Senaste kommentarerna i forumet

Tack, lever jag!
Har läst artikeln å det är ju exakt så det är. Men hur bryter man mönstret? Vill inte känna ett beroende av en annan människa ju. Fast det senaste halvåret har inte ens de bra stunderna gett nån glädje heller, man vet ju vad dom kommer efteråt. Man kopplar inte ens av när han är nykter längre...
I morgon kommer min sambo hem å jag vill verkligen inte det. Innebär slut på lugnet. Han är nu inne på dag 13 i drickandet. Antar att han vill vara hemma å spendera tid med mig ett par dagar, han har ju saknat mig såååå. Men i verkligheten behöver han bara vila upp sig inför nästa fylla...nyår...å ångesten känns väl bättre om jag är där vid hans sida. Tror inte jag älskar honom längre, han är ingen trevlig person...inte mot mig iaf, men alla andra runt omkring. Skulle vara skönt om han var borta ett tag till, har inte ens saknat honom. Tänkte igår kväll att han hade kunnat ligga bredvid mig å jag har ändå varit ensam...så det gör ingen skillnad om han är bredvid eller inte. Tvåsamheten finns inte längre kvar. Förhållandet vi har är byggt på lögner, svek, fylla å konsekvenser..smutsigt rakt igenom. Han har smsat mig idag flera gånger, låtsas inte om elakheterna han fick ur sig igår, slätar över bara. Blir bara äcklad på hans falska beteende.. I morgonbitti är han hemma, full antagligen. Blääää!!!!

Han undviker att hamna i enrum med mig några dagar efter att han druckit för mycket. Ofta blir det naturligt iom att han är trött och bakis och lägger sig samtidigt som barnen. Men jag undrar om det inte är medvetet också. Det kändes så idag.

Jag tycker att just den biten är svinjobbig. På t.ex. en lördagkväll när han är full så blir jag arg. Men då går det inte att prata med honom. Sen på söndagen så smygsuper han bort bakfyllan medan jag är fortsatt arg och irriterad och dessutom trött pga dålig sömn. På söndag kväll slocknar han innan eller samtidigt som barnen. Så då blir det en natt till, plus en hel måndag på jobbet innan jag kan få en chans att prata med honom. Vilket i och för sig aldrig ger nån särskild lättnad. Aldrig att jag skulle få ett spontant 'förlåt' för något alkoholrelaterat. Är det ett typiskt beteende? Fast det har väl förstås att göra med att de vägrar inse att deras beteende påverkar andra negativt.

Det blir så mycket återhållen ilska, jag tänker att det här kan inte vara bra i längden. Nåja, nu försöka tänka på nåt annat, sova, och ta nya tag i morgon.

Hej, igen.

Du är modig som vågar se sambanden. Det är bra att se för att komma vidare. Tänkte precis lägga in länken här som jag kom till från etanoldrift länk. Tuvaforum verkar bra

Följde länken och valde en ingång. Väldigt intressant läsning om beroende av person/relation:
http://www.tuvaforum.se/beroende-hormoner-stress/325-beroende-person

Den relation jag hade med min första stora kärlek och som visade sig bli väldigt destruktiv, som jag lämnade, ägde rum för tjugosex år sedan. Har haft andra sundare. Gifte mig och fick barn. Nej, jag är olycklig i vår relation. Han är väldigt stabil, aldrig otrogen, missbrukar inte, älskar sina barn och är snäll mot mig. Vi var väldigt lyckliga i många år men passar egentligen inte så bra. Vi har så olika behov i livet och i en relation. Det började knaka. Det var mest jag som inte trivdes. Men tre barn behövde trygghet. Vi ville ändå att det skulle hålla båda tror jag, men med tiden gled vi isär. För några år sedan utsattes vi båda för en enorm press på flera sätt. Bla höll ett av barnen på att dö och år av extrem tillvaro följde. Vi lever med konsekvenserna och hot fortfarande. Vi tvingades vara urstarka men då tappade vi varandra helt som partners. Efter det har relationen blivit väldigt dålig och en avgrund har växt både fysiskt och själsligt. Vi klarade inte den press vi var utsatta för. All energi har gått till att överleva och hjälpa barnen. Vi har egentligen varit helt fantastiskt starka han och jag! Han vägrar att prata och vi båda sörjde på var sitt håll. Vi hittar inte tillbaka alls och det är sorgligaste är att vi inte varit snälla mot varandra efter det. Jag upplevde svek och han upplever sig inte älskad och båda försvarar sina sårade hjärtan med kniv och lans. Idiotiskt och vi vet men vi har inte förmåga att hitta varandra igen. Han hoppas och jag vill bort från honom. Vi är egentligen goda vänner. Ingen av oss är lyckliga tillsammans och båda vet egentligen att vi behöver gå vidare och få en ny chans att känna närhet både fysiskt och själsligt. Det är svårt i livet även om man gör sitt yttersta för att klara det...

Tuvaforum verkar bra

Följde länken och valde en ingång. Väldigt intressant läsning om beroende av person/relation:
http://www.tuvaforum.se/beroende-hormoner-stress/325-beroende-person

Har läst massor du skrivit. Känner så igen mig att man dricker för att ta bort det jobbiga. Levde tidigare med en narkoman och för att stå ut drack jag. Efter senaste separation kommer det upp massa saker och tror just nu att han eg bara är en projicering för att slippa min egen ångest. Går hos en terapeut och på alanon så saker kommer upp allt intensivare. Då tror jag att jag tidigare flytt med nya destruktiva relationer och alkohol. Men denna gång ser jag mitt mönster tydligare och får inte fega ur bara för att ångesten är så stark. Känner mig även vek om han skulle vilja försöka igen, han blir ju då bara snabb fixen.
Läste om din relation och där verkar du inte lycklig! Kram

Jag vet inte hur han är. Kanske ville han ett tag tro på det ljusa och framtiden med dig. Han kanske hade en liten hoppfull själ som kämpar mot åratal av eftergifter och mörker. Han kanske upptäckte att det inte gick. Han måste ju själv på allvar vilja ta tag i det. Han har hållit på så länge. Du kan inget göra.

Ja, de planer vi målar upp för vår framtid gör ont att släppa ibland. Ta hand om dig och försök gå vidare i ditt liv är mitt bästa råd. Gå på möten och prata med andra som lever/levt med missbrukare så får du bra stöd tror jag.

Av vilken nytta hålla dörrar öppna och att hålla mina känslor för honom kvar. Han valde ju alkoholen och nu har han det han vill. Vet just nu inte om jag saknar honom eller om det är livet som planerades tillsammans.
Han flyttade hit för där han bodde söps det bara. Nu efter 8 mån är han tillbaka i det boendet. Fattar verkligen inte varför han ville flytta hit om det ändå ska supas. Det som hände var att ett nytt liv planerades som det känns för jävligt just nu och svårt att släppa. Vad fan skulle han flytta hit för?? Just nu dricks det inte hela tiden utan kanske var tredje och där emellan röks det. Kommer drickandet öka eller vad tror ni?

Rekommenderar dig och er andra att läsa i "Tuvaforum" (hittade en väldigt bra om hormoner och stress samt varför man blir "beroende" av en annan människa!)
http://www.tuvaforum.se/beroende-hormoner-stress
bläddra där, medan jag ar lite.. Så återkommer jag lite senare.. ;-)
kram

I natt kunde jag inte somna. Det var inte den gamla vanliga oron som höll mig vaken. Mannen andades fridfullt bredvid mig, allt var lugnt. Under dagen hade vi haft julkalas för stora släkten, drygt 20 personer av alla de sorter. Mycket mat, inget starkare än 3,5 öl att dricka. Det blev en rolig fest med mycket prat och god stämning. Efteråt tittade vi på Dödsdansen och det var en kuslig igenkänning. Vi sa inget men kände nog det båda två.
Och när vi hade gått och lagt oss kunde jag bara inte somna. För jag kände mig så Nöjd! Så glad att vi har klarat av att ordna kalas och ha trevligt tillsammans med familjen!
Så nöjd att vi i början av december bjöd in grannskapet på glögg trots ovissheten om vad de hade sett av skottkärror och elände under hösten. Efter att ha gömt mig för grannarna i en månad bestämde jag mig för att i stället öppna dörrarna. Mannen gick med på det trots att han nog var rädd att det skulle bli pinsamt men det blev så bra!
Veckorna före jul höll jag på att krevera av spänningar och irritation på min gubbe. Det blev ett storgräl två dagar innan julafton med beskyllningar och anklagelser från båda. Gamla oförätter drogs upp. Jag märker själv att jag kan få lust att frossa i hur djävligt allt har varit när jag väl kommer igång. Det är alls inte konstruktivt, inte ett dugg. Men kanske var det ändå bra att jag fick ur mig min frustration. Någon slags rening inför kommande prövningar.
Jag vet inte hur det kommer att gå resten av helgerna. Kanske slutar nyår likadant som förra gången med fylla och skam och besvikelse.
Men nu, just nu, känner jag mig glad och tacksam för allt som vi ändå har tillsammans!

Pratade nyligen med sambon, han var faktiskt inte full idag men jag hörde att han drack så han hinner nog fyllna till under kvällen. Så jäkla frustrerande att han upptar mina tankar varje vaken sekund. Idag har det varit riktigt jobbigt, bröt ihop å bara grät å grät en lång tid.
Önskade livet av honom idag, jag vet att det låter hemskt å ingenting jag menar egentligen men det känns bara såååå hopplöst. Man blir ju totalt handlingsförlamad å helt blockerad känslomässigt...man ser liksom inte ljuset i tunneln hur man än gör. Idag är en dålig dag.
Önskar att nån bara kunde komma å ta mig härifrån, hjälpa mig, visa mig vägen.
Men jag vet att det är Jag som måste ta steget på min egen väg, finns inga genvägar. Känslorna pendlar verkligen upp å ner, nu har jag en dålig dag å då blir det säkert bättre imorgon. Det är väl resans gång antar jag.
Kram till er alla ?

Ja du, lita på din instinkt när du tror att han har druckit. Han kommer att ljuga sig blå. Har varit på hans sida och ljugit men då också insett mitt problem och vetat och erkänt att jag borde sluta. Och slutat...
Du förtjänar bättre än det här Jonan. Du och dina barn förtjänar bättre. Du gör allt, planerar allt, organiserar allt. Du förtjänar kärlek och uppskattning. Inte det du har nu. Det finns hopp i att du förstått att du inte är den som ska skämmas. Du kan ju inte fortsätta i det du har nu. Spela in honom med mobilen när han druckit så behöver ni inte diskutera om han var full el ej. Hoppas att du kan finna styrkan i att ta han om dig själv. Kram!

Tack alla ni för er respons på mitt inlägg. Det är alla här i detta forum som gett mig styrkan att göra denna stora förändring i mitt liv. Detta forumet är guld värt. Kommer att fortsätta att vara här länge än.
Kramar till alla här.

Blåögd, tack för det

Jag satt i rättegång till slut med mannen som jag gav mitt hjärta. Träffade honom inte på två år innan och aldrig efter. Det gör ont och du kommer aldrig att få ett vettigt avslut eller svar på dina frågor. De mår skit, är knäppa, manipulativa, rädda, fega, drogade och helt fucked up. De har ofta en trasig själ, ett långt missbruk som ger dem hjärnskador och narcissistiska drag. De har aldrig tagit konsekvenserna av sitt handlande och valt den enklaste vägen. På vägen utnyttjas allt och alla. Mia Törnblom och många kan vittna om detta. Om de inte hittar en ändpunkt och tar tag i sitt liv och verkligen jobbar länge med sig själva går det bara utför. Vi kommer inte vara en del av den ev förändringen. De kommer behöva börja om. Starta ett nytt liv.

Det finns något enstaka undantag här där båda lyckats reparera efter stort mod och hårt arbete från båda.

Som svar på din fråga som jag endast kan spekulera i är att han vill hålla alla dörrar öppna, vet hur du fungerar och då håller dina känslor kvar för honom. Genom att låtsas vara lycklig utan dig, lurar han sig själv, får dig att bli osäker, känna dig bortvald och mindre värd. Du blir ett lätt offer nästa gång han behöver något från dig. Och ja, han får lugnare med sin älskling alkoholen som han absolut väljer i första hand. Han är inte ledsen, han är full och förnekande i ångest och överlever dagarna. Det finns ingen plats för eftertanke och ånger. Möjligtvis tycka synd om sig själv och då dricka lite till. Han är en sjuk människa. Han tänker inte som du gör. Han flyr och överlever. En del i överlevnaden är att behöva andra ibland för att överleva och kunna dricka.

Så tänker jag. Inte säkert att jag har rätt. Du får ta till dig det du vill men jag hoppas att det hjälper dig på något sätt. Kram!

Tack så mycket för ert stöd. Nej, det var inte så hårt, etanoldrift. Jag har nog bara svårt att erkänna för mig själv att mina barn växer upp med en pappa som dricker för mycket.

Jag har läst i din tråd, jonan. Jo, mycket låter bekant tyvärr. Skammen när han är full mitt på dagen och nån granne eller så tittar förbi. Spydiga kommentarer i de sämre perioderna om att man inte duger, att han gör allt. Den känslomässiga berg- och dalbanan.

Min man försöker kompensera genom att vara en superbra pappa och make när han är nykter. Men jag måste ju erkänna för mig själv att han vid mer än ett tillfälle druckit alldeles för mycket när han haft hela ansvaret för barnen. Sånt är ju oförlåtligt! Törs inte lämna honom med barnen på helgen nåt mer.

I morgon blir vi ensamma efter julfirandet, då ska jag fråga hur nöjd han själv är med det planerade måttfulla drickandet i jul. Och hur han ser på framtiden. Men jag är inte så hoppfull. Lär väl bara få ett erkännande om att det råkade bli en liten aning för mycket. 'Har du tjatat färdigt nu?' Suck, vi har ju haft det samtalet tusen gånger.

... varje gång han gör något dåligt som barnen ser/hör/påverkas av!! Då kan du få stöd, och du tar ditt ansvar som förälder!

Du behöver inte leva så här, det finns vägar ut! Ta kontakt med rådgivning, prata med någon!

Kramar

Jag blir så glad att höra att du mår bättre o bättre. Det är du verkligen värd! Sköt om dig❤️
Kram

En äkta narcissist och fullblodsegoist och alkoholist

Som hjärntvättar dig, utnyttjar dig och manipulerar dig och sin omgivning. Såg att mulletant lagt in länkar här tidigare. Här kan du provläste lite texter: http://www.tuvaforum.se/manipulation-gaslighting-test

Ta stöd i form av samtal med proffs först och främst innan du gör något annat. Om han hotar dig, ring polisen. Skaffa bevis för vad han gör som ev kan hjälpa dig senare i tvist om vårdnad.
Har du berättat och sökt något stöd hos hans familj eller är det för riskabelt? Har du någon att prata med?

Bygg upp dig och skaffa en plan som du följer. Om du inte kan fly från honom, provocera inte utan skaffa dig kunskap om ditt medberoende och hitta din styrka till att sedan kunna göra de val som måste göras.
Finns många här som vet mer om detta ämne. Har du ringt hjälplinjen som finns? De kan ge dig bra råd.

Jag lider med dig. Du är inte knäpp men väldigt påverkad av ditt liv med honom. Kram

Tack alla för era svar, så det värmer med era svar, erfarenheter och klokheter, känns bra att ni finns här!
Inser att jag måste skriva igen - JAG STÅR snart inte ut längre! Min man fortsätter med sitt drickande tills han somnar helt redlös, 4-6 ggr per vecka, och det hemskaste är att han är så arg och skriker på mig och säger massor av avskyvärda saker, innan han somnar och att barnen allt oftare ser och hör detta!!
Ikväll gjorde han mig rädd, då han nyligen fått diabetes och sa att dödlig dos är 10 ml och inget märks, blev helt skakad, vad menar han??? Är han alkoholist??? Är han sjuk?? Vad ska jag göra?? Är livrädd för att lämna honom - om barnen ska bo med honom, känns inte tryggt att de skulle bo hos honom - skulle vilja ha ensam vårdnad, går det?? Rädd för att hans familj med mycket pengar ska göra att jag förlorar barnen, vilket han hotat med när jag påtalat att jag vill att han dricker mindre, han blir rasande när jag påtalar det och dricker sig helt berusad och skyller då på mig. Vad ska jag göra??
Skriver här utifall det är någon som har liknande erfarenhet, dela gärna ned er!

Det hjälper att läsa inlägg från de som går igenom hans resa. Det hjälper att läsa inlägg från andra medberoende/anhöriga som har gått igen eller går igenom samma sak som jag just nu. Jag läste ditt tidigare inlägg idag Blåögd. Jag känner med dig. Vi slits mellan hjärta och hjärna. Tack för att ni finns.
Jag kommer nog försöka hitta ett al-anon möte nästa vecka. Jag måste ha mer redskap. Mina tankar har fastnat och snurrar allt snabbare.
Dessutom har jag vin hemma som jag börjat dricka av, i ensamhet. Tänker att det är bättre att jag druckit upp det till den dag han vill umgås med mig. Då vågar jag inte ha det synligt framme. Jag har inte problem med a. Jag har kvar av sprit sedan jag flyttade hemifrån... Men det oroar mig att jag tänker på att skydda honom från alkoholen.

Återigen berättar vi varandras historia. Så grymt jobbigt att vara i vår sits! Ska han klara nykterheten helt själv och utan medicin?
Träffar han sina barn så de kan stötta?
Ta hand om dig fast jag vet att det är svårt när tankarna aldrig verkar ta slut.

Har läst om din resa, vad grym du är!! Tack för ditt inlägg och jag vet att du har rätt. Vid återfallet tog det automatiskt slut och vi har inte pratat sedan dess och gjort "riktigt" avslut och det är jobbigt.
En fråga då till dig som nykter: varför försöker han framstå som världens lyckligast nu när gnäll/ tjat kärring är borta? Men ändå skickas meddelanden att han längtar efter mig. Mer normalt är väl ändå att va lite ledsen vid en separation. Eller är det en befrielse för att få supa ifred. Supigt i 35 år och vart på flera behandlingar, varför förstår man inte sitt problem?

Han har fortsatt att vara nykter sedan han kom hem men nu vill han inte träffa mig eftersom han vill vara i balans...

Jag förstår att han går igenom helvetselden just nu. Att hålla sig nykter är tufft. Hoppas det håller i sig.

Min hjärnan säger att jag ska backa och ge honom den tid han behöver. Hjärtat vill bara att han kommer hit och håller om mig.
Det enda jag kan göra är att sitta still och vänta. Hur länge ska man vänta? Jag fortsätter mitt liv.

Men, jag vill inte leva ensam. Jag vill leva i en relation. Jag kan inte dejta för jag känner mig bunden till honom. Skulle kännas som otrohet. Men jag vet också att träffa andra människor och män skulle ge mig styrkan att släppa tankarna om en framtid med honom.

Åh vad jag tycker det är jobbigt!

Blåögd, så jobbigt

Vet du, jag har varit där du är nu. Vet du, att det är nyttigt att titta på den där längtan och fixeringen och ställa sig frågan varför och vad den består i. Om inte han fanns, vad skulle du göra då? Hur skulle du må bra och vad har du för planer? Du behöver vara en hel människa själv oavsett. Har du testat att meditera, göra avslappningsövningar och gå långpromenader? Vi människor tänker bättre när vi går och dagsljuset behöver vi verkligen. Försök att få in promenaderna och saker som du mår bra av. Tvinga dig att tänka på annat än honom hela tiden, snälla du. Ta ett fotbad, gör en hårinpackning, gör något handarbete, läs en bra bok, ta ett bad, gå och simma, se en rolig film, baka, måla, gå med i kör.... Gör en plan för dig och hur du ska må bra. Ta hand om dig. Det kan ingen annan göra. Vi kan inte heller vara i en relation och bli älskade om vi inte är hela och älskar oss själva först. ;-)

Dags att sätta igång med dig, nu väl? ❤️

Att läsa ditt inlägg som berättar om vad du gjort och dina känslor. Så härligt med långpromenad och skratt och vad roligt du har väninna som vill hitta på saker med dig.

Du börjar ta hand om Trollis och ge henne plats och behov. Så bra! ❤️

God fortsättning och kramar

Saknar så jag håller på att gå sönder. Åker berg och dalbana. Ena gången vill jag inte han ska höra av sig och när han inte gör det tittar jag maniskt på telefonen så jag inte missar nått.