Senaste kommentarerna i forumet

Ska vi be AH starta en grupp för sura gubbar som undviker ögonkontakt och tiger ihjäl alla problem? Nog bara anhöriga där... Risken är ju förstås att en grupp för anhöriga till sura kärringar då också startas... Eller varför inte?? Fast förstås... Det mesta ryms ju här redan och alla vi kön kan känna igen oss när det passar (träffar) oss. ;-)))

Skämt åsido. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte vill längre. Kan man hålla upp en spegel istället för att säga något? En spegel på båda sidor kanske är mer utvecklande en den vanliga monologen som inte leder någon vart... ?

Ibland måste man få skämta mitt i eländet. Till och med "knastertorra" Etanolen fnissar bakom sina tangenter. ?

Underbart att läsa,fantastiskt starkt gjort.Inte en tår till nu för gubbskrället.Skickar en bakelse till förmiddagskaffet åt dig. :)

Nytt år, nya vanor " Guldmjölk" ..
Jag har druckit min första kopp med Guldmjölk.. Riktigt gott faktiskt (jag var lite tveksam eftersom jag i vanliga fall inte gillar mjölk)
Tog en promenad till den lokala affären, men hittade ingen sojamjölk där och havremjölk kan jag inte förlika mig med.. Så det fick bli vanlig kobärs!
Det lär vara nyttigt för lederna och innehålla en massa antioxidanter. (läste också att den hade viss effekt mot cancer..) Själv provar jag den för mina leder!
Först kokade jag en Gurkmejapasta, bestående av 1 dl gurkmeja och nästan 2 dl vatten..
(Läste sedan att man kan använda ½ dl Gurkmeja + ½ dl ingefära också)
Det hela ska småputtra minst 8 minuter på svag värme (och man kan hälla på mer vatten om det blir för torrt) Den la jag i en glasburk med lock, när den svalnat (ska hålla sig i kylen i minst 2 veckor!)
Till Guldmjölken, tar man sedan 1 STOR kopp som man häller knappt ½dl kallt vatten i, lägger i en stor tesked gurkmejapasta, 1 tesked kallpressad kokosolja, en nypa svartpeppar och lite kanel eller kardemumma samt en tesked honung (kan uteslutas)
Sedan värmer man 2 dl mjölk (av valfri sort, bara den tål upphettning!) så den är rykande het och häller över och rör om..
Det är bra att ha en tesked så man kan röra om i koppen medan man dricker.. för gurkmejan sjunker till botten..
Väldigt avslappnande och kanske ett tips, när man inte kan sova.. Det blir ju liksom lite att pyssla med, samtidigt som man faktiskt pysslar om sig själv <3

.. lite så här bakom tangentbordet, linker ;-)
Men jag kan nästan se hur du spänner blicken i honom med ett : "Vi måste prata" och han hukar sig.. surmulen, (troligen skamsen..) och bara vill att det hela ska "blåsa över"
Nej, det finns inget tillfälle som är "rätt tillfälle" när man måste ta upp svåra saker har jag märkt!
Bra att du smider medan järnet är varmt, men se till att det inte blir en "monolog" (för då stänger han av ännu mer) utan en dialog..
Men ge dig inte, utan ta upp ämnet imorgon igen! (troligen tycker han att du är terrier-aktig, men det är faktiskt viktigt!)
Troligen så hoppas han på att du ska "släppa taget" och låta det hela falla i glömska också..
Det enda jag fick passa mig för i ett sånt här läge, var att bolaget tyvärr var öppet, och att han efter ett par öl spottade upp sig rejält.. (sista gången det hände, tog jag faktiskt bilen och for hemifrån, varpå han blev förbannad för det också.. Men då hade vi ändå kommit så långt att en separation var oundviklig)
När han sedan dan efter skällde ut mig för att ha tagit "hans" bil, fick han nästan bilnycklarna i pannan.. Jag dängde dem i bordet så det fortfarande sitter ett märke kvar och skrek "Jag kan åka buss"!, innan jag gick ut..
Den gången vågade han inte följa efter.. För i riktigt trängda lägen backar jag enbart för att ta sats.. De följande dagarna sov jag på övervåningen..

Kanske behövs det ett särskilt forum för surgubbar och deras närmaste omgivning.
Nu spelar han upp hela registret av härskartekniker för att slippa förklara hur han tänker om starköl och framtid. Kan inte prata om det nu, i morgon....kanske....
Ska du ta upp det nu? Jag mår inte bra, måste vila mig....
Ser mig inte i ögonen, ständigt nerdragna mungipor, suckar och klagan.
Nej, jag är inte heller så charmerande men jag tror inte på att tiga ihjäl problem.

Jag lever också med en surgubbe (nykter)

Och det är väl mycket bättre än en alkohiserad som förnekar men jobbigt ändå. Tycker de ska få ta konsekvenserna av sitt drickande och surande och sköta sig själva. Han verkar verkligen tro att det går att leva bra (med dig som fixar ert liv) och fortsätta supa. Det är tragiskt. Stå på dig och se till att du får ett bra liv.

Kram

Det där har jag också varit med om.. Kallas att "undanhålla en del av sanningen"..
Min alkoholist, brukade ställa sina ölburkar och vinflaskor nere i matkällaren och menade därmed att han var "öppen" och sanningsenlig..
Det var ju bara att gå ner och titta..!?
Tills han märkte att jag faktiskt gick ner och både tittade och RÄKNADE.. Då försvann burkarna från hyllorna.. Dock blev han inte nyktrare, bara för att han gömt bevisen..
I det fallet brydde jag mig inte ens om att leta. Jag bara konstaterade att han var påvekad, berusad och ibland på gränsen till klapp kanon, trors att han påstod sig bara ha druckit "ett par öl" (lättöl då)
Ja, han blev mycket förtrytsam om jag påstod att han druckit annat eller mer..
När jag sedan vände på det och sa att jag var orolig för hans "hälsa" eftersom han blev så påtagligt påverkad av bara ett par lättöl, blev han sur.. Han var minsann iinte full! Han kände sig hur nykter som helst..
Ja vid det laget var det ju bara att lägga ner, för jag insåg att det inte skulle leda till mer än tjafs.. Möjligen att han själv fick låta sin egen irritation och ilska gå ut över mig..
Och det är faktiskt en sån där medberoendegrej man gör i ett försök att få kontroll (över något man faktiskt inte har kontroll över) Jodå, det kliade i mig många gånger att gå ner och, om inte annat räkna tomburkarna.. Tills jag började fråga mig själv varför? Det gjorde ju inte honom nyktrare.. Det spädde bara på mina egna negativa känslor av frustration.. Det gav energi åt något som jag egentligen inte ville lägga energi på.. (och det tog faktiskt rätt lång tid innan jag på allvar kunde hejda mig och bara konstatera att han druckit..)
För egentligen spelar det ju ingen roll HUR många burkar om överenskommelsen är nolltolerans!

Jag vet att jag en gång frågade en bekant (som själv är nykter alkoholist och som varit medberoende) om det skulle hjälpa att köpa en alkometer, för att kunna "styrka" nykterhet..
Nej, blev svaret! Då blir du bara "kontrollanten" som gör livet surt för honom.. Det gör honom inte "nykter" om han själv inte anser sig ha problem.. Du flyttar bara konflikten från ett ställe till ett annat.

Hej!

Vilken otroligt sann, fin och sorglig berättelse om hur svårt det är, du har skrivit här.

Det är inte lätt att vara anhörig till en människa som inte mår bra och missbrukar alkohol.

Vet du om din bror äter någon medicin också?

Lite kan jag tycka att det låter som att hans beteende när han dricker tyder på att alkoholen har blandats med tabletter MEN så behöver det absolut inte vara.

Han kan vara som du säger, skör och instabil och då kan det gå rejält snett om man får i sig alkohol.

Har du hört talas om Alkohollinjen? Dit kan man ringa och prata för att få stöd och råd om man är orolig för någon som dricker.

Du ska inte vara ensam med oron för din bror!
Man blir så svag, rädd och söndertrasad när man grubblar och inte kan sova pga oron.

Fantastiskt syskon din bror har i dig som ser hur han är, beter sig och har det.

Jag förstår att det är svårt.
Som din bror har det nu i livet är han ju faktiskt en fara både för sig själv och andra och det har ju då så klarsynt konstaterat.

Fortsätt gärna att skriva här så kommer du få mer råd och stöd ska du se.

Hoppas du fick någon sömn inatt.

Mvh Ebba

Igår hittade jag tomma och fulla starköl på olika ställen. Till mig och sina barn har mannen sagt att han aldrig ska handla på Systemet igen. Jag blev riktigt förbannad och slängde burkarna i golvet framför honom, sen var jag hemifrån i några timmar. Så nu anser mannen med traditionell alkoholistretorik att jag är sur och snokar omkring. Han hade inte gömt någonting för i så fall hade jag ju inte hittat dem?! Det är mitt fel att vi är ovänner.
Han hoppas säkert att det här går över om några dagar och så pratar vi inte mer om det.
Men nej. Innan han själv kommer med konkreta planer hur han ska sluta dricka på allvar har jag ingenting att säga till honom.

Så mycket du orkar!!!
Genom att skriva så ser du dina tankar tydligare, och du får kommentarer och återkoppling som hjälper ditt tänkande ytterligare!

Får du hjälp? Har du någon professionell att prata med? Jag ser hur du tar tagi din situation och ställer krav, bostadskö osv, men ser också att du tar ansvar för honom - det är hans ansvar att ta hjälp för att hålla sig nykter, det är hans ansvar att välja nykterhet osv. Om det är ditt ansvar att se till att han inte dricker, att han inte åker på grabbresor, att inte ha alkohol hemma, att han har rätt vänner osv, då kommer han skylla på dig om/när han misslyckas - "då har du inte vaktat tillräckligt bra". För som du skriver - han vinner alla diskussioner, fär vi medberoende är så bra på att trycka ner oss själva, tveka på vår magkänsla osv, så när vi argumenterar så klarar vi inte att stå emot. Se till att få hjälp för dig, så att du blir säker på vad du vill, vad som blir bäst för dig och barnen, att du stärker dig!

Kramar

I min nuvarande kommun är man jätteduktig på att lotsa människor rätt i kommunens växel! Jag tror annars att kommunernas socialtjänst, ska kunna hjälpa till..
Lycka till! Kram

Du får så gärna kommentera mulletant <3
Kanske håller Forum på att bli mitt nya beroende.. Ett harmlöst beroende i så fall..
Jag tycker om att skriva och ett vanligt tangentbord underlättar en del, när fingrarna värker och inte riktigt vill greppa en penna..
Du har rätt i att allting är en del av livet och det vi anser "ovidkommande" är som en del av det klister som håller ihop modellflygplanet..

Kanske är jag lite rädd att fastna i att behöva använda Forumet som en sorts krycka.. Att "bre ut mig" för mycket?
Jag tillhör ju den generation som blev tillsagd att vara snäll, tyst och "söt".. (ingen tycker om en sur, arg och ful flicka som tar för mycket plats..)

Kanske har jag på trots alltid sett till att "ta plats"? Många gånger i överkant.. Aldrig känt mig riktigt "rätt"..

Ja det är en människa under uppbygnad ni möter.. Jag bygger upp, och river ner.. ändrar och placerar om.. Full av tillförsikt ibland och ängligare ibland.
Kanske kommer det av barndomens medberoende-mönster, där kritik inte var tillåtet?
Där barn inte hade en röst, utan skulle göra som de var tillsagda?

.. nej inte ens känslorna ägde de, för var det "fel sorts känslor, så bestraffades det och man hade varit "stygg", syndig och en dålig flicka.. Det räckte med att vara arg.. Den största synden var att uttrycka någon form av hat mot sina föräldrar.. det bestraffades ovillkorligt med stryk.. (barnaga var fortfarande tillåtet) Någon form av anmälan hade renderat i "dödsstraff"..

Ja många är vi nog som fått höra: Din vilja sitter i riset!
Inte undra på att vi till slut känner oss som brottslingar, när vi hävdar vår egen rätt..
Kanske har vi i själva verket hela livet letat efter det som är "Jag"? Vi blir ju ständigt överrumplade av frågan: Vad vill du? Vad vill du göra med ditt liv..? Vilka drömmar har du?

Egentligen har vi befunnit oss så långt ner i den Maslowska trappan (känslomässigt) att vi inte vet!
Vi har haft fullt upp med att överleva...
Vi är skitduktiga strateger!
Vi ligger ofta steget före våra medmänniskor, eftersom vi alltid tvingats "gå med fingret i luften", utveckla psykiska antenner för att pejla in läget och alltid haft en plan B..

När det lugnat sig omkring oss.. så blir det per automatik "owerkill" ibland..

Jag kan egentligen bara berätta hur jag har gjort.. Kan det hjälpa någon annan och kan de känna att det där kanske fungerar hos mig så är det gott så.. Lite för min egen del, att inte växa sig för stor ;-)

Jag har börjat leta under alla dessa "lager" som lagts på av andra, efter vad som är mitt "Jag".. Mycket är det som kan kastas i soporna och intressanta tankar dyker upp.. Jag sparar det som känns bra en stund (tills jag hittar nåt som känns bättre)
Tack för att du tar dig tid att läsa <3

Vad klokt du skriver Etanoldrift. Det går rätt in i hjärtat. Man känner igen sig i mycket av tankar och känslor. Fy vad alkoholen gör med människor, både beroende och medberoende.

och de som dricker är många.... Många fler än en i förstone föreställer sig, lider på grund av alkoholen. Jag log när jag såg att du kommer att "stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också". Det var faktiskt så "Det vidare livet" kom till. Vi var flera som skrev mycket då (som nu), både på anhörigsidan och sidorna för beroende/missbrukare, och det blev allt tydligare att det inte går att särskilja alkoholen från livet ... en del av oss började kalla forumet för ett livsforum. Då gjorde Magnus "Det vidare livet" :) Länge sällskapade vi också i tråden Filosofiska rummet där vi hade både vårstädning och ställde in choklad till jul. Forum har genomgått många faser under de fem år jag varit här och jag är så tacksam att det blivit alltmer tekniskt stabilt, att det tydligen satsas resurser på det. De två träffar som ordnats tolkar jag också så att forumets betydelse är uppenbar.

Nu svamlar jag i din tråd, ursäkta - hoppas det är ok:) Hoppas du stannar kvar här - jag tror du skrev något om att du snart är klar här... minns jag rätt? Vi tillför ju alla olika aspekter av livet i alkoholens skugga. Du tillför klargörande och tydliga bilder av medberoende som är till hjälp för många. Det är en lång resa att bli klar(are) över sina mönster. Jag skriver numera när jag har utrymme i livet men jag läser rätt så kontinuerligt, lider och gläds med människorna här. Och hela tiden lär jag mig mer om mig själv och om livet.

Tack för utrymmet jag tog mig! Och tack för att jag får ta del av din livserfarenhet, att du delar med dig. Allt gott! / mt

Hej!

Ännu en sömnlös natt, men nu har jag bestämt mig för att göra något.
Jag vet bara inte var jag ska börja och hur..

En lång historia görs kort.

Jag 37 år o lillebror på 33.
Bor i samma område.

Han är blyg,söt,fin.
Bubblande skratt och humor.
Tjejerna jagar (jagade)
Han ör tystlåten,lite tafatt o seg,men ljuvlig!

Jag tror han dricker för modet o "tuffheten".
Han börjar prata,är inte den tysta längre.
Han vågar dansa,tramsa och bli lite "mer".

Han har kört på fyllan flera gånger.
Nu åkt dit!
Förlorade körkortet i två år och började nu i December lämna pusseprov.
Han har slagit tjejer,flera stycken.
Dom stannar dock kvar för den nyktra "brodern" är ljuvlig.
Tillsist flyr dom.
Mejlar mig filmklipp o bilder,inte av hat. Utan bet mig hjälpa honom. Han blir så aggressiv när han dricker.
Han har minne i 30 sek. Frågar samma fråga 15 ggr på en timme.
Han gråter helt plötsligt och sen är han glad igen.
Han kissar på sig när han somnat för natten.

Nu har han tagit hårt på ännu en tjej,hånat henne,kallat henne jäkla fitta!!

Vi i familjen har tagit upp detta flera ggr.
Mamma har gråtit.
Han säger allt är lugnt.
Alla överdriver.
Han ska inte dricka på samma sätt.
Sen börjar det igen!
Han sköter jobb,ekonomi,hygien,vänner..
Allt funkar.
Han blir bara idiot när han dricker.
Och han VILL inte sluta.
"Det är så gött o ta en öl i solen" svarar han när jag säger "sluta"..
Han ser det inte!!

Han kan gå på fyllan o känna/smeka väggarna o prata/mumla för sig själv.
Sen bryta ihop o böla till en lugn låt,sen hoppa o dansa stunden efter..
Han är så skör...

Han kan inte ta en öl,utan dricker så länge det finns.
Från början ett glas i taget,senare halsande direkt ur vinflaskan..

Mamma är rädd,ledsen och orolig.
Hon ör skör o blundar.
Medberoende???

Pappa är inte med i våra liv.
Han har dock festat hårt och även han kissade på sig på fyllan.

Min bror tappar tid o rum!!

Vad gör jag?
Jag måste göra detta själv...
Jag har ingen familj att räkna med.
Alla är bra,och älskar honom och så, men vi är en "bra","fin" familj..
Ingen kommer spotta i nävarna här.
Alla kommer blunda tills det "går över"...

Jag tror det slutar med att han tar livet av sig..
Som nykter är han känslig,omtänksam o fin.
Han kan knappt hantera vad han sysslar med på fyllan.
Vad händer den dagen han vaknar upp efter att slagit en tjej så hon ligger på sjukan?
Orkar han det?

Hur gör jag?
HJÄLP!!!

Å vad jag saknar min i underbara, trygga man. Istället är det bara fylla varje kväll. Hur länge ska jag orka. Tror jag behöver gå och prata med någon. Fixar inte detta själv. Det finns väl någon mottagning för medberoende inom kommunen eller? Känner ilska , blir ledsen, känner att jag stänger av, känner ingen riktig glädje. Försöker att tänka på mig själv,, Men saker rör ju oss båda två här hemma. Så att bara köra på själv det går ju inte när vi lever ihop. Fy då, lätt är det inte.

Du behöver hitta tillbaks till dig själv!
Jag tror att allt har snurrat kring honom en tid så du känner dig bara som en bifigur..
Du får ge dig tid att sköta om dig själv och hitta tillbaks till det du tycker om och till det du vill göra.. (för det kan inte han bestämma över)
kram

Det här är ju på sätt och vis lite av en "dagbok" så jag kommer nog att stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också.. (men läs gärna och kommentera om ni vill)

Vi är så många.. Och många söker sig inte ens hit..
Jag undrar ibland hur många beroende/alkoholister det sitter i lägenheterna och villorna.. Hur många medberoende som efter en tuff kväll hoppas på att de åtminstone ska få en hel natts sömn?
Jag har inga småbarn längre, de är vuxna sedan länge, men jag tänker på alla de yngre kvinnor jag mött här ..
Som kanske har småbarn och ändå blir tvungna att tassa upp ett par gånger på natten..
Hindra en lullande sambo eller man från att väcka upp resten av familjen eller försöka lugna barn så han inte får ett utbrott..?
Som går med på sex för husfridens skull.. Som plockar flaskor och glas och hoppas att det var sista gången.. Som hukar sig för grannarnas blickar, eftersom man inser att det varit en smula högljutt..
Som ringer hans jobb på måndag och sjukanmäler eller skyller på vabb.. Det går ju så mycket när man har småbarn..
Som har ont i magen för att han kommit hem glad i hågen och berättat om en "idiotsäker" investering som måste firas.. När det redan är ansträngt i kassan och mer än en vecka kvar tills barnbidraget kommer och en ny vinteroverall måste köpas..
Som försöker piffa till och spä ut den där köttfärssåsen med lite extra morötter för att det inte ska märkas att köttfärsen inte räckte.. Som tiger när han klagar över det som serveras..
Som försöker smyga undan en extra tjuga för att kunna köpa mjölk och drömmer om att för en gång skull inte behöva välja vilken räkning som ska skjutas på den här gången..
Men som ändå fortfarande tror att deras stora kärlek ska fixa hans problem.. Som tror på löften om "en sista gång".. "Det ska inte upprepas".. "Nej, jag ska inte dricka ur allt på en gång"..
Eller " Jag tar bara det här som jag köpte hem, sen är det slut på drickandet, jag lovar!"
Kvinnor som inte vill "splittra en kärnfamilj" Som tänker att barnen måste få ha både en mamma och en pappa..
Det jag som utomstående ser, är en familj med en "mamma" som tar hand om allihop.. En "pappafigur" som ägnar sig åt barnen när han "känner" för det (och då ska barnen helst överösa honom med uppmärksamhet)
Dessa kvinnor är ju i regel redan "ensamstående" med ett vuxet barn och resten små...
De drar ju redan hela lasset själv? Fast det inser de inte Inte då..!
Jag hoppas att de vaknar och att de förmår sätta gränser som får deras män att på allvar ta hjälp! Och att de själva tar hjälp och inte förnekar allt det man som medberoende är van att förneka..
Sig själv, sitt liv, ( ett BRA liv!)sina tankar och drömmar.. ( min vilja, vart tog du vägen egentligen?)
Jag kom ut på andra sidan, i mitt fall utan man, och jag var tvungen att börja leta efter mig själv..
Det var i alla fall det valet JAG kände att jag hade om jag inte skulle gå under..

Inte så länge du orkar hålla gränserna.. (det kommer säkert att bli en del "testande" om du menar allvar..) Jag skulle tro att han känner det som en "omvändelse under galgen" Och för en alkoholist eller beroende så är två veckor en hel evighet..
Ett år är ingen särskilt lång tid.. Som du säkert läst i de andra forumdelarna så finns det många som har svårt vissa perioder även efter flera år..
Jag rekommenderar dig att läsa mulletants långa tråd (hennes och mullegubbens resa har varit både lång och mödosam) Men det visar också att det faktiskt mitt i eländet finns en strimma av hopp! (däremot ska man aldrig underskatta eller blunda för fakta..)
Jag önskar dig ett lycka till så länge..
Skriv gärna dagbok också.. Det är alltid nyttigt att gå tillbaks. Det är ju först då man ser vad som händer.. Jag har gått tillbaks i mina sporadiskt skrivna dagböcker och konstaterat att min resa egentligen började långt tidigare än jag trott.. Först läste jag säkert ett halvår härinne på forum innan jag började skriva..
Kram!

Hur bra som helst ju!

1. Att du vågade prova al-anon. Starkt och modigt!
2. Att du känner ilska ( hat och besvikelse )
3. Att du kan sova och tänka i lugn och ro.

Ilska kan vara bra ibland, det kan få en att få kraft att förändra något som man behöver förändra för att må bättre.
Sömn och lugn och ro är ju också väldigt bra.
Försök att fortsätta så här, att tänka och känna efter vad du behöver och vill ha i livet för att må bra.

Kram från mig.

Fru å mamma

Ville bara göra ett inlägg att du inte sviker någon här! Det är din tråd! Skriv vad och hur mycket du vill. Det som du blir hjälpt av är det som är rätt. Du kan väl ha detta som dagbok lika gärna?

Tycker du är stark som ser allvaret och är beredd att förändra situationen för dig och barnen. Låter lite sådär att ta hjälp av en gubbe som dricker. Tycker du ska stå kvar i kön tills du vet om han klarar. Det är mycket bättre om han får professionell hjälp från en beroendemottagning, tror jag. Han behöver nog ett halvår nykter i alla fall som start. Är han beredd att erkänna att han är alkoholist och gå på AA-möten? Inser han inte själv att han har problem och inte slutar av egen fri vilja, då är det tämligen lite att hoppas på. Man kan alltid hoppas. Kanske blir er flytt det som till slut gör att han tar tag i det annars, eller inte.

Lycka till och fortsätt skriv av dig. Kram

... utan jag har nog aldrig accepterat hans drickande sedan jag upptäckte det. Däremot har han mer än en gång låtit mig förstå att "jag fått honom att må dåligt".

Inför honom har jag försökt att förklara att det inte hade med mig att göra utan det handlade om de beslut han tagit! När jag sen åkt hem var jag arg och ledsen för att jag ändå tog åt mig och fick skuldkänslor fast jag egentligen vet att det handlar om hans val att dricka och på så sätt förstöra våra drömmar och planer.

Idag väljer han att inte träffa mig. Tror att han dragit ner på drickandet eller kämpar med att vara nykter. Han säger att han inte dricker, men han vill inte träffa mig. Han vill vara i balans först.

Förlåtit det har jag gjort. Ingen mår bra av att gå och älta eller vara arg. Vi gör alla misstag. Eftersom jag fortfarande vill ha en framtid med honom så måste förlåtelse ingå. Känns bra :-)

Jag håller ut och försöker hitta på saker och inte tänka på honom hela tiden. Men ärligt talat är det svårt...

Hej & Gott Nytt År. Ebba Tack. Jag kom iväg på ett Al-anon möte, men jag var ensam med 2 personal tror jag det var. Det kändes inte bra alls. Vill inte gå tillbaka dit. Min gubbe har ju gått med i en klubb där det är Nyktra Alkoholister. Han går på AA möte & Na möte med dom i klubben. Är även på klubben lite varje dag. Jag har varit med där 3ggr. Det känns inte heller bra. Jag var med på ett möte igår. Men det var fruktansvärt. Jag undrade va faan jag gjorde där. Jag känner bara att jag inte vill vara med på denna resa en gång till. Jag är maktlös arg besviken hatisk. Känner mig på någotvis bättre än han, och känner mig smutsig där. Kanske elakt sagt. Men tyvärr känns det så. Nu tillbringar ju han väldigt mycket tid där, och jag njuter av ensamheten, sover mycket, tänker mycket. Blir mer och mer hatisk och förbannad. Tack för att ni finns. Ni är dom enda jag har.

av att jag svikit mig själv, och barnen, och er. Fan.

Mannen min har då pratat med en vän, en hyfsat alkoholiserad pensionär, och sagt att han inte ska dricka på ett år. Så det var ju bra i alla fall, att han tar tjuren vid hornen direkt. Men jag vet inte hur bra stöd denne vän blir, pga sina egna problem och säkerligen förnekelse av dessa. Kommentaren som vännen haft var tydligen att ett år är lång tid, så det var ju lagom upplyftande tycker jag. Men jag ska försöka prata med vännen själv också, se om jag kan nå fram till honom. Annars känns deras vänskap som en hot.

Jag skriver här delvis för att försöka undvika att jag smiter ifrån det jag tänkt göra. Jobbiga samtal och fortsätta bana väg för en ev. separation/timeout.

Jag har läst lite om 'kidnappad hjärna'. Inte så hoppingivande tyvärr.

Det där med ett år tog jag lite ur luften. Vet inte hur bra det blev. Mannen sa senare att man vet ju inte hur lång tid det tar att vänja om kroppen (underförstått att det kanske går fortare, vilket inte kändes så hoppingivande...). Men jag tänker att han kan väl få tänka så om det känns bättre så här i början. Det viktiga är väl att jag inte börjar 'tillåta' s.k. 'måttfullt' drickande igen. Tänker då inte göra det i år. Så fick jag det på pränt också. Det är ju lite där jag brustit tidigare, precis som mt skrev om Zorros fru, att jag tyckt synd om honom och givit tillåtelse att dricka lite även i en planerad vit period (jo jag har 'beordrat' såna tidigare, men då bara någon vecka). Oftast i sammanhang där det känts svårt att motivera för andra närvarande varför han ska vara nykter. Så han kanske hoppas att jag ska vika ner mig om han är riktigt duktig i några veckor. Precis som etanoldrift skrev. Och precis som jag gjort förut. Men nu ska det baske mig inte finnas en enda ursäkt om så självaste kungen kommer på besök! Och jag släpper inte iväg honom på nån fjälltur med 'grabbarna' i vårvinter! Det fixar han aldrig nykter, inte då i år. Så nu har jag lovat det med.

Det blev långt det här. Men nu har jag satt upp riktlinjer för mig själv, inför er. Och jag ska försöka få en lägenhet om någon månad i vilket fall. Jag misstänker att det kommer börja bli jobbigt efter två-tre veckor. Så brukar det vara. Så fixar han januari och februari så kan man väl börja hoppas och i så fall kliva ur kön.

Han tyckte förresten att det faktum att han kan hålla upp två helger visar att han inte är så beroende. Så då var det ju skönt att direkt kunna kontra med att det är att inte börja om igen som är det svåra. Jag är så långsam annars på att formulera mig. Min man är mycket bättre och 'vinner' därför också många diskussioner.

Ursäkta för väldigt långt inlägg. Jag får nog överväga att komplettera med dagbok ?

Funderar på att köpa mig en alkotestare så att vi kan få svart på vitt om jag ser att han druckit. Vi pratar om ett helt nyktert år, max 0,5 vol-%-iga drycker.

Får se om jag gett efter för lätt. Men han har aldrig satsat på helnyktert förut. Så jag känner att jag vill ge honom en chans.

Men jag ska göra en intresseanmälan för lägenhet ändå, om det verkar vara lång väntetid. Misstänker tyvärr att han kommer att misslyckas. Men det ska jag inte säga till honom. Säger bara att det kan bli tufft för honom, att han kommer att få kämpa. Vi ska inte ha någon alkohol hemma.

Han har lovat att flytta ut direkt om det inte går. Han känner själv att om han inte klarar att vara nykter så bör jag ha barnen mestadels. Så då flyttar han och jag bor kvar.

Men vi har pratat med hans familj och jag ska prata med min. Så jag har släppt lite på hemlighetsmakeriet i alla fall. Så jag hoppas att jag är på väg ut ur medberoendet.

Kram och tack för ert stöd.