Senaste kommentarerna i forumet

Huruvida han ska ta sin antabus eller ej. Jag tycker att du kan upplysa hans arbetsgivare om att han INTE tar dom.. För det är på sätt och vis HANS ansvar.
Annars så flyger han under radarn, i och med att man på hans arbetsplats tror att han "tar emot behandling" när han i själva verket för dem bakom ljuset.

Jag är väl lite konstig men jag trivs i mitt eget sällskap.. Känner mig sällan "ensam".. Jag var mer ensam förut i "tvåsamheten", som dessutom gav mig en osäkerhet eftersom jag på slutet aldrig visste hur dagen skulle avlöpa.. Då kände jag mig isolerad, eftersom jag inte ville prata i telefon eller ta hem vänner..
Ta emot den hjälp ni får! Och låt processen ta sin tid! Det som blivit "raserat" under många år, bygger man inte upp i en handvändning.. Dessutom gör de kortare dagarna med brist på ljus sitt till. (kollat att det inte är nån "höstdepression" på gång..?)
Det tar tid att hitta sig själv igen, om man under många år ständigt fått jämka sig och satt andra främst.. Det är många som inte vet vad de själva vill egentligen..(även bland folk som inte har alkoholproblem eller är medberoende på det sättet..)
Kram

Jag gick tidigare också på anhörigstöd och tyckte att det gav mig väldigt mycket. Har du gått på det tidigare? Gick ju också hos psykolog och det var också väldigt bra. Bådadera behövdes på olika sätt för mig. Nu går jag inte på något, tyvärr. Är väl inte i lika stort behov av det längre, men ibland kommer svackor och då vore det väldigt skönt att ha någon att samtala med. Det är känslan av ensamhet som tränger sig på emellanåt. Men egentligen var jag lika ensam när vi var två och han bara drack. Men det är väl mer allt runtomkring med släkt och gemensamma vänner som gör att det är så tomt ibland.
Kramar till dig, Izzy

Tack för alla kloka synpunkter! Vi kommer alldeles inom kort öppna http://anhorigstodet.se/ Forumet kommer inte flyttas dit utan kommer att ligga kvar och delas mellan alkoholhjälpen och den nya sidan anhörigstödet. Vi tror att det blir en lösning som kommer att fungera bra.

Vi hoppas att alla bra diskussioner i forumet kommer fortsätta och att den nya sidan kan hjälpa fler personer att hitta hit. Om ni har åsikter om informationen på anhörigstödet så får ni gärna dela med er av dem här på forumet eller direkt till oss som arbetar med sidorna.

/magnus

Ni är flera som påverkas av din pappas konsumtion och du önskar att det vore annorlunda.
Frågan är vad nästa steg kan vara. Jag funderar lite kring vad du vill göra så att Du ska må bättre, vad är det du behöver?

Fortsätt gärna att göra precis som du gör - skriva, vrida och vända på dina tankar. Det kan vara ett viktigt steg i att finna klarhet. Även fast alla situationer är unika så finns det många här på forumet som upplever ett liknande dilemma som du gör och många blir hjälpa av att läsa om andras situation. Kanske du också blir det.

Ta hand om dig!
Med varma hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen

Det jag direkt slås av är alla dina kloka och omtänksamma tankar. Du är öppen och har förmåga att se situationen från olika vinklar, samtidigt som du är realistisk.
Även om det kan finnas många likheter mellan olika relationer där den ene har problem med sin alkoholkonsumtion så är varje fall unik. Det finns inga "aldrig" eller "alltid" och jag kan tänka mig att det inte är enkelt för dig att besluta dig för hur du vill göra.
Mitt enda råd är att du fortsätter att utgå från dig själv - vad du skulle må bäst av.

Varma hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen

Ska göra ett försök att säga till honom att ta hjälp igen för sitt missbruk om vi ska ha en chans.
Han tyckte innan att skulle han börja med antabusen så hängde det på mig, hur jag var mot honom.
Ja, hans chef vet om det men jag tror ingen på jobbet vet att han slutat med tabl.

Vart ska man ta vägen!! Går hos kuratorn igen o ska även gå på anhörigstöd snart. Men det känns som inget hjälper mig. Fast måste prova måste ju göra nåt.jag känner mig så vilsen o vet inte vem jag är! Känns som jag inte har någon egen vilja o styrs hela Tidan av vad andra tycker o tänker. Kan inte sätta ner foten o stå får vad jag vill o känner är rätt för jag är rädd att såra någon.

Vill bara säga att det är härligt att höra att du mår bättre nu, det är du verkligen värd!! Vad bra att kontakten med barnen funkar o att du känner att du får stöd från dem. Stor kram

Jag slutade att räkna flaskor och burkar.. Det hjälpte ju inte utan skapade bara ett kontrollbehov hos mig. Men jag vet att jag kunde tala om på en halv öl när, hur mycket han druckit.. Från den där första klunken, när man hör den där ohörbara sucken av lättnad och hur tonen blir lite ljusare.. Till tillståndet när de ser ut att "hålla upp sig själv" med armarna hårt korsade framför bröstet och blicken vilt stirrande i ett försök att hålla den stadig..

https://alkoholhjalpen.se/node/11264#comment-form
Och när jag tittar tillbaks (vilket är supernyttigt för oss medberoende) Så minns jag alla gånger han slingrade sig, hittade på anledningar att dricka och bortförklarade sina gömda flaskor och burkar.. Ja, det gick så långt att han förnekade att han druckit vin överhuvudtaget, trots att han satt med ett halvtomt vinglas framför sig när jag kom hem och ögonen stod kvart över åtta.. Han hade "bara" drucktit två folköl, svor han på..

Min man dricker och jag är medberoende. Han dricker oftast helgen och då tills han inte kan stå upp utan går då och lägger sig. Ibland en eller två dagar till men då mindre. Det att det ska skyllas på någon annan eller att det finns något att fira är väl ganska vanligt när någon vill dricka. Jag ser direkt när min man druckit. Syns på ögonen och sättet han rör sig. Man blir verkligen lyhörd för allt som händer runt drickandet.

Usch, jag känner igen mer än jag skulle vilja i ditt svar, även om din gubbe verkar hunnit sjunka ännu djupare än min. Svårt att förstå hur man fortfarande kan förneka för sig själv när man dricker så mycket och varje dag, men hjärnan är väl konstruerad så att det går.

Känner igen det där med att det är jag som har problem. Han dricker inte mycket, utan det är jag som har för höga krav. Och dricker han väl för mycket nån gång så är det också mitt fel, för att jag kommit med nån sur kommentar och då är det ju ingen idé att vara duktig om jag ändå är sur.

Toleransen känner jag också igen. Jag trodde att jag såg minsta lilla på honom, men nu måste jag nog erkänna att det inte är så. Efter att ha räknat burkar och kollat nivåer i flaskor så vet jag att han fick i sig en hel del i går och det var knappt märkbart. Så det säger väl en del om de gånger som jag trott att han bara druckit en 2,8-a eller två och ändå sett konstig ut i ögonen...

Ja verkligen en jobbig situation och du är ju också beroende av honom ekonomiskt just nu. Klart att han inte vill prata om det. Läser du andras trådar kommer du upptäcka att de flesta med alkoholmissbruk just inte har problem och ger tillbaka genom nedlåtande kommentarer, hån och gliringar. Allt för att få kontroll tror jag. Kontroll på den man lever ihop med. Jag saknar vetenskapliga belägg men det stämde för min egna del eftersom jag själv drack hårt och jag läser samma sak i många trådar.

Det spelar ingen roll om man ger 150% på arbetet och är en fin person, ellar ja det sista... Är man en fin person om man kränker sin partner och bara tänker på sig själv? Även om hans hjärna är förgiftad av alkohol.

Nej, om du läser i våra "anhörig"/medberoendetrådar, så ser du nog att hans beteende är allt annat än sunt.. Troligen är han mer beroende än du anat.
Min gubbe höll på och smygsöp länge innan jag kom på det. Då hade han utvecklat en så stor tolerans, att han kunde dricka väldigt mycket utan att det direkt syntes på honom..
Om jag nån gång ifrågasatte att han luktade alkohol, så viftade han bort det med att han precis tagit en lättöl.. Troligen hade han då varit ute i trädgårn eller nere i garaget och druckit starköl eller vin (ev sprit..)
Han blev också klapp kanon några gånger och lovade bot och bättring, när vi pratade om saken .. Sedan kunde han dra ner under en vecka eller två.. för att sakta smyga upp igen..
Till sist erkände han att han inte ville sluta dricka helt. Han såg inga problem (det var jag som hade problem..) Han kände sig inte "full", möjligen lite lullig och det var jag ju tvungen att unna honom tyckte han.. Han nekar fortfarande till att han är beroende eller alkoholist. (eftersom han inte har nåt "sug" säger han..) Nåväl, dricker man varje dag (motsvarande minst en flaska vin, 6 dar i veckan) så hinner man kanske inte få "sug", innan man redan fixat sin dagsdos?

Jag önskar att jag hade kunnat svara ett nej på dina frågor.. Men tyvärr, i mitt (vårt) fall, så dricker han mer.. Är mer rastlös och har "långtråkigt" (har ju ingen att provocera längre, så han kan lätta på sitt eget inre tryck)
Ja, ibland tror jag att alkoholister beter sig sig som trotsiga barnungar, för att få oss att känna skuldkänslor (men den här gången gick jag inte på det..)
Det kallas "känslomässig utpressning" när man försöker ge en annan människa skulden för att man mår dåligt över saker som man själv är orsak till..
Ofta är de duktiga att få med en i en sorts djävulsdans, där allt man gör och säger ändå blir fel.. Det finns föresten en bok som heter just "Djävulsdansen" och den handlar om medberoende! Fråga efter den på biblioteket så tar de hem den om den inte finns och om du inte vill köpa den!
Min man kan inte erkänna att han är beroende, men jag ser ju på honom att (och hör dom gånger han ringer på fyllan) att konsumtionen har ökat. På söndagar när det är hans "vita dag" ( för han räknar lättöl och folköl som alkoholfritt) så är han ofta väldigt darrhänt och mår tjyvens.. problem med magen och "disträ" (minnesluckor)
Nej, han kanske inte super ner sig, om han plötsligt skulle ändra sig och söka hjälp.. Tyvärr tror jag att chanserna är små..
Och tills ni har varsitt boende så kommer han också att göra allt för att få dig att ändra dig och för att kontrollera dig.. Jag gick igenom den här berg å dalbanan i somras så jag har en del kvar i färskt minne..
Från hotfull, till gråtmild till "gentleman" som skulle skriva testamente till förmån för mig, till att ta tillbaks allt han sagt 2 dagar senare.. och så höll vi på i ett par månader tills jag flyttat.. Det var löften om att få låna bilen, och förslag om "semesterresor".. Löften som givetvis bröts, när han hittat en ny anledning att bli irriterad över som han uttryckte det "hjärtlösa beteende"
Nej, han skulle inte heller ha råd att bo kvar och dessutom tvingas sälja både hus och bil på grund av att jag flyttat..
Summa sumarum, än har han båda delarna kvar!

Jag hittade några fel som jag har åtgärdat. Skriv gärna en ny kommentar här om ni fortfarande har problem.
/magnus

Han säger så för att trycka ned dig mentalt. Jag lade tom familjen skilsmässopapper till min fru. Han vill nog som jag visa makt och härska. Vi alkoholster är tyvärr ofta bra på att såra. Han vill nog som jag gjorde få dig att känna dig beroende av honom. Innan du ens ska fundera på att stanna så måste han ta hjälp mot sin sjukdom, den skadar både dig och honom. Han kommer tyvärr fortsätta så här tills han inser. Vet hans arbetsgivare om hans problem med alkohol? Usch lider med dig vet ju själv hur jävla illa jag behandlade min fru.

Ja, man kastats fram och tillbaka med sina känslor. Jag får panik över att jag inte ska få ha honom längre, att vi inte ska vara tillsammans. Får panik över om dey bara "rulla" på som vanligt.
Jag önskar att man kunde få ett tillfälligt boende för att känna på hur det skulle vara. Komma underfund med sina känslor.
Men det verka inte han gå med på. Flytt är lika med att det är slut.
Det bli ev jag som ska ha kvar huset (vi hyr) och nu när vi ändrat om inne så är det helt ok och grabben har kvar sina kompisar men när jag sitter ute och ta mitt bloss och tittar ut över ladan och vår trädgård så ser jag bara min man. Hans lada där han greja, trädgården spm han alltid greja med och då vill jag inte bo kvar.
Det är inte lätt att få tag på annat boende . Helst skulle jag nog velat att han bodde kvar för han är ingen lägenhets människa. Han måste ha att göra men han tycker det bli för dyrt . Jag är även rädd att han tar en lägenhet som han har på gång bara för att komma iväg och han vill helst inte bo i det område och jag förstår honom där!
Det är väl inte säkert att han super ner sig??
Jag vill att han ska ha det bra!
Har era män/fru druckit mer när ni lämnat dom?

För att ni fixade tråden :)

Ja, jag vet Magnus.
Jag vet inte riktigt vart jag har honom längre. Jag tror han är lika kluven som jag.
Innan när det har kommit på tal att vi ska skilja oss så har han ofta sagt att "jag" lever på honom och att han kommer få det så mycket bättre ekonomiskt om han bor själv.
Nu säger han annat...
Det som är samma är som jag skrivit innan att vi inte har något ihop, att vi inte är kära längre osv...
Det hände lite saker i helgen när han hade druckit och jag tyckte väldigt synd om honom, han var uppriktig ledsen.
När vi pratade idag är han inne på att flytta så fort han han mår så dåligt av detta och han vet att även jag gör det. Han är mån om att jag och barnen ska ha det bra men ibland vill han inte det.
Men idag som sagt blev det annorlunda. Vi började prata igen om att vi ska skilja på oss , han går undan och jag springer efter som vanligt. Han är van att jag gör så. Denna gång sa jag inte det vanliga när det börja dra ihop sig till en flytt. Jag brukar säga, men, du jag älskar dig. Vi får bättra oss osv...
Jag ville så gärna säga detta men kände att jag får inte göra det !
För då kommer vi ingen vart utan kör samma ekorrhjul som innan.
Han märker nog detta för han säger till mig såhär.
Jag är rädd att det bli sämre när jag flyttat, rädd att jag kommer hamna på en bänk som en a-lagare .
Jag svara att det kommer han inte göra, han har alltid gjort rätt för sig ( drog upp ekonomin oxå) och att han har fast jobb och om han känner så tyckte jag att han skulle börja med antabusen igen.
Säger även att jag oxå mår dåligt men måste sköta mitt jobb.
Han svara då att jag har inte dom problemen som han har.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad hände här??
Är det de han är rädd för el är det en ny "taktik" för att vi inte ska gå skilda vägar??
Min kompis säger att hon tror INTE att han vill att vi ska det och det tror inte jag heller att han vill innerst inne. För han är en familje människa och älskar oss.
Under dagen har han fällt kommentarer som tex vad ska du ha för tv sen när jag flyttat? (Hans tv) eller ska bli skönt sen när jag får lite lugn och ro ( grabben hade tjoat och stimmat)
Hur tänker han , jag bli inte klok på detta och mår så jäkla dåligt!
Jag har varit så fokuserad på mig nu, hur jag känner och vad jag vill så jag känner mig orättvis som inte tänker på hur han känner det.
Ska jag stanna och försöka för jag tror det är det han vill och jag vill nog det oxå.
Jag vill att det ska funka men jag är inte beredd att föröka när han inte sluta dricka och jag tror det kommer bli som vanligt igen och jag vill inte ha det så. Är så rädd för hur jag och han kommer att må efteråt. Jag har separationsångest känns det som. Jag skulle vilja att försvinna ett tag för att komma på vad jag egentligen vill el att vi är ifrån varandra ett tag för att se vad vi tycker om det.
Jag vet fan ingenting snart!!

Jag är ledsen att behöva säga "Vad var det jag sa" Jag vet ju själv hur jag gjorde. Samma sak för mig. Jag vet inte vad du går igenom för jag har ju själv sårat min fru på samma sätt som din kille gör

Jag startade just en tråd 'hur illa är det', och den verkar också försvunnit.

Jag startade just en tråd 'hur illa är det', och den verkar också försvunnit.

Arkivering av gamla trådar görs manuellt av trådar som varit inaktiva under lång tid. Det är inte det som har hänt här. Jag ska se om jag kan förstå vad som blivit fel och återkommer.

/magnus