Senaste kommentarerna i forumet

Min man kommer hem imorron från behandlingshem i fem veckor. Säger själv att han nått steg tre men behandlingsmodellen är ju 12 steg. Resten ska han göra på öppenvårdsmottagning. Ja allt tycks handla enbart om honom känner mej vet ej hur. Det har varit lika jobbigt för mej. Han sa idag bara de anhöriga inte går på knä eller tycker synd om mej för jag har förändrats. Men hur jag tycker han borde prata lite mer med mej 10 år tillsammans eller ska jag låta allt handla om honom?? Frun?? Klart jag förstår men jag har också förändrats jag litar inte på honom som jag gjort....

Han bad om ursäkt för att han "stört".. det var ju rakt inte meningen.. Förklaringen var (enligt honom) att han fått hoppa in och vikariera, och blivit lite stressad.. Dessutom så blev det ju så ensamt såhär framåt jul.. Och då behövde han nån att prata bort ett par minuter med..
Och sedan kom frågan, vad gör du i julhelgen?
Jag är bortbjuden till mina barn och till goda vänner..
Tystnad.. suck.. Jaha.. ja då blir jag väl sittandes här med katten då...
Ja, vad svarar man.. Jag tror jag lät tystnaden tala.. Lovade inte att åka och hälsa på just den helgen (fast han nog pga de röda dagarna kommer att vara skapligt nykter)
Det är för mycket som "gått sönder" för att vi ska kunna reparera ...
När han är sitt nyktra lågmälda jag, så glimtar mannen jag en gång förälskade mig i fram.. Det är svårt att titta på och se hur han sjunker bit för bit..
Vi får väl se hur det blir med de där samtalen.. ? Nu har han för denna gång i alla fall förstått att jag kanske inte svarar.. och framför allt att jag inte låter det bli något långt samtal om jag märker att han är berusad..

Vad jag förstår är det inte lätt men att det är värt det. Ibland är jag rädd att han kommer supa ihjäl sig och ibland tro jag att han kanske ta tag i att om vi flyttar men åter igen, det ska inte ligga på mina axlar men man bryr sig ju!
Även om hans sätt och kommentarer rinner av mig så är man ändå inte avslappnad i sitt hem. Jag orkar knappt med mig sj och jag sitter mest med telefonen i soffan med grabben . Jag tycker ju att jag är närvarande med pojken men det är ju jag inte och det märker han.
Igår sa han något som rev sönder mitt hjärta!! Och jag skäms över mig sj som är en sån dålig mamma. Igår sa han att han håller nog på att bli sjuk ( vilket han blev senare) men sen efter ett tag blev han ledsen. Jag frågade varför och han sa att han hade lurat mig, att han inte alls höll på att bli sjuk utan han sa så bara för att han ville att jag skulle ta hand om honom.
Jag svara att det gör jag ju men han tyckte inte att vi gosade tillräckligt. Van kände som att ingen i familjen brydde sig om honom. Han kände sig föräldralös.
Vad i helv... Kände jag!!!
Vi i familjen är så uppe i oss själva för att orka stå på benen och så känner sig vår son på detta sätt. Åter igen känner jag mig som ett jäv.. Ego som bara tänker på mig, hur vi ska göra i framtiden samtidigt som man ska sköta jobb.
Jag har inget val, men det har jag ju vetat. Det var därför jag startade denna tråd för att få veta hur det kan bli.

Önskar jag att jag hade lämnat tidigare för de har växt upp med en pappa som är alkoholist o som inte har varit snäll. Han har aldrig gjort illa dem fysiskt men desto mer psykiskt. Hade jag haft kraften att gå tidigare så kanske de hade mått bättre än vad de gör idag. Jag har väldig ångest o dåligt samvete för att jag lät dem växa upp så. Självklart har han gjort bra saker också för dem men de dåliga tar överhand. Så stanna inte för barnens skull om han inte vill ta emot behandling el verkligen bevisar att han kan sluta med alkoholen.
Kram

Finns många hör som funderar och har funderat och lämnat.

Jag kan tyvärr inte se att det skulle vara bra för barnen att vara kvar i en sådan situation. Ett bättre sätt är väl att skydda er och se till att vara särbos så länge han dricker. Detta kan ev bidra till ett uppvaknande för hans del. Så länge den medberoende är kvar hjälper man alkoholisten att dricka. Vad menar jag med det? Jo, utan partnern, som städar, lagar mat, tvättar kläder och skyddar alkoholisten, skulle deras missbruk märkas mycket tidigare.

Flera här har sviter efter uppväxt med alkoholiserade föräldrar. Läs trådar och läs på om medberoende. Det finns bra stöd för dem som lever med missbrukare.

Hoppas du får dina svar snart.

Skulle du ha kunnat bli ihop med honom idag om ni träffades?
Finns det något kvar av den du träffade längre?

Låter som han tar livet av sig. Har han någonsin visat att han förstår det själv? Det är så tragiskt att människor blir så totalt i klorna på A så att deras liv rinner ut...

Vad skulle hända om ingen av er som han ringer till pratar med honom på fyllan, om ni alla hänvisar honom till behandlingshem och vård?
Märkligt, hur destruktiva vi människor kan bli. Bra att du valt en väg mot ett liv som är värt att leva, Etanol.

Var rädd om dig och ha en fin dag

Vill fler berätta som lämnat sina alkoholister? Vet inte om det är rätt att lämna eller stanna o kämpa för barnensskull

Hoppas att du kan få lite lugn och ro för din skull.

Jag har skrivit mycket om hur dåligt jag mår o hur ensam jag känner mig men jag ångrar mig inte o skulle aldrig gå tillbaka. När jag flyttade från min sambo för ganska exakt ett år sen trodde jag väl kanske att det skulle vara lättare än vad det är o att det skulle bli bättre snabbare men det har verkligen varit tufft o är fortfarande. Jag kände när jag gick ifrån honom att det gick inte längre, jag hade kommit till en punkt där jag visste att det var dags. All kärlek hade försvunnit för länge sen o den skulle aldrig komma tillbaka för han hade förstört så mycket, bad aldrig om ursäkt o tyckte bara synd om sig själv istället, han fick så många chanser att bättra sig men tog aldrig de chanserna, han förstod inte att han hade problem med alkoholen. Inte ens när jag berättade att jag tänkte flytta kom han till insikt. Han valde alkoholen före mig. Han dricker fortfarande o jag vet inte vad som skulle öppna ögonen på honom!! Kanske om barnen säger upp kontakten, han mister körkortet el jobbet el nåt jag vet faktiskt inte. Han vill fortfarande ha kontroll över mig på olika vis, skickar elaka sms till mig när han druckit men vissa dagar är han jättesnäll o jag blir så förvirrad!! Men trots allt det jobbiga vet jag att gjort rätt för jag kunde bara inte leva som jag gjorde längre. Jag tror du vet/ känner när/ om det är dags att bryta med din partner. Jag önskar att jag hade lämnat mycket tidigare men jag har inte haft kraften.
Styrkekramar till dig<3

När jag jämför hur min man var, innan vi separerade.. när det var som mest kaotiskt, när jag nyss hade flyttat och nu, så märker jag på hans beteende, att han troligen dricker mycket mer än han gjort på länge..
Det har varit perioder förut också, när det gått upp och ner i konsumtionen.. Oftast slutade det ju med brakfylla- gräl- tystnad och en något lugnare period, där han försökte "hålla sig i skinnet" .. Ja, tills det kom en ny period, av ökande konsumtion.. Det behövs troligen inget speciellt för att trigga igång, utan går i vågor, alltefter "kondition"
Har han supit häftigt ett tag så får han ju ont i magen och ont i bröstet.. Och då lugnat det ner sig.. (ofta byter han från t.ex. öl till vin och vice versa..)
Tror han äter sämre och då blir man ju också mer påverkad..

Läs boken "Anhörig" av Katerina Janousch.. den gav mig några aha-upplevelser..
Era män, kommer att göra allt för att skylla både sina egna måenden och för att få anledningar att ta en brakfylla på er..
Alkoholister blir som tjuriga barn, om man kommenterar deras drickande eller begränsar det.. Tom om man bara påpekar det..
De vill ha "grönt ljus" hela vägen.. Ta ifrån alkoholisten flaskan och det är som att ta ifrån ett barn påsen med lördagsgodis..
Till slut blir de "retliga" för ingenting.. Jag antar att det är den kemiska balansen i kroppen..?!
Märker det på min fd.. Och märkte det på slutet.. Han var "glad" första halvtimmen, när han bara fått i sig ett stort glas med vin eller första 7,2:an.. sedan kom retligheten.. Han irriterade sig på ALLT.. fanns det inga anledningar så hittade han på..
Retligast var han, när han på grund av jobb inte kunde dricka så mycket han ville kvällen före utan var tvungen att ransonera, för att inte vara för tung i huvudet/stinka bakfylla.. Likaså om han av någon annan anledning inte kunde dricka (alkoholen slut och bolaget stängt) Då låg han antingen till sängs större delen av dan (för det fanns ju inget att göra..) eller vankade av och an som en osalig ande och anmärkte på allt..
Jag vet att jag vid flera tillfällen när han var nykter påpekade, att hans goda humör försvann och att han bara blev mer "uppskruvad" när han drack. (rastlös, irriterad, ångestfylld) men det förnekades.. Sååå var det ju inte alls.. så upplevde inte han det, utan han tyckte att alkohol var det enda som "lugnade nerverna"
Han hävdade bestämt att han mådde ännu sämre om han inte drack.. Och där är vi idag överens om att vi INTE är överens..

Ja du aeromagnus.. Jag tror du har rätt! Jag tror att det är en bit av medberoende-beteendet som gör att man inte slänger på luren/svarar.. En "inprogramering" som inte alltid är så lätt att plocka bort..
Jag ska prata med honom idag, när han är nykter och flagga för att jag inte alltid kommer att svara och att han faktiskt får acceptera det Framför allt att jag inte vill prata med honom när han druckit..( vi är ju faktiskt inte ovänner, och det tycker jag inte att man ska behöva bli)
Jag har förstått att han inte är den enda alkoholisten som ringer runt och ska "prata" när han är onykter.. Och väldigt många fd, verkar samma problem. Någonstans så vill de väl inte släppa taget..
Fast i hans fall har jag förstått, att han ringer sina syskon också när han är på fyllan.. Tror att det är den inre ångesten som driver på.
Där har jag ju förut uppmanat honom att söka hjälp, men det vill han inte (troligen rädd för att hans alkoholproblem ska uppmärksammas)
Att prata då och då, har jag inget emot, men den här perioden med troligen stora mängder alkohol, har gjort att jag känner att det börjar tära på min energi..

Att separera, löser inte alla problem, men nu ser jag ljuset i tunneln i alla fall..
Även det är ju en process, och jag är i början av min. Helt klart har jag fått det, och är lugnare idag. Jag rår mig själv och känner mig inte lika påpassad.
Sedan är ju alkoholister väldigt nyckfulla och ändrar ståndpunkt sju gånger i kvarten ibland..
Det var mitt beslut att flytta och då ville min man ha skilsmässa. Trots det så ringer han väldigt ofta för han känner sig ensam.
Vi är inte osams, men jag har börjat tycka att det är jobbigt att han ringer i princip varje dag och oftast då han druckit (större eller mindre mängder)
Så idag, när jag vet att han är nykter ska jag försöka prata med honom om det.. Dels att han inte behöver ringa varje dag och dels att han inte ska ringa när han är onykter. Det blir ju inget vettigt sagt.. Jag kommer att förvarna om att jag inte kommer att svara Vilket säkert inte blir populärt..
Men det är smällar man får ta.. Och hur det avlöper får framtiden utvisa..
Det är skönt i alla fall att slippa ha honom tätt inpå, och rännande runt och saggande på småtimmarna.. Men det tar säkert ett tag innan kroppen lärt sig att det är okej att sova med båda ögonen stängda..
Det finns mycket nytt att vänja sig vid.. Ett är att faktiskt släppa ansvaret för alkoholisten som man är så inprogramerad att ha. Att faktiskt låta det egna måendet komma först.. Och kanske bland det svåraste, att ta reda på vad man själv vill och hur man vill att ens liv ska se ut i framtiden..

Vad är det i den förbannade ölen som gör han så fruktansvärt verbalt elak. Han fick samtal ifrån sin 16 åriga dotter som var ute och festa sa han. Jag hörde att han ljög för henne om att han hade jobbat till 20.00 ikväll. Han var hemma 14.00 idag. Han har haft väldigt dåligt med kontakt med sina 3 barn under årens lopp. Helt plötsligt ringer hon igen efter 7 månader ungefär. Han kommer och talar om för mig att hon hade frågat han om han hade druckit öl idag. Jag var snabb och sa att da du inte då att du dricker vaje dag. Han blir förbannad och sa att jag avbröt honom. Sedan gortsatte han att åter igen säga till mig att jag är sjuk och att jag är en samhällsparasit. Frågar mig vem som betalar min lön och ge mig fingret. Sedan tar han handen emot munnen och liksomvisar att han gäspar. Du bara tjatar att du har ont där och där och du fattar inget och kan inget. Sedan kommer han emot mig. Jag blir rädd vet inte vad jag ska göra. Ber han att inte röra mig. Neej sa han då. Jag vill inte lägga mig och vi är ovänner, sedan kramade han mig. Och efter det kom han ut med sängkläderna och då sa jag att jag vill sova i sängen. Ja jag är ledsen men jag ligger inte i soffan när din dotter sover på en madrass på golvet. Så då sa jag att då kan du flytta soffan till köket. Ja bär du ut den dit sa han då. Ja för det orkar väl inte du då sa jag. Ska tillägga att min dotter på 24 har bort hos mig nu under ett par månader. Hon har hört och sett allt han gjort och sagt. Hon väljer och bo här för att stötta mig så gott det går. Men han psykar henne också. Hon har skinn på näsan och säger ifrån. Ingen sätter sig på henne. Men han fortsätter att vara väldigt elak emot henne. Så när han är hemma har hon börjat åka till kompisar. Jag vet inte hur jag ska tänka nu. Är det fel på mig? Är det jag som är elak? Är jag så knäpp bara för att jag är en 47 årig sjukpensionär. Jag har panik, ångest (tror jag.) Är rädd, orolig, nervös. Sover dåligt sover bara på ytan. Hör och märker allt när jag försöker sova varje natt. Jag hyr min lägenhet jag står ensam på mitt kontrakt. Vi är särbo. Mycket handlar ju om ekonomi också. Jag har inte råd själv att betala min hyra, när han flyttat. Jag har ialla år skött min hyra telefon el och radiotjänst. Det är ju dom räkningarna som är biktigast för att man inte ska bli vräkt. Min högsta önskan är att bli av med han och leva själv. Men är livrädd för att bli vräkt. Hjälp mig snälla och tänk lite. Kram alla.

Så är det. Man saknar dom. Vi har det ganska bra på vardagarna. Men sen kommer helgen och då känner jag alltid oro. Tidigare i kväll kände jag mig riktigt arg. Men jag sa inget. Ingen idé att prata med någon som är full.

Att spriten gör så ned våra män.
Jag saknar min och så han var förr och jag vet att han finns där inne men han vill inte ta tag i problemet .
Vi lever just nu i ett ekorrhjul . När hsn dricker kommer samma sak upp om hur vi ska ha det. Sen när han är nykter tassa vi på tå för varandra för vi orkar inte ta upp det som vi måste . Så fortsätter det...

Ja, det är bra konstigt att det är oss det är fel på. Visst vi är inte perfekta men bli bara så trött på attityden!
Min började kl 9.30 idag. Har bara varit uppe för att ta sig en jäkel och ett bloss sen tillbaka till sängen. Jag har inte brytt mig så mycket idag mer än att det är förbannat tråkigt!
Jag har gjort mitt och grabben har inte märkt av det ialf.
Däremot måste ja tänka mig för, även att jag inte låter mig påverkas av hans sätt så bli jag ändå lättretlig...

Ja visst är det så Jessie. Känner att min man ofta är så nu för tiden. Så otrolig sur och konstig. När jag säger emot och undrar varför han är så sur, så tycker han att det är mig det är fel på och att jag ska sluta och tjata på honom. Så konstigt. Nu är alkoholen slut i kväll och han sover. Så var det med det löftet att inte dricks på lördagar.

Min älskade man. Så innerligt älskad av mig. En underbar man, så rolig, har aldrig skrattat så mycket med någon, en social man, så duktig, kvicktänkt, trevlig, vill hjälpa alla, vill bli omtyckt.
Min älskade man. Dricker, blir full, raglar, blir dryg, säger saker som han inte menar, säger att han gillar öl, vill inte bli en tråkig nykterist, lägger sig när alkoholen är slut, går upp mitt i natten och vet inte vad han är eller vad han gör.
Tänk vad alkoholen kan göra med en människa. Trodde på honom när han sa att han skulle dra ner på alkoholen på lördagar. Det bröts efter fjärde helgen nu. Han ville jag skulle köpa öl till honom. Sa att det gör jag inte . Då åkte han till mataffären och köpte själv. Och till bolaget och köpte där också. Känner mig tom. Känner mig arg. Vet varken ut eller in.

Hej! Jag är ny här. Undrar hur det gått för er som gått ifrån alkoholisten? Tror jag är nära min gräns nu.

Bra Jessie, håller tummarna för att du klarar att ta dig iväg så snart som möjligt. Vad jag har förstått har alkoholisten kontrollbehov, och din man har gjort mycket för att kunna kontrollera dig. Ekonomiskt genom att se till att du inte har betalat av dina lån samtidigt som han gjort sig själv skuldfri, psykiskt genom att trycka ner dig och tala om hur "dålig" du är. Han har också utnyttjat din omtänksamhet och kärlek genom att göra sig till ett offer i era samtal.

Han älskar dig säkert, men han älskar alkoholen mer (än så länge), och den kommer han tyvärr inte att göra slut med i första taget. Det enda sättet du kan hjälpa honom på i det här läget är genom att lämna honom, och vägra komma tillbaka så länge han dricker. Min alkoholist lyckades hålla uppe med drickandet under ett halvår när vi inte träffades. När vi sedan tog kontakt igen tyckte jag att han var annorlunda på ett positivt sätt. Tyvärr tog det inte så lång tid innan han, och jag, var tillbaka där varit innan. Han drack och jag gav upp ett normalt liv. Inget jag gjorde dög, fick ständigt höra att jag inte brydde mig om honom och att jag var ett stort ego. Nu har jag lämnat honom igen och håller så sakta på att återhämta mig, även om det tar tid.

Önskar dig styrka att göra detta oerhörda, att lämna den man älskar för att inte själv gå under.

Tycker han är retlig och på dåligt humör även om han är nykter.
Taskig attetyd som dottern säger.
Vissa saker som jag har tagit som "fyllesnack" har han även börjat med när han är nykter. Visst kan de vara så när spriten går ur kroppen men sen kommer suget och då blir han retlig igen...

På att ta kontakt med dom aeromagnus. Just för att andra är i samma sits och vet hur det kan vara i verkligheten och varför man tänker och känner dom man gör. Jag har nära som jag kan prata med vilket jag gör oxå .
Känner ändå att något är på gång. Vet ju att han inte kommer sluta dricka eftersom han fråga om jag var knäpp dom trodde att han tog antabusen när det var Treo ;) vilket jag visste .
Jag hoppas nu bara att jag kan vara stark nog att verkligen på allvar visa honom att det finns inget mer vi kan göra. Frågan är inte om utan när jag el han ska flytta.
Sen vill han säkert sluta men fixa det inte el så är det bara ord.

Varför svarar du när han ringer? Tänkte mer på att det verkar som du kanske för din egna hälsa bör ha så lite kontakt som möjligt.

Tycker verkligen synd om dig. Eftersom han inte vill, kan eller behöver hjälp med sitt drickande eftersom han ju inte anser sig ha problem med alkoholen samtalen genuin vilja att sluta så är mittbena råd till dig. Du bör nog fundera på att gå skiljda vägar för din egen och barnens skull. Ni kommer troligtvis bara att må sämre och det kommer nog bli tuffare. Har du varit på alanon? De kan ju ge stöd och råd.