Senaste kommentarerna i forumet

Den dan man blir hotad med att få en yxa i huvudet finns väl inte
ETT argument för att stanna kvar.
Du måste lämna honom!!
Har vuxit upp med alkoholiserade föräldrar och den där dödsdansen.kan bara sluta på ett sätt - någon går under.
Låt det inte bli du eller barnen.
Lämna och få ro!

Att du låter honom ta både ansvar för sig själv och konsekvenserna av sitt drickande.. När vi var på resa så höll sig min gubbe i skinnet under själva resan.. Drack bara några öl (kanske för att jag lät honom köra..) Men på hemvägen, så "tjatade" han sig till att köpa 2 boxar vin.. Han hade en massa argument för att handla dem.. Vi skulle ha folk på middag och han ville bjuda.. Det var ju mycket billigare än på systemet och det som serverades till maten var gott och till extrapris..
Mina kommentarer om att dessa boxar sällan räckte mer än en vecka när de väl var öppnade viftades bort.. Dessutom lovade han på heder och samvete att inte öppna båda samtidigt (.. jodå har man två sorter så måste man ju "smaka" av båda och jämföra..)
Synd att säga så fick jag rätt.. Samtidigt, så var jag väldigt tydlig, när de inköptes att om det var så att det skulle bli dunderfylla av detta vin så låg han risigt till.. (och precis som en treåring, så var han tvungen att testa gränserna..) Och efteråt tyckte han att jag skulle ha mer "tålamod".. Men kära nån, jag har haft "tålamod" i flera år, vi har "pratat allvar" om hans dryckesvanor, massor med gånger..
Dock har jag aldrig hotat med något jag inte varit beredd att genomföra, så han kan inte skylla på att jag hotat och sedan fallit till föga efteråt.. (snack utan verkstad, har aldrig varit min melodi ens i andra sammanhang)
Han har flera gånger frågat om jag inte har ångrat mig.. varpå det korta och koncisa svaret varit ett Nej!
Han har aldrig någonsin bett om ursäkt för sitt beteende.. Inte för vad han hävt ur sig i fyllan, eller för att han slagit sönder saker.. Ordet förlåt, i dom sammanhangen existerar inte.. Troligen för att han inte tycker att han gjort något fel..
Försök nu att faktiskt njuta av den här resan själv!
Han kommer att klara sig, var så säker.. Om inte annat lär han sig att inte ta vissa saker för givna. Han är ju faktiskt en vuxen människa. Och vill han bli betraktad som en sådan, så får han lov att uppföra sig som en också!

Jag förstår att du är desperat.. Det är många känslor som rörs runt, när man har ett förhållande med en alkoholist.. Rakt och rentut, du är inte ego, men du är medberoende..
Någonstans förlorar man ju en bit av sig själv när man tvingas dansa med i den här "djävulsdansen"..
Har du någonsin funderat på vad DU vill och hur DU mår innerst inne.. Fortfarande är du inriktad på att det gäller hans "mående".. Men det är ju hans, inte ditt.. De känslor, vare sig det är kärlek eller panikångest eller vad som helst som finns hos honom är inte dina!
Så börja med att känna efter vad du känner där innerst inne.. (och du behöver inte vara "glad"..) Och börja inrikta dig på vad DU vill..

Inte någon?

Bra Dotter 1979, det var starkt och modigt av dig att säga till din pappa! Man vill i det längsta upprätthålla bilden av en fungerande och kärleksfull familj och intalar sig själv att det är nog bara jag som inbillar mig, snart blir det bra igen.
Säkert har din mamma lagt märke till hans smygande och för henne känns det skönt tror jag att hon inte måste hålla masken för dig längre.
Vi är också, eller var, en tajt familj med mycket närhet och gemenskap. Det dröjde länge innan döttrarna och jag kunde prata om vad vi såg. Jag ville inte ge dem extra problem, de har fullt upp med jobb och barn. Men de märkte ju att deras föräldrar inte var sams. Det kändes som en liten framgång att deras far faktiskt för ett par år sen själv sa till dem att han har alkoholproblem. Och periodvis funkar det hyfsat åtminstone på dagarna. Dock inte nu, läget är eländigt för tillfället.
Du gjorde rätt som sa till honom! Att mörka och förtränga det man ser gör det bara värre.

Jag somnade av ren utmattning i natt och märkte inte att han var uppe. Nu vaknade han kl 12:30. Det verkar inte ha hänt några olyckor i natt. Döttrarna kom hit i går kväll och pratade med honom, de är ledsna, oroade och förbannade. Jag var inte med under samtalet, det ville inte mannen, men pratade med dem efteråt. Det var inga konkreta planer utan mest förklaringar till varför han måste dricka.
Vi hade planerat en resa över helgen tillsammans med goda vänner. Efter lördagens kollaps är det uteslutet att han åker iväg så det blir bara jag som följer med. Det känns inte så kul men alternativen - att vi är tre som går på helspänn för vad som kan hända med en aspackad turist i en storstad eller att jag stannar här och håller vakt - båda är dåliga.
Han får ta ansvar för sig själv.

Jag jag gissar att hon innerst inne redan vet..
Som medberoende så blundar man ju för väldigt mycket (man vill inte att det ska bli tjafs och man skäms å alkoholistens vägnar)
Man bortförklarar och hoppas, när de "fina" stunderna kommer.. Och man låter dagarna flyta på..
Till slut så vågar man liksom inte, för den som dricker säger ju bara: men så här har vi ju alltid haft det, Varför har du inte sagt något förut?
Jag kom till en gräns, där jag sa, Ja, det har pågått länge, men nu orkar jag inte med det längre..
Tyvärr så förnekar min man fortfarande att han är alkoholist.. Det var ständiga löften om att "minska ner" (men ALDRIG någonsin ett ord om att sluta helt)
Försök få din mamma att förstå att det inte är hennes fel, och att du inte anklagar henne för att hon inte sagt något. För sanningen är den, att den enda som kan göra något åt saken är din pappa!
Passa på att "smida medan järnet är varmt", ta upp det medan han fortfarande "skäms" över att ha blivit påkommen.. Motivationen att söka någon form av hjälp brukar vara större då..
Min man, höll t.ex. upp i hela 3 månader, när han åkte dit för grov rattfylla.. Mycket för att han fick sig en rejäl chock. Att han sedan började igen och fortfarande förnekar att han har problem, är en annan sak!
Man ska aldrig ge upp hoppet om att det kan fungera!
kram!

Jag skulle gissa på att din mamma redan vet.

Hejsan!
Jag har läst många av dina svar Magnus och jag har en fråga till dig, är du kvar här?

Hej!

Igår var jag hos dem med mina barn. Han kom hem efter att ha handlat, efter en stund gick han ut i bilen igen och skulle hämta nåt, sen gick han in i garaget. Såg en påse under jackan och det bara brast hos mig... Blev så ledsen och dj...à förbsnnad. Lämnade barnen inne hos min mamma och tänkte att ny fick det bära eller brista, jag kan inte hålla detta inom mig längre.
När jag kom in i garaget såg han nervös ut o började babbla om allt möjligt. Jag frågade vad det var i påsen o då blev han irriterad och började förklara att de skulle få gäster mm. Varför Då lägga det i garaget sa jag?! Då började han bortförklara det. Jag avbröt honom och sa " pappa, jag vet.., vet att du dricker och jag vill att du slutar". Hårdaste hag nånsin sagt. Han såg uppgiven ut. Sen sa jag att jag älskade honom och berättade om vissa situationer jag sett detta. Han säger att han inser att detta är slut nu och han har vart dum i huvudet och vad håller han på mee bla Bla..,

Det värsta är att det var en situation vi inte hann prata mer i. Barnen var inne i huset, min mamma vet fortfarande inget.
Men han kommer Ju inte kunna sluta bara sådär?! Detta måste väl fram och han får hjälp? Nu vet han att jag vet, men räcker det? Hur ska jag veta att han inte gömmer sprit imorn igen?!...ligger fortfarande sömnlös och tänker på hur jag ska få min Papua tillbaka.
Är det så att min mamma måste få veta detta? Kan jag kräva av honom att vi tillsammans berättar detta för henne?

När man separerar eller skiljer sig så är det helt normalt att sörja.. Inte det som orsakat separationen.. men att sörja den framtid som inte blev..
Dessutom så blir det ofta en separation, inte bara från EN människa, utan släkt.. kanske också vänner och bekanta som "väljer sida" (eller tror att de måste välja sida..
Sånt tar tid, och precis som när någon dör, så kommer det stunder när man blir extra påmind.. Det är inget som går över på några veckor..
Man har perioder när saker känns bättre.. men så plötsligt blir man påmind.. Ofta så "glorifierar" man ju bitar.. Inget fel i det, men låt känslorna komma, och låt dem sedan klinga av (för det gör de!)
Ibland ÄR livet två steg fram och ett tillbaks.. men det går faktiskt inte bakåt!
När vi "står mitt i skiten" så är det väldigt svårt att ha perspektiv, att liksom se hela bilden.. Själv skrev jag dagbok, när jag hade en jättejobbig separation för över 15 år sedan.. Det var så skönt att skriva av sig och riktigt få grotta ner sig i de svartaste av svarta tankar vissa dagar.. Jag skrev nog i nästan ett år.. tills jag upptäckte att jag inte längre skrev varje dag.. kanske en gång i veckan eller ännu mer sällan.. (jag hade inte tid..)
Jag hittade de här dagböckerna/noteringarna för några år sen när jag flyttade..
När jag läste dom hade jag svårt att komma ihåg att jag ens hade mått så dåligt.. och jag brände dem för ett år sen, för det tillhörde det förflutna och jag ville inte längre låta det påverka nuet..
Det kändes som ett avslut av det som varit då.. För MIG var det rätt.. Du får gärna prova.. Eller se om du kan hitta ett annat sätt att hantera dina känslor! (känslor i sig är inte farliga, om man synar dom närmare i sömmarna.. Obehagliga ibland, ja, men inte farliga..)

Tack för fina ord Izzy. Det är inget konstigt att känna att du står och stampar, för det gör man ju mycket och för mig har det varit en lång resa. I februari är det tre år sedan jag lämnade min exman, och det har verkligen varit tre långa år. Det var en lång tid efter separationen som var fylld av sorg, tårar, oro, ångest, osäkerhet, rädsla. Då och då kom små ljusglimtar och hopp och framtidstro, men det var en lång väg att vandra. Många gånger tvivlade jag och tänkte att jag gjort fel. Ibland var jag säkrare.

Under dessa tre år har saker och ting blivit bättre och bättre, sakta men säkert, men det finns fortfarande många dagar av sorg över att mina barn inte kommer att växa upp i en kärnfamilj där barnen har mamma och pappa närvarande hela tiden. Men jag gjorde det bästa av det som var, och med de möjligheter som fanns då. Om jag hade stannat så hade det inte blivit bättre, och jag tog mitt ansvar för barnen. Men senast ikväll var minsta sonen mycket ledsen för att inte mamma och pappa bor tillsammans. Det skär i hjärtat och jag känner stor sorg och tårarna rinner. Och i stunden tänkte den sjuka delen av min hjärna "jag pratar med exmannen, vi kanske kan försöka igen!!!" och I huvudet lät det som en bra tanke, men den frisks delen sv min hjärna vet att det inte går, och jag vill inte!!! Så jag pratade med barnen om att hag förstår att det är svårt att flytta emellan, att man ibland längtar efter den andre föräldern och att det är så, men att mamma och pappa var olyckliga tillsammans, att pappas ilska skrämde bort min kärlek, och därför går det inte att leva ihop. Och oj, så ont det gör - vill ge dem precis det du beskriver - jul, sommar och semester, födelsedagar osv, i kärnfamilj...
Men det är framförallt så att jag numera inte behöver vara rädd i mitt eget hem, att jag inte behöver vara rädd för den jag leva med, att jag kan göra vad jag vill när jag vill utan att bli hotad, förnedrad, ifrågasatt... Men det tar tid, låt dina tårar komma!!!
Kram

Flygcert du är min förebild, du har varit o är så stark! Jag önskar att jag också kunde göra nåt för att det ska bli bättre men det är som att det bara går åt andra hållet för mig. Inget görs utav sig själv o det är jag som måste förändra mitt liv, det är ingen som gör det åt mig. Idag är en sån där extra tung dag o jag kan inte sluta gråta över allt som inte blev som jag drömt om. Har tittat på gamla foton idag när barnen var små o de såg så glada ut, jular, semestrar, födelsedagar mm. Det fanns så många fina stunder också men allt syns ju inte på bilderna o jag vet ju att det fanns mycket rädsla o ångest då med. Jag hade velat ge dem en lycklig o trycgg uppväxt rakt igenom. Jag hade gjort så mycket anorlunda idag o det hade inte behövt att gå så långt med allt, jag hade inte accepterat det som hände då, förstår inte mig själv att jag inte gjorde nåt!
Ja Kaejlo det verkar som vi har o har haft det ganska lika. Jag förstår att det måste vara blandade känslor när det gäller exet o att han träffat någon han säger att han är lycklig med o har dessutom slutat dricka! Jag skulle nog känna samma som du. Du verkar ha kommit så långt med allt, verkligen bra kämpat! Det känns som det bara är jag som står o stampar o aldrig kommer framåt! Det är inte lätt det här livet!
Kramar till er<3

Vad dum jag är! Inte vaknade väl han, han gick och la sig igen.
Jag bokar tider för lägenhetsvisningar i lugn och ro ett tag till.

och ibland inte.
Min nya bekantskap har egna saker som delvis tynger och plågar honom och jag är där och försöker styra upp det och bollar kanske lite väl mycket med honom mellan varven.
Men så märker jag det,backar och låter tystnaden och tomheten mellan oss uppstå då jag inte ställer upp på att vara ett bollplank.
Dvs jag låter det falla tillbaka på honom att resonera och ta ställning till saker själv.
Annars har jag en tendens eller rättare sagt en reflex att gå in och styra upp så fort det bildas en spricka eller en blottning av ett nytt problem för Ullabulla att ta tag i.
Det har ju inget med min nya bekantskap att göra.
Alla har vi ju våra problem och ställningstaganden att göra och han söker ju mest efter en ventil eller ett öra.
Men jag går gärna igång på överväxel direkt.

Och när jag avstår så uppstår som sagt en tomhet inne i mig att inte få agera som jag brukar.
Men idag lyckades jag och sitter nu här hemma och känner att jaget är mer intakt än när jag rusar iväg och ska laga saker som inte är mina att laga.Så jag hoppas och tror att jag är mer observant på mig själv och mina egna brister.

Kul att se etanoldrift att du också tagit dig loss.
Nu kvarstår kanske att försonas med dig själv och din relations avslut utan att känna bitterhet och ilska.
Man kan ju nästan ana en viss röklukt mellan raderna :-)

Nattjouren är över för den här gången. Vid halv tre somnade han i sin säng efter att ha fallit tre gånger under kvällen. Han kunde inte förstå varför inte jag gick och la mig och varför jag måste ledsaga honom upp och ner för trapporna. Sen fick han för sig att jag skulle ligga bredvid honom där han låg och sluddrade om att han lever i celibat och hur fint det var för 25 år sen. Nu schulle de bli schischmäscha. Men han somnade till sist och sover säkert till lunch idag. Hoppas att jag hinner ut så att han kan fundera över varför TVn ligger på golvet. Ja du etanoldrift, jag känner igen mig i ditt läge och den sarkastiska tonen. Och jag kollar också på min ekonomi och lediga lägenheter. Som kvinna och pensionär blir det inget överflöd att leva på. Men denna ständiga beredskap och ovisshet om hur kvällen, natten slutar måste jag komma ifrån.
Dotter11, du tycker att jag ska involvera barnen mer i situationen och jag tar till mig det. Vi träffades i torsdags och det kändes bra. De måste ju inte veta alla detaljer men förstå att deras far är illa ute. Han skadar oss alla och det är en tidsfråga när fyraåringen börjar undra varför morfar är så konstig ibland.
Nu vaknar han ...

Tycker att det är strongt gjort av dig att våga titta på dina egna mönster! Stor styrkekram för det!
Du kan ju inte göra nåt åt det så länge du blundar.. Och jag tror att du är på rätt väg.
Låt det ta den tid det tar.. Rom byggdes ju faktiskt inte på en dag.. Och du har ingenting att skämmas över, tvärtom..
Hejar på dig! <3

Det är tyvärr oerhört vanligt att alkoholister blåljuger om hur mycket och att de druckit!
Till och med om de är klapp kanon.. Min man som har grava alkoholproblem säger att han "känner" sig nykter. Han tycker inte att han är annorlunda oavsett hur mycket han fått i sig..
För honom är alkoholister såna som sitter på parkbänkar, har kraftigt sug, baksmälla och spyr.. Han är tyvärr av typen som inte lider av att han dricker.. Blir i princip aldrig bakfull, spyr aldrig och har alltid gått till jobbet..
Inte ens om han ramlar på fyllan är han "full".. möjligen lite lullig och glad.. och har nåt fysiskt problem med kroppen.. (säkert nån sjukdom som han inte törs söka vård för..)
Nej, alkoholister är INTE logiska.. I alla fall inte i berusat tillstånd.. Och jag misstänker att de, när de är nyktra skäms, så de förnekar det hela för sig själv..
Till dig som har småbarn, kan jag bara ge rådet att du gör en oros-anmälan.. för barnens skull! Barn märker mycket, mycket mer än man tror.. De mår definitivt inte bra, även om de inte säger nåt för barn är oerhört lojala..

Nuförtiden är det ju ingen som hojtar: Ska du iinte lägga dig snart..? (oavsett om klockan är 7 på kvällen eller 12 på natten..)
Tråkigt med TVn linker, men så småningom kommer du att kunna garva åt det.. Kanske är det dina synkroniciteter som ökar?
När jag kikar i backspegeln, som man säger, konstaterar jag att "ödet" eller vad man nu vill kalla det, hjälpte mig en hel del på traven..
Inte minst med att faktiskt SE, vad jag inte ville ha mer av!
Det började lite smått med en resa, där han tjatade sig till ett par boxar vin, trots att jag lite försynt påminde honom om att han brukade dricka upp dem alldeles för snabbt..(han dricker ju tills det är tomt eller tills han somnar..)
- Nehej då.. dessa skulle vi ha läääänge.. och kunna plocka fram och "bjuda" på.. (jo tjena!) De försvann på ca 1 1/2 vecka .. plus några öl, för att det var varmt och han blev "törstig".. ( samt otrevlig i sitt berusade tillstånd..) Det hjälpte mig att bestämma mig!
Andra gången "ödet" spelade oss ett spratt, var när en bekant plötsligt kommer över med en låda öl från en tysklandsresa två dagar efter att vi haft ett allvarligt samtal om just hans senaste fylla (där jag satte ner foten och sa att om du inte ser till att bli "nykter" så slutar det med att jag flyttar, för JAG kan inte få dig att sluta dricka, men jag kan ta mig "ur vägen"
Kontentan blev en ny fylla.. Ja först blev det smygande i källaren och allmänt vingel.. När jag sen kom hem efter en tjejträff, satt han dyngrak vid köksbordet med ett halvt vinglas framför sig..
Du dricker sa jag.. Än sen blev svaret, ska du bråka om det? Nej, jag gick och satte mig i rummet.. Han skulle göra kaffe och glömde både tratten och att sätta kannan under bryggaren..
Då frågade jag hur mycket han druckit..
Svaret blev Två öl! (och det ville han "skaka hand på".). Tror du mig inte säger den fan.. och blir tvärförbannad när jag säger att han ljuger..
Därifrån var beslutet mycket lätt! Det praktiska var lite tjorvigare.. men det gick och det går att förändra saker för sig själv!
Man behöver inte göra ALLT på en gång!
För mig räckte det att ha beslutat mig och att jag kunde tala med mina vänner om det! Sedan tog jag små steg i taget.. Och jag lät det ta tid!
Jag behövde inte fly hals över huvud i panik.. (inser att det finns dom som tvingas till det också, sorgligt nog..)

Så var det dags igen. Den här gången drog han med sig TV apparaten i fallet.
Skönt att det inte var skottkärran tänker jag.

Vad härligt det låter, det där sista att vara fri ! Det skulle jag oxå vilja vara.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men när jag väl nådde min gräns, fanns inget i hela värden som kunde får mig att backa.. (numera backar jag bara när jag tar sats!)
Jag hade goda vänner som har erfarenheter från alkoholmissbruk och själva har syskon eller föräldrar som är alkoholister i närheten..
Råd ett var, "Håll en låg profil".. Argumentera inte med en berusad.. (det nyttar inget till och i värsta fall kan det slå över totalt och du blir misshandlad)
Jag slutade att argumentera emot.. Kunde jag inte "hålla med" så förblev jag tyst.. (vilket iofs också retade honom) Vid direkta frågor fick han korta koncisa svar. Ett ja eller ett nej, samt ett Jag vill inte diskutera detta nu! (det tog faktiskt skruv, om jag tog upp frågan igen på morgonen när han var nykter..)
Jodå, han insåg nog, med "förståndet" att jag var på väg att bryta upp, men inte känslomässigt..
Hans alkoholindränkta fantasier, trodde inte att jag varken skulle våga eller kunna flytta.. Inte att jag skulle ha råd heller.. (jodå, ända sedan i vintras, började jag faktiskt att lägga undan en liten buffert åt mig själv, som han inte visste om.. "utifall-om-att") För det kostar att flytta också, och det är inte alltid man får sånt som behövs med sig.. Ibland behöver man extra hjälp också.. hyra bil/kärra etc..
Bara att leta lägenhet var lite av ett företag..Jag hittade en annons på blocket och var supersnabb att maila ett svar (värden berättade senare att det var ca 40stycken till som sökt!)
För min del, så kände jag att det inte spelade någon roll om lägenheten stod i det närmaste tom ett tag. Det var min "reträttplats", med enkel madrass på golvet, kudde, filt, handduk och enklare toalettsaker.. Lite torrskaffning och pulverkaffe, så att jag kunde åka mitt i natten om så var.. (vilket jag också gjorde en gång, trots att det stod en byggtork och gick i lägenheten bredvid..)
Det gav mig en inre styrka, när han själv konstaterade: Så här kan vi inte ha det och om du ska hålla på såhär så vill jag att du flyttar innan årsskiftet.. (mindre listigt av honom, men han hade inte räknat med att jag hade någonstans att ta vägen..)
Efter mycket om och men där jag mer eller mindre bröt ihop för att jag var så fysiskt trött efter en lång tjatnatt, så gick första vändan av flyttlasset, med hjälp av vänner och barn..
Han sprang upp och ner i källartrappan och försökte spela helgon.. Han skulle ju så gärna "hjälpa till" om jag bara tillät.. (här åkte lilla offerkoftan på hehe) Men när bilens kärra var full.. så var han själv så fulltankad att vi tyckte att det var bäst att han stannade hemma..
Jodå han sms:ade och ringde.. aldrig helt nykter och vid det här laget så vet jag bättre än att svara i telefon eftermiddagar och kvällar..
Den biten har lugnat ner sig.. men han anser fortfarande inte att han har några som helst alkoholproblem..
Numera svarar jag: Men JAG har problem med att du dricker, och för att du ska få göra som du vill utan en tjatig, knäpp kärring, så har jag tagit beslutet att gå ur vägen för dig.. (det har han inte kommenterat, mer än att jag nog är lite knäpp..)
Men det finns lite mera och det kommer nog mera också..
Just nu, njuter jag bara av att kunna göra precis som jag vill .. Ensamt? Tja, det beror på hur man tar det..Jag var ensammare förut i ett hus där jag knappt vågade andas hihi.. Jag kan gå ut, komma och gå som jag vill.. Titta på vilka program jag vill (utan zappande och kommentarer om flams & trams) Jag behöver inte ha mat färdig ett visst klockslag.. Jag kan laga och äta det jag vill, utan att nån rynkar på näsan och kommenterar..Prata i telefon i tiiiimmar med mina vänner utan att nån står och trampar och undrar "ska du prata hela dan"? och sen undrar vem var det, vad har ni pratat om? Nej, jag känner mig inte ensam.. Jag känner mig fri..

De senaste dagarna har jag tagit flera kontakter. Efter besöket på kliniken blev jag retroaktivt förbannad på den nonchalanta behandlingen och ringde dit. I går blev jag uppringd av en klok kurator som kunde lyssna och bekräfta. Döttrarna och jag träffades härom kvällen och pratade om hur det är. Inte bara om deras far utan också om oss själva. Det är inte ofta småbarnsmammor får en hel kväll utan avbrott. Vi pratade problem men skrattade också mycket.
När jag kom hem satt mannen i sin fåtölj och ville veta vad vi hade pratat om.
Har ni pratat om mig?
Ja, det är klart, men det finns annat att prata om också.
Vad säger dom då?
Det får du prata med dem själva om.
Jag håller mig hemifrån så mycket jag kan. I kväll är vi hemma båda och jag hoppas att vi hinner föra ett vettigt samtal innan han fyllnar till. Han kommer inte att uppskatta att jag har talat med kuratorn men det får han ta. Jag har ingen anledning att försvara mig.
Jag behöver hjälp och stöd också.
Är det mitt fel allting? Kommer han att undra då, i bästa fall. Om han inte reser sig och slår i dörren.
Ja, till 95 % är det alkoholismens fel, ja.
Och i går kväll var hans tidigare arbetslag här och försåg sig ur 4,5 liter whiskey flaskan.
Skrålade, rökte och drängflabbade så det ekade mellan husen. Det är inte så vi brukar umgås. Kändes som en ff fest på 60 talet. Jag kom hem vid elva och hade hoppats att kalaset skulle vara över. Ingen tog någon större notis om mig och när jag bad mannen säga till dem att dämpa sig tyckte han att det kan väl du göra själv. Nu sover han.
Jag skäms.

Ursäkta mina felstavningar

Min sambo medger han har problem i nyktert tillstånd. Efter förra helgen så var det slut med drickat inget mer, då han inte klarade vara med på barnens aktiviteter och var tvungen att dricka mer på söndagen för att klara av att köpa vinterkläder till dem. Mitt fel nu kanske men jag ville ta ett glas rose efter en jobbet och han började dricka och ringa folk. Jag råkade somna i soffan, han kommer ner igen vakna barnen ropar på dig. De sov ingen ropade men går upp och sover hos dem. Han går ut och säger dig ha letat efter mig! Sen in och upp och ber för trappen börjar spela musik och jag vet ju exakt vad som ska hända. Det värsta är att äldsta barnet vaknar och frågar vad gör pappa?
Jag har lämnat han en gång vill inte görs det igen för barnens skull :((