Senaste kommentarerna i forumet

Snart är helgen här igen, min sambo har räknat ut att det är tre veckor kvar till nästa leverprov. Vilket innebär ännu en helg i dimman. Han kämpar med att få tillbaka körkortet efter grov rattfylla.
Igår, efter jobbet drack han " bara" 4 öl...för att koppla av. Han dricker varenda jävla dag, betydligt mindre på vardagar för att klara av att jobba...beroende är han absolut inte, enligt honom... Han dricker för att koppla av och att det är gott!!!!!
Trodde helgen skulle bli lugn, men nu kommer den där vidriga klumpen i magen smygandes. Hatar denna känsla?
Sambon hånar sin bror som varit på behandling och lever ett nyktert, lyckligt liv utan alla lögner, fylleslag å drama.. Jag säger att jag beundrar honom, att han är stark och vänt sitt liv till det bättre. Men ett liv utan alkohol är inget liv, enligt min sambo..
Jag vill bara skrika rakt ut å slå honom på käften, men inte ens det skulle få honom att "vakna"
Älskar honom nykter då är han så fin, omtänksam å kärleksfull..(om han inte har abstinens )
Men alkoholhelvetet har tagit över helt, snart finns inte den personen längre. Det är konstigt att han, i fyllan kan vara så otroligt trevlig mot andra personer å samtidigt så vidrig mot mig..? han blir äckligt flirtig å sliskig även när jag är med. Tänker då: om han beter sig såhär när jag är med, hur är det då när jag inte är med...men han menar ju inget med det, säger han. Då ska jag tycka att det är ok??????
MÅSTE ur detta helvete?
Glad att ha hittat detta forum, skönt att skriva ur sig det inre kaoset. Men samtidigt sorgligt, vi är sååå många med detta kaos

I dagens samhälle har det gått inflation på ordet FÖRLÅT..
Folk använder det som någon sorts avlatsbrev..
Många tror att bara man rabblar förlåt, förlåt, förlåt, tillräckligt många gånger, så behöver man inte ta konsekvenserna av sina handlingar..
Jag ser det på barn och ungdomar, som missar skillnaden mellan konsekvens och "bestraffning"
Väldigt många ser det som en "bestraffning" när de tvingas stå för konsekvensen av sina handlingar..
Om jag råkar slå sönder en dyrbar sak hos någon, så ska jag naturligtvis be om ursäkt, men det fråntar mig inte ansvaret för att ta konsekvensen!
Som är att på något sätt ersätta det som gått sönder! Och det är INTE en bestraffning, utan bara en konsekvens av mina handlingar. (hade jag fått /dömts till böter för min handling så hade det å andra sidan varit ett straff..)

Så om nu konsekvensen av att jag sagt, att jag flyttar om du dricker alkohol en enda gång till, så är min flytt en KONSEKVENS! av handlingen att ta till flaskan för alkoholistens del.
Inte en bestraffning..
Om konsekvensen av att någon på fyllan slår sönder TV:n och vi inte har råd att köpa en ny, så är en missad match en konsekvens! Inte en bestraffning!
Om ungen slarvat och haft sönder mobilen, trots tillsägelse, så är det en konsekvens att få nöja sig med en gammal eller vara utan (isället för att köpa en sprillans..) Inte en bestraffning..
Att då och då bli påmind om sina misstag, är inte heller enbart "elakhet", när man som utomstående ser vartåt det barkar.. I alla fall om misstaget redan begåtts ett antal gånger med ett antal "förlåt/presenter" som följd..
Inse att det faktiskt finns en gräns!

I och med att ni börjat läsa och skriva på forumet, så HAR ni faktiskt gjort någonting för att förändra..
Ja, det är en lång process!
Det som ser så enkelt ut för utomstående kan vara förenat med mycket vånda och trampande fram och tillbaks.. Det finns en inbyggd beslutsångest hos oss medberoende.. Och den är bra att kunna ventilera här, oavsett utkomst av varje personlig situation!

Jag kämpar vidare med min man. Jag har inte kommit så långt att jag kan tänka mig att lämna, även om den tanken kommer ibland när jag är förtvivlad. Min man har nyktra perioder emellanåt och då får man hopp, även om det är förätiskt att hoppad så. Är medveten om detta. Vissa perioder när han dricker är jag både arg och ledsen.

Bra Jessie. Du gör ALLT RÄTT!!!! Det är inte du som ska ändra dig. Det är inte du som ska visa. Du visar redan. Du bryr dig......än. Jag hoppas att han inser att han gått långt över gränsen..

Skönt att höra ifrån dig, känns alltid lugnande på nåt sätt. Det går i perioder när jag skriver, ibland skulle jag behöva men orkar inte. Det stämmer att den längsta vägen är inåt, det tar sån tid o när det är så mycket som snurrar i huvudet är det svårt att veta vart man ska börja o så blir det inget.
Stor kram till dig!!❤️

Jag vet att du känner det som du inte har någon tid.. Men ta en liten bit i taget..
Ja, ibland så blir inte livet som man själv vill.. (och aldrig som man planerat..)
Min, numera fd, man ville heller inte vara "särbo", utan propsade på skilsmässa (han blev lite besviken, när jag inte fightades om det, utan fixade alla papper..) Blir det så, kan jag tipsa dig om att det inte behöver kosta 1800, som en del "firmor" tar för att fixa, det man kan fixa själv. Det räcker med 900, till den tingsrätt man tillhör!
Nu tror jag att du behöver en time out, och tyvärr kan du nog inte förvänta dig någon uppbackning av din man.
För det han i det här läget vill, är att både äta kakan och ha den kvar..
Tuffa besked, men jag kan tyvärr inte linda in det och du får gärna bli förbannad på mig om du vill.. Fortsätt fundera mer över vad du vill göra själv (utan man) för den närmaste framtiden kommer du ändå inte ha honom vid "sidan", även om han är i närheten fysiskt..
Han jobbar stenhårt för att hitta en lösning där det mesta blir som förut.. Och han går igenom sin egen lilla sorgeprocess, eftersom han egentligen inte vill släppa flaskan.. inte riktigt än i alla fall..
Just nu så går han på vita knogar, för att han måste..

Dessa frågor etanoldrift, jag har inte svaret på dom. Har funderat på detta sen du skrev dom och jag vet faktiskt inte.
1. Vad vill du?
Det jag vet är att jag vill inte ha ett sån här liv. Jag vill ha lugnet och trygghet.
Med el utan min man?
Vet ej.
2. Vad känner du?
Ingen aning...
Ena dagen ilska över att jag inte behandlas med respekt och omtanke . Att jag har låtit mig och barnen utstå detta.
Älskar jag honom ?
Den ena mannen ja!(som han var förr)
Den andre mannen nej!(missbrukaren)
3. Om jag vill fortsätta med denna man?
Vet ej. En del av mig vill, vill kämpa med honom.
En del av mig känner att det är nog ganska kört .
Ibland känns det som jag hoppas han ska "tabba" sig så jag har lättare att gå.
Som idag tex, Jag slutar kl 16.45 men har sagt ett antal ggr att just denna dag kan jag få jobba till kl 17 pga många barn. Så blev det idag. Jag kör från jobbet ca 17.05 ringer till honom för jag va tvungen att fråga en sak.
När han svara så säger han bara,
Vad vill du, tjurigt.
Jag säger till honom att så behöver han inte svara i telefon!
Klick, han la på.
Jag ringer igen och säger mitt ärende och frågar varför han är arg.
Jag mår inte bra och nej jag ska inte följa med på grabbens utställning idag. Klick...
När jag kommer hem har han kört iväg.
DÅ känner jag, vad fasen är detta att bygga på?
Nä, jag orkar inte detta jäkla tjurandet!
Han var sur för att jag kom hem enligt honom 40 min senare och vad hade jag varit ??
Jag förklara åter igen men det lyssnar han inte på.
Han slängre sen ur sig att han ska nog ha en lägenhet.
Som ni redan vet sålde han sina verktyg på fyllen och jag har inte velat gå ut i ladan för att se hur mycket som är borta men idag var jag tvungen. Jag blev skitledsen!! Allt var nästan borta ink hans fars egengjorda verktygslåda ( hans far är död)
Sen såg jag att han hade satt upp ett foto på mig och tösen ( gamla passfoto som legat där ute)
Då tyckte jag så synd om honom.
DÅ ville jag kämpa för honom.
Känslor som åker bergodalbana hela tiden.
Jag vet fortfarande inte om han vill sluta med alkoholen till 100% det återstår att se.
Jag hoppas att han gå i samtalsterapin. Han/ vi har gått igenom en stor händelse.
För 8 år sedan förlorade vi vår dotter som blev ändats 9 dagar gammal pga sjukdom. Exat på dagen 1 mån senare förlora min man sin far som stod honom väldigt nära. Detta har han inte bearbetat. Nu i sep gick min systers man bort efter en lång sjukdomstid. ( dom stod oxå nära varandra)
Jag har oxå förlorat dessa men jag har bearbetat det, jag menar att han har mycket som han stänger in och han är en sån person som har svårt för att prata.
Jag ska försöka sj att ta mig i kragen att gå och prata men det bli isf med människor som är i samma sits som mig.
Jag tror att det bästa för oss båda hade varit om vi antingen var ifrån varandra ett tag el särbos för att komma underfund med vad vi vill.
Särbo går han inte med på pga sin svartsjuka har han sagt.
Känns som att vi stå på samma plats och kommer ingen vart!
Jag har förändrats, jag tar ingen mer skit!
Visst, han mår dåligt men det betyder inte att han får behandla mig på detta "tjuriga" sätt.
Han ska faktiskt vara glad att jag trots allt är kvar vid hans sida men så långt har han nog inte kommit med sig sj.
Ego?
Nej! Tänker bara mer på mig sj och barnen.

Jag är oxå ny här, bara några dagar sedan. Sitter i exakt samma situation tyvärr. Vi måste börja tro på oss själva och bli starka och komma ifrån detta.

Du får alltid den där pricken på iet ;)
Allt stämmer ju så bra.
Det som är otäckt är att det är så många dom känner igen sig.
Att hen säger el gör vissa saker
stämmer in på det flesta, vad hemskt att alkoholen gör detta.
Visste jag redan men som tex..
Detta att dom är så duktiga om dom tex gör saker men att en annan inte gör någonting. Dom får göra allt...
Att läsa detta som jag trodde bara "gällde mig"
Har trott att jag inte gjort tillräckligt , att jag är lat....
Detta sen att allt ska vara bra så fort dom sagt förlåt .

Fantastiskt inlägg i din nya tråd om medberoende, Etanoldrift!

Nu hänvisar vi alla hit så många kan läsa dina klokheter!
❤️

Både vår skam som medberoende och alkoholistens skam över att de beter sig så urbota dumt..
Det är ju många gånger därför ångesten är så stor..
Förtvivlat försöker de köpa sig lite själsfrid.. Men det de ångrar idag, är glömt när nästa flaska öppnas..
Och så småningom börjar de projicera över sin egen skuld på omgivningen istället då den blir för tung att bära när man vill fortsätta dricka..
Någonstans så känns det som de går ner i ett sorts barnstadie, Som när barn inte vill att man ska påminna dem om deras misstag.. Tidsperspektivet blir väldigt kort..
För en alkoholist kan 3 - 4 dagars nykterhet (i synnerhet en påtvingad sådan) vara en hel evighet.. Påminner man då om det som hände för en vecka sedan, när de var mindre trevliga så blir det oftast ett gräl om "varför måste du ta upp det där, vi har ju pratat om det"..?

Skrattretande! Det är Exakt så som min sambo beter sig. Ett förlåt har jag aldrig fått däremot en uppsjö blommor, godis mm sen, som du skriver förväntas man "bli glad" igen. Lögnerna, sveket alla hårda vidriga ord försvinner ju inte med en ros som plåster. Hålet blir bara större å större. Nu till helgen som kommer ska min sambo vara nykter pga leverprov han snart måste lämna. Han förväntar sig antagligen att jag ska vara glad å tacksam men helt ärligt så finns det ingen glädje kvar...skadan är för stor, försent att reparera.

Hej skrållan!
Detta är ett rent helvete vi sitter i. Att leva med en alkoholist som inte fattar det själv kan bara sluta med att man går under själv. Sakta men säkert har man brutits ner helt så man inte längre vet vad man vill eller känner...man blir deprimerad, sätter upp en fasad..lever för de nyktra stunderna när han är normal, men inte ens då känner man nån glädje längre..för helvetet kommer ju efter det falska lugnet.
Mitt mål är att jobba med mig själv, har lärt mig massor om alkoholism och medberoende den sista tiden.. Så fort jag hittar ett annat boende så Måste jag bryta upp hur smärtsamt det än blir.
Hellre en jobbig period än livstid i helvetet.. Skrållan, hur tänker du om framtiden? Ett liv tillsammans med honom eller ta dig därifrån?

Konstigt vad mycket är lika. Samma här. Som om presenter kan ta bort det som är obehagligt. Eller saker som hänt på fyllan eller när han vill dricka.

Även jag kämpar med en man som dricker för mycket. Hade ett stort kaos i mig när jag loggade in här för några månader sedan. Känns väldigt bra att läsa och skriva av sig här. Lugnar när man inser att man inte är ensam.
Även jag har trott att bara jag pratar min man tillrätta så förstår han att han dricker för mycket. Inser nu att jag inget kan göra. Inser att det är hans ansvar, att jag bara har ansvar för mig själv. Försöker att tänka på mig och försöker må så bra som möjligt och väntar på ett under.

Klart att det inte är ditt fel! Låt han inte försöka få dig att tro det.

Han vill inte ens förändras, han har inget problem (enligt honom)
Ett liv utan alkohol anser han, är inget liv. Båda hans föräldrar är alkoholister, mamman är nu nykter sen många år...henne kan jag prata med. Trodde att min man hamnade på botten å skulle vakna till efter fyllekörningen... Men icke!!!
Han håller sig lugn emellanåt men efter varje lugn period kommer nästa helvete. Ja, han är Verkligen alkoholist...stannar hemma från jobbet allt oftare...sura uppstötningar, problem med magen, tryck över bröstet mm...allt kopplat med alkohol..han skyller på maten, för starka kryddor mm.
Just nu har jag ingen annanstans att ta vägen, finns inga lägenheter här. Jag biter ihop, sätter upp en mask och låtsas att allt är bra...på insidan råder kaos.
Glad att få respons på detta forum, känns lite lättare att få skriva av sig lite. Tragiskt att vi är så många som lever på det här viset, sorgligt

Från andra sidan kan jag ju bara med tyst nickande rörelse bekräfta din mans missbruk. Han har ju verkligen ett missbruk. Fotboja pga rattfylla, ja om inte det är en väckarklocka så... ja då vet jag inte vad som behövs. När man tänder av från alkohol mår man skit i tre dagar ca sedan blir det bättre. En månad då borde han varit fri från absitinensen iaf. Du måste försöka samla kraft i små steg och börja fundera på relationen du lever i. Han kommer nog inte förändras, som du själv mellan raderna uttrycker det. Nu kommer julen, ja en suparhögtid för många. Bra att du har stöd.

Vad skönt för dig att du har sånt stöd omkring dig ?Jag har inte många vänner kvar tyvärr. Har nog blivit så på vägen, att man själv har dragit sig undan. Men jag jobbar hårt med mig själv varje dag, tack vare min terapeut som är specialiserad på medberoende. Det är verkligen inte lätt...har insett att min enda chans att bli frisk är ett liv Utan honom. Märker hur lätt man trillar in i det invanda gamla mönstret.

men jag tittar in på forum och läser så gå gott som dagligen. Tycker mig ha sett Izzy-nicket flimra förbi oftare den senaste tiden, det tar jag som ett gott tecken att du är på väg mot "dig själv" - den längsta vägen lär vara inåt och det ligger nog mycket sanning i det. Särskilt för den som tappat bort sig själv i förtvivlans svängar att vara bra för "alla" andra omkring. Massor av kramar i höstmörkret och tappa inte taget - du är på rätt väg! / mt

Väldigt bra skrivet!! Känner igen så mycket av det du berättar så det är läskigt! Min sambo bad heller aldrig om ursäkt utan köpte saker istället o tyckte väl att allt skulle va förlåtet då. Kände sig också orättvist behandlad om jag el barnen nån gång sa åt honom o tyckte att vi gaddade ihop oss mot honom o han tyckte såå synd om sig själv. Det gick verkligen inte att nå fram. Han tyckte ofta att han var väldigt duktig o hjälpsam o han fixade o donade med allt möjligt men vi var bara otacksamma o gjorde ju inget!!

Börja med socialen ! jag tror att de har en beroende- /missbruksenhet.. Be att få träffa/prata med någon där och lägg korten på bordet. Säg att du inte orkar ha det såhär!
Om man är osäker, så brukar dom vara jättegulliga och kloka i kommunens växel att lotsa en rätt, om man bara beskriver sitt ärende och inte vet vem man ska prata med eller vart man ska vända sig..

Det är inte okej, att du inte har några egna pengar. I ett äktenskap/förhållande så betalar man räkningarna, var och en efter sin förmåga, även om man har separat ekonomi!
Hör dig för hos kommunens budgetrådgivning och eventuellt socialen, så får dom hjälpa dig att reda ut. Om han får in mer pengar än dig, så ska han också betala mer för de fasta utgifterna!

Någonstans läste jag om en kvinna som hamnat i dilemmat, att hennes man la över ansvaret på sitt "tillnyktrande" på henne, genom att säga: Men om jag blir nykter, har vi en chans att fortsätta vara tillsammans (dom hade flyttat isär)

När hon sa, att det kanske inte var möjligt, så säger han : Men då är det ju ingen ide att jag ens försöker.. Ska jag gå igenom hela den där skiten och sen inte få någonting för det?

Ja, så tänker ofta en alkoholist.. De vill inte bli nyktra för sin egen skull, utan känner det som de står med kniven mot strupen.. (dom inser vad dom håller på att förlora, eller har förlorat)
Och finns det inte ens en "belöning" (som dom anser vara en "belöning") i sikte så ger dom upp..

Så se till att göra klart för din man att han ska bli nykter för SIN skull först och främst!

Var klar över dina egna motiv! Annars kommer ni på olika sätt att hitta nya knappar hos varandra att trycka på..
Så får ni se om den "nya" människan och du har någonting gemensamt efter det..?

Det är faktiskt vanligt att många går isär efter att alkoholisten blivit nykter också...
Och precis samma råd, som Leverjag, vill jag ge dig.. Se till att DU får någon att prata med!

Det finns alldeles för mycket uppdämd ilska därinne, som måste få komma ut.. För du har RÄTT att vara ilsken, arg, förbannad och bitter.. Men du kanske behöver hjälp med att både släppa fram det på ett tryggt sätt och använda det på ett konstruktivt sätt (kanske till att bygga upp dig själv? )