Senaste kommentarerna i forumet

Min man dricker varje dag.han dricker 2,8 % öl varje dag och nästan varje helg dricker han starköl.han har druckit ända sedan vi träffades.och tar jag upp ölen så har han det som argument,att jag visste att han drack när vi träffades.
Han anser att våra pengar ska i första hand gå till öl istället för mat.vägrar jag köpa så blir han sur och säger att han inte kan göra nått här hemma utan ölen.
Någon som har förslag på hur jag ska lösa detta?vi har redan svårt ekonomiskt och det blir inte bättre av att ölen kostar.

Att jag förstår att det är jobbigt för er och för hennes barn och jag önskar er mycket styrka, kraft och mod.
Kram.

Hon varken svarar eller öppnar dörren, vet ni att hon är vid liv?
Om ni vet att hon lever, ring behandlingshemmet och hör vad de säger.
Ni kan också göra en icke anonym orosanmälan till socialförvaltningen gällande oro över missbruk, då måste de ta över, höra av sig till henne och erbjuda hjälp.
Det kan vara skönt även om det kanske känns "fel" att göra en anmälan, men det är faktiskt något bra och hjälpsamt.

Tänk så anorlunda allting är nu mot förra året vid den här tiden. Då tror jag att jag hade skrivit på kontraktet på lägenheten. Nu behöver jag inte träffa honom lika mycket men han har ändå kontroll o makt över mig o det känns inte bra. Jag vill bli så fri som det bara går från honom. När han har druckit skriver han långa spydiga elaka sms till mig om allt möjligt. Oftast vill han ha pengar för än det ena o än det andra.det kag inte gillar är att jag har förstått att han pratar illa om mig till vår dotter som bor hos honom.han säger bl.a. att jag är skyldig honom en massa pengar vilket inte stämmer. När jag ifrågasätter honom dagen efter säger han inte mycket. När han är nykter kan han vara ganska trevlig men jag vet aldrig om det är äkta el om han är spydig. Jag var ut på krogen med en tjejkompis förra veckan vilket inte har hänt sen jag minns inte när. Då kommer frågorna o alla dumma sms inrammande! Jag brukar nästan aldrig svara på sånt han skriver på fyllan för då blir det bara än värre. Det känns som han vill att jag bara ska sitta för mig själv o aldrig göra nåt roligt. Han tycker inte om att jag träffar kompisar heller verkar det som. Jag önskar så att han kunde träffa någon ny så kanske han inte behöver bry sig så mycket om vad jag gör. Ibland känns det som att det är lika bra att jag sitter själv hemma så blir han nöjd o det blir lugnare. Det tar så på mina krafter o jag blir så ledsen när han beter sig så här.

Kommer på mig själv igen med att vilja styra upp min nya vän när jag känner att det inte blir riktigt som jag tänkt eller vill.Kan inte låta honom ta ansvar för egna handlingar tankar och känslor.Vägrar gå in i detta mönster igen.Back off sånt här idiotbeteende.Nu och mesamma!

Väljer han bort sin familj för att fortsätta sitt drickande så är det hans val. Hur jobbigt det än är för er andra så går det som skrivit innan inte få en missbrukare att sluta om inte de själva vill det. Du och resten av familjen ska på inget vis känna någon skuld i detta! Verkar som ni gjort det ni kan men vi alkoholister är otroligt själviska och har väldigt lätt att tycka synd om oss själva och att skylla våra problem på andra. I alla fall då vi är/var aktiva alkisar. Kämpa på linker.

Tack för kloka och insiktsfulla tankar och omsorgen som jag har fått den här extraordinärt jobbiga tiden!
Det är ju egentligen bra om han själv är inne på att flytta. Vi gläder inte varandra tillsammans. Även om jag också tror att hans främsta anledning att separera är att han ska kunna dricka utan några sura miner.
Mest sorgligt tycker jag att det är att han inte bryr sig och inser hur ledsna och besvikna hans döttrar är och att han inte tar emot deras försök att närma sig honom. Vi har trott att vi var en familj med stark sammanhållning.
Men de där tillfällena, jul, nyår, midsommar då hela familjen ska samlas och vara glada har ju faktiskt kantats av oro hos oss alla de senaste åren. Snart kan han njuta av sin öl i lugn och ro och vi andra kan koppla av.

Att det är som för mig.
Ju sjukare min sambo blev och så småningom även exsambo blev.Ju mer skulle jag hjälpa,ju mer älskade jag honom inbillade jag mig.
Det är som att ju mer hejdlöst allt blir ju mer kantrar man själv också fast man tycker att man borde uppträda som någon sorts vågskål åt rätt håll.

Kanske du skulle ta chansen att ni flyttar isär.
Det såg ju ut lite så för mig och exet även om han inte var lika djupt nere i träsket som din man just nu är.
Men han kom dit,i rasande fart efter vår separation.

Nånstans så tror jag att det var i omsorg om mig och att han såg hur dåligt jag mådde av vår relation.Att han ville skona mig och fortsätta må dåligt och dricka på egen hand.
Och framför allt, få fri tillgång till alkoholen utan att någon kunde lägga sig i.

Ge honom/dig er själv chansen att separera ett tag.
Börja din egen resa ut ur medberoendet, sluta hoppas och tro då han är svårt sjuk i alkoholism just nu.
Låt resan, besöket på kliniken bli hans och inte ditt.
Du kanske inte skulle följa med dit?
Kanske det är hans besök att ta utan din inblandning?

Och i vilken position skulle du hamna i då?
Den som släpper kontrollen över honom och alkoholen och vänder energin mot dig själv och ditt eget mående som förmodligen är under all kritik just nu.

Hur skulle det kännas för dig annat än ödsligt, farligt och tomt.
Kanske också berikande glädje och rofyllt?

Det är svårt att se perspektiven och förändringar själv. Jag känner igen mig i beskrivningen och blir så sorgsen då jag tänker på hur mina drömmar om vår framtid mer och mer måste handla om mig själv. Samma mönster upprepas gång på gång, mitt förtroende och respekten för min man är noll. Jag håller mig undan så mycket jag kan men då vill han stänga av tvn och prata med mig, lite lagom såsig och dimmig. Han har ett förslag som vi måste tala om. Nu ska han flytta, vi har nått vägs ände tycker han.
Jag vill inte diskutera den frågan om han inte är nykter så jag säger att först får han kontakta kliniken, sen får vi se vad som händer. Nu sover han.
Ingen akut skaderisk i natt.

Vi, liksom många, har följt din tråd. Du kom in med ett hopp om att du och din partner sedan 40 år skulle få en meningsfull och harmonisk tillvaro efter ett yrkesverksamt liv. Din oro för de senaste 20 årens alltmer uttalade alkoholproblematik resulterade i att du modigt, klokt och insiktsfullt valde att berätta för era döttrar om hur det var och även tog kontakt med vården. Genom din omsorg togs även en kontakt med Valet. Under den tid du generöst delat med dig av dina erfarenheter här står det tydligt att du verkligen ansträngt dig och vänt ut och in på dig själv för att påverka din man att förändra sina alkoholvanor.

En användare skrev till dig i början av din tråd att förändring tar tid. I din tråd är det tydligt att du gjort förändringar och kanske också förändrats. Din oro för att bli bitter står i kontrast med de steg du tar för att vara och leva efter det du värdesätter i ditt liv. Du beskriver att du försöker göra mer av det som får dig att må bra. Vara en mor och en mormor. Kontakt med en psykolog. I perioder sett till att bo åtskilt. Den framtidsbild du så länge vårdat börjar bli allt suddigare och trots den smärtan har du haft kraft att visualisera nya framtidsmål.

Brutna förväntningar innebär ofta en sorg över det som inte blev. Just nu låter det som att du tar sats utifrån intensiteten i dessa känslor. En ton av beslutsamhet att framförallt fokusera på vad du vill med ditt liv, vad du behöver för att må bra och vad som behövs för att det ska vara så. Stämmer det?

Döttrarna vet och en förändring av något slag står för dörren.

Vi vill ge dig vårt stöd och bekräfta att förändring tar tid, vi har sett din.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Mannen är bortrest några dagar. Så skönt att vara ensam. Eller ensam är jag inte,har barnen hemma och träffar vänner. Men såå skönt att inte behöva fundera på vad han tycker om det jag gör,köper,tycker, säger osv.
Att inte vara kontrollerad. Tyvärr blir jag såå trött och får migrän men det är skönt ändå.

Inte helt oväntat så har mannen skjutit fram tid för besök på kliniken. Nu är det tisdag som gäller. Jodå, säkert. Han tycker liksom jag att vi "ska ha en paus". Oklart hur. Jag tillbringade hela dagen och kvällen med gamla vänner i går och kom hem vid midnatt. Han satt uppe och var inte märkbart berusad. Nu är han ute och handlar och agerar som om det inte fanns något särskilt att prata om. Jag försöker hitta på egna grejor och orkar inte ta upp något samtal. Men bollen är i rullning, döttrarna känner till läget och nu måste det till en förändring. Det går inte att stoppa längre.

Jamen vad FAAAN!!!?
Hur tänker folk?
Som pensionspresent får mannen 4,5 l whiskey!
Den hittade jag i källaren alldeles nyss. Jag blir helt matt.

Jo jag vet! Har ju gått på de där fällorna ett antaaaaaal gånger
känns starkare nu för jag tycker om att jag det blivit så här, och sen tycker jag om att även de i min närhet börjar fatta jag inte har nåt med han längre. Förut ville jag inte de skulle fatta det, de va som jag ville finnas där som hans tjej.

och hoppas du/ni hittat hjälp av något slag. Torsdagskramen / mt

nästla sig in,nypa tag och börja bygga ett litet nystan.Så låt bli att läsa ta till dig och tro,det är ett tips.
Man tror sig stå över sånt efter ett tag och att man inte längre blir påverkad.
Men det blir man och poff så sitter man där igen i smeten och hoppas och tycker om.

Uppdaterar

jag har pratat några gånger i telen, det gör mig inget just nu, jag ger inte nåt av mig. Det jag märker är att han tar till saker, han har tex förut då han märkt jag gått tagit till saker som han vet jag gillar. Typ som att han har tagit tag i träning. Nu vet jag inte om han tränat, men jag väljer hela tiden att ta det han säger med en nypa salt. Förut satte han igång hoppet hos mig då han sa han tränat... nu händer inte det hos mig.. jag tror bara det här är ett av hans sätt att få tillbaka mig i hans nät.
Det känns bättre o bättre att inte tro på va han säger eller va han gjort.
Han tar till sms, o ska va gullig, det biter inte på mig, jag ser bara mönstret

Tack till er :)

Jag hoppas att du kommer få många kloka tips och råd här i din tråd.

Jag förstår att det är väldigt jobbigt att ha en mamma som inte mår bra, som beter sig illa pga alkohol, dåligt mående och som du är orolig över och säkert trött på ibland (det får man vara, det betyder inte att du inte tycker om hennes fina och friska jag).

Det bästa du kan göra är att söka stöd, hjälp och råd till dig själv - just precis som du nu har gjort genom att skriva här.

Du skulle kunna kontakta socialförvaltningen i kommunen som hon bor i (eller den du bor i) och be att bli kopplad till missbruksenheten.
Där borde det finnas människor som kan ge dig råd.
Det finns även något som heter Al-anon. Om du söker på det så hittar du nog deras hemsida, där finns ett telefonnummer man kan ringa.

Jag hoppas du får fler tips & råd här.
Jag vill också uppmana dig att ta väl hand om dig själv, försök att göra sånt du mår bra av, försök att inte grubbla för mycket på din mamma.
Det räcker att hon mår väldigt dåligt och har det svårt, du förtjänar ett fint och tryggt liv, försök att skapa det åt dig.
Få sova gott och skratta hjärtligt.

Är precis de ord man till slut efter väldigt mycket om och men kommer fram till.Jättefint sammanfattat i alla fall för mig,som anhörig..

"Utan att veta hur det är för den person du beskriver så är det inte osannolikt att den personen känner en allt större uppgivenhet och skam för sin situation. Att tala om sådana känslor är inte enkelt och de allra flesta av oss väljer noga de personer som vi vänder oss till vid dessa tillfällen. Ofta behöver vi ett ickedömande bemötande då den strängaste domaren redan bor i oss och har gjort länge. Ibland kan det vara svårt och faktiskt orimligt för närstående att hitta det förhållningssättet.

Förstår att du står där med skammen och vill städa bort den? Tänker på dig :(

Jag vaknade efter fyra timmars sömn med den vanliga magvärken och en känsla av att någonting var väldigt fel.
Så kom minnena av den senaste nattens händelser och jag såg spåren i mitt hus. En trasig toastol, madrassen på hallgolvet, smutstvätten, de tomma burkarna. Nu förstår jag bättre varför kvinnorna som bland annat Moa Martinsson har skrivit om varit så besatta av att städa och hålla rent. Mannen gick iväg nyss och jag tänkte vad skönt, nu kan jag ta fram såpa och svabb! Här ska vädras!
Du Answe77, jag tror inte att du kommer att hamna i den här situationen. Så länge du har omsorg och skuldkänslor för din familj är du motiverad att ändra din livsstil. Du har ju också ork att bry dig om andra och det är ett bra läkemedel.
Min man har blockerat de känslorna sedan länge och jag vet inte om det går att väcka upp dem igen.
Jag kan i alla inte göra det.

Sänder en varm kram tillbaka o hoppas du får en fin dag!!

för tillfället linker. Kan bara föreställa mig den oron och ilskan du känner. Jag tolkar dina inlägg som att det hela tiden stegrar och blir värre med din mans missbruk? Jag har själv missbrukat alkohol och druckit i tid och otid. Även i smyg men din makes beteende är något alldeles extra. Man kan kanske inte sätta en skala på hur mycket alkoholist man är men det ni går igenom måste ju sluta omgående. I alla fall måste du göra något för din egen skull. Även om det är otroligt svårt så måste du tänka på dig själv och bara dig själv just nu. Har han inte viljan att ändra sitt drickande och missbruk så kommer han alltid återfalla till slut. För din och din familjs skull så kan man hoppas att detta är det sista fylleracet din man har för all framtid och att ni tar er till kliniken på torsdag för att börja resan mot ett nyktert och tryggt liv. Låter väldigt konstigt men ibland så kanske man tar farväl av alkoholen genom att tokdricka sista tiden? Vad vet jag? Håller bara tummarna för dig/er. Du verkar vara en människa som är värd så mycket bättre än oro, sorg och ilska.

Jag tänker att även om han inte slår i huvudet nästa gång ringer jag 112 så att ambulansen kommer hit. Och sen utgår jag ifrån att han blir inlagd några dagar, men så kanske det inte är?
I bästa fall upprepas inte händelserna före torsdag då vi har bestämt ( men jag litar inte på honom ) att besöka en missbruksklinik tillsammans. Alkohollinjen ringer jag idag.
Döttrarna vet att det är illa även om de nog inte kan föreställa sig hur långt det har gått.
Jag ska söka läkare själv. Har fått högt blodtryck och ont i magen.
Nu har jag inte sovit mer än fyra fem timmar per natt i en vecka trots sömntabletter. Det är omöjligt att gå och lägga sig när han är uppe(?) och vaken (?) och jag vet att han kan ramla och slå ihjäl sig.
Ångestdämpande piller vill jag inte ha. Det går inte att lägga locket på längre.