Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen och ledsen för att det tog ett tag att skriva. Tack för alla fina råd och kloka ord! Det betyder mycket. Jag mår väldigt dåligt. Kan inte äta och har en klump i magen 24/7. Sover knappt alls. Vi bodde 3 nätter borta. Konfrontationen gick åt skogen. Det blev motsatt effekt och nu är alla ovänner och han skyller allt på mig såklart. Nykter men arg som ett bi. Pratar inte men skall separera antagligen. Allting är så sorgligt och tragiskt. Han förstår inte att jag och hans familj bryr sig. Jag visste att han menade det när han sa att han tagit ett återfall men att det är slut med det. Jag vet det och förstår såklart frustrationen han har men han är fortfarande sjuk. Vad det än är så är han inte okej. Vet att jag nu måste jag fokusera på vad jag vill och hur vår son skall må så bra som möjligt. Det gör han inte nu. Kramar!

Så mycket vet jag man har bara ett liv och just du bestämmer hur det ska se ut/ enkelt egentligen men svårt och härligt samtidigt/ kärlek till er alla som stöttar kämpar med era alkisar❤️

Ja man kan ju inte veta alls?Vet inte hur medberoende jag är men får ta den dan när den kommer/ jag.lever bara mitt eget liv just nu också har lite andrum mellan småbarnsperioden dom varat i 28 år för mej/ innan jag kanske barnbarn. Skulle resa på egen yoga resa samt tatuera mej/ tränar rider umgås med mina stora barn/ allt jag känner för själv?Man har bara ett liv och jag tänker inte någon stå ivägen för detta/ det är han som bör sjukdomen inte jag/det är hans val om han vill leva sida vid sida med mej men nykter?Hoppas att du inser ditt eget värde i det hela många varma kramar från mej???

Tack Li-Lo för info och klargöranden här som också jag tar till mig, tex det som handlar om åsidosätta egna behov.. Själv hamnar jag lätt i det, i relationer som kräver det. I övrigt är jag inte extremt medberoende, men medberoende yttrar sig tydligen också olika hos olika personer förstår jag. Ofta levde jag singel kanske pga oförmågan att ta mig rätten att vara den jag är och ge mig det jag behöver (i en relation). Kärleken tillslut gav mig modet att gå in i en relation på riktigt, dock var hamnar jag? Hos en man vars beroendeproblematik passar som hand i handske med min otjänligt förmåga till självundsättande..

Jag tog tag i allt och har pratat med min man sagt som jag känner. Han söger att han ska börja på alkolbehandling via sitt jobb men jag vet inte om det är försent. Och det sa jag.
Tänker att vi måste prata med familjerådgivningen oxå. Så får vi se hur jag känner.
Men ett steg iallafall även fast jag inte vet åt vilket håll jag går.

Ja hej på er allihop?Nu har min man varit nykter i 7 månader det tycks gå bra får se vad framtiden bjuder på?

Bra jobbat tycker jag att du åkte! Och jag förstår hur skitjobbigt det måste vara. Ok, han är arg just nu. Kan det vara så att han är jättearg för att du säger ifrån och inte accepterar hans beteende? Låter för mig som att han just nu slåss med näbbar och klor och allt han har att tillgå för att du ska låta honom "ta sitt återfall" ifred. Jävla missbrukshjärna är vad jag tänker spontant.
Jag förstår av vad du skriver att ni ska ha någon typ av konfrontation. Vilken tur han har som har människor som bryr sig om honom! För det är ju det ni gör. Sen är det klart att han inte direkt kommer jubla, det förstår jag ju.
Det gör ont nu. Åk med några dagar, låt det som händer hända och se hur det blir. Du kan inte göra mer, eller borde iallafall inte, göra mer än att tänka på dig och sonen just nu.
Jag önskar dig av hela mitt hjärta lycka till idag! Jag önskar dig också lite lugn i själen och att du ska iallafall stundvis få må lite bra. Håll oss uppdaterade. Kram

Hej vännen och tusen tack för mycket varma och kloka ord. Det betyder väldigt mycket och grattis till din nykterhet. Du har så mycket insikt så det kommer att bli så bra! Orkade inte med att vara hemma i natt om något skulle hända även om han lovade mig att han inte skulle dricka. Jag är på ett hotell med sonen. Har blivit kontaktad av honom med sms hela kvällen. Han vill aldrig mer se mig, jag ändrar mig aldrig, jag är inte välkommen tillbaks etc Jag mår så dåligt så jag skakar. Känns som en så dålig tajming med konfrontationen som kommer att ske i morgon nu när han förmodligen var helt nykter ikväll och vill komma ur det själv. Han sa på dagen att han inte är beroende igen. Jag har ju svårt att lita på det och ena sidan men samtidigt vet jag att han ej vill fastna igen. Det kommer inte hjälpa att jag älskar honom för att jag vill visa det för han är inte mottaglig. Så den här konfrontationen kommer ej att gå bra. Jag bara vet det. Kommer nog inte att kunna vara med nu heller för han är så arg. Ska man hoppa över det här? Ge honom en chans till så man kan lösa ev separation under mer kontrollerade former? Nu känns det bara fruktansvärt. Han kommer att hata mig så mycket och det känns ej bra. Jag mår så dåligt. Kram

att du inte kommer därifrån! Hur går det på lägenhetsfronten? Känns som jag får kämpa hårt trots vi inte pratar eller har ett liv kan då tänka mig vad detta sliter på dig. Hoppas du orkar och inte själv går under innan du kommer därifrån!
Många kramar

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag tror inte heller att det är kört. Men jag tror heller inte att du ska tänka så mycket på om mer kärlek hjälper. Det här är hans ansvar, inte ditt. Så visa kärlek för din skull, för att du tycker om honom, inte för att det ska läka honom. Tänker också att du ska säga ifrån. Och återfallet har inte varat så länge, det är definitivt inte kört. Känner en nykter Alkoholist som hade ett några dagars återfall efter flera års nykterhet. Familjen förenade sig, ställde ultimatum och hjälpte till att få honom på rätt köl igen. Nu har han säkert ytterligare 15 nyktra år bakom sig igen. Så det finns definitivt hopp, men det är kanske lite bråttom.

Hej vännen! Vill så gärna svara något klokt som kan hjälpa dig, hör hur jobbigt det är!
För det första, att det fanns alkohol hemma när han började sitt återfall tycker jag inte du ska ta på dig. Tyvärr är vi alkoholister (nykter sen 1,5 år) experter på att skylla ifrån oss och lägga skulden på annat när vår beroendehjärna är igång. Jag tror absolut att återfallet kommit ändå, ok?
Hur är det, har han några nyktra stunder? Går det att prata med honom alls? För någonstans tror jag att det vore bra om du kunde säga vad du tänker, antingen genom att prata med honom eller kanske skriva ett brev till honom. Är lite ute efter att lägga tillbaka ansvaret på honom, kanske kunna säga att nej jag accepterar inte det här, tar du ansvar för detta och söker hjälp på nytt så stannar jag och stöttar - annars går jag nu. Förutsatt att det är så du tänker såklart.
Har du möjlighet att kolla vad för hjälp det finns att få där du bor? Ring t.ex vårdcentralen och kommunen och hör vad som finns. Kan ni få hjälp nu på en gång? Han verkar ju inte vara i skick att ta tag i det, tänkte om du kan lämna ett konkret förslag till honom.
Om du känner att du behöver lämna, har du någonstans att ta vägen? Eller finns det möjlighet att han kan åka någonstans? Hur är det med hans familj, kan du prata med dom? Kan ni gemensamt gå ihop och försöka prata med honom? Jag vet inte vad som är rätt, försöker bara bolla ur mig lite ideer.
Om jag går till mig själv så skulle jag, om jag trillade dit igen, nog behöva ett "bryskt" uppvaknande. Och kanske är det som någon skrev att kanske behöver han forma ett nytt beslut, ett beslut bara han kan ta. Kanske han behöver ny behandling, AA, antabus osv.
Vännen, var nog inte till så mycket hjälp här. Ta hand om dig och tänk i första hand på dig själv och framförallt sonen. Försök att inte lägga skuld på dig själv, beslutet att sluta är det bara han som kan ta för ansvaret är ju faktiskt hans. Kram

Hej alla snälla, det har varit ett rent h-vete i natt. Var nära att åka ifrån. Det där återfallet tycks vara länge. Är helt förkrossad. Vart ringer man? Kan han få hjälp idag? Vi kan ej bo här i natt men är orolig för vad som ska hända.

För er omtanke och era goda råd ?Jag tar dom med mig på min resa ?
Den enda otroheten som existerar i mitt fall är kärleken till alkoholen... Inga andra kvinnor. Men det hade kanske varit lättare att skrämma bort en annan kvinna än att försöka tävla med alkoholen ☺️
Stor kram ?

Hej,

vilket fint och rörande inlägg du har skrivit. Alkoholism är en sjukdom, en dödlig sådan dessutom och det tycker jag att din berättelse här om din pappa är ett tydligt exempel på. Han klarar inte att sluta dricka trots allt han, hans kropp, hans barn (Du) har fått utstå. Sorgligt. Alkoholism är en svår och klurig sjukdom känner jag. Vid cancer bestämmer kunniga läkare vilken behandling som ska ske och individens personlighet och historia spelar "ingen roll". Man behandlar det område i kroppen som är drabbat. Hoppas du förstår hur jag tänker? Om det vore så enkelt att människor med alkoholism bara behövde rycka upp sig och göra ett val, ja då skulle inte alkoholism finnas... Det konstiga i det hela och det som gör mig frustrerad är att det är just "att göra ett val", sluta dricka - som är lösningen för att bli frisk. Något som borde vara självklart att välja men inte är och det är väl det som gör att det är en sjukdom? Att människor dricker ihjäl sig, dricker så att deras barn lider, arbeten försummas, hälsan försummas. För mig är det självklart att det är en sjukdom. Som jag önskar ska utrotas och försvinna för den orsakar så fruktansvärt mycket lidande till exempel för alla er anhöriga. Jag är själv nykter nu och oändligt glad att jag har lyckats bryta mig loss från alkoholens grepp om mig. Jag tycker inte synd om mig själv eller ser mig som ett offer för denna sjukdom men jag har kunskap idag och tar den på allvar för jag vill aldrig hamna där igen. Hoppas du får många fler svar och tankar här, jag är ingen expert, det här är bara några av mina tankar som jag kände att jag ville dela med mig av :)

Kram

Hej! Förstår din oro mycket väl och så länge du känner som du gör för din pappa så är det inte fel. Du har mycket empati och det är svårt att stå bredvid och inte göra något. Du har även ett ännu svårare läge eftetsom du inte bor nära honom. Det stora problemet är att han måste själv vilja bli fri från sitt missbruk annars fungerar ingen behandling. Vill man inte själv fungerar det inte. När min sambo efter många års alkoholmissbruk till slut fick en knäpp och vände ut och in på allt under ett dygn och allt höll på att gå åt skogen och hela hans familj plus barn fick möjlighet att konfrontera honom ( efter 3 dagar i häktet..) tillsammans med en alkoholterapeft. Han tog emot möjlighet till behandling 4 veckor på Nämdemansgården. Jag gick på en anhörigvecka som var den bästa veckan i mitt liv. Du får så många insikter och de lär vända ut och in på allt så att du själv förstår vad du gått igenom och hur du kan fortsätta leva Ditt liv. Även om din pappa inte vill bli hjälpt så måste du bli det och jag kan rekommendera en sådan vecka. Kontaktar du kommunen kan de också hjälpa dig att ge förslag på vart du kan vända dig. Lycka till!

Tusen tack för dina råd Leverjag! Jag ska verkligen försöka prata mer med honom. Det har varit ganska iskallt mellan oss det senaste halvåret eftersom hans beroendepersonlighet har gjort att jag inte har orkat vara så nära ( tabletter och chattande med tjejer...orkade ej gå in på allt strul eftersom jag lärt mig leva med alla konstigheter....) men funderar på om jag "håller om honom" mycket och försöker visa att jag bryr mig om honom kan hjälpa? Testade det igår morse och även om han blev förvånad tror jag att han blev lite glad. Igår tog han ingen alkohol och det finns inte heller något i huset. Tror hans steg att ta sig till bolaget är ganska obefintlig?Tack!

Tusen tack för bra tankar. Måste försöka prata med honom mer. Har gjort några försök men fått lite mothugg pga att han känner skuld såklart. Han vet vad som utlöste det och jag också nu. Sedan kommer det tyvärr upp många sanningar när det var varit såhär och eg vill han nog skiljas tex. Det skulle vara bra om han själv berättar för de närmsta att han tagit ett återfall. Vill man det om man har insikt i sin sjukdom? Hans bror hade märkt skillnad på sms på kväll och dag. Han kom till mig igår. Det känns bra att fler märkt det och jag kommer att prata med hans bror och en syster som ett första steg. Tack.

Att strunta i att allt från igår är såå svårt. Att bara vara som vanligt. Blir svårare å svårare. Jag vill igentligen inte det. Men måste fundera på vad jag ska göra med mitt liv och hur jag vill leva. ?

Har du pratat md honom om den och hur du ser på hans återfall och hur det får dig att må? Kan du få honom att säga något om hur han mår och vad han tänker nu? Tala med honom eller skriv ett brev från hjärtat. Han kanske behöver forma ett nytt beslut. Du kanske måste lämna om han inte slutar igen. Berätta om varför och hur sonen upplever sin pappa.

Jag kämpar också med eget missbruk och det är hemskt att veta och se hur man skadar sin familj och sig själv med sitt beroende men beslutet måste komma inifrån. Han kanske skulle behöva AA och kanske antabus första tiden? Ni kan ju gå båda till ett öppet AA-möte som ett första steg eller till beroendemottagning om han vill.

Tror att du måste vara tydlig mot dig och honom och ta beslut om hur långt du vill gå i detta.

Önskar all lycka till! Han har ändå klarat fem år. Det är strongt och så synd att kasta bort.

Har själv haft alkoholproblem och kommer i och med det "från andra sidan". Först av allt välkommen och fint att du hittat hit. Du kommer säkert få massa svar från medlemmar som har mer erfarenhet från detta ur ett medberoende-perspektiv. Oavsett ska du inte skuldbelägga dig att han dricker på grund av att ni haft vin hemma. Det tror jag efter 5 år inte är det som ska bära huvudansvaret för återfallet. Ja, och vad gör du nu då? Jo jag tror att det är lika bra att lyfta frågan hela vägen på direkten. Tala med honom när han är nykter och varför inte även tala med andra anhöriga. Du vinner ju inget på att behålla det för dig själv. Men att lämna på stubinen pga. av ett återfall? Ja i grund och botten måste alla ta det beslutet själv, men det låter som att det finns all anledning till att stötta i att häva återfallet.

Varmt lycka till!

//PP

Bakom den här förlåtande attityden.
Ingen vettig människa förlåter de dumheter som den drickande gör mot en.
Men vi gör det minsann.
Och varför det?
Kanske för att vi tror att vår storsinthet någonstans ska nå fram till dom och "bota" dom.
Eller att de ska förstå att utan oss går deras liv ännu mer i kras.

Eller att vi helt enkelt gömmer oss själva i de dimridåer som godhet skapar och slipper stångas med verkligheten.
Dvs förlåter vi en gång till så har vi både alkoholistens och släktingars stöd att vi faktiskt är så starka att vi orkar förlåta och stanna kvar.
Men egentligen gömmer vi oss ifrån det liv vi egentligen kan leva.

Som tar så mycket kraft och energi från oss som vi i dagsläget inte har att skapa det här möjliga alternativa livet.
Precis som alkoholisten gömmer sig i sin egen ångest, bakfylla och inte heller orkar skapa sig tillräcklig kraft att reda upp sina egna liv.
En ond cirkel som varken den drickande eller anhöriga verkar ta sig ur av egen maskin.

Tack ?Ja.. Vem vet? Det kanske är så.. Jag vet varken ut eller in längre. Så många lögner och brutna löften. Vet att du har rätt men vet inte var jag ska hitta styrkan att ta kommandot över mitt eget liv ?Förbannar mig själv att jag är så jävla förlåtande, omhändertagande och naiv. Som låter mig luras gång på gång på gång. Som ställer ultimatum utan att någonsin verkställa! Så dumt!
Jag har ju gett honom så många chanser som han förbrukat. Varje gång han dricker gör det ont! Fysiskt ont! En käftsmäll hade antagligen varit mindre smärtsamt. Jag väljer honom om och om igen
Han väljer bort mig om och om igen
Men långsamt, långsamt ett steg fram och två tillbaka hoppas jag snart få näsan ovanför vattenytan och finna kraft och mod att välja bort den som väljer bort mig. Kram