Senaste kommentarerna i forumet

När jag väl tog tag i det så fick jag avslag! De bedömde tydligen att jag kanske klarade mig med kuratorn som jag gårt hos i 10 år, el familjerådgivning el stöd för medberoende till alkolister!! Jag sa att jag inte var självmordsbenägen o hade inte ångest varje dag men ibland. Jaha får väl fortsätta kämpa men vet inte om jag orkar just nu!! Vill bara gråta!!

att du ringde! Det är så förunderligt, oftast, att det är bra att göra saker fast det kan kännas meningslöst först och man får tvinga sig lite. Varje tiomilaresa börjar ju med ett steg. Och sen ett till. Håll taget och skriv och berätta vidare hur det går, vad telefonsamtalet för med sig.
Vårkram och gör nåt fint för dig idag! / mt

Det var bra! Och bra gjort. Jag har tänkt på dig idag.

att jag skrev här att nu ska jag ringa det där samtalet. Kände lite press på mig o det var bra! Så jag ringde o fick prata med en sköterska som ville att jag skulle berätta lite om mitt liv. Jag försökte så gott det gick. De skulle höra av sig i slutet på veckan när de hade haft nåt möte. Det känns så skönt att jag gjort det här. Det är ett litet steg framåt o jag hoppas jag kan få lite hjälp att ta mig framåt. Efter samtalet kändes det som hag ville gråta men av lättnad antar jag.
Tack Stina för att du delar med dig o så skönt att höra att du så sakta börjar leva igen o har börjat träna o så. Mitt ex tyckte inte heller att han hade några problem det var vi som var jobbiga.
Ja Mt jag vill också försöka att inte känna sån skam hela tiden men det måste jag jobba på. Tack för tippset om medberoende podden, det lät intressant.
Ursula tack för att du läst min tråd o för peppningen. Hoppas du också kan nå dit du vill. Har läst din tråd också o du verkar ha det jättejobbigt men du är starkare än du tror!! Fortsätt att kämpa o ge inte upp!!
Kram till er alla ❤️

tack PP

Välkommen hit. Ja det kan vara så att hon blir mer påverkad om det har hållit på ett tag, men ännu mer troligt är kanske att hon får i sig mer alkohol än du tror. Vi som haft problem med drickat känner igen oss i att hitta sidovägar så att mängden blir större än för övriga. Egna gömda förråd, etc.
/PP

Så fint att du börjat skriva och att du lämnat en kommentar hos en annan forumvän. Det här forumet, att läsa och skriva, har varit mig till oerhört stor hjälp i att tillfriskna från det medberoende jag omedvetet vuxit in i som barn. Jag har 'hängt' här länge nu, först på den här sidan och sen på Det vidare livet. Numera skriver jag sällan men läser rätt så regelbundet.
Jag hajade till när jag läste vad du sagt åt din man. En av mina vändpunkter var när jag hörde mig själv säga: Nu måste du ta hand om dig själv. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. - Det är bland det bästa jag har sagt.
Fortsätt skriva och dela med dig, det är vi som gör forum till vad det är. Tillsammans kan vi hjälpa varandra att hjälpa oss själva!
/ mt

skriv gärna och berätta om ditt samtal idag! Hoppas du får en kontakt som passar dig, det är ofta mycket viktigare än om det är en kurator, psykolog eller nåt annat yrke som grund för psykoterapiutbildning. För din del tror jag att det är viktigt att du får en kontakt med insikter om att leva nära beroende. Jag kollade på Carinas sida och hittade Medberoendepodden, kanske nåt du kan ha nytta av att bara lyssna på? http://medberoendeinfo.blogspot.com/2016/04/medberoendepodden.html
Jag önskar också att du kunde lägga skammen åt sidan men jag vet att det är en tung sak att lyfta av sig. Tänk om du skulle hitta kraften att gå till Al-Anon och bara lyssna! Måndagskram ? / mt

Ja Mt jag vet inte riktigt vad jag skulle bli hjälp av. Visst är det skönt att bara skriva av sig ibland eftersom jag vet att alla här förstår men samtidigt vill jag såklart ha råd så det tar jag tacksamt imot. Jag kollade på Carina Bångs sida o det var ju väldigt passande precis då. Verkar ju jättebra! Att man kan höra av sig till henne o att det även finns kurser. Men vet inte om jag skulle våga.
Allt står fortfarande stilla här o det är därför jag så sällan skriver. Jag skäms över det så är det! Har ännu inte sökt psykologhjälp! Tänker varje dag att imorgon så ringer jag men så skjuter jag upp det hela tiden. Vet inte varför jag tycker att det är så svårt att söka hjälp. Jag bara sitter här i min lägenhet o väntar på att allt ska lösa sig utav sig självt villket jag såklart samtidigt vet att det inte gör. Orkar inte ta tag i någonting knappt. Det är som att steget att flytta tog så på krafterna så det inte finns nån ork kvar. Som att nu får jag va nöjd på nåt sätt för jag kom ju iallafall bort därifrån. Vi bor inte tillsammans längre men vi har ändå alldeles för mycket kontakt av olika anledningar som jag måste lösa på nåt sätt.
Nu tänker jag så här att imorgon ringer jag det där samtalet o eftersom jag har skrivit ner det här så måste jag göra det.
?

Jag vill precisera något av det jag skrev igår kväll: jag har visst opponerat mig genom åren och naturligtvis har vi grälat. EN gräns har definitivt varit när han har haft åsikter om hur jag är som mor. Det var chockerande naturligtvis och jag tyckte att 'han är ju inte riktigt klok'.
Men jag vill komma fram till NU. Nu har det gått tre månader från då han drack i januari och jag gick sönder. Direkt efter när han återhämtat sig sade jag till honom att han får flytta, "jag vill att du flyttar, du får flytta hem till din mamma". Det ville han inte. Vi har sen dess skilda sovrum. Vi pratade inte alls med varandra efter det. För två veckor sen började han gå på AA-möten, två ggr/vecka och han tycker det är bra. Han börjar 'tillfriskna' och blir den trevlige mannen, den som jag tycker om. Sista veckan har jag spontant på morgnarna börjat hälsa godmorgon. Ser ni? Förr om åren var det här nånstans, i den här sekvensen, som jag blev hoppfull. Jag började skriva på forumet för att jag vill ha min beskrivning fixerad då jag VET att man glider tillbaka i någon slags vardag av uthärdliga vanor. Inom mig ligger en lättväckt skräck: jag är mycket medveten om alkoholens grepp om maken. Och, efter mina krav i januari låter alkoholen honom vara ifred. Ett tag.

Jag trodde kanske att mina ord skulle vara just DE orden som hade den magiska kraften som skulle få min man att sluta dricka. I vilket fall som helst, jag var väl i hyfsad balans, läste varje dag på forumet. Och upptäckte så mycket som ni berättar som passade in på vårt förhållande. Han har varit så elak ibland, har haft riktiga raseriutbrott, klagat på mig, t ex att jag är en dålig mamma, för att sen svänga och säga att jag är en bra mamma. Så jag var förvirrad i perioder och försökte faktiskt att "bättra" mig. Och gjorde mycket för att inte väcka kritik. Allt för husfridens skull. Jag är uppvuxen med en mor som var psykiskt sjuk och, det är jobbigt att skriva detta, men jag var övertygad om att jag var immun mot "konstigheter", typ att välja en make med alkoholproblem.

Tack för svaret, Karin! Jo, jag vill skriva här, jag måste det. Det tydliggör saker för mig. Jag visste t ex inte att alkoholen var djävulsk. Alkoholen är av djävulen. Jag och mannen har gått på gruppterapi o annat genom åren på en alkoholklinik/ mottagning. Mannen var motsträvig, det var en hemsk period, men han lärde sig att använda verktygen för att kunna bemöta beroendet (bemöta djävulen, vill jag säga). Och jag trodde att allt det hemska var över. Så naiv. För att göra en lång historia kort: någonting började förändras inom mig på en av de sista träffarna (ca 1 år sen) när en tanke flög genom skallen: "men vad GÖR jag här egentligen?". Jag satt där på en stol, bland de andra, i ring, och undrade. Och en tyngd släppte från mina axlar och jag blev lätt. Jag har grunnat på den där tanken. Jag högg tag i den och höll fast den. Där och då. Jag tror faktiskt att den tanken plus att jag upptäckte forumet gjorde att jag en dag kunde säga till min man "Jag tror att det räcker för mig, jag hoppar av här, jag orkar inte längre. Du får klara dig själv nu".

Hur går det?????

Du beskriver att du har tappat hopp om att det ska bli ändring på drickandet och att du haft stort stöd av att läsa på forum. Vad bra att du börjat skriva här! Att berätta för andra om hur du har det öppnar ju möjligheten att du kan få stöd från andra. Du har rätt att berätta om din situation och det är viktigt att du gör det! Klokt av dig!

Du har säkert sett när du läst i forum att det är olika hur snabbt man får svar när man börjar skriva. Skriv gärna igen, till slut brukar andra svara och ofta kan det vara hjälpsamt att bara skriva. Kanske kan du också vara ett stöd för andra som är inne och läser som du har gjort under en tid!

/Karin
Alkoholhjälpen

Vad fint av dig att genast skriva till en annan ny forumdeltagare! Du är omtänksam och generös som delar med dig av din situation. Om du vill kan du också starta en egen tråd, det kan göra det lättare för andra att följa dig och skriva tillbaka till dig, och då kan du själv lättare följa vad du skrivit.

/Karin
Alkoholhjälpen

Vad bra att du skriver här, du är klok som provar ett nytt sätt för att få stöd i din situation. Det är också klokt av dig att förändra ditt sätt att bete dig mot honom och att fortsätta med det som fungerar lite bättre. Jag tänker på det du skriver om att du har slutat prata med honom när han dricker eftersom det ofta blivit gräl som gjort situationen svårare för dig. När du inte pratar med honom är det ensamt, men du slipper ändå gräl. Det låter som ett viktigt sätt att ta hand om dig själv under svåra omständigheter. Du längtar efter en annan typ av relation, och har börjat formulera för dig själv vad du saknar.

Fortsätt gärna läsa och skriva här om du känner att det är hjälpsamt för dig. Ofta får man fler svar om man skriver mycket, många tycker också att det är hjälpsamt att skriva. Ta för dig av det som du har behov av!

Karin, Alkoholhjälpen

Det är såå svårt att lita på mannen. Änså länge går det inte. Utgår från att allt är som vanligt ?

Hej vännen, förstår dig precis. Är själv anhörig och medberoende. Det gick så långt i vårt fall så det var fara för allas liv den natten då allting gick åt skogen. Låt det inte gå så långt. Han har ingen insikt och förnekar allt. Hör av dig till din kommun och se vad som gäller för att få en behandling på tex Nämdemansgården eller motsvarande. Antagligen måste han kontakta dem själv men då måste han vilja ha hjälp. Det som funkade i vårt fall var en konfrontation. Alla som står honom nära plus en person från tex Nämdemansgården kommer hem till er ( inga barn kan vara där) och det brukar gå till så att den peson som inte känner honom förklarar varför ni är där och sedan får han lyssna på er. Varför ni bryr er etc etc. Förhoppningsvis vill han ta hjälp efter det. Du behöver också en vecka själv på anhörigvecka. Det ingår. Men den kan du ta lite senare. Vet det är väldigt svårt och just nu sitter jag här efter min sambos första återfall och fattar inte vad som hände. Vi hade ingen plan om det skulle hända förutom att jag skulle dra med vår son. Det gjorde jag i 2 dagar men nu får vi se om vi kan prata. Lider med dig för jag vet hur du känner dig men skaffa hjälp. Du kommer er orka dra i det här själv. Han får bli hur sur som helst men ska ni leva ihop och ska han vara med barnen måste ni få hjälp. Kommunen kan förhoppnungsvis betala. Tänker på dig! Var stark och ta hjälp. Kramar

När jag läser er andras inlägg om hur vi, som har en missbrukande partner, kämpar och kämpar, vill jag säga att i januari, efter det som hände, gick luften ur mig. Jag har slutat att kämpa. Och jag är så glad att jag hittade det här forumet. Jag har läst här i flera månader och det har varit så skönt att läsa, att få kraft emot förtvivlan. Jag är gift i utlandet. Lite dåligt samvete har jag för att jag 'förråder' nu.

Det värsta är att både du och jag vet att det är totalt lönlöst att få dem att ändra sig... Jo förresten, istället för att klämma i sig 3 bag-in-Box i veckan gick han över till hembränt och Sprite, för att barnen inte skulle märka något.....??

Från at ha klämt en bag-in-box tre dagar i veckan, köpte han hembränt och Sprite, för att barnen inte skulle märka....,
Han växte själv upp med en pappa som drack "juice" och har tyckt sååå synd om sig själv, men förstår inte hur han själv gör illa andra ? OCH att han tar en grogg till är mitt fel... Jag har hand om ekonomin (betalar och skriver fakturor) och har en fast inkomst som förskollärare

Har så ont i magen, i morgon kommer jag behöva honom kommer han vara där för mig? Tyvärr säger erfarenheten nej, jag orkar inte att han sviker i mig.
I morgon ska jag ha ett litet ingrepp, inget stort men ändå något som jag inte mår helt 100% med. Jag är nervös och mår dåligt av det. Allt jag bett honom är att komma till mig efter jobbet men tror inte det kommer hända, min lägenhet är ju alkoholfri. Han har redan börjat prata om att han måste hem först efter jobbet. Jag bor 10 minuter, han 30 minuter, det betyder att han ska köpa dricktid. Förra gången jag opererades skulle han hämta mig på sjukhuset, men fick förhinder och dök upp sent på kvällen onykter och nu efteråt förstår jag att han troligen även hade en date. Han kan inte hantera att jag mår dåligt utan då får han panik.
Han ringde mig för en timme sen, onykter, så han har suttit hemma och supit igen och tycker synd om sig själv. Det är inte synd om honom men han håller på att supa bort alla han älskar. Hur länge man orkar man gå omkring med en klump i magen? borde det här inte vara en kväll där jag borde vara orolig för hur jag kommer må och inte hur han mår för att ska opereras. Jag borde få vara svag och ledsen och veta att han finns där istället för att gå med klumpen i magen och för att han han troligen inte kommer finnas där för mig.

På eget initiativ ( eller ja efter lite gnäll och skäll ☺️) började min man ta Antabus i måndags ?? "Problemet" är att han tar dom på morgonen innan jag hunnit upp. Jag har alltså ingen koll på om han verkligen tar dom eller om det är ett sätt att undvika konflikter och få husfrid ? Mitt problem är mitt enorma kontrollbehov. Jag litar inte längre på honom och letar hela tiden tecken på att han är onykter ?Som ikväll.. Ser han inte lite slö och tilltufsad ut.. Har han kanske druckit? Hur gör man? Släpper kontrollen och låter ansvaret vara hans? ( trots att det inte dämpar min oro) Elller säger jag som det är och ber honom ta dom så att jag ser? Jag vill ju inte vara hans morsa.. Men alla svek och brutna löften har satt sina spår och jag undrar om det någonsin är möjligt att få tillbaka förtroendet och lita på en beroende ?Tacksam för era tips och synpunkter ?

Tack blueeyes?

Ett steg är ett steg. Ovh framåt går det även om du inte vet vart vägen slutar.

Bra gjort!
Kram