Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår precis hur du känner.
Att sakta sakta gå sönder litegrann?
Jag har alltid fått höra av mina närmaste vänner att jag är så stark, visst, jag har klarat mig igenom en hel del men själens sår läker inte riktigt ihop efter
alla gånger man sårats?
Man bryts sakta ner. Men konstigt nog så klarar man det mesta??. Inte kunde jag heller tro att jag skulle utsätta mig och framförallt inte mina barn för det här livet.
Man är allt bra konstig. ?
Min man fick ett "litet" återfall i onsdags, (efter 31 nyktra dagar) så nu börjar vi om från början igen. Vi räknar vita dagar i dygn, så nu är det snart 2 avklarade igen.
Önskar er alla en lugn och skön helg☀️

Jag lider verkligen med er. maktlösheten måste vara den jobbigaste biten. Att se sin förälder köra sin kropp i graven. Jag tycker att ni ska skicka in flera orosanmälningar. Beskriva vad hon gjort och att hon är en fara för sig själv och andra som du själv skrivit om ovan.

Är det 1 vecka sedan min man slutade dricka för denna gången. Ja, jag säger så eftersom jag är rätt säker på att det kommer att upprepas. Brukar vara 1 eller 2 ryck per år tyvärr. Jag är glad att det är över, glad att slippa gråta, böna, be, leta flaskor, gömma flaskor och ta hand om. Min ångest vill dock inte riktigt ge med sig.. Den finns där och pockar extra på min uppmärksamhet när det är dags att sova. På tisdag ska jag till en psykolog för att få hjälp att bena ut saker och ting. Hoppas på en remiss till medberoendeterapeut, kbt eller liknande. Jag behöver hjälp, verktyg och redskap för att ta hand om och läka mig själv. Hjälp att vara förberedd och inte falla så hårt när nästa återfall kommer. Jag hoppas det dröjer.. När jag läser här på forumet ser jag att många lever i relationer där alkoholen tar mycket större plats.. Där det sups varje helg eller ännu värre varje dag ?Jag beundrar verkligen er som orkar och står ut. Det är lätt att säga men jag tror inte att jag hade klarat av att stanna om de onyktra dagarna var fler än de nyktra. Fast vem vet.. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle stanna i detta heller där varje återfall får mig att gå sönder ?Jag önskar er alla en riktigt lugn och skön helg! Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i ditt liv ?( lätt att säga.. Jo jag vet ?)
Stor kram

Vad gulliga ni är ❤️ tack så mycket för all respons. Man blir lite gladare av att ha er. Tyvärr bor ni alldeles för långt bort ifrån mig, jag bor i Södermanland.
Känner mig lite gladare idag trots att det är fredag men solen skiner å det gör underverk.
Ha en trevlig helg å kramar till er ?

Tror också att vi skulle kunna ha ett bra förhållande. Men tyvärr tror jag aldrig att han kommer att vilja avstå från alkohol, inte på eget initiativ. Så ser det som att det är upp till mig nu hur länge jag står ut med detta livet.

...Du verkar klok och insiktsfull, ta bara åt dig av de delarna som du tycker låter rätt.
Är säker på att ni kan få ett bra förhållande om han kommer tillrätta med sitt drickande!
Kram

PLUS:
- Snygg
- Humoristisk
- Generös
- Omhändertagande
- Driftig
- Bra på att laga mat - serverar middag till familjen varje dag
- Duktig på att städa och hålla ordning (dock blivit latare och lämpat över mer på mig på sistone)

MINUS:
- Alkoholist
- Elak (när han är full)
- Aggressiv (när han är full)
- Gör mig orolig och otrygg
- Ljuger om alkohol
- Negativt inställd till min familj på flera sätt
- Fördomsfull och föraktfull mot människor som är annorlunda
- Vågar inte lämna honom ensam med vår dotter
- Låter mig ta största delen av ansvaret med dottern
- Jag vågar inte drömma om framtiden eller lägga några planer

Så....fortfarande ganska många positiva sidor, men det är ju därför som jag älskar honom....Många negativa sidor också. Ser ju också att de överväger de positiva. Majortiteten av de negativa punkerna är ju dock direkt relaterade till hans missbruk. Jag säger inte att allt skulle vara rosenrött utan alkoholmissbruket, men SÅ mycket bättre allt skulle vara! Läste i Djävulsdansen att en vanlig uppfattning hos medberoende är att tänka att "bara hen blev nykter så skulle allt ordna sig" men att detta är fel? Jag förstår inte varför det inte kan stämma? Är det någon vänlig själ som kan utbrodera lite runt detta tema?

Det låter jobbigt detta. Hoppas ni får någon bra hjälp på en gång. Ring polisen nästa gång hon kör bil. Det blev ögonöppnaren för en bekant. Som numer är nykter alkoholist!
Kämoa på. Håller tummarna och skickar styrkekramar!

Känner att jag måste skriva av mig lite.

Strax efter att jag skrev senaste inlägget fick min mamma kramper. Till att börja med så vaknade hon med blod i munnen och lösa tänder och sedan hittade min pappa henne i soffan alldeles blodig i huvudet. Hon hade trillat i köket sa hon. Till sist fick hon tryck över bröstet, svårt att andas och andra symptom på att hjärtat krånglade, så min bror körde in henne till akuten. Efter att hon gått igenom alla undersökningar där och de skulle skicka hem henne fick hon en rejäl kramp till och då gick de med på att ta leverprover och fick veta att hon var alkoholist. Ingen av oss vet vad proverna visade, mer än att hon hade kaliumbrist (tror jag det var) och att de ville skicka henne vidare till St. Göran. Hon vägrade och sa att hon gick hos en beroendemottagning (hon har bara varit där någon enstaka gång). De gick med på att skicka hem henne om hon bokade en tid där och att den läkaren ringde sjukhusets läkare och bekräftade att hon varit där. Min pappa körde dit henne dagen efter och sedan ska hon ha bokat en ny tid, men går uppenbarligen inte dit.

Under en period har hon varit relativt nykter, helt nykter är svårt att avgöra. Senaste veckorna har hon varit tillbaka igen. Hon blir liksom manisk och börjar hitta på alla möjliga grejer när hon mår "bra", köper nya djur, planterar frön i ca 100 krukor som hon förvarar i tvättstugan, shoppar extremt osv. Sedan händer något, oftast kan det vara något litet som att hon har ett avtalat möte med någon (något som hon gärna bokar in när hon mår "bra", men aldrig lyckas fullfölja). För att försöka fullfölja ett sådant möte, dricker hon och sedan är hon inne i det igen.

För tre dagar sedan åkte hon till min mormor och morfar och har sedan sovit där. Hon sover hela tiden och äter inte säger min mormor och mormor vågar inte lämna henne själv för att hon tror något ska hända. Mamma dricker upp deras alkohol, kör onykter därifrån och mormor är inte riktigt i skicket att ta hand om/oroa sig om fler än sig själv och morfar. Morfar tror inte att min mamma dricker, men han är ju och andra sidan nästan både döv och blind tyvärr. Mormor har förstått att mamma dricker och försöker prata med henne för att hon ska ändra sig. Mamma berättar att hon är rädd för att åka hem för min pappa. Historierna är helt absurda för oss barn, men mormor tror på dem. Pappa vågar knappt röra sig hemma. Går han in i köket och mamma är i närheten/angränsande rum så förföljer han henne. Allt är hans fel och han är hemskt kontrollerande, våldsam och elak mot henne. Något som inte finns hos honom. Både jag och mitt yngre syskon har varit hemma, bott nära under bråk, men aldrig hört honom göra något sånt.

Ikväll kom de hem och hittade henne liggande i hallen, helt nedspydd och kunde inte resa sig. Hon har kört bil full i flera dagar, ringer man polisen då? Hur ska de hitta henne? Vägen från min mormor tar ca 15 min att köra, för min mamma tar den minst en timme. Hon handlar i och för sig säkert alkohol på vägen..

Det som behövs är ett LVM. Det spelar ingen roll vad vi säger eller gör. Hon hör inte, förstår inte och är så pass paranoid att allt vi gör förvrängs och blir till att någon är ute efter henne. Det är riktigt läskigt att höra hennes verklighetsbild, hon tror verkligen på den. Hon säger att hon inte vill leva längre och att vi skulle må bättre utan henne. Hon behöver hjälp att bli nykter och få behandling för både missbruket men framför allt för den psykiska ohälsan. Hon kan ha levt med vanföreställningarna i väldigt många år, kanske till och med under sin uppväxt. Bitar börjar falla på plats..

Ville mest skriva av mig. Imorgon ringer jag till missbruksenheten och gör en orosanmälan. Ber om hjälp att få till ett LVM på något sätt, annars kommer hon skada sig själv eller någon annan.

Någon som vet om man själv kan bekosta ett alkohollås på bilen och vad det kan tänkas kosta?

Ok. Många samtal som vanligt. Berg o dalbana kan man säga. Bestämde att vi skulle åka bort en helg om några vecor. För att bara vara o se om det kanske finns ngt kvar. Nu blir det inte så eftersom jagbinte har råd. Inget konstigt.
Han vill nu sluta och säger att under den tiden behöver han mig. Inte bara som vän utan kunna hålla handen. Mysa lite osv.

Jag kände såhär. Vet inte hur mycket jag klarar men vill ju vara där sim vän och jag vill ju han ska sluta. Men om haninte har mig vad är det då för mening? Blir galen.

Sedan kom bomben enligt mig. Han vill vi ska gå på samtal och jobba på allt. Men han vill inte ha ngt med min familj att göra. Min mamma ok för hon pratade med honom. Men ingen annan i min släkt har hört av sig. Han känner sig sopad under mattan. Jag förstår att han tycker det är fel. Men ingen har problem med honom. De frågar mig hur han mår osv.

Kan han ställa kravet? Krav o krav. Jag får ju umgås med dem men han kommer inte göra det.
Jag tänkte det kan vara lite konstigt i början men ingen hatar honom och alla är ju vuxna. Så med tiden kan det ordna sig.
Jag blev paff. Så nu är jag helt ställd faktiskt. Var tvungen att skriva av mig lite.

Håll ut håll ut! Det kommer ordna sig.
Tänker på dig.
Vill du åka på minisemester till närke är det bara att hojta till!

Kram

Ni har helt rätt, ni som kommenterat. Nu är den nyktra perioden slut, han åkte direkt till bolaget. Lugnet är borta, ångesten tillbaka. Stor oro inför helgen. Vi hade nyss ett stort gräl om kommande helg. Han har såklart planerat in garaget hela helgen dvs supa med sin farsa.
Bara att inse, jag finns inte
Kollade för tredje gången idag om några nya lägenheter dykt upp, men Nej, ingenting.
Letar å letar men det verkar helt hopplöst just nu, måste ju vända nångång.
Kommer bli en sömnlös natt...igen! Hur mycket ska man orka med?

Självklart du är stark Izzy!!! Tror på dig, du är älskvärd och värdefull. Tänk så stark du är som gått/går igenom din situation. Du är värd så mycket kärlek. Allt har sin tid. All lycka och styrka till dig ?

Hej.
Jag träffade min kille för 3 år sedan och vi hade ett distans förhållande till en början och jag förstod inte att han hade alkohol problem. Vi träffades när vi båda mådde bra och det var oftas helg. Vi åt gott och det var oftast han som drack själv och jag normalisera hans drickande. Det var helg, sommar, sol, födelsedagar, fest, middagar. Ja, det blev normalt för mig, tills jag flytta in. Han drack varje dag, men på kvällarna som självmedicinering. Han drack sig full varje kväll och jag satt bredvid eller gick och la mig. Jag hörde från sov rummet hur han fyllde i detta glas och jag gick upp och sa " räcker det inte nu..ska du inte lägga dig. Jag var i ständig oro och jag kopplade aldrig av, utan levde med en man från krogen varje kväll. Jag fortsatte dansa med djävulen och bråkade med hans alkohol demoner varje kväll. Han somnade alltid full i soffan och jag väckte honom för att leda honom till sängen. Tyckte så synd om honom, ja, där låg han utan täcke. Jag blev totalt medberoende och börja köpa alkohol till honom. Vill du ha vin älskling...hörde jag mig själv säga. Jag gömde vin överallt i huset och bilen för att ta fram om han mådde dåligt eller jobbat hårt. Han jobbar och sliter och dricker bara på kvällar. Han blir väldigt intensiv i känslor, hat eller kärlek. Luktar illa och blir otrevlig. Skapar bråk och drama om allt och allt är mitt fel, så vi gjorde ett uppehåll. Jag gjorde slut. Han kom tillbaka och böna och bad att han aldrig ska vara elak mer. Mitt krav var när han kom tillbaka, att han inte får dricka. Jag vill inte ens höra hans röst i telefonen när han är onykter. Han lovade att försöka sluta dricka. Häromdagen åkte vi till hans syster och hon bjöd honom på öl. Han tacka nej, för han kärde bil och Jag sa ..jag vill inte att han dricker i mitt sällskap. Hon sa....vad duktig du är att du inte druckit på flera veckor. Då svarade han....det har bara blivit så, jag har inte slutat. Det var som en kniv i hjärtat när jag hörde det.Han hade inte druckit på 5 veckor tillsammans med mig. Men så kom det....vi gick ut och åt. Han sa" får jag ta en öl till maten. Jag svarade ....du är vuxen och vaccinerad. Gör vad du vill!! Så gör jag vad jag vill. Jag orkar inte uppfostra och vara hans morsa. Vill se nu om han tar sitt ansvar. Jag är så trött på att uppfostra och sätta gränser. Nu ska vi åka utomlands ....hur ska det bli är frågan. Jag är så orolig och mår så dåligt och är LIVRÄDD. Jag vet inte hur jag ska göra och känner mig så klyven och ledsen. Jag kan inte förbjuda honom, men måste sätta gränser för min egen skull. Hur gör man?? Så jobbigt?

Ska besöka familj och vänner i helgen, bara jag och min dotter. Efterlängtat avbrott, ännu mer nu efter senaste veckans händelser. Ska bli så oerhört skönt att sjunka ner på mammas soffa och slappna helt av i ett par dagar. Vetskapen om att helgen blir lugn och utan drama gör att jag blir varm inombords. Har bestämt med sambon att vi ska prata när jag är tillbaka. Men känner jag honom rätt så kommer han att mena att allt är sååå bra nu och baar ge mig samma tomma löften som jag fått så många gånger tidigare....

Det är nu snart två år sedan vår relation bröts och vi gick from då skilda vägar på många sätt.Jag var länge kvar i medberoendets garn och även en lång och trogen kärlek gjorde sitt för att det skulle vara svårt att släppa taget.
Men efter cirka 9 månader och ungefär ett halvårs terapi av medberoendespecialist så kunde jag sakta börja släppa taget om mitt alkohlberoende ex.

Resan var mycket smärtsam och jag önskade många av dagarna att jag kunde vrida klockan tillbaka och gå in i den långsamma dans som utvecklats under så många år.

Jag känner nu månad för månad hur mitt liv sakta återkommer till mig på så många plan.
Jag tror inte längre att katastrofen kommer om jag är lycklig,
Jag unnar mig saker och tror på en bra framtid för mig och de närmaste.

För exxet är det tyärr likadant. som när vi bröt.
Han står på samma fläck och stampar och har på tre år inte tagit sig långt alls

Det smärtar mig fortfarande att se att han inte har kraft att ta sig ur och vilja leva,men som alla härinne vet så hjälper det varken han eller mig.
Jag önskar så att alkoholen förbjöds så att det skulle vara svårare att hamna i missbruk.
Men det kommer förmodligen aldrig att ske.

Mitt medberoende tar sig ibland nya uttryck och jag som människa kan ibland uppleva en inre obalans som är jättejobbig.
Men de dipparna är kortare nu och jag känner igen dom och kan kliva ur dom lättare.
Tack för att detta forum finns och fanns.
Det gav ett så otroligt stöd under de tyngsta månaderna.

Jag önskar er alla som kämpar fortsatt styrka åt er själva.
Och jag minns också Carina Bångs ord: håll er inne i er egen cirkel,kliv inte över i missbrukarens.
Där har ni inget att göra.

Nedåt hela gårdagen. Vi sa nästan ingenting till varandra på hela kvällen. Jag drog till gymmet efter att dottern somnat, så otroligt skönt att komma iväg lite. Hoppades nästan att han skulle sitta hemma med en öl när jag kom hem igen, så att det kunde stärka mig i mitt beslut, men han såg på TV och drack ett glas vatten (!). Blev ledsen när han fällde en kommentar som fick mig att tänka på oss i en av våra ljusa stunder och gick och la mig. Somnade till slut. Så i dag när vi vaknat och gått upp så var det plötsligt som att allt var som vanligt igen. Han frågade om vi inte kunde vara vänner. Ja, jag är inte ovän med dig, sa jag, men vi måste prata på riktigt om detta! Ja, men inte i dag, sa han. Kan vi inte bara ha det fint i dag? Så himla typiskt honom! Han är färdig med att sura och då ska alla andra också vara glada, kåta och tacksamma! Han har svalt ilskan och insett att han trots allt inte önskar att göra slut med mig. Och jag känner med en gång hur jag blir svag, svag och får förhoppningar om att saker och ting ska bli bra igen. Men hur kan något som egentligen aldrig varit bra, blir bra igen?! Jag försöker att stålsätta mig och läsa på forumet för att bli påmind om att saker och ting är precis som förr, och att ingenting kommer att bli annorlunda så länge han inte är motiverad till att sluta dricka.

Det betyder så oerhört mycket att du skriver och bryr dig!

Jag är inte orolig över att inte ha någon stans att ta vägen, det löser sig alltid. Är spänd på vad banken kommer att säga.

Kram till dig!

Kära Trollis. Har läst igenom din tråd och jag tror att du innerst inne vet vad du vill göra. Du mår inte bra och det är inga tecken på att saker och ting kommer att äkta sig enligt vad du skriver. Jag hoppas att du kan finna styrkan till att göra det som kan få dig att må så bra som du förtjänar ❤️ Stor kram!

Jag tar varmt emot din återkoppling och jag vill samtidigt säga att även om vi som driver alkoholhjälpen/anhörigstödet ibland vill vara delaktiga i en tråd så är det människor som du som gör detta forum till den dynamiska, ofta hjälpsamma, plattform som den är. Det är ert mod, er uppriktigthet och generositet som ÄR forumet.

tack Nickanna och tack alla ni andra. ...och varsågod ;-)

Li-Lo
Alkoholhjälpen/Anhörigstödet

Tack för ditt svar även om det inte är till mig. Jag behövde det verkligen utifrån den situation jag lever i och det jag varit med om. Min anhörig har blivit riktigt arg nu när jag lämnade honom och fick ett vansinnesutbrott och kastade sönder saker inomhus. Jag försöker förklara hur våldsamt det upplevts och hur rädd jag var medan han anser att han bara visade känslor. (Han var nykter) Hans beteende under fyllan har varit liknande det som skedde i nyktert tillstånd och jag försöker verkligen få honom att förstå men det går bara inte? "Är jag verkligen en sån som kan slå någon? Är jag det?!".
Han förnekar och anser att jag som reste bort med det enda hemmavarande barnet är den som gjorde fel efter den situationen. Hans psykolog håller med och jag förstår att han inte varit ärlig med hur han beter sig utan förnekar, förringar och på annat sätt framställer sig som ett offer. Som han alltid gör. (Om du inte bråkade med mig när jag är full, om du inte vore så tjock, om du inte vore så (när jag blev smal), om du inte.. om du inte... så skulle jag "sätt in valfritt beteende")
Tusen tack för det du skriver för det styrker mig som levt i ett mycket manipulativt förhållande där gränserna mellan vad som är rätt och fel hela tiden förflyttas. *kram*

Bra jobbat! Bra där att du håller dig nykter, skriv gärna vidare i din andra tråd om det känns jobbigt och hur det går för dig.. :)

Kram!

Tack för din kommentar i min tråd, hoppas att mina resonemang kan hjälpa någon :)

Vi kan visst få andra att sluta eller dra ner på drickandet, men det krävs en hel del lirkande och massor med tid och tålamod. Risken är att en tar på sig ansvaret för den andre vilket är olyckligt. Men det är nära omöjligt om en förmanar, ger pekpinnar och är allmänt rättrådig förutsatt att du inte har sjukt mycket makt över den andre, men då har man en ett osunt förhållande ändå! Du säger själv att du inte vill vara någon morsa, tror det är helt rätt.

Grunden är att lyssna, lyssna och lyssna. Leda personen in på vad den känner och upplever. Ställa frågor och lyssna empatiskt. Om det någon stans i lyssnande kommer fram att han själv vill dra ner på sitt drickande så kan en fånga det fröt och stärka det. Om inte det finns ett frö så måste en acceptera och respektera hans val och i detta inte glömma bort att du har egna val, d.v.s. att du kan välja att fortsatta leva ett liv utan honom. Jag tror att välja det sistnämnda är ett sånt råd som en absolut bör ta i sista led, men viktigt att ha i bakhuvudet så en inte känner sig maktlös inför sina egna behov.

Några bra frågor kanske?
"Jag ser att du mådde gott igår, är det något du själv trivs med dagen efter?"
"Hur mår du idag, blev det som du hade planerat?"
"Du vet att jag är mån om dig och jag undrar uppriktigt hur tänker du när du dricker mån, tisd och onsdag (säg aldrig "alltid" utan hänvisa till händelser i närtid som inte går att förneka), är det en plan du har tänkt ut och som du trivs med eller blir det bara så?"
"Du frågar mig om det är ok att dricka, vill du verkligen det själv? Eller är det bara en vana? Behöver du det? Vaför då? Kan du hitta något annat sätt? För mig är det ok, vill bara att du ska må bra."

Problemet med ovan frågor är att om du ställer dem utan empati och låter sarkastisk och dessutom utan att genuint acceptera att han faktiskt trivs med sitt drickande i vissa lägen, eller att du inte få det svar du har tänkt dig så blir det ett förmanande. För att det ska fungera behövs de ställas med äkta empati, omsorg och omtanke, du får inte avslöja att du har en strategi eller baktanke. Därav att du behöver acceptera och respektera hans val. Samma tror jag att du kan du göra med situationer som uppenbart är dåliga, ex att han är dum med barnen o.s.v. fast där har du mer att säga till om och kan nyttja det för att stärka en negativ känsla kring drickandet (skam och skuldbelägga). Här gäller det att stå på sig i omtanken att det är för hans eget bästa och samtidigt få honom att känna empati inför dina känslor.

"Igår när du skällde på barnen, vad hände?” ”Vad ville du uppnå med det?" "Tycker du själv att det var en bra metod eller finns det andra sätt?". (fortarande med äkta empati) Om du inte får de svar du önskar: "Jag håller inte med dig här, kan vi fundera på om vi kan hitta en annan väg, jag hjälper dig gärna om du upplever att det är jobbigt.". "Jag känner mig orolig och ledsen och har behov av att känna mig trygg att du kan ta barnen på ett bra sätt, jag önskar en förändring från ditt håll, men det är du som måste komma på ett bra sätt som funkar för dig som inte slutar med xxxx, har du något förslag?", "Jag känner verkligen bedrövad och önskar att vi ska kunna lita på varandra hur vi hanterar konflikter även fast en är onykter. Är det något vi kan göra annorlunda för att det ska bli bättre?" (Använd vi form, så känner han sig inte lika påhoppad)

Om han är klok, kommer han så småningom märka att hans drickande inte möts utan motstånd och förhoppningsvis själv inse att hans drickande leder till, även för honom oönskade effekter, som kan så ett frö till egen vilja till förändring.

Nu ska du inte ta mitt resonemang för en sanning.. det är högst mina egna teorier. Och om någon här tycker något annat så tar jag inte illa vid. I övrig är jag beredd att hålla med Aeromagnus. Någonstans finns det inte ork att ändra på andra, det tar sån evinnerligt med tid och kräver så sjukt mycket tålamod och manipulation. En ger ofta upp sig själv på kuppen.

Kram!

Ha! Insåg nu vart du befinner dig ?! Om det nu är i den svenska så har jag kontakter där med. Som tidigare har hyrt ut och till 'vettiga' hyror.
Kram

Hej!
Hag tror han gjorde slut för han vill vara den som tar beslutet. Det ger honom lite makt.
Nu är det lite svårt det här med bostad. Jag har kontakter i usa, australien och portugal och tyskland. Om du nu råkar beginna dig på mågot av de ställena får vi se om jag kan hjälpa dig. Utan att lämna ut info till allmän beskådan.
Hoppas det går bra pä banken.

Ta hand om dig nu!