Senaste kommentarerna i forumet

Läste igenom och vill bara tillägga att det är klart jag stör mig på att han är full när han kommer hem men jag försöker att bara koncentrera mig på barnen och mig själv. Det han väljer att göra kan jag inte styra över.

Mannen var iväg på fest med jobbet. Jätte skönt att vara ensam på kvällen. Men låg ändå och vänta på att han skulle komma hem. Hör ingenting från honom på hela kvällen. Vid 02 kom han hem men då jag ligger i ett annat rum än han sp vet jag inte hur full han var. Det som stör mig är att jag ligger vaken tills han är hemma. Varför ger jag honom den styrkan. Varför sover jag inte hela natten. Det skulle ju han gjort. Blir arg på mig själv.

Det har gått bättre och bättre, känns som kontrollen börjar minska lite grann från min sida.den finns där, men de bra stunderna har utvecklats till lugnare sömn, mera skratt, och intresset för det som sker omkring mig, istället för alla tankar som hindrat tidigare, ökar successivt mellan dagarna. Det kommer stunder då jag ser på han som oskyldig till allt.men jag påminner mig då om alla de gånger han förvirrat mig, gjort mig ledsen, och svikit mig.

började min nyktra bana hade jag enorm hjälp av anhöriga/medberoendes synpunkter, jag lärde mig massor av det. Så fast jag är alkis, nykter sådan, så röstar jag på Alternativ 2.

Saker har ställts på sin spets. Nu har vi bestämt tid att söka vård. Vi behöver hjälp båda två. Samtidigt kollar jag ekonomi och möjligheter att leva ett eget liv. Eftersom jag har slutat jobba har jag mer tid att tänka och att odla egna kontakter. Jag försöker hitta min egen tråd, mitt sammanhang, rollerna som ibland har varit så svåra att förena.
För ett år sen bestämde jag mig för att gå i pension den här hösten. Framför allt för att jag känner att det finns så mycket jag vill göra medan jag har kraft. Det har varit tufft att fungera som trygg och lugn i arbetssituationen i perioder då mannen har stökat omkring på nätterna även om arbetet också har inneburit att jag har kunnat koppla bort oron och tänka på annat. Men det har haft sitt pris. Sömntabletter och lugnande piller bidrog till att jag kunde hålla masken. Jag bestämde mig också för att mitt sista år i arbetslivet skulle jag ägna mig åt det som var väsentligt. Människorna i min omgivning, inte tabeller och rapporter som ingen läser. Säga min mening även om den inte var bekväm, sprida upprorskänsla mot dumma diktat och mätinstrument. Vi måste inte alltid vara lydiga.
Jag är nöjd med att jag orkade och det blev ett bra sista arbetsår.
Nu har jag lagt av med piller. Kan jag inte sova får jag väl vila nästa dag. Jag måste inte vara lugn och effektiv. Vill jag inte se folk håller jag mig inne och sorterar grejor och tar en ensam promenad. Just nu känns det lite jobbigt att vara ute. Jag bävar för att någon granne ska fråga varför polisen var här i måndags natt. Svårt att säga som det är: äh, det var bara det att jag inte kunde lyfta in min asberusade man från skottkärran så då kom de snälla poliserna och hjälpte mig. Tänker att jag ska säga att det var en familjegrej som jag helst inte vill prata mer om. Ingen idé att hitta på någon historia om bortsprungen katt eller så. I vår lilla villaidyll bryr vi oss och håller reda på vad som händer. Och det hade väl inte varit lättare om jag hade bott i något annat område. Men lite jobbigt är det.

Hm.
Nu anstränger han sig väldigt mycket, ingen alkohol alls på 2 dagar. Hoppas det håller. Och vi får se till helgen.
Jag måste fundera. Hur många chanser får man ge?

Du får gärna förklara ditt inlägg

Försöker du va ironisk?

Det var på ett viktigt sätt bra att det som hände (polisen) kom.
Vet du varför jag tycker att polisen skulle ha tagit med honom på tillnyktring?
Jo, för att det då hade blivit en ännu större chock och ångestgrej att vakna upp till.

Många alkoholister vittnar om att hårda smällar och grova konsekvenser var det som tillslut ledde till förändring i positiv riktning.

Att samhället (polisen) grep in och ansåg läget så illa att de fann skäl att ta med honom väger säkert tyvärr tyngre än dina ord om att det räcker nu.

Du handlar med hjärtat ditt.
Som städar efter hans fyllor, parerar hans fall och vakar över honom.
För att försöka sätta stopp för alkoholism när man har försökt hundra gånger och i flera år med hjärtats tankesätt krävs det att man byter och låter hjärnan istället för hjärtat fatta beslut.

Jag är alkoholist (nykter).
Att ha en partner vid min sida som städade bort tomflaskor, lagade mat, tog hand om mig och såg efter mig.
Det hade varit att ha en partner som vårdade min alkoholism och inte mitt tillfrisknande.

Jag hoppas hans ångest och chock håller i sig rejält länge så att han kommer iväg till mottagningen.

Om mina ord låter hårda så är det för att jag vet att inget daltande hjälper i kampen mot Alkohol.

KRAM

Hur svårt kan det vara :( Sitter nu och dricker 3,5 för att dämpa min ångest. Blir förstås inte bättre :(

Nej, så här kan man inte ha det, det är sant! Trodde aldrig att det skulle gå så långt så att jag skulle ringa polisen mitt i natten, aldrig. Mannen befinner sig i någon form av chock över vad som uppenbarligen har hänt och vi har bestämt att söka upp en mottagning tillsammans nästa vecka. Jag filmade honom igår kväll så nu vet han hur han ser ut i fyllestadiet innan skottkärran. Det var värre än han trodde. Så just nu är han riktigt motiverad, jag väljer att tro på det en vecka till. På något konstigt vis var det kanske bra att det blev den här snudd på katastrofen i natt.
Tack forumvänner att ni orkar bry er! Dagar som denna behövs ni mer än någonsin.
Jag följer era trådar och vet att ni är tuffa och envisa typer som har kommit vidare på olika vis, det ger hopp!

Det är inte okej att det här är din vardag - ditt liv.
Det är inte okej någonstans att du städer upp efter honom, tar såpa och tvättar bort spår.
Polisen borde ha fått ta med honom så att du (kanske) kunde ha fått lite sömn.
Så som du har det ska man inte ha det.
Det gör ont att läsa.
Du måste skaffa hjälp, till dig själv.

Kram Ebba

Har städat och tänkt praktiskt hela dagen. Så när jag ser barnteckningarna i hallen till Mormor och Morfar och tänker på bilden som mötte poliserna i natt bryter jag bara ihop.
Kan inte sluta gråta

med fylla dåligt humör och otrevligheter flyttar in i en.
Man låter det ske och de får bo in sig med hull och hår.
Allt märkligt och omärkligt händer och vi ser det som en dålig film.
Ändå är vi kvar accepterar, förlåter slätar över glömmer och hoppas.
Visst är det förunderligt?

linker, när jag läst till punkt. Så tragiskt.... och inte oväntat. Just nu i en radio nära mig sjunger Jan Malmsjö 'Minns i november' .... 'spar dina tårar / du vet ju att vårar / ska följa' Hoppas det är så.
Septemberkramar / mt

Du är klok.

Tack och åter tack. Jag ska ta det med honom om några dagar. Läsa igenom det ni sagt igen och ta kloka ord med mig.

Om någon vecka går mannen i pension och nu finns inga spärrar. I går kväll föll han på golvet, jag lyckades parera så att han inte slog huvudet i bordet. Sen låg han där i två timmar och försökte kravla sig upp. Jag kunde inte göra något utan satt bredvid och kollade så att han inte skadade sig. Vid midnatt tog han sig upp på skakiga ben och jag tänkte att jag kunde pusta ut en liten stund. Så hör jag ytterdörren öppnas och ser att han går ut i morgonrocken. Det dröjer och jag går ut för att se vart han har tagit vägen.
Han har satt sig i en skottkärra med en öl från förrådet. Jag försöker leda in honom men det är omöjligt. Skottkärran står ostadigt, det regnar men jag vågar inte lämna honom där.
Jag har tidigare under kvällen ringt sjukvårdsupplysningen som hänvisade till 112.
Så jag blir kopplad till polisen som kommer efter en halvtimme. Två poliser lyfter upp honom och frågar mig om han ska köras till tillnyktring. Jag vill att de hjälper honom in i huset och de stannar och pratar med oss en stund. Vid tretiden ligger han i soffan och snarkar och jag försöker sova en stund. Halv fem hör jag hur det dunsar i vardagsrummet och jag ser en flod som leder från soffan till toaletten. Jag gömmer alla bilnycklar, han ska inte köra till jobbet idag! När han upptäcker att nycklarna är borta börjar han gapa och vända upp och ner på allt. Jag har erbjudit mig att skjutsa honom men det vägrar han absolut. Så nu ligger han i sängen och är sur och tycker att jag överdriver allt.
Det är min plikt att rädda liv, jag hade inte kunnat vara passiv. Det kommer att bli en massa snack om varför polisen var här i natt, i vår lilla Bullerby. Finns säkert någon slags humor i bilden av fulla gubben som vilar sig i skottkärran. Jag hade tyckt att det var jätteroligt för några år sen.

Uppdaterar

är tillbaka till abstinensen, kliandet, irritationen, joooodåååå inte lätt, tvingar mig göra saker, vad som helst, men vill inte, det är nästan som jag hellre vill spendera tiden på att grubbla... igår fick jag tokspel, ville ringa han o skrika saker, jag ringde en vän istället, hon lugnade ner mig, hon tyckte jag hade vart stark av att stå emot att ringa han. Hon sa att han vet säkert hur du mår emellanåt, han vet att han kan få dig att bli galen.
Ge inte efter trojja!
fy fan det här är skit jobbigt mellan dagarna. Tänk den dagen då ja inte ens reflekterat nåt om han. Men jag måste täbka tillbaka då jag gjorde allt jag inte gör idag, som att ringa o va helt förtvivlad, säga jag saknar osv. Men herregud va det tar på krafterna, det här är inte lätt, och jag förstår varför det tar tid att bryta sig loss, de här känslorna, men jag får stå ut

känsla! Att du själv kan känna att det rör sig åt rätt håll! För mig var det så med skrivandet att jag oftast inte visste vad jag skulle skriva men när jag satte mig ner och började så bara kom orden.... det var viktigt att jag hade nån, dvs forumfolket, att rikta mig till. Annorlunda än att skriva dagbok.
Hoppas din spirande känsla av rätt riktning håller i sig och växer till sig! / mt

Ja prata med henne om att du är orolig. Lever hon i förnekelse kan du inget göra tyvärr. Viljan för insikt och förändring måste finnas där

Håller med Ebba. Ta tjuren vid hornen och tala om för din kompis att du är orolig för henne och att hon måste konfrontera sina problem innan det går helt överstyr. Hon kommer nog inte att tacka dig nu, men kanske i framtiden. Oavsett, vet du att du gjorde rätt och ditt bästa för att hjälpa.

Har skakat av mig det värsta, är tillbaka till rutan ja va i när jag läkte...
träffade på han igår, han såg ut som han hade tatt droger, grå, konstig i ögonen, har aldrig sett han tagit droger, men ibland har ja undrat pga hans beteende. Han skulle krama mig, va som en hundvalp.... jag stängde av i hjärtat, han försökte prata om honom, som att ja skulle se han öppnade upp sig, jag sa inget, och jag tar heller inte till mig det, eller tror på det han säger heller. Jag visar inte att jag inte tror han, jag bara ser vänlig ut.

Läste igenom hela din tråd precis. Kunde lika gärna varit min fru som skrivit den. Har först nu då jag insett och erkänt mitt alkoholmissbruk börjat förstå vilket helvete ni som lever med oss går igenom. Kan ju bara svara för mig själv men jag är med största säkerhet alkoholist och gör bäst i att hålla mig helt borta från A. Min fru försökte många gånger att få mig att förstå att jag hade problem utan att nå fram på riktigt. Först då man själv inser det gör man någonting åt det. Men du kan försöka få in honom på rätt väg genom att ställa ultimatum kanske. Säga åt honom att han riskerar att förlora dig sina barn. Du ska tänka på dig själv i första hand. Vi har bara ett liv och det är för kort för att slösa bort på alla former av missbruk. Håller verkligen tummarna på att han inser vad alkoholen ställer till med om man inte kan kontrollera den.

Kanske ska du kontakt hans arbetsgivare? De kanske kan hjälpa till.