Senaste kommentarerna i forumet

Jag har även varit medberoende och vet hur det är (har nu även a-problem men är nykter). Kag fattade inte att jag var det, detta var innan det var på "modet" och alla visste vad det var. Jag började läsa böcker och förfasade mig - där stod ju att jag skulle göra precis tvärtemot allt jag gjort... Det gick ju inte... Väl... Eller? Jag insåg till slut att jag hjälpte dem fortsätta på det sätt jag gjorde. Att sluta försöka rädda var så svårt... Men enda vägen. Jag förstår din tomhet, man är så inställd på att "bara de slutar missbruka sö blir allt bra" att man blir så överraskad när det inte är så enkelt. Jag fick bygga upp mig själv från början. Den svåraste frågan i det läget var; "vad vill DU?". Jag hade ingen aning, hela mitt liv styrdes av vad de ville och behövde, av att läsa av stämningar och försöka förhindra katastrofer. Jag hade tappat bort mig själv... Eller aldrig utvecklats helt eftersom jag var ett barn. Det jag kan säga är att det finns ett annat liv. Du kommer att kunna svara på frågan om vad du vill men det är inte så enkelt som att han bara slutar dricka. Det är NU din resa börjar. Al Anon el annat är ett bra tips, läs böcker om medberoende, prata med någon. Jag tycker du ska stå fast vid ditt beslut - Antabus, annars åker vi. DET är det allra bästa du kan göra för honom, även om det känns hårt. Styrkekramar

att han aldrig slagit dig.... och ändå säger att ord också är som slag - i själen, vill jag understryka att psykisk misshandel många gånger lämnar djupare spår. Man tänker lätt att misshandel är fysiskt våld men våld kan utöver fysiskt och psykiskt också vara sexuellt, och/eller ekonomiskt. Den djupaste dimensionen i våldet handlar vanligen om att utöva makt och ha kontroll över en annan. Läs gärna på Tuvaforum som du hittar på nätet. Ta en dag i taget och håll fast vid din föresats. Fortsätt också att läsa och skriva här! / mt

... så är det rätt!

Men - får du någon hjälp? Se till att få någon samtalskontakt eller gå på AlAnon, så du blir starkare! Man förstår inte hur påverkad man är när man är mitt i det, men man behöver hjälp att sortera i sina tankar och inte minst stärka sig själv!

Vill bara påpeka att han har aldrig slagit mig men ord är oxå som ett hårt slag i själen ...
Han blev inte knäpp varje gång han drack...

Tänker på det som du skrev att bryta mig loss . Eftersom jag ställde ett ultimatum att sluta dricka el förlora din familj så valde han själv att åka in på psyket där han fick hjälp och sen började han med antabus.
Vår tös som är vuxen vill att vi hjälper honom med detta och det vill jag oxå men om han sluta med antabusen så flyttar vi och det har jag sagt och jag menar det till 110%.

Är det dumt??
Tycker att det känns bra, jag/vi tar en dag i taget...

Förr hette det: Har du tagit fan i båten, så får du ro honom i land.. Jag hittade en ny variant: Har du tagit fan i båten så släng honom i sjön, för han kan simma!
Det otrevliga är den labila energi som omger en alkoholist.. Där de ena stunden gråter som barn, för att tio minuter senare skälla ut en för en inbillad oförrätt.. Dessutom, när de "mellan raderna" hotar med att ta livet av sig.. (känslomässig utpressning kallas det visst)
När det gäller andra, så är det lättare att sätta gränser.. När det gäller en människa man levt ihop med i många år så är det svårare..
... Jodå.. jag hör hur det plaskar.. Och ber till Gud, att det inte är jag som hittar honom drunknad..

Och jag hoppas för din och dina barns skull att du kan bryta dig loss.. Jag hade ju inga barn, så lite lättare var det (dock inte "lätt som en plätt")Jag kom fram till att det gällde mitt eget liv och om jag verkligen ville ta fullt ansvar för mitt mående!
Det är så himla lätt, att skylla allt på alkoholisten när man mår dåligt, istället för att ta första steget.. Om ditt äldsta barn säger att ni måste flytta, så är det en varningssignal som är väldigt stark! ( vem ska annars ta henne därifrån?)
Sluta skämmas över det förgångna, och gör något vettigt NU! Då har du hedern i behåll, när de senare i vuxen ålder säger att det var bra att ni flyttade isär i alla fall..
Tiderna var annorlunda när jag var barn och även om vi inte hade ett direkt alkoholmissbruk i familjen så fanns det andra obalanser som gjorde att mina föräldrar borde ha skiljt sig medan vi var små. Min mamma var hemmafru och tyckte inte att hon hade något annat val än att stå ut..

Som fs missbrukare själv kan jag bara beklaga att vi som super totalt struntar i de vi älskar. Det handlar inte om elakhet utan att man är beroende och fast i skiten. Alkoholism är en sjukdom som tyvärr inte enbart drabbar den som super. Problemet är att andras känslor eller krav inte biter på oss om man inte själv har en vilja att bryta. Ofta saknar många alkoholister just viljan att bryta. Det kan bero på att man är rädd för nykterheten, ja då är ju flykten slut. Abstinensproblemen och att man mår skit den första tiden är en svår tröskel att ta sig över. Har man dock VILJAN och söker stöd går det.

Att bli slagen är misshandel och oavsett man är full eller inte så ska man inte slåss. Då har man gått över gränsen, likaså sexuella övergrepp/utnyttjande mm. Händer detta är mitt enda råd att bryta och det snabbt. För vad kan hända nästa gång? Två slag, bruten arm?

Det är tråkigt men skönt att veta att man inte är ensam att känna såhär ....
Det du skriver etanoldrift är taget ur min verklighet .
Som du skriver, när man tar en titt i backspegeln .....
Jag känner att jag är på väg att bli starkare men det behövs inte mycket för att falla.
Jag har sån ångest som mamma, att jag låtit mina barn vara med om detta och inte gjort nåt tidigare.
Särskildt när den stora flickan sagt att vi måste flytta mamma.
Jag försöker komma på vem jag egentligen är och det tror man att man vet. Men jag är den jag är pga att han är som han är.
Innan höll jag koll på hans drickande , hur många burkar el flaskor som saknades, el hur mycket han tagit ur flaskan...
Trodde det skulle bli likadan koll ang antabusen men inte. Visst kan jag fråga om han tagit den el så visar han mig när han tar den. Men jag känner att det är helt upp till honom att ta den, inte min sak att kolla.
Vet inte om jag har blivit "kall " genom allt som hänt så det är därför jag lägger så "mycket " ansvar på honom.
Hur har du det nu etanoldrift?

precis så är det.Vi är då den råtta som lämnar skeppet.
Fast vi varit där och gnott och gnetat och ställt upp och räckt till.
Någonstans har vi väl fått vår betalning, lön för mödan eller vad man nu vill kalla det.
Att man varit livsnödvändig både för att alkoholen ska få fortsätta flöda och att de känslomässigt ska orka med sin egen alkoholism.
Och den rollen kliver man då ur och lämnar den som dricker att möta sin egen verklighet utan skyddande omsorg från oss.
Kanske han vaknar, kanske inte men känn inte denna skuld.
Jag vet att den kan vara monumental men du har gjort tillräckligt och det vet du.
Och framför allt, det hjälpte inte..

Vi har inte haft helg tillsammans på nästan en månad. Det har inte varit planerat men oj så skönt det varit. Det är klart att vissa saker varit jobbiga men har haft ett lugn i mig som jag annars inte har.
Men jag är såå ofantligt trött hela tiden. Försöker sova när lilla sover.
Är det normalt?
Skulle behöva träna för att få energi men än så orkar jag inte.

Man har stor nytta av att läsa "den andra sidans" kämpande och sätt att se på sitt missbruk.

Och han kan fortfarande i viss mån påverka min sinnesstämning.. Men numera rusar jag inte åstad och agerar (även om jag reagerar..) Jag tar ett djupt andetag och väntar..

Vadå.. det var ju HAN, och inte jag som hade problem.. Nu när jag tittar i backspegeln så ser jag hur hans "mående" alltid har kommit först.. hur jag till slut drog mig för att bjuda hem vänner och tom barnen, för att han fyllnade till framåt eftermiddan - kvällen..
Hur jag ständigt drog till med "vita lögner" för att ingen skulle se hur illa det var periodvis.. Ja, jag gjorde alla fel man gör som medberoende.. Jag har inte fattat det förän efteråt..
Jodå.. i våra alkoholisters ögon kommer vi nog alltid att vara bitchar.. men mest för att vi faktiskt törs stå upp för rätten att leva ett eget liv!
Vi har RÄTT, att umgås med våra vänner, utan att få tusen frågor efteråt. (och NEJ, de har ingen som helst rätt att ringa och kolla var vi håller hus, om vi är på jobbet eller var det nu är!)
Vi har rätt att säga nej till sex, helt enkelt för att vi inte är det minsta sugna att ha sex med en onykter person som inte bara är tafflig, utan stinker spritfabrik.. (finns inget mer avtändande)
Vi har rätt att få vara i fred, när vi behöver ensamtid (utan att ha någon som kräver "kroppskontakt" inpå oss 24/7)
Så ta dina steg, när du känner dig mogen..
Och skäms inte för ditt medberoende.. Det finns massor av superintelligenta kvinnor(mest) och män som är just medberoende, för att de gett upp sina egna liv och önskemål för att vara alkoholisten till lags..

Jag trodde inte att mitt mående handlade om medberoende och hur långt man kan sjunka i det. Jag trodde inte att JAG kunde bli det, att det är det som kallas medberoende.
Sätta hans mående i första rum. Tassa på tå el dölja vissa saker som man vet han bli sur för och då kanske han dricker.
Måste visa att jag älskar honom eftersom han tror inte att jag gör det fast jag kanske bara vill gå undan , vara för mig själv....
Detta är andra helgen med antabus och fasen vilket lugn jag hade när jag körde hem från jobbet i fredag och veta att ikv är han nykter .
Sen som ni sa är det för tidigt att ropa hej och det vet jag verkligen men jag vet oxå att sluta han så har jag bestämt att flytta till 100%
Det var nån som sa att det är bra att ha en plan ifall han börjat igen. Jag har en plats som jag kan åka till men som inte funkar i veckorna att åka till så jag fundera på att redan nu kolla upp den saken.
Vi hat övernattningslägenheter där vi bor och det fundera jag på isf.
Nu känns det som att jag tre det går åt pipan men så är det verköigen inte men som ni alla vet...
Alla löften som dom brutit vågar man inte tro fullt ut innan bevis.
Vilken kamp vi utsätter oss för som vi inte ha nåt för om dom inte vill ta hjälp.
Han skyllde mycket på att det var för att jag inte visade kärlek, vi hade sex så sällan , jag bara utnyttjade honom eftersom han betalade hyran.
Jag skulle vara glad för att jag hade tak över huvet osv....
Allt detta han hållt på med är psykisk misshandel vilket har gått upp för mig nu och jag blir så ledsen att jag tillåtit att någon göra detta mot mig. Jag som alltid haft skinn på näsan och lät aldrig nån göra mig illa.
Vad hände???
Sen är inte jag den snällaste och jag kan vara en bitch men jag kränker aldrig någon medvetet. Kunde inte äns göra det mot honom fast han gjorde det mot mig och mitt utseende el att jag var korkad som inte fatta nånting.....
Skönt att hittat hit och få skriva av sig. Har faktiskt bestämt att gå att prata med en psykolog.

Ja, som medberoende, så lär man sig ett beteende som faktiskt möjliggör för alkoholisten att fortsätta att dricka.. Långt över en gräns, där de annars hade varit tvungna att stoppa.. Antingen för att de förlorar sina jobb (Det märks mycket mer på en arbetsplats, om ingen ser till att de kommer i tid, är "hela och rena", eller "täcker upp" deras bakfyllor genom att sjukskriva dem eller komma med lämpliga ursäkter)
Likadant när de skadar sig eller blir liggande i fyllan.. Så länge vi städar upp, tvättar kläder och torkar spyor, så är det ingen som reflekterar..
Kanske ser vi också till att de kommer hem, när de är aspackade, istället för att bli LOBade?
Ja, egentligen bäddar vi i mångt och mycket för eländet själva, eftersom vi dels är rädda för vår alkoholist som kan bli väldigt otrevlig annars, dels för att vi "skäms"...
Jag har slutat skämmas! Skämmas kan han göra själv! Det är ju inte jag som dricker.. Det är inte jag som vinglar omkring och är ubersocial bland grannarna på sommaren.. Det är inte jag som luktar bakfylla, ute bland folk..
Kanske får jag rentav hjälp, om någon mer än jag påpekar att hans dryckesvanor inte verkar vara av den sundare sorten..? Idag, kan jag inte tänka mig att flytta ihop igen, men jag önskar att han för sin egen skull blir nykter, för jag ser ju att detta inte håller i längden och att det är på väg utför, för en i grunden snäll människa.. (tyvärr vet jag inte vilken form av "ögonöppnare han behöver.. En grov rattfylla för 10 år sedan var inte nog i alla fall..)

Jag vet bara att det finns en magisk gräns, när man drar ett streck och inte backar längre.. (mer än för att ta sats..) När den dagen kommer så vet du och då går du!
Det kan vara det där lilla berömda strået som knäcker kamelens rygg.. Och jag vet vid det här laget att det är olika från människa till människa..
Jag "brände mina broar", för att inte riskera att stanna kvar eller komma tillbaks.. (jodå, vissa dagar kan kännas som skit ibland..inte tu tal om den saken) men för varje dag så känner jag att jag gjorde rätt. Och det kommer du också att göra..
styrkekram !

Gamla mönster sopar man inte bort över en natt eller ens över några månader..
Själv blev jag en aning påmind, när jag skulle hämta lite saker och gubben var "salongsberusad" och på sitt charmigaste humör.. Vis av skadan så insåg jag att han var precis på den där gränsen, där man blir en smula "sentimental" och gråtmild.. Och känslan, jag kände inför den här biten av oberäknelighet var vad jag behövde för att inse (med sorg i hjärtat) varför jag lämnade..
Nej, det kändes ensamt, vemodigt och sorgset att lämna denna människospillra som stod där med tårar i ögonen och egentligen ville att jag skulle stanna kvar en stund till..
Hans ensamhet kletade kvar som en våt filt ett bra tag även när jag kommit hem.. Fick påminna mig igen, att det inte spelade nån roll om jag suttit kvar som "sällskapsdam".. Han hade inte varit gladare när jag än hade åkt.. Och fortfarande så vägrar han erkänna att han hinkar i sig..
Det fanns inga flaskor framme, inga tomglas och det var skapligt rent på bord och bänkar.. Men herrn själv, var som sagt en smula "svajig"..
Om det varit för några år sedan så hade jag nog suttit kvar och "hållit handen".. Idag reser sig den inre raggen i obehag istället..
Det är skitjobbigt att se när en människa befinner sig på "nerväg", utan att vilja öppna ögonen för fakta..
Men i enhet om lagen om den fria viljan, så reste min fria vilja hem med mig, medan hans fria vilja säkert gick ner i källaren och korkade upp en ny öl eller hällde upp ett nytt glas vin.. (jodå, det "känns" någonstans i magen och jag anser inte att jag varit "duktig".. Känner mig mer som en svikare, fastän jag innerst inne vet bättre..)

Jag låter min omgivning påverka mig.
Både exets som nu verkar må lite bättre och ibland dyker upp och påminner om sin existens.
Även min nya vän som jag nu börjar upptäcka ett inre lager av,som det förstås ska vara i en relation.
Sakta närmar vi oss våra verkliga jag och får då chansen att ta oss en ordentlig titt och se om vem den andra personen är och om det känns bra i grunden.
Just nu känns det så,men jag har också en hel del obearbetat kvar från livet med exet och annan gammal skåpmat.
Jag måste se till att skapa tomrum där detta kan få ta plats och kännas och bearbetas.
Om jag bara lägger locket på så kommer snabbt denna nygamla känsla av oärlighet och dubbla budskap tillbaka.

Dvs de dubbla budskap som jag ger mig själv istället för att bena ur vad det står för.
Jag har en tendens att liksom bygga på en orolighet med nya spännande saker så jag slipper känna av oroligheterna.
Inte så värst lyckat,men det är ett beteendemönster jag haft sen jag gick högstadiet.

Känns igen så väl! Jag vill så gärna! Men ibland känns det som om jag aldrig kommer ta mig ur det här. Jag sitter fast här och kan inte röra mig. Alla elaka ord, kommentarer och handlingar gör att jag blir svagare på ett sätt, men ändå starkare på nåt vis, jag får mera insikt att det inte är bra att vara kvar. Jag vet att det är JAG som måste ta steget och göra nåt. efter varje grej så tänker "nu är de nog" men efter ett par dagar så vill jag att de ska hända nåt mer så jag verkligen får anledning att flytta.. Som om det inte finns nog med anledningar redan!
de som min terapeut sa försöker jag tänka på flera gånger om dagen, "om du gör nåt mot din vilja för att du inte vill vara elak mot honom, vem är du elak mot då?" Eller "om du bor kvar med barnen i det här för att du inte vill skada honom, vem skadar det då?"
Det får mig att tänka till så bra!
Jag har så mycket mer insikt i både hans sjukdom och min egen (medberoende) nu än vad jag hade när jag startade tråden för över 1 år sen. Jag vet jag borde göra! Och jag vill vara redo nu att göra det jag borde. Men de är jag inte. Hur lång tid kan de ta? Vänta på nästa grej, som jag sen avdramatiserar och väntar istället på nästa?

Tack för svar etanoldrift.
Jag vet ju innerst inne att jag inte kan göra något åt hans drickande. Men varför är man så dum så man fortsätter. Det är som man är 2 personer. Den som forsätter att hjälpa och den som bara skitet i alltihopa. Verkligen blandade känslor.

Men den som är beroende, bryr sig oftast inte om annat än att få dricka som de brukar.. Min gubbe dricker precis som förut, fast jag flyttat.. Han är givetvis ledsen, men tanken att se över sina alkoholvanor har inte fallit honom in . Det är ju inte den biten HAN har problem med anser han själv..
Det är skitjobbigt, att "barnvakta" vuxna personer, så att de inte kommer till skada genom sina fyllor.. Och jag förstår verkligen den som sitter i rävsaxen, vill lämna, stänga dörren och låta personen hamna på botten. När risken är stor att de genom t.ex. blandmissbruk, får en överdos och dör..
Men egentligen så kan man inte göra mer, när de inte vill sluta!
Det är egentligen inte ditt ansvar, att ta hand om honom. Den saken måste han ta ansvar för själv.. Det är ju oerhört bekvämt för alkoholisten, att någon annan "sopar upp" efter dom, ser till att det finns mat och kläder.. Ser till att de inte dör av sina fyllor.. Men helt krasst, så ger detta pysslande dem bara mer tid och tillfällen att dricka ännu mer..
Inse, att det inte finns NÅGONTING, du kan göra om han verkligen bestämt sig för att fortsätta dricka! Mer än kanske en orosanmälan (som kan göras anonymt!) till soc och kanske prata med hans arbetsgivare om han har ett jobb..

Känner mig så himla besviken i kväll. Min man har druckit ett antal år men senaste åren har det eskalerat. Varje helg tills han är aspackad. Sen i säng. Vi har inga helgkvällar ihop längre. Ibland dricker han även någon kväll på veckorna också. När han blir så full på helgerna så tar han även tabletter. Ja han vet ju inte vad han gör. Det är ju bara jag som märker att han ej går att kontakta eller knappt kan gå. Känns som jag får vakta på honom. Ett tag gömde jag medicinerna, men nu orkar jag inte. Skrev ett brev till honom för några dagar sedan för att berätta och få med allt man känner när han dricker. Trodde det skulle bli bättre när han förstod. Men i kväll började han dricks ändå. Fy vad besviken jag blir.

Jo, trötthet är en biverkning, men troligen så är han deppad också.. Någonstans inom sig måste han ju bestämma sig för att säga adjö till madame Alkohol.. (det blir en sorts sorgearbete, som för en del är otroligt tröttande)
Även för den som "går på vita knogar", dvs tvångsmässigt håller sig nykter fast med ett inre motstånd, så är det en process som tar på krafterna..
Jag tror inte att någon av er är färdiga att skutta runt och ropa halleluja..
.. Sedan får du naturligtvis se upp med att inte denna "trötthet" blir en förevändning att slarva med antabus eller att sluta med den.. (då är dryckesvanorna snart tillbaks där de var förut igen.. Fast egentligen borde han tala med den läkare som skrivit ut preparaten.. (och det går säkert att ringa sjukvårdsupplysningen och fråga också..)
Lycka till !

För det första vill Jah tacka för att ni svara mig, betyder väldigt mycket när man ibland känner sig så ensam...
Det har gått 1v med antabus och det går inte förklara vilket lugn jag haft inför denna helg !!
Veta att jag kan vara hemma, inte behöver vars orolig för att ev behöva åka iväg.
De första dagarna så"hängde" det mycket på mig kändes det som, att jag skulle komma med förslag vad vi skulle göra helt plötsligt tillsammans. Jag skulle visa kärlek annars vad det ingen idé osv...
Jag förklarade att jag är helt slut, vill bara ha lugn och ro och detta med svartsjukan är hans problem , inte mitt.
Det är så dant det du skriver att så som han känner och mår är han. Ärligt vet jag inte vad jag känner om nåt mer än att jag vill hjälpa honom och att han ska lyckas men att jag måste bli starkare i mig själv.
Jag tar en dag i taget, är rädd att våga tänka att NU bli det nog bättre. Det har man hoppats på så många ggr.
Han sa ikv att han funderade på att sluta med alla tabl. Antabus och de andra mot ångest och depression eftersom han är så trött. Han vill inte sluta med dom och det tror jag verkligenpå men han ligget mest , bara sover och på måndag ska han börja jobba och han undrar hur han ska klara detta. Trötthet är ju biverkning men kan man bli så här trött??

Jag ser att historien börjar lite på samma sätt.. En människa som i början, när vi tagit ett par glas vin, kunde sitta och berätta om sina känslor och vi kunde verkligen "prata", kändes det som..
Efterhand upptäckte jag att det mest var han som "pratade" och berättade om alla "hemskheter" han blivit utsatt för och hur sårad och ledsen han var.. Varje gång jag tog upp något, så hade han varit med om något som var tio resor djävligare.. Och i takt med att alkoholintaget ökade (med åren) så insåg jag att hans fyllesentimentalitet inte blev bättre av att han fick "prata av sig".. snarare tvärtom.. Och det var alltid samma gamla historier som kom upp.. i lite annorlunda tappningar.. Kontentan var i alla fall att han ville att någon skulle bekräfat och tycka synd om honom.. Så han fick anledning att ta ännu ett glas.. (ja till slut blev det ju bara fyllesvammel..)
Och orkade man inte lyssna längre, när hans ångest var på topp klockan två på natten.. ja då var man elak och hjärtlös.. SUCK!
Ja, jag har flyttat ifrån honom.. För det blev aldrig bättre.. bara sämre.. För min egen skull så tog jag mig ifrån situationen, för honom kan jag inte ändra på!
Jag hoppas att du får mod, kraft och hjälp att göra detsamma!