Senaste kommentarerna i forumet

du har varit med om flygcert! Vad du har kämpat! Vad långt du har kommit. En fantastisk resa att läsa om. Den inger hopp. Tack för att du delat med dig. Hopp om att 2016 bli ett fantastiskt år för dig och dina nära!
Kram

Du har varit så stark som tagit dig dit där du är idag! Du är en förebild för mig o många här skulle jag tro! Du har hjälpt mig så mycket o varit här o stöttat när jag har känt mig som mest nere o knappt sett någon utväg. Jag vill verkligen tacka dig för det!! Jag har mycket kvar att kämpa med men det tar tid o man får ta en dag i taget o fokusera på det som är viktigast.
Vad härligt att du är förälskad!! Det är du verkligen värd!!
Önskar dig ett fantastiskt nytt år!!✨?
Kramar❤️

Nyårsafton idag då...
Sambon bara sover å sover. De stunderna han är vaken trycker han i sig godis.
Igår kom vi iväg å handlade, han köper bingolotter till i kväll.
Jag är fortfarande chockad ? men det hinner ju ändras under dagen. Vet ju att han bara manipulerar mig just nu, är så jävla patetiskt. Igår tog han en öl när vi kom hem från affären, jag bara tittade på honom, snabbt förklarade han att det bara var mellanöl...han stannade vid en öl.
I morse när jag vaknade kände jag att jag hade värk i hela kroppen. Har inte tänkt på det förut men antar att all oro sätter sina spår även fysiskt.
Önskar faktiskt att sviker mig idag, blir full å otrevlig igen...det gör det lättare för mig att fortsätta min fokus på flytt. Gillar inte det här "spelet" han kör nu för att hala in mig igen, så äckligt å falskt bara.
Tänkte tillbaka på förra nyår..han gick ut i garaget rätt tidigt för att laga sin mammas bil. Jag skjutsade min dotter till en kompis, vilket tog ett par timmar. När jag kommer hem igen är hans farsa med honom i garaget å super. Jag sitter ensam hemma å väntar å väntar..han kommer upp vid åtta tiden, vi lagar mat tillsammans. Sen trodde jag han skulle vara kvar, men han hade lite jobb kvar på bilen. Han hade dessutom ringt en massa vänner för att eventuellt kunna dra iväg på fest. Vi blev osams å han gick till sitt älskade garage, fyllt med öl. Att jag satt här, ensam, fanns ingen tanke på. Det hela slutade med att jag är ensam här vid tolvslaget, han ensam i garaget.
Efter ett nångång raglar han in å direkt i säng...usch å fy faaan.
Nä, fokus på Mig själv nu.

Jag hittade detta forum efter att jag sökt runt om beroende osv. Men, det är här min resa börjar på riktigt.

Jag har varit sååå blind och medberoende. Jag har inte förstått alkoholister dilemma. Vilken kamp de måste gå igenom för att bli nyktra. För mig som inte har ett beroendeproblem så är det bara att sluta dricka, inte öppna flaskan, välja precis vad jag vill. Ingen djävul sitter på min axel och förhandlar.

Däremot tror jag att jag tänkte rätt i mitt förra inlägg. Alkohol får inte finns lättillgängligt i vardagen om man kämpar med suget. Jag kommer byta plats på mitt alkoholförråd innan min älskade vän kommer hit igen. Han "snodde" och spädde ut flaskorna tidigt i vår relation. Innan jag förstod vilka problem han hade. Senare tog han med sin egen dricka, som han inte bjöd på, när han kom hit. När alkoholen han hade tagit med sig var slut så åkte han hem. Det ser jag först nu. Såg det inte tidigare!

Jag har ägnat mellandagarna åt Youtube. Tittat på intervjuer, lyssnat till nyktra alkoholister, medberoende, terapeuter. Vilken resa!

Oerhört givande att lyssna på inspelningar från AA-tal som finns på Youtube. Kan verkligen rekommendera dem.

Jag och mannen jag älskar firar in det nya året separat. Jag med vänner (som dricker), men jag firar nyktert och tar bilen. Han har bjudit in sina barn för att fira det nya året nykter med dem.

Gott slut på 2015 och Gott nytt 2016! Kram på er därute i cyberrymden!

Kan du inte ta barnen och åka därifrån?
Jag önskar er av hjärtat en lugn dag och kväll och Ett Gott Nytt År! / mt

Han har druckit ett par flaskor vin och en del starköl. Är så besviken och har fått trösta yngsta barnet och lovat att ta tag i det här till veckan. Hen klappade mig på armen när vi gick till sängs och sa: I morgon mamma, i morgon är han som vanligt igen va? Halvt försäkrande, halvt frågande. Hen hann också bli rädd och ledsen, trodde att pappa skulle köra rattfull vilket han aldrig gjort men jag kunde avstyra det. Det är inte ens nyår ännu? I veckan ska hans syskon och föräldrar hjälpa mig att prata med honom.

Det har tagit lite tid att svara . Först när jag läste ditt etanoldrift blev jag glad och ledsen för som alltid trycker du på rätt knappar och det var skönt att känna att jag faktiskt inte behövde ha dåligt samvete !
När jag sj bestämt att nu firar vi som vanligt med min mamma och allt så är du väldigt gärna välkommen att följa med.
Han valde att stanna hemma och att vi skulle fira tillsammans på juldagen. Sagt och gjort och jag och barnen har haft en bra jul.
Jag mår bättre men inte så bra som jag trodde.
Det har varit mycket detta år både med min man , mitt jobb, en nära släkting som varit sjuk och som lämnade oss alldeles för tidigt samt detta dåliga samvete att inte vara tillräckligt bra el duktig. Allt detta har börjat landa nu när man äntligen fått lugn och ro. Vi mår bättre båda två trots hans problem för de slipper jag oftast se. Sonen har börjat förändras till det bättre.
Däremot vill min man inte ha "planerade" dagar då han ska ha sonen trots att sonen vill det.
Det handlar delvis på att min man måste få ha lite "lugn&ro" hitta dig sj och försök med sitt problem. Sen handlar det lite som att han vill ha de goda sen kan jan åka hem till sitt, behöver bara tänka på sig sj, det är vad jag tror. Men nu har jag hört från sonen sj att han ville sova hos pappa och att jag oxå gjorde det för han var orolig att han skulle dricka.
Nu har vi bestämt att en dag i veckan ska han ha pojken pga mitt jobb och att han måste vara nykter.
Han kom hem till mig en kväll på fyllen och jag kände att jag snabbt kom in i mina vanliga tassande steg och att det var så rätt beslut.
Jag måste bara jobba mer med mig sj. Att inte tänka så mycket på vad han vill el att han kan helt plötsligt ändra planer vi gjort upp sen kommer jag så fort han ringer.
Det värmer i hjärtat att du fråga hur jag har det trollis !
Hur har ni det?
Jag önskar er ett Gott nytt år!!
Tillsammans är vi starka !
Kram

Önskar dig en härlig framtid med början imorgon natt ;-)
Du har så mycket klokskap att komma med, då du sett båda sidor <3
kram!

Skönt att det bara var en dröm

När vi hittar lugn och är trygga kommer det till oss, då vågarvi släppa fram och titta på det som gjorde så ont. Kanske du nu undermedvetet bearbetar i din nya trygga tillvaro.

Kram

av din styrka önskar mig själv detta men det känns långt borta. Kämpar på med mitt mående och plopp så dyker han upp i mitt huvud när jag läser i 12 stegen. Det bli både ledsamt och irriterande för han var inte
" bjuden" ändå kommer han. Och börja då fundera på vad han gör, hur han mår och om han det minsta saknar mig, fast det eg var mitt mående som skulle jobbas på. Bli så ledsen på detta.

Även om det var en tråkig dröm, så var det en fantastisk påminnelse om vad du inte vill ha tillbaks!
Jag skulle tolka det som ett friskhetstecken!
När vi tittar tillbaks, så undrar vi efteråt hur i hela friden vi kunde låta oss behandlas på vissa sätt och hur i hela friden vi stod ut!
Vi har slutat skämmas och kan istället se det som en erfarenhet och kanske kan vi hjälpa andra som inte hunnit så långt än
Nyårskramar <3

Har påverkats idag av att jag hade en mardröm inatt.
Jag var ihop med mitt ex och han hade slutat dricka men fick ett återfall.
Jag kastades tillbaka för ett tag hur jobbigt det verkligen var för bara ca 1,5 år sedan.
Han tjafsade och bråkade både med mig och yngsta sonen.
Erkände inte att han druckit och ältade och tuggade om allt möjligt.
Som vanligt fick man inte en syl i vädret.
Det var så befriande att det bara var en dröm nu....men som tidigare faktiskt var min vardag i flera år.

Skådespelet eller vad det nu är fortsätter! Vi har ännu inte pratat men har gemensamma vänner. När de ses så mår han jättebra och är så charmig. Har både slutat dricka och röka enligt honom själv. Shit får du en känsla vad gjorde jag för fel om han nu kan må så fantastiskt och sluta med allt på bara en månad?? Inga saker hämtade och han tar ingen kontakt ang det.

Bra att du hejdade dig där Trollis!
Om magkänslan säger en sak så ska man lita på den! Jag litade inte på min magkänsla för över 10 år sedan, trots att jag kände att det fanns något som inte var riktigt som det skulle.. Jag lät mig villigt övertalas om "tillfälligheter" och olyckshändelser i nervositeten..
För att finna mig själv "ur askan i elden" några år senare..
Nej, jag tror inte att man är mogen för ett nytt förhållande innan man gjort upp med sitt eget medberoende (som handlar om lite olika saker för var och en av oss!)
Kanske försöker ditt ex på något sätt utnyttja dig som en sorts "trofé" .. Många män, tror att kvinnor är lättfångade byten..
Kanske ska du också titta lite på vad ditt nuvarande och han har för "röd tråd"/gemensam nämnare..? För även om man inte själv ser något uppenbart, så finns det där, tro mig.. När jag gått igenom det jag trodde var flera olika "personligheter" (för i första påseendet finns inga likheter) så har jag ändå funnit vissa gemensamma nämnare (som till viss del påmint om min far, som jag under barndomen hade ett komplicerat förhållande till)
Gläd dig åt, att när du utvecklas så kommer du inte längre att dra till dig en viss typ av män (sker ett olycksfall i arbetet, så kommer du ändå att kunna agera mycket snabbare!)
Nu ska jag också ta en långpromenad

Jag lyckades inte genomföra mina planer på flytt medans han var bortrest. Skulle få bo hos mitt x, men efter att ha varit hos honom å fikat några gånger började han med inviter mm. Fick genast panik, trodde han hade förstått att vi bara är vänner men det hade han tydligen inte. Det sista jag behöver nu är en ny relation, har ju inte ens kommit ur den jag har nu. Men jag har inte gett upp hoppet om ett eget boende, letar å tittar varje dag, det är mitt mål att komma härifrån.
Du har helt rätt blåögd, satt i morse å kände efter ordentligt hur det kändes. Stor skillnad mot för när han var borta. Ångesten å oron har åter slagit ner i mig...
Just nu sover han bara...legat i sängen sen han kom hem. Det är det enda han orkar efter denna fylledimma. Antar att han är pigg i morgon igen...måste ju bara firas att det är nyår, nykter är ju inget alternativ för honom. Jag har inga planer alls för morgondagen, en dag i taget bara. Lever på hoppet om eget boende.
Nu ska jag ut i solskenet på en lång uppfriskande promenad.
Sköt om er, fina medmänniskor ?

Blåögd & Trollis! Det är inte lätt, trots goda föresatser.. Ibland blir man bara som "förlamad" och kommer sig inte för med att göra annat än ducka..
Men ni är i alla fall på väg! Glöm inte det..
Bara att ni tagit er till Forum! Och ni har många "olyckssystrar" (och bröder) därute.. Rom byggdes inte på en dag och en "flytt"/förändring kommer inte över en natt..
Ofta har man en helig ilska, som man inte får ut på ett konstruktivt sätt i stunden.. Och sedan rinner det av och man är bara trött.. (ja det tar en hel del energi att vara arg!)
Försök att planera in ett litet steg i taget (för i regel går det inte att ta allt på en gång!)
För min egen del, gav det faktiskt en viss energi att gå tillbaks och läsa i mina egna trådar och kommentarer.. (och jag erkänner,, vissa var inte lysande, utan mest frustrerade..)
Men det gav mig perspektiv! Påminde mig om att det bara förändrats till det sämre och fick mig till slut att förstå att jag ändå gjorde ett rätt val, för att den enda som kunde förändra något för mig, var jag själv!
Stor påse styrkekramar till er båda!

Vad händer?

Det som känns, är nog egentligen "egots" sorg, över den framtid man själv planerade och som inte blev..
Och kanske vår egen förmåga att bara se "medaljens framsida", att såhär efteråt liksom förhärliga saker och undvika att blåsa bort det där rosa skimret som man gärna pyntade det med..
Vi har nog alla en längtan efter "tvåsamhet" och ovillkorlig kärlek.. Kanske är det därför vi gärna fantiserar om att "alla andra" har det så mycket bättre?
Lite av de lyckliga sluten på sagorna i vår barndom, där prinsessan fick sin prins och där alla levde lyckliga i alla sina dagar..?
Vi vet med den logiska delen av hjärnan att livet inte fungerar på det sättet.. Men kanske har vi inte tränat vårt känsloliv för de mer gråa delarna av vardagen?
Fast utan dessa grå och stundtals tråkiga bitar, så skulle vi ju aldrig kunna uppskatta det som verkligen är bra?
Själv har jag börjat hitta en "vila" i det vardagliga, "grå" och trista.. De där långtråkiga stunderna, är bara min själ som försöker bromsa ner "kicknarkomanen" från att bli beroende av något annat, istället för att titta närmare på vad jag egentligen har och behöver..

Livet är ju faktiskt det som pågår, medan vi planerar.. Ja, mindfullness är inte så dumt! Det hindrar oss att fly från oss själva, till antingen en nostalgisk dåtid (som vi förgyllt) eller en kommande framtid (som innebär besvikelse, när vi väl är där, för att det inte blev som vi tänkt)

Ta ett litet steg i taget! Det behöver inte gå fort, Eller vara stora kliv! Ett enda pyttesteg, innebär att du inte står still på samma fläck!
Och det är fullt tillåtet att ta nya beslut, att ändra sig. Att ta ut en ny riktning, varje gång man stannar till..
Önskar er alla ett Nyktert och gott slut på året som varit!

Ja, vi blir arga och förbannade. Ilskan kokar medan vi med förståndet inser att vi förmodligen inte kan prata om det just i stunden eftersom vår alkoholist fortfarande är påverkad (och troligen varken tar in information eller minns den efteråt)
Sedan är det ju så med ilska, att man inte orkar vara dunderarg hur länge som helst.. Det sjunker undan och blir lugnare (i sämsta fall blir man mer likgiltig)
Efter ett par dagar med en lugnare period orkar man inte ta tag i det, utan är lättad över att det är "lugnt" (även om man någonstans i bakhuvudet går och väntar på nästa gång)
Nej, det är ingen quick fix, att lämna och tyvärr väntar vi medberoende många gånger alldeles för länge..
När jag tittar i backspegeln, borde jag ha ställt ultimatum redan för flera år sedan och egentligen har jag nog varit på väg i flera år, innan det till slut blev så ohållbart för min del (hans alkoholkonsumtion och vanor hade eskalerat till en punkt där det bara inte fungerade längre) att jag verkligen gjorde en förändring som innebar en separation!
Jag kan inte skylla på barn och i själva verket tror jag att det är ett av våra egna svepskäl som vi använder när vi inte förmår och när vi inte orkar ta tag i vår egen situation.
Jag kunde inte välja annorlunda, för min skull! (han hade ett val, och valde alkoholen!)
Men bara för att vi inte gjort något innan, så är det ingen ursäkt för att inte handla.
Det är aldrig för sent, när vi än bestämmer oss.. Varje litet steg, är ett steg i rätt riktning
Precis som kloka Flygcert skriver, Är det lätt att stanna? För det är inte lätt att flytta, men ibland alldeles nödvändigt!
För mig var inte "att stanna" ett alternativ!

Gott nytt år!

:)

Du är sååå stark. Var stolt över dig själv ??

... Är det lätt att stanna?

Kramar till dig!

Och kramar till Mt! Tack för allt, kära du!

För tre år sedan höll mitt liv på att ta slut.

Efter flera år av kaos så hade allting övergått i total misär. Jag ältar inte längre, men jag gillar att tänka över mitt förflutna och mina erfarenheter och jämföra med var jag befinner mig idag. Julen 2012 var fylld av hot, ilska, shopping- och sexmissbruk, och vitaknogarnykterhet, och rädsla. Så mycket rädsla. Jag trodde på fullt allvar att han skulle köra ihjäl oss när vi åkte till julfirandet. Men så gick det en tid till. Hos mina föräldrar hade jag packade väskor och en del undanstoppade pengar (där och då kändes det ibland som Sova med fienden - han fick inte stoppa mig en gång till från att lämna!).
I februari förstod jag att barnen var mycket påverkade, och jag har kvar orden som fick mig att lämna på en lapp i min plånbok, precis som Lelas rekommenderade; sonen som då var 3 år och 8 månader sa efter ett av pappas utbrott: "mamma, jag tycker inte om pappa när han blir arg". Min panik över "skajagstannaellerlämnastannalämnastannalämnastannalämnaatannalämna" hade övergått i magkänsla istället för oro/osäkerhet - jag skulle lämna på något sätt och när jag såg det framför mig så kände jag lugn. Dagen efter lämnade jag min exman för sista gången.

Efter år av socialtjänstutredningar, tvist i tingsrätten och bråk så bor barnen hos mig 2/3 av tiden, exmannen är lugnare och jag är starkare, barnen mår bättre om än inte helt bra. En separation är tuff och när man har en pappa som enligt barnen själva "kan bli helt galenarg" så är det inte lättare - det har varit tufft, men vad jag är glad över min erfarenhet.

Jag älskade fortfarande en del av exmannen när jag lämnade, så i efterhand ser jag tydligt hur min hjärna tog över - det gick inte att leva så, så jag fick bestämma mig för att välja att lämna, för att det bar enda alternativet. Först i höst kan jag ärligt säga att jag inte älskar en del av honom.

Under sommaren 2015, efter domen i tingsrätten, började jag må väldigt dåligt utan att kunna förklara varför. Men efter hand insåg jag mitt medberoende, hur min uppväxt påverkat mig och hur det förstärkts i min relation med exmannen. Under hösten har jag gått på samtal på ett behandlingshem, gått på zonterapi och börjat meditera och - nu under julhelgen har jag känt glimtar av riktig och äkta glädje igen! Den finns där, och jag jobbar för att hitta den igen!

Barnen får hjälp genom barngrupper! Och de älskar din pappa, ett barn älskar dina föräldrar! Men de får ibland utstå saker som inte är ok, men bara 1/3 av tiden, och jag tror det är viktigt att de träffar sin pappa så att de får en sann bild. Förhoppningsvis blir pappan ännu bättre, mer i harmoni osv, men de behöver sin pappa, och så länge han inte går tillbaka till samma beteende som förr så är det ok att lämna dem till honom.

Jag har träffat en man som jag är förälskad i, sedan några månader, och jag njuter i nuet. Jag kan inte låta bli att jämföra med exmannen ibland - det är lugnt, enkelt, ingen ilska, fint och mysigt, men vad framtiden har vet jag inte, men jag vet att om jag lyssnar på min magkänsla så löser allt sig!

Kramar till alla som vill ha eller behöver!

Att kliva ur ett medberoende tar tid.. Längre tid än bara en flytt.. Det har ju med invanda mönster, tankesätt och beteenden att göra..
Det är väldigt lätt att tro att man är "färdig" bara för att man fått ett eget krypin, en egen dörr att stänga om sig..
Men så enkelt är det inte alla gånger..
Det gäller att inte släppa taget där. Att inte släppa taget om den egna förändringen och slå sig till ro med en billig seger..
För då sitter man snart där med en ny "beroende".. Och allting upprepas igen med små variationer..
Det som driver väldigt många är "ensamheten" och ett hormon i hjärnan som kallas peptider, som jag läst om i Tuva-forum (rekommenderas!)
Vi söker någonting som känns välbekant, som utlöser någon sorts (välbekant) känsla som vi känner igen.. (det "välbekanta" förknippar vi ju oftast med trygghet, hur konstigt det än låter..)
Och väldigt många är rädda för "ensamheten".. För den tvingar en att umgås med sig själv..
Väldigt många blir tom kvar i en destruktiv tvåsamhet, för att slippa bli ensamma.. Trots att de innerst inne känner sig ensammare när de är i förhållandet..
Kanske skäms man? Kanske fick man "varningar" från omgivningen och valde att ändå gå vidare? Kanske fanns det varningtecken som man valde att ignorera?
Och kanske trodde man att man med sin egen stora kärlek skulle kunna övervinna allt det "onda"..? Att man skulle kunna göra en annan människa hel?
Givetvis är det sällan en alkoholist, visar upp hela registret av sitt missbruk i början.. Det brukar istället vara så att personen är väldigt kärleksfull och omtänksam..
Skulle de i början råka bli för fulla, så finns det tusen ursäkter och bortförklaringar, samt heliga bedyranden om att det givetvis aldrig ska upprepas.. men det gör det!.. lite mer sällan i början, men sedan med jämna mellanrum och till slut ber de inte ens om ursäkt, utan tycker att det har du vetat om så länge så det är väl inget att bråka om?

För oss medberoende så gäller det att hitta den röda tråden (för ofta har vi också mer än ett förhållande bakom oss)
Vi får börja att titta på om det finns några gemensamma nämnare?!
Faller vi alltid för samma typ av människa? Vad var det vi fastnade för? Påminner han om någon annan i familjen/släkten? Eller känns det t.ex. som motsatsen..?
Även om de verkar helt olika, så brukar det finnas någon likhet, hos alla.. Om det så är en viss typ av uppväxt, kanske något "mönster", osäkerhet som döljs av en påklistrad/spelad roll? Typ "charmören" /den världsvane, som innerst inne inte har någon självkänsla alls.. Någon som ute bland folk kan vara påstridig och i det närmaste aggressiv i sitt sätt att hävda sin rätt.. och som samtidigt tror att det är gentlemannamässigt att slå varenda karl, som så mycket som petar på dig, på käften (eller åtminstone talar om det?)
Helt enkelt den "förklädde prinsen" på den vita springaren.. (eller det är vad de ser sig själva som)
Hur romantiskt det än verkar, så blir det till slut jobbigt, när du knappt får gå ut och handla utan att de ska följa med.. Och jag lovar, svartsjuka har ingenting med äkta kärlek att göra!
Får du ofta höra saker som : men jag är rädd om dig..? Jag vill inte att du ska råka illa ut, så jag hämtar dig..? eller liknande saker som kräver att du ska hålla dig hemma eller redogöra för dina förehavanden i tid och otid.. Då ska du kanske dra öronen åt dig..
Pratar han ofta om känslor och gärna vill att du "berättar allt"? Och slutar det oftast med att det är han (som efter ett antal glas vin) berättar om sin tragiska historia? (och du så småningom inte får en syl i vädret, eller ständigt blir avbruten..) Och du får trösta..
Det slutar i regel med att dialogen (som ju ska löpa fram och tillbaka mellan två parter) blir en ändlös monolog.. Kanske pratar han lite för mycket redan från början och du sitter där och blir lite imponerad i början.. Eller så säger han nästan ingenting alls, utan väntar på att du ska berätta "allt" så han får små hållhakar på dig som han sedan kan utnyttja..?

Ja, det är normalt att vilja få reda på så mycket som möjligt om den andre i början.. Men ta det lite varligt.. Man behöver inte redovisa hela sitt liv på en gång.. Speciellt inte om den andre börjar gå in på mer intima detaljer eller tvingar dig att berätta, fast det inte känns riktigt bra..
För när "alkoholisten" (jag skriver så, för att det var det som gällde i mitt fall) Fått dig att berätta, så kommer det plötsligt obehagliga undertoner i kommentarerna.. Inte till en början, utan längre fram.. Där det du berättat "i förtroende" helt plötsligt vänds emot dig..
Kanske förvanskas det och "råkar" berättas för andra.. Som en "rolig anekdot" eller bara för att tungan råkade slinta.. Ibland är det helt oförargliga saker, men det finns tillfällen när man känner att personen på något sätt har tummen mitt i ögat på en.. (kusligt, men ofta väldigt verkligt)
Det är precis dit den beroende vill ha dig, för att ha så stor kontroll som möjligt!
Sedan kommer de små anmärkningarna om att man inte längre ser "så fräsch" ut.. Du får nog tänka på vad du äter, för du börjar visst lägga på.. Ska du inte klippa dig snart? du börjar ju få kärringfrisyr..? Åtföljt av ett "men jag vill ju vara stolt över min fru.. " Däremot får du inte bli så "snygg" eller klä dig så "sexigt" att andra kan tänkas bli "intresserade" för då kommer istället pikar om otrohet.. (likaså om du inte orkar ställa upp på sex..)

Kom ihåg, att det här är en långsam process! Det är inget som sker över en natt, eller ens ett år.. Helt plötsligt så en dag, vet du inte längre vem du är eller vad du själv innerst inne tycker..
Då borde du egentligen ha lämnat för länge sedan.. Men bättre sent än aldrig ;-)

Ursäkta!