Senaste kommentarerna i forumet

Jo, finn styrkan i dig själv. Du har den inom dig. Han kontrollerar dig och är antagligen rätt elak, det låter så. Och nej, tycker inte att du ska hoppas på honom innan han blivit nykter och han verkar ju tycka att det är ditt fel att han dricker också. Rätt klassiskt! Tänk på dig själv och tänk på dina barn tycker jag. Vad vill du att de ska lära sig om relationer? Och hur tycker du att du förtjänar att bli behandlad? Kanske svårt att svara på när man levt med någon som bryter ned en, men du förtjänar att bli behandlad med kärlek och respekt! Så det så! Ibland tar ni så mycket skit, härinne på anhörigsidorna. Jag hör ju till andra sidan och har upplevt hur a förändrar ens personlighet. Fy fan vilket gift det är. Slutade innan jag blev elak på riktigt. Så vill han inte sluta, lämna honom. Det blir bara värre! Det är inte ditt fel och du förtjänar nåt bättre.

Nä hoppas inte längre. Fy bubblan. Inget att hoppas på

Du har länge levt i en relation med en man som har tydliga alkoholproblem, något som har eskalerat under den senaste tiden. Det är en situation du inte mår bra i och du vill något annat. Ett stort steg i att reda ut sina tankar klargöra vad en egentligen vill är att öppna upp och prata om det. Vad stark du är som skriver här!

Även fast ingen situation är den andra lik så finns det många här som har skrivit om liknande situationer som den du beskriver. Många blir hjälpta av att skriva, berätta om vad som händer och tankarna fram och tillbaka. Fortsätt gärna att läsa och skriva du med. Önskar du sen längre fram att bolla tankar mer specifikt kring din situation så brukar vi rekommendera att starta upp en egen ny tråd.

Ta hand om dig!
Rosette

som Muränan- både beroende och även medberoende då min man ocså drack för mycket. (Han dricker fortfarande men betydligt mindre och mer kontrollerat). Jag har inte läst så mycket på anhörigsidan och är inte aktiv här särskilt mycket längre så kanske inte ska rösta. Men jag tror som flera andra här att man har stor nytta av båda sidor, dvs den anhöriga kan läsa hur alkoholister tänker och kanske inser att det inte är så enkelt alla gånger.

Det är väl inte helt ovanligt att beroende och medberoende går hand i hand. För egen del har jag definitivt båda sidorna i min personlighet, även om jag numera är nykter samt lever i en bra relation. Jag har fått många insikter om medberoende-problematiken genom att läsa här, vilka jag inte hade tillägnat mig annars. Vad jag menar är att jag inte hade eftersökt informationen, men nu ramlade jag över den.

Det är väl också bra att beroende/medberoende kan läsa om de olika perspektiven. Om kampen, om problemen och om svårigheterna. Vet inte - och menar nu inte att provocera på något sätt - men oddsen att lyckas kanske är ungefär lika stora (små...) på båda sidor. Dvs. att en medberoende ska lyckas få alkoholisten att sluta dricka versus att en alkoholist ska lära sig att dricka "lagom"... Vi kan nog dra lärdomar av varandra...

Alltså - gärna förslag 2.

Så jobbigt att leva med någon som gång på gång bara sviker och lovar saker som aldrig hålls.
Man går på helspänn hela tiden.
Man förlåter och tror att nu blir det förändring denna gång...
Att han har ett onormalt förhållande till alkohol är ju uppenbart.
Men förstår så väl dina tvivel,så svårt att lämna någon man älskar.
Ibland så underbar men i nästa stund en helt annan person....så otäckt.
Och sedan denna oförståeliga förnekelsen,men det hör ju till "sjukdomen"
Jag lämnade tillslut min man förra våren efter 28-år och det var min räddning.
Lätt var och är det inte men det bästa jag kunde gjort för mitt eget mående och framförallt min yngsta son som mått och mår dåligt över sin pappas drickande och allt elände det medför.
Skönt att läsa på forumet,har hjälpt mig mycket i mitt mående och att blicka tillbaka.
Man glömmer snabbt hur dåligt det verkligen var och kan släta över saker som man absolut inte skall utsättas för i ett förhållande.
Du kommer känna när det är nog för dig och vad du vill med DITT liv.

Japp, jag mitt huvud börjar sakteliga närma sig precis detta som du skriver om - vad vill jag, hur vill jag leva mitt liv? Jag vet att livet kan vara så mycket bättre än så här.

Jag tror att din man känner sig trängd av frågorna från sjukvården. Min gubbe, lyckades alltid snurra bort frågeställningarna om alkohol, i sina möten med sjukvården (jodå han har också högt blodtryck och skyllde det på ett stressigt jobb) Efter diverse andra åkommor, som ett bråck som han opererats för, brukade han medge att det kunde bli "ett glas vin till maten" och i samma andetag förklara att han inte tyckte om starksprit så några lördagsgroggar blev det inte.. Och dom dumma fånen till läkarna bara nickade och fortsatte fråga om andra saker.. INGEN frågade exakt HUR mycket han drack eller hur ofta.. Om man tar "ett glas vin till maten" t.ex.. Vad händer med resten av flaskan? Och hur ofta? En dag i veckan eller 7?
Håll tummarna för att den läkare han har fortsätter att både fråga och ifrågasätta hans alkoholvanor! Kanske ta en del prover (på vissa av dem syns det om man har en hög alkoholkonsumtion, så han kan inte direkt neka..) Tyvärr lyckades min gubbe dilla i en av läkarna som skötte provsvaren efter hans rattfylla (och mig också) att värdena berodde på det smärtstillande han var tvungen att äta för sin onda rygg (diskbråck) Och dom gick på det..
På slutet så struntade jag i att "kontrollera" vare sig hans förråd av flaskor eller räkna tomglas.. Jag hade kommit till det stadiet, att jag bara konstaterade att han var berusad.. Det eskalerade också under våren - försommaren, så jag fick nog..
Jag antar att det var en backlash efter många års högkonsumtion. Först sker ju en toleranshöjning, så de kan dricka mer än dubbla mängden mot en normal människa utan att bli eller verka speciellt berusade ( i början av vår bekantskap kunde han dricka ett par 7,2or, utan att det syntes eller märktes) sedan kom sänkningen ganska snabbt, när den kom..)
förra vintern, märktes det att han var påverkad redan efter första ölen. efter en halv flaska vin var han småberusad.. I våras var han nästan klapp kanon efter en flaska och definitivt otrevlig efter 1½.. Idag går han igång på första ölen. Han dricker mer vin eftersom han fått problem med magen och är lika full efter en halv flaska som han var efter drygt en hel förut..
Jag brukar stänga av telefonen på kvällarna eftersom han gärna ringer och pratar nu när vi separerat (om allt och ingenting för att han känner sig ensam) ) gånger av 10 har han druckit rejält..
Men erkänna att han druckit eller att han har problem.. Nej, det verkar inte finnas i hans värld.. Trist att se att det går utför, men jag har förstått att det inte finns någonting som jag kan göra..

Hej min man dricker också och gjort det till och från de senaste 15 åren. Har inte orkat bryta mig loss. Vi har två barn som är 16 och12 år de märker direkt när pappa har druckit. Just nu känns det som jag inte vet vad jag ska ta mig till för hans drickande har eskalerat de senaste veckorna tror han har druckit minst fem dagar av sju. Han själv anser sig inte ha några problem alls med spriten det är jag som har problem som inte kan acceptera att han dricker! Naturligtvis förstår jag att han har problem då jag hittar gömda tomma flaskor i tex garaget eller hans garderob. Det går inte att prata med honom ens när han är nykter. Han har fått problem med sitt blodtryck och läkaren har frågat om hans alkoholvanor..

Varför hoppas man hela tiden? Nästa helg då! Nu verkar han må bättre! Har han druckit? Förstår inte varför jag inte ger upp? Nu hoppas jag igen,lite ,kanske.

Du behöver fråga dig själv vad du vill.. Jag kan bara berätta vad jag skulle göra och du kan ju läsa lite i mina trådar.. Jag lämnade min man efter en herrans massa år.. Han hade åkt dit för rattfylla (men kunde aldrig erkänna att felet låg i hans alkoholkonsumtion, utan tyckte att det var för djäkligt att han "råkat" köra bil med så mycket alkohol i blodet..)
I början var han rätt bra på att dölja hur mycket han drack, och att han drack dagligen.. Sedan invaggades jag i den kokta grodans princip (med lugna perioder emellan, då han troligen drack, fast det inte märktes speciellt mycket eftersom han utvecklat en enorm tolerans)
Men fortfarande, så ser han inte sig själv som "alkoholist" eller att han ens har problem.. Han kan stå och blåneka till att ha druckit, trots att han är full som en kastrull..
Har han hällt i sig motsvarande 2 helflaskor vin plus ett par öl, så kan han hävda att han "bara" druckit lättöl..
För min del, så tog känslorna slut för länge sedan och jag tvingade mig själv att känna efter: Vill jag fortfarande ha ett förhållande med den här mannen om han blir nykter?
Svaret blev för närvarande ett nej! Vänner, så länge han är nykter (för då är han världens trevligaste) Men ovisshet om hans nykterhet.. NEJ, jag ORKAR INTE!
Sista året, var alldeles för mycket berg och dalbana, där de "nyktra" dagarna blev allt färre och konsumtionen allt högre.. Och mannen allt otrevligare i sina fyllor..
Mitt råd måste bli, skaffa dig något eget, separera och se tiden ann.. Man måste ju inte skilja sig tvärt, utan kan ta en time-out.. Men ställ krav på total nykterhet, och var beredd att hålla det stenhårt!
kram

Om hans värden var sämre månaden innan behandling, så tyder det nog tyvärr på att han drack i smyg.. Sådant brukar synas på de prover som tas.. Så helt "nykter" var han kanske inte..
Har DU haft någon att prata med? Alkoholism är ju en sjukdom som faktiskt involverar hela familjen...
Har ni pratat om hur det ska bli...? Vad tycker han om fortsatt nykterhet t.ex....
Och så den stora frågan: Vad vill DU med ditt liv.. Hur vill DU att det ska se ut..?

Det är som aeromagnus skriver.. Du får vänta och se.. En del tar sådana här samtal på största allvar och ser över sitt eget beteende och tar hjälp med t.ex. sin sociala osäkerhet..
Det finns ju egentligen ingenting som är "säkert" här i livet.. Den dan kanske kommer när min fd. man inser att han måste ha hjälp och bestämmer sig för att bli nykter.. Hoppet är ju det sista som överger människan.
Men följ rådet, att prata om hur ni/han ska hantera nästa fest.. Kan du "stötta" honom på något sätt så han slipper känna sig nervös/orolig? (det kräver ju lite delaktighet av er båda..)
Önskar dig lycka till och allt gott!

Bra jobbat. Det svåra är att hjälpa en alkoholist som inte ser problemen och inte vill ha hjälp. Det är väldigt frustrerande.

Ja de frågor du vill ha svar på finns det inga svar att ge. Du får vänta och se tills nästa sociala tillställning. Ni kanske ska prata lite om hur han ska hantera nästa fest.

Hej.i dagsläget har jag min man på behandlingshem. Vi har varit ihop i tio år nu. Hans arbete tog tidigare tag i en behandling i öppenvården fixade ett år med detta men sista månaden var hans värden sämre. Blev så besviken det är mycket att ha på sej en press för hela familjen. I dagsläget har vi tre barn hemma en minsta gemensam. Anmälde honom för misshandel för en månad sedan första gången det eskalerade på grund av hans jädra alkoholintag. Satt ned foten direkt kommer aldrig att ske så länge jag bor här. Vet inte vad jag vill längre svårt att se honom som alkoholist å vad är jag i det hela en fru som älskar honom.. Mycket frågor vad händer nu?? Hur blir han efter detta? Fortsätter vi ja men utan alkohol han var nykter en månad innan behandling också. Svåraste jag varit med om hittils. Tack för ordet/

Ser att du varit aktiv i två trådar här, du beskriver att din man är på behandlingshem och det är många funderingar för dig nu i denna tuffa situation. Va bra att du tagit steget att beskriva hur du har det här för oss så vi kan ge dig stöd. Du berättar också att du anmält honom för misshandel. Många är hjälpta av att också ta kontakt med stöd utifrån när det handlar om sånt, och vill du prata kring det kan du ringa kostnadsfritt och anonymt till Kvinnofridslinjen 020-505050. Fortsätt gärna skriv och läs här.
Vänligen Rosette /Alkoholhjälpen

Du har varit här på forumet en tid, skriver för egen del, läser säkert en hel del och du ger stöd till andra här på forumet. Va fint av dig. Du beskriver att du vill få en förändring i livet, att du just nu mår så dåligt att du kan känna du vill kasta in handduken, samtidigt låter det som du ur den känslan hämtar krafter och sätter ner foten för att gå mot de håll du vill. Oavsett åt vilket håll och på vilket sätt det nu blir. Va bra att du använder forumet som stöd, hoppas det är hjälpsamt för dig. Vad mer tänker du kan vara hjälpsamt för dig där du befinner dig nu?

Vänligen Rosette/Alkoholhjälpen

Vi har verkligen pratat ut om detta nu, och han har erkänt att han dricker alldeles för mkt då och då.
Han förstår att det är dags att växa upp, och sluta ta till alkohol när det kommer till sociala situationer då han blir lite osäker. Jag har också tydligt förklarat att jag vägrar leva med någon som jag inte kan lita på. Jag är ganska övertygad om att han tog till sig detta nu, och fick en rejäl tankeställare. Framförallt eftersom min pappa pratat med honom också.

Frågan är bara, hur länge kommer detta fungera? Säg att allt är bra i några år, vi skaffar barn osv, men sen kommer beteendet tillbaka. Kommer jag att ångra mig om jag "nöjer mig" med hans ord nu? Och kommer han hålla det. Det är min oro just nu.
Det är så lätt att glömma hur upprörd jag var för bara några dagar sedan, eftersom allt är precis som vanligt nu...

Som etanoldrift skriver. Alla som dricker eller har druckit i smyg har ett utvecklat missbruk. Jag höll själv på med smygdrickande från och till i många år. Lovade även jag dyrt o heligt att det aldrig skulle upprepas. Vilket det såklart gjorde. Jag hade också ett beteende väldigt likt din kille. Drack inte så ofta men då jag drack så var det alltid för mycket och oftast en del i smyg. Mitt råd är att du ska vara försiktig och att verkligen få honom att förstå att du lämnar honom om han inte slutar med smygandet. Själv håll jag på med smygandet och bortförklaringarna i säkert 15 år från och till. Hoppas inte ni behöver gå igenom samma sak som vi och då givetvis min fru behövde göra. Nu är det slut på smygandet och även all form av alkoholintag för min del och vårt förhållande är bättre än någonsin. Håller mina tummar att din kille är "smartare" än jag var och tar tag i sig själv i tid. Ville bara dela med mig av min dåligs erfarenhet av framförallt smygdrickande. Lycka till!

Och tyvärr kan det vara ett beteende som kommer att följa honom om han inte själv vill sluta.. Min (numera fd) man, höll igen på alkoholen i början av vår bekantskap.. drack aldrig starksprit, men blev vid ett par tillfällen klapp kanon vilket jag givetvis opponerade mig emot och talade om att jag inte tänkte tolerera. (bl.a förstörde han sin brors 50-års kalas, med att bli aspackad, inför sina egna barn)
Han lovade också på heder och samvete att det inte skulle upprepas.. Vilket det tyvärr gjorde, eftersom han är alkoholist!
Ett stort varningstecken är att din sambo smyger med alkohol, vid tillfällen när ingen annan dricker..
Jag skulle nog ta ett väldigt allvarligt samtal om alkohol och var dina gränser går.. Det är oerhört svårt, när man har känslor för en person, för man är snabb att släta över, förlåta och bortförklara (oerhört enkelt att man går på en massa lögner och bortförklaringar också..)
Jag skulle i ditt läge vara lite försiktig innan jag tog ett så stort steg som att skaffa barn.. Det är enklare att bryta upp (om man måste) när man är själv, än att bryta upp med barn..

Jag vill mest bara lägga till att du inte är ensam, jag befinner mig i precis samma situation för tillfället. Det är skitjobbigt och det går åt så himla mycket tid och energi till att ständigt tänka på detta.
Jag vet nu att min mamma är alkoholist, men tidigare i missbruket fick hon hjälp via socialen. Hon fick spendera två månader på ett behandlingshem, vilket var väldigt bra för henne och hon höll sig nykter i ett par månader - dessvärre kom det ett återfall.
Det kanske är detta din mamma också behöver? Jag pratade direkt med socialen om problemet och de tog sedan kontakt med min mamma, de ordnade allting så att jag inte behövde åka hem och fixa med saker, då jag också bor på annan ort.
Det här behandlingshemmet ordnade också med träffar för oss anhöriga, där vi träffades tillsammans med en terapeut och pratade om hur det var att vara närstående, vad man själv kan göra osv.

Som sagt, jag vet att det är svårt och jättejobbigt, men samtidigt tror jag att det hjälper att säga till, påpeka att hon dricker nu igen - det fick i alla fall min mamma att tänka till och dra ner på det. En liten tankeställare, så att säga.

Jag vet precis hur du känner. Hoppas att det ordnar sig för dig, det är påfrestande med den ständiga oron!

Kram!

Ja, man inser inte vilket "töcken" man levt i förrän man tittar i backspegeln när man får andrum.
Håll på gränserna linker och lockas inte att rubba dem. det låter hoppfullt att mannen till slut insett att hand drickande inte är normalt. Nej, min gubbe vill INTE sluta dricka. (absolut ingen nollgräns) Möjligen, framskymtar det, kan han tänka sig att "dra ner".. Jodå, vi har hört den förut.. Been there, done that, och slitit ut hundra T-shirts.. Det blir lite av barnens "bara eeeen, sista gång" över det hela.. Och jag säger numera lugnt, men du har haft tio "sista gånger" senaste halvåret..
Ja, han stod fast vid sitt beslut om skilsmässa (som om det hotet skulle få en separerad kvinna att ändra sig?) Nej, det fanns ingenting han kunde få av mig.. Och jag förväntade mig inget från honom (han har ju i praktiken redan druckit upp alla pengar..) Huset, på landsbygden i en utflyttningskommun, har inte ens taxeringsvärde (trots inflyttande asylsökande..)
Och jag är nöjd! det började faktiskt göra lite ont, att se hur mycket pengar som slösades bort, istället för att läggas på t.ex. reparationer av huset..
Nu oroar han sig över att han ändå inte har råd att bo kvar (i alla fall över att inte kunna behålla bilen)
Till sina syskon lägger han fram det som att det är jag som är skyldig till att han måste flytta och sälja bilen.. (fast om han dricker som han gör, så kan han ju ändå inte köra någonstans)
Själv så har jag så jag klarar mig. Ingen lyxtillvaro enligt många men det finns saker man inte kan köpa för pengar, så jag är lycklig ändå..

Tack etanoldrift, jag önskar också dig lycka till på din bana! Du har hjälpt mig att sträcka på ryggen och att skratta åt eländet under den här helt vedervärdiga perioden. Jag har nästan tappat minnet från den senaste månaden men vet ju tack vare trådarna vad som har hänt. Även om jag har hittat på egna grejor så har jag levt i ett kompakt alkoholtöcken som har tagit allt fokus. Men ni, kloka och generösa forumvänner, har gett perspektiv och erkännande. Jag ropar varken hej eller halleluja men är glad åt att mannen nu är öppen om sina problem och att han verkligen vill ändra sina vanor. Men jag vet ju också av egen och andras erfarenhet att bakslagen blir värre för varje gång man tror sig vara tryggt i hamn.

Nej, det är inte alkoholisten som person(den där kärnan som finns innerst inne) som är egoist, utan "missbrukaren".. Och det finns verkligen en skillnad!
Många är det som ser med dömmande ögon på alkoholisten och förstår inte alls, när man beskriver de goda sidor som fanns och finns någonstans långt därinne.
Ja, min man är också medberoende sedan barnsben och därmed också (när han är nykter) mån om att vara alla till lags (ett omtyckthets och bekräftelsebehov, som aldrig kan fyllas av andra människor så länge självkänslan läcker som ett såll!)
Via alkoholen omvandlas det till en sorts "byteshandel".. "Om jag är trevlig och "snäll" (kanske köper en massa presenter..) så får du lov att låta mig dricka hur mycket och ofta jag vill."
Ja, i alkoholistens snedvridna värld, är detta fullt logiskt! Och den som inte går med på "byteshandeln" är "superegoist" och elak..
Det tar en stund, att fixa ramarna i sitt eget liv och att släppa taget om det liv man hade med alkoholisten.. (vi vill ju gärna fortsätta att vara "duktiga")
Önskar dig allt gott och ser fram mot dina lägesrapporter ;-) Kram ( kommer nog at skriva lite jag med vad det lider ;-) )