Senaste kommentarerna i forumet

Nämen fy vad jobbigt! Välkommen till värdens bästa forum.
Rent spontant säger jag att du måste få bort barnen därifrån och naturligtvis dig själv. Detta är inte ok för dem. Ring och gör en orosanmälan. Ring socisltjänsten o be om hjälp. Ditt barn tycker jag du ska ta med dig på en gng. Men osäker på hur det fungerar med de sndra. Finns någon mamma slm kan hjälos till kanske?

Jag har pratat med både socialen och annan instans sng min egen brytning med barn inblandade. Alla säger att barn ska inte vara i ett hem där det förekommer missbruk. Det är ju knget tvivel att de här barnen förstår vad som pågår. Ring socialjouren och berätta.
Ni måste ta er därifrån nu.

Gortsätt o läs andras trådar. Det ger myckrt förståelse och kunsksp inom detta. Många erfarna männidkor som delar med sig.

Lycka till nu och håll oss gärna underrättade.
Kram

Hej Kaeljo jag läste igenom hela tråden igår och vilken resa du gjort! Det var väldigt intressant och du beskriver det hela så bra, otroligt starkt av dig att du kommit såhär långt, helt fantastiskt. Jag förstår att du fortfarande kämpar men du ska vara väldigt stolt över hur långt du kommit, många kommer aldrig så långt tyvärr. Jag hoppas att du kan överkomma det dåliga samvete du har kvar för du har verkligen inget att ha dåligt samvete för, tvärtom. Ditt liv är ditt eget trots familj och barn så är det din förbannade rättighet att leva ditt liv som du vill alternativet är otänkbart. Jätte bra jobbat verkligen blev väldigt rörd av att läsa om din resa och det var många som hade så bra inlägg för att stötta dig, blev lite tårögd faktiskt . Stå på dig och kämpa på! Du verkar vara en klipsk och sympatisk person jag tror det kommer bli bättre för dig med tiden.

Min fd gubbe är en sådan som alla gillar. Oerhört charmant, varm och trevlig. Socialt kompetent.
Har valt att inte längre tiga om vad som pågick i det dolda, och en och annan har svårt att tro det... men samtidigt några stycken som första gången de träffade honom misstänkte att han är alkoholist! Förvånad blev jag...

Har absolut support i min omgivning som jag är mycket tacksam över, men tomheten känns ändå stor.
Sol är rena medicinen. Njut en go söndag du också!

Kram

Du vet ju innerst inne att en fortsätt relation bara slutar med att du mår allt sämre. Det är inte värt det. Både din å min väljer flaskan före allt annat inkl oss.
Vi måste börja leva våra egna liv. Jag brukar meditera, mindfulnes meditationer som finns på youtube, kan rekommendera det. Funkar iaf för mig, jag hittar ett lugn i det som ger mig styrka oxå.
Har du någon du kan prata med om detta? Det är oxå en viktig sak. Blev lite förvånad i fredags på mitt arbete, började prata med en kvinna jag inte känner så bra... Visade sig att hon levt med en alkoholist i 17 år, som hon lämnat för 5 år sen. Kändes bra då hon förstår allt jag säger om tankar, känslor mm. Har dunågon i din närhet som kan stötta dig?
Nu skiner solen här, då blir man lite gladare..man får glädjas över det som finns. Ha en skön söndag ? kram

Jag letar å letar efter eget boende. Under tiden så suger han mig tillbaka mer å mer.
Han har varit full hela helgen nu..,igen. Igår skulle vi köpa hem mat från grekiska restaurangen, jag skulle köra...men sambon va hos sin far å fixade nåt med bilen. Han ringer mig å säger att han är på väg hem...men efter en timme tröttnade jag på att vänta så jag lagade annan mat. När han kom hem var jag nästan klar, han kräver då att jag ska slänga maten jag gör å sen köra till restaurangen. För ett år sen hade jag säkert gjort det, men igår sa jag bara NEJ.
Han gav sig, åt fort å somnade strax efter...roliga helger man har.
Man går å längtar till måndagen så fort helgen börjat..
Känner att jag får mer vila när vi båda jobbar än på helgerna. Galet fel
Tack för din respons ?
Vi har det inte lätt men vi kämpar på, alla vi anhöriga
Kram kram ?

Tyvärr finns det nog bara ett svar. Sluta helt. Jag har samma problem

... och säger hej här också.
Tagit del av din historia och du har och har haft det värre än mig. Min blev sällan dyngrak, utan mer subtilt förändrad i sitt sätt. Annorlunda och lite sarkastisk och spydig. Men fullt tillräckligt för att jag skulle känna mig obekväm och orolig i hans sällskap.
För att få sinnesro tror jag att du också måste lämna, och vad jag har förstått är du på väg.
Stressa inte, det är en process som får ta den tid det tar. Det viktiga är att beslutet mognar i dig.
Och det kommer att göra ont. Så in i helvetes ont.
Men samtidigt är det en lättnad också. Slippa alla hjärnspöken, allt kontrollerande, all oro och ångest.

Stora kramar

Var ute med mina vänner på stan i fredags o blev riktigt onykter! Minns ingenting från kl 21 på fredagskvällen fram till kl 2 då jag vaknar i min säng! Har sådan ångest fortfarande för vad som hänt, vad jag gjort, vem jag har pratat med. Kan inte hantera alkohol tar jag ett glas är det så gott o trevligt sen fortsätter det av bara farten....Är jag alkolist vad ska jag göra för att överleva denna skam o ångest?

... och tack för ditt svar.
Det är både och, vill ha tillbaka de ljusa, bra stunderna... men det andra ingår ju också i "paketet". Och bara jag tänker på det knyter sig allt i mig.
Har två tidigare separationer i bagaget, men då har vi separerat på grund av att kärleken tagit slut. Detta gör så mycket mer ont eftersom det är så dubbelt.
Kärleken finns kvar, men vet att tilliten för alltid är borta.
Vet ej om han insett att han har alkoholproblem? Han kan prata om sin "sjukdomsbild" ena sekunden för att som sagt glatt hiva i sig en starköl nästa. Efter vårt senaste möte sa han att han inte har några som helst problem att avstå alkohol. Varför kom han då till mig med en "stänkare" (eller flera) i kroppen?
Anledningen till att jag skrev här är att jag vacklar i om det jag känner är sant och riktigt, men hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag fram till att jag sviker mig själv om jag fortsätter träffa honom. Respekt och tillit/trygghet är a och o för mig i ett förhållande.

Stor kram tillbaka och tack för att du tog dig tid att svara!
Det värmer och betyder mycket.

Har läst ditt inlägg några gånger och fylls av frågor.... Vad är det som gör att du stannar kvar? Du skriver att du vill bort.
Vilken hjälp har du fått? Du har högt blodtryck - har du berättat för den du träffar inom vården? Din chef vet hur du har det - vad säger chefen? Jag får känslan att du absolut behöver hjälp!
Skriv gärna och berätta mera! / mt

dubbelt

Hej!
Nej du överdrivet absolut Inte. Tror inte våra alkoholister förstår hur de påverkar oss anhöriga, de vill nog inte ta till sig det för det skulle ge dem mer ångest. Så länge de fortsätter dricka så bryr de sig inte om nåt/nån annan.
Visst har de känslor naturligtvis men alkoholen styr fortfarande.
Hur känner du, vill du ha honom tillbaka? Har han insett att han har alkoholproblem?
Måste vara jobbigt att ha hans saker runt omkring dig hela tiden. Kan förstå att det är svårt att släppa å gå vidare då. Han kan inte förvara sina saker nån annanstans under tiden?
Det är riktigt respektlöst av honom att träffas onykter.
Jag hoppas du mår bättre snart
Kram

För min del tror jag många av de fysiska symptomen kommer av att man andas ytligt eftersom man är i sån anspänning och lever med en ständig inre stress. Yrsel, tryck över bröstet, hjärtklappning, muskelryckningar... listan kan göras lång...

Orkar du verkligen ha det så här som du har det? Måste ju vara asjobbigt.

koll på Sanna Lundell för hon turnerar Sverige runt med en föreläsning om ämnet ! Mycket mycket bra !!

Jag har levt med honom i 4 år.han dricker varje dag.han har blivit av med 2 jobb pqa drickande.han är kock.han har setat inne 1 månad för misshandel på mig.han blev av med körkortet pqa för många gångfyllor.vi har barn sen våra tidigare förhållanden.nu har han stämplat i 10 mån och han dricker hela tiden.jag känner att jag orkar ingen mer.mina barn vill inte komma och hälss på.så jag åker till dom.hans döttrar hälsar sällan på.jag jobbar natt på ett äldreboende.har varit sjukskriven några gånger för mitt dåliga måenden.min chef vet hur det ligger till.jag har försökt och prata med honom men han säger att han dricker hur mycket han vill.han har en hemsk attityd mot allt o alla.när jag hotar och lämna honom så då börjar psykandet.han påstår att jag har förstört hans liv.han har börjat sms mina barn och kalla dom för massa.han hotar mig att dra om det inte passar.har stuckit flera gånger men han ber o bönar att kom tillbaks.vi kan inte ens gå o handla om han inte får några stark öl först.har han alkohol hemma så då börjar han direkt på morgonen.han bryr sig inte om sin hygien.jag får tjata att gå o duscha.jag vill bara härifrån.ibland tänker jag måsye jag ta livet av mig för och få lugn o ro.kommer själv från en alkoholist familj.han ska ha bekräftelse hela tiden.har inga känslor för han längre.ibland önskar jag att han bara kunde försvinna.jag har en ständig oro.tappat lusten för allt.högt blodtryck har jag också fått.mamman till hans barn kasta ut honom pqa hans drickande.men det erkänner han inte.tack.

Förstår dig så väl o känner med dig!?

Vilken omtanke du visar! Välkommen till forumet här finns många berättelser som kan vara hjälpsamma. Du har redan bra idéer om hur du kan stötta din granne och du har lyft din oro till personen. jag blir lite nyfiken på vad grannen själv tänker kan vara ett rimligt steg. Sannolikt har det både erfarenhet och tankar kring det. Vad har personen gjort tidigare för att förändra sina alkoholvanor?

ibland tar det tid innan men får respons på forumet, kolla gärna runt i andras trådar och berätta hur det går för dig och din granne.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har lämnat men du är inte fri. Du vill hjälpa honom men vet inte hur. Jag kan förstås svara dig att du lika lite kan hjälpa honom nu som när ni levde tillsammans. Att han måste ta ansvar för sitt liv och det enda du kan påverka är ditt eget liv. Att bördan på dina axlar måste du själv skaka av dig, ansvaret för honom är hans och inte ditt. Men det där har du läst och hört så många gånger redan....

Det är bra, tror jag, att du skriver och sätter ord på hur du har det. Bra för dig och bra för andra som läser och kan känna igen sig i sorg, skuld och osäkerhet om vad som är rätt.... Jag läste tillbaka lite i din tråd. Läs den du också! Den kan hjälpa dig att få perspektiv! Pröva gärna att gå på Alanon.... Och tappa inte hoppet, du har redan gjort stora förändringar på vägen mot ett bättre liv! Och du.... du hjälper faktiskt inte mannen genom att ta ansvar för honom. Det är sant!
Kram, hoppas din dag blir ljus! / mt

Han dricker och dricker och förstör mina dagar med sina spydiga sms. Eller som nu det senaste, nu är det så synd om honom och han bara gråter. Visst är han knäckt och ledsen, men när slutar mitt ansvar i detta. Varit separerade ett år nu och fortfarande ska man ha dessa enorma skuldkänslor. Det är ju alltid till mig han ringer om allting.
Jag tycker uppriktigt synd om honom och vill hjälpa, men hur!!!! Jag har skilt mig för att jag inte orkade leva med en alkoholist, men känns som han inte har någon annan att vända sig till. Jag är väl också den enda som vet hur illa det egentligen är och som han vågar ringa till. Men det är en tung börda jag fått på mina axlar. Ska jag få bära upp honom alltid när han mår dåligt. Jag har inte hjärta att bryta kontakten med honom och dessutom bor vi nästan grannar, så då är jag rädd att han börjar komma till mig och gråta. Vilken soppa. Ska jag försöka få in honom på psyk? Han är nog ett fall för dem nu, tror jag.
Jag känner mig instängd i ett hörn och det finns inget utväg, inget att se fram emot!

Den är verkligen otroligt bra, den boken. De beskriver så exakt hur det är. Men man måste jobba otroligt hårt med sig själv för att komma bara en liten bit. Som du kommenterade här ovan, det är så lätt att halka tillbaka igen.
Även om man är fullt medveten om problemet så hamnar man ofta på ruta ett igen. Då är det bra att ha denna bok till hands.

Även jag kan varmt rekommendera den boken ??Så många kloka råd & aha upplevelser. Har läst den mer än en gång och tänkt att såhär ska jag tänka/ agera nästa gång. Tyvärr blir det inte så. Jag fastnar i invanda mönster och beteende som är sååå svåra att bryta ?Men boken är en ögonöppnare och skam den som ger sig.. Sakta, sakta hoppas jag kunna lära och läka ?

Vilket bra och fint sätt du gjorde det på.
Förstår att det säkert är jobbigt och inte lätt.

Dubbelt

Då väntar jag ? Kram / mt