Senaste kommentarerna i forumet

Eftersom allt gick överstyr för en månad sedan fick jag ta hjälp av någon som min man har stor respekt för som gjorde att han varit nykter till ikväll. Ikväll har det åter varit intag och bråk över bagateller. Jag har fler som jag kan berätta för som han inte vill ska veta hur vi har det. Bland annat vänner som har vuxit upp i alkoholisthem som har tagit avstånd från sin alkoholiserade förälder. De skulle bli förtvivlade om de visste hur våra barn har det. Denna fasad. Men… vår yngsta vill inte prata om det här med någon.

Kollat på Lerin på Lofoten i kväll - igen.
Gripande och bra, och lite mer förståelse till mitt "förståelsekonto" ...
Så bra med sådana här program, både för missbrukare och anhöriga.
🌺💜

@has ƁRA jobbat! Att lära sig lyssna på magkänslan är ett stort första steg.

Tänker att det låter som en väl stor utmaning.
Och hur kommer du att må?
Det kanske inte är rätt arbete med den bakgrunden. Vad tycker han?

Min man, nykter sedan dryga året, jobbar aktivt med sitt beroende och sin bakgrund, får nog nu jobb med många resdagar utomlands. Det gör mig orolig, både hur han ska hantera det för sin egen del och må bra, resandet, ensamma kvällar och nätter på hotellrum, representation och kulturer med flitigt drickande. Den andra delen av min oro rör mig själv - räcker mitt förtroende för honom, kan jag lita på att han inte dricker, inte träffar andra, inte ljuger ... Jag vet att det inte är min sak att kontrollera och det är inte heller det jag är ute efter. Men det är stora utmaningar för oss båda och tiden som nykter är trots allt inte lång. Någon med erfarenhet eller råd?

Efter samtalet i helgen har hela mitt nervsystem varit på helspänn igen. Hjärnan & hjärtat har brottats med längtan och önskan och mer neutralt observerande av situationen, samt ilska och sorg.

Tog kontakt för ett nytt samtal. Berättade att jag inte orkar mer. Just nu har jag redan gett allt och lite till, det finns ingen kraft kvar för att kunna härbärgera oro och osäkerhet.

Jag märker under samtalet att allt är så färskt och i luften på andra sidan att det inte finns några fasta stenar för mig att sätta fötterna på, vilket bekräftar min känsla och mitt val.

Det finns inget som är tillräckligt tryggt för mig att återigen ha känslan av att livet sätts på paus igen.

Jag behöver mig själv mest av allt och jag kan inte finnas för- och stötta någon som jag känner har gjort mig så illa den senaste tiden.

Så jag förslog att vi skulle skicka in ansökan om skilsmässa. Jag har berättat vad jag skulle behöva för att en eventuell relation överhuvudtaget skulle kunna vara möjlig längre fram. Att han får ta upp tråden där framme om han kan se att dessa behov skulle få plats i hans liv.

Direkt ansökan var inskickad kommer samma känsla av lugn tillbaka som jag hade dagen jag flyttade.

Känner samtidigt medkänsla med mig själv över det tillfälliga vacklandet. Att det är svårt att hålla kursen när man plötsligt får höra det man väntat på så länge.

Frågorna: Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det här bra för mig? hjälpte massor så tack @Tröttiz.

Märkte hur jag under samtalet flera gånger tappar kontakt med mig själv men hörde kurators röst i mitt huvud: hur känns det här för dig? Och kunde komma tillbaka.

Livet är bra tufft ibland. Tacksam för varje öra som orkat lyssna (och öga som orkat läsa med)❤️

@anhou Ibland undrar jag om man inte tänker annorlunda när man gått i pension och fortfarande dricker. Ju mer åren tickar kanske man inte längre bryr sig? Man kanske på något sätt vet att klockan tickar. Är ok med om det går åt pipan så bara att pimpla på. Göra den stora förändring som krävs kanske inte känns så lockande om man är 70+. Den generationen är nog ännu sämre på att prata känslor. Locket på och skam ännu större så hur kommer man igenom? Hur skapar man ett seglivat incitament?

Upplever att jag fått stopp på det där grava drickandet för min mamma i min närvaro. Ringer mig aldrig full längre. Då ringer hon syrran istället... Jag har dock en stor fördel och det är att jag inte dricker alls. Korkat igen för gott och de kan historien bakom. Så av respekt till mig drar de ner när vi träffas. Vid läkarbesök verkar det som om rädslan slår till. Den håller i sig och sedan blir det "återfall" efter ett tag.

Jag har släppt det. Det har jag börjat göra med en rad olika situationer där folk inte tar tag i sina problem. Erbjuder min support om de vill, säger att jag finns om de vill men är tydlig med att jag inte kommer påtvinga förändring. Tänker det är deras liv. Deras beslut. Får välja själva. Vill man dö tidigare på grund av dålig hälsa så gör det då. Samtidigt vägrar jag prata vid onykterhet. Spelar egentligen ingen roll vem som är onykter. Tycker alla blir intetsägande och korkade så orkar inte hålla någon trevlig fasad och prata på då. Avbryter med någon snabb ursäkt om dåligt med tid bara. Det jag förändrat mao är mest min inställning och sedan klargjort att alkohol cirkulerar inte runt mig. Då får folk gå åt annat håll. Det fungerar fint i min familj. Alla vet och verkar ganska avslappnade kring situationen. Är ok med upplägget. Inget drama utan snarare acceptans från alla sidor. Kan du få till någon sådan gränsdragning? En som kan kännas ok även för dig?

@has
Ha en fin stund med vännen i morgon.
🌺

Tack snälla ni 🙏🏼

Jag kände mig så stark i och med flytten och hade aldrig trott att detta skulle dyka upp efteråt.

En tid framåt är det så mycket praktiskt som vi behöver göra. Och det är i sig inget jätteproblem, bara inte min oro triggas igen (vilket den gjort av samtalet vi hade).

Nånstans kommer en barnslig känsla också upp: så nu är du duktig och erkänner allt medan jag har upplevt allt obehag som beroendet skapat - utan att dricka!

Den känslan får komma och gå den också.

Ja, en dag i taget.

Har skrivit ner några av era tankar och tips så att jag har dem lättillgängliga och kan påminna mig själv.

Imorgon har jag bokat in en träff med en god vän som har vetat hur det varit och vad jag brottas med. Det blir fint.

Precis, man måste släppa fokus på allt annat än de egna gränserna. Börja med sitt eget space.

@Åsa M , @has
Det där med gränser ... Såna utmaningar. Först tänkte jag själv att jag kan ju inte sätta gränser för honom, men de gränser man sätter är ju egentligen sådana som har att göra med sig själv kom jag att tänka ... Vart går gränsen till att jag mår bra, hur agera i olika situationer så att detta gynnas? etc.

@has jag tror det är helt rätt! Vi som hänger här har ju ofta diskussioner om vikten av att sätta upp, hålla och respektera gränser och det är inte lätt att lära sig det efter många år som medberoende. Men skam den som ger sig, tänker jag... en dag har man lärt sig det och då kan man navigera livets grynnor lite enklare.

@has
Hej.
Det är ju bra att han har kommit till insikt, och att det blivit för mycket, att han vill ta tag i det. Men utgången av det vet man ju inte hur det blir. Sådant kan man ju tyvärr inte veta.
Nu minns jag inte vem på forumet som skrev följande, har läst så mycket klokt av så många; men att tänka att
"kan jag det här, vill jag det här, är det bra för mig?".
En dag i taget. Försök tänka på dig nu.
Vad ska du göra för dig själv i morgon?

Kram.

Tack @Snödroppen! Jag var hos min samtalskontakt idag och fick hjälp att titta på vad ilskan försökte säga mig. Vilket var: jag orkar inte mer! Låt mig vara ifred!

Jag tänker som du skriver att jag behöver hitta ett sätt att förhålla mig till det han sagt så att det inte påverkar mitt eget agerande. Inte lyssna på vad som sägs utan titta på det som göra är ett jättebra råd! Väldigt enkelt att kommunicera med när jag tänker på det.

Jag är verkligen också helt slut på alla plan.

Kram!

Vad fina ni är ❤️ och tack. Så känner jag för er med.
Ibland behöver man pauser bara 🥰🌹

@has
Så fint att du tar dina steg i rätt riktning för dig själv.
Jag fick ett bra råd från en anhörigterapeut och det var att lyssna inte så mkt på det som blir sagt utan se på agerandet och beteendet.
Jag minns alltid lättnaden och de förhoppningar varje gång det blev ett sånt moment som du haft nu och jag vill inte vara negativ men de flesta med alkoholism klarar inte av att nyktra till.
Om jag hade kunnat ge mig själv råd när jag var I samma situation som dig så hade jag sagt att stäng dörren och gå vidare med ditt egna.
Jag lämnade tillslut men hälsan och konsekvenserna håller jag fortfarande på att bygga upp igen.
Medberoende är också ett beroende.
Kram

Så sant @Åsa M. Jag tänker att framtiden får visa. Han sa det jag hade behövt höra för 1.5-2 år sedan, därav vacklandet tänker jag.

En bekant som varit gift med en alkoholist har berättat att det tar i snitt 37 återfall innan man klarar av att bli nykter och menade att det kan ta många år.

Jag får helt enkelt också ta en dag i taget för nu.

Min första reaktion var medkänsla och nån slags tacksamhet över att bubblan äntligen sprack.

Sen kom ilskan och frustrationen över att jag behövt ifrågasätta mig själv och min verklighet så länge och vad det har gjort med mig.

Så första steget blir: fixa färdigt här hemma (fortfarande lika skön känsla i lägenheten!) och sen försöka bena i och bearbeta alla dessa känslor och se hur jag kan vara uppmärksam på att inte låta någon gå över mina gränser på det sättet igen samt att lita mer på min intuition. Som har visat sig vara väldigt pålitlig.

Kram 🤗

@has bra att han kunde tala sanning. Och jag förstår verkligen att du måste känna som om mattan har ryckts undan. Jag tror du ska lägga funderingarna om tillit osv på hyllan tills du orkar tänka på det. Nu måste fokus vara på ditt nya liv och skilsmässan. Tillit får han jobba sig fram till efter en längre period av nykterhet, om han klarar det. Så hade jag resonerat. En relation klarar mycket, men både lögner och missbruk låter lite väl mycket i min mening.
Kram 🤗

Tänk att det kan vara så svårt att behålla fokus på sig själv. Att låta livet hända. Inte gå händelserna i förväg.

Igår ville min man ses och prata. Vi har enbart haft kontakt runt huset, husförsäljning och flytt innan.

Han bekände att han druckit mycket mer än jag ens föreställt mig. Att han insett att han är alkoholist. Att han vill ta tag i det och hoppas att vi nånstans där framme fortfarande kan ha en framtid tillsammans.

Jag känner mig tom. Ljugen för. Manipulerad. Har känslan att det finns ännu mer för honom att berätta. Att detta inte är allt. Och frågan: hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen?

Jag hade verkligen släppt alla förväntningar på honom och på oss. Att det eventuellt skulle kunna finnas en gemensam framtid fanns inte på kartan eftersom förnekandet varit så starkt och jag, direkt jag förstod att det verkligen var ett beroende det handlade om, kapitulerade och visste att jag inget kunde göra mer än att rädda mig själv.

Försöker ge mig själv lite utrymme att tappa fotfästet en stund. Men det irriterar mig att jag inte bara kan låta framtidens alla eventualiteter vara tills de vecklas ut framför mina fötter.

För min resa har ju egentligen inte ändrats. Jag behöver enbart fortsätta fokusera på den. På mig. På personer som är hälsosamma för mig.

Har sagt att jag inte längre vet vad jag känner och att jag inte kan ha särskilt mycket kontakt förrän han visat att han kan vara nykter.

Men att jag är öppen för att se om det kan finnas en framtid för oss där framme om/när det sker.

Att jag kommer bo kvar och inte flytta ihop igen.

En sak som medberoendet för med sig är att jag direkt känner en oro för att inte jag lovat för mycket. Att det inte kommer funka. Att förtroendet som ju slagits i spillror aldrig kan lagas tillräckligt mycket för att jag ska känna mig trygg med honom.

Samtidigt förstår jag ju att jag inte lovat något alls. Bara uttryckt en önskan om att allt skulle varit annorlunda. Och en vilja att se om det eventuellt kan bli det.

Ska försöka ta reda på vad jag behöver idag för att må bra istället för att försöka spå framtiden som ju är helt oviss för oss alla.

Ta en paus från funderingarna och återuppta dem med min samtalskontakt när det blir dags.

De medberoende jag känner (inklusive mig själv) är de starkaste individer jag vet. Samtidigt som vi också är de som tvivlar mest på oss själva, framförallt oss själva i kontext med andra.

”ge mig ro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden”

Önskar dig en fin söndag❣️

@YMO-2013 har du andra du kan dela bördan med? Har han familj, vänner, släktingar, fd kollegor, husläkare, som du kan prata med? Ofta är det lättare om man kan få andra att engagera sig, det är tungt att vara ensam medberoende och det är svårt att lyckas få något att vända.
Sedan är det ju tyvärr så att om han inte är mottaglig för hjälp så är det enormt svårt att nå fram. Vill han avsluta sitt liv så kan sannolikt inte du hindra det. En väninna till mig kämpade med att hjälpa sin man i 15 år innan han tog sitt liv. Hon kommer känna skuld för det livet ut, troligen, men det hade inget med henne att göra. Han mådde fruktansvärt dåligt och orkade inte med det längre.
Du behöver också försöka fokusera på dig själv. Vad behöver du för att må bra?

@Tröttmamma
Hur går det för er? Jag o andra menar väl o som du skriver så är du dina barns trygghet och kan säkerställa en bra uppväxt och ett lugnt eget hem för er.

Hoppas ni är på väg mot en fin tillvaro 👍

Lättar mitt hjärta lite...

Trött inifrån o ut. Vilsen i själen. Virrar i mina känslor men stark utåt. Håller ihop familjen o vardagen runt den.
Jag har samtidigt så mycket fint att vara tacksam över i livet. Men det överskuggas numer för mig mest av mannens drickande.
När o hur blev mitt liv såhär?
Vad ska jag göra för att orka forsätta?
Och vad fortsätter jag med eg?

Förväntar mig inga konkreta svar på frågorna, det är mer snurrande tankar ur mitt inre flöde sas.

Känns emellanåt så ensamt. En ensam kamp om livet, att få till livets virrvarr med just värdet av livet i behåll.
Att inte bara överleva, som många av oss upplever att vi gör.
Det är tufft.

Skrollar runt o söker stöd o tips att 'plocka upp' (som någon klok sa) bland alla öden o goda råd.
Fantastiskt (o sorgligt) så många vi är som delar med oss av liknande problematik. Många olika nivåer av drickande, elände o sorg men alla med en vilja o styrka att hjälpa varandra o kämpa.

Kram o tack alla!

Berätta mer?

@Såjävlatrött för mig är det enda som har hjälpt att 1) klippa kontakten helt 2) prata med vänner 3) skriva dagbok och 4) analysera mina egna mönster.
Man blir inte medberoende av en slump. Man blir det för att man har en otrygg anknytningsstil och det måste man jobba på att bli av med, annars hamnr man där igen.

@Sårad... Hemsk situation. Finns det ingen anhörighetsgrupp du kan gå till? Där är det skönt och prata av sig och se att man är fler i samma båt. Skriv här på forumet. Men framförallt TA EN DAG I TAGET. Gå igenom smärtan och den kommer vara PISS i början. Men sen vaknar du och känner att den där ångesten är lite mindre ju längre tid det går.

Din situation med familjen är svår. Kan du förstå varför de sa upp kontakten? Var det uppenbart en destruktiv relation de varnade dig för men du stannade ändå? Är du inte där än så är det okej. Men om detta är fallet och du fått den insikten så skulle jag faktiskt skriva ett sms och skriva exakt det du känner och beskriva situationen.

Folk vill hjälpa, men inte när man ser att det är lönlöst för att någon är för djupt nere i medberoende träsket <3
Massa kramar <3 <3 <3