utan han. Vill att han ska vilja ha mig lika mkt som jag vill ha den nyktra i honom. Tänker även mkt på att jag verkligen älskade honom men hans kärlek betydde inte det samma som min och det gör ont att inte blivit älskad på samma sätt som jag själv gjorde, jag var bara nått som var bra och ha för stunden, hu det gör så ont och jag går sönder!! Trots detta finns det inget oss kvar och jag borde vara glad att jag tog mig ur detta innan det blev värre. Hur ambivalent kan jag bli, känner mig som världens mest korkade!!

Ja just det återfallet jag gjorde väl inget när han var full men gick till stack dan efter/frågade när han tänkte flytta/han svara kan inte tänka på det idag/ han fick sitt straff mådde som en pytonorm/ dan efter tog han inget och lovade mej att ej dricka/ vilket inte betyder nåt egentligen. Hans bror bodde här med familj kom på fredagen tio i sex säger brodern ska bara på systemet å köpa en flaska till sin mor å några öl å så stack han. Då pratade jag med hans sambo . Är han knäpp sa jag det funkar inte med öl här hemma vi har sagt nolltolerans med alkohol i vårat gemmensamma hem punkt/ hon gick ut och sa åt brodern/ han sa åh fan tänkte inte på det/ hur jävla dum får man vara/ hade det varit min syster för att stötta inte sätter jag mej framför honom och sprätter en öl.. Det gick den här gången jag avstår också i hemmet punkt???

Såg en bra bild på fb och var en sekund från att skicka den till min vän. Försöker vända tankarna och loggar in och läser här istället. Allt för att komma ihåg varför jag inte ska ta kontakt med min älskade vän. Min vän som tappat fotfästet. Som gör galenskap efter galenskap pga sitt alkoholintag. Som vägrar söka hjälp för sitt beroende. "Han kan själv". Men, eftersom det bara är ord än så länge så har jag valt att exkluderar honom ur mitt liv, hur smärtsamt det än är. Snart har jag klarat 5 dagar utan att ta kontakt...

... har ju ofta känslor, tillit och vilja tagit slut när man väl bestämt sig, ofta efter år av ältande, hopp, försök, besvikelse och vilja. När man bestämt sig så är det som att allt är över, och då utstrålar man den säkerheten och just då är det inte helt ovanligt att ens respektive förstår allvaret och försöker bli nykter....

men som jag förstått, när jag läst vad du skrivit, så är din man i en ordentlig utförsbacke och det krävs nog ett stort arbete för er båda att skapa en stabil grund. Kanske en ny behandling och anhörigvecka? Att han fortsätter på AA denna gång och att du tar hand om dig och ditt liv även om ni fortsätter tillsammans. Och tillit.... Tillit får man inte, tillit förtjänar man. Och har tilliten spruckit är det ett långt arbete. Men visst går det. Ta tid på dig att fundera över vad DU vill med DITT liv. Fortsätt skriva, det hjälper till att klargöra de egna tankarna. Söndagskram till dej / mt

Det är inte ditt bekymmer att han hör av sig, det är hans. Kanske han inte själv vet varför, vad som driver honom om det är så. Jobba på att lämna det, inte svara (det kanske du redan fixat) och inte grubbla över hans syften. Det är ett arbete så du behöver nåt annat att fokusera på. Välj att aktivt (försöka) tänka på nåt trevligt som berör ditt eget liv! Solkram / mt

för länken, läst och försöker förstå skillnaden. Och tack skytt för peppningen! Jag har kommit så långt att jag insett att jag har det så mkt bättre utan honom. All oro och ångest som kommer när man lever runt missbrukaren är borta men det har tagit tid. Vet att jag inte vill ha honom men har svårt att förstå varför han fortsätter höra av sig. Har gjort klart för han att han har inget att erbjuda mig och att han ska sluta höra av sig men det respekteras inte. Någon som upplevt något liknande och kan förklara vad han pysslar med, tycker det är jobbig att fundera på vad han vill. Skulle det komma ett sms om att han lagt in sig på behandling eller liknande så skulle jag kunna ha en kontakt och stötta som vän men det som kommer i sms mm handlar om att han längtar och saknar och det är för mig helt ointressant för har hört det såå många gånger men det visar inte på någon förändring. För mig är handling viktig och jag kan inte förstå att man inte "krigar" för att relationen ska bli bra om man nu säger sig älska och sakna någon annan. Nu har det gått över halvåret och jag blir inte lämnad ifred, men jobbar på med mig själv på alanon och jobbar i stegen vilket stärker mig att stå emot men funderingar kommer, vad vill han vad gör han mm. Tror ni missbrukaren känner en verklig saknad eller klarar de supa bort andra människor? Och varför fortsätter de när de vet att det trasar sönder livet och varför är vägen till hjälp så lång??