Senaste kommentarerna i forumet

Tack för din kommentar i min tråd, hoppas att mina resonemang kan hjälpa någon :)

Vi kan visst få andra att sluta eller dra ner på drickandet, men det krävs en hel del lirkande och massor med tid och tålamod. Risken är att en tar på sig ansvaret för den andre vilket är olyckligt. Men det är nära omöjligt om en förmanar, ger pekpinnar och är allmänt rättrådig förutsatt att du inte har sjukt mycket makt över den andre, men då har man en ett osunt förhållande ändå! Du säger själv att du inte vill vara någon morsa, tror det är helt rätt.

Grunden är att lyssna, lyssna och lyssna. Leda personen in på vad den känner och upplever. Ställa frågor och lyssna empatiskt. Om det någon stans i lyssnande kommer fram att han själv vill dra ner på sitt drickande så kan en fånga det fröt och stärka det. Om inte det finns ett frö så måste en acceptera och respektera hans val och i detta inte glömma bort att du har egna val, d.v.s. att du kan välja att fortsatta leva ett liv utan honom. Jag tror att välja det sistnämnda är ett sånt råd som en absolut bör ta i sista led, men viktigt att ha i bakhuvudet så en inte känner sig maktlös inför sina egna behov.

Några bra frågor kanske?
"Jag ser att du mådde gott igår, är det något du själv trivs med dagen efter?"
"Hur mår du idag, blev det som du hade planerat?"
"Du vet att jag är mån om dig och jag undrar uppriktigt hur tänker du när du dricker mån, tisd och onsdag (säg aldrig "alltid" utan hänvisa till händelser i närtid som inte går att förneka), är det en plan du har tänkt ut och som du trivs med eller blir det bara så?"
"Du frågar mig om det är ok att dricka, vill du verkligen det själv? Eller är det bara en vana? Behöver du det? Vaför då? Kan du hitta något annat sätt? För mig är det ok, vill bara att du ska må bra."

Problemet med ovan frågor är att om du ställer dem utan empati och låter sarkastisk och dessutom utan att genuint acceptera att han faktiskt trivs med sitt drickande i vissa lägen, eller att du inte få det svar du har tänkt dig så blir det ett förmanande. För att det ska fungera behövs de ställas med äkta empati, omsorg och omtanke, du får inte avslöja att du har en strategi eller baktanke. Därav att du behöver acceptera och respektera hans val. Samma tror jag att du kan du göra med situationer som uppenbart är dåliga, ex att han är dum med barnen o.s.v. fast där har du mer att säga till om och kan nyttja det för att stärka en negativ känsla kring drickandet (skam och skuldbelägga). Här gäller det att stå på sig i omtanken att det är för hans eget bästa och samtidigt få honom att känna empati inför dina känslor.

"Igår när du skällde på barnen, vad hände?” ”Vad ville du uppnå med det?" "Tycker du själv att det var en bra metod eller finns det andra sätt?". (fortarande med äkta empati) Om du inte får de svar du önskar: "Jag håller inte med dig här, kan vi fundera på om vi kan hitta en annan väg, jag hjälper dig gärna om du upplever att det är jobbigt.". "Jag känner mig orolig och ledsen och har behov av att känna mig trygg att du kan ta barnen på ett bra sätt, jag önskar en förändring från ditt håll, men det är du som måste komma på ett bra sätt som funkar för dig som inte slutar med xxxx, har du något förslag?", "Jag känner verkligen bedrövad och önskar att vi ska kunna lita på varandra hur vi hanterar konflikter även fast en är onykter. Är det något vi kan göra annorlunda för att det ska bli bättre?" (Använd vi form, så känner han sig inte lika påhoppad)

Om han är klok, kommer han så småningom märka att hans drickande inte möts utan motstånd och förhoppningsvis själv inse att hans drickande leder till, även för honom oönskade effekter, som kan så ett frö till egen vilja till förändring.

Nu ska du inte ta mitt resonemang för en sanning.. det är högst mina egna teorier. Och om någon här tycker något annat så tar jag inte illa vid. I övrig är jag beredd att hålla med Aeromagnus. Någonstans finns det inte ork att ändra på andra, det tar sån evinnerligt med tid och kräver så sjukt mycket tålamod och manipulation. En ger ofta upp sig själv på kuppen.

Kram!

Ha! Insåg nu vart du befinner dig ?! Om det nu är i den svenska så har jag kontakter där med. Som tidigare har hyrt ut och till 'vettiga' hyror.
Kram

Hej!
Hag tror han gjorde slut för han vill vara den som tar beslutet. Det ger honom lite makt.
Nu är det lite svårt det här med bostad. Jag har kontakter i usa, australien och portugal och tyskland. Om du nu råkar beginna dig på mågot av de ställena får vi se om jag kan hjälpa dig. Utan att lämna ut info till allmän beskådan.
Hoppas det går bra pä banken.

Ta hand om dig nu!

Hej! Det är fint och se hur ni stöttar varandra. Jag vill samtidigt varna lite för att lämna ut sin epost här på forumet eftersom den kan fiskas upp och användas till saker som man inte vill. Jag har därför tagit bort epost adressen i denna diskussion.

Vänliga hälsningar
/magnus
alkoholhjälpen

Välkommen till forumet. Som de andra skriver, va bra att du ändå sökt dig hit och skrivit, trots att du känner dig orkeslös, just nu. Det ger oss chansen att stötta dig och förhoppningsvis kan du läsa vad och hur andra gjort, kanske hittar du något som kan bli hjälpsamt för dig.

Du och din man har en lång historia ihop och ni har barn ihop, du beskriver att det var dumt att du litade på honom, samtidigt låter det som han hade gjort en förändring och att du hade hopp om att den kanske var större än den var. Det är en fin egenskap att ha tillit och en tro på att andra vuxna människor har en förmåga att förändra, för de har dem. Samtidigt där du är just nu känner du att du verkligen inte orkar på något sätt och att han struntar båda i dig och barnen, du är medveten om att du behöver lägga energi på dig och ditt mående. I det har du både en psykolog och nu vänt dig hit, låter som viktiga steg för dig.

Vad mer tänker du skulle kunna vara en hjälp för dig i detta?

Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Så skönt det måste vara för dig att äntligen se en förändring. Känner mig verkligen igjen i det du skriver om att kärleken forsvinner tillsammans med alla brutna löften och svek. Jag älskar min sambo men har ingen tillit till honom. I och med att han alltid prioriterar alkoholen är det omöjligt att bygga upp tilliten. Enligt honom är det nu upp till mig om vi kan få det att fungera igjen tillsammans. Upp till mig att sluta vara en bitch som bara skäller och grinar om vartannat. Han fattar inte att allt jag vill är att vi ska kunna vara tillsammans, men han måste göra ändringar! Jag är inte heller perfekt, självklart inte, men jag KAN INTE leva det liv vi har nu.

I morse sa han att nu är det slut, han orkar inte med mig och min "humörsvängningar" längre. Orkar inte höra på mina utskällningar, se mig gråt och vara deprimerad. HAN gör alltså slut med MIG! Han har i och för sig sagt detsamma förr och alltid kommit krypande tillbaka till korset, men denna gång tror jag faktiskt att han verkligen menar det. Å ena sidan sitter jag här med en jätteklump i halsen och magen, förtvivlad över att han inte vill ha mig längre. Men jag vill ju inte ha honom heller! Eller, jag vill ju det, men bara den nyktra, omsorgsfulla och kärleksfulla personen. Han har sagt och gjort så mycket som jag aldrig trott att jag skulle acceptera från en man.

Men hade det inte varit för vår dotter hade jag varit long gone. Som jag skrivit innan så är jag bekymrad över min ekonomiska situation och mina möjligheter till att köpa egen bostad. Tjänar helt okej, men bostadspriserna har gått upp nåt helt enormt de sista åren. Har i alla fall kontaktat banken för ett möte så jag kan få veta vad jag har för möjligheter. Till er som undrar varför jag inte kjan hyra så finns det ingen fungerande hyresmarknad här. "Alla" äger sin bostad och vill man hyra kostar det i stort sett lika mycket som att betjäna lån + hyra. Då kan du aldrig vara säker på hur länge du kan bo kvar på samma ställe. Jag vill ge min dotter och mig själv trygghet!

Har inte heller något nätverk runt mig. Min familj bor i Sverige så där är ingen hjälp att få. Hans mamma bor ca en timme bort, men hon börjar bli gammal och har därför inte ens vågat vara barnvakt till vår dotter. Så kan inte heller räkna med hjälp från min sambos sida av familjen. Jag har också funderat runt att flytta tillbaka till min svenska hemstad, där jag har mamma, pappa och syskon. Men som arbetsmarknaden ser ut vet jag inte vad jag skulle kunna få för jobb. Har jobbat i ett stort företag de senaste åren och har mycket fin erfarenhet, men de jobb som kan vara aktuella för mig finns helt enkelt inte i en svensk medelstor stad.

Det kommer att bli svårt, helt klart. Många tankar som snurrar runt i huvudet nu! Uppskattar alla som skriver till mig och uppmuntrar mig! Just nu är ni de enda jag har. Har inte berättat for någon hur vi har haft det här hemma. Till helgen ska jag och min dotter besöka mamma så då får ju familjen veta i alla fall. Men är liite nervös över att prata med henne om detta. Hon och pappa skildes för bara ett par år sen efter 30 år tillsammans. Då hade han varit alkoholist i många år......Så jag vet inte hur mamma kommer att reagera på allt detta :(

Så bra att ni skriver och stöttar varandra! Jag kan inte låta bli att säga att 30 dagars nykterhet för att förändra ett alkoholberoende är lika med ingenting. Läs på de andra sidorna här, om ni har kraft och ork, där har jag lärt mig mer än nån annanstans om kampen mot missbruket, hur jäkla svårt det är även hos den som har en egen motivation.
Så bra av er att se och inse hur verkligheten ser ut - det första och kanske viktigaste steget, och sen sätta ner foten!
Håll taget och fortsätt stötta varandra! / mt

Så bra att du hittat hit, ni behöver verkligen hjälp både sonen och ni föräldrar. Det ni hittills gjort i välmening och kärlek kommer tyvärr inte att hjälpa honom att förändra eller avsluta sitt missbruk. Han måste själv få ta de bistra konsekvenserna och det är jättesvårt som nära anhöriga att inte ingripa. Ett förslag är att ni kontaktar alkohollinjen idag för att få råd http://alkohollinjen.se
Det finns mycket att läsa och lära om beroende och medberoende. Att läsa på sidan 'Förändra sitt drickande' här kan hjälpa att förstå beroendets makt över människan. Lycka till! / mt

Jag har tyvärr inga råd att ge er då jag är gsbska ny inom detta. Men jag vet att ni kommer få många råd här inne.
Kanske vore det bra att skriva i tråden som riktar dig mer till alkoholister som försöker förändra sins liv. De kanske har några konkreta tips och ideer stt prova.

Hoppas det ordnar sig på bästa sätt. Kram

Hej!
Jag förstår hur du känner det. Men jag kan av egen erfarenhet säga att det är först nu det händer ngt. Nu när jag har flyttat. Nu som hannär beredd att sluta (dock bara i 30 dagar först) och han vill gå till typ föräldra/äktenskapsrådgivning då vi ser om det finns ngt kvar att bygga upp detta på.

Det är många blandade känslor. Klart jag i grund o botten älskar honom. Men de känslorna är bortputtade av äckel oro frustration ensamhet och ledsenhet bla. Frågan är hur mkt som finns kvar. Han vet å andra sidan inte om han vill ha tillbska mig eftersom jag svek honom så genom att lämna.
Ja tiden får utvisa vad som händer. Det jag ville säga är att lämna är det bästa och jobbigadte beslutet jag tagit. Det är lugn o ro vinga funderingar på hur kvälken blir. Luktar det alkohol? Hur många burkar fanns det egentligen osv.

Jag tycker det låter som om du alvarligt ska överväga en separstion. Iaf en tillfällig.

Kram på dig o håll oss uppdaterade. Vi är många som tänker på dig.

Då är påsken över för denna gång. Vi hade en hel vecka ledigt och skulle ha det sååå mysigt. Hade egentligen planerat att bara vara hemma, men han blev så rastlös av bara tanken att han bokade in oss på en färja med övernattning till Danmark. Och vad finns det i överflöd där, jo, alkohol såklart. Första kvällen gick helt OK, vi var trötta och la oss tidigt. Andra dagen var värre. Han startade med första ölen på en uteservering innan lunch och sen var det igång. När vår dotter hade somnat i vagnen på båten på kvällen var han redan på väg att bli berusad. När vi hade ätit klart fick jag praktiskt taget tvinga med honom till hytten, och då var jag ju såååå elak som inte lät honom ta "en öl" ensam i baren innan han la sig. Han fick ändå i sig tillräckligt för att vakna vid ettiden på natten för att spy på toaletten....Dagen efter åt vi frukost och sen tog han en öl i baren innan avstigning. Jag blev skitsur och ledsen. De enda som satt där för att ta en återställare efter en hård natt var ett gäng slitna äldre gubbar och tanter...och så min sambo.

Resten av långfredagen var stämningen inte precis munter. Han bad såklart inte om ursäkt, det gör han aldrig, men han erkände att det var dumt att ta en återställare när vi var på familjetur och sa att det skulle han inte göra igen. Lördagen helt okej. Vi besökte hans mamma. Jag drack lite vin men han körde. Hemma på kvällen drack han vin och öl men blev inte full, dock salongsberusad. Söndagen helt okej. Så i dag brakade helvetet lös. Han var på dåligt humör (inte druckit sen lördag kväll) och frågade mig upprepade gånger varför jag var sur. Jag var inte det, men är väldigt ofta lite nedstämd då jag funderar och tänker mycket på oss och vår situation. Sa detta till min sambo. Han blev ännu mer irriterad och drog ut på en cykeltur. Kom hem och luktade öl. Blev förbannad när jag kommenterade det. Senare utvecklade detta sig till en diskussion där det slutade med att han bad mig om att lämna honom då jag ju bara är olycklig och sur hela tiden. Jag försöker gång på gång förklara att anledningen till att jag är ledsen och nedstämd är hans drickande som han inte vill göra något åt. Han hävdar dock att det inte gör någon skillnad och att jag är lika sur oavsett. Jag vet ju inne i mig att det inte är sant, men alla konflikter som vi har haft runt hans drickande har fått mig att bli den sura och ledsna personen. Jag känner inte igen mig själv!

Nu ligger han på sovrummet och jag sitter i vardagsrummet. Egentligen borde jag väl vara glad. Han ger mig ju en öppning till att dra, till att befria mig själv. Men det jag vill är ju att han ska bli nykter och att vi ska leva tillsammans! Men jag förstår ju att han inte vill bli nykter. Enda sättet för oss att leva tillsammans är om jag accepterar och tolererar hans drickande, men jag klarar inte det. Vi har ju inget nära band till varandra längre. För varje gång som han dricker känner jag att min avsky bara växer och blir större. Så jag borde vara glad att han gör det lätt för mig. Men jag känner det bara som ett stort svart hål inne i mitt hjärta. Rädd och ensam.

Skrivit till dig nu.

Mm visst är det märkligt.. Plötsligt är man inte längre ensam. Jag finner både tröst och styrka i andras berättelser samtidigt som det är sorgligt att vi är så många som lider i det tysta ? Men jag vill tro att vi tillsammans blir starka och kan hjälpa varandra ?
Stor kram tillbaka ?

Hej Cecilia

Så tråkigt att höra att du också lever med en man som är alkoholist. Jag vill gärna komma i kontakt med dig. Du kan skriva till mig på (## tagit bort epost adress. /admi##).

Kram!

Softjessi, jag blir berörd av dina berättelser. Känner igen mig i så mycket. Håller mig också hemma för det mesta för att kunna ha koll på honom. De få gångerna jag varit borta över en natt (jobbresor) har han druckit mer än han borde med tanke på att vi har en liten dotter som han ansvarar för. Känner mig också otroligt ensam så att läsa här ger mig hopp och förtröstan i att det kan bli bättre. Jag har långt kvar till att lämna honom, men märker att jag sakta men säkert tar myrsteg framåt i rätt riktning. Det känner du kanske själv också?

Stor kram till dig!

Blir någon slags terapi.. Jag tror det kan hjälpa mig att förstå.. Att minnas och förhoppningsvis få mig att agera annorlunda. Mannen är nykter och den där starka ångesten är borta men en oroskänsla finns kvar.. Extra intensiv pockar den på min uppmärksamhet när jag ska sova. Känns oroligt i bröstet.. Som vanligt.. Det tar tid att resa sig, repa sig och att läka. Jag har beslutat mig för att kontakta min läkare på Vc. Jag vill att han remitterar mig till en terapeut. Har läst att det ska finnas terapeuter som är specialiserade på just medberoende. Jag behöver vrida och vända på både mannens men framförallt mitt eget beteende. Jag behöver verktyg för att våga leva mitt liv fullt ut oavsett vilka val min man gör. Just nu känns det som om all min tid går att till att styra/ ställa/ ha koll på min man.. Även när han är nykter har jag svårt att släppa taget och lita på honom. Jag stannar helst hemma. Bara då har jag koll och kan förhindra en katastrof. Så kan jag ju inte ha det. Jag måste lära mig att släppa taget.. Att förstå att ansvaret är hans, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Jag måste leva, skratta och samla kraft för att inte gå under av ångest när mannen får återfall. Jag måste ta kommandot över mitt eget liv! Nu är det dags! Min resa börjar nu! Jag hoppas mannen påbörjar sin.. Önskar så innerligt. Om inte får vi väl se vad som händer.. Kanske det oundvikliga.. Att jag vandrar vidare utan honom.
Önskar er alla en fin söndag ?

Tack för tipset Fiskarn ??Ska titta på det när tillfälle ges. Min man har ju varit på beh och känner till AA och dess steg.. Dock har han tappat bort och mår nog bra av att påminnas. Vi har haft en lugn och nykter dag tillsammans. Dock är jag trött.. Så trött efter en par dagar av ångest och sömnlösa nätter ?
Det hade varit så enkelt att stanna i lugnet, glömma det som varit.. Så som jag gjort så många gånger förr.. Men den här gången tog jag mod till mig.. Frågade min man vad hans plan var och varför han inte är villig att göra mer för att vårda sin nykterhet!? Han menar att han dricker då han känner sig nere, utbränd etc
Jag kan ju tycka att han borde lärt sig efter alla dessa år att alkoholen bara dämpar för stunden.. Det blir en ond cirkel och varje dag ny ångest som måste dämpas. Jag berättade åter igen hur dåligt jag mår när han dricker, att inte veta vilket skick han är i när jag kommer hem osv osv.. Lite vemodigt konstaterade han att han själv accepterat att det nog är så hans liv kommer att se ut.. Ett återfall en gång om året eller så.. Jag vill att han går upp till kamp och visar alkoholen vem som bestämmer. Att han söker aktiv hjälp för att kunna hantera stress och oro på annat sätt.. Inte bara finna sig i och acceptera! Både fegt och enkelt kan jag tycka ?
Antabus ska han ta nu.. Finns en del piller kvar sedan några år tillbaka.. Och sen då? Jag vill att han skaffar sig en läkarkontakt och förnyar receptet. Men jag vill ju att det ska va hans initiativ! Hans val! Att han aktivt väljer bort alkoholen och väljer oss! Sig själv, mig och våra barn..
Tiden får utvisa! Kram allihopa

Tack, Blueeyes. Det är bättre. Men jag är nog lite ledsen över att jag inte vet om jag älskar honom längre. Känner att jag stör mig på alla hans egenheter, på allt det som gör honom till den han är. Även det som inte är alkoholrelaterat alltså.

I förrgår drack jag lite vin (typ 1,5 glas vitt vin) på en släktmiddag. Fick en pik att jag luktade alkohol. Och igår så drack han tre halvliters 2,8-or. Jag sa att nu luktar han alkohol. Men det kunde han inte förstå. Jag har många gånger försökt berätta att några 2,8-or blir en hel del, men det går inte in. Jag får visa matematiken idag, att han faktiskt drack mer än jag.

Han har hållit sig ifrån 2,8-orna tills nu. Men han verkar inte klara av att jag dricker. Det här var andra gången efter jul som jag dricker. Den första gången var på en aw, och då tog han sig en ordentlig fylla helgen efter.

Känslan är fortfarande att det är lite mitt ansvar att han ska vara nykter, att jag ska bromsa och så.

Så sammanfattningsvis så går det väl sådär.

Kanske en förståelse för hans sätt att vara, som han borde se.
Kram

https://www.youtube.com/watch?v=ISGqKtImpdw

För kloka ord ?Jag suger åt mig dom alla! Ja! Den här sidan är verkligen toppen. Ska kika in på din tråd. Har inte fattat om/ hur man söker men jag får väl scrolla mig fram. Grattis till dig! Till ditt nya liv! Modigt att släppa taget och gå.
Innerst inne vet jag att jag inte ska skämmas och att mina lögner hjälper min man. Jag ska jobba på det ??
Idag vaknade jag.. Gick upp. Kaffet var klart och mannen stod i duschen. Ut kommer min man. Den nyktra personen jag älskar och vill ha i mitt liv
Jag var rätt likgiltig och stämningen lite tryckt när han plötsligt nämner påsklunchen. Frågar hur vi ska göra
Jag svarar att påsklunchen har ju varit upp till dig. Jag trodde inte den var aktuell eftersom du prioriterat att dricka. Jag mår bra nu svarar han. Ok vi åker svarar jag. Glad att få en normal dag och träffa vänner. Vi har haft en bra dag med god mat, trevligt umgänge och avslutade med en glass i hamnen. Som så många gånger förr sker någon slags tyst försoning. Vi har ännu inte pratat om dagarna som varit. Men inom mig sitter en tagg.. Jag mår bra idag sa han imorse. Inte en undran över hur jag mår, ett förlåt eller ett erkännande att han felat ?Jag hade velat höra att han är ledsen för att han har sårat och svikit mig igen, att han förstår att han har problem som han inte klarar själv, att han ska börja på AA, ta antabus
Är det ett vanligt drag hos missbrukare? Att låtsas som om ingenting hänt? Märkligt är det iallafall ?Jag ger det någon dag till.. Sen tar jag upp frågan och då hoppas jag han har en plan
Stor kram på er alla som kämpar ?

Du kan aldrig få din kille att sluta, tyvärr. Viljan att sluta eller trappa ned måste han ha och själv inse. Om du klickar på rutan fakta här uppe så ser ni om ni ligger i ett så kallat riskbruk vilket jag tror ni gör, eller han definitivt. Vill du ha råd så skulle jag sätta mig ned och prata om detta. Att dricka varje dag och dessa mängder är ju inte bra för kropp eller själ eller ekonomi. Vad flyr ni ifrån? Slappna av, ja det gör man inte med alkohol, blir bara en ond spiral. Sätt upp kortsiktiga mål. Drick ingen alkohol på två veckor.

Hej Dis!
Jag hade nästan kunnat skriva ditt inlägg själv, med undantag av att jag bor i Sverige. Jag har en niomånadersbebis med min sambo jag varit tillsammans med i knappt två år. Blev också kär och gravid snabbt. Uppvuxen med en alkoholiserad förälder och starka känslor av skam och misslyckande att inte lyckas skapa en välfungerande familj själv. Om du är intresserad skulle jag gärna vilja kommunicera privat med dig på mail eller någon chat. Kram

Du förtjänar bättre
Ledsen men så är det. Du beskriver ju även relationen som fattig även i nyktra perioder. Jag kan ha fel. Gå vidare och sök din lycka på annat håll. Kram

Ja jag måste ta mig härifrån på nåt sätt. Helgen har hittills varit väldigt lugn faktiskt, hans dåliga humör gick över. Men han tillbringar all tid i garaget å fixar med sin nya bil. Att hitta på nåt med mig finns tydligen inte, alltid ensam å väntar...så jäkla tråkigt. Man läser på fb om alla trevliga påskmiddagar med nära å kära, känner mig sååå ensam. Mina barn är med deras far å firar påsk med hela släkten, tur att de har dem iaf.
Solen skiner, har varit ute på en lång löprunda, det var riktigt skönt. Men nu vet jag inte vad jag ska hitta på i min ensamhet...
Dröjer väl många timmar innan sambon kommer på att jag finns.
Det spelar ingen roll om han är nykter eller inte han är ändå inte hemma, han fullkomligt skiter i mig. Det är verkligen inget att hålla sig kvar i, känner mig Alltid bortvald, precis Allt går före mig.
Usch sånt tragiskt liv jag lever, vill inte Mer... Bättre att vara ensam som singel än ensam i ett förhållande.
Glad påsk till er alla fina kämpar där ute ?
Kram från Trollis