Senaste kommentarerna i forumet

Är avklarat.. Jag överlevde! Fixade att släppa kontrollen för ett par timmar. Men jag måste erkänna att det var jobbigt.. Maten åkte bergochdal bana och tankarna fladdrade iväg. När vi kom tillbaka hade mannen fortsatt sin fest och var så pass påverkad att jag övervägde att ringa 112 ?Ögonen rullade och jag fick inte ur honom något vettigt.. Efter en stund svarade han någorlunda på tilltal. In med honom i sängen och där ligger han nu. Jag vågar inte ens tänka på hans promillehalt ? Känner redan nu att det kommer att bli ännu en sömnlös natt.. Där oro och ångest tränger sig på.. Samtidigt som jag ligger på helspänn och lyssnar efter ljud eller tecken på att han är uppe. Och imorgon blir det väl samma visa igen.. Då har den stackaren ångest och måste dämpa den med alkohol.
Hans arbetsgivare ringde mig tidigare idag. Frågade hur det var och om mannen var hemma. Jag ljög först och svarade nej.. Mår han bra? Har han tagit ett återfall var hans nästa fråga ?Jag är så trött på att skydda och ljuga så jag sa som det var. Ja! Han dricker. Han bad mig be mannen ringa upp när han vaknade vilket han gjorde en stund senare. Hörde mannen lova att nu var det minsann nog. Nej då inte en droppe till och bla bla bla. Sen får jag mig en skopa för att jag skvallrat. Nu får minsann hela byn veta osv.. Jag konstaterade bara trött att du har ju haft lång tid på dig att rätta till detta och att det minsann inte är jag som hällt spriten i hans strupe. Jag tar INTE på mig skulden!! Så.. Släkten vet, chefen vet. Stackars, stackars alkoholist ?Men jag är ett steg närmare tillfrisknande! Jag väljer sanningen! Hur ful och obekväm den är må vara ??

Ursula, du har helt rätt, han ska absolut få veta att han måste kräva antabus. Han är inte i så dåligt skick, så jag är orolig att han TROR att det är OK igen om ett tag. Men igår var han inte så kaxig hos läkaren. Och han talade om för honom om faran för kropp och hälsa, en riktigt bra läkare.
Han har medicin mot ångest och rekommenderas lite starkare dos. Just nu mår jag bra, men funderar ändå på framtiden, hur det kommer att utvecklas. Men jag har bestämt mig, fortsätter han inte på vägen som han stakade ut igår, så får det vara. Jag vill må bra

Åh va jobbigt.
Att bara sticka och inte meddela är inte schysst.
Ovisshet och oro är så hemskt.
Förstår att ni är oroliga.
Kan bara säga att jag känner medlidande och att jag önskar dig att allt ordnar sig på bästa sätt tillslut.
Så jobbigt att leva med någon som inte tar ansvar och dricker för mycket.
Tyvärr brukar det ju vara väldigt egoistiska och bli personlighetsförändrade.

Tack för ert pepp! Tack ?
Låg nyss och funderade.. På att jag inte orkar gå på kalaset, inte orkar vara glad och social eller besvara frågor om var mannen är. Den lättaste utvägen just nu hade varit att ringa och hitta på en dålig ursäkt till varför vi inte kommer och sedan bädda ner mig i sängen och vältra mig i min ångest.. På så sätt kan jag ju samtidigt ha lite koll på min alkoholist ?
Men! Stopp! Nej, inte denna gången
Snart dags att gå in i duschen och byta om. Jag SKA gå på kalas ??Mycket tack vare er. Det lär komma frågor och jag ska besvara dem. Utan att linda in och försköna. Jag lägger över ansvaret där det hör hemma och släpper taget om än bara för ett par timmar ?
Och jag vet en som kommer att bli förvånad när han vaknar till liv. Hans fru agerar nämligen inte så här ☺️
Varmaste kramen till er alla ?

Fick han mer medicin än mot abstinens? Antidepressiv? Jag vet inte vad jag ska säga men i det här läget, ur medberoendeperspektiv, faller det sig naturligt att påpeka att det är HAN som ska kräva Antabus och inte du. Men han kanske är i FÖR dåligt skick? Hur mår DU? Skriv ner här dina tankar. Och vad du gör rent praktiskt.

Jag kom hem igen och han följde med utan protest till psykakuten. Där togs han om hand och fick abstinensmedicin. Läkaren tyckte inte att han passade in i den miljön, utan vi åkte hem med medicinen istället.
MEN nu kommer ju det svåra efter att medicineringen upphört - då vill det till att han låter bli alkoholen. Vi ska till doktorn i mitten av maj och då ska jag KRÄVA antabus åt honom. Så vi får se hur det går

"Mannen jag en gång blev förälskad i är borta, finns inte längre kvar". Det är så smärtsamt. Kvar är ett tomt skal som rasslar omkring. Tomt inombords.
Gå på släktkalaset, Softjessi, och ha det så trevligt som du bara kan, trots allt. Jättekram till dig.

Jag lider med dig och känner igen mig. Klumpen i magen när de dricker, lögnerna och de tomma löftena. Hatar att ljuga för mig själv och tro att allt kommer bli bra, det här var bara ett återfall, men det är bara ett återfall av många. Det var han som i julas berättade hur dåligt han mår av spriten och det var han som lovade sluta. Sen dess har han druckit varje dag, inte alltid onykter men någon sorts alkohol.
Stå rakryggad mot vänner och familj är ett första steg att ta sig vidare. Att inte låta hans sjukdom ta över ditt liv längre att du får tillbaka kontrollen.
Kram på dig

Med att försöka ta ett steg tillbaka.. Inte låta honom påverka mig men oj vad det är svårt! Jag försöker verkligen jobba med mitt eget beteende ( ska påbörja kbt)
Precis som du skriver känns det som om man går under, håller på att drukna
Vaknade i ottan av att lådor öppnades och stängdes.. Någon letade efter mer. Jodå en flaska till fanns det.
Idag ska vi på släktkalas och jag ska gå! Ska inte hitta på dumma ursäkter och ljuga! Ska berätta varför inte mannen är med! Ärligt och utan svepskäl! Jag måste våga! Det är inte jag som ska skämmas!
Jag tvivlar inte en sekund på det där med hjärnskada tyvärr.. Mannen jag en gång blev förälskad i är borta, finns inte längre kvar. Alkoholen har tagit död på honom och sakta även min kärlek. Kvar finns bara maktlöshet och förtvivlan
Nu sitter han och predikar bättring. På måndag ska han söka hjälp. Igen! Hans ord betyder ingenting längre. Jag vill och vågar inte längre hoppas och lita på honom. Nu måste jag istället börja lita på mig själv igen ?Våga lita på att min magkänsla leder mig rätt. Våga lita på att det finns något bättre som väntar mig.
Gläds verkligen med dig Ullabulla! Att du vågade hoppa ?Att ditt liv blivit så mycket bättre ?
Stor kram tillbaka

Ja, man blir faktiskt lite fnissig av att maken är skräckslagen för läkemedel men inte för alkoholen. Han tar ALDRIG huvdvärkstabletter, smärtlindrande eller febernedsättande. Huvaligen! Men alkohol kan han ösa i sig utan att bli rädd!! Jag har påpekat det för honom, att ALKOHOL ger biverkningar. Han svarar inte.
Det du skriver..."att låtsas som ingenting"..Jag tror du slår huvudet på spiken där när du beskriver honom men han låtsas INTE (är min åsikt). Han är helt uppriktig och ovetande om vad han ställer till med. Jag är rätt övertygad om att alkoholister har en hjärnskada som gör dom isolerade mentalt. Om det sen är alkoholen som har förorsakat den eller förvärrat den, vet jag inte. Kolla nästa gång om han blir uppriktigt förvånad.
Kram till dig.

utan missbruksproblem.
Så blir både mina och hans reaktioner,samtalsämnen osv friskare.
Om han eller jag har en dålig dag så pratar vi om det,stöttar varann och försöker ge nån sorts vettig respons.

Men när en missbrukare mår dåligt,agerar ut,dricker ljuger osv så går andra signaler igång i en.
Dvs som anhörig så reagerar man precis som du säger som en tickande bomb.
Men är man lite friskare så låter man sig inte antändas.
Man låter drickandet det dåliga humöret ångesten whatever stanna hos den person den tillhör,dvs den som dricker.
Själv försöker man mer anta en roll som utomstående,trots att man såklart är djupt indragen i det.
Man får kämpa med våld för att liksom mentalt och kroppsligt ta ett steg tillbaka.
Att som du nu gör,lyssna på musik istället för att stå och skälla på honom är ju ett friskthetstecken.
Även om du kokar inombords.

Så det handlar ganska mycket om att försöka se situationen utifrån.Se vem som äger problemet och sen agera så egoistiskt som man förmår.
Till slut så slutar impulserna hugga tag i en och tvinga en att få ur sig allt,spy galla grina anklaga eller vad man nu brukar göra.
Då kan man tom känna en befrielse komma,att man faktiskt förstår att man inte kan göra något alls åt den som dricker.
Bara åt sig själv.

Och kliver man mer in i sin egen kropp och slutar reagera utifrån den som dricker så får man till slut ett friskare förhållningssätt till sig själv.
Man börjar få mer vidvinkelseende och känner sig inte lika snärjd i situationen.
Det funkar bara bitvis och jag hade aldrig klarat det om jag levt kvar i relationen.

Jag var mycket sjuk och skulle nog på ett eller annat sätt gått under till slut om vi inte gått skilda vägar eller att jag hade fått den hjälp som jag nu efter relationens slut sökte och fick.

Tror jag att jag exploderar!!
Men nu ligger jag i vårt extrarum med lurar på och lyssnar på musik.. Han dyker upp i dörren och pockar på min uppmärksamhet. Jag vill inte prata med honom, har sagt nog för idag!
Han ger upp och lufsar in och lägger sig igen. Du är så klok Ullabulla och jag suger åt mig av din vishet. Uppskattar din ärlighet ? Men det är så förbannat svårt att inte agera. Jag vill få ur mig ilskan och göra honom illa! Känner mig som en tickande bomb. Du menar nonchalera honom totalt? Eller hur låter man bli att agera/ reagera?

att reagera och agera på honom,hans drickande och uppförande.
Vad händer med dig då?
Tänk dig att du är i din egen kropp och helt enkelt låter hela denna kaotiska situation rinna av dig.
Fokusera utåt,bortåt utan att för den skull fly.
Är det möjligt,om så bara för en kvart?

Han har sovit sedan jag kom hem halv 4 och kommer upp halv 8
"Har du tänkt på nån mat"
Öh!? Har du tänkt på att jag skiter i om och vad du äter!!??
Berättar för honom hur fruktansvärt idiotiskt det är att låtsas som ingenting.. Det och något i stil med draåthelvetedittjävlafyllesvin ?
"Kan du köra och hämta mat"
Han får sig en redig känga till.. Orden vill inte sluta hagla. Jag vill att han ska veta hur intensivt jag hatar honom just nu!! Honom, mannen jag var så förälskad i förra helgen ? Fan ta honom som blåser mig om och om igen. Och fan ta mig som tillåter det!!!

Det är skönt att ventilera med folk som faktiskt förstår vilket elände man befinner sig i ? Han tar eller ska ta 1 tablett var 3 dag. (200 mg)
Vad gäller hans biverkningar ger jag allvarligt talat blanka fan i dom?Det är inget mot de skador alkoholen ger både honom och oss som tvingas leva tillsammans med honom. Imorse fick jag ett sms.. På måndag skulle han plötsligt börja ta antabus och gå på sinnesromässa. Han ringde mig på jobb under fm och berättade att han kompade ut. Behövde rensa tankarna lite genom att spela golf samt ringa läkare ang nytt antabusrecept. Men.. Mig lurar man inte så lätt längre. Jag visste och blev därmed inte så förvånad när jag kommer hem och hittar honom bra i gasen. Just nu känner jag bara ilska avsky och ja sorgligt nog rent äckel. Den packade åsynen har jag fått nog av! Just nu önskar jag honom långt långt bort.. Hoppas han sover resten av kvällen så jag slipper se eller höra honom. Hans löften om bättring betyder i stunden ingenting alls. Ena stunden ska han söka hjälp och ta antabus och minuten efter super han som en tok. Jag tror att han har förlorat förståndet på riktigt. Så.. Ja! Snacka om att sakna sjukdomsinsikt ? Bor du tillsammans med din man Ursula? Bra om du verkligen inte bryr dig och låter livet fortsätta oavsett vilka val han gör. För varje återfall, varje lögn och varje svek närmar jag mig och jag känner att jag snart är där på riktigt.. Där hans problem faktiskt är hans och inget jag ska städa upp efter/ ta ansvar för. Där han själv får resa sig efter varje fall.
Jag önskar jag kunde påskynda processen..
Kram ?

Ja min man klarade 7 månader utan en gnutta alkohol/visste att det kommer men förbannat besviken likväl. Tycker liksom ingenting känner mej tom. Men 8 öl en kväll sen inget mer. Hanville prova tyckte synd om sej själv/han mådde skit fick feber dödsångest å Gud vet vad. Han har typ lovat mej sej själv men tror inte så mycket förarens vi får se det/smälla ge mej era åsikter på återfall hurbrukar det se ut å så vidare??? Kramar från mej. D behöver jag nu också?

men vad bra du jobbar! Kollade du den där möjligheten, internetgrejen som finns här på sidan?
Morgonkram ? / mt

från familjerådgivningen o de sa att hon jag gick till förut hade slutat o att det var två vikarier nu men de skulle anställa två till hösten. Vet inte men känns inte som jag vill gå dit nu.
Mejlade de på beroendeenheten istället och jag skulle få komma dit i mitten på maj. Alltid något, hoppas de kan hjälpa mig på nåt sätt. Puh!! Vad drygt det känns!!

Ja det är sorgligt, han hemma ensam, deprimerad och dricker. Egentligen spelar det nog ingen roll vad vi på forumet säger, du kommer väl åka och se till honom i vilket fall som helst? Det är ju (med)mänskligt. Jag känner med dig. Tror du att du kan få in honom på avgiftning?
Glöm inte dig själv.

Nej nej! Visa honom inte! Du har sett något som inte var avsett för dig så nu får du helt enkelt ignorera det. "Tala är silver men tiga är guld". Du riskerar relationen till din dotter.
/Ursula

En sak till: hur stor dos av Antabus tar din man? Min man tog (jag tror han har slutat att ta dom) 1/4 av en 400mg tablett om dan. Då får han inte biverkningar.

Att vara tillsammans med en missbrukare är att bita i gräset, mest hela tiden.
Jag känner igen mig i din beskrivning t ex när du ser hans brist på sjukdomsinsikt. Det är så enormt kusligt. Min man hade sjukdomsinsikt ett tag, åtminstone är jag rätt övertygad om det. Då var han kapabel att ringa mig när han kände att han var i farozonen. Men den förmågan försvann!! Hur den nu kan försvinna??? Jag kan se var i processen min man befinner sig innan han får sitt återfall. Han är frånvarande, inte med, i sin egen värld, lättirriterad. T ex om jag ställer en fråga och han inte hör (därför att han inte lyssnar) fräser han till svar när jag upprepar frågan. Han är upptagen med sitt och man känner att man STÖR. Annat som jag känner igen, att han förminskar ens känslor vilket smular sönder en. Fast nu bryr jag mig inte, jag har slutat räkna med honom. Tyvärr. Just nu är jag 'kall'.
Har du sett den där gamla filmen 'Gasljus' med Ingrid Bergman? Hennes make där? Hur han får henne att tvivla på sig själv?
Det finns mycket att säga.
Frågan är varför man sitter så FAST?

Jag packade och åkte iväg igår till en i familjen. Sover borta även i natt, men börjar känna dåligt samvete redan nu över att jag lämnat honom och jag vet att han är hemma i huset och dricker och är deprimerad. Funderar på att åka hem imorgon och titta till honom. Gör jag fel? Mår själv dåligt och känner oron. Behöver råd om hur jag ska kunna få honom till avgiftning

För att du genom dina inlägg hjälper mig att förstå och komma till insikt ?
För att du hejar och tror på mig ?
För att du är så klok

räknar dina egna känslor och reaktioner som viktiga är ett stort steg.
Du och ditt jag får också ta plats.
Bra där!