Senaste kommentarerna i forumet

Nu har vi ställt in middagen ikväll och istället ska vi prata... och jag sa lite på telefon igår vad det rörde sig om. Vet bara inte hur jag ska lägga fram det utan att skuldbelägga honom... och så säger att alltid att jag inte älskar honom för den han är. Jag älskar honom för den han är, men inte den alkoholen gör honom till. Han är inte sin alkohol... Men han kan inte förstå det. Och tycker bara att jag ska acceptera och älska hela honom såsom han accepterar och älskar hela mig.

Vilken jobbig tid du har nu. När jag läser ditt inlägg så känns det som du bara har ett alternativ. Men jag förstår att det är himla jobbigt. Att lämna. Känns inte som din man förstår alls hur han sårar dig, det är bara alkoholen som talar. Ja han är ju sjuk. Men jag förstår känslan när du bara vill vara ifred och läka, och det kanske du bara göra genom att leva själv. Skickar styrkekramar till dig. Och förresten, Grattis i efterskott.

Lämna honom. Verkar inte klokt han verkar körd. För fast i sin alkohol.

Känner att min ork håller på att ta slut...
Jag känner att vi är nära en separation efter snart 25 år tillsammans .
Är så ledsen när jag tänker på att nu händer det nog i verkligheten . Jag håller på att mista honom, mannen som jag fortfarande älskar !
Men, det måste bli ett slut en ändring innan vi faller allihop.
Jag hade en lugn på 3v när han tog antabusen som sen raserades på en helg eftersom han drack. Han psykade mig tycker jag då genom tex att göra saker för att jävlas.
Jag hade hällt upp en kopp kaffe , ställt den på bänken och gick ut för ett bloss. När jag kommer in har han hällt ut det.
Stänger sovrumsdörren där jag ligger för att visa att han inte vill se mig.
Ringer efter mig och undrat vart jag är och är sur.
Säger åt mig att sova borta för att han kanske få ett utbrott om jag kommer hem vilket han vet att jag är rädd för. Sen ringer igen för att kolla vart jag är.
När jag kommer hem börja han med att dra upp allt igen, att jag inte har visat honom nåt el bättrat mig nu när han har varit nykter i 3 v. Mer skulle han då fan inte behöva visa säger han. På söndag är han nykter med dåligt samvete .
Jag brukar vara sur ett par dar och inte prata med honom sen tycker jag synd om honom när jag behandla honom så, så då bruka det " gå över" och allt är som vanligt.
Denna gång gjorde jag inte så.
Jag fortsatte med mina saker , undvek honom lite för jag känner att NEJ!!!
Du ska inte behöva krusa när du inte gjort nåt fel !!
Idag fyller jag år och hsn har knappt varit hemma , inte ens fikat med oss .
Han gick in till grannen ist för att hjälpa honom även att vi hade folk här. ( bruka göra så ibland när min släkt är här)
Kommer hem sent efter att han suttit hos grannarna och ätit gott och druckit...
När han kommer hem börjar han igen att dra upp allt.
Säger till honom att han kan ta sånt när han är nykter!!
Han undrar hur vi ska ha det för såhär orkar han inte ha det.
En kärringjävel som inte ens ligger i samma säng som han vilket jag inte gör för tillfälligt pga renovering.
Undrar om jag verkligen har tänkt på att ev klara bostaden själv. Tänkt på att dottern och jag måste samsas om en bil osv..
Vi får lösa det, säger jag och att det är nog så att vi inte kan bättra oss att vi få gå isär.
Han säger att han vill inte betala hyra för några idioter som han inte har något med för. Jag och barnen då el??
Säger att jag säkert vill bli knullad av andra ....
Min födelsedag!!!
Förra året slängde han mina blommor jag fått så det är väl lika bra att jag ställer undan dom.
Bli bara så ledsen och rädd inför framtiden .
Han vill nog inte sluta och jag känner att han lägger över mycket på mig att allt ska bli bra, han har ju trots allt försökt att visa i 3v när han var nykter...

Den rubriken var det :)

Den skrev jag på sidan för anhöriga till missbrukare .
Jag minns att för länge sen skrev jag nåt liknade med ev samma rubrik om det kan ha med det att göra .
Lättast är att jag starta en ny tråd.

Ge en liten hint , så kanske han inte blir bakis och ni kan ta tag i problemet.

Tack för ditt svar, jag tror att ditt råd är det jag måste ta till mig, hur jobbigt det än är. Det kanske är det som kan få honom att förändras också.

Jag tror att jag själv också använder hans vänner som en ursäkt till hans drickande... för att släta över och göra det okej. För han borde väl lika väl som jag kunna styra upp alkoholfria kompisdejter. Och han har en stor familj att umgås med, som alla är ytterst sparsamma med alkoholen. Så han skulle inte bli isolerad utan alkohol... även om en del vänner skulle försvinna.

Vi ska ha parmiddag på fredag, med alkohol förstås. Jag vet inte om jag orkar vänta till lördagen med att ta upp detta. Då kommer han dessutom vara bakfull och då funkar det inte att ta upp saker. Men annars måste jag ta det med honom innan middagen och det känns inte heller bra...

Hur ska jag lära mig att leva med den? Jag träffar vänner o min mamma o pappa men jag träffar inte mina barn så ofta o det känns så tomt. Det känns som det är jag som är boven i det här dramat. Att det är jag som har gjort fel! Att jag ska straffas på nåt sätt! Känner mig så ledsen idag o jag vill bara glad. Jag vill ju börja leva nu men jag kan inte. Vad är det för fel på mig...

Visst är det svårt med ett alkoholbeteende som sitter i ryggmärgen.. ser det hos min fd. man
När han får känslomässiga problem, vare sig det är glada besked eller tråkiga, så tar han sig ett glas (finns ju iofs alltid en anledning) Är han glad ska det "firas" med ett glas (som givetvis blir både en och två flaskor innan kvällen)
Är han ledsen så ska sorgerna "dränkas".. Vilket inte alls gör honom mindre ledsen eller förbannad.. snarare tvärtom.. Det enda som händer, är att han får lättare att skylla på omgivningen istället för att se sitt eget beteende som orsak..
När han sedan blir "sugen" (vilket han enligt sig själv aldrig är..) så märks en sorts spänning och irritation som byggs upp, tills han inhandlat sitt vin eller sina öl och tagit första klunken.. (då duger vilken anledning som helst..)
Det där "irriterade" tillståndet är värst, för då kan det komma vilka utbrott och anklagelser som helst.. Ingenting passar och ingenting någon gör eller säger är "rätt".. Ursäkter viftas bort.. Och man kan nästan se det fysiska suget i kroppen.. Händerna darrar och svordomarna hänger i luften tills korken är ur, första glaset (snutten) upphälld och nerhälld i strupen.. Bara 5 minuter senare, är tonläget ljusare och rösten len..
Ett tillstånd som varar max en halvtimme tills andra glaset är tömt.. Sedan går det raskt utför igen.. Nu har han "spottat upp sig" och talar om vad han tänker och tycker om alla "idioter" han mött.. Han predikar och står i, kritiserar TV-program, politiker och kollegor (som enligt honom själv är "odugliga")
Efter ytterligare en timme, när första flaskan är tom, pendlar det mellan att ta en tupplur eller dra igång nåt "projekt" (för nu är han hemmasnickargud..) Halvvägs in på andra flaskan kan han plötsligt bli fyllesentimental.. Vilja ringa och tala barndomsminnen med sina syskon eller sitta och gåta över inbillade oförrätter 40 år tillbaks i tiden.. Sedan kommer antingen sömnen eller ett sista uppskruvat "tuppjuck", där han tycker att det är för lite sex, att han inte får tillräckligt med uppskattning eller att vi andra tycker att han är "mindre vetande" och "dum i huvudet"...
Fortfarande anser han sig inte ett dugg berusad.. Någonstans inser han att det inte är smart att sätta sig i bilen, men om det inte vore så idiotiska gränser, så vore det givetvis inga problem, för han är säker på att han kör som en gud.. Han känner sig ju för f-n nykter! ( eftersom hans toleransnivå är högre än hos normaldrickaren så är han säkert uppe i närmare 2 promille.. kanske över)
Men hela tiden kretsar allt kring honom. Det är bara HAN och hans problem som betyder något.. Har någon nära anhörig eller bekant problem så tar han det som en intäkt att ta ett glas istället.. För det är ju så sorgligt..
Är man inte där och "duttar" så är det en anledning.. sitter man och är empatisk, ja då tar han det som intäkt att få sitta och "ösa ur sig" medan han dricker..
Ja, alkoholisten är oftast en stor egoist! Det är som om de går tillbaks till en sorts barnstadium, då allt ska kretsa kring dem, men ändå är de inte nöjda.. De kan aldrig få nog av uppmärksamhet (för troligen är självkänslan så låg att ingenting i hela världen skulle kunna fylla det tomrummet) De är som en spann med massor av hål.. Oavsett hur mycket omsorger och kärlek du fyller på med, så är det ständigt tomt, eftersom de aldrig bryr sig om att laga sitt inre.. Allt människor öser in av omtänksamhet, rinner ut lika fort..
Som medberoende, så åsidosätter man sina egna behov, för att coacha alkoholisten.. Tills man når en gräns då man inser att man inte har mer kvar att ge.. Antingen avslutar man förhållandet och påbörjar sitt eget tillfrisknande.. eller så går man under..
Det är inte så lätt, att SE, var man själv trillat i alla de små vardagsfällorna (så fyllda av skuld och skam) Och det gör ont, när människor påtalar vilka misstag man själv gjort i att hålla alkoholisten under armarna.. Men det går!
Det är inte enkelt att hitta sig själv alla gånger, när man programmerat sig själv att tänka på andra först.. Men det går!
Det går att släppa det dåliga samvetet. För gör man inte det, så gör man både sig själv och alkoholisten en björntjänst...

Bara att skriva av sig var en stor lättnad, att verkligen kunna ösa ur sig eftersom jag är anonym och inte riskerar att hänga ut någon. Jag kommer fortsätta följa trådar här inne, för det känns trösterikt att veta att jag inte är ensam i detta. Behövde få känna att det inte bara är mig det är fel på, och att även andra ser att alkoholismen sträcker sina onda tentakler längre än till flaskan.

Sorgen kommer att vara stor länge, samtidigt som jag kan känna ett lugn breda ut sig. Tack alla ni som berättar er historia! Att få läsa om känslor och situationer som någon annan anhörig upplevt ger mig styrka att gå vidare - jag gjorde rätt för en gångs skull!

Jag ser två till trådar som är Jessies som är mindre än ett dygn gamla. "hjälp..." och "jag känner mig ledsen"

Hej, jessie och Rosette. Jessie startade tråden "någon annan som har erfarenhet av antabus" den 16 okt under Föröndra sitt drickande. Det sista inlägget är från jessie den 8 okt. Någon annan tråd ser jag inte. Det låter ju skumt med en arkiverad tråd om du inte haft en sedan tidigare...

Ville du Jessie flytta den tråden till forumdelen anhörig? Kan det ha blivit fel då? Eller var det en annan tråd som jessie skapat som är arkiverad?

Ville bara ge info om det kan hjälpa att reda ut. Godnatt och lycka till

Ja, jag skrev på det inlägget.
Går det att fixa så är det bra annars får jag skriva en ny ?

ok, skrev du inlägget i den tråden? om det var så kanske det är för tråden är så gammal? jag behöver kolla upp det. Men om du skrev det igår vill du såklart få fram det igen, Vill du skapa en egen tråd med det namnet och vi kan försöka klistra in ditt inlägg där som en start? /Rosette

Men det inlägget skrev jag igår kväll

Hej Jessie, jag klickar på sidan och får information om att den är flyttad då den är 2 år gammal. får du upp det meddelandet då du går in via den kan du klicka dig vidare på länken i meddelandet och läsa vidare fast då i alkoholhjälpens arkiv.. är du med på hur jag menar?
Vänligen/Rosette

fortsätta hoppas är nog chanslöst, han måste inse själv att det är ett problem. Känner igen mig i din beskrivning.. Jag förnekade länge,, ville ju så gärna kunna dricka... Att lova och gång på gång misslyckas är förödande för båda., En sak är säker,, och det är att om han inte ändrar sitt drickande,, så kommer det bli värre och värre. Ja det är sorgligt att erkänna, och det är sorgligt att inse att vännerna man har,, har man för att bruka alkohol..så lösningen blir... Ljug, förnekelse och så rullar det på....mitt råd är att lämna om inte viljan finns att förändra.

Det är ju egentligen nu jobbet på allvar börjar.
Det är väldigt svårt att förändra sig själv i grunden då man lever med en människa som är beroende även om ni varit särbo.
Du ska få se hur du sakta vaknar till liv nu och alla de sanningar du radat upp ovan faktiskt blir till sanningar inifrån och ut.
Nej,han har inte rätt att kräva mer än du är beredd att ge för att han behöver det.
Ja,du har rätt till din egen tid och din lust och ditt sätt att prioritera.
Jag hoppas du tar chansen att börja hjälpa dig själv på allvar och att du hann stoppa din egen utbrändhet innan den tar fäste ordentligt.

Jag kanske inte platsar i detta forum längre, då jag inte längre är anhörig. Igår avslutade jag ett flera år långt förhållande med en alkoholiserad man, en periodare som jag tack och lov aldrig flyttade ihop med. Under alla år har han fått mig att känna mig osäker på om det är jag som har "fel" inställning till ett förhållande, som gör felaktiga prioriteringar. Därför var det väldigt trösterikt att läsa ditt inlägg, eftersom det är så som mitt ex agerat.

Han har ifrågasatt mina känslor för honom då han tycker att vi haft för litet tid att umgås. Det stämmer att jag haft litet tid, men det önskar jag att han visat förståelse för, eftersom jag är ensamstående m två barn och heltidsarbetar. Han har barnen varannan helg och är oftast arbetslös, så jag förstår om han känt sig ensam. Det har dock inget med mina känslor för honom att göra!

Han har mer eller mindre krävt sex "eftersom han behöver det". Att jag inte är sugen är ett annat "bevis" på att jag inte har rätt känslor för honom. Jag borde ställa upp och hjälpa honom om jag brydde mig om honom.

Att jag vid sällsynta tillfällen träffat väninnor, särskilt kvällstid, varit aldrig varit ok. Han har ringt eller sms:at under tiden jag varit borta och sedan krävt att vi ses direkt jag åker hem.

Att det finns personer som har behov av en stunds egentid för att låta hjärnan vila vill han inte acceptera. "Han har ju saknat mig".

Han säger sig ständigt bortvald. Den tid vi kunnat ha tillsammans har nu gått åt till att ifrågasätta mina prioriteringar, och i slutändan har han krävt sex som bevis på att jag bryr mig om honom. Jag har blivit kallad egoist och kallhjärtad. Att han supit bort helger då vi kunnat umgås viftas bort - eftersom alkoholism är en sjukdom (dvs inte hans fel att han dricker).

Det här har bidragit till att jag mer eller mindre slutat umgås med vänner, haft ständigt dåligt samvete för att jag inte ringt tillräckligt ofta, orkat träffa honom på vardagskvällar eller varit sugen på sex. Jag har varit trött, på gränsen till utbränd och på väg in i depression. Det har gått ut över mina barn och mitt arbete då orken tagit slut. Jag har förklarat och förklarat, bett honom om hjälp för att få mer tid tillsammans, men han har aldrig varit beredd på att offra något för egen del. Tänk om han skulle ha ansträngt sig i onödan...

Mitt ex har varit alkoholberoende sedan tonåren, gått flera behandlingar och kan därför de "rätta svaren" på alla frågor som har med alkoholism att göra (t ex "det är bara jag som kan göra något åt min alkoholism, det är inte ditt ansvar"). Han har i längre perioder lyckats hålla sig nykter, dock aldrig mer än några veckor under vår tid tillsammans. Han har alltid druckit ensam, låst in sig hemma hos sig och supit tills han däckat. Därför har jag aldrig blivit utsatt för själva supandet. Det jobbigaste tycker jag har varit dagarna innan, när suget sätter in. Då har han genomgått en personlighetsförändring, som han inte själv märker, och det har känts som om han försökt använda mig för att dämpa ångesten (som att han "suger ut min hjärna", jättesvårt att förklara känslan).

Det jag kan komma fram till är att han vill skjuta över ansvaret för det mesta i sitt liv på andra. Att han dricker är sjukdomens fel. Att vi inte kan ha ett förhållande är mitt fel. Att han är arbetslös är arbetsmarknadens/chefens/arbetskamraternas fel. Att han inte träffar sina barn är hans ex fel. Hans behov är också de enda som betytt något. Mina behov har han ifrågasatt, ignorerat eller vänt emot mig.

Trots allt har vi också haft väldigt fina stunder emellanåt, så det var med stor sorg jag tog beslutet att avsluta vårt förhållande definitivt. Men min hälsa och mina barn måste gå före hans behov, för de kommer jag aldrig att kunna tillfredsställa hur jag än anstränger mig. Att ta den enklaste vägen, att inte behöva anstränga sig eller ta ansvar själv, är och förblir hans ledstjärna.

Vad fint att du har hittat hit, välkommen! Du befinner dig i en utmanande situation och du nämner att du nog vill göra något, frågan är vad.

Min uppfattning av dig är att du är väldigt klok och någonstans inners inne så tror jag att du vet vad som är bäst i det långa loppet. Det är svårt att i en situation som denna agera så att alla blir nöjda. Det är flera du bryr dig om och som du vill ta hänsyn till, glöm bara inte bort att bry dig om dig själv och vad Du skulle må bäst av.

Du ställer många frågor, det är bra! Flera av dem är svåra att svara på, men jag ska försöka. För socialen så väger det tyngre om det är fler som gör en orosanmälan. Sen vad som är bästa vården för din mamma vet egentligen hon bäst, kanske du kan ringa och bolla dina tankar med en Beroendemottagning? Två korta tips om ni beslutar er för att prata med henne är att ni formulerar er med omtanke och utan att anklaga, om ert syfte är att försöka väcka motivation så kan det minska risken för motstånd från hennes håll.

Ta hand om dig!

Med vänlig hälsning
Ylva/Alkoholhjälpen

Har du provat AA eller vårdcentralen.. Tror att du skulle må bra av att prata med någon och då kan du ju ringa alkohollinjen..
Som jag utläser i ditt inlägg så måste du nog sluta dricka alkohol helt, för när du druckit första glaset, så har du ingen kontroll längre..

Jag har svåra problem med mig själv .
När jag ska ut och festa så dricker jag så mycket att jag till slut somnar där jag är .
Kommer hem på natten är så fruktansvärt elak på min sambo.
Häver ur mig allt som går bara för att vara elak och hata honom just då .
Kan inte ta hand om mig själv för att jag är rent ut as packad .
Ljuger dagen efter för att jag inte kommer i håg och är livrädd .
Lögner på lögner .
Ångest och gråter flera dagar efter.
För de är inte denna människa när jag är nykter .
Då älskar jag honom och han är allt jag har i mitt liv så de är ju inget jag menar dagen efter .
Detta händer gång på gång och nu har han fått nog av mig .
Jag vet inte vad jag ska ta mig till .
För tydligen så blir jag en helt annan människa av alkohol .
Och jag behöver hjälp .
Jag vill inte missta honom .
Vad Ska jag Göra?

Tack för era svar!

Min rädsla för att göra en orosanmälan är att de inte gör något mer än att erbjuda henne hjälp. För det kommer hon aldrig anta eftersom hon redan har blivit erbjuden hjälp tidigare. Därtill kommer hon hata mig resten av hennes liv och troligen aldrig mer prata med mig. (jag har varit med om det tidigare när jag anmälde en misshandel som en vän utsattes för. Blev aldrig förlåten för det, men hon kom ur det förhållandet.) Hon får gärna hata mig om det jag gör hjälper henne eller min pappa. Om jag anmäler kommer hon dikta ihop saker om både mig och mest min pappa som antagligen kommmer leda till en utredning av honom också, vilket jag är osäker på om han kommer klara av. Även pappa är ju deprimerad efter alla dessa år och därtill av arbetslöshet.
Ännu en faktor är om det kanske redan är försent. Ska jag verkligen pressa henne igenom allt detta om hon ändå inte kommer överleva? Fast jag vet inte om jag skulle kunna leva med mig själv om jag inte gjorde något...

Min plan är så här. Hon får en chans till. Genom att ta hjälp kanske jag kan sätta ihop en möjlig väg att gå, ett behandlingsprogram, som startar samma dag som jag erbjuder henne det. Samtidigt tänker jag samla ihop all fakta, allt som mina syskon, pappa och mormor har sett + filmer och tillsammans med alla sätta oss ner och prata med henne. Hon får då valet att påbörja behandlingen eller skita i oss helt. Skiter hon i oss så kommer jag göra en anmälan och då verkar hon ha alla grunder för tvångsvård.

Hur lång tid tar det från en orosanmälan innan de gör något? Får hon veta att jag har gjort en anmälan så kommer hon att sticka. Ger det bättre effekt om vi alla gör en orosanmälan?

Vart skulle hon kunna få den bästa behandlingen? Dvs vart ska hon börja för att komma ur detta? Vart vänder jag mig?

Kanske ska tillägga att hon är sjukskriven för utbrändhet och har varit det från och till i över 15år. Hon verkar även vara bipolär eller manodepressiv. Hon har mediciner för ångesten och deprissionen, men hon vill ju inte äta dem.

Jag har kämpat på med sju barn senaste tio åren med honom/jag har sett allt det han upplever/bett önskat han ska göra något/nu upplever han sakerna utan alkohol i två månader/ vet inte vad jag ska säga/dags å vakna nu. Lite tjatigt tycker jag men för han nyupptäckt känsla känns skumt tycker jag