Senaste kommentarerna i forumet

Du vet säkert själv vart du kan vända dig men om du av någon orsak inte orkar med det kan du ringa sjukvårdsrådgivningen 1177; du kan ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/ 020- 84 44 48 må-fredag efter kl 12. Även om du är hur kunnig och kapabel som helst behöver du i den här mardrömmen stöd och råd om hur du bäst går tillväga. Sök hjälp innan situationen ställs så på sin spets att en av er skadas allvarligt! / mt

När han till sist kom upp för trapporna efter att jag mer eller mindre hade sparkat upp honom det sista steget hade han med sig en oöppnad öl i sängen.
Detta är en mardröm och om jag tvekar om vad jag vill och måste har jag det dokumenterat här. Min man är lång och kraftig och väger 95 kilo. Han gör motstånd då jag försöker resa honom och jag får träningsvärk i kroppen efter dessa eskapader.
Så ovärdigt, så overkligt! Jag är helt slut i huvudet efter den senaste veckan och svamlar mest nu men kan inte sova än på ett tag.
Nästa gång han blir så här berusad kommer jag att ringa 112. Jag vill att han ska hämtas av ambulans och läggas in för avgiftning, men vet inte om det funkar så. Då jag ringde för en vecka sen ville de inte skicka ambulans om han inte hade slagit sig i huvudet. Och jag inte själv få med honom i bilen eftersom han sätter sig på tvären och kan göra sig ännu mer illa.

Akt tre, denna natt. Nu har han äntligen kravlat sig till soffan efter att nästan ha vält köksskåp och handfat. Jag går före och efter för att parera fallen, vilket irriterar honom oerhört mycket. Fyra timmar har jag haft intensivbevakning i natt. En veckas jour och beredskap dygnet runt.

Den välbekanta dunsen på toaletten, jag gick ner. Medan han är kvar på toa går jag ner i källaren och hämtar upp 7 öl från en gömma. Jag ställer fram dem på diskbänken så att han ska slippa att gå ut i förrådet och hämta påfyllning. Han kommer ut från toa efter en halv timme och undrar var jag har hittat ölen. Det kan han få fundera på.

Jag orkar inte vistas i samma rum som mannen nu så jag tar min skärm och går.
Funderar på hur man kan bli så sanslöst självupptagen och ointresserad av andra som han har blivit. Är alkoholen orsak till allt eller förstärker den bristen på empati som fanns redan tidigare? Han har blivit en buffel, en karikatyr av vresig full gubbe.
Jag kan för mitt liv inte begripa varför han inte ens gör ett allvarligt försök att sluta dricka när hans egna barn vädjar och ber honom. Man måste väl ändå Försöka!!!!! Kunna säga förlåt, se hur andra kämpar och sliter i sin vardag.
Alkoholism är höjden av egoism och alldeles särskilt svårt är det att förstå hur den som har alla förutsättningar - boende, ekonomi, familj - kan välja att supa ner sig.
Jag fattar det bara inte.

Hej Amanda24

Så tydligt du beskriver hur det kan vara. Ledsenheten, frustrationen, viljan att få hjälpa. Det låter som att du och andra runt personens närhet verkligen försökt påverka personen till att förändra sitt förhållande till alkohol. Det är också så att personen vid skilda tillfällen haft kontakt med vård. Utifrån det du skriver är det tydligt att personen har ett allvarligt beroende och att hen utsätter såväl sig själv som andra för fara. Jag vill börja med att säga att du är omtänksam och klok som vågar be om ytterligare råd. Och det är fint att du vill dela med dig här inne.

Lite beroende på vilken relation man har till den som dricker så kan man göra lite olika saker. För den som dricker och för sig själv. Det är skillnad om man bor ihop eller inte, om man är partner, barn, förälder eller något annat.

Gemensamt är dock att utgå från att den som dricker är medveten om att det är ett problem. Vår erfarenhet är att om man har det som du beskriver att hen har det så har man insikt i att det är ett problem för såväl en själv som för de man tycker om och inte vill skada. Av olika anledningar kan det vara svårt att tala om detta. Utan att veta hur det är för den person du beskriver så är det inte osannolikt att den personen känner en allt större uppgivenhet och skam för sin situation. Att tala om sådana känslor är inte enkelt och de allra flesta av oss väljer noga de personer som vi vänder oss till vid dessa tillfällen. Ofta behöver vi ett ickedömande bemötande då den strängaste domaren redan bor i oss och har gjort länge. Ibland kan det vara svårt och faktiskt orimligt för närstående att hitta det förhållningssättet.

Kort vill jag säga att du i samtal med personen ska utgå från att hen vet. Hopp är också en fin gåva att ge. Ge personen en bild av en möjlig framtid. Hur tänker du om det jag skrivit?

Jag hoppas att du får fler svar här inne av de som har erfaranhet och som funnit sätt som varit hjälpsamma för dem själva och för dem som druckit.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack Medmänniskor!

Ramlade ner igen i min nya relation,kanske för att jag inte fick laga exets mående som just nu är uselt.
Skulle istället laga min nya bekantskap som hade en dålig dag.
Kände mönstret,men kunde inte stoppa det och tog till slut mitt pick och pack och for hem.En timeout som var helt nödvändig men som skrämde upp honom lite då han förstås inte förstod ett skvatt.
Men tur som är så har jag hittat mig en förståndig man som förstår utan att så hemskt mycket sägs.
Jag gjorde iaf mitt bästa för att förklara vad som skett inne i mig och vad det beror på och att jag vägrar ramla in i den rollen igen av stöttare och hjälpare i alla möjliga situationer som inte ens behöver en stöttare och hjälpare.Jag blev bara så ställd och klev rakt in i detta utan att passera Stopp först.
Tack Ullabulla för att du ibland har hjärnan med dig och kan se vad du håller på med..

Tror din reflektion är 100% korrekt. Det är inte bara vi som missbrukare som är sjuka utan även du/ni i vår omgivning. Missbrukare drar ju även närstående ned i träsket. Du gör helt rätt i att leva och att ta tillbaka ditt eget liv. Du har hittat rätt väg.

att läsa.Det var så nyss jag var där själv men är ändå en sån befrielse att se att andra kan ha samma resa.
Men visst är den tung oändlig och utan slut ibland.
Och sen plötsligt glimtar det till och man har vaskat fram ett litet guldkorn inne i en själv som man sen länge glömt fanns där.
Lycka till och stå fast vid dig själv nu Trojja

Uppdaterar

det börjar kännas bra att inte ha den här dagliga kontakten som vi haft så länge. Det märks på mig att jag flyttas fram mer och mer, jag unnar mig stunder av roliga saker. Jag får tom fram små undranden av va har ja gjort alla år, varför har ja hängt kvar vid en alkholist? Det är INTE värt det ens en dag. Men när man är inne i det, som jag vart är man sjuk o blind, de är inte så längesedan ja var där, fast i ett grepp osv. Det känns längre bort nu.

hoppade förbi min väldigt omvälvande insikt... Det var verkligen plågsamt att inse att jag, kloka, förståndiga, starka, självständiga jag levde med en alkoholist. Att möta det förakt jag känt mot min mor när jag såg mig själv i spegeln.... Den här resan har lärt mig mycket. Och än en gång tackar jag forumet för det fantastiska stöd, ibland mycket obehagliga stöd.... jag fått här. Läst, stängt ner, tänkt, vridit och vänt, speglat mot allt jag "kan" och gjort det till min egen personliga erfarenhetsbaserade kunskap. En lång resa. Värd vartenda steg.
Allt gott till dig som läser.... ska än en gång lägga in länken som betytt så mycket för mig... från 7 februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
// mt

att han kanske måste ha medicinsk hjälp för att kunna sluta. Behandlingshem eller annat stöd. Inte lugnande medikamenter, nej, nej. Sakkunnig hjälp inom missbruksområdet. Det förutsätter förstås att han verkligen vill. Själv.
När jag läser det Ebba - kloka, fina Ebba - skriver här ovan påminns jag om min mamma som levde med min alkoholiserade far under hela min barndom. I tonåren bad jag henne att separera (fast det ordet kunde jag nog inte då) men hennes lojalitet mot honom var större.... Jag har skrivit här om det förakt jag kunde känna mot henne, henne som jag tyckte så mycket om och respekterade så högt. Och hur omtumlande det var för mig att inse att även jag levde med en alkoholist. Dock har min mans missbruk inte varit aktivt då barnen bodde hemma - en del av våra barn anser till och med att det är jag som överdriver... i alla fall tyckte en av dem så i samband med mitt uppbrott. Numera är alla vana med vårt a-fria liv.
Välkomnar dig linker till en ny dag med nya möjligheter! En bra sak med pensionen är att nu har du tid att fokusera på dig!
Kramar / mt

Det gör ont när knoppar brister...
Men det är ju som vi alla vet ett måste för att något nytt, friskt och levande ska kunna blomma ut.

När man befinner sig mitt i det jobbiga och inte har någon distans kan man prova att tänka på sin egen situation som om den vore en film, vad skulle du önska att kvinnan i filmen gjorde? Fortsatte att hålla uppe en fasad och samtidigt gick under själsligt eller pratade med människor (barn, vård, vänner) och försöker se till att ge sig själv ett liv hon är värd <3

Jag blev väldigt berörd när du beskrev att du såg teckningarna från barnbarnen i hallen samtidigt som du tänkte på synen som mötte poliserna den där jobbiga natten.

Tänk på dina barnbarn, om något av dem skulle hamna i samma svåra livssituation som du nu är i, i framtiden.
Vad skulle du då önska att de gjorde?
Bad om hjälp och inte tystnade av skuld och skam tror jag.
Ge dig själv detsamma!
Det är du värd och blir samtidigt en stark förebild för barnbarnen (även om de inte förstår i just nu) som visar dem att alla är värda att må bra och att man ska våga förändra något som inte är bra för en.

Du är klok!
Du är värd att må bra.

Kram

Jag har legat i soffan och grubblat och följt månens förvandling till kopparglänsande klot.
Och banne mig tror jag att det sträcktes ut en hand till mig över himlavalvet.
Mulletanten, du är också vaken! Oron som har satt sig i kroppen är nog svår att bli av med även om livet blir lugnare. Mannen vill så klart inte att döttrarna ska bli inblandade och de behöver ju inte veta allt om skottkärror och poliser. Men i en familj måste man ha förtroende för varandra. Vad är avbrottsvård förresten?
Sov gott mulletant, det behöver vi nu!

att skicka en kram till dig Izzy medan jag är uppe och tittar på månen! / mt

eller förändras.... sen är det upp till dig om det kan repareras. Och honom förstås. Åren 2005-2010, som var våra (i mina ögon) värsta år, var det också mina brister som gärna kom på tal. En gång, när jag sa att om inte han söker hjälp gör jag det, så uttryckte han sin oerhörda skam över en sån sak som att gå till AA - Al-Anon.... Nu tycker han att det är jättekonstigt att en skulle skämmas för att gå till AA men inte för att vandra berusad hem från krogen - det har de diskuterat på AA. Så "Ja!" det kan förändras! Men vägen dit är lång och tidvis knölig. Jag har förstått så mycket genom att följa "Förändra sitt drickande".
Oberoende.... så som du lever nu ska du inte ha det! När jag gick hade jag inte heller nånstans att ta vägen, det bara blev fullt. Och goda vännen fanns som en tillfällig lösning. Din man behöver kanske avbrottsvård? Låter som vad som helst kunde hända om han blir ensam i huset.... men det kanske måste få bli så. Kommer plötsligt på att en Al-Anon vän har det precis så. Hon säger ofta att det var en oerhörd befrielse när hon slutade skydda och försöka hemlighålla i grannskapet.
Tala med barnen också! Kram / mt

Fullständigt jävla vidrigt detta! Jag smög upp för att ta en bild på månen. Då vaknar fyllot ur sin stinkande dvala. Så han går ut och hämtar två öl i förrådet. Mitt fel, varför ränner jag runt mitt i natten? Va?
Jag gömmer bilnycklar igen.
Totalt utan värdighet alltihop, totalt!
Kan detta någonsin repareras?

Han lyckades med möda ta sig upp för trappan och ligger nu i sin säng. Jag torkar golv och tar hand om tvätt. Vi hade något slags försök till samtal tidigare i kväll. Som vanligt fick han det till att jag minsann inte var lätt att leva med. Sen tittade vi på tv i var sitt rum och så hörde jag hur han härjade på toaletten och då fick jag göra den sedvanliga vårdinsatsen. Tur att han är inomhus, halleluja!
Jag känner hur jag blir mer och mer spydig och föraktfull och tål inte att se honom.
Vet inte om jag ska prata med barnen som lever i tron att han har lugnat ner sig.
Ännu försöker jag att hålla en någorlunda prydlig fasad.

Hur har det gått? Har du pratat med din pappa än?

Inte lull lull, Mulletant! Du vet vad det handlar om och det betyder så mycket att få bekräftelse att man inte är ensam och galen!
Jag har ingenstans att ta vägen och kan inte dra iväg även om jag skulle vilja.
Jo, jag kan sätta mig på landet i mörkret, men tror att jag skulle deppa ihop totalt.
Nästa vecka blir avgörande för hur vi ska fortsätta. Bangar han ur då vi har bestämt att söka hjälp så finns det ingenting att rädda.

och kan inte låta bli att skriva några rader.... På så många sätt känner jag igen mig i din situation. Boende i ett litet, mycket litet t.o.m, samhälle, jobb där man är kompetent att vägleda andra, pensionsålder, till det yttre bekvämt liv som smärtar att välja bort... Ursäkta om nåt inte alls stämmer för din del. Vi är nog en av urtyperna för kvinnor som 'hamnat' där du är.

Som du förstått kom jag till en gräns och lämnade, verkligen lämnade. Packade det mest nödvändiga, tog bilen och for till en god vän. Det blev vändpunkt ett. Hans verkliga, egna vändpunkt kom ca ett och ett halvt år senare efter ett återfall då han drack sig berusad. Efter det gick han till AA och har haft flera 'vändpunkter' dvs insikter, därefter. Några lyckliga omständigheter har funnits tillhands vid rätt tillfällen - omständigheter som varit 'rätt' men som jag tidigare skulle sett som värsta tänkbara. T ex att det avgörande återfallet skedde inför 'publik' - släkt och vänner.

Den som supit ner sig till den nivå där din man verkar befinna sig blir knappast nykter av eget val, på egen hand. Och han väljer inte bort alkoholen innan konsekvenserna blir tillräckligt betydande. Det kanske de inte blir, konsekvenserna .... jag tänker på Ullabulla - hennes berättelse och kamp känner jag också igen mig i. Likaså Izzy och många, många andra som kommit och gått här. Det är ju så, som jag ser det idag, att ramarna omkring våra liv kan vara hur olika som helst men mönstret i bilden har starka gemensamma drag. Medberoendet. Att tankarna ständigt kretsar runt missbrukaren.
Kanske du tänker att jag fastnat här? Ibland har jag tänkt så, i perioder av intensivt läsande och skrivande. Idag läser och kräver jag periodvis, mer och mindre. Inom AA säger man att det bästa ättet att vårda sin nykterhet är att hjälpa en annan alkoholist att hålla sig nykter. Så tänker och känner jag om forum, det hjälper mig att påminna mig om mina tendenser till medberoende. Jag gå också till AlAnon ungefär en gång i veckan och jag ser där hur mycket förarbete jag gjort här. När jag började skriva här fanns inte AlAnon i min närhet. Här får jag dela luv och reflektera över mitt eget. Oerhört mycket har alkoholisterna här betytt för mig, och betyder. Att följa deras kamp har fyllt mig med respekt.
Kanske detta blev bara lull-lull.... Kanske jag mest skrev för min egen skull. Jag har nog sagt detta tidigare till dig.
Jag önskar dig kraft och styrka! Fortsätt läsa ch skriva här och gå gärna till AlAnon! Söndagskram / mt

Min man är inne i en extrem fylleperiod. Jag kan inte sova och läser egna och andras trådar. Finns det hopp?

Min man är inne i en extrem fylleperiod. Jag kan inte sova och läser egna och andras trådar. Finns det hopp?

Natt till söndag. Klockan är ett och jag har hämtat mannen från en fest med jobbet, jag var orolig att han skulle irra bort sig och ville vara säker på att han kom hem ordentligt. Han var hyfsat redig då han kom hem men fyllnade till rejält efter en stund som vanligt. Satt och lallade om hur jobbigt det är att gå i pension, nu är man ingenting värd. Har hört det några gånger.
Nu har han tagit sig upp till sängen och jag sitter här. Tankarna på honom och besvikelsen över vår kraschade relation tar all min uppmärksamhet. Jag går in på detta forum flera gånger om dagen och min identitet blir mer och mer att vara alkoholisthustru. En skygg och försiktig kvinna med snipig mun och djupa skuggor under ögonen. Ständigt på sin vakt och med en spydig kommentar till hands som kan uppfattas som lite rolig emellanåt.
Känner mig kluven till sociala medier i allmänhet och är rädd att fastna här. Ibland när mannen är för bedrövlig kan jag riktigt längta efter att han ska däcka så att jag ska kunna skriva här. Inte riktigt sunt. Min spontana känsla är ju egentligen att få ett riktigt jävla utbrott men hur skulle det bli? Nu är jag så van vid den här situationen och följer så många forumtrådar så att jag nästan tror att vi lever i ett normalt äktenskap. Men så är det ju inte. Jag ser mina jämnåriga vänner och förvånas över hur omtänksamma och kärleksfulla de kan vara mot varandra efter alla år. Vi har blivit paret som skapar dålig stämning, precis sådana som jag iakttog med fasa då jag var ung.