Senaste kommentarerna i forumet

Hej @Tröttmamma! Jag blir så ledsen när jag läser det du skriver. Att du varit otrogen är såklart illa men jag tror inte att han har blivit beroende bara på grund av det. Det är hans val att dricka. Jag tycker inte du ska ta på dig att det är ditt fel, han behöver lösa sina känslomässiga problem. Han har tagit på sig offerkoftan och lurar dig att tro att det är ditt fel att han dricker. Att du var otrogen kan ha varit den utlösande faktorn som fick det att spilla över för honom men jag vill tro att han haft stora tendenser till ett beroende redan innan det. Att du drar dig tillbaka från allt runt om i livet med socialt umgänge låter inte hälsosamt för dig. Var det längesedan du var otrogen. Jag kan förstå att du inte vill göra honom orolig om det är ganska färskt. Kram

Det är viktigt att ventilera och få perspektiv: Man blir helt knäpp annars. Det låter som att din man försöker få dig att ta ansvar för hans handlingar. Det är hans val att dricka. Jag har haft en tidigare partner som varit otrogen och jag är inte alkoholberoende. Jag vet det är svårt men försök att planera in något som du tycker är roligt! Har någon vän du kan rida eller spela padel med?

Var aktiv här för ett par år sedan. Jag fick så mycket pepp och stöd. Jag kände mig stark och trodde ett tag att jag skulle klara av att lämna men nej, jag är kvar.
Lång historia kort.. jag lever med en man som har stora problem med alkoholen. Problemen beror på mig, jag har svikit honom i vårt förhållande genom otrohet. Han vet om det och hans beroende av alkohol beror på mitt svek och att han mår dåligt över det jag har gjort.
Ena stunden har han förlåtit andra stunden så litar han inte på mig. Jag har fullförståelse för att han inte liar på mig och att han mår dåligt över det som hänt. Men ska jag ta på mig att han dricker? Är det mitt fel att han dricker? Det finns så mycket mera att berätta men jag vet inte hur mycket ni orkar läsa.
Jag har levt i det här så länge att jag känner själv att jag är personlighets förändrad. Jag träffar väldigt sällan mina vänner för han tror jag är otrogen och då dricker han, jag är aldrig med på företagsfester av samma anledning. Jag har lagt ner mina intressen, ridning och padel eftersom det enligt honom tar för mycket tid. Jag är inte samma glada tjej längre. Jag känner mig instängd och vågar inte göra någo för då triggar det honom att dricka ännu mera och jag vill inte att barnen ska vara ensam med honom när han dricker. Han ljuger om hur mycket han dricker, hur ofta och hur mycket pengar han lägger på det. Jag har till och med kommit på honom med att använda kreditkort.

Jag vet inte vad jag vill få sagt, jag vill bara börja någonstans för att få ut min ångest.

@anonym8878
Kära du. Så fint att du skriver igen. "I denna tråden känner jag att jag kan skriva helt ofiltrerat utan att bli dömd. Tack❤️" Det är så viktigt att få skriva ner sina tankar. Och det är fint att skriva med ens vänner här. En form av gemenskap. Att våga blotta sina tankar. Det är utvecklande. Jag lär mig något nytt då och då. Jag lär mig se världen utifrån andras synvinklar, då jag oftast utgår från mig själv. Jag har ju bara mina erfarenheter och ibland så får jag nya perspektiv genom att andra skriver här.
Jag övar på att se situationer från flera håll, men jag utgår ändå alltid ifrån mig, när jag skriver här.
Du skriver att du blev berusad på nyårsafton och var bakis efteråt. Jag minns ett par av mina bakfyllor. De var inte roliga alls. Jag har inte heller lust att skriva om vad som hände. Men det gick väldigt illa ibland. Värre och värre. En gång på fyllan var jag så arg så jag kastade sönder min mobiltelefon i marken. Sedan slängde jag mobilen i en papperskorg. Och snubblade vidare till en park, där jag vilade en stund. Jag mötte en människa som lånade ut sin mobil så jag kunde ringa ett samtal. Jag ringde mitt ex. Han var nog full han också. Att jag kom hem till mig, till min lägenhet. Och att jag ens överlevde den där tiden är för mig en gåta. Jag självmedicinerade ett trauma under ett par år. Sedan gick det åt helvete och jag valde livet. Små små små mycket små steg i rätt riktning utan alkohol, sätta gränser hos psykolog, bearbeta traumat, landat i att allt gick väl, skaffade ny pojkvän, arbete och jag lever det liv jag alltid önskat, tack vare mitt skrivande.
Jag har skrivit hur jag vill ha mitt liv sedan ungdomen. Utan att ha en plan. Fast som en vision. Jag är inte utbildad inom det yrke som jag önskar, ännu, kanske aldrig blir. Men jag har arbetat med mig själv och mår bra.
Allting är möjligt.
Vi individer här och där ute funger på olika sätt. Några funkar lika. Jag tänker att allting går. Jag har ramlat ner i avgrunden och legat där ett tag, men det gick ändå att ta sig upp.
Jag är stark och min vilja är starkare. Jag vill jag vill jag vill jag vill leva. Ett gott liv.
Önskar dig allt det bästa! ❤️
Du kan göra allt du vill! Precis allt!
En sak i taget.

Jag känner igen mig i många delar som du skriver. Jag växte också upp med en pappa som drack mycket, inte dagligen men i alla fall i princip varje helg. För mig var nog det värsta att jag tyckte han blev så dryg när han drack. Mina föräldrar lever ihop och jag minns att jag ofta tyckte synd om mamma som fick ta mycket skit. Han var aldrig fysiskt elak eller något sånt men spydig och dryg. Jag hade ofta svårt att sova och minns att jag ofta hade hjärtklappning men förstod aldrig då varför. När jag flyttade hemifrån insåg jag att hjärtklappningen inte var som förut, det var mycket lugnare för jag slapp vara arg och irriterad på min pappa som var i fyllan. Han slutade ju inte att dricka men jag slapp i varje fall se honom i fyllan när jag inte längre bodde hemma. Nu kan jag träffa honom när han är nykter och en bra pappa, slipper se honom onykter.
Man får påminna sig om att missbruk är en sjukdom som inte alltid är så lätt att ta sig ur. Jag tror att dom allra flesta skulle ha minskat eller slutat dricka alkohol helt om det var så lätt. Tycker inte heller att du ska klandra dig själv för att han nu är en bra pappa till ditt halvsyskon. Det har gått några år och han har kanske helt andra förutsättningar och ett annat mående som gör att det är lättare för honom att hålla nere på drickandet.
Skönt att höra att ditt drickande har minskat, tråkiga omständigheter bara. Hoppas du trots allt mår väl!

Nästan ett år sedan jag skrev sist, vet inte om det finns någon kvar som läser längre men det har blivit som min dagbok. Jag hoppas folk kan läsa och känna att dem inte är ensamma.
Uppdatering kring mig:
Jag fortsatte dricka, mycket. Kunde inte sluta egentligen. Sommaren kom och min sambo skulle arbeta i en annan stad, för mig innebar det att jag kunde dricka hur mycket jag ville utan konsekvenser. Jag hann vara ensam i 2 dagar innan jag råkade ut för en olycka. Jag hade varit på jobbet, och skulle inom affären. Där inne svartnar allt och jag trillar ihop. Får tillbaka medvetandet någonstans i ambulansen. Jag blev inlagd några dagar för undersökningar, och undersökningarna fortsatte flera månader. Jag fick ett krampanfall, förmodligen inte kopplat till mitt drickande på något sätt, men det hände. Efter detta började jag lida av grov panikångest, den kom som från ingenstans. Jag kände varenda hjärtslag, kunde bli yr även om jag bara satt still. Det utvecklades till att jag inte kunde bli lämnad ensam i ens 5 minuter utan att få en panikattack. Jag jobbade inte mer den sommaren, och drack inget heller. Hösten kom och jag hoppade av skolan då jag fortfarande mådde skit och trodde jag skulle dö varje dag. Jag började i kbt och fick lugnande utskrivet. Har blivit erbjuden antidepressiva men försöker hålla mig från det (som vi alla vet nu är jag ju en beroende människa, och vill inte fastna för något mer). För att göra en lång historia kort är det nu januari. Jag har druckit sedan min olycka, men kan nog räkna dem gångerna på en hand. Panikångesten jag fick och som jag fortfarande tampas med efter mitt krampanfall är det värsta jag varit med om i hela mitt liv, och än är det inte över. Men jag är samtidigt tacksam, för det fick mig att sluta dricka. Jag blev rädd för alkohol såväl som koffein och läsk. Jag gick som sagt i kbt och håller på att träna bort min rädsla för livet. Jag kan dricka utan att bli för rädd, jag gjorde det senast på nyårsafton. Jag drack och blev riktigt berusad. När jag vaknade upp 1 januari, bakfull och ångestfylld lovade jag mig själv ett nyktert 2024. Jag jobbar fortfarande på att få ordning på mitt liv, lära mig hur man lever även om man är rädd för precis allt, att leva när det känns som man sitter fast och inte kommer någonstans - samtidigt som livet för alla andra går vidare. Några av mina vänner tar examen från universitetet nu i sommar. Själv har jag vuxit fast och vågar varken arbeta eller studera (bortsett från distans). Jag vet att många andra lider av samma sak som jag gör, och jag vet att jag inte är ensam egentligen - men det känns väldigt ensamt. Jag har alltid trott på att det finns en plan för alla, om det så är en gud som gjort den planen eller någon/något annat vet jag inte, men jag tror att det finns en plan och ett syfte för oss alla. Jag har nog bara hamnat i en identitetskris nu kring vad planen för just mig är.

Det var min lilla uppdatering. Jag ska försöka att inte vänta ett år innan jag skriver igen. Till er som läser detta och kanske även följt min tråd, tack för allt. Allt ni skrivit och att ni på ett sätt bara funnits där. I denna tråden känner jag att jag kan skriva helt ofiltrerat utan att bli dömd. Tack❤️

Ok du kan väl uppdatera efter hand - haft kontakt med företagshälsovården eller annat idag?🤗

@bella70 jag vet inte. Jag har fruktansvärd ångest idag och vill bara gråta men det ska jag inte göra. Det är som om allt kommer ikapp nu när jag förstår vad medberoende är. Bortbjudna igår och han var nykter. Vi får ta en dag i taget. Tack för att du kollar mig. ❤️ Ska ta en promenad och se om ångesten lindras.

Hur går det ❤️

@Lunaloo Du är stark, det är inte pga svaghet som du hamnat i detta, eller stannat i detta. Det är av kärlek. För att du har längtat och hoppats att den som du älskade ska komma tillbaka och för att du förstår att han kommer förlora sig själv, eller rättare sagt den han en gång var, ännu mer om du inte finns där för honom. Det gör ont att inse, jag vet, men det hjälper nog inte att stanna kvar… Jag tänker för egen del att slaget om vår kärlek redan är förlorat fast jag förstod inte när det hände. Nu finns bara en väg att gå och den kommer på många sätt vara enklare, kräva mindre styrka och mod än den resan som har varit. Men förlusten av den jag har älskat gör ändå ont - men den smärtan är kvittot på att jag har älskat.
Tänker på dig..

@hjosa @Snödroppen @Åsa M
Hjosa du träffar så rätt. Rent intellektuellt vet jag men min kropp reagerar liksom instinktivt och all ångest,oro,samvete bara sköljer över en. Jag hör i mina tankar allt som sagt med sådan övertygelse att de känns verkligt. Jag kämpar så desperat med att plöja fakta och styra mina impulser men vissa dagar bara går det inte. Från en sekund till en annan är jag liksom på ruta ett och mår så oerhört dåligt. Har varit in på al- anon många gånger men där jag bor finns inget och tiderna online är så eländigt till då jag alltid har barnen. Önskar mer ett löpande forum som detta. Har läst flera böcker också. Kloka allihopa men jag tar mig liksom inte loss eller vidare. Kanske sakta sakta. Förstår ju att jag är mitt i ett uppvaknande och kan därför knappt identifiera mig med allt som hänt. För att överleva, orka har ju allt blivit till en annan "sanning" vadå våld .. var ju bara ett misstag, stackars honom att det blev så fel. Jag är ju stark, driftig, rak och tar ingen skit. Det är ju så många ser på mig och jag på mig själv men uppenbarligen är det ju inte sanningen. Hur kan jag utstått allt detta. Hur blev jag boven i min egen hjärna. Känns som att jag knappt vet vem jag är längre.

Smärtsamt att läsa om hur du har det. Du är ung och träffade din sambo när du var mycket ung. Detta är inte ett förhållande att fortsätta med som innehåller våld, hot och elaka kommentarer. Har du någon vän eller familj du kan prata med. Eller ring till kvinnojouren. Detta är en riktigt destruktiv relation du behöver få hjälp att lämna, känns som det inte bara alkoholen som påverkar hans beteenden. Mina känslor för mitt ex försvann när vi bröt upp och jag började fokusera på mig och leva mitt liv. Det finns snälla män därute utan alkoholproblem och du är ung och har hela livet framför dig. Ta hand om dig! 🌺

@Frostbiten hemskt ledsen men du bör lämna. Tänk om du sitter i samma läge om 15 år med två barn som utsätts?

Du kan prata med hans chef om hur han mår. Jag arbetar på samma arbetsplats som mitt ex, och jag fick rådet här att göra just det. Han fick hjälp efter det, men han fick också ta konsekvenserna av sitt missbruk. Han blev av med sitt chefsjobb, ekonomi- och personalansvar och han blev omplacerad. Han blev ålagd att ta emot behandling.
För mig var det en enorm lättnad att hans chef tog det på allvar, för bördan lyftes från mig. Nu har det gått tre år och han arbetstränar fortfarande.
Gör honom den tjänsten - arbetsgivare är skyldiga att hjälpa sina anställda. Som anhörig når man inte alltid fram. Mig lyssnade han inte på, alt gav svar som jag ville höra (Ja, jag ska söka hjälp, ja, jag ska sluta dricka, bla bla bla) men när den som står för lönekuvertet ställer krav så är det plötsligt annat ljud i skällan.

@Lunaloo jag kan garantera till 100% att det är inte du som har fått honom att må dåligt. Han är missbrukare. Det har inget med dig att göra. 🤗

@Frostbiten

Som svar på din fråga: du kan varken säga eller göra så mkt.
Du kan uttrycka hur vad du ser, hur du känner genuint men du är egentligen helt maktlös inför hur han vill leva sitt liv eller rättare sagt hur han väljer att leva sitt liv.
Kram

Hej,
Jag är ny i detta forum och vet inte egentligen vad jag söker efter genom att skriva här. För 6 år sedan när jag var 19 år träffade jag min nuvarande sambo. Under vårt förhållande har alkoholen varit en stor och bestående del av hans liv. Alkoholen har inte bara påverkat vårt förhållande men också resulterat i förlusten av många vänner och jobb. När det var som värst för cirka 4-5 år sedan förekom våld i olika former. Jag var beredd att lämna honom men då sökte han hjälp, fick medicin mot psykisk ohälsa och samtal med en terapeut. Efter detta har förhållandet varit mycket bättre och utan fysiska inslag, även om alkoholen, skuldbeläggandet och de elaka personliga kommentarerna inte helt försvunnit. Inför, under och efter jul- och nyårshelgen 2023 i samband med hans första semester sedan han började arbeta på samma arbetsplats som mig har alkoholintaget ökat påtagligt igen för första gången på länge. Utöver de elaka personliga kommentarerna och hot om att han ska skada sig själv eller ta sitt liv om jag sover på natten när han har ångest och är påverkad har han för första gången sjukanmält sig från jobbet pga. abstinens, ångest och för att få en möjlighet att dricka. Jag ska prata med honom igen när han sovit ruset av sig men undrar här kanske främst om det är någon som har några tips på ytterligare åtgärder än att prata (vilket hjälper för stunden men inte leder till någon förändring i längden). Han är en otroligt fin person när han inte dricker eller mår psykiskt dåligt, men det är ett bestående inslag och en del av mig vet att jag inte ska behöva utstå detta i ett förhållande men känslorna säger emot.

Ledsen för långt inlägg men vore tacksam för alla tips på vad man som anhörig kan göra för att hjälpa sin partner när han inte längre lyssnar.

Tankar och känslor efter att ha läst runt på forumet.
Medberoendet sitter så djup hos många och så lång tid men jag tror också att det handlar om att själva fröet till medberoende handlar om att bry sig om och att känna med i det lidandet som den anhöriga befinner sig i vilket är fint att man kan men det blir destruktivt i en destruktiv relation.

Det är inte alls sällan våld förekommer i såna relationer och då har det gått så långt att något har brustit. Något som nästan är omöjligt att läka.

Jag vet själv vilket känslomässigt klister det blev av det hela, ett inre kaos för att logiskt förstår man ju att man inte kan vara kvar men känslomässigt är man fast.
Det hjälper att prata med människor på vägen som har gått den vägen tidigare om de verkligen jobbat med sig själva.
Ibland behöver man se verkligheten i svart och vitt för att ta sig ur det mörka hål som det innebär att leva i en destruktiv relation.

Lyssna på sin magkänsla och agera efter den, söka stöd för att få kraft som man omöjligt själv kan ha i en så förtvivlad situation och att våga slänga sig ut i den skrämmande ovissheten för att faktiskt ta stegen att förändra sitt liv.
Det går att göra det och det är skrämmande men när man blir skrämd av tanken att livet ska fortsätta med det lidandet som det innebär om inget ändrar sig mer så är man också redo att göra precis allt för att förändra sitt liv.
Det är 2024 nu och målet är fortfarande att jag ska må bra, det är ett personligt beslut som var och en får ta.
Jag har börjat träna, jag har börjat läsa det jag tycker är mest spännande i hela världen,
Jag har börjat sätta gränser, jag har börjat dejta och allt flyter inte på men jag ger mig själv det utrymmet jag behöver för att växa och utvecklas.
Ibland behöver man påminna sig om allt det bra man gör, det är så lätt att krympa ner hela sitt varande till något obetydligt.

@Lunaloo
Det är inte du, det låter däremot som du tar ansvar för allt.
Det är inte alls ovanligt att känna och tänka som du gör, tillslut tar man över all skuld och skam.
Finns det någon runt dig som du kan prata med och som du litar på? För att få lite frisk tröst, medmänsklighet?
Du behöver inte ha det så här, du behöver verkligen inte ha det så här.
Jag har själv gjort den här resan att sätta stop och säga till mig själv att nu räcker det.
Det går faktiskt även om man inte ser någon utväg så går det.
Kram ❤️

Iof bodelning behövs ju även om han gör det av fel anledning o. han borde måna om ert mående, men det lär inte komma inget att vänta på. Fortsätt med bodelningen.

Du är fantastisk - just att ligga o gosa o prata med kidsen är nog bäst av allt ❤️

@ÅsaM Ja man blir ju nästan full i skratt mitt i eländet. Vissa saker som sägs och görs är så korkade så klockorna stannar… Jag har försökt få honom att förstå att ingen av oss kommer gynnas av att vi skriver på några avtal som avgör vår och våra barns framtid när han är sjuk och jag är helt mentalt och känslomässigt utmattad. Vi får ta en sak i taget och prio ett är att han slutar dricka och att våra barn får tid och utrymme att bearbeta situationen. Men då dröjde det inte länge innan det kom ett brev från tingsrätten som meddelar att en bodelningsförättare utsetts.. Jag blir så trött 🙄

@gladpålåtsas nej du kan tyvärr inte lyssna på detta eller låta honom ta beslut som rör dig - du kan inte stanna där.

Jag tror det handlar om att han tar tag i saker som leder uppmärksamheten bort från hans sjukdom. Mitt ex skulle mitt i sitt återfall med 9 glas vin/kväll boka platser på ett sådant där äventyrslopp för honom och barnen - trots att han rökte 20 cigg om dagen och inte ens rörde på sig i vardagen. Helt rubbat. Men han la all tid på att övertyga barnen om hur kul det skulle bli och att jag och några andra anhöriga skulle vara funktionärer längsmed banan etc. Snacka om att blanda bort korten...

@Adde
Tack Adde för att du sätter ord på det viktigaste;
När det gått så långt som det gjort i många fall som skrivs om just nu då är det varken andningsövningar eller att hitta på roliga saker för sig själv som hjälper: det kan bli riktigt farligt!
Den ångesten man känner vill säga något och då hjälper det inte att andas på ett visst sätt utan lyssna på ångesten och ta sig därifrån!

Läs runt lite här : https://www.al-anon.se/