Senaste kommentarerna i forumet

jonan!
Vet precis vad du menar, man anpassar sig Alltid efter alkoholisten humör, vare sig han är nykter eller inte. Min sambo har haft 3 nyktra dagar nu utan en enda öl, hans humör pendlar enormt. Igår köpte han alkoholfria öl, svepte 5 st direkt. Frågade honom om det dämpade suget(lite provocerande) han blev skitarg direkt å skrek att han är minsann ingen jävla alkis, är ju bara ölsmaken han vill ha.
Tänkte fråga varför han inte alltid dricker alkoholfritt men då hade jag fått ett helvete. Han ska lämna leverprov om ett par veckor annars hade han aldrig avstått alkohol.
Jobbigt med svängande humör, antar att det är suget å abstinensen de kämpar med.
Känner mig oxå så fruktansvärt ensam i förhållandet. De är verkligen egoister ?

Tycker det är så svårt att veta hur jag ska förhålla mig mot min man. Ibland ska jag prata och kommunicera med honom. Och ibland inte alls och detta är inte ens när han är onykter. För då undviker jag honom så mycket som det går.
Han är sur för massa saker, muttrar och har sig. Är sååå jobbigt att gå på äggskal.

Det är fint att se det stöd ni ger varandra och de igenkännande exemplen som är så viktiga för att förstå att man inte är ensam. Det låter som att ni som diskuterat i denna tråd har en stor kunskap om vad som händer med era partner då de dricker och hur de hanterar de negativa konsekvenserna. Det är främst två saker jag gärna vill lyfta som ni nämner och som ofta är verksamma. Att låta den som dricker ta ansvar för det som händer då de dricker. Dvs det ni gör när ni tydliggör hur sårade ni blir av deras beteende och inte "sopa det under mattan". Det andra är att göra saker som ni mår bra av. Som exempel att planera en vit jul och ha en plan för vad som kommer ske om det bryts. Det är ibland svårt att se mönster när man hela tiden behöver ha ett fullt fokus på nuet. Tack för att ni delar med er!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack Trollis. Detsamma till dig.
Känner väl igen beteendet så gör min man oxå.
Kram ?

Vidrigt med flirtandet bakom ryggen på en. Min sambo gör likadant, ljuger mig sen rakt upp i ansiktet när jag konfronterar honom. Har kollat hans mobil många gånger (medberoende) när han har däckat... Sen raderar han dagen därpå å ljuger om det.
Han flirtar även helt öppet med andra när jag är med...så, vad händer när jag inte är med?!?
Finns absolut ingen tillit kvar alls, borta för längesen.
Känner igen allt ni skrivit om i den här tråden. Jag hoppas du jonan får en fin jul med barnen.
Själv har jag en grym ångest inför ledigheten som alltid blir ett långt fylleslag.

Tack Jonan ?
Vet inte vilken situation du befinner dig i men vill önska dig lycka till. Man blir gladare å starkare av att både läsa å skriva i detta forum?
Styrkekram på dig ?

Heja heja all styrka till dig !!!!! ?

Förstår att det tar slut på energi ibland, så fungerar jag oxå.
Det är olika hos mig hur ofta han gör så. Jag har tänkt att vi får se vad som händer i jul, han är långledig. Känns lite jobbigt. Men tänker inte låta honom förstöra min och barnens jul. Det är mitt största fokus just nu.

Jag bor i en liten ort i Södermanland, du då?

Jag visste ju att jag hade problem, men ville inte sluta. Först insåg jag inte men när det hände mig saker att jag hade stora problem. Jag tror trollas kille vet att han har alkoholproblem men vill och kan inte bryta trenden. Man kan ha insikt men inte vilja att sluta.

Tänk inte på det. Jag har nog läst fel.

Hänger inte riktigt med?

Ja det behövs lite jävlar anamma tror jag. Hela processen att bygga upp sig själv tar så lång tid, går fortare att brytas ner.
Går på samtal varje vecka, det hjälper enormt. Var där igår å kom till nya insikter, är nog därför jag känner mig Arg å less på alltihopa. A är ett gift å löser upp allt i dess närhet...
Tack för din respons och ditt stöd ? känns bra
Jag önskar dig ett bra liv oxå

Hej Trollis!

Bra med ilska ibland som ger kraft. :-) Du ser hur ditt liv nu styrs av alkoholisten och jag hoppas verkligen du får distans på alla sätt så att så att du kan leva ditt liv och ge dig själv utrymmet. Jag har äntligen insett på riktigt hur viktigt det är att ta hand om sig själv, ge sig energi, omvårdnad, kärlek och tid för att vara i sitt jag. Först då kan vi vara en bra medmänniska, partner och förälder.

Hoppas du hittar ditt jag och gör det som leder dig till ett bättre liv!

Tog en frisk långpromenad å nu känns det lite bättre. Borde fortsätta mitt rensande egentligen men har ingen lust just nu.
Har börjat gå igenom skåp å lådor på övervåningen, sorterar å kastar. Ska så småningom hitta styrkan att lämna det här sambolivet som dränerar mig. En dag i taget...bygger sakta upp mig själv.
Måste förändra mitt tänkande och beteende, är så djupt medberoende man kan bli. Är medveten om det nu..kan bara fixa mig själv...min sambo får ta sitt eget ansvar..han varken kan eller vill sluta dricka och jag orkar inte leva med dessa konsekvenser längre.

Ja det är verkligen sorgligt ? men du har rätt...måste börja tänka på mig själv först.
Sitter här å tänker igenom vårat förhållande...usch..så mycket vidrigt som hänt under alla år.
Han erkände i lördags när han inte drack en enda öl att han kämpade mot suget...men det var ju inte för att han var alkoholsugen utan det var ju bara ölsmaken...tror han hade kaos inom sig själv hela dagen..gick över i söndags då han fick i sig nästan halva plattan.
Min sambo förnekar för sig själv, tycker att om han står emot 1 dag så är man inte beroende, bara lite sugen!!!!!
Han fattar inte hur sjukt det låter? han tjatar på mig att jag ska dricka, ta några öl med honom...å herregud vad jag är tråkig som inte vill det, han kan då bli tjurig å dra iväg, hitta nån att dricka med eller supa ensam i garaget. Oftast kommer hans far (med bil) å gör honom sällskap i garaget.
Efter några timmar tar gubbfan bilen å åker hem, har varit på väg att ringa polisen många gånger. Men vi bor långt ifrån närmaste station så han hinner lätt hem innan de är på plats, tyvärr.
Känner att det blir mycket "svammel" från mig nu, men allt är kaos i detta läge.
Livrädd å panikslagen med mega ångest inför julledigheten

Japp grov rattfylla...trodde botten va nådd då, men inte alls. Han har allvarliga problem men vägrar inse det, tar man det bara lugnt nån helg då å då så blir det bra, anser han.
Jag vet att du har rätt...tänker så det knakar ang framtiden. Känner att slutet är nära nu med min sambo. Kommande ledighet kommer bli ett rent helvete...
Har börjat rensa skåp å lådor här hemma, kasta skräp mm. Har en backup som jag kan få bo hos om jag behöver, har plockat fram resväskorna å försökt förbereda mig mentalt oxå. Är nästan så att jag inväntar det sista avgörande fylleslaget...usch

Aeromagnus va det mig fu menade i texten ovan? Kram besviken

Hej Jassie. Kul att du hörde av dig. Jag förstår att det kändes skönt med lungnet i hegen. I vilket län bor du i detta avlånga land.? Fika och prata kanske. Det kanske inte man får fråga här inne. Men vill då gjärna träffa någon, här kan man tydligen inte gå någonstans och prata med likasinnade. Det är tråkigt. För jag behöver barkligen det.Kram/ besviken

Jättejobbigt att känna såhär. Hur ofta händer det att han blir sån? Jag har tappat all energi nu och har sjukanmält mig från jobbet ett par dagar, känner mig helt utmattad. Det är svårt att känna hopp när någon inte själv ser det som ett problem. Då finns ingen väg framåt. Jag känner igen mönstret för såhär håller det på och ändå hinner jag alltid glömma det till nästa gång. Och så vill jag inte lämna direkt och nu tänker jag att det är bättre att vänta till efter julhelgen om jag ska göra allvar av det. Och då hinner vi ha det fint om det inte blir samma sak över julhelgen, det kan man aldrig veta. Det känns tufft att bryta upp ett gemensamt hem och en lång relation, men detta kommer alltid att finnas kvar. Och det kan väl inte vara värt att må såhär dåligt för någon annan som aldrig inser allvaret? Då kan väl relationen i grunden inte vara sund eller vad tror du?

Jo jag har varit på väg flera ggr men ändrar mig alltid. Skulle önska att jag bråkade, skrek skapade en scen.
Har pratat med honom massa gånger om hur ledsen jag blir när han flörtar. Han vet. Han blir nog bara bättre på att mörka.
Just nu lever jag i något slags vänt
Väntar på att allt ska bli för mycket å Förhoppningsvis då lämna.

Å vad skönt för dig att blir bättre. Känner glädje för dig. Det verkar ju som han verkligen tar detta på allvar nu. Nu kanske du ser din "gamla" man igen. Hoppad hoppas nu att allt utvecklar sig till det bästa.

Allt har varit väldigt bra här hemma . Han är genom go och kärleksfull!
Tänk om det kinde varit så här innan!
Vi hade pratat om särbos vilket jag antog han var ok med.
Det är han om han klara av att lita på mig. Jag sa nu har vi ju det så bra så varför inte ?
Han sa att han var gladare nu när han slapp betala hyran och har mer pengar över...
Jag blev ledsen ...
Fick hopp...
Har han tyckt detta med hyran var så jobbig, just ekonomin men jag har ju sagt innan att vi jan dela allt även de jag betalar.
Jag trodde att han var glad eftersom "allt " släppte ang oss. Att en förändring är på gång .
Psykologen som skulle hört av sig förra veckan till honom hade inte gjort det så han gick till sin chef och sa detta vilket blev resultat med samtal på måndag . Han verka ju ta detta på alvar, vill ge det ett försök .
Mycket som snurra i min skalle nu men det känns ändå rätt ang vårt beslut.

Fotboja? Är det pga kört rattfull? Jag vad ska man säga? Jag tycker att du ska fundera på HUR DU vill leva resten av ditt liv. Vill du leva med en klump i magen? Ovisshet? Di man/kille verkar ju inte vilja ändra sig.

Ja det är mycket bättre att dra sig undan, jag går rakt in i det och börjar bråka så är vi igång i riktigt dåliga bråk. Jobbigt när man sover borta också, sen ska man låtsas att allt är bra inför folk man inte känner fast man bråkat hela natten. Vi har vart ihop i 10 år men har inga barn o detta händer typ 2-3 ggr per år. Jag tänker alltid lämna men stannar alltid men som du säger känslorna försvinner helt o tar lång tid att bygga tillbaka. Han känns motbjudande i sina fyllor. Har du aldrig tänkt på att lämna? Jobbigt att känna att man vill skydda sina små barn, jag tvekar att skaffa barn m honom pga detta. Har du alltid haft det så? Jag blir så utmattad av allt detta att jag tappar all energi o glädje ett tag efter. Vad jobbigt m flirtandet, brukar du prata m honom efter? Minns han? Jag pratar m honom o han försöker alltid förminska det till att det var väl inte så farligt. Jag funderar återigen på om jag verkligen ska leva m honom, samtidigt finns det så mycket annat fint mellan oss men detta drar ner allt. Hur tänker du?