Senaste kommentarerna i forumet

Det har varit relativt lugnt några veckor nu för mannen har var sjuk så han har inte orkat. Nu är han på bättrings väg å då dricker han igen. Å chattar med andra tjejer. Suck.

att han kanske inte alls bara druckit 1-2 ggr per år.Han kanske inte orkar dölja det längre helt enkelt.
Bubblan håller på att spricka.
men hur det nu än är med det.
Fortsätt ta dina steg åt det håll du vill gå med ditt liv oavsett vad han väljer att göra,
Det är den enda vägen.Sitt inte stilla passivt och låt livet/spriten ta kommandot över dig.

Inte ens 3 veckor har gått och nu är det dags igen ? Har ju tidigare varit förskonad med 1 eller 2 återfall per år så det här är verkligen galet. Börjar min man sjunka längre ner i sin sjukdom? Min magkänsla sa redan igår att mannen hade druckit.. Självklart nekade han. Skickade ett sms imorse och skrev att jag inte hade lust att genomföra helgens planer om han drack idag.. Tomma ord och löften.. Igen! Redan för någon timme sedan frågade jag och fick ett nekande svar. Vid middagsbordet var det så uppenbart att jag inte visste om jag skulle skratta, skrika eller gråta. Är så in i helvete trött på den onyktra människan, rödmosig i ansiktet och släpigt tal. Så trött ? Så trött och uppgiven att jag inte ställer frågor, ställer till en scen eller letar gömställe. Och då har det gått långt.. Just nu är han noll och inget för mig och tankarna på ett eget boende dyker upp.. Ett hem utan svek, lögner & alkoholgömmor. Ett hem med skratt, kärlek och tillit. Mitt hem, min trygga zon.. Har fått remiss till Kbt ??Hoppas få hjälp att bli fri från det jävliga medberoendet. Hoppas få läka och hitta tillbaka till mig själv. Om det blir med eller utan min alkoholist får tiden utvisa!
Sköt om er alla ni som kämpar ?

Jag har läst dina inlägg. Det du beskriver fram till nu är att du länge varit i en väldigt besvärlig situation. Utifrån det du skriver blir det tydligt att du är en person som har förmåga att visa omsorg och mod. Du har inte bara skrivit och berättat här på forumet, du har också varit uppriktig med dina barn som är viktiga för dig och du har berättat för din chef om hur du har det, jättebra.

Du har bestämt dig för att göra en förändring och behöver komma på hur den ska gå till och komma på vilken typ av stöd du behöver.

Du har tagit flera steg, du vägrar vara tyst om det du är med om, du tar ansvar över din hälsa när du vänder dig till vården och berättar för flera hur du har det. Du har också en stark önskan om ett eget boende som skulle kunna vara ett ytterligare steg i att ge dig själv möjligheter att leva det liv du vill.

Du nämner att du har stöd utifrån, vad av det tror du kommer bli mest hjälpsamt för dig? Vad behöver du från dem du har stöd av för att komma vidare?

Fortsätt gärna skriv och läs på forumet. Det brukar vara bra att få moraliskt stöd från andra och det kan ge lite motivation, berätta gärna vilka steg du tar nu i denna förändring.

Starta gärna en egen tråd om du vill så ser alla dina inlägg lite tydligare.

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Hej!
Du har min medkänsla.
Jag har själv liksom gått och väntat på att jag ska känna inuti att "nu är det nog".
Nu är jag där, men det är hårt att stå fast när nykter period kommer.
Ändå känner jag att tilliten nu brustit så att det blivit en spricka i relationen, och jag vill få fast mark under fötterna igen.
Svårt att förstå för min nu nyktra sambo.
Men det är väl också under en nykter period separationen måste ske helst, då han kan "vara med"..
Svårt, svårt, svårt! Att våga också.
Den här mannen som jag en gång så gärna ville ha, och som faktiskt säger att han älskar mig och nu kommer att vara nykter.
Är jag kall? Galen? frågar jag mig själv.
Men sprickan finns där nu.
Ja, svårt ta steget, men jag förstår väl om du fått nog - med tre barn också, och det att behöva söka "skydd" från sitt eget hem!
Lycka till, önskar dig en framtid som du vill ha!

Ja visst är det märkligt vad man sväljer och står ut med.. Jag som alltid varit en bestämd dam med skinn på näsan.. Aldrig trodde jag att jag skulle stanna kvar hos någon som väljer bort mig gång på gång på gång. Någon som ljuger och manipulerar ? Men här är jag! Förlåtande, godtrogen och mesig ?Jag har kommit till insikt att jag behöver jobba med mig själv. Jag måste få verktyg att inte låta hela mitt liv och min tillvaro vara beroende av om min man väljer att dricka eller inte. Jag måste jaga iväg oron och ångesten och få läka igen.. Måste hitta tillbaka till glädjen! Ha ett fungerande liv oavsett hur andra väljer att leva sina. Så mycket jag måste göra och så lite ork. Sakta bryts man ner ?
Känner igen det där med att tvivla på sig själv. Många gånger har jag frågat om han druckit. Jag? Nä! Absolut inte. Hur kan du tro det?
Min magkänsla lurar mig sällan. Så trots att jag vet börjar jag tvivla på mitt eget förstånd.. Man kan lätt bli rädd för sig själv. Förstår vad du menar att lämna fysiskt.. Jag får ett fruktansvärt kontrollbehov och när han är här hemma har jag åtminstone koll. Trots att jag önskar honom ditt pepparn växer
Ja.. Hjärna och hjärta är verkligen inte överens. Och jag precis som du älskar och hoppas och hoppas.. Att det snart blir min tur att bli vald. En gång för alla
Styrkekram till dig ?

Nej jag orkar inte till slut.hans mamma o mormor bara daltar m han.fast dom vet att han dricker.enligt han så får jag inte berätta för dom.ska ta mig i kragen o lösa det här.har så mycket hjälp utifrån.

Hej.jag vill så gärna söka hjälp att jag ska få en lägenhet men är rädd.jag vet att jag kommer kollapsa.han va nykter 2 dar men sen nåt som gör mig vansinnig är att han nekar när han är full.hitta vintetror i skåpet igen som han försöker gömma.har tid nästa vecka till företags hälsovården för mitt blodtryck så jag ska ta upp det här.jag vet att mina barn står vid min sida.men när man har levt med en alkoholist så blir man så nergången.man tappar lusten för allt.

och han som måste nyktra till och följa efter.
Kort och koncist,inte tvärtom..
Dessutom tar jag mig rätten att tycka till om det jag inte har att göra med.
Hoppas du får längre och utförligare svar av dom andra härinne.
Välkommen hit och läs gärna andras trådar,det hjälper verkligen.

Tack Softjessi,
Jag trodde aldrig jag skulle tillåta otroheten, och vad han gjort mot mig. Tyvärr så är otroheten så starkt bunden till hans destruktiva sida och driver mig än mer mot min egen självdestruktivitet. Har jag nekat, sex, så letar han annan, ger jag sex så vill han mer, finns inte jag att tillgå så försöker han få hem någon annan. Blir jag arg på honom så går han ut på otrhetsidor bara för sin egen självbekräftelse.
Trots att jag kommit på honom vågar jag knappt tro på det själv. Har sett hans profil på Victoria Milan, jag vet vad han gör, men ändå lyckas han på nått sätt få mig att tvivla på vad jag sett. Tror att jag inte heller vill erkänna hur lågt vi har sjunkit och att jag förlorat all självrespekt.
Jag har tur som är särbo, men samtidigt skapar det så mycket oro att jag inte vet vad som händer när han bara försvinner. För mig våre det lätt att lämna rent fysiskt men ändå stannar jag. Jag älskar fortfarande den nyktra han.
Ta hand om dig, hoppas du finner din inre styrka ?

Usch ja! Det är jobbigt att vara förälskad i och ha en relation med en missbrukare ?Låter vettigt att ni är särbo.. På så sätt kan du ju kanske få en paus och slippa se eländet ? Så känner åtminstone jag när min man dricker.. Att jag velat slippa se honom. ( Vi bor ihop) Alla lögner och svek är något vi medberoende utsätter oss för. Trots att det är precis som du säger.. Man trodde aldrig man skulle utsätta sig för något liknande. Har du fått/ sökt hjälp? Finns anhörigveckor och annan terapi. Kan varmt rekommendera böckerna Djävulsdansen och Bli fri från ditt medberoende. De är så bra! Men det är så svårt att omsätta teori till praktik.. Jag vet hur jag borde agera men mitt hjärta/ mitt medberoende leder mig på villovägar gång på gång.. Men med små steg hoppas jag kunna förändra mitt beteende ?Jag reagerar starkt när du skriver att han hämnas genom att vara otrogen. Det är i mina ögon lågt.. Mycket lågt. Det är illa nog att behöva tävla mot alkoholen ?
Den dagen min man hade tagit det steget hade till 100 procent blivit dagen då jag släppte taget om honom.. Då hade jag förlorat all respekt för honom. Jag hoppas du kan få hjälp och stöttning i din situation. Önskar dig allt gott ?

Vad tufft du har! Hemskt att se sitt barn lida och vara destruktiv. Måste kännas oroligt. Vet han ngt om alkoholens effekter, tex att den orsakar ångest, oro, stress och livsleda och att toleransen ökar och belöningssystemet sätts ur spel och det enda då som har snabb och effektiv verkan är alkoholen? Medicin är orsaken till sjukdomen, så att säga.

Några procent är extra känsliga/har ett belöningssystem som inte är i balans. Forskning visar också att unga människor är extra känsliga för berusningsgrad då hjärnan utvecklas till 30-års ålder. Sociala samspel, konsekvenstänkande och kognitiva delar i pannloben utvecklas sist. Adde hade en länk nyss om det.
Sedan är det bra att läsa om alkoholens och abstinensens mekanismer. Äntligen fri har lagt in lära länkar nyligen.

Inom psykiatrin brukar de först behandla för beroende för att känna utvärdera om depressionen är orsakad av alkoholen eller inte. Det verkar inte helt lätt men det finns hjälp och mediciner. Det svåra är väl att han måste vilja må bättre. Vad skulle göra honom motiverad tror du? Att veta hur mycket alkohol skadar hans kropp och psyke, att komma ur beroendet eller att slippa känna sig livstrött? Kan du få honom att läsa ngt om detta? Kan han tänka sig att gå till en alkoholterapeut?

Tänker på dig och önskar er lycka till!

Din son 25 år berättar att han dricker som medicin för han mår dåligt. Du har vänt dig till massa ställen inom vården för att försöka ta reda på vad du kan göra och vad det finns för hjälp. Va bra att du nu också tar steget och berättar här så vi här kan ge dig stöd och förhoppningsvis att något blir hjälpsamt.

Utifrån det du beskriver att han har tankar om att inte vilja leva skulle psykiatrin kunna vara ett ställe att ringa till, för honom allra bäst men anar att du är den som ringer runt för att han inte vill göra det nu. Kanske kan de säga något om hur du kan agera? Det finns även en stödtelefon för människor i akut psykisk kris eller deras anhöriga, om du inte redan testat den: Nationella hjälplinjen 020-22 00 60. Gällande alkoholen kan du ta kontakt med kommunen, där finns alltid stöd att få eller Alkohollinjen som ett första steg för dig eller honom; 020 844448.

Frågan är vad vill ha själv ha för hjälp? Det är såklart frustrerande att inte kunna hjälpa någon som behöver det, och det kan verkligen ta på ens egna krafter. För din del, för din ork, att kunna vara hjälp både för honom men även dig, vad behöver du?

Fortsätt gärna skriva och läsa här på forumet!

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Du beskriver att du levt med din man som helgdruckit senaste 3 åren, ni har en son på 2 år. Det har eskalerat på senare tid och han har nu sagt att han ska göra en förändring. Du har massor av funderingar kring hur du ska göra och vad som är rätt att du gör i det här läget. Han är igång med den och tycker du ska förstå honom och du är redo att separera beskriver du.
Detta har ju pågått länge och ni är i två olika processer, du din och han i sin. Oavsett vad du gör gör du inte fel, du har rätt att välja utifrån vad du känner och behöver. Han har ett val att göra en förändring eller att låta bli. Det finns inga direkta generella råd, alla människor är olika och så även situationer, du har valt att skriva här och ta kontakt för att försöka reda upp och ventilera kring detta. Ytterligare ett steg i att sortera för sig själv kan vara att tala med någon, Alkohollinjen 020 844448, eller vårdcentralen eller samtalskontakt i kommunen. Ibland kan det hjälpa.

Att läsa och skriva här brukar för en del också vara en hjälp i att komma fram till hur de ska göra. Fortsätt skriv, ibland tar det lite tid innan man får svar.

Hoppas du finner något här hjälpsamt!

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

jag har levt med? Jo han e alkoholist men varför ger han inte upp med sms, ringa mm trots jag sagt att vi är klara med varandra. Känns som jag inte får lugnt innan han hittat någon ny stackare att manipulera och flytta in hos. Är jag för otydlig eller kan det vara en psykopat/ narcessist som inte kan ta in det jag säger och respektera det.

Hej.
Jag jobbar på en förskola och utifrån det perspektivet tycker hag att du ska berätta vad det är som är på gång.
Det är jobbigt men vi som har hand om barnen kan bemöta dem på ett bättre sett om vi vet om det är ngt speciellt på gång. Vi har tystnadsplikt så det sks stanna inom personalgruppen.
Kämpa på nu.
Funders på om du känner dig bekväm över huvud taget med att hsn hämtar. Annars finns det andra slternativ.

Det är jättesvårt när det gäller sina egna barn men jag vet att barn ser o hör mer än vad vi vuxna tror. Men ssmtidigt vill jag tro att just mina barn inte hör och känner samma sak.
Kram

..för att jag inte svarar när han ringer och i dagsläget väljer att ha kontakten kring barnen via sms. Jag känner mig som en liten fläck. Då säger han så... Att jag sjunkit lågt. Men det är han som trakasserar sin familj på fyllan! Och han anser mig vara låg och ryggradslös!
Nu säger han att han vägrar svara på sms, vill jag något så måste jag ringa.. Vilket gör att jag står standby och totalt låst, kommer han hämta barnen eller kommer jag behöva gå från jobbet?
Jag kan inte planera villa pass jag ska ta eller inte... Kommer han hämta nu på onsdag när jag jobbar kväll eller ringer dom från dagis 17.30 och jag måste slänga mig iväg? ?

Nej, svara inte.? Byt ringsignal på just hans nummer så behöver du inte må dåligt VARJE gång det ringer.
Och du måste verkligen inte prata med honom just nu, samla krafter så att du orkar gå vidare???

Jag har alltid trott att helgen ska vara till för att ladda batteriet inför nästa arbetsvecka, men för mig så är det totalt tvärt om. Efter helgen är jag skittrött,
det går inte att sova, antingen pga alkoholsnarkningar eller att man bara ska spela en låt till innan man går och lägger sig, (det brukat bli ett antal på högsta volym). Hunden bryr sig inte så mycket om sovmorgon, så han vill ju gå ut vid sju - halvåtta även på lördag och söndag.
När måndagen kommer så är det så skönt, det innebär i alla fall tre kvällar med bara folköl, vilket inte märks speciellt mycket. Sedan på torsdagen brukar det dyka upp ett flak med starköl igen och då går det ofta åt 7-8 st den kvällen.
Jag undrar bara, är man ok som bilförare kl 6.30 på morgonen om man drack sju 33 cl starköl (ca 5%) kvällen innan?

Jag funderar på mig själv, det är så himla svårt att veta hur man ska göra, han kan måla upp sådana fina framtidsplaner, både när det gäller sitt företag och projekt som ska göras privat, men jag har bott här i 16 år nu och tiden för att färdigställa saker och ting är väldigt väldigt lång.
Han kan säga på lördagen, att idag ska jag ut och fixa med det ena eller det andra. Ok säger jag, det låter bra, sedan kanske jag åker iväg med sonen till gymmet, eller något annat ärende, när vi sedan kommer hem efter ett par timmar, så har han druckit några öl, men inte kommit ut för att göra något.
Samtidigt så har jag dåligt samvete för att det kanske inte är så välstädat eller att trädgården ser totalt vildvuxen ut. Men jag har liksom tappat intresset för att alltid hålla på och greja medan han inte får något gjort alls.
Jag blir ju på något sätt glad, när han pratar om sina projekt, men jag borde ju fatta, vid det här laget, att det aldrig kommer att bli mer än prat.

Jag känner mer och mer att jag måste dra härifrån, men hur gör man?
Hur säger man? Jag har lagt ner att prata om hans drickande, jag gjorde det senast när vi var på semester i september, för då spårade han ur och var riktigt dum. På morgonen efter hade vi ett bra samtal (tyckte jag) och han lovade att bättra sig och inte dricka så mycket, men vi vet ju alla, att det kanske blir bättre några veckor, sedan är det samma gamla visa igen.
Jag vet inte om jag måste ta upp det igen, eller om jag bara ska säga att nu är det nog, du har fått dina chanser.
Ge mig ett råd, snälla!

Svara inte, ta dig och barnen till en kvinnojour där får du stöd. Du måste ta hjälp nu och rädda dig och barnen.

Nu sitter jag och tar emot sms om hur lågt jag sjunkit att han aldrig trodde jag skulle vara så patetisk att jag inte kunde svara i telefon... Men jag klarar inte att höra hans röst! Jag ser att han ringer och direkt så rusar hjärtat och jag kallsvettas och det känns som om jag fått influensa för en stund..
Vi har mycket att gå igenom det har han rätt i men det kan väl vänta ett par dagar? Huset måste saneras efter en rökskadad som skedde i helgen så det dröjer ju innan det kan säljas ändå... Förstår inte varför han måste stressa igenom allt nu nu nu med skilsmässa och bodelning och allt han kan väl lugna sig en stund! Det är som det är, inget kommer förändras men just nu klarar jag inte av att prata med honom! Måste jag det? Just nu?

Du ska naturligtvis inte leva en dag till i detta och du får INTE lämna varken hans, dina eller ert gemensamma barn ensamma med honom!
Jag kommer från "andra sidan", d.v.s. är jag är alkoholisten men ingen "elak och grälsjuk" sådan - (absolut ingen ursäkt) men det din man utsätter er för är helt sjukt!
Gör en orosanmälan, NU! Detta är era barns barndom och DU är ansvarig för att den blir bättre än så här! Du FÅR inte låta honom förstöra både ert och sitt eget liv. Vad andra tycker är oviktigt för du och era barn VET!
Det finns inga förmildrande omständigheter för din mans agerande - han är sjuk och han gör era andra sjuka, så här ska INGEN människa behöva ha det!
Jag skäms å din mans vägnar - att vara alkoholist är inte samma sak som att helt och hållet sakna empati och intelligens! Din man är ganska "långt nere i skiten" och har lämnat normala mänskliga värderingar bakom sig till förmån för alkoholen. Rädda vad som räddas kan, d.v.s. dig själv och barnen. Han får ta hand om sig själv!
Lägg inget ansvar på barnen i detta, barn är lojala och kan mycket väl ta hans sida, men de är BARN och förstår inte bättre. Även vi vuxna kan förledas att tycka synd om alkoholisten, så hur ska barn kunna förhålla sig på ett vettigt sätt?
Vem är viktigast - din man eller du och barnen? Egentligen är det BARA detta du behöver svara på - och sen lägger du alla andra känslor åt sidan och agerar på detta!
En jättestor kram till dig vännen, det behöver du!

Du sätter orden på mitt liv också. Trodde ingen hade det som jag och barnen.
Nätterna har förstås varit värst, vi har fått fly ett x antal gånger till fots då jag inget körkort har och taxi ca 3,5 mil bort.
Så det där med ptsd har jag nog hamnat i jag också. Frossa när han dricker, orolig mage, en nacke som för jämnan är stel och håravfall.
Blir också väckt mitt i nätterna för att diskutera skitsaker, han kan även väcka barnen å börja diskutera med dem också.
Och smutskasta mig?
Vi var också på soc för ca 8 år sedan och vi var nog också bra skådisar för det lades också ner. Känns som om jag hittar på att det du upplever är samma som vi har det med det är EXAKT samma...
Jag har tyckt synd om mannen hela tiden men nu har jag kommit till en gräns när jag ser hur pass dåligt barnen mår så jag kan inte göra det längre. Han började på AA efter vår "helvetesnatt" som vi kallar den och nu har det gått 5 veckor och han går mer sällan nu på mötena. Han tror säkert att han klara det ändå?Men jag kan lova att abstinensen är fruktansvärd och tillvaron är snart inte hållbar längre. Alla i familjen vet att den finns en stor rosa elefant i huset men ingen nämner något, bara tassar runt.?
Många kramar till dig?

Jag vet att när jag inte är där så finns ingen trigger, det är mig han går på, barnen får vara vittnen. Därför hämtade jag inte mina barn igår, idag gör jag det. Han ringde nyss, jag svarade inte. Hela jag blev svettig och illamående när jag såg namnet på displayen ?
Vi hade kontakt med soc förra året när jag ringde polisen vid ett tillfälle när han kom hem full.. Men den utredningen slutade med att både han och jag fick viss vilka duktiga skådespelare vi är så den utredningen avskrevs..
Det är så svårt att väga av, säg att 75% av tiden är bra och rolig.. Men när han är på det där humöret och dricker så blir det en mardröm. Eller när han dricker och inte blir arg utan bara skitjobbig och ska väcka mig mitt i natten och prata om grejer som är helt oväsentliga och han bara inte kan ta in ett enkelt jävla " gå och lägg dig, vi kan prata om det här imorgon"
När han är ute så tar jag sömntabletter för att förhoppningsvis sova igenom när han kommer hem men jag blir så orolig för om jag måste ta mig och barnen därifrån kan jag ju inte ha tagit tabletter, då brukar jag ladda med nr till taxi. Stänger av ljudet ifall han skulle ringa..men kollar ändå telefon var 10 min... Varför är man så jävla orolig för någon som helt klart skiter fullkomligt i sin familj? Det här med att jag vänder barnen emot honom kan han dra även om han inte druckit så mycket.. Jag tror att han har väldigt dåligt självförtroende.. Jag tucker synd om honom.. Men jag har fått diagnosen PTSD och mycket tyder på att det är pga mitt liv med honom...

Kan bara beklaga din fruktansvärda livssituation?, och jag kan tillägga att det var som taget ut min. Jag kunde inte ha beskrivit mitt helvete bättre.
Jag tassar runt här mest och läser för brinnande livet men gör sällan avtryck i någons tråd, mycket pga att mitt liv med mannens alkoholmissbruk är så himla destruktivt att jag inte ens orkar skriva om allt?
Men när jag nu ikväll läste din trådstart så kände jag direkt att jag bara var tvungen
att skriva några rader om att våra liv verkar så lika. Att få höra att JAG vänt barnen mot honom är som du skriver så ledsamt att höra, när man vet att det har han klarat så bra själv genom åren?
Tyvärr har jag inga bra erfarenheter av soc, vi hamnade i deras händer för ca 5v sedan efter en traumatisk upplevelse för mig och barnen. Vi var på ett samtal samma vecka och sedan dess har jag inte hört något mer. Jag tänkte att NU äntligen får vi hjälp jag och barnen, men icke...
Trots att jag berättade att vi levt i missbruk ända sedan första barnet föddes för 21 år sedan.?
Så nu går vi här hemma å mår bara sämre å sämre, vi försöker stötta varandra men det är svårt när man levt både som anhörig och medberoende så länge.
Fast socialen i din kommun kan ju vara "bättre" än där vi bor.
Fortsätt å läs i forumet det kommer att hjälpa dig mycket.??
Styrkekramar till dig❤️