Senaste kommentarerna i forumet

Jessie! Att du är arg, pratar med dig själv (stampar och frustar) och är kvar och skriver. ??❤️
Du har så stort hjärta. Låt det finnas för dig först. Då har du ännu mer för andra att dela med dig av.

Jag tror på dig, vännen.
(Det är inte alls lätt, inte det minsta men du måste ta dig igenom det...och hitta en bra utväg/ny väg när du är redo.)

Jag vill att ni ska skriva och jag vill höra vad ni har att säga för det hjälper mig!!
Jag fick upp ögonen på ett annat sätt. När jag hade lugnat mig så förstod jag att det var inte er jag var arg på utan jag var arg på mig själv. Arg för att min fokus låg mest på min mans mående ist för mig och barnens.
Om jag nu ska ha dåligt samvete så ska det va för att jag inte tänker på mig och barnen i första hand.
När jag skrev att jag inte kommer skriva mer för nått nytt har skett är för att jag måste stampa ner foten för en förändring.
Jag prata med mig sj i bilen ;)
Du är stark !!
Du klara detta!!!
Åter igen, jag hyser absolut inget agg mot er, jag är ju tacksam för att ni finns här med mig!
Vi är starka tillsammans!!
Kram

Jessie,
Det är raka rör med omtanke. Det lättaste är ju att strunta i att skriva något alls. Inlägg betyder engagemang och omsorg om dig som person och barnen du har. En medmänniska till en annan.

Bra att du blir arg! Du behöver älta. Det är en process och sluta inte skriva bara för att jag skrev som jag skrev. Jag blir frustrerad för att jag ser att du är så fast och ledsen för att du inte tänker mer på dig. Inget anklagande alls. Jag vet själv hur långt jag lät det gå och man blir faktiskt lite hjärntvättad av att leva i sådana relationer. (Väl menat) men nu kanske du sett på det med nya ögon och börjar tänka i lite nya banor?

Jag tycker fortfarande att du ska gå och prata med någon som hjälper dig med tankar och känslor i ditt arbete. Kbt-terapeut, Ala-Nin eller någon annan professionell som inte är en del av ditt liv (anhörig, vän mm).

Du, kramar till dig i din kamp. Du tar ju hjälp här och det är ett jättesteg framåt! ( Jag kommer inte att skriva mer om du inte vill.)

Var rädd om dig/er!

Det är bara bra att du blir arg Jessie! Det tvingar dig att tänka efter och inte bara följa minsta motståndets lag.. (för det gör vi ofta som medberoende) Jag tar det inte personligt så fortsätt "puckla på" *fniss* jag har ju själv varit där.. Och jag vet någonstans, att ingen av oss medberoende är beredd att säga det du VILL höra (typ det kommer att bli bra, det ordnar sig med tiden , Bla bla bla..) Utan vi ger dig dom besked du BEHÖVER höra.. Ofta rena nakna fakta från våra liv..
Vad skulle få dig att tro att du i det fallet har en sååå annorlunda alkoholist att tampas med?
Visserligen får du ta besluten själv, för det kan vi inte göra åt dig, men vi kan rada fram kända fakta från verkligheten.. (nej ingen av oss tror jag hade som mål att "flytta ifrån" våra alkisar av pin kiv) Jag tror att vi alla letat halmstrån och utvägar för att slippa ta beslutet att ta det stora ansvaret för oss själv och sätta vårt eget mående i första rummet..
Det har tagit olika lång tid för oss, men skeendena är kusligt liknande... Hade inte jag träffat andra medberoende och fd alkoholister, så hade jag suttit kvar än idag och förmodligen varit alkoholist själv för att orka med (så illa är det!)
Så stor välkommen till verkligheten kram! Jag är beredd att stötta med det lilla jag kan !

Bli inte förvånad om han ändrar taktik om du supportar flytt och separation, stå på dig

Kram och all lycka

När jag satt på lunchrasten oc läste era kommentarer med "raka rör" ( vilket jag gillar) blev jag arg och ledsen. Kände först en försvarsinställning mot min man. Dom förstår inte hur mycket han har gjort för oss och att han är en go människa!!
Jaha, nu är dom trötta på mitt jävla ältande så det är lika bra att sluta skriva här....
Min syster sa igår att efter hört mitt ältande att..
-detta har jag hört i några månader nu, vad har förändrats??
Jag fortsatte jobba och nu när jag kom hem och lugnat mig bestämde jag mig för att läsa mina inlägg jag har gjort här.
Måste säga att jag blev trött på mig sj ?
Som ni vet vill jag att man ska vara ärlig och säga saker även om det sårar och JAG vet, ni gör det av omtanke och ni ser detta utifrån och ni vet vad ni talar om.
Det jag insåg nu är att jag är verkligen fokuserad på hur han mår, hur jag tror han mår och vad han vill. Hur mycket gör han som mån av er skrev för vår relation mer än att sluta dricka??
Hur kärleksfull är han??
Nu är jag ju inne på att jag vill att han ska ha det bra om han flytta, att han ska trivas där han bor osv..
Mycket är fokuserat på honom.
Varför lägger jag i te den fokuseringen på mig sj och framförallt barnen???
Ni har fått upp ögonen denna gång tror jag!
Nu är det handling som krävs!!
Sen om det blir en flytt el om han ändras återstår att se MEN den ska ske.
Färdig ältat!!
Säger han allt det vanliga ang flytt, oss , så ok då kör vi!!
Även om han är sjuk i sitt missbruk så betyder i te det att han får behandla mig dåligt för det, jag vet det nu.
Jag hoppas oxå att han kommer må bra av detta för jag vill ha en bra relation efter.
Så, nu mina vänner hör jag av mig när nått nytt skett!
Kram på er och tack för att ni finns!

Det låter som att du närmar dig ett vägskäl. Vad bra att du hittat hit och låter andras berättelser bli hjälpsamma för dig i din process. Du befinner dig verkligen i ett känslomässigt dilemma där kärlek och värderingar inte går ihop. Vad skulle behöva inträffa för att du skulle närma dig ett beslut åt något håll? Du är både klok och modig som talar med andra om din situation.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej Aurora
Du beskriver en situation där din tillit har fått sig en kraftig törn och du märker att du har börjat agera på ett sätt du inte känner igen dig i. Återfallen har påverkat dig och din partner på olika sätt och sannolikt behöver ni olika sätt att hantera detta. Ett fösta viktigt steg är att formulera HUR det påverkat dig vilket du så fint gör i ditt första inlägg. Modigt. Ett kommande steg kan vara att fundera på hur du vill att det ska vara och kommunicera detta med din partner. Har ni samma syn på hur det ska vara? Detta forum har många trådar som beskriver liknande resor som den du nu står inför och jag hoppas att dessa blir hjälpsamma för dig.

Tack för att du delar med dig.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Har haft flera bra dagar och i min enfald trott att min man dricker mindre. Lördagar har vi umgås utan att han druckit eller också väldigt lite. Men det slog mig i dag att han istället fördelat alkoholen på veckodagarna istället. Fy vad det här är jobbigt. Känner mig så orolig för att jag förr eller senare måste ta ett beslut vad gäller mitt liv. Men jag vill inte. Jag vill inte lämna mannen jag älskar. Jag orkar inte ta ställning. Och mannen jag älskar vill inte sluta dricka. Han tycker det är gott med öl. Han tycker livet blir tråkigt utan alkohol. Ingen mening. Det lindrar när han har ont i sin kropp. Jaa jag vet inte vad jag ska säga mer, utom att det är väl alla argument en alkoholist kör med.
Jag har många nära och kära jag kan prata med, som tur är. För i många år har jag burit detta själv. Och att skriva här känns ju som terapi.
Ja nu får jag ta nya tag. Kämpa!

Vad roligt att höra att du börjar hitta dig själv och ett eget mående :-)
Jag önskar dig lycka till och hoppas att du ska få ha det fortsatt bra.. Det brukar alltid kännas bättre när man kikar i backspegeln.
Själv så räcker det med att jag tittar tillbaks på förra våren och sommaren, för att inse, shit, vad långt jag kommit redan!
Kram!

Ser också, hur du placerar "hans mående" i första rummet!
Börja med att fråga dig vad DU vill? Hur vill DU ha ditt liv (honom kan du inte ändra på!) Hittills har han ju inte visat några som helst tecken på att ta hand om ER relation.. Bara tjurigt konstatera att det är "synd om" just honom..
I en relation är man TVÅ! Och i hans fall, så är det du som sköter relationen.. Du har gjort det så länge utan att han har behövt lyfta ett finger, så det är klart att han är förvånad..
Det är precis som med bortskämda barn, när de plötsligt förväntas ta ett eget ansvar.. de protesterar.. Men han är ju inget barn! Så sluta curla honom och sluta ta det "känslomässiga" ansvaret..

Aurora, det låter som han "går på vita knogar".. Så länge han har ögonen på sig så sköter han sig.. Men mellan raderna så utläser jag redan första "återfallet".. Nej, jag tycker inte att du ska satsa på detta (men det är min personliga åsikt!)
Din kille väntar bara på nästa tillfälle att antingen kröka eller röka.. (och du vet det innerst inne!)
Jag tycker att du ska läsa Katerina Janouch bok "Anhörig".. Den gav mig en del tankeställare..
Och NEJ, han kommer inte att vilja leva ett "Svensson liv" UTAN någon form av drog.. Han vill leva ett bekvämt liv, med någon som tar hand om honom så han kan ta sig sina "tripper" utan att behöva oroar sig för mat, husrum och fri sex.. Ja det låter hårt! Men om man hårdrar det så är det så alkoholisten/missbrukaren fungerar.. Min egen "alkis" lovade under många års tid bot och bättring, men inget hände..
Till slut insåg jag att det han höll på med var en variant på att det är enklare att få förlåtelse efteråt, Än att fråga om lov, få ett nej och tvingas avstå..

Jessie, du vet att jag var ganska rak i början mot dig. Jag skriver inte i din tråd men läser ibland. Jag blir trött och känner mig frustrerad när jag läser. ( inget illa ment. Jag levde i en relation med en man som jag verkligen var kär i och älskade. Efter ett par år märktes det att han var trasig. Det slutade många år och sorger senare i en rättegång, innan jag blev fri och gick vidare i levt. Vi hade som väl är inga barn men det ställde till mycket skada i mitt liv) Jag var då medberoende och ville fixa, hjälpa och med min kärlek övervinna allt. Det är bara destruktivt och problemet låg på mig som accepterade skiten. Klart vi är mer vörda än att kasta bort vårt liv på olycklig kärlek och misär. Du kan inte hjälpa honom. Punkt.

Jag tänker att du behöver älta och älta tills du får ett uppvaknande. Håller med Aeromagnus frågor. Men du verkar inte se något annat än hur han mår, gör, säger och agerar, så då är det som det är.

Jag hoppas verkligen du vaknar upp en dag och inser att du vill och är värd att leva ett bättre liv.

Kramar ❤️

Du kan inte hela tiden ta ansvar för er relation. Det jag kommer säga kanske sårar dig. Eftersom han enligt din beskrivning verkar vara totalt ointresserad av dig och dina känslor och mående. Vad är då detta att satsa på? Kärlek bygger på känslor från båda parter inte en envägskommunikation. Han har tyvärr fått in dig i ett hörn, en återvändsgränd. Han vill inte, han vill inte, han ska inte, jag kommer inte, aldrig. Han låter som en tjurig 5-åring som inte får sin vilja igenom. Det kommer göra riktigt ont men är detta en relation du vill leva i? Spelar ingen roll om han är underbar när han är nykter. Vill du leva som du gör nu?

Jessie jag kämpar fortfarande med min man som dricker. För det mesta dricker han mycket på fredagar och väldigt lite, eller inget alls på lördagar. Men sen blir det ibland lite på vardagar. Ja så dör håller det på, fram och tillbaka.
Jag kämpar och kämpar, har inte kommit till att jag vill lämna. Men jag ser ju hur alla kämpar på de här sidorna. Jag läser mycket om alla här och man lär sig mycket, sett från båda sidor.
Men det är ju den som dricker som måste komma till ett beslut...

Tiden går och vardagen rullar på med jobb och träning.
Känns som det förflutna bleknar allt mer och mer sakta men säkert.
Har verkligen varit upp och ner fram och tillbaka med mitt mående.
Har mått oförskämt bra sista 2-3 veckorna utan en massa jobbiga tankar och ältande.
Och det är helt underbart att bara vakna utan att börja grubbla och tänka på det gamla destruktiva som varit
Jag loggar in här på forumet då och då för att det känns så skönt att läsa om det jag skrivit.
Men också läsa här om andras livs berättelser som både sårar och stärker.
Hoppas denna sinnes stämning får var kvar nu,för då blir livet så lätt att leva.

Jag vet att han inte dricker då han måste lämna up 1 gång i veckan nu, men det är så mycket små saker, precis som du sa att han skäms. Han säger jämt att han inte förtjänar en som mig att jag är för fin för honom och det värsta är att jag börjar tro det. Jag vet att han älskar mig, men han tar alltid genvägar i allt och vet att så fort han slipper lämna up så är det bara en tidsfråga innan han röker på ist för att dricka. Det är som om han tycker att hans liv är redan kört, så han kan lika väl fortsatta förstöra det, även om han säger att han vill ha svenssonliv med mig. Är det så här att leva med en missbrukare att dom aldrig blir fria.?

Tappa ansiktet som du skrev passa verkligen in på honom och det är så jag tror det är eftersom jag jag känner honom rätt väl ?
Igår sa han att han skulle flytta och jag lovade mig sj att inte ställa sen frågan mer utan nu har han sagt sitt. Han berättade att en av våra grannar ringde idag och tipsade honom om ett hus.
När jag hade läst ditt inlägg om att dom kan göra det dom sagt fast dom inte vill pga att dom känner sig tvungen för att "inte tappa ansiktet"
Så jag frågade igen...
Är du säker?
Ja, det är jag för såhär kan vi inte ha det!
Ok svara jag... Så du vill inte försöka alls?
Då säger han att han inte vet ?!
Då hamnade vi åter igen i detta jäkla traggel och jag får väl skylla mig lite sj.
Sen kan det bli så att han verkligen flytta eftersom han palla inte detta heller.
Jag får vara inställd på det som du säger.

Jag kan bara tillägga, att det inte var min idé att vi skulle skiljas.. Jag ville ha en time out, för att både hitta mig själv och för att se om hjan trots allt inte kunde tänka sig att bli nykter.. Jodå, det har hänt att jag nästan ångrat mig, men varje gång har jag på något sätt blivit påmind om hur djäkla jobbigt det verkligen var..
Då var det inte längre 10 minuters lyssnande i telefonen, utan timmar av snurrande, saggande, utbrott och allmän rastlöshet blandat med diverse otrevligheter.. Och i vårt fall vill han fortfarande inte sluta med alkohol.
Sedan vet jag ju att det förekommer att alkoholisten, när hen blir ställd inför fakta och fått vara själv några månader, tar sig samman och söker hjälp..
Det är en 50 - 50 situation.. En del av hoten om skilsmässa och flytt är tomma hot.. sedan kan alkoholisten komma till slutsatsen att hen inte vill "förlora ansiktet" utan är beredd att löpa linan ut, även om de innerst inne ångrar sig..
Utgå från att han menar allvar med flyttpratet och agera därefter.. Om inte annat så visar du att du tar det han säger på allvar och han får stå för sina ord och beslut.. Annars försöker han bara skjuta skuldbördan på dig.. Det finns ingen automatik i att man måste vara vare sig ovänner eller sluta umgås ens om man skilt sig..

Att ovisshet är jobbig. Detta att han svänger ang saker el känslor är sånt jag är van vid när han druckit men han gör det även när han är nykter.
Sen han slutade ned antabusen så håller han sig till helgerna, förra veckan blev torsdag men nykter på fredag.
Så det tycker jag är annorlunda just med "svängandet"
Nu helt plötsligt vet jag inte vad han vill el tycker. ( vet han nig inte sj, lika lite som jag)
Innan tänkte jag mer att det va fylleprat om att han tyckte vi skulle dela på oss .
Hur länge sen är det ni gick ifrån varandra skrållan?
Tack för svaren, känner mig inte lika ensam..

Kanske beror det lite på vad dessa "vita lögner" handlar om.. Handlar det om alkohol så kan det vara att han skäms.. Eller också är det en varningssignal...
Min fd, var en mästare på att manipulera och föra andra bakom ljuset.. Så till den milda grad att han ibland trodde sig själv..
Han påstod också att han minsann inte kunde ljuga.. Men att undanhålla bitar av sanningen eller vinkla vissa saker så det blev till hans fördel var han en mästare på! Likaså att smussla undan och gömma sin alkohol! Och DÄR kunde han blåneka att han druckit en droppe, trots att han var uppenbart berusad (ibland klapp kanon)
Kanske är det ett läge för er att ta en mindre "time out" för att se var ni står? För det värsta med dessa halvsanningar som man inte riktigt kan sätta fingret på är att de ofta visar sig vara sanna..

är det som tär messt.. Det är bättre med vilket besked som helt, så man vet vad man har att rätta sig efter..
Men det är ganska vanligt att alkoholister är ambivalenta och ändrar åsikt stup i kvarten.. Jag har fått lära mig det sista halvåret att min (numera fd) man kunde svänga flera gånger om dan och att det han lovade ena stunden eller ena dan helt plötsligt togs tillbaks och inte gällde längre..
Det satte mig ett par gånger i lite prekära sitsar, när det gällde löften att få "låna" bilen (som han fick behålla) Helt plötsligt, fråna tt storvulet ha lovat mig att få ha den en viss dag, så hade han ångrat sig och var tvungen att ha den själv (trots att jag misstänkte att han egentligen inte åkte nånstans, utan satt hemma pimplade vin)
När jag sedan meddelade att jag hädanefter ordnade med ev transport själv, blev han mycket sårad.. Här erbjöd han sig att låna ut bilen närhelst jag behövde och sen "dög" det inte..
Jag påminde då om att jag vid ett tillfälle fick hyra en bil istället eftersom jag skulle på kurs och det inte fanns tåg eller buss som passade..
Ojdå, varför hade jag inte sagt det? då hade han ju kunnat skjuta på sina ärenden.. ( phan trot..)
Likadant med åsikter.. Ena dagen är allt frid och fröjd och det smilas.. Nästa dag efter x antal glas så är personer eller annat "om-jag-ska-vara-ärlig", inte vatten värda enligt honom..
Det gör att jag tar allt han säger numera med en hel skovel salt.. Men det är en lärdom och när man vet hur man ska förhålla sig så har man alltid en plan B i bakhuvudet..

Jag försöker skrållan att tänka på mig sj och tycker jag är rätt bra på det vilket jag då får dåligt samvete för eftersom min man inte mår bra heller .
Jag ska iväg nu to-fr med stora flickan vilket ska bli nice :)
Han säger att han kanske flytta till helgen...
Jag tror inte det men man vet aldrig .
Så nu fundera jag på om jag kommer hem till denna ev flytt!!!
Visst blir jag ledsen men det är hans val isf .
Jag hatar denna jävla À som tagit min man!!
Det jag hoppas på om han flyttar är han han kommer må bättre och komma med insikt med sitt problem för jag vill att han ska ha det bra !!

Ja det är ju inte lätt att gå isär. Jag tror det pågår ett kaos inuti din man. Han vill inte ha det ni har i dag, men han inser inte att alkoholen är den stora boven. Å ena sedan vill han vara ifred och dricka så mycket han vill, å andra sidan vill han ju vara med dig och familjen. Men han inser inte hur mycket detta påverkar dig. Han säger att du inte har de problemen han har. Men du går ju också igenom ett kaos! Du ser din älskling gå ner sig, du kan inte få honom att fatta vad alkoholen gör, din familj håller på att splittras. Även om ni går isär så har ju du en lång tid framför dig innan du läker. Vi är väldigt bra på att sätta oss i andra rummet. Jädra alkohol!! Som förstör för så många. Tänker på dig Jessie och hoppas du får styrkan att göra det som blir bra för dig.

Ifall han inte sagt nåt på jobbet . Han har ju sagt till grannarna att han inte tar dom så jag tror inte att det är något han "hymlar" om.
Det har han iofs aldrig gjort med sitt drickande heller.
Jag känner att jag verkligen vill göra ett försök till och denna gång känner jag även med hjärtat!
Så här blev vårt samtal idag....
Frågade hur han haft det idag och vad han hade gjort efter jobbet. ( jag jobbade sent)
Han berättade att han bla hade tittat på en lägenhet som jag vet att han egentligen inte vill ha.
Jag svarade att han inte behövde ha bråttom med detta utan isf vänta tills nåt mer passande kom.
Han visste inte om han ville det, gick sen in.
Efter ett tag går jag in och tänker berätta för honom vad jag vill. ( innan har jag ej sagt emot en flytt utan bara hållt med)
Ska jag berätta vad jag vill, sa jag
- nej svara han
-vill du inte höra det??
- ja, vaddå?
- jag vill att vi går i terapi för att få detta att funka.
- aldrig i livet!
- ok, vill du inte att vi ska föröka lappa ihop detta?
-nej, jag måste tänka på mig sj nu.
-ok, men då är det slut nu då?
- nej, jag har inte flyttat än.
Vårt samtal slutade så och jag gick ut för att blossa.
Vad hände??
Är det detta han vill då??
Jag trodde inte det och tro inte det till 100% men....
Ena dagen är han rädd för att hamna på en parkbänk ifall vi flytta isär, andra dagen vill han flytta för han måste tänka på sig själv...
Är det konstigt att man inte vet ut el in??