Senaste kommentarerna i forumet

Jag ryste och grät av era kommentarer. Fyra dagars drickande efter värsta tre veckors abstinens i mitt liv gick min gräns. Ni har fått mig att förstå. Berättade allt idag när han kom hem, tuff tidigare på dagen flyttade han ut för andra gången den veckan. Sen blev han ledsen, efter polishotelser. Han har fattat mmm nu när han dricker. Det är som om han nu måste dricka en öl för att vata normal. Helt sjukt ju så jag blir rädd. Men jag stod på mig och sa allt jag kände och att jag fan inte ska tåla det mer. Behandling eller flytt o helst behandling långt ifrån mig, rädd ju. Jag får möjligtvis äta upp det imorgon men Gud vad det kändes, en lättnad efteråt. Att jag varit så blind tidigare, bara tänkt på honom men nej dags tänka på mig och barnen med eller utan honom.
Tid hos läkare imorrn. Kommer fixa detta, måste för barnens skull. Barnen behöver åtminstone mig annars kommer dem inte ha nån av oss. Jag orkar inte en sekund längre känner jag. Tack ska ni ha.

Du har gjort helt rätt. Varför ska du ljuga för hans chef? Din man är skyldig att medverka i den rehabilitering hans arbetsgivare anser han behöver. Eftersom alkoholster räknas som en sjukdom. Vägrar han är det giltigt skäl för uppsägning. Så du har gjort allt så rätt man kan. Det är ju inte du som försatt honom i situationen att dricka och inte komma iväg till jobbet. Det kan du ju säga om an börjar tjafsa. Bra jobbat och curla inte honom.

Du låter väldigt klok och modig Jessie. Du har kommit långt på din resa. Alla styrkekramar till dig.

Ja, när man nått sin gräns, så blir det i regel som att springa in i väggen för alkoholisten..
Helt plötsligt finns inte minsta "tyck synd om" kvar (empati finns inuti och är nåt helt annat)
Kanske är det precis det han behöver för att vakna..
Passa på att påminna honom om vad helgens "fest" har kostat.. för det var väl inte helt gratis..
min fd, klagade för ett tag sedan över att taket läckte och att han inte hade råd att byta ut det.. Jag påminde honom lite fint om att vi nog druckit upp 3 tak under årens lopp... Där blev det tyst..
Själv har jag sista veckan och helgen känt en stor trötthet.. Inte så jag är ledsen, men bara överdjävligt trött! Blev påmind om att det säkert är en del spänningar som börjar släppa.. Och kroppen måste få ladda batterierna igen..
Har han tur, så kanske hans chef kan betala en del av behandlingen? Finns många företag som väljer att göra så.. Dessutom ska kostnaderna ställas i relation till hur mycket alkoholen som runnit/rinner nerför strupen kostat/kostar...
Det är väl som när rökarna klagar på att det är för dyrt med nikotintuggummin och plåster.. Men gladeligen kan gå ut handla ett paket cigg varje dag?

Har jag låtit helt väck eller :)

"Det vettigaste på länge "
Det glädjer mig för jag känner att jag är på väg att förändras när det gäller mitt liv. Jag försöker sakta men säkert ta det tillbaka och inte leva för min alkholistman. Han går här och pustar och stönar och när jag inget säger el fråga honom pustar han högre. Han såg på min telefon att jag hade alkholhjälpen uppslagen och han frågade om jag hade problem. Inte jag svarade jag. Då började han prata om hur dyrt det va om man ville ha hjälp . Kostade ju 700kr sist jag låg inne en natt!!
Finns så många andra sätt att ta hjälp utav ifall man vill säger jag, i gen ursäkt .
Han frågade lite snällt om jag kunde hämta ved. Gör det själv säger jag. Kan inte, jag mår så dåligt...
Självförvållat säger jag.
Jag märker sj att jag går inte på detta igen. Mår han nu så dåligt vilket han gör får han väl plocka ihop sig igen då!
Här det färdigt plockat!
Kommer även försöka säga till honom vid ett tillfälle att jag vill ha en riktigt man som älskar mig, inte en som ligger i sängen en hel helg för att supa!
Jag känner ändå hopp, en förändring är ju på gång och denna gång menar jag det med mitt hjärta och det är väl det som gör att jag orkar.
Fast om jag ska vara ärlig så är jag helt j-vla slut !

Det kommer inte att spela någon som helst roll hur ni gör, för vill han inte ta emot hjälp och behandling och vill han inte inse att han är alkoholist och verkligen göra något åt saken, så kommer han förr eller senare att supa ihjäl sig i alla fall! Det kommer förmodligen bara att ta längre tid och ni båda kommer att må sämre!
Det sägs ju att en missbrukare måste nå sin verkliga botten, för att inse och vilja förändras!
Som medberoende, så håller vi dom ständigt en bekväm bit ifrån den där botten.. Vi ser till att det är städat och rent, vi ser till att dom har mat och kläder, att de får vård när de drullat på fyllan och skyddar dem, genom att släta över och bortförklara deras beteende inför andra.. Ramlar de ute, så försöker vi se till att de kommer in åtminstone, även om de ligger på hallgolvet den natten. Vi tar med dem hem, så de slipper sitta i fyllecell osv osv.. Ja det finns så många olika sätt att "slipa av kanterna" på den hårda tillvaron, som ett aktivt alkoholmissbruk ändå är.

Och svaret på din fråga: NEJ och åter NEJ! Du låter inte ett dugg hemsk!

Faktum är att du just skrivit det vettigaste jag sett dig skriva på länge :-)
Sträck på dig! Du har just överlämnat en bit av ansvaret där det hör hemma!

Kul att höra ifrån dig Ullabulla!
Ja, även jag har nog "saktat ner".. Och det du skrev om eftertanke och reflexion är bra.. Känner att jag själv behöver få ett "tomrum" runt mig, som inte nödvändigtvis måste fyllas med något på stört.. Det är ju så många som tror att jag känner mig ensam.. ( jag var mer ensam förut..) och vill ha med mig på olika saker.. Känns nästan som det blir lite stressigt det också hihi..
Ibland känns det som "den stora tröttheten" kommit ikapp.. Kanske för att jag håller på att slappna av inombords.. Det tar faktiskt en stund att acklimatisera sig, även om det är positivt och jag trivs..
Jag fick faktiskt säga till min alkoholist att inte ringa stup i kvarten.. (han blir ju så sällskapssjuk när han dricker) Han har ju inget umgänge, förutom "flaskan", syskonen, katten och mig..
Jag har påpekat det för honom förut, men när vi fortfarande bodde ihop, så såg han mig som sin personliga sällskapsdam.. Och vissa vanor är nog svårt att släppa..
Jag sätter telefonen på ljudlös (eller stänger av) Meningen är ju inte att jag ska behöva ha det så, för det finns ju andra som kanske behöver nå mig.. Så jag misstänker att nu kommer en ny period av "testa gränser".. Vi är dock inte osams, och när han är nykter är han hur trevlig som helst.
Hans fysiska skick är dock sämre.. Inte så att han börjat missköta sitt yttre, sin hygien eller kläderna, men magrat, lite "vimsig"/glömsk och händerna darrar mer än förut.. Han hade tänkt gå i pension, men har valt att fortsätta på deltid och jag tror att det är detta som håller honom uppe så länge. Hur länge återstår att se..
Vi kommer inte att fira jul ihop, vilket jag såg gjorde honom ledsen, men jag sa att jag har ingen lust att ge mig ut och kuska på vägarna en julafton. Ett av barnen bjuder på jullunch och sedan ser jag faktiskt fram mot att gå i midnattsmässan (jag är för morgontrött för julotta) Även om jag inte längre är medlem i Svenska Kyrkan, så känns det som jag slutit fred med "Gud"..
Vi har båda kommit en bit till på väg och jag önskar dig lycka till! Kram!

Låter som många posetiva tecken för dig!
Kram

Jag har aldrig sjukskrivit honom , det har han fått göra sj. Han bad mig en gång för länge sen men där sa jag nej.
Han har heller inte användt bilen när han druckit.
Om han bli sur för jag pratat med hans chef bryr jag mig inte så mycket om , bara det hjälper .
Däremot har jag skyddat honom många ggr när det gäller annat.
Den vuxna dottern som fortfarande bo hemma vill att han flyttar för hon palla inte med hans sätt. Nu har henne kompis sagt att hon är rädd att han ska supa ner sig ifall vi flyttar.
Spm jag sa till henne är det inte ett skäl till att stanna och fortsätta detta liv.
Låter jag hemsk?

Det har inte hänt förut och det är nog ett gott tecken.
Jag tittade in hos honom och hans mamma idag då jag såg att bilen stod där.
Jag har inte hört av honom på ett par veckor nu och jag kände ändå ett behov av en uppdatering.
Jag vet inte om han klarat sin magiska treveckorsgräns eller inte,jag tvivlar.
Men i vilket fall så kändes han betydligt fräschare och mer alert än på länge.Han hade precis slutat sin tunga arbetsvecka och brukar vara alldeles grå i ansiktet,men idag såg han pigg och fräsch ut.

Det kändes bra för mig att se och jag hoppas att det håller i sig.
Själv har jag varit ut och rest och klarat både buss,tunnelbana flyg och pendeltåg utan att ens darra på manschetten.Normalt sett så brukar jag vara spänd som en fiolsträng under alla typer av resor med "allmänna kommunikationsmedel"
Så något har ju hänt med mig.
Kanske den omtalade kontrollen som jag lärt mig släppa,jag vet inte.
På en hel del plan känner jag idag en stor ro,jobbar inte särdeles mycket och har inte mina dagar speciellt utstakade eller planerade.Tar det viktigaste först och är ganska mycket ledig.

Jag ser till att lägga ganska mycket space för eftertanke och reflektion men det känns inte tungt utan bara som en nödvändig bit som jag alltför ofta prioriterat bort pga tidsbrist.
I vilket fall,läget riktigt bra just nu och lägger inte alltför mycket krut på mina medberoendedumheter eller på att tänka på hur exet har det.
,skönt..

Nu är ni flera i denna tråd som utrycker att ni i era relationer utsätts för hot, våld och/eller kränkningar, det är inte okej!

Om du är utsatt för våld eller hot är ett första steg att lämna den våldsamma eller hotfulla situation du befinner dig i. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Ta ett steg i taget.

Berätta för någon du litar på om hur du har det. Om en sådan person inte finns just nu för dig finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen, eller 112 där du kan få hjälp av såväl polis som jourhavande präst.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många mycket viktig.

Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen.

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.
kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

Varmaste hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen

Tror att det kan vara svårt att få alkoholisten att förstå vidden av hens uppträdande och att faktiskt hela familjen är "trasig" pga missbruket..
De brukar ju vara otroligt ego-trippade och ofta är det bara "jag, jag ,jag" i skallen på dom..
Jag pratade med hans vuxna barn, och har fått bekräftat att det som hänt oss, inte var någon engångsföreteelse, utan har hänt förut..
Gud vet hur många förhållanden han supit bort? Vilket han naturligtvis inte sagt.. När folk nämnt någon av hans före detta, så har han efteråt hittat på att det var de som lämnade, eftersom de hittat intressantare objekt (naturligtvis inte på grund av att han hade alkoholproblem..)
Fick också höra att han under åtminstonde ett par perioder i livet varit riktigt illa ute på grund av sina alkoholproblem och det han hittat på i fyllan och villan.
Men det är ju också typiskt att sånt här kryper fram, först när en separation är ett faktum..
Utan att vara anklagande så frågade jag varför de inte sagt något förut (för jag är inte intresserad av att snacka skit nu).. Det kröp fram, att de trodde att han tagit tag i sina problem, för det verkade ju så lugnt.. Och sedan ville de inte skrämma iväg mig.. För sanningen var den, att de i perioder bott hos honom för att han var så deprimerad att han hotat att ta sitt liv och att de nu äntligen kunde släppa lite på sina bekymmer och ägna sig åt sina egna liv..
Egoistisk kan tyckas.. Men jag förstår dom (och idag tror jag inte att någon av dom flyttar tillbaks igen..)

Min man kommer från behandlingshem i dag.säger själv att han har gjort tre första stegen där.har funderat vad han gjort men förstår att resten ska göras hemma i öppenvården samt arbeta 50 procent. Vi får se hur fan det här ska gå jag är ytterst tveksam.Får man inte ett erkännande efter fyra år då vet jag inte.. Känner å ena sidan lämna eller fortsätta vet inte idag faktiskt. Fem veckor har jag klarat mej själv med barn å hus. Går nog sedan också.... Framtiden får utvisa detta?

Genom att just ringa och sjukskriva, hitta på anledningar (fast vi VET att det egentligen handlar om fylla/bakfylla) Vi bortförklarar och sopar banan åt våra alkoholister.. Tar dom i försvar och bagatelliserar..
Klart dom blir sura när vi slutar med det, men det är DERAS ansvar, inte vårt!
Det är inte telefonsamtalet till chefen (eller till polisen, när de satt sig i bilen i fyllan och villan) som stjälper dom, utan deras eget alkoholmissbruk!
Fast jag vet att de har svårt att se det på det viset, eftersom alkoholisten ständigt söker yttre skäl till det som händer..
Min fd åkte dit för rattfylla för ca 10 år sen.. Han var otroligt ångerfull och skamsen, Han kan fortfarande varken se på reportage eller läsa om rattfylla utan att skämmas.. Idag skulle han aldrig sätta sig i en bil, när han druckit..
Men, han kan inte sätta det i samband med sina alkoholvanor, eller att han är alkoholist!
För han "kände" sig ju nykter.. Han hade hällt i sig en flaska vin, lagt sig och sovit och blivit väckt av en bekant som behövde hjälp.. (och har man sovit två timmar så är man som alkoholist i regel "fit for fight" igen..) Med sin höga toleransnivå, så varken raglade eller sluddrade han. Poliserna var lika förvånade som han, när han blåste närmare 2 promille.. Hade de inte stoppat honom för att han körde lite för fort på en 50-sträcka och upptäckt att han luktade alkohol, så hade han förmodligen aldrig åkt dit..
Men inte ens den höga promillehalten i blodet var något skrämmande.. Han "kände sig" ju nykter... Och räknar idag noga ut, när han kan köra bil igen efter att ha druckit.. Sluta dricka? Nej, det finns inte på kartan...
Själv skulle jag idag inte tveka att ringa och anmäla (man får göra det anonymt) om jag misstänkte att han satte sig i bilen efter att ha druckit.. Tänk om något händer? Då skulle jag känna mig medskyldig..

Har sagt innan att han kan ge antabus isf och att han vill erbjuda honom hjälp men som sagt då gäller det att han tar den hjälpen. Jag orkar faktiskt inte.
Nix, han kan inte köra..
Han gå här bara och pusta och stöna. Mår säkert skit nu när han inte dricker sen kommer väl ångesten . Han tror nog att jag ev är på väg härifrån för jag har lagt fram massa kläder men det är bara jag som går igenom vinterkläderna. Tänkte ändå påpeka senare ikv att så kommer det att bli. När han väl vet det och att jag menat allvar och sen snacket med sin chef hoppas jag att han får upp ögonen. Mer kan jag inte göra och orken finns inte heller mer. Ett behandlingshem hade varit de bästa för oss alla!
Då får vi lugn och ro och han får förhoppningsvis det oxå .

Hej Molly!
Jag känner igen mig så väl i din berättelse. Det känns som om du skriver om oss.
Min sambo har varit nykter i drygt 4 år men från den dagen har vi inte nämnt något om hur det var gör oss eller mig under hand aktiva liv som alkoholist.
Nu ska allt bara vara roligt och glatt, inga ledsamheter eller besvikelser. Inte ens det som tillhör ett vanligt nyktert liv. Han kan inte bemöta mina känslor alls utan nät jag vågar säga något då går han och sedan är det tyst. Jag blir galen utav denna tystnad. Det jag kan tillbaka är att det är jag som är sur, är inte frisk, överkänslig. Om jag frågar något då ställer jag till förhör.
Jag vet att jag måste ge upp men jag älskar ju honom och har kämpat så under så många år.

Varför vara "buffert" för din man? Ja, jag vet att vi medberoende gör våra alkoholister den ena björntjänsten efter den andra, för att vi är rädda för att dom ska bli arga och skälla på oss.
Samtidigt så är det ju också precis sånt, som leder till att dom kan fortsätta att supa som förut!
Det ÄR faktiskt hans chef som ska ta tag i det här och inte bara skjuta över det på dig!
Hans chef får inte ge honom sparken utan vidare, för att han har alkoholproblem, utan är enligt lag skyldig att hjälpa till med behandling (om din man vill ta emot den vill säga) Vill han inte ha behandling så är det ju en annan femma..
Och med behandling så menar jag inte enbart antabus (som du ska se till att han tar) Utan någon annan form av vård. Kanske behandlingshem eller liknande..Eller åtminstonde att någon på hans arbetsplats ser till att han tar sin antabus!
Med den mängden alkohol som han satt i sig under helgen så var han väl knappast kapabel att köra någonstans?

Är det nu vi får veta om jag gjort rätt?????
Min man är hemma från jobbet idag för att nyktra till ( händer ibland, dock inte ofta )
Hans chef vet om hans problem eftersom min man bad mig ringa till honom den gången jag fick köra honom till psyket och att han skulle börja med antabus .
Eftersom han inte kom idag misstänkte chefen något och ringde mig. Jag sa som det va, att han har ångest för han har druckit. Min man hade sagt till honom att han skulle iväg med grannarna (som oxå vet hans problem ) i fredags. Chefen säger då till honom att ta det lugnt!
Min man svara då att han skulle köra. Nu undrade ju chefen vad som hände när han ringde mig.
Jag sa att grannarna tyckte att han skulle stanna och att dom fixade med skjuts sen.
Chefen bli sur eftersom dom inte stöttar om dom nu är vänner.
Nu ska chefen ta ett snack med min man att han måste ta tag i detta och ska oxå säga att han stöttar honom i det annars riskera han sitt jobb.
Hjälp!!
Gjorde jag rätt här?
En del av mig känner att ja, det gjorde jag för det är kanske detta som får upp hans ögon!
Samtidigt bli jag rädd, tänk om han (min man) vrider det till en nackdel och att jag stjälpte honom nu ist!!!!!
Vad säger ni???

Vilka bra tips du delar med dig av etanoldrift! Det är tungt att läsa hur ni kämpar och hur jobbigt ni har haft det. Samtidigt är jag oerhört imponerad av vilken styrka ni har. Jag skulle önska att det skulle finnas allt stöd från samhället som ni kan behöva som anhöriga. Jag förstår att det inte ser ut så, att det kan göra det praktiskt svårt att lämna och att det kan göra det ännu svårare att bestämma sig för om det är rätt att ta steget eller inte.

/magnus

Tack för det.
Det var drygt 20 år sedan och ledde till rättegång till slut. Anmälningar gjorda av andra och en av mig men pga av att han hittade på ekonomiska dumheter (småsummor) senare så var de tvungna att ta upp mitt fall som låg i kön före... :-( Det var väldigt jobbigt kan jag säga men efter det var jag helt fri känslomässigt och gick vidare. Och ja, stark blir man ofta av sina motgångar. Har sedan dess studerat gift mig, fått tre barn osv. Men visst, ibland undrar jag hur mycket själen tål egentligen... och om dessa händelser ändå inte riktigt helt är läkta i hjärtat.

Natti

Tack och jag måste inse att det är över och precis som du skriver. Vill han inte prata så kan jag inte göra något åt det. Fick ett sms häromdagen där han undrar om han på något sätt kan få sitt pass. Jag tänker att nu lägger han problemet i mitt knä och att jag ska lösa detta. Jag svarade "javisst" och tänker att vill han ha sitt pass får han komma med en lösning. Han är manipulativ och vill få mig att komma och lämna det för då vet han att jag blir ledsen och att jag då ber honom komma tillbaka. Han säger nej såklart.

Det är bara detta "hur går jag vidare när jag saknar och tänker på honom varje dag.

Jag hoppas att det går bättre för dig nu (jag håller tummarna för dig, för jag tror att du är en sån som rest dig på nio och enhalv, och bestämt dig för att inte lägga dig igen!)
Ja, att ha lite koll innan, medan man funderar gör att man inte faller lika hårt.. Även om det nästan alltid känns någonstans
Ta hand om dig också!

Jag har inget bra svar.. mer än att han inte är mogen (och förmodligen skitskraj för att prata) Min fd, var en sån som tog till flaskan, för att spotta upp sig.. och då blev det åt andra hållet istället. och med nackdelen att det inte blev några samtal, utan det var bara han som öste ur sig.. när han var kklar, så reste han sig och gick (för då hade han pratat klart..)
I värsta fall får du be banken om hjälp med lånen så att ni kan dela på ekonomin.. Du ska inte behöva betala för honom.. Du får försöka få hjälp att magasinera hans saker (eller ring någon kunnig i området) själv vet jag inte riktigt om det är polis eller jurist och fråga hur du går till väga.. (räkningen får han givetvis betala) för jag tror inte du kan kasta dom..
Och sedan inse, att det förhållandet, hur ont det än gör, är över..
Om han inte vill prata, så kan du inte göra nåt åt det.. Däremot måste du ju få en möjlighet att starta om ditt liv.. Tycker inte att du ska behöva böna och be honom att komma tillbaks.. Hör han av sig så säg att du tolkar detta som att han inte är intresserad av att ha ett fortsatt förhållande..

Jag har en partner som är nykter sedan 4 år och han klarar det bra. Jag vet att jag är medberoende men Känner att jag tänker på mig själv och kan sätta gränser till viss del. Förutom att jag är rädd för att ta upp saker som gör mig ledsen, arg eller besviken. Jag är rädd att han går. Nu gick han för 3 månader sedan och vi har bara haft mejlkontakt några gånger angående praktiska saker. Jag känner att jag släpp allt som hänt under den tiden han förutom att han aldrig sagt att han aldrig sagt något om att jag alltid funnits vid hans sida oavsett och visat honom min kärlek. Jag vet inte vad eller hur han tänker och känner. Från den ena dagen till den andra så skulle allt vara bra för nu är han nykter. Jag är inte ute efter att älta det som varit men att vi måste tillsammans sätta punkt och utvecklas tillsammans till en sund kärleksrelation på lika villkor. Han vägrar att prata med mig och möter mig med total tystnad. Vi har bil, båtar gemensamma lån och han har i princip alla sina personliga saker kvar här hemma.

Jag skickade detta för en månad sedan och har inte fått något svar.

"Jag vet att vi är två som har del i att det blir som det blir men att inte få prata, förklara, bli lyssnad på är så frustrerande. Att bara lägga locket på och ta till tystnad är nog det värsta en människa kan bli utsatt för. Varför sätter du inte punkt utan på något sätt håller mig kvar och vilseleder mig. Jag vet inte varför jag gjort det ännu men tror att jag på något sätt hoppas på att du en dag kommer hem och säger att du är beredd att prata med mig utan att skuldbelägga och döma mig. Det måste vara så att jag har rätt till mina upplevelser och känslor precis som du har. Jag önskar så att du vill lyssna, försöka förstå, förklara för mig, berätta vad du tänker och känner eller åtminstone säga emot, inte bara gå. Du tycker att vi inte behöver prata utan jag ska förstå men det är för mig en övermäktig uppgift när det bara finns tystnad. Jag önskar att du älskat mig så mycket att du varit beredd på att möta mig och alla känslor, inte bara gå."

Jag börjar inse att jag måste sätta punkt och reda upp allt för vi är inte bra för varandra men det är tungt för jag älskar honom trots allt. Han har många fina sidor såklart.

Det som gjorde att han gick var att jag ville att vi skulle ta hjälp tillsammans för att lära oss att kommunicera på ett sunt sätt. Han sa ingenting och morgonen därpå var han borta. Detta har hänt förut men då har jag bönar och bett att han ska komma tillbaka och då haft förhoppning om att vi på nytt ska få en sundare relation.

Vad ska jag göra.