Senaste kommentarerna i forumet

På din fråga vet du redan inom dig.. Det är bara svårt att inse och förlika sig med. Jag vet alltför väl tyvärr..
En alkoholist har alltid en ursäkt att dricka! Han är uppe, han är nere, stressigt på jobb, solen skiner, det regnar ?
Dessutom har dom sällan eller aldrig problem med spriten ?
Jag älskar också min nyktra alkoholist! Tyvärr älskar han alkoholen mer än mig!
Detta forum hjälper mig verkligen att förstå och förlika mig med min situation och jag börjar förstå att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Sätta ner foten i den förbannade djävulsdansen
Detta inlägget blev kanske aningen ilsket men det är så jag känner mig idag ?
Önskar dig all lycka på din resa ?

Tack för välkomnande. Att kontakta familjeenheten är inget alternativ just nu. Min man vägrar prata, han skäms som en hund. Detta har pågått så lång tid Säkert 20 år. Vi har levt tillsammans i 12 år och har ett barn på 11 år tillsammans. Han sköter arbetet och arbetar stenhårt. Närhan är ledig blir det sprit och öl och god mat. Sen super han så klockorna stannar, varje gång har jag tänkt "nu går jag" Jag har sagt att jag hjälper honom att få hjälp men när han väl nyktrat till så rullar det på i samma spår. om och om igen.... år efter år. Nu är jag själv så trött och sliten och mår ordentligt dåligt av allt ljugande och smygande att jag blir galen. Nu måste jag bara bort härifrån. De senaste "perioderna" har han varit alldeles borta men ändå säger att han inte har druckit. Jag har hittat tomma dunkar och förstår att han gått över på att dricka hembränd sprit.

Orkar egentligen inte skriv allt det här. Återkommer.

Att bara resa mig och gå.. Precis som jag misstänkte skulle han inte klara av att ansvara för antabusen på egen hand ?Han dricker! Inga mängder men det räcker för att jag ska se och känna obehag.. Något i hans röst förändras och blicken lite frånvarande. I måndags såg jag det.. Tog upp det med honom i tisdags varpå han lovade att ta antabus i min närvaro hädanefter. Men igår när det var dags var det blankt nej. Han mår inte bra av antabus. Får muntorrhet!!! Jag trodde jag skulle gå rakt av. Visste inte om jag skulle explodera av ilska eller gå sönder av sorg. Jag har gett honom allt och lite till i över 20 år. Tagit hand om, skyddat och varit lojal. Dansat denna förbannade djävulsdansen. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv.. Kan inte ta ett danssteg utan honom! Har ångest, sover dåligt, tidigare varit sjukskriven pga detta, käkat antidepressiva och ska snart påbörja kbt ?Allt detta pga någon som inte ens vill stå ut med lite muntorrhet för min skull
Jag måste skriva för att inte glömma hur jävla tokigt mitt liv är
Sakta börjar jag förstå och förlika mig med tanken att det faktiskt är så att han inte vill sluta dricka. Att han är så sjuk att han inte ser konsekvenserna. Inte ser hur dåligt vi andra mår. Imorse när jag tog upp saken tyckte han att jag överdrev!! Det är detsamma som att mina känslor inte är viktiga och sanna. Det är bara han, hans behov och den jävla alkoholen som räknas! Men.. Bit för bit bryter jag mig loss ??Det var tex ett tag sedan jag letade flaskor vilket är ett stort steg för mig. Jag har insett det lönlösa.. Det finns alltid mer!! Så den energin kan jag lägga på annat. Jag är snart redo att erkänna mig besegrad och ge upp. Vandra vidare utan honom. Jag vet att han älskar mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen är starkare än kärleken till mig. Känslan av att vara bortvald är så stark att den gör fysiskt ont. Förnedrad, kränkt och väldigt, väldigt ledsen står man ensam kvar med en önskan om att vara den som blir vald. Men i en relation där alkohol finns blir man sällan vald, där blir man bortvald.
Kram på er alla ?

Välkommen hit! Tillhör de som själv har eller snarare har haft problem med alkoholen. Idag dricker jag inte därför "att jag haft" problem med drickat. Men det hör ju egentligen inte hit. Du frågar hur du ska förmedla för barnen att Du kommer att separera. Det tycker jag beror lite på barnens ålder, men bäst tror jag det är när du och mannen har pratat ihop er. Är barnen små och du inte är säker hur mycket de förstått av missbruket, kanske ni ska ta hjälp och sen tala med barnen tillsammans med någon från ex. familjeenheten som finns i varje kommun.
Det kanske oavsett är bra för er att ta hjälp där, om ni ännu inte gjort det? Kan underlätta i allt från det praktiska kring barnen, umgänge och så. Tror ni båda har en del att vinna på det. Lycka till!

//PP

Tack för kloka och varma ord, Ebba och Urusla!

och hans cirklar,hans liv och drickande berör mig allt mindre.
Han som människa är mig fortfarande kär då han är en så fin person sitt missbruk till trots.
Därför håller även hans döttrar fortfarande kontakt med honom trots att inget egentligen blivit bättre.
Det är på hans villkor,när han orkar och han är nykter som han umgås med dom och sina barnbarn.

I mina ögon blir han allt sjukare trots att jag egentligen tror att han dricker lite mindre.
Eller så är det jag som ser hur sjuk han egentligen är,jag vet inte riktigt.

Han håller lite kontakt med mig på mina villkor och respekterar de regler jag satt upp.
Han ringer inte och besvärar utan håller sig på sin kant.Något sms då och då men inga sura miner,inga hot eller andra dumheter.
Någonstans har jag ju ändå svårt att klippa den allra sista tråden.
Kanske för att vi delat 20 år tillsammans och båda har fortsatt hoppas på en bättring och återförening som nu aldrig kommer att bli av.
En vänskap som trots allt finns kvar där vi bryr oss om hur den andra mår och har det.

Han fortsätter att dricka och jag lever i en ny relation som är rik på så mycket av det jag saknat under så många år.
Jag önskar er härinne fortsatt styrka.
Att nyktra till från medberoende är en mycket långsam process.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli helt fri från den egenheten att lägga mig i andras liv på ett sätt de aldrig bett om.
Att jag liksom kliver in och försöker ta över deras liv trots att de aldrig bjudit in mig.
Men jag hoppas att jag ska vara vaksam och se de fallgropar som ofta ligger rakt framför näsan,bara man tittar ordentligt.

Izzy, tack. Jo, det är bra att maken har börjat på AA. Han trivs bra, de har roligt också, vad jag förstår. Men vet du, jag frågar inte ofta hur det går, kanske sker dan efter. Jag har ingen större lust. Han berättar däremot spontant själv. Jag är som blockerad efter hans återfall i januari. Jag har (hade) ofta symptom: extremt trött, yrsel, hjärtklappning. Det har dock minskat sen jag skrev in mig här. Tror att jag är deprimerad. Skulle vilja sjukskriva mig bara för att vila men gör det inte eftersom jag är rädd att provocera fram något hemskt, en 'riktig' depression eller nåt sånt. Har tänkt att jag ska börja på Al-anon men jag kommer mig inte för. Maken uppmuntrar mig att gå dit. De har möten alldeles bredvid där maken går på sina möten. /Skickar en kvällskram/Ursula

Tack mulletant! Ja, ni är kanske unika. Hur sjutton bar ni er åt? Jag blir nästan häpen, då kan det ju funka. I vilket fall som helst, glädjande. Jag har läst lite på de andra sidorna också. Mindre nu när jag har börjat skriva själv, det tar tid för mig att skriva, jag är inte ssk snabb. En kvällskram till dig o gubben. Ursula

Jag skulle vilja säga att du nog förmodligen är medberoende även om du inte vill kalla det så.
Att frivilligt leva i en relation med någon som hela tiden väljer att berusa sig istället för att leva livet nyktert tillsammans med dig är väl kanske inte förstahandsvalet om man får välja.

Men nu har du gjort det och är i det.
Att man inte grälar eller kommer med pekpinnar betyder inte att man inte är medberoende.
Men när man aktivt är kvar i en relation med någon som är så sjuk och som inte frivilligt försöker förändra sin situation tyder ju ändå på att man kanske inte har en helt frisk syn på vad en relation ska innehålla?

Det spelar kanske inte så stor roll vad man kallar det.
Du har valt att fortsätta leva i en relation med en människa som är sjuk i alkoholism och följderna av den alkoholismen är troligen depression och kanske också det höga blodtrycket.

Fråga kanske dig själv varför du lever kvar i det.
Vad ger det dig som inte en frisk man kan ge dig?
Vad har gjort att du valt att vara kvar?
Är det kärlek?
Är det känslan av att vara viktigast i världen?
Eller något annat.

Jag vet att det är hårda ord och att jag kanske tafsar på ditt innersta som ingen har något att göra med.
Jag vet så väl vad kärlek från en beroende människa betyder.
Den är äkta och genuin och så nära himmelriket man kan komma när allt är bra.
Men jag kan inte påstå att den är riktigt frisk.

Den bygger ju någonstans på en obalans där vi den anhöriga är starkare och vet bäst och liksom offrar oss som stannar kvar trots att alkoholisten fortsätter att dricka.

Men vi har ett val.
Den som dricker har ibland inte det om de ramlat alltför djupt ned i sin sjukdom.
Att förvänta sig viljan att upphöra med det enda som säkert ger de tröst och lindring och inte ställer svåra frågor är kanske en utopi?

Nu skriver jag av mig väldigt mycket egna tankar,du får sålla ut vad som kan gälla dig och är förenligt med dina livsval.

Jag skulle göra om min livsresa med mitt ex igen om jag inte hade byggt upp egen kraft nu under dessa två år.
Han står fortfarande i kulisserna och väntar,men han har inte slutat dricka.

Så mitt råd till dig då du ändå valt att skriva ned din livssituation här är:
Fundera om det är såhär du vill att ditt liv ska se ut om 1 2 och 3 år.
Förmodligen gör den det om du inte börjar göra förändringar.
Han kommer troligen inte att göra det.

Hej Rosa Pantern! Du har skrivit som titel på din tråd "Våga mitt beslut". Och jag tolkar det på så sätt att jag säger "Våga ditt beslut". Alltså, att du redan har beslutat dig./En kram till dig och barnet./Ursula

Varför vill du då ta risken att gå tillbaka?
Risken är ju stor att han kommer att dricka igen.
Då börjar ju ditt helvete om och dessutom med ett barn inblandat.
Att kalla det för att laga familjen vet jag inte riktigt om jag skulle kalla det.

Hellre att din kärlek till honom fortfarande lever och att du tror på hoppet att denna gång ska det gå vägen.
Kanske gör det det?

Eller inte och då blir ju konsekvenserna troligen inte bra med tanke på att du tagit dig ifrån honom en gång och nu dessutom har ett litet barn att ta hänsyn till.
Men vem är vi härinne att döma om du tar steget och ger det en chans till.
Vi har gjort det om och om igen och tvärr ofta med bristande resultat och en förlängd pina för oss anhöriga.
Men jag är luttrad och har kommit ut på andra sidan och sett att det faktiskt fanns ett liv som väntade på mig.
Andra med erfarenheten att det faktiskt kan fungera får ge sin version.

Ser han inte vad han gör, att jag ser rakt igenom honom och hans lögner. Han kan aldrig träffa mig direkt efter jobbet utan ska alltid hem först. Eller som idag, möte i stan, som inte var möte för han är hela tiden in loggad FB. Det är bara så han kan ta några öl innan han kommer utan att jag ska bli misstänksam. Han fattar inte att jag ser rakt igenom det, jag vill inte ha hit honom onykter. Eller igår då han helt plötsligt skulle åka och träffa en polare och hem innan vi kunde ses. Eftersom jag inte orkar se hans drickande ställde jag in, han ringde sen sent på kvällen full som en alika. Sluddrar på orden, förklarar hur mycket han älskar mig och hur mycket han vill slåss. Jag vill inte höra hans fulla kärleksförklaringar, jag vill höra dem nykter. Jag vill inte veta att han vill slåss, hur han ska slå nån på käften bara för att. Vilka coola han umgås med, hur han ser upp till x och y för de slår ner så många och är höga på droger. Det är inte mannen jag älskar, det är hans alkoholfyllda hemska tvillingpersonlighet.
Men när man ställer honom mot väggen så förnekar han allt. Börjar jag bråka och ställa krav så loggar han bara in på Victoria Milan eller liknande sida, eller kontaktar någon av sina gamla KKs. Och på nått sätt kommer vi båda fram till att mitt sett att han reagerar så.
Och det blir bara värre, varför ger jag inte upp när jag märker hur mycket han skadar mig, och sig själv. Jag vet att jag inte kan skydda honom mot världen och han vägrar ge upp spriten. Ibland undrar jag vem oss som kommer gå sönder först

Vore du det skulle du nog aldrig skriva här och undra om du är det :)

Jag tror att man om man är en människa med hjärtat på rätt ställe som lever och har barn med en människa som har problem som påverkar hela familjen, lätt och ofta ifrågasätter sig själv och nästan tänker dygnet runt på vad som är rätt eller fel att göra.

Att hålla sig nykter för att få behålla körkortet och ta antabus för att någon annan har bestämt det, ja, för vissa kan det leda till en rejäl förändring. Helst ska nog då någon form av behandling ske samtidigt. Men som du kanske har märkt om du läst trådar här skrivna av oss som kämpar för att sluta dricka, så kan du nog se att mycket händer inom oss och att allt inte blir bra över en natt.

Ibland måste man lämna för att kunna må bra själv, det kan det ta ett tag innan man gör. En relation ska vara trygghet och en lugn hamn i en kanske stormig omvärld tycker jag.

Tro på dig själv!

KRAM

Jag känner igen mycket av det du skriver! Jag gav min sambo många många chanser att bättra sig o han sa att han skulle göra det men började smygdricker ännu mer o ljuga. Han slutade inte ens fast jag sa att jag ville att vi gick isär. Fast barnen tog avstånd. Det fanns inget som fick honom att sluta. Men det är han o det finns andra som faktiskt har fått sig en tankeställare o slutat dricka. Hoppas din man är en av dem! Det är ju jättebra att han börjat gått på AA!
Styrkekramar ?

det har jag också tänkt på att vara ärlig o fråga kuratorn om en remiss. Det kan ju inte vara fel att göra det. Men nu väntar jag på svar från familjerådgivningen o hoppas på att det kan ge något.
Kram?

Vad bra att du tar steget att skriva här och berätta, ärligt och öppet!
Det ger oss här chansen att ge dig stöd. Du är orolig för den vändning som skett, svårt att ta in att det händer, att han dricker när han passar barnen och han kör onykter. Det låter som han mår väldigt dåligt och behöver hjälp som du själv skriver, även att du själv snart inte orkar, att du bryter ihop framför barnen och att du försöker hålla dig framför andra för att inte visa hur det är.

Det kan vara svårt när man är mitt i en situation och dessutom varit i den länge, vad man kan göra och inte. Speciellt när det inte bara handlar om en själv utan även barnen. Du måste vara en stark person som varit i detta sålänge samtidigt låter det som du nu räcker ut handen för att ta hjälp, vilket också kräver mod och styrka klokt!
Hur skulle det vara att berätta för någon mer än oss här på forumet hur det har det som ett nästa steg? Ibland är det de som hjälper när man själv inte längre har kraft.
Vad tänker du själv att du skulle vara hjälpt av ytterligare i den där här situationen för att kunna sortera och se klarare på den?
Det finns hjälp att få i kommunen, de vill alltid försöka hjälpa till de bästa, det låter svårt för dig att ta hand om både dig, han och 3 barn. Hur tänker du kring det?

Varma hälsningar
Rosette /Alkoholhjälpen

Blev dubbelt

Först tänkte jag att nej att det ska va så svårt allting!! Jag orkar inte mer men sen som du skrev så fick jag lite lyftkraft o så mailade jag familjerådgivningen om en samtalstid. Kan ju inte ge uop för jag vill inte ga det så här o jag behöver hjälp. Så då får jag väl prova att ta den hjälp som erbjuds.
Ha ha ja det är svårt att göra slut vem det än gäller ? Vi får se hur jag gör med det men lägger det på is ett tag känner jag .
Kram ?

Varför inte fråga kuratorn ärligt om en remiss? Jag tror INTE att hon skulle ta illa upp, hon har säkerligen en gedigen erfarenhet. Berätta hur du känner, hon kanske också anser att ni har kommit till slutet i era samtal. Om inte kommer hon att motivera varför.

för att då lade jag ansvaret för hans nykterhet där det hör hemma. Hos honom! Vi lever kvar i relationen och har ett nyktert och lyckligt liv. Hoppas du fortsätter skriva här, för mig var det oerhört hjälpsamt den svåraste tiden. Mest har jag lärt av att läsa på missbrukarsidorna, Kvällshälsning, allt gott! / mt

Tack mulletant! Jag tror att jag förstår vad du menar angående 'det bästa du har sagt'. För att jag känner också så. Jag kan inte gå tillbaka till föregående liv, någonting har ändrats. Och här kommer man ju osökt in på motiven varför man skriver i forumet. Är det per definition för att man ska separera? Jag tror inte att jag kommer att driva igenom en skilsmässa. Jag flyttade inte från Sverige för att skilja mig. Dessutom , där jag bor är samhället strukturerat utefter 'klanen', dvs familjen, det är den som ombesörjer det mesta, och jag har inga av min ursprungsfamilj här, har två unga vuxna barn. Det är klart att det GÅR att skilja sig men man måste vara stark, mycket beslutsam och ha bra ekonomi. Komplicerat. Men när jag gick sönder i januari, det var obeskrivligt hemskt, då hade jag kunnat skilja mig på stubinen. Tänker ibland på ordspråket "Det som inte dödar, det härdar". Och jag är rätt härdad.

Det låter märkligt att man ska gå kvar så länge.... knappast nån terapi el ens stödsamtal är så långvariga. Det är ett hälsotecken att vilja byta för att komma vidare, jag skulle tro att kuratorn, om hon är professionell, inser det. Det är inte din sak att fundera hur hon känner det men jag förstår att det är svårt 'att göra slut'... Ha ha nu när jag skriver ser jag att det är en parallellprocess till din livssituation!
Kolla möjligheten till internethjälp som finns här på sidan https://craft.rg1.se
Håll taget och känn efter om du kan få lyftkraft nu när det kom lite motvind. Kram på dig! / mt

Ja det känns jättetråkigt nu!
Min kurator är bra o jag gillar henne men jag kommer inte vidare. Hon stöttar mig o ger mig råd o hon har väl till viss del hjälpt mig att nå dit jag är kanske. Men jag känner att jag kanske behöver nåt annat, kbt ska ju va bra har jag hört. De sa att om jag pratar med kuratorn om hur jag känner o hon bedömer att hon inte kan hjälpa mig så kan hon skicka en remiss till dem. Men det kännas svårt för jag vill inte att hon ska tro att jag inte är nöjd.
Kram?

Hur är din kurator? Är hon bra? Tar hon tag i saker för dig?

Jaha, det var ju typiskt. Jag kan inte svara mer än så här, är på jobbet. Men det var ju verkligen typiskt! Grrr!