Senaste kommentarerna i forumet

Hej Jessie
Ja, jag är mer harmonisk nu.. Dock är det ingen quick fix.. Man får jobba lite för det. Jag har sysselsatt mig, träffar mina vänner (som jag höll på att förlora när jag isolerade mig pga att jag skämdes att bjuda hem nån)
Jodå, visst kommer fjärilarna i magen och visst funderar man ibland, när man tänker tillbaks på den fina tiden.. För alkoholisten har ofta en väldigt fin person inuti.. som är kidnappad av alkoholen..
Problemet är att alkoholisten inte vill bli räddad.. Min gubbe anser inte själv att han har några som helst alkoholproblem..
Vi är inte osams, även om det givetvis var en del hårda ord och en mycket tryckt stämning när jag flyttade.. Kanske för att han någonstans inbillade sig att jag varken vågade eller klarade av det..
Ett "hotfullt beteende" som att stå och blåstirra, samtidigt som han skällde.. Jag svarade bara knapphändigt ja och nej och undvek dispyter överhuvudtaget så gott det gick (en som är berusad går för övrigt inte att resonera med..) Men aldrig handgripligheter.. mera förtäckta hot att om jag inte gjorde eller om jag gjorde vissa saker så kunde han "bli arg".. Sedan hände inte så mycket.
Andra gånger grät han och hade världens ångest.. Inte heller ovanligt, fick jag höra av sådana som själv varit både medberoende och beroende (ett sätt att försöka "kontrollera" genom att ge dåligt samvete.
Idag "umgås" vi bara när jag vet att han är någotsånär nykter (och då räknar jag inte heller lättöl och folkölskonsumtion) Fysiskt är han i sämre skick.. Han har magrat, har sämre minne och händerna darrar rejält.. Fast han verkar ha accepterat att vi separerar och han vill fortfarande inte sluta med alkohol..
Det enda som blir jobbigt, är när han får för sig att ringa i fyllan.. Numera så brukar jag stänga av telefonen vissa kvällar (skyller faktiskt på kurs..) Nej, samtalen varar sällan mer än 5 - 10 minuter, men jag får en klump i magen trots att han egentligen inte är otrevlig utan bara saggig.. Fast det finns en poäng, jag blir definitivt påmind om varför jag valde att flytta!
Så på det stora hela mår jag bra! Det finns "medberoendebitar" jag kommer att få titta närmare på, men just nu så tar jag det med ro och försöker landa..

Kommer hem efter en späckad helg . Jag och barnen var bortresta. Vi ska fira farsdag. Han är bakis och stinker. Det märks på hela hans sätt att vara. Får fina presenter och blomma. Han känns inte särskilt tacksam. Visst han tackar, men inget mer. Känner mig ensam i mitt förhållande. Vi vill inte samma saker längre.

Du är värd kärlek och respekt!
Du är inte väderlös !
Men jag känner lite som du...
Har inte fått höra många snälla saker den sista tiden.
Jag har försökt med ord, kram osv men inte fått nåt tillbaka.
När man inte får det och man tycker att man gjort allt för den andre så känner man sig jävligt ensam och liten.
Var på gymmet förra veckan när en kille går förbi och säger hejdå och kämpa på till mig. En som jag inte känner .
Blev så paff och så glad att någon såg mig!!
Sa nåt trevligt till mig!!
Suger åt mig som en gammal torr disktrasa ?

Hur har du det nu?
Blev det som du tänkt dig, blev allt "bättre" när du slapp oroar sig för alkoholen ?
Många frågor ....
Jag hat målat upp en bild att allt kommer bli bra, bara jag slipper undan denna oro...
Sen vet jag att det kommer bli tufft eftersom jag är van vid honom och jag älskar honom på mitt vis. Vi har varit tillsammans i 24 år snart 25.
Många år....

Blir så arg att höra på min mansproblem hela tiden om hans barn å mamman till dom/det är precis vad jag sagt hela tiden bry dej i dom det är dom bästa man har... Det går upp för honom nu. Jag känner mej ensam för jag har fått höra hans ältande i 10 år både med å utan alkohol varför gör man inget medan man har chansen här å nu. Han har aldrig haft förmågan vilket gör att jag har tagit typ alla beslut för att det ska hända nåt/. Själv är man värdelös nu jag känner mej värdelös i det hela har inte fått nått kärleksord sedan åkte in på behandlingshem. Jag behöver också bekräftelse i det jag gör inte idiotförklaring i allt jag gör. Mitt fel att han dricker är så trött liten å förvirrad. Kärlek behöver vi alla. Även jag.

Jag tror att du kommit till gränsen för vad du klarar.. Jag har flyttat ifrån min alkoholist..(och han har fortsatt att dricka)
Nej det var inget enkelt beslut, men jag insåg också, att den enda som kunde ändra på hans dryckesvanor var han själv!
Som du skriver, bollen ligger hos dom. Jodå, han gjorde några halvhjärtade försök att "dra ner" (han tyckte att ett minimum på 2 stycken starköl 50cl 7,2:or låg inom gränsen) Att folköl var att betrakta som "alkoholfritt" (så han kunde hälla i sig tio, tolv stycken)
Dessutom blev han "irritabel" och grälsjuk när han inte fick dricka sin vanliga dos på ca 1 - 1½ flaska vin per dag. Så då kunde han ta sig en brakfylla istället och dricka ur i stort sett en box på en eftermiddag - kväll.. Efter det var han givetvis allt annat än snygg.. bara stygg.. och totalt oresonabel!
Nej, jag ville inte stå och skämmas för grannarna när han lullade omkring i trädgården och eldade skräp och gapflabbade.. Så jag bestämde mig.. Det kommer du också att göra när du nått din gräns..

Hur går det linker? Skönt att höra att din man själv börjar inse vad han sysslat med. Dock är det ingen säkerhet för att det blir någon bättring men det hoppas jag för er att det är. Min pappa är fullt medveten om sitt drickande och vet själv att han är alkoholist, men han trillar alltid dit igen. Tycker inte att du helt ska avbryta dina planer på att skaffa egen lägenhet, för det kommer komma återfall så det bästa vore nog för er att bo var för sig samtidigt som ni tillsammans hjläps åt att få din man nykter. Men som sagt, skönt att han själv börjar inse, det är ju ett stort steg åt rätt håll. Håller tummarna för er!

Trots att man innerst inne vet att de åtföljs av sämre.. Skriv tjejer! Skriv ner vad som händer (precis hur djävligt det är och hur djävligt ni själva mår!)
Sedan kan ni en vacker dag gå tillbaks och få en aha-upplevelse över varför ni ändrade era liv..
Jag har gått tillbaks och läst, kommit ihåg alla svarta känslor som fanns (och det mesta är överspelat och förlåtet) men det ger mig styrka att fortsätta på MIN väg, när jag undrar över om jag trots allt inte skulle ha stannat..
Sedan har jag en bra "reminder" i alla "fyllesamtal" (mer eller mindre osammanhängande) som kommer då och då.. Dit vill jag INTE, så för mig är valet numera både enkelt och lätt.. Visst vissa beteenden och taggar sitter kvar.. men det bleknar och jag tar ansvar för mig själv..

Ja, din kille har problem.. Hurpass allvarligt det är, är svårt att säga..
Men det är nästan en regel utan undantag, att man tappar omdömet efter första glaset. Han kan mycket väl ha föresatt sig att "dricka måttligt", men när han fått lite alkohol i kroppen, är alla spärrar borta..
Jag tycker att du ska ta ett allvarligt samtal om detta när han är nykter. Inte anklagande, men påpeka att du är väldigt orolig och att du inte tycker om personlighetsförändringen.
Meningen är ju inte att han ska "sitta hemma och ha tråkigt", men det måste väl finnas andra intressen än att dricka? (för det är inte heller meningen att du ska behandla honom som ett bortskämt barn och "roa" honom") Det leder förmodligen bara till en sorts trotsig attidtyd som blir grogrund för ett rejält fylleslag förr eller senare..
Sedan ska du nog också ta en allvarlig överläggning med dig själv om hur du vill att ditt liv ska se ut.
Honom och hans beteenden kan du inte ändra på såvida han inte är beredd att ändra något själv..
Hur tänker du förhålla dig om han INTE gör något åt sina alkoholvanor? Vad kan du acceptera?
För den enda som kan göra något åt ditt liv är DU!
Läs gärna runt i de olika trådarna här på forumet (gärna också på de mer beroendeinriktade sidorna) så får du en liten känsla för både vad som händer och hur olika saker kan se ut från olika människors perspektiv..

Härligt att du har en bra kväll!
Jag vet , man blir så glad och får genast förhoppningar.
Jag hoppas verkligen att det blir fler sådana kvällar !
Jo, här är det lugnt trots att han har druckit hela dagen.
Nu väntat vi och se hur morgondagen blir. Hoppas verkligen att han håller sig nykter. Farsdag och allt .
Jobb på måndag igen så jag tror han nyktra till eftersom dom på jobbet vet nog inte att han slutat med antabusen.

Ja så är det nog, att man fogar sig och allt drickande blir till vardag. Men lite hopp i kväll, har en nykter man vid min sida. Är som man får värsta presenten. Allt det som är vanligt för andra. Hur har du det i kväll då Jessie?

Känner jag igen mig i ditt tänk och känslor.
Svarade dig innan på ett annat inlägg och tänkte på dig ikväll. Undrade lite hur du hade det.
När jag läser ditt inlägg så låter det som du fogar dig efter hans behov och drikat vilket jag gör likadant .
Sätta ner foten är lättare än gjort men det är nog det vi måste göra. Vi måste ta tillbaka våra liv med el utan våra män som vi älskar.

Ja du det är ingen lätt situation. Gör som Ebba skrev kontakta Soc. Tyvärr kan man aldrig å någon att sluta dricka med hot. Visa att ni bryr er.

Ja, det finns några saker ni kan göra.
Det låter allvarligt på din beskrivning, det låter som att det är fara både för hennes och andra människors liv.
När en människa är fast i ett missbruk och inte kan se till sitt eget bästa tycker jag att man ska göra en orosanmälan gällande missbruk till socialen.
Du kan ringa till socialen, be att bli kopplad till missbruksenheten och säg att du vill göra en orosanmälan gällande missbruk och förklara då varför.
Spara inte på orden.
Var så ärlig du kan, beskriv det du beskrev här ovan.
Sen måste de kontakta din mamma och erbjuda henne hjälp.

Jag hoppas att du, om du gör detta, får prata med en underbar och kompetent människa och att din mamma inser allvaret när en utomstående kontaktar henne och att det leder till att hon "ger sig" och väljer förändring och lyckas bryta sig loss ur missbruket och beroendet.

Så att hon får tillbaka sig själv och att det blir lugnt för er alla.
Det ska inte vara så som det nu är för er.
Se till att ta hand om dig själv!

KRAM

Jag uppskattar verkligen att ni skriver svar till mig.det känns så skönt att höra era berättelser och att det har blivit bättre med tiden o att det tar lång tid att må bättre för ibland känns det nästa som det är nåt fel på mig som aldrig gör det. Men det kommer små ljusglimtar då o då som gör att man orkar vidare. Det är snart ett år sen som jag flyttade o jag känner att det inte har hänt så mycket för min del. Vi har inte diskuterat hur vi ska göra med huset o jag har inte ens hämtat alla mina saker som jag har kvar. Har bara tagit det nödvändigaste. Men nu är det så att min yngsta dotter också har flyttat hemifrån för en vecka sen till en annan stad där hon går i skola. Det som har hindrat mig mycket är att min dotter har bott med sin pappa den senaste tiden o jag har känt att om jag skulle ha tagit upp saker o "bråkat" om saker när hon bodde där så kanke hon skulle blivit inblandad o han skulle ta it. sin ilska o frustration på henne. Nu tänker jag att det blir lättare när det bara är han o jag o hon behöver inte bli inblandad. Vet bara inte riktigt vart jag ska få kraften ifrån är bara så trött. Jag gör bara en massa andra saker som jag inte behöver göra liksom för att lura mig själv att jag inte har tid. Jag vet ju att ingen kommer fixa det här åt mig även om jag ömkar att det Kim en räddande ängel o tog hand om allt åt mig. Så fungerar det inte i verkligheten o det är nog dags för mig att inse det nu. Mycket tror jag bottnar i att när vi bodde tillsammans i över 20 år o jag var väldigt ung när vi träffades i flyttade direkt från mina föräldrar då o har aldrig lärt mig att klara mig själv. När vi flyttade ihop blev det han som tog hand om allt o jag tyckte väl att det var ganska bekvämt då men jag ångrar det så mycket nu att jag lät det gå så långt att jag inte trodde att jag kunde klara mig själv. Det tar otroligt lång tid att lära sig allt som jag inte trodde att jag kunde men med små små myrsteg framåt så har jag upptäckt att jag faktiskt kan fixa saker själv. Det jag vill säga är väl att jag tror att det tar sån tid för mig på grund av att jag är så osäker på mig själv o min förmåga att klara av saker. Det som också gör att jag backar är att jag är så rädd för andras ilska mycket för att jag har gått på tåna så länge för att undvika vredesutbrott. En annan sak är att jag känner på nåt sätt att jag måste informera mitt ex om saker som han egentligen inte har med att göra. Jag vågar tex inte träffa den här mannen som jag berättade om förut för jag är så rädd att " ställa till det" så han blir arg o att det på nått sätt går ut över våra barn. Ja ni hör ju själva hur sjukt jag tänker!! Det tar tid att bli frisk från medberoende.
Kram till er!!

Jag har alltid sagt att någon gång kommer jag att tröttna på detta. Att här går min gräns.
Jag är på väg dit nu tror jag .
Vi måste börja tänka på oss själva och börja göra saker för vår egna skull. Det gör man inte i en handvändning, inte jag ialf :)
Jag började göra saker vi bestämt tillsammans att göra men som han struntade i eftersom han drack. Innan hade jag oxå stannat hemma men började göra det vi bestämt ialf.
Började tänka på hur jag blev behandlad och tänka att är jag värd detta. Ska jag leva såhär i 20 år till??
Jag blev rädd när jag tänkte så, rädd för att leva såhär i 20 år till då är jag 60 år....
Är det så mitt liv ska levas??
Mitt liv, min glädje ska bestämmas av alkoholen till min man ....
NEJ!!!
Så långt har jag kommit i mina tankar ;)
Nu ska det bli verklighet oxå och där kommer det svåra för mig. Här kommer det dåliga samvetet in att jag inte gjort tillräckligt för att hjälpa honom osv....
Men som de flesta skriver här så vill dom inte bli hjälpta om dom inte vill det själva till 100%
Så jag tror inte vi kan göra så mycket för dom mer än att försöka stötta men bollen ligger hos dom. Det vi kan göra och bör är att stärka oss själva. Skapa oss ett liv utanför hemmet, göra saker vi bli glada över.

Jag är ny här fr.o.m. nu. Jag har varit vaken hela natten och läst din tråd. Jag gick in här av ren frustration då min man somnade berusad och sur på soffan... igen.. Jag blev så tagen av dina berättelser och hur du har det. Känner verkligen med dig och känner igen mig i så mycket. Här är skilsmässopapperen inskickade i ren frustration, men vi har ju fyra månader kvar på betänketiden och man vet ju varken ut eller in. Det som är så jobbigt här är att vi har det så bra tillsammans på alla vis, egentligen, förutom att jag står inte ut med denna förbannade alkohol och allt vad det drar med sig...
Såg att det var över en månad sen du skrev här på forumet (vad jag kan se) och jag undrar så hur det är med dig idag? Känner igen mig även i det där med sömnbesvären och tabletterna du skrev om. Blev lite för mycket av den varan för min del pga hans drickande. Skulle gärna vilja ge dig lite råd om det, om du vill! Hoppas på att få höra ifrån dig här snart igen. Kram till dig från mig!

Ja det känns som man bara går och hoppas att det ska bli bättre. Kanske i morgon, kanske han är nykter i veckan, kanske nästa helg. Väntan, väntan. Försöker att bli bättre att sköta om mig, men jag tänker jämt på mannen och hur det blir med drickandet. Hur ska vi kunna leva så här?

Han ligger oxå och sover...
Varit nykter 1mån men ikv ändrades det. Håller tummarna att det bli nyktert imon.
Hoppas att även du får fet lugnt!

Wow, det känns som att det skulle vara jag som skrivit det där. Min mamma har druckit och varit alkolist i 5-6 år, på tisdag blir hon vräkt och har också skulder upp över öronen - och ljuger om allting så man vet inte vad man ska tro.
Vad gör man? Man känner sig totalt hjälplös. Själv bor jag 30 mil bort och har inte möjlighet att ta hit henne.

Helt otroligt hur man orkar med tanke på hur mycket man bär på.

Ja då var det fredag igen. En utslagen man. Känner mig tom. Känns som jag går och väntar på ett under. Känner sorg. Det känns tungt.

Hur jag känner, vad jag vill på riktigt. Kämpar med dey dåliga samvetet att Jah kanske inte gjort tillräckligt, kämpar för mig själv för mitt mående utan att få skuldkänslor för det...
Vi har haft det jobbigt mer under de sista åren. Vi har nog tröttnat lite på varandra men vill ändå fortsätt men sen gick detta med alkoholen över styr.
Jag trodde heller aldrig att han skulle slå har dock bara hänt en gång men det räckte för att bli rädd. Har fått känna på under dessa 3v hur lugnt det kan vara och jag vill inte vara utan det men ikväll tog han sig en fylla.
Tycker inte det är ditt fel att han är där han är utan jag hoppas det hjälper. Han verka inte ha stöd från sina syskon vilket är synd. Det är samma här.
Jag försöker ta en dag i taget och just nu ligger fokus på att få helgen så bra som möjligt!

Mitt fel ja jag älskar honom fastän han har dålig insikt fortfarande/A

Hej! Hur har du det för övrigt? Min mans syskon tycker det är mitt fel allt. Dags att komma nu. Vad farao har dom inte brytt sej förut. Dom dricker bara tillsammans med honom har gått ifrån det vill inte umgås för att jag har barn.. Nu är det ändå mitt fel att han är anmäld för misshandel å sitter på behandlingshem. Vi har väl ändock levt i tio år med sju barn tillsammans. Dom har inte sagt något till honom fastän dom vet. Det är hans arbetsgivare som vill han ska gå på behandlinghem. Mej har han inte lyssnat på/då smällde det. Han har varit nykter i 1.5 mån. Bråkar han mer än vanligt kan han stanna... Vi sitter i samma båt psykologer alla stick inte huvudet i sanden/säg som det är /vill att omgivningen kunde se det på samma vis. Mvh annher01

När jag läser ditt inlägg känner jag igen mig så väl med dina tankar osv...
Jag tar åt mig av svaren , Jah tror att jag "vill" att någon tar besluten åt mig.
Många tankar och funderingar ...
Vill gärna veta hur det ska bli.
Rent spontant känner jag att jag vill fortsätta med min man nykter men jag vet inte om jag orkar denna ovissheten .
Han tog antabus i ca 3 v och idag var det 1 månad sen han drack . Så länge har han i te varit nykter på ialf de sista 9 åren . Vi får väl se om det bars bli idag ....